Det här året har verkligen varit ett fantastiskt år när det kommer till läsupplevelser. Den ena strålande boken har avlösts av den andra. Jag måste ha valt bra böcker i år. Eller om jag har läst med mer eftertanke? Kanske både och.
Jag tänker inte ens försöka att göra en topplista över de bästa böckerna 2015. Här kommer istället kortare summeringar över mina största läsupplevelser från året.
Liv Strömquists seriealbum Kunskapens frukt är en tänkvärd och rolig djupdykning i ämnet ”det kvinnliga könsorganet”. Få satiriker är lika pricksäkra som Strömquist och även om jag inte alltid håller med henne i hennes åsikter så lyckas hon alltid väcka nya tankar hos mig. Jag tycker att Strömquist är en av vår tids viktigaste feministiska röster och Kunskapens frukt är hennes bästa album hittills.
En annan bra bok från året är Utan personligt ansvar av Lena Andersson. Boken är en uppföljare på den augustprisbelönade romanen Egenmäktigt förfarande. Återigen får läsaren följa Ester i hennes hopplösa kärleksproblem. Nu har Ester blivit ”den andra kvinnan”: föremålet för hennes kärlek är nämligen gift och vill inte skilja sig. Åren går och det är ett evigt givande och tagande. Med en enorm detaljrikedom och ett analyserande sätt beskriver Andersson detta olyckliga förhållande. En smärtsam bok!
När jag läste trilogin om Maj (Att föda ett barn, Sörja för de sina och Liv till varje pris) trodde jag inte att någon annan bok kunde toppa den upplevelsen i år. Många har ju läst och älskat de här böckerna och jag kan bara sälla mig till hyllningskören. Med böckerna om Maj tecknar Sandberg ett stycke kvinnohistoria som är förvånansvärt fängslande att få ta del av. Böckerna kretsar kring Maj, som är hemmafru i Örnsköldsvik, med hennes oro över att passa in, att barnen ska ha det bra, att maken ska sköta sig och inte falla in i drickandet. Jag tycker så mycket om Maj att jag önskar att hon vore här, så att jag fick ge henne en kram.
Om du vågar av Megan Abbott är en ungdomsbok som jag inte hade några särskilda förväntningar på över huvud taget. Men oj, vilken bok! Boken kretsar kring Addy, en ung tjej som sysslar med cheerleading. När en ny coach kommer till laget så blir den informella ledaren plötsligt petad från sin lagkaptensroll. Hela laget börjar skaka. Många beundrar coachen, men andra är mindre nöjda. Addy är den som kanske kommer coachen närmast och då dras hon också in i någonting hemskt. Coachens hemlige älskare har hittats död. Var det ett självmord? Boken är spännande och klaustrofobisk och det är bland det bästa och snyggaste jag har läst om att vara tonåring och att vara helt dedikerad till ett intresse. En fantastisk bok!
Jag är inte en speciellt van poesiläsare, men när nu Bodil Malmsten har varit aktuell med sin första dikt på 20 år så var det givet att jag läste den. Och vilken dikt! I Det här är hjärtat skriver Malmsten om sorgen över att förlora en närstående och det är så gripande och vackert att det gör ont att läsa. En fantastisk liten bok!
More fire är en annan lysande roman från året. Boken är en ilsken beskrivning över hur kolonialismen har satt spår som fortfarande är som sår. I boken skriver Karolina Ramqvist om en ung tjej som befinner sig på Jamaica för att skildra landet i en dokumentärfilm. Det är en tankeväckande bok, men för mig imponerar den särskilt genom formen och språket. Det är en genomtänkt och välskriven berättelse – varje ord sitter där det ska.
En annan fantastisk bok är Kalmars jägarinnor av Tove Folkesson. Boken kretsar kring en gäng tjejer som går på gymnasiet i Kalmar. Vad de har gemensamt är snarare ett utanförskap än en gemenskap. Folkesson skriver om uppväxt och vänskap och det är en hjärtskärande fin bok om hur livet blir som det blir och hur vi måste förhålla oss till vårt förflutna. Kalmars jägarinnor är fantastiskt välskriven och tight – det går att plocka ut meningar och stycken och läsa de fristående, som poesi. Perfektion!
Nu vill jag som sagt inte göra någon topplista, men om jag hade försökt så hade jag troligast haft Allt jag inte minns i topp. Allt jag inte minns är Jonas Hassen Khemiris senaste och jag, som älskar allt Khemiri har skrivit, kastade mig såklart över den här boken, som visade sig toppa mina höga förväntningar. Det här är sannolikt det mest välkomponerade och perfekt avvägda jag har läst i hela mitt liv. Khemiri skriver om stora känslor, som kärlek och sorg, väver in ett pricksäkert tidsdokument över vår tid, med rasism och papperslösa som lever under ovärdiga förhållanden, och ger också mycket av sig själv och sin egen sorg. Det är vackert, berörande, imponerande, roligt och sorgligt om vartannat.
Som så många andra har jag under 2015 läst och berörts av Martina Haags smärtsamma roman Det är något som inte stämmer. Haag har här övergett feelgoodgenren för att istället skriva en totalt hudlöst och öppen berättelse om att leva med ångest och att överleva det att bli lämnad. Jag vågade inte riktigt lita på att Haag skulle fixa den här genren, men oj, vad jag inte hade behövt oroa mig. Det här är helt bländande bra och insiktsfullt berättat. En fantastiskt fin och berörande bok!
Lars Lerin är helt klart akvarellteknikens mästare. Innan jag såg något verk av honom så förstod jag inte alls poängen med akvarell. Jag visste över huvud taget inte vad akvarell kan vara. Nu vet jag mer. Jag är helt tagen av Lerins bilder, som trots vad man kanske kan tro om akvareller, är alldeles knivskarpa och inte sällan är mörka men med flödande ljusstråk.
I Axels tid illustrerar Lerins makalösa akvareller en biografi över Axel Florin, en skicklig skulptör, som var verksam i Munkfors, där Lerin själv växte upp. I text, men framför allt i bild, skildras livet på den lilla bruksorten och Florins skulpterande som växer sig från en liten hobby till något stort. Det är kul att få följa Florins resa och hur han trots de relativt knappa förhållandena ändå vågar, eller kanske måste, satsa på konsten. Konsten jagar ut honom till möten och människor, som om konsten i sig är en tvingande kraft för honom. Jag tyckte att det var riktigt intressant att få läsa om en konstnär och hans liv och drivkrafter.
Men mest njuter jag såklart av akvarellerna. Lerin målar miljöer, svunna tider och människor – inte sällan målar han faktiskt fotoalbum, vilket är härligt meta på ett sätt. Han lyckas faktiskt med konststycken att få bilderna av fotografierna att kännas mer levande än vad kanske fotografierna skulle vara om de hade visats rakt upp och ner. Jag kan just ingenting om konst, men ett vet jag: Lerins akvareller är tekniskt sett helt otroliga och de kan verkligen beröra.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill förtrollas av akvareller från Sveriges främsta akvarellmålare och samtidigt läsa om ett fascinerande konstnärsliv.
Betyg: 5 smedjor av 5 (för illustrationernas skull).
Citerat ur Axels tid
”En dag på fabriken när jag stod och såg ned i en låda med stålull, klack det till i mig. Jag tyckte att jag såg en fågel i lådan. Jag såg efter en gång till, tog upp fågeln och började förfina den. Jag nöp och klämde tills det blev en verklig fågel som jag knöt fötter av ståltråd till. Fantasin löpte. Jag gjorde fler fåglar. Och björnar och hundar och elefanter. Allt styvare blev jag och arbetskamraterna skröt om mig.”
Om Axels tid och Lars Lerin
Lars Lerin (född 1954) är en svensk konstnär och författare, bosatt i Värmland, där han också drivet museet Sandgrund. Han räknas som en av Nordens främsta akvarellister. Många av hans akvareller finns i hans böcker, t.ex. Naturlära, för vilken han förärades Augustpriset i kategorin årets svenska fackbok 2014. Lerin har också kommit att bli en TV-personlighet och omtyckt röst i radio. 2012 medverkade han i sin guddotters, Sara Broos, dokumentärfilm, För dig naken, som handlar om Lars Lerins sökande efter kärleken och hans förhållande till Manoel ”Junior” Marques, som han är gift med sedan 2009. Lars Lerin har sommarpratat och vinterpratat och kommer att hålla sitt andra vinterprat på juldagen i år.
Utgivningsår: 2015 (Albert Bonniers förlag).
Antal sidor: 118.
Andras röster: Dalademokraten, DN.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
Lars Lerin växte upp i bruksorten Munkfors i Värmland, och drömde redan som ung om att bli konstnär. Han hittade tidigt en förebild och en mentor i sin närhet. Axel Florin föddes i Munkfors 1907 och försörjde sig som fabriksarbetare. Florin lyckades bli antagen till Slöjdföreningens skola i Göteborg och studerade där under en kort period – han hade helt enkelt inte råd att stanna kvar särskilt länge. Under hela livet fortsatte han dock att skapa på sin fritid, och vann ett visst erkännande som skulptör. Sin ateljé hade han i ett uthus, där den tonårige Lars också fick stå och måla.
I Axels tid berättar Lars Lerin rakt och osentimentalt om ett livsöde som ligger så nära oss och ändå känns så avlägset. Boken illustreras dessutom av hans fantastiska målningar av hus, miljöer och människor som nu är borta.
Liksom i Naturlära visar Lars Lerin att han inte bara är en framstående akvarellmålare utan också en lyhörd och känslig författare, som kan skapa stämningar och närvaro i både ord och bild. Axels tid blir ett dokument över en försvunnen värld, men också en konstnärs hyllning till en kollega – en skildring av skapandets villkor och det obetvingliga behovet av att uttrycka sig genom konsten.
Petra känner att det är något som inte stämmer mellan henne och hennes make. Det börjar med en diffus oro. Hon kommer på sig själv med att jäktat springa genom Konsum och slänga ned matvaror i vagnen utan att ha en aning om varför hon har så bråttom. Hon söker tecken runt omkring. Varför står ljusstaken plötsligt i sovrummet och inte där den brukar stå? Kan man göra något sådant i annat syfte än att skapa mysbelysning när man träffar en älskarinna? Petra försöker att få förhållandet att fungera, trots oron som pockar. Hon kramas, är flörtig. Hon ordnar så att mornarna flyter på smidigt. Hon vill verkligen vara en perfekt fru. Allt som hennes man brukar störa sig på är hon nu beredd att ändra på. Hon är redo att skippa Bokmässan, säga upp sitt kontor, göra vad som helst som kan laga det som inte fungerar. Men trots parterapi, trots ansträngningar, trots allt sökande efter naturliga förklaringar så rasar allt samman en dag. Hennes man berättar att han vill skiljas. Det är uppenbart att det inte är en ny tanke för honom. I själva verket är uppbrottet redan färdigtänkt och klart för hans del och nu är det bara det praktiska som ska lösas. För Petra är det som att dö inombords.
Petra gör vad hon kan för att hantera ångesten och för att få tiden gå. Hon har bläddrat ett halvår fram i kalendern och satt ett datum då hon känner att hon måste fungera igen. Hur överlever man ett halvår? Hon börjar att skriva ned kvartar på ett papper och stryker dem när de passerar. Så går livet framåt, 15 minuter i taget, trots att livet är slaget i spillror. Hon startar ett projekt som går ut på att arrangera alla foton, hundratals, kanske tusentals, i färgglada album. Hon fördriver de sömnlösa nätterna genom att spela Candy crush. Allt grejande med fotoalbumen och de andra meningslösa aktiviteterna för att få hjärnan att hålla igång och för att ge en illusion av att tiden går är helt hjärtskärande.
Haags roman är en brutal beskrivning av vad det kan innebära att leva med ångest och hur traumatiskt ett uppbrott kan upplevas för den som blir lämnad – lämnad mot sin vilja och med känslor som inte går att stänga av. Petra frågar sig gång på gång hur hennes man kan göra såhär mot familjen. Hur han kan göra såhär mot sina barn? Och hur han utan vidare kan rycka halva barnens uppväxt ifrån henne?
Det var länge sedan jag läste en bok där sorgen ligger så blottad som i Det är något som inte stämmer. Det här är verkligen totalt hudlöst, ärligt och hos mig, som läsare, går det rakt in. Det gör faktiskt ont att läsa den här boken. Haag har främst gjort sig ett namn som en feel good-författare, men med den här boken visar hon en helt ny sida. Det här är milslångt från hennes tidigare, lite knasroliga berättelser. En del element har hon dock behållit från sina tidigare böcker. Framför allt är Det är något som inte stämmer skriven väldigt rakt på sak och direkt, vilket verkligen fungerar bra, trots att jag ofta är ett stort fan av böcker med mer dolda lager. För ovanlighetens skull är jag verkligen mycket förtjust i att allt ligger i klartext. Sorgen skjuter som spjut ur texten och träffar rakt i hjärtat. Det här är verkligen bok fylld med känslor, som alldeles säkert till stor del är plockat direkt från verkligheten. Utan att själv ha någon som helst erfarenhet av liknande situationer så måste jag säga att det här är en bok som verkligen berörde mig och känns helt på pricken.
Haags beskrivningar av att vakna till en mardröm är svår att värja sig mot. Jag känner en sådan enorm medkänsla med alla som, liksom Haag själv, har råkat ut för det totalt orättvisa i att bli lämnade. Jag kan inte annat än att rekommendera alla att läsa den här fantastiska boken. Och att vara snälla mot varandra.
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill läsa en hjärtskärande, ångestfylld, berörande och pricksäker berättelse om vad det kan innebära att bli lämnad mot sin vilja.
Betyg: 5 krossade hjärtan av 5.
Citerat ur Det är något som inte stämmer
”Jag klistrar mina fotoalbum och röker. Klistrar och röker. Messar till Anders att Nisse har tappat sin första tand. Inget svar. Bara jag klistrat in alla bilder, i alla album och ställer in dem fint i bokhyllan så kommer Anders att ändra sig och vilja flytta hem igen. Jag är rädd att jag kommer att få en hjärtattack. Mitt hjärta slår så fort hela tiden och jag har en sådan skräck i kroppen som jag nästan inte kan hantera, det känns som om det kommer att gå sönder någonting viktigt inuti mig när som helst. Jag har ont på riktigt inne i hjärtat. Till slut ringer Anders och säger att han vill att barnen ska komma ut till honom på landet på fredag.
Jag hörs nästan inte när jag pratar i telefonen. Det är som om jag inte har sagt något på flera år.”
Om Det är något som inte stämmer och Martina Haag
Martina Haag (född 1964) är en svensk författare, krönikör och skådespelare. Hon slog igenom som författare med debutromanen Underbar och älskad av alla (och på jobbet går det också jättebra) som kom ut 2005. Efter det har hon gett ut en lång rad uppskattade krönikesamlingar och feel good-romaner. En del av de har filmatiserats, som t.ex. Glada hälsningar från Missångerträsk, som hade biopremiär 2015 och där Martina Haag själv spelade huvudrollen. Det är något som inte stämmer är Haags senaste bok. Hon twittrar på @maranhaag.
”Man hör om hur det händer andra. Man tycker synd om dem. Och man vet, innerst inne, att det aldrig kommer att hända en själv. Men man har ingen aning.
Det här är en roman om överlevnad. Om betydelsen av en rödrutig jacka. Om tama järvar med eldkastare. Om en bottenlös fjällsjö, dit ingen får gå, och om hur man reser sig, trots att man är helt säker på att man inte orkar längre.”
Rosieeffekten är en fristående uppföljare till feelgoodromanen Projekt Rosie. Böckerna kretsar kring Don, som ”inte är direkt genomsnittlig”, som han själv brukar betrakta det. Det framkommer inte i någon av böckerna vad han eventuellt har för diagnos och det tycker jag är sympatiskt faktiskt. Däremot är det ganska uppenbart att han har ett lite eget sätt att betrakta världen och att han har väldigt utpräglade autistiska drag. Just det här ”inte direkt genomsnittliga” är det jag älskar att läsa om i de här böckerna. Utan att vara det minsta autistisk själv kan jag förvånansvärt ofta känna igen mig i Dons ständiga strukturerande och försök att hitta rationella argument i en rörig värld. Jag både ömmar för, oroas och roas av Don – och känner igen mig emellanåt, som sagt.
I den första boken gav sig Don in i ”projekt fru”, som gick ut på att försöka hitta en livskamrat. Hans omfattande enkäter, som skulle vara till hjälp för att ringa in rätt kvinna, blev ingen succé, men det ordnade sig i alla fall till slut. Nu är han lyckligt gift med sin Rosie. I Rosieeffekten har paret flyttat till New York, där Don gästforskar på Columbiauniversitetet och Rosie försöker att sy ihop sin avhandling samtidigt som hon går på läkarprogrammet. Paret har fullt upp med sina studier och jobb – även sina extrajobb som bartenders – och varandra när det plötsligt visar sig att Rosie är gravid. Don försöker att hantera detta genom att betrakta även detta som ett projekt. Han ser direkt att han kan ha en viktig roll i att coacha Rosie i att äta gravidvänlig mat och att undvika stress. Strategin är ett misslyckande. Rosie och Don slits allt längre isär och tvivel väcks om Don verkligen kan bli en bra pappa. Kan han ens känslomässigt knyta an till den nya familjemedlemmen?
Boken är fylld av tokroliga scener och knäppa sidospår, men till stor del är den faktiskt inte speciellt uppåt. Trots alla speciella omständigheter och annorlunda personer som figurer i boken så skriver Simsion på ett verkligt insiktsfullt sätt om hur ett förhållande kan gå sönder, hur ett par sakta men säkert kan dras allt längre ifrån varandra tills ingenting av det som varit finns kvar. Jag blev överraskad över att boken handlade så mycket om problem i Dons och Rosies relation, men jag tyckte faktiskt att det var ett bra drag. Jag hade nog inte tyckt hälften så bra om en bok som bara hade varit fylld av knasroliga mamma-pappa-barn-scener. Här finns faktiskt vissa sorgliga stråk, även om det i huvudsak är en feelgood, naturligtvis. Naturligtvis förstår man också att det kommer att lösa sig. Det gör ju det i den här genren. Författaren lyckas ändå hålla läsaren på halster ända in i det sista. Kanske är slutet till och med lite för abrupt.
Trots slutet håller jag ändå Rosieeffekten för en av mina feelgoodfavoriter. Den är en varm, fin, rolig, tankeväckande och härlig feelgoodbok om kärlek och föräldraskap – och om att ”inte vara direkt genomsnittlig”. Genom att skriva om Don och att skildra allting utifrån hans sätt att se på världens gör Simsion faktiskt något nyskapande av en genre som lätt faller in i klichéer. Det här är en bok i min smak!
I korthet:
Rekommenderas för: alla som vill läsa en varm, fin, rolig, tankeväckande och härlig feelgoodbok om kärlek och föräldraskap – och om att ”inte vara direkt genomsnittlig”.
Betyg: 4+ blåfenade tonfiskar av 5.
Citerat ur Rosieeffekten
”Jag ägnade nästan två veckor åt Dewhurt’s Textbook of Obstetrics and Gynaecology (åttonde upplagan) samt en genomgång av filmklipp på internet innan jag bestämde mig för att materialet behövde kompletteras med praktisk erfarenhet. Det var som att läsa en bok om karate – givande till en viss gräns, men inte tillräckligt för att ge attackberedskap. Turligt nog befann jag mig, som medlem av den medicinska fakulteten, i en sits där jag hade tillträde till sjukhus och kliniker.
Jag bokade ett möte med David Borenstein på hans kontor.
”Jag skulle vilja förlösa ett barn.”
Dekanens min var svårtolkad, men ”entusiastisk” var inte ett av alternativen.”
Om Rosieeffekten och Graeme Simsion
Graeme Simsion är en australiensisk entreprenör och författare. Hans debutbok, Projekt Rosie, kom ut 2012 efter att ha vunnit ett debutantpris för bästa opublicerade manus. Ursprungligen skrevs boken som ett filmmanus innan den kom att bli en bästsäljande roman. Simsion har, förutom författandet, doktorerat, arbetat med IT, drivit ett eget företag inom IT-branschen, jobbat som föreläsare, importerat viner samt ägt en antikhandel. 2014 kom uppföljaren till Projekt Rosie, Rosieffekten. Graeme Simsion har en hemsida, en fansida på Facebook samt twittrar under @graemesimsion.
Översättare: Marianne Mattsson.
Originalets titel: The Rosie effect.
Utgivningsår: 2015 (Forum).
Antal sidor: 415.
Andras röster: Böcker i örat.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
Den charmiga feelgood-romanen Projekt Rosie blev en bästsäljare världen över. Alla som undrat hur det går för den udda huvudpersonen Don Tillman får nu svaret i uppföljaren Rosieeffekten.
Don Tillman har gift sig med sin Rosie och de har flyttat till New York, där båda forskar vid Columbia University. Don har svårt att passa in i sociala sammanhang och försöker desperat upprätthålla sitt strukturerade liv som styrs av scheman, listor och rutiner. Det går helt överstyr när Rosie meddelar den glada nyheten: hon är gravid!
Att bli förälder är svårt för vem som helst att förbereda sig på, men för Don är det nästan oöverstigligt. Han måste nu se till att Rosie inte äter något olämpligt, räkna ut att han förväntas vara med vid ultraljudet, och han får mycket men kanske inte så god hjälp av sina sex vänner. Den blivande pappan leds in på helt fel banor och när han till slut inser det är det kanske för sent. Då riskerar han åtal, landsförvisning och värst av allt: att förlora Rosie.”
Här om veckan la jag upp en Instagrambild på mitt gamla älskade exemplar av Maria Gripes barn- och ungdomsklassiker Tordyveln flyger i skymningen. Det visade sig vara fler än jag som slukade den här boken som barn. Jag tänkte tipsa om att den har kommit i nyutgåva nu i höst. Det är En bok för alla som har gett ut den på nytt. En bok för alla är nostalgi för mig, för övrigt. När jag var liten prenumererade jag på deras böcker i många år. Jag har läst många pärlor, som jag förmodligen inte hade hittat annars, tack vare EBFA. På den tiden hade En bok för alla statsstöd för att ge ut billiga böcker och det har de inte haft på ganska många år nu, men det glädjer mig att de fortfarande finns och ger ut nyutgåvor av kvalitetslitteratur.
Det har gått några år sedan jag läste något av Per Hagman. Då läste jag i alla fall Att komma hem ska vara en schlager och blev helt knockad av det poetiska, koncentrerade språket, där grova formuleringar plötsligt dyker upp som utropstecken mellan det mer fina och svävande. Jag blev gripen av Hagmans berättelse, som kändes självupplevd och äkta på något sätt. Boken kretsar kring en man som rastlöst driver omkring genom livet utan att någonsin känna sig hemma någonstans.
Cigarett har starka likheter med Att komma hem ska vara en schlager. Även denna gång känns det som att läsa en biografi, men den här gången kretsar berättelsen kring en 20-åring som jobbar på Hard rock café i Stockholm. Tjejer, fester och droger avlöser varandra. Det finns en enorm barnslighet och samtidigt en stor ensamhet och rotlöshet hos den här huvudpersonen. Boken är inte lång, ca 150 sidor eller 2,5 h lyssning. Den är nästan som en prolog till Att komma hem ska vara en schlager. Här grundas den tomhet som sedan följer senare i livet, om man vill se en koppling mellan huvudpersonerna i de två böckerna.
Huvudpersonen i Cigarett är ung, men redan är allt meningslöst och att ta ansvar för sig själv och sina relationer, eller ens sitt arbete, är omöjligt. Som läsare får jag lust att skaka om den här killen. Det är på sätt och vis svårt att sympatisera med honom. Det är som att han lever ett liv som en betraktare. På en fest står de höga och betraktar en man som medvetslös snurrar omkring i sina egna spyor. De tittar och tittar sedan bort, glömmer bort. Ingenting verkar vara riktigt på riktigt, så om det kanske blir för den som lever ett liv där droger används för att framkalla känslolägen som inte kan släppas fram naturligt.
Jag tyckte verkligen om den här boken, men inte tycker om som i att jag njuter av att följa huvudpersonen, men som i att det är en intressant skildring av 20-nånting-livet i 90-talets Stockholm och för att det är en oerhört skickligt komponerad roman. Jag älskar när berättelser berättas mellan raderna och här är det verkligen så. De till synes meningslösa scenerna, dialogerna och tankarna som far omkring formar allihop denna både störande och berörande berättelse om tomhet, droger och ett liv utan någon klar riktning.
Att Hagman inte ens var 25 när Cigarett kom ut första gången känns för övrigt helt otroligt. Det här är en fantastisk debutroman och det är mycket imponerande att författaren så insiktsfullt har fått ihop den här boken i en så relativt ung ålder.
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill läsa en kort, tight berättelse om 20-nånting-livet i 90-talets Stockholm och leva ett liv med tomhet, droger och utan någon klar riktning.
Betyg: 4 telefonsvararmeddelanden av 5.
Om Cigarett och Per Hagman
Per Hagman (född 1968) är en svensk författare, som vuxit upp i Sverige och i flera afrikanska länder. Cigarett är hans debutroman. Hans senaste roman är Vänner för livet som kom ut 2010.
Uppläsare: Peter Öberg.
Utgivningsår: 1991 (första utgåvan, Bonnier), 2010 (den här ljudboksutgåvan, HörOpp), 2011 (pocketutgåvan på bilden, BonnierPocket).
Antal sidor: 149 (ca 3 h lyssning).
Andras röster: dagensbok.com.
Köp t.ex. hos: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
””Vi hamnar på Melody vid halvett efter att ha yrat runt i taxi över halva stan. Det är överfullt på dansgolvet. ’Goodlife’ med Innercity spelas vansinnigt högt. Viktor börjar prata med en tjej som jag tror att jag känner igen. Hon är blond och har ett lite tärt men vacker ansikte och kjol och ser ganska pryd ut. Micke och Tobbe står och pratar med bartendern och jag går upp på övervåningen. Känner att jag är berusad.”
Johan är servitör på en nattklubb och rör sig bland unga vackra människor i stockholmsnatten. Han är likgiltig för det mesta utanför det egna jaget, umgås med alla som är något och lever ett liv fyllt av sex och droger.
Få författare har på så kort tid mutat in en så egen värld som Per Hagman, en värld han är djupt förtrogen med som han samtidigt visar upp i ett kritiskt ljus. Cigarett är hans debutroman från 1991 och boken fick en enorm uppmärksamhet när den först kom ut och hyllades som generationsroman av vissa men avskyddes av andra.”
Idag tänkte jag tipsa om några superbra böcker med några år på nacken – böcker som kanske inte är några snackisar längre och i någon mening kanske är lite bortglömda. Jag kan erkänna att jag inte har läst om de här böckerna och det är ju inte helt ovanligt att böcker inte håller för en omläsning… Jag väljer ändå att tro att dessa böcker är lika bra nu som då! Här kommer alltså 5 tips på bra, lite äldre böcker, inga direkt klassiker, utan mer lite bortglömda bestsellers eller bortglömda snackisar.
1. Att komma hem ska vara en schlager av Per Hagman. När jag började läsa den här boken blev jag lite tveksam. Det är ett speciellt, nästan lite poetiskt och högtravande språk (som bryts av med rätt grova ord här och där, i och för sig). Det kändes ovant till en början och som att det inte blev någon riktigt flyt i läsningen, men sedan lossande det snabbt och ut vecklade sig en ovanligt ömsint, känslosam och vacker liten berättelse om att bo överallt och inte känna sig hemma någonstans. Jag räknar med att mycket är självupplevt på ett eller annat sätt. Det här är så insiktsfullt och innerligt att det känns alldeles på riktigt. Det är en underbar bok! Citat efter citat efter citat vill jag spara och läsa om. Läsa om och läsa om. Det är klockrena formuleringar och allting är på pricken i den här boken. Jag tror jag måste köpa den här boken i ett eller annat format (e-bok kanske). Jag vill verkligen ha den, kunna läsa om den.
”I höstas fyllde jag trettiotre men jag kan inte minnas hur jag tillbringade födelsedagen. Min trettiotvåårsdag, vad gjorde jag då? Jag måste ha befunnit mig i Stockholm eftersom jag inte kan minnas den.”
Ur Att komma hem ska vara en schlager av Per Hagman
2. Trilogin om Juha (En komikers uppväxt, Ett ufo gör entré, Jenny) av Jonas Gardell. På senare år har Gardell kanske mest uppmärksammats för sina böcker om aids i Sverige, Torka aldrig tårar utan handskar, men den som uppskattar Gardells nyare böcker bör inte missa hans äldre romaner, där hans kanske bästa är trilogin om Juha (inte minst de två inledande böckerna). Gardell har en alldeles särskild förmåga att se och berätta om ensamma människor och människor i utanförskap och jag tycker verkligen om hur han synliggör människor i sina böcker. Böckerna om Juha är en fin och pricksäker uppväxtskildring med många gripande livsöden.
3. Människor helt utan betydelse, av Johan Kling, är en av mina absoluta favoritböcker. Med ett lätt och exakt språk berättar Kling om en enda dag i en ung mans liv. Boken har av någon litteraturkritiker liknats vid Hjalmar Söderbergs böcker och det ligger något i det. Här finns samma språkliga exakthet, samma melankoli. Huvudpersonen är dock en man i mediebranschen och en man vars liv håller på att stjälpas på ända. I all sin lågmäldhet är det verkligen en bok med känslor som stormar.
4. Kan du säga schibbolet? av Marjaneh Bakhtiari är en lysande bok som belyser rasism och främlingsfientlighet från en mängd vinklar. Ingenting är självklart i den här boken och ingen är riktigt vad man vill tro från början. Den som vid en första anblick verka vara den som är minst främlingsfientlig kan sitta inne med åsikters om angränsar mot rasism – och vice versa. Kan du säga schibbolet? är både tänkvärd, varm och rolig. Jag rekommenderar den särskilt som ljudbok.
5. Utrensning av Sofi Oksanen är en helt bländande och mångbottnad bok om Estland under tiden landet var ockuperat av Sovjetunionen. Boken berättar om angiveri, svek och människor som försöker att leva och älska mitt i detta vansinne. På ett fint sätt drar Oksanen paralleller till en berättelse som utspelar sig i nutid och där läsaren får följa en tjej som är offer för trafficking. Det är verkligen en tung bok och extra berörande blir det eftersom boken är så skickligt berättad. Mellan raderna händer outsägliga fasor, som verkligen drabbar läsaren. En fantastisk och viktig bok!
Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri är en roman om bottenlös sorg, bultande kärlek och ett tidsdokument över vårt samhälle och den rasism som finns överallt. Betyg: 5 minnen i Erfarenhetsbanken av 5.
Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri
Samuel har gått bort i något som kan vara en bilolycka, men som kanske var ett självmord, medan en författare försöker att förstå vad som egentligen hände. Författaren söker upp de som stod Samuel nära och de som bara råkade finnas i Samuels närhet. Vem var Samuel? Vad hände i hans liv vid tiden innan den tragiska händelsen? I korta minnesfragment spelas allting upp, ofta berättat växelvis av rumskompisen och vännen Vandad, som kanske var något mer än så, och exflickvännen Laide. Minnen och motiv går inte alltid ihop, men sakta börjar det klarna hur Samuels liv såg ut och berättelsen rör sig mot den ödesmättade dagen, slutpunkten – och mot författarens egna motiv och minnen, författarens sorg, önskan att förstå, rädslan över att glömma, oförmågan att gå vidare.
På vägen mot slutet skriver Jonas Hassen Khemiri om en förälskelse som blossar upp och suddar ut allt runt omkring. Med pricksäkra detaljer berättar han om förälskelsens första berusande fas, tvivlen som smyger sig på, rädslan för att bli sviken. Från de löjliga sms, som kärleksparet skriver, till kompisarnas trötta, men överseende reaktion, har Khemiri lyckas skriva ett väldigt trovärdig och på många sätt igenkännbar kärlekshistoria, men boken har fler bottnar än så, många bottnar, faktiskt. Khemiri skriver om trendkänsliga stockholmare som köper ekologiska citroner medan papperslösa kvinnor i samma stad blir misshandlade av sina män, vilka de inte kan lämna eftersom att kvinnorna då kan hamna på förvaret och utvisas. Rasism och situationen för papperslösa är teman som spänner över hela boken och genomsyrar vart och vartannat minnesfragment, ibland i mer tragikomiska scener:
”Tjugo minuter senare. Fortfarande ingen taxi. Eller väldigt många taxibilar med ledig-skylten tänd som gasade förbi oss och plockade upp andra kunder längre fram. Till slut bestämde vi oss för att köra en solovink. Jag ställde mig nära ett skyltfönster med mobilen mot örat, Samuel stod ensam vid trottoaren. En Taxi Kurir stannade, Samuel öppnade dörren och sa vart vi skulle och när taxichauffören sagt ja, låtsades jag avsluta samtalet och hoppade in i taxins baksäte. […] Vi släppte av Samuel i Hornstull och fortsatte mot Örnsberg. När vi svängde av Hägerstensvägen lutade jag mig fram och visade kontanterna för taxichauffören.
– Det är ingen fara, sa jag. Jag har pengar. Jag kommer inte råna dig.
Taxichauffören log ett nervöst leende, han försökte hålla ratten lite lösare, men jag märkte hur lättad han var när jag vecklade ut min kropp ur hans baksäte och bilen återfick sin vanliga tyngdpunkt.”
Ibland blottas rasismen i mer hjärtskärande scener, som när Khemiri skriver om papperslösa kvinnor i olika tuffa situationer. Varje scen och varje vittnesmål om rasismen i vårt samhälle är berörande. Allt känns autentiskt. Det är som att Khemiri tar pulsen på samhället och skildrar tillståndet precis som det är med klassklyftor, bostadsbrist, tiggare och människor på flykt.
Med Allt jag inte minns skriver Khemiri om stora känslor och han tecknar ett viktigt tidsdokument, som också kan ses som ett skarpt debattinlägg i frågan om rasism, men jag måste samtidigt säga att trots allt detta allvar, denna brusande kärlek och bottenlösa sorg så är det humorn som verkligen binder ihop boken. Det är ofta en svart humor, men det här är verkligen en bok som gång på gång får mig att dra på läpparna. Fyndiga formuleringar, knäppa episoder och excentriska karaktärer ger boken en perfekt balans och väger upp det djupa allvaret.
Det finns dessutom en sak som jag är extra svag för när det gäller böcker. Det är mellanrummen – att författaren låter läsaren själv få upptäcka saker i en berättelse. Texter där författaren har månat om att skriva ut varenda detalj berör mig sällan lika mycket som texter där läsaren själv måste förstå vad som utspelas mellan de exakt avvägda orden. Den typen av koncentrerade texter brukar gå rakt in hos mig, som om jag lever det som sker. Här har Khemiri, som redan i sina tidigare böcker mer än väl har bevisat sin språkliga skicklighet, tagit det en nivå längre. Det här är inte bara exakt avvägda ord och en koncentrerad text, utan hela boken består faktiskt av minnesfragment. Och ja, det går rätt in i hjärtat. Det här är det mest hjärtskärande, fina, viktiga, allvarliga och roliga jag har läst på mycket länge. Den här boken har allt. Det är en fantastiskt komponerad och genomtänkt historia där nya lager vecklar ut sig hela tiden. En helt underbar bok! Jag har inte tillräckligt med ord för att förklara hur bra den här boken är.
Citerat ur Allt jag inte minns
”Men lyssnade Samuel? Litade han på sin bästa väns magkänsla? Nej, några dagar senare kom jag ut ur duschen och hittade Samuel vid köksbordet.
– Okej. Okej okej okej, ropade han, halvt glad, halvt panikfylld. Jag gjorde det precis. Jag tryckte på send. Jag messade henne!
– Vem?
– Hon. Kontaktpersonen. Tolken. Jag körde på jobbspåret. Jag tackade för senast och bad henne höra av sig om hennes klient behövde någon mer assistans. Mvh Samuel. Migrationsverket.
– Tackade du för senast?
– Ja, var det konstigt eller?
– Man tackar väl för senast om man har varit på fest? Inte om man har haft ett slumpmässigt möte på en parkeringsplats.
[…]
– Men det kan ju läsas ironiskt också.
– Vilket då?
– Tack för senast. Hon kanske ser det och tänker att det var ett skämt. Var det dumt att avsluta med ”mvh”? Det kanske var för opersonligt? Jag borde ha skrivit ut det med bokstäver – med vänliga hälsningar Samuel Migrationsverket. Eller jag kanske borde ha avslutat med Allt gott. Eller Kram? Vad tycker du? Hade det varit för mycket om jag hade…
Jag stängde ytterdörren och tryckte på hissknappen. Om jag hade kunnat avstyra allt redan där och då så skulle jag ha gjort det. Jag hade en dålig känsla. Men ödets flipperkula var i rullning och ingenting kunde stoppa den.”
Jonas Hassen Khemiri (född 1978) är en svensk författare och dramatiker som romandebuterade 2003Ett öga rött, en bok som väckte stor uppmärksamhet, inte minst för den konstruerade svenska som använts i den. För sin debutroman belönades Khemiri med Borås tidnings debutantpris och han har därefter belönats med ett flertal andra prestigefulla priser, t.ex. Aniarapriset. Khemiri är även en stark röst i samhällsdebatten, t.ex. fick han stor uppmärksamhet 2013 för sitt öppna brev till Sveriges dåvarande justitieminister Beatrice Ask. Brevet, som inleds med ”Bästa Beatrice Ask…”, är en reaktion på det så kallade Reva-projektet, vilket syftade till att verkställa fler avvisningar av papperslösa. Rasism och främlingsfientlighet är teman som ofta återkommer i Khemiris texter. Jonas Hassen Khemiri twittrar på @jhkhemiri och har en hemsida.
Förlagets beskrivning
”Folk säger att Samuel och Laide var själsfränder, att deras kärlekshistoria var helt jävla magisk, att dom var menade för varandra. Folk säger att Samuel gjorde det för att hämnas, för att han var svartsjuk, för att han ville tvinga Laide att minnas honom. Folk säger att det aldrig hade hänt om inte Vandad hade blandat sig i, att det var Vandads fel, att Vandad gjorde vad som helst för pengar.”
Allt jag inte minns är en roman om kärlek och ekonomi. Om vänskap och våld. Om Samuel som lever vidare i allas minnen, nu när Vandad sitter inspärrad, Laide har lämnat landet och huset är förstört.
Ett antal öden krockar i rasande fart i dagens Stockholm. Bakom alla röster om Samuel skymtar en person på flykt från sig själv. Vems minnesbilder går att lita på? Och vad döljer sig i det som vi inte minns?
Jonas Hassen Khemiri har skrivit en oförglömlig kärleksberättelse om vår hypersnabba tid, om priset vi människor betalar för att leva tillsammans.”
Det är slutet på 90-talet och bokens huvudperson, Eva, går natur på gymnasiet i Kalmar. I stadens andra gymnasieskola går resten av tjejgänget: Jenna, Linden, Jossan och Sudden. Vad de har gemensamt är snarare ett utanförskap än en gemenskap. Bakom medelklassens radhusfasader döljer sig en mamma som är döende i cancer, pappor som är frånvarande och/eller alkoholiserade och mammor som gråter. Hos varandra hittar de en slags egen samhällsklass där man slipper förklara varför bilen har ett alkolås och där man inte behöver ursäkta sig.
Men Kalmar är en för liten stad. Inte ens Kalmar med omnejd räcker till. Livet i Kalmar är så instängt att de inte vet var de ska ta vägen. Drivna av någon slags obeskrivlig leda gör Kalmars jägarinnor små inbrott, har sönder saker på kul och tråkar handbollstjejerna, som de uppfattar som oerhört provocerande. De dricker och röker, hånglar och ligger – emellanåt med varandras killar. De plankar in på festivaler, snor saker, dricker så mycket sprit att de behöver magpumpas, gömmer ett skjutvapen. På många sätt är de alldeles för mycket. Och inuti dem brinner en längtan efter något annat, något större, ett annat sammanhang som de kan höra till.
Det är ett tacksamt ämne, det här med uppväxtskildringar, särskilt uppväxter på mindre orter. De flesta människor kan nog relatera till den där speciella känslan som infinner sig när man är mitt emellan barn och vuxen och när man är på väg att kasta sig ut i ett vuxenliv och att uppfinna vem man är. Att uppleva detta på en mindre ort är inte sällan problemfritt. Det krävs så lite för att sticka ut, för att vara annorlunda, för att inte passa in. I det här fallet drar Folkesson det lite till det extrema. Vi är nog få som kan relatera till det småkriminella som tjejerna sysslar med. Ändå känns det väldigt äkta, nära och lätt att dra paralleller till sin egen uppväxt. Folkesson berör, men skriver också något som faktiskt sticker ut från det mesta andra i samma genre, inte minst genom att låta karaktärerna vara en väldigt frisk fläkt, på sitt sätt, jämfört med ungefär alla andra kvinnliga karaktärer i böcker och film.
Det jag älskar med den här boken är bland mycket annat språket. Språket är som poesi. Det går att lyfta ut meningar och stycken och få koncentrerade, pricksäkra, poetiska, fantastiska små dikter som rymmer så mycket känsla och exakthet att det bultar och spränger. Folkesson hittar tidsmarkörer som vi som läsare eventuellt har glömt, men som plötsligt finns där glasklart framför en igen: millenniebuggen, ICQ, eurodisco, festivalliv. Men framför allt ryms meningslösa, småborgerliga, medelklassiga liv, med allt vad det innebär, mellan raderna. Modern som föraktar Bingolotto, men som gråter om kvällarna istället. De små miniatyrfyrkanterna till gräsmattor, med sina små gräsklippare, bakom varje radhus. Små, små detaljer, som alla vittnar om ett Svensson-liv i en liten stad och hur det kan vara att inte fixa att leva det livet.
Bland mycket annat som jag älskar med Kalmars jägarinnor är att den kretsar kring en tjejgäng där alla utanför dem är bifigurer. Det här är inte en typisk bok om tonår och kärlek. Det är heller ingen bok om typiska tjejer, så som de allt som oftast är i litteraturen. I huvudrollen finns istället några unga, normbrytande kvinnor som är alldeles, alldeles för mycket. Det är befriande och skönt att släppa fram dem och berätta deras historia, som jag faktiskt aldrig har sett berättad någon annanstans.
Sammantaget är det här helt enkelt en fantastisk bok. Det var länge sedan jag läste en så tät och välskriven roman och det var länge sedan en bok väckte så mycket tankar och känslor. Kalmars jägarinnor är en rusande, brusande, fantastisk uppväxtskildring och en välkommen röst åt kvinnor som inte passar in i samhällets snäva normer. Det är också en hjärtskärande fin bok om hur livet sedan blir som det blir och hur vi måste förhålla oss till vårt förflutna; att välja vad vi lämnar bakom oss och att, i vissa fall, tvinga oss att lämna.
I korthet
Rekommenderas för: Alla som har växt upp, som har längtat efter något och som vill läsa en helt lysande, poetisk och fantastisk bok om fyra tjejer på väg ut i vuxenlivet.
Betyg: 5 juicy tubes av 5.
Citerat ur Kalmars jägarinnor
”Mobboffren satt i sina hörn och ryckte lösa trådar från sittdynan. Tyckte också en massa saker inne i sina kokande skallar, men det skulle inte komma ut förrän flera år senare då de utbildat sig till musikrecensenter eller statsvetare eller någonting och gav igen med vassa pennor och högskolepoäng.
Stack ut ögonen på alla de kom i kontakt med.
Det var de som skulle skriva uppväxtskildringar, inte vi. Våra berättelser skulle förbli hemliga.”
Om Kalmars jägarinnor och Tove Folkesson
Tove Folkesson är född 1981 i Stockholm och uppvuxen i Kalmar. Hon är författare, musiker och undervisar i svenska. Kalmars jägarinnor är hennes debutbok. Uppföljaren, Sund, kom ut 2015. Folkesson har belönats med flera priser för Kalmars jägarinnor, däribland Borås tidnings debutantpris och Sveriges radios romanpris. Tove Folkesson har en fansida på Facebook, twittrar på @tovefolke, instagrammar på @tovefolke och har en blogg.
Utgivningsår: 2012 (första utgåvan, Lunds universitets författarskola), 2013 (Weyler förlag).
Antal sidor: 279 sidor.
Andra böcker i samma serie: Sund.
Andras röster: SvD, Bokhora, Sandra Beijer.
Köpt t.ex. hos: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”Jenna, Linden, Jossan, Sudden – och Eva Zackrisson. De är Kalmars jägarinnor. De missanpassade, som söker sin identitet i utanförskapet och varandra. De är beredda att göra allt för varandra och för att inte bli som handbollstjejerna. Kalmar (med omnejd) är den värld de är dömda till, men ingen kan hindra dem från att försöka spränga murarna, trampa ner rosorna, lura vakterna – och Eva från att hålla förtvivlan borta. Men de får betala ett högt pris. Lika högt som Ölandsbron.
Hos mormor Stickan på Öland slickar Eva såren, många år senare. Stickan erbjuder det föräldrarna aldrig förmådde ge: ett köksbord med sliten vaxduk, kaffe och kaka, lugn. Men sen måste Eva tillbaka in till Kalmar, igen.”
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Rosieeffekten är en fristående uppföljare till feelgoodromanen 
