Jamaica: ett land känt för droger, dancehall, kriminalitet, förföljelse av homosexuella? Jamaica: ett paradis på jorden, med sina stränder, prunkande växtlighet och förtrollande läge i Karibiska havet. En gång i tiden kom spanjorer och britter dit och förde med sig slavar, som levde under obeskrivligt förtryck. När slaveriet avskaffades lämnades över 300 000 människor till en så kallad frihet. Deras ättlingar är fortfarande märkta av sitt folks historia. Fattigdomen är utbredd, och droghandel och kriminalitet är vanliga inslag i mångas liv. Samtidigt kommer en strid ström av rika västerlänningar till Jamaica för att semestra, gå på go go-barer, röka. Exploatera.
Bokens huvudperson är en ung svenska som har lovat en producent att hon ska skildra Jamaica i en dokumentärfilm: ”Du kan filma dina kompisars bara och folk du träffar, så får vi se hur det blir”. Och hon filmar vänner, fester, livet. Hon har varit i Jamaica ett tag, skaffat sig en pojkvän, även om förhållandet i och för sig börjar knaka, och lever både med en viss förståelse för kulturen och en skuldfylld insikt om att hon är turist och egentligen inte hör dit.
På drygt 200 sidor lyckas Ramqvist på ett insiktsfull sätt skildra Jamaica och hur livet kan se ut för ”natives”, som lever långt från turisternas skyddade sfär. Rasism, fattigdom, våld, sex och övergrepp smattrar fram över sidorna så att vilken privilegierad person som helst i väst bör få sig en tankeställare. Jag tycker att det är en helt strålande roman om turismens baksidor och hur spår från kolonialismen ännu i våra dagar är som stora sår i de samhällen som förtrycket en gång har haft sitt grepp. Det jag tycker är särskilt fantastiskt med den här boken är hur tight och precist Ramqvist har lyckats koka ner alltihop. Stilen är perfekt och varje ord sitter där det ska. Här finns inte en enda överflödig rad. Kanske avskräcker det någon att boken är så kort och att det därför blir rätt hattigt, men för mig är formen enbart imponerande. Jag tycker att det här är en mycket bra och tankeväckande bok.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en kort, omskakande roman med reportagekänsla om hur kolonialismen fortfarande genomsyrar samhället på Jamaica.
Betyg: 4,5 riddims av 5.
Citerat ur More fire
”Kanske kommer du till ett hotell på en höjd över havet, en byggnad i vacker gammal kolonialstil med en äkta brittisk tesalong, en privat patio med sittgrupp i vit plast utanför varje rum, stenlagda gångar och en slänt mot vattnet där trädgården väller fram i all sin prunkande prakt, med en liten skylt vid varje plantering så att du ska kunna se vad det är som växer där.
More fire är skriven av den svenske journalisten och författaren Karolina Ramqvist. Hon har bland annat bidragit med en text i den feministiska bestsellern Fittstim, där hon hängde ut artisten Ulf Lundell genom att publicera ett brev som hon har fått från honom och där han på ett väldigt nedlåtande sätt visar sitt missnöje över en recension. Hon twittrar på @Ramqvist.
Karolina Ramqvists första roman utspelar sig i Jamaica, där huvudpersonen har blivit kvar i en absurd känsla av frihet och tvång. Hon vet att hon är turist, och hon vet att hennes frihet är lånad eller stulen. Men landet där slavhandeln en gång hade sitt starkaste fäste öppnar hennes ögon. Hon börjar förstå att kolonialismens historia också är hennes egen. Begäret att veta och handla växer sig starkare. Hon måste leva sitt uppror. I en kärlekshistoria med en ung man ställs allt på sin spets.
More Fire är en berättelse om våld, sex och kärlek på gränsen mellan den första och den tredje världen. More Fire är en roman om längtan till något annat och om att vara eller inte vara fri, om att kunna eller inte kunna välja.
Liv till varje pris är den tredje och avslutande delen i Kristina Sandbergs uppmärksammade och hyllade trilogi om hemmafrun Maj i Örnsköldsvik. Nu är 60-talet på ingång och Majs sysselsättning börjar betraktas som onyttig och omodern. Nu ska kvinnor lämna ungarna på dagis eller hos dagmammor och göra nytta i samhällets tjänst. Men att ha sett till att barnen har haft det bra? Att ha serverat lagad mat varje dag? Att varje dag i över 30 års tid ha fått ett hem och en familj att fungera och hålla ihop? Är det så dåligt?
Det är inte bara samhället som förändras. Även Majs lilla familj går in i nya faser. Nu är barnen, Anita och Lasse, vuxna och på väg att skaffa egna liv. Men Lasse, Lasse… Maj undrar om han ska stadga sig. Han gör väl ingen ung kvinna med barn? Maj oroar sig och funderar. Oron finns också för Anita, Anita, som sitter med näsan i böcker. Ska hon gifta sig en dag? Hur ska det gå för Anita, som tar studenten och ska ända bort till Lund för att studera? Och maken, Tomas, med sina alkoholproblem, som återkommer i perioder. Tomas, som i alla år har försörjt hela familjen med sin stadiga inkomst från familjeföretaget, hamnar nu i en knivig sits när familjeföretaget först blir uppköpt och sedan omstrukturerat så att Tomas förlorar jobbet. Vem ska anställa en man i 50-årsåldern? Till en början är alla vid gott mod. Det finns ett kapital, det finns möjlighet att satsa på något nytt, men satsningarna går inte så bra som man hoppats.
Böckerna om Maj är fängslande utöver det vanliga. Det är en makalös resa längs ett stycke kvinnohistoria. Sandberg skriver ingående och noga om kafferep, kvinnlig vänskap, en hemmafrus våndor. Hon skriver om en familj där barn är på väg att flyga ur boet, om att räcka till åt sina barn och barnbarn och om att hålla ihop. Jag vet knappt vad jag ska skriva för att sammanfatta den här boken och den här trilogin. Att läsa om Maj är som att få en fin gåva, att få förtroendet att få ta del av en annans människas hela liv. Det är så fint, så fint, så fint, så fint. Jag älskar de här böckerna. Jag älskar att Sandberg skriver om hemmafrulivet, samhället, familjeliv, kärlek, vänskap och ett liv som blev som det blev. När hon skriver om Majs omsorger, tillkortakommanden och kärlek… Det är så att tårarna vill spruta när jag läser. Böckerna om Maj rymmer så himla mycket människa, så himla mycket känsla, så himla mycket liv och så himla mycket historia som vill berättas. Det här är det bästa jag har läst på mycket länge. Jag kan inte riktigt fatta, vill inte riktigt förstå eller acceptera, att de här böckerna nu är slut.
Violet, Vi kallad, och Daisy är enäggstvillingar och förutom att de delar utseende så delar de också det de refererar till som ”det sjätte sinnet”. De är alltså klärvoajanta och får emellanåt varsel om händelser, stort och smått, som kommer att hända, och andra syner. Men medan Vi kommer att utveckla sin förmåga så kommer Daisy att göra vad hon kan för att mörka sitt sjätte sinne. Hon kommer till och med att välja att studera på en annan ort så att hon slipper bo kvar i Saint Louis och hon kommer att byta namn till Kate. Allt för att klippa banden med sitt gamla, klärvoajanta jag.
Nu har åren gått och Kate och Vi är vuxna. Vi lever ensam och försörjer sig som medium, medan Kate har blivit hemmafru och är hemma med hennes och makens två små barn. Kates liv är en enda lång räcka av blöjbyten, amning, leksaker som ska plockas upp och ett evigt springande efter barnen. Sittenfeld har ett väldigt ingående och redogörande sätt att skriva, vilket verkligen målar upp tillvaron som precis så stressig, krävande och överrumplande som den säkerligen är för de flesta småbarnsföräldrar.
Så får Vi ett varsel som hon menar att hon måste gå ut med offentligt. Hon har nämligen fått veta att det ska ske en större jordbävning och nu vill hon varna allmänheten. När Vi går ut offentligt med vad hon har sett så ringer plötsligt journalister från hela världen på hennes dörr och fyller hennes telesvar med meddelanden. Alla vill prata med siaren och det är oundvikligt att händelsen påminner Kate om sin egen förmåga. Så följer en tillbakablick på Kates/Daisys och Vis uppväxt som varvas med nutid och oron över den eventuellt förestående jordbävningen.
Till en början så tyckte jag främst att boken var spännande. Jag ville veta om jordbävningen verkligen skulle komma och på vilket sätt den skulle påverka huvudpersonerna. Det blev därför lite av en sträckläsning. Efter hand växte dock uppväxtskildringen och de andra delarna och jag fann mig sitta med en väldigt fin och insiktsfull bok om relationer, ursprung, uppväxt och föräldraskap. Det visar sig att en stor anledning till att Kate/Daisy tar avstånd från sin klärvoajans är att hon inte kan skilja varsel från sin ständiga oro som föräldraskapet för med sig. Det är ett annorlunda och genialt grepp av Sittenfeld att väva ihop klärvoajans och föräldrars oro över sina barn, tycker jag.
Emellanåt kan jag dock tycka att det blir lite tjatigt och lite väl mycket uppradningar över vardagssysslor i den här boken, men samtidigt är det det som gör berättelsen. Det är all vardag och allt planerande för att få dagarna att gå ihop som gör att man verkligen får vara med i huvudpersonernas liv och lära känna dem. Utan att vara småbarnsförälder själv så tycker jag verkligen att Sittenfeld har skrivit en fin och intressant bok om att bilda en egen liten familj och att hålla kvar sitt ursprung. Det känns äkta och insiktsfullt och jag blir verkligen berörd och tycker om huvudpersonerna.
Systerland blev verkligen en positiv överraskning för mig. Jag har läst Presidentens hustru av samma författare och trots att den har hyllats överallt så uppskattade jag den inte speciellt mycket och jag tyckte inte att jag förstod den. Kanske var jag för ung för att förstå när jag läste Presidentens hustru. Det som verkligen störde mig i den boken, som delar många teman med Systerland faktiskt, är att den kretsar kring en hemmafru som går omkring och är väldigt uppoffrande och samtidigt svår att tycka synd om. Det var svårt för mig att tycka synd om eller känna med en person som alldeles självmant gett upp sin karriär och kapat banden med sina tidigare vänner. Kate är lite likadan. Hon har släppt sitt jobb, saknar egna pengar och sliter hårt, men den här gången ser jag inte huvudpersonen som ett tröttsamt offer, utan jag tycker faktiskt om henne. Om jag i Presidentens hustru blev galen på huvudpersonen och undrade varför hon helt enkelt inte ryckte upp sig och skaffade sig ett liv så kan jag läsa Systerland och verkligen förstå hur man i ett land som USA trots allt kan välja att bli hemmafru – med allt vad det innebär. Jag är ärligt talat inte säker på om Sittenfeld är starkt emot hemmafrulivet och använder sina böcker som en kanal för att kritisera systemet, men lite grann läser jag böckerna på det sättet.
Det är dock inte som någon slags inlägg i en samhällsdebatt jag läser Systerland utan jag läser den som en väldigt fin bok om kärlek, relationer och föräldraskap. Jag gillade den här boken jättemycket och läste ut den på några få dagar. Fängslande bok!
En märklig sak med mig är att jag har jättesvårt att ta till mig av poesi, men att jag samtidigt älskar avskalade berättelser där författaren med några få, perfekt avvägda ord lyckas måla upp hela universum mellan raderna. Det har många gånger slagit mig att poesi i allmänhet borde uppnå precis just det som jag vill se i en riktigt bra text. Och ändå är det så svårt! Jag får allt som oftast en känsla av att allting flyger över huvudet och att jag är för dum och obildad för att förstå poesi.
Men sedan läser jag Det här är hjärtat och det griper tag i mig på ett sätt som texter nästan aldrig gör. Det gör ont och det känns och varje ord känns så självklart att jag blir bländad. Jag har länge haft Malmsten som en av mina största favoritförfattare, just för hon alltid lyckas skriva precis sådär avskalat och perfekt som bara en ytterst skicklig författare kan. Nu har jag även läst hennes mycket personliga och mycket berörande dikt Det här är hjärtat och Malmsten, som jag imponerats av under alla dessa år, har nu lyfts ännu ett snäpp hos mig. Jag trodde inte att man kunde skriva ännu mer avskalat, ännu mer precist än vad Malmsten gjort i sina loggböcker, i sin biografi eller i sina böcker från Finistère, men det kunde man visst. Det här är hjärtat fullkomligt bultar av känslor som spränger fram mellan de exakta orden. Jag tycker att det är helt otroligt. Vackert. Här finns så mycket sorg och känsla att jag för en liten stund känner att jag får låna en bit av Malmstens värld och dela hennes sorg i förlusten hon lider när hennes nära vän går bort.
Steg för steg vecklar sorgen ut sig för Malmsten själv och för läsaren. Hon besöker en sorgecoach och en hjärtklinik och ständigt bär hon med sig förlust, sorg och minnen som ingen längre delar. Sällan har jag läst en text som så insiktsfullt och fint behandlar döden, oändligheten och vad sorg består av.
Det här är 69 sidor känslor och det är så fint, så fint, så fint.
Flitiga läsare av min blogg bör veta att jag tycker att Liv Strömquist är en av Sveriges kanske roligaste och viktigaste feministiska röster. I alla medier hon verkar i lyckas hon nå ut och nå fram. Det gäller inte minst i hennes serier, där hon i bild och text skriver om kvinnor som förminskats genom historien, män som tveklöst fått för mycket utrymme och samhällsproblem som andra har svårt att prata om. Strömquist formulerar sig vasst och känns alltid påläst, alltid aktuell.
Hundra procent fett är något olik hennes andra album. I förordet skriver hon att innehållet i Hundra procent fett är en samling av de serier som hon har ritat för sitt fanzine Rikedomen under åren 2002 och 2005. Serierna är tecknade på golvet i den lägenhet hon bodde i på den tiden och de tecknades aldrig med en tanke på att nå en stor publik. Det är lite mer skissartat emellanåt och lite vingligare än vad man är van vid från hennes senare album. Till skillnad från henne senare album så finns det heller inte så många källhänvisningar eller fotnoter i Hundra procent fett, utan en del påståenden hänger lite i luften.
Med det sagt så är det här fortfarande ett klockrent seriealbum. Här presenteras feminism och politik med precisa formuleringar och stor humor. Jag håller inte alltid med Liv Strömquist, men som alltid faller jag pladask för hennes serier. Mycket bra album! Trots att Hundra procent fett har några år på nacken så känns det mesta av innehållet dessutom helt aktuellt även idag.
När jag läste Kerstin Thorvalls trilogi om Signe så visste jag inte till en början att de till stor del anses vara självbiografiska. Böckerna handlar alltså om Thorvalls mamma (som kallas för Hilma i böckerna) och Thorvall själv (som är bokens Signe). Böckerna skildrar en familj med knepiga relationer: mamman ”gifter upp sig” klassmässigt, men vad Hilma inte vet är att hennes blivande make är psykiskt sjuk och i maniska perioder blir våldsam och utövar sexuellt våld. När Hilma upptäcker detta (på sin egen bröllopsnatt) blir det ett trauma att bära resten av livet. Hon utvecklar en överbeskyddande attityd mot dottern och får en väldigt spänd inställning till sex. Naturligtvis vill hon skydda dottern och den värsta mardrömmen är att maken i ett av sina psykosliknande tillstånd ska förgripa sig på barnet. I den här skyddade och samtidigt spända och svårbegripliga världen växer alltså Signe upp. De två sista delarna i trilogin handlar främst om Signes förhållande till modern och hennes eget familjeliv. De här böckerna kom ut ganska många år efter Det mest förbjudna och jag kan tycka att de fördjupar och gör något mer av berättelsen än vad som hinns med i Det mest förbjudna, som faktiskt är en ganska kort roman (ca 200 sidor). Med det sagt så tycker jag fortfarande att det är en mycket intressant och välskriven bok, som fortfarande är väl värd att läsas.
I Det mest förbjudna är det en vuxen Signe som står i fokus. Här kallas hon Anna, men för mig är det uppenbart att Thorvall väver in sig själv i berättelsen och att det är samma person som Signe i Signe-trilogin. Under Annas uppväxt har förhoppningarna alltid varit att det ska bli ”lagom på Anna”: att de omåttliga och maniska sidorna hos fadern liksom skulle dämpas av moderns pryda inställning. Så blir det inte. Anna är kåt. Rätt och slätt. Hon träffar alkoholiserade män, yngre män, män som utnyttjar henne. Hon gifter sig, hon är otrogen, hon har engångsligg. Det här är sannerligen inte ett vanligt porträtt av en kvinna och just därför är det väldigt välkommet. Anna lever utanför normen, även i vår tid, och brottas med relationen med modern, skuldkänslor över att inte vara en god mor och med sitt begär hon inte kan tygla och som inte passar ihop med det att vara en ordentlig kvinna. Den snäva kvinnorollen. Jag tycker att det är en väldigt tänkvärd bok. Gripande på sitt sätt. Signe är en framgångsrik yrkeskvinna och försörjer flera av de män som hon lever med samtidigt som hon också är mamma till flera barn. Idag hade det varit något inspirerande. I den här boken överskuggas allt av en kåthet, som framställs som smutsig och destruktiv. Det väcker mycket frågor. Var hon ens en dålig mamma?
”Nästa morgon, innan jag gick hemifrån till något sorts uppdrag, jag har glömt var det var, skrev jag en lapp till barnen och la på köksbordet, där tekopparna fortfarande stod kvar. ”Förlåt mig”, skrev jag. ”Jag är vidrig. Men jag är så olycklig.”
På eftermiddagen när jag kom hem satt de vid samma bord igen och pratade. De log rart mot mig och den äldre sonnen reste sig, gick fram och kramade mig litet och sa: ”Vi tyckte att du behövde en grön tårta i dag” och flickan tog fram tårtan ur kylskåpet, kokade kaffe och alla behandlade mig som om jag var sjuk, i behov av hjälp och det var jag ju. Deras snällhet fick mig nästan att gråta. De dömde mig inte. De tyckte om mig ändå.
Men jag tyckte inte om mig.”
Så hjärtskärande. De snäva rollerna, som sagt. Normerna att förhålla sig till. Usch.
Ensam i Berlin utspelar sig i Andra världskrigets Berlin och skildrar livet och lidandet för några av de tyskar som på olika sätt väcker nazisternas missnöje. Två av huvudpersonerna, Anna och Otto Quangel, är starkt inspirerade av två verkliga personer (Elise och Otto Hampel). I boken är paret Quangel ett äldre par som håller sig för sig själva. De framställs som tråkiga, lite osociala och strävsamma. Otto är förman på en möbelfabrik och ser till att ingen maskar. Ingen misstänker dem för någonting. I allra största hemlighet gör de dock motstånd på det sätt de tycker att de kan: de skriver brevkort med sanningar om vad som sker i samhället. Upprinnelsen är att de har förlorat sin egen son, som stupat i kriget. Anna kan inte längre stå ut med att stillatigande se på. Varje söndag skriver så Otto en eller ett par mödosamt nedplitade kort, som sedan under största diskretion läggs ut i trapphus, väntrum och på andra ställen där de hoppas på att någon ska plocka upp dem och sprida budskapet vidare.
Vad de inte vet är att i stort sett varje person som råkar plocka upp dessa kort blir livrädda och genast lämnar in korten till Gestapo, där en nitisk kommissarie är satt att särskilt utreda fallet. Han sätter ut nålar på en karta och som tiden går börjar det mer och mer falla ut var hans motståndsmän håller hus. Quangels lyckas hålla sig undan i flera år. Deras obetydlighet och deras ensamhet gör att de faller under radarn, men till slut begår även Quangels ett enda litet misstag, som såklart får ödesdigra konsekvenser.
Människorna runt Quangels får också, på sina sätt, betala ett dyrt pris för det motstånd de gjort, eller inte gjort, för sin fattigdom, sjuklighet eller rätt och slätt för att det råkar falla sig så. Fallada beskriver detaljerat om den utstuderade ondskan och absurditeterna som nazisternas med stor energi lägger ner för att kväva allt motstånd och rensa ut allt som de inte vill ha i samhället. För varje obekvämt element som dyker upp ska allt blåsas rent och inte ens Gestapos kommissarier sitter riktigt säkert för att slippa undan att få tänderna utslagna och att få tillbringa tid inspärrad i ett källarhål. Ett felvalt ord eller en mindre framgångsrikt löst arbetsuppgift kan räcka för att allt ska slås till spillror.
Det är en oerhört gripande roman om att ha mod att protestera, men kanske mest en bok som faktiskt skildrar hur oerhört lite varje liten människa kan sätta emot ett stort och ondskefullt system. Alla bevakas, avlyssnas och kan när som helst gripas godtyckligt, dömas godtyckligt och avrättas. Har man inte förstått det förut, så målar boken upp hur små vi är när vi är ensamma. I boken betalar människor med allt de har, med sina liv, men räcker ändå inte till. Och kanske är det verkligen ett viktigt budskap: att vi alla måste stå upp och protestera tillsammans och stå upp för vad vi tror på. Men det är också en trösterik bok om att var och en ändå kan ta ställning och bara med det bidra med något stort:
”[…] ni gjorde åtminstone motstånd mot det onda. Ni blev inte själv ond också. Ni och jag och de många som sitter i det här huset och många, många i andra fängelser och tiotusenden i koncentrationslägren – de – de gör alltjämnt alla mostånd i dag, i morgon…”
Det här är en fantastisk och tankeväckande bok. Det är svårt att inte beröras och det är omöjligt att inte känna avsky inför vad nazisterna gjorde under kriget. Utöver förintelsen och de som stupade i krig så fanns det även fler som förlorade livet och som på olika sätt fick lida. I den här boken berättar Fallada om några av dem. I en blurb på baksidan står det att Primo Levi (författare, känd för att ha skildrat förintelsen) hävdar att Ensam i Berlin är det bästa som någonsin har skrivits om det tyska motståndet. Det kan mycket väl vara så. Det är en oerhört välskriven bok som alla behöver läsa för att få ytterligare en aspekt av vad människor utsattes för under kriget och vilken råhet och ondska som kan få utrymme om vi inte vågar hålla emot för de som vill störta vårt demokratiska samhälle och som inte erkänner människors lika värde.
Känner ni till Hans Fallada förresten? Det gjorde inte jag innan jag läste Ensam i Berlin, men min utgåva är i alla fall generöst utrustad med appendix och förord som förklarar bokens tillkomst och berättar mer om författaren. Bra! Fallada var alltså en tysk författare som hade mycket dramatik i sitt liv. Det första utkastet till Ensam i Berlin skrevs under 4 veckor och under redigeringen tillbringade Fallada en stor del av tiden på en nervklinik där han vårdades för ett sammanbrott. Fallada hade följts av dålig psykisk hälsa under en stor del av livet och var dessutom missbrukare. Innan han hann ta ställning till de strykningar och korrigeringar som föreslagits av en av förlagets redaktörer gick Fallada plötsligt bort i hjärtsvikt. Romanen kom därför att ges ut efter hans död i en version som anpassats efter redaktörens utlåtande. Först här om året kom Falladas egna sista version av boken ut i svensk översättning. Det är tydligen hela långa passager som har reviderats bort i den första versionen som gavs ut och som nu är återställda.
Sörja för de sina är den andra boken i Kristina Sandbergstrilogi om hemmafrun Maj. Den tar vid ungefär där den inledande delen, Att föda ett barn, slutade och över cirka 500 sidor (eller cirka 18 h lyssnande för mig och andra som väljer ljudboksversionen) får vi sedan följa Maj och hennes familj i Örnsköldsvik.
Den som har läst den första boken vet att den slutar med att Majs man, Tomas, har fått allvarliga problem med alkohol. Nu är han dock redo att ta tag i sitt missbruk och hela den lilla familjen flyttar till Stockholm för att Tomas ska kunna gå i terapi. Det kan inte mera bli tal om att ens smaka alkohol på bjudningar och kalas. Någonstans gnager ändå oron hos hela familjen att det inte ska gå vägen.
Dottern Anita börjar bli stor och hennes lillebror, Lasse, likaså. För Maj handlar livet mycket om att ta hand om och hålla ihop sin familj. Det är mat som ska lagas, bjudningar som ska planeras, barn som ska hållas reda på och en kropp att sköta om. Maj rasar i vikt, får yrsel och tror att hon ska dö, men hon kopplar aldrig att hon lider av ångest. Ångest och häftiga och plötsliga mensblödningar är kvinnoproblem som det tigs om. Hennes make hjälper henne att torka silvret, men har ingen insikt om att silvertorkningen är en av de mer lättsamma och enkla sysslorna i en hemmafrus plikter. Det är ett hårt jobb att hålla hushållet i ordning och slitet tar ut sin rätt. Några som hamnar i skymundan är Majs egna familj borta i Östersund. Hennes föräldrar blir äldre och skröpliga och syskonen blir vuxna och skaffar egna liv medan Maj är upptagen på sitt håll och får ägna sig åt att socialisera med Tomas släktingar.
Boken slingrar sig fram genom krigstid och in i den nya, moderna tiden där hemmen ska förvandlas till praktiska och funktionella bostäder. Anita hamnar i tonåren och Maj börjar känna sig ensam; inte behövd.
Det är en fantastisk bok. Den handlar om allt och inget, men framför allt handlar den om en hemmafru och det är en berättelse som jag aldrig har läst förut. Det är så otroligt rörande och fint att få läsa om Maj och hur hon sliter med hemmet och familjen, hur hon hittar sin plats bland Tomas fina familj och försöker förhålla sig till sin egen, enklare familj. Det finns mycket att skriva om den här boken, men det är svårt att hitta orden. Jag nöjer mig med att säga att jag tycker att den är välskriven, fantastiskt bra uppläst, spännande, på sitt lågmälda sätt, berörande och upplysande. En fantastisk bok! Sandberg lyckas skriva så levande och insiktsfull att det känns som att ha fått en ny vän i Maj. Och jag vill aldrig att böckerna om henne ska ta slut!
Det här är ingen skräckroman, men jag måste säga att det var länge sedan jag läste något så läskigt. Tänk dig detta: ett gäng tonåringar med rusande känslor och växande kroppar ägnar all sin tid åt att träna, banta och svetsas samman på ett närmast sektliknande sätt för att sedan ägna sig åt fullständigt sanslös akrobatik där stunten kräver fullt fokus, full tillit och en fysik som är helt otrolig. Sådan är den, cheerleadingvärlden, som Megan Abbott målar upp i den här helt lysande romanen.
Huvudpersonen heter Addy och står snäppet under, Beth, cheerleadinglagets kapten och okrönta drottning som tronar överst i hierarkin. När en ny, ung coach kommer till laget kastas allting om. Lagkaptensrollen plockas bort och Beth petas också från sin roll som flyer, d.v.s. den tjej som är överst och är i luften under tricken. Coachens intåg rubbar hela laget, som när någon vacklar eller tappar fokus under stunten. Som läsare förstår man att det kommer att ske en katastrof.
Alla i laget, förutom Beth, dras till coachen och beundrar henne. De är redan dedikerade, men nu är de redo att gå ner ytterligare några kilo, träna ännu hårdare och bli ännu modigare för att sätta nya stunt, som coachen vill vässa dem till att utföra. Beth, å andra sidan, lurar som ett rovdjur, redo att ta tillbaka vad hon har förlorat.
Addy är inte den enda som dras till coachen och ser upp till henne, men Addy är den som kommer att komma henne närmast och hon börjar spendera allt mer tid med coachen och allt mindre tid med Beth. Snart är hon införstådd med många av coachens hemligheter, som den att hon har en otrohetsaffär med en ung kille. En dag ringer coachen till Addy mitt i natten och vill att hon kommer dit. Det har hänt någonting fruktansvärt med killen som hon prasslar med. Han är död, skjuten. Självmord? Lögner, spel och känslor rasar omkring mellan Addy, coachen och Beth, samtidigt som laget förbereder sig för finalen och en uppvisning där de planerar att köra sina mest avancerade stunts hittills.
Nästan hela boken utspelar sig runt träningarna och med det greppet får författaren det att verkligen kännas som om cheerleadingen är allt i flickornas liv, vilket det väl också är på sätt och vis. Det blir som ett eget litet klaustrofobiskt universum, med sina egna lagar och där sådant som eventuellt är helt obegripligt och meningslöst i världen utanför är av yttersta vikt. Bantningste, saltomortaler, blåmärken, glitter, hunger, styrka, mod, mod, mod. De tränar, de håller varandras liv i sina händer, de är fula i munnen, de torkar varandras kräks när de spyr upp det de äter, de super, de utmanar varandra på att förföra killar, de bråkar, de ömmar för varandra och de är redo att ta emot när någon faller.
Det finns så många motsägelser och så många paralleller till det generiska tonårslivet. Motsägelsen i att vara helt frånvarande på grund av tonårsgrubbel och att vara maximalt närvarande i stunten. Motsägelsen i att å ena sidan ta till sig av anorexipropaganda på nätet och å andra sidan träna sig atletisk; att både späka sig och att bygga en kropp som klarar enorma fysiska prestationer. Tonårslivets våndor, kärleksaffärer och vänskaper som rasar och rusar likt flickornas pyramider och hopp.
Det här är bland det bästa och snyggaste jag har läst om att vara tonåring, att vara dedikerad och att tillhöra ett självklart sammanhang där allt kan brista, men alla håller ihop, lika självklart som att andas. Det är bland det finaste jag läst om stark, sällsynt vänskap; vänskap som så lätt slår över till något annat. Självklart är det skruvat, självklart är det inte för alla att känna igen sig i det här och inte heller är det ett självklart porträtt av cheerleadingvärlden, men det är fullständigt briljant på sitt sätt.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Violet, Vi kallad, och Daisy är enäggstvillingar och förutom att de delar utseende så delar de också det de refererar till som ”det sjätte sinnet”. De är alltså klärvoajanta och får emellanåt varsel om händelser, stort och smått, som kommer att hända, och andra syner. Men medan Vi kommer att utveckla sin förmåga så kommer Daisy att göra vad hon kan för att mörka sitt sjätte sinne. Hon kommer till och med att välja att studera på en annan ort så att hon slipper bo kvar i Saint Louis och hon kommer att byta namn till Kate. Allt för att klippa banden med sitt gamla, klärvoajanta jag.
