Det finns en hel del författare som belönas med välförtjänta priser, men sedan finns det också de som alltid hamnar på andra plats, på något sätt, trots att de också borde få uppskattning i form av litteraturpriser. Idag tänkte jag blogga om några författare som jag tycker har blivit märkligt förbisedda.
Först och främst tycker jag att Therese Bohman borde ha fått mycket mer uppmärksamhet än vad hon har fått. Det var en hel del snack om Den andra kvinnan när den var ny och den nominerades till såväl Tidningen Vi:s litteraturpris som Sveriges radios romanpris och Nordiska rådets litteraturpris. Därefter var hon aktuell med Aftonland, som fick nomineringar till Augustpriset och Sveriges radios romanpris och säkert fler priser än så… Om hon vann? Nej! Och det är så tråkigt tycker jag! För Bohman skriver exakt och fantastiskt och hon skildrar insiktsfullt som få vad det kan innebära att göra en klassresa. Jag tycker otroligt mycket om både Den andra kvinnan och Aftonland. Aftonland tycker jag dessutom var oväntat rolig – det är en bok som har allt! Synd att jurygrupperna inte verkar tycka detsamma. Jag har fortfarande inte lyckats smälta att förra årets Augustpriset gick till en helt annan bok…
Aftonland av Therese Bohman
Per Hagman, har han vunnit några priser över huvud taget? Det finns ingen sådan rubrik på Wikipedia i alla fall. Nu har han kanske inte varit den mest aktiva författaren det senaste decenniet, men jag tycker att Att komma hem ska vara en schlager är en av de bästa böcker jag har läst och bara den tycker jag borde kvalificera honom till en massa litterära priser. Hagman har ett språk som ingen annan, någonstans i gränslandet mellan prosa och poesi, trots att det helt klart är romaner han skriver. Och mellan de precist formulerade raderna ryms så mycket ensamhet, tomhet, rädsla. Han har fått fantastiskt fin kritik för sin senaste roman, Allas älskare, ingens älskling, som kom ut i år och som jag inte har hunnit läsa ännu. Vi får se om den räcker för att ge Hagman lite uppskattning i form av tjusiga priser.
Jag har bara läst Kalmars jägarinnor av Tove Folkesson, men det är å andra sidan en helt egen roman och en fantastisk läsning. Jag älskade språket, tjejgänget som berättelsen kretsar kring och alla sidohistorier som flimrar förbi. Allt tyckte jag om! Men trots att det snackades mycket om boken och att även de efterföljande delarna (Sund,Ölandssången) har fått en hel del uppmärksamhet så känns det som att böckerna helt har blivit utan nomineringar till de större litteraturpriserna i det här landet? Det är obegripligt tycker jag!
Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj är ett oerhört starkt reportage där författaren ger röst åt människor som drabbats av kärnkraftsverkshaveriet i Tjernobyl. Betyg: 5 förlorade husdjur av 5.
Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj
Den 26:e april 1986 havererar en av reaktorerna vid kärnkraftverket i Tjernobyl och ett krigsliknande tillstånd uppstår. Men till skillnad från ett atomkrig så har ingen över huvud taget tänkt tanken att ”sovjetatomen” skulle kunna haverera och det finns ingen krisplan och ingen pålitlig information till de drabbade. Det finns brandmän som åker till kraftverket medan branden fortfarande är igång – de åker rakt mot sin egen död utan att ha en aning om vad som väntar dem. Otaliga är också de som kallas till Tjernobyl, för att sanera eller transportera, eller som rent av självmant tar chansen att få jobba där ett tag, att få tjäna en hacka eftersom att även mindre påhugg kan betala sig bra jämfört med vad den enkle arbetaren kan tjäna på andra ställen. Att arbetarna och sanerarna därmed betalar med sina liv är de knappast införstådda med.
Många människor tvingas bort från sina hem och från sina sammanhang och en del hinner inte ta med just någonting från det som har varit deras liv fram till nu. Barn springer efter sina älskade katter, som de inte får ta med sig, och sparsamma, stretsamma kvinnor tvingas bort från sina hem, sina små jordlotter, sina små odlingar och syltburkar, som de inte vill överge. Allt måste de lämna, och det de lämnar blir tillgängligt för de plundrade som passar på att i hemlighet föra ut kontaminerade föremål, farliga föremål. Många är också de som återvänder och de som utfordrar sina djur med det som markerna har gett, de rikliga skördar som ser så fina ut, men som bär på den helt osynliga livsfaran som radioaktiviteten utgör. Många äter själva av det som lämnats och i många byar säljs livsmedel, av olika slag, direkt vid gatan, som om allt runt omkring inte vore kontaminerat.
Många människor blir i sig radioaktiva och hustrur blir nekade att träffa sina makar: ”Ni måste komma ihåg att det ni har framför er nu inte lägre är er man och den människa ni älskar utan ett radioaktivt föremål med en hög koncentration av strålning.”.
Katastrofen slår verkligen på alla plan och drabbar hela familjer, inklusive de barn som ofödda väntar på att komma till den här verkligheten och som sedan föds och riskerar att bli några av alla de ”Tjernobylbarn” som fötts med olika funktionshinder och/eller som utvecklat allvarliga sjukdomar, som leukemi.
I Bön från Tjernobyl ger Svetlana Aleksijevitj röst åt några av alla de som blivit offer i Tjernobylkatastrofen. Varje kapitel består av en monolog där människor vittnar om vad de har varit med om och hur det har drabbat dem. Boken innehåller inga raka fakta, inga slutsatser, inga förklaringar eller resonemang – den innehåller endast den här kören av röster, och det är verkligen oerhört kraftfullt precis som det är. Det här är berättelser som går rakt in i hjärtat och som också ger många insikter kring hur det sovjetiska samhället fungerade, eller snarare hur det inte fungerade. Det här är en helt nödvändig läsning och det bästa och mest berörande reportage jag har läst.
Citerat ur Bön för Tjernobyl
”- Jag är tolv år…
Jag är hemma jämt, jag är invalid. I vårt hus kommer brevbäraren med pension till mig och farfar. När flickorna i klassen fick höra att jag har blodcancer blev de rädda att sitta bredvid mig, att komma åt mig. Jag tittade på mina händer, min portfölj och mina skrivböcker… inget hade förändrats. Varför var de rädda för mig?
Läkarna sa att jag var sjuk för att pappa hade arbetat i Tjernobyl. Efter det föddes jag.
Jag älskar pappa…”
Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj
Om Svetlana Aleksijevitj och om Bön för Tjernobyl
Svetlana Aleksijevitj (född 1948) är en belarusisk förattare, känd för sina dokumentära romaner, Utopins röster, där hon skriver om ”sovjetmänniskan”. I serien ingår bland andra Bön för Tjernobyl. Böckerna har inte tagits emot väl av den belarusiska regimen och Aleksijevitj har därför levt i exil i flera år, bland annat i Göteborg. Sedan 2011 bor hon dock åter i Minsk. Hennes starka skildringar av tillvaron för människorna i Sovjetunionen, och det som blivit efter dess upplösning, har dock hyllats på andra håll i världen och Aleksijevitj har fått ta emot en rad priser, däribland Nobelpriset i litteratur, som hon belönades med 2015.
Originalets titel: Chernobylskaja molitva (ryska).
Översättare: Hans Björkegren.
Utgivningsår: 1997 (första ryska utgåvan), 1997 (första svenska utgåvan, Ordfront), 2013 (den här, utökade nyutgåvan, Ersatz).
Antal sidor: 405.
Läs även: Övriga delar i serien Utopins röster: Kriget har inget kvinnligt ansikte, De sista vittnena, Zinkpojkar, Bön för Tjernobyl, Tiden second hand.
ISBN: 9789187219573.
Andras röster: Dagensbok.com, Feministbiblioteket.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.
Förlagets beskrivning
”»Hur många gånger apokalypsen än har upprepats i konsten och hur många olika teknologiska varianter av världsundergången som än har prövats är det först nu som vi har blivit varse att livet är betydligt mer fantastiskt.« Svetlana Aleksijevitj
Tjernobyl. Ordet är synonymt med den stora kärnkraftsolyckan år 1986. Men vad vet vi om människorna som upplevde katastrofen? Om dem som lever med följderna? Eller om djuren? I tre år reste författaren Svetlana Aleksijevitj runt i »Tjernobylvärlden« och intervjuade hundratals människor. Resultatet blev en rad psykologiska porträtt och litterärt bearbetade monologer, som tillsammans bildar »en krönika över framtiden«. – Denna utgåva är den kompletta versionen från 2005 med drygt en tredjedel mer text och ett nyskrivet förord från 2011.”
Middlesex av Jeffrey Eugenides är en fängslande släktkrönika, där läsaren får följa tre generationer ur den grekisk-amerikanska familjen Stephanides, och en bok som väcker många tankar kring könsidentiteter och genus. Betyg: 4+ snabbmatsrestauranger av 5.
Middlesex av Jeffrey Eugenides
Middlesex är en släktkrönika som skildrar livet för tre generationer ur familjen Stephanides. Boken tar sin början i 20-talets Grekland och i den lilla byn Bursa, där Desdemona och hennes bror, Lefty, framställer finaste siden för sin försörjning. Det politiska läget och det helt fruktansvärda pontisk-grekiska folkmordet, där turkar och lazer mördade 1 miljon (!!) greker, driver dock syskonen från sina hemtrakter. Innan flykten från Bursa hade Desdemona förgäves försökt få sin bror att gifta sig med någon av traktens flickor, men under resan mot deras nya hemland, USA, bekänner de två syskonen både för sig själva och för varandra att de egentligen har känslor för varandra och nu, när de lämnar livet i Bursa bakom sig, vågar de också ljuga om sitt släktskap och presentera sig som herr och fru.
Desdemona och Lefty slår sig ner i Detroit, där kusinen Sourmelina redan har rotat sig. Sourmelina hjälper sina släktingar att komma in i det nya samhället och hon blir snabbt varse hur hennes kusiners relation ser ut nu för tiden. Det är dock en hemlighet hon bevarar åt dem, precis som att hennes kusiner bevarar den illa dolda hemligheten Sourmelina bär på: att hon är gay och att äktenskapet med hennes make inte direkt bygger på kärlek och passion. Trots detta blir både Desdemona och Sourmelina gravida vid samma tidpunkt och blir föräldrar åt Miltiades, Milton kallad, respektive Theodora, Tessie. Genom någon slags ödets nyck så kommer Milton och Tessie en dag att förälska sig i varandra och själva bli föräldrar. Det yngsta barnet är dottern Calliope, som också är bokens berättare.
Från den lilla byn Bursa och till Detroit har Desdemona, Lefty och Sourmelina ovetande tagit med sig en ovanlig mutation, som går i arv till både Milton och Tessie och plötsligt får uttryck i lilla Callie. Hon må se ut som vilken flicka som helst som barn, men brist på 5-alfa-reduktas kommer att i puberteten förvandla henne till den pojke hon i många avseenden är (också).
Middlesex är en bok som väcker många tankar kring könsidentitet och könsroller. Vad är egentligen ett kön? Det är väldigt fint och också smärtsamt att få följa Callie genom livet och de svårigheter som så ofta uppstår för henne/honom. Boken skildrar tonårstid och förälskelser, vuxenblivande och identitetssökande och allt detta försvåras för Callie som med sin intersexualitet inte alltid faller in i normen.
Det är också fantastiskt fint att få läsa om alla andra karaktärer i boken. Jag måste erkänna att jag hade väldigt svårt att liksom acceptera Desdemonas och Leftys incestuösa förhållande, men när jag släppte det och kom in i boken så kom jag verkligen att gilla alla huvudpersonerna, även med deras fel och brister, så att säga. Jag tyckte verkligen om att få följa alla de tre generationerna Stephanides. Genom berättelsen om deras liv har jag fått lära mig mer om folkmordet på grekerna (så fruktansvärda händelser att jag nog aldrig glömmer skildringen av dem), men också om hur det kan vara att invandra till ett annat land och att försöka skaffa sig en ett nytt liv i en kultur som inte helt är ens egen till att börja med.
Jag har lite av en hatkärlek till tegelstenar och tycker oftast att kortare romaner känns mer välskrivna och genomarbetade. Middlesex är på över 600 sidor, men för just släktkrönikor är knappast kortromanen det rätta formatet, tänker jag mig. Jag tycker faktiskt att det är helt rätt att boken är så tjock som den är. Det är också något alldeles speciellt med att få leva med en berättelse under en längre tid. Jag läser oftast ganska korta stunder varje dag och har i allmänhet en hel liten hög med påbörjade böcker, så en sådan här bok kan ta månader för mig att ta mig igenom. Det blir något speciellt när en berättelse får finnas i bakgrunden så länge. Till slut känns det som att karaktärerna i boken är personer som jag känner i verkligheten – och jag älskar den känslan! Det här är verkligen en ”levande” bok och den bjuder på många intressanta berättelser och väcker tankar och frågor. Det här är garanterat en bok som kommer att fortsätta att leva kvar i minnet ett bra tag.
Citerat ur Middlesex
”Inuti hade Cadillacen lika mjuka mattor och diskret belysning som baren på Ritz. Armstöden var utrustade med askkoppar och cigarettändare. Klädseln var av svart skinn och gav ifrån sig en ny doft. Det var som att kliva in i någons plånbok.”
Middlesex av Jeffrey Eugenides
Om Jeffrey Eugenides och om Middlesex
Jeffrey Eugenides (född 1960) är en amerikansk författare med grekiska och irländska rötter. Han debuterade 1993 med Dödens jungfrur (The virgin suicides) och har därefter varit aktuell med en rad novellsamlingar och ytterligare ett par romaner. För Middlesex belönades han med Pulitzerpriset 2003. Jeffrey Eugenides har en Facebooksida.
Originalets titel: Middlesex.
Översättare: Hans-Jacob Nilsson.
Utgivningsår: 2002 (första amerikanska utgåvan, A & C Black), 2004 (första svenska utgåvan, Norstedts), 2010 (den här pocketutgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 635.
ISBN: 91-1-301226-6, 9789113032023.
Förlagets beskrivning
”Middlesex är en berättelse om en grekisk-amerikansk familj som ser helt vanlig ut. Men berättaren vet att farfar och farmor egentligen är syskon och att det är orsaken till att hon själv är både kvinna och man. Så riktigt vanlig var den nog inte.
1922 invaderas Smyrna i det korta krig mellan Grekland och Turkiet som orsakats av första världs-krigets politiska oro. Befolkningen flyr i panik, många tar båten till Amerika. På en av dessa båtar finns en ung stilig man och en ung vacker kvinna, som väl framme i Amerika letar sig fram till bilstaden Detroit, och bosätter sig där som vilket amerikanskt invandrarpar som helst. De har svurit på att aldrig i livet berätta sin hemlighet att de var älskare i Grekland fast de var bror och syster. Men två generationer senare gör incesten sig påmind i barnbarnet Calliope, som i tonåren känner sig märkligt dragen till en klasskamrat i flickskolan. Vilket får Calliope att misstänka att hon inte är som andra flickor. Att hon faktiskt inte är en flicka alls.
Middlesex är en sorghumoristisk familjehistoria med sexuella förvecklingar, men också historien om en av Amerikas största städer, ja om hela det moderna Amerika: från massinvandringens strida ström av fattiga, rädda och sargade människor, över tjugotalets förbudstid och depression och sextiotalets raskonflikter in i vår egen tid.”
Hennes nya namn, den andra delen i Neapelkvartetten, av Elena Ferrante är en fängslande bok om två unga kvinnor på väg in i vuxenlivet och hur olika deras liv kommer att forma sig när den ena fortsätter att studera och den andra blir kvar i Neapels fattigare kvarter. Betyg: 4+ badstränder av 5.
Hennes nya namn av Elena Ferrante
Elena Ferranteoch Min fantastiska väninna – vilka snackisar de blev här om året! Alla snackade om Min fantastiska väninna, alla läste den, alla älskade den, men själv blev jag inte helt såld, ärligt talat. Visst tyckte jag om skildringen av Elena och Lilas uppväxt och vänskap i Neapels fattigare kvarter, men jag tyckte också att boken var lite väl lång och den gjorde inget stort avtryck. Min fantastiska väninna är första delen i en kvartett och många har sagt att de efterföljande delarna är bättre. Jag är glad att jag lyssnade på detta och gav del två en chans, för jag tyckte verkligen om den här andra delen i Neapelkvartetten, där läsaren får följa Elena och Lila genom ungdomsåren.
I Hennes nya namn har alltså vännerna Elena och Lila lämnat barndomen bakom sig och är på väg att träda in i vuxenlivet på riktigt. Redan i den första boken började deras liv ta olika riktningar. Att båda flickorna är begåvade visade sig snabbt medan de gick i skolan, men nu är det bara Elena som fortsätter med studierna och som också lär känna bildade personer, plockar upp ett finare språk och prövar sina tankar och åsikter i djupa diskussioner. Lila, som gifte sig tidigt, har ett annat liv utstakat framför sig. Förväntningarna finns nu på att hon ska få barn, vilket smärtsamt nog inte visar sig vara så självklart, särskilt inte eftersom förhållandet också är komplicerat och dömt att spricka. Hennes nya namn är dock inte bara en berättelse om dessa två unga kvinnor. Den innehåller också ett stort persongalleri i olika biroller. En viktig person är såklart Nino, som både Elena och Lila är förälskade i. Det hela accelererar i den här boken iväg i ett ödesdigert triangeldrama.
Hennes nya namn är en bok med många lager, men det som i någon mening berör mig mest är vilka olika liv och möjligheter som vecklar ut sig för Elena och Lila. Det är ingen spikrak väg att ta sig från fattiga Neapel och in i de akademiska miljöerna, men det känns tidigt att Elena genom sina studier skapar sig en frihet och makt som de andra kvinnorna från kvarteret inte har. Lila är en stark kvinna med mycket skinn på näsan, men boken gör det verkligen tydligt hur kvinnor som Lila värderas och vilken beroendeställning de befinner sig i. I berättelsen om Lila, och om de andra väninnorna som blev kvar i Neapel, så ligger våldet och hoten hela tiden och lurar. De lever i en värld där heder och familjens angelägenheter försvaras med fysiskt våld.
Jag tycker att Hennes nya namn är en både fängslande och berörande bok och trots att den är på närmare 500 sidor så upplevde jag den inte som lång på samma sätt som den första delen i kvartetten. Längden känns faktiskt enbart motiverad. Den hjälper till att göra miljöerna och människorna levande – och sällsynt levande är de.
Hennes nya namn av Elena Ferrante
Om Elena Ferrante och Hennes nya namn
Elena Ferrante är pseudonymen för en italiensk författare som har gjort sig känd över hela världen för sina böcker i Neapelkvartetten, vilka utkom på italienska mellan åren 2011 och 2014. Debuterade gjorde dock författaren redan 1992. Den avslutande delen i Neapelkvartetten (Det förlorade barnet) kommer på svenska under sommaren 2017.
Originalets titel: Storia del nuovo cognome, L’amica geniale volume 2 (italienska).
Översättare: Johanna Hedenberg.
Uppläsare: Odile Nunes.
Utgivningsår: 2012 (första italienska utgåvan), 2016 (första svenska utgåvan, Norstedts), 2016 (den här ljudboksutgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 493 (ca 17 h lyssning).
Läs även: övriga delar i Neapelkvartetten: Min fantastiska väninna, Hennes nya namn, Den som stannar, den som går och Det förlorade barnet.
ISBN: 978-91-1-306975-3, 9789113075594
Andras röster: Feministbiblioteket, Johannas deckarhörna, Lyrans noblesser.
Förlagets beskrivning
”Del två i Elena Ferrantes romansvit om de båda barndomsvännerna Lila och Elena tar vid där den första delen slutade. Lilas äktenskap med charkuterihandlaren Stefano Carracci visar sig redan på bröllopsnatten katastrofalt och Lila försöker att med alla medel ta sig ur det. När hon av hälsoskäl skickas till ön Ischia för en sommarvistelse övertalar hon Elena att följa med som betald sällskapsdam, men vistelsen får oanade följde för dem båda och inverkar drastiskt på deras framtida liv.
Den minutiöst skildrade vänskapen mellan Elena och Lila pendlar mellan sårande nonchalans och djupaste samhörighet. I Hennes nya namn få den sin fortsättning när de båda flickorna mognar till unga kvinnor och tvingas betala ett smärtsamt pris för det, var och en på sitt vis.”
Sprängskiss av en jaktberättelse av Åke Smedberg är en novellsamling som i all sin lågmäldhet och med ett mycket effektivt berättande skildrar människor mitt uppe i olika personliga katastrofer. Betyg 4+ lodjur som tassar förbi av 5.
Sprängskiss av en jaktberättelse av Åke Smedberg
Sprängskiss av en jaktberättelse är en novellsamling av Åke Smedberg, en författare som jag inte har bekantat mig med tidigare. Att jag över huvud taget lånade boken på biblioteket och läste den beror mycket på att jag har läst så fina recensioner av den i morgontidningarna. Titeln leder annars mina tankar till något råbarkat och ”gubbigt” och kändes inte så lockande. Det fina är dock att boken verkligen inte är fylld med snubbiga jaktberättelser eller något ditåt. Novellen som delar titel med samlingen är i själva verket betydligt mjukare än så och skildrar hur förhållandena rubbas i en familj där pappan drabbas av tidig demens. De vuxna barnen tvingas återvända till den gamla Djursholmsvillan där de har vuxit upp, bara för att inse att deras pappa är personlighetsförändrad, oförskämd. Demenssjukdomen är en katastrof, så som den är för alla anhöriga som drabbas av den, men den svetsar dem inte samman, som man kanske skulle kunna tro, utan drar förbi över dem, målar ett lager sorg över deras respektive liv.
I de övriga novellerna fortsätter Smedberg att utforska människor i olika grader av katastrofer. Vi möter till exempel människor på dödsbädden, människor i spelmissbruk, människor som utsatts för sexuella övergrepp. På något sätt skildrar Smedberg allt detta som om det vore vilken vardag som helst – det han berättar blir oftast något som huvudpersonerna helt enkelt måste hantera och det beskrivs därför inte med stor dramatik. Det är ett effektivt berättande. Jag kommer på mig med att tänka på de utlästa novellerna långt senare och liksom inse vad de egentligen handlar om. Allting är kompakt och insiktsfullt, men det slösas inte med hastiga kast och stor dramatik. Novellerna låter en snarare få gå vid sidan av huvudpersonerna, låna deras tankar och känslor en stund i all sin lågmäldhet.
Jag tycker riktigt mycket om stilen och om novellerna. Det finns stora svårigheter att överbrygga för den som vågar sig på novellformatet, men Smedberg lyckas rymma stora berättelser på få sidor. Jag kan verkligen rekommendera den här boken!
Citerat ur Sprängskiss av en jaktberättelse
”När han började köra ut färdiglagat från sjukhusköket till sjukhem och äldreboenden runt om i trakten accelererade det hela. Han gick ofta in på rummen, pratade en stund, skämtade, som han brukade, såg sig omkring, noterade. Pengar, smycken, prydnadsföremål, konst ibland. Helst hos sådana som inte längre hade någon egentlig förmåga att uppfatta vad som hände kring dem. Men också hos kärringarna som alltid hade förlora något, smycken eller lösgommar, som fick personalen att sucka uppgivet när de satte igång att hojta.
Mest småpengar som sagt. Det var så han brukade tänka. Men långt senare gjorde han en grov överslagsberäkning för ett par av de här åren: det rörde sig om fem- eller sexsiffriga belopp, sammantaget. En tia här, en hundring där. Guld för ansenliga belopp, även om han sällan fick ut ens halva värdet. Och så vidare.
Vart hade allt tagit vägen? Han behövde inte undra, han visste.”
Sprängskiss av en jaktberättelse av Åke Smedberg
Om Åke Smedberg och om Sprängskiss av en jaktberättelse
Åke Smedberg (född 1948) är en svensk författare som debuterade 1976 med diktsamlingen Inpå benen. Förutom poesi har han skrivit en lång rad romaner, novellsamlingar och deckare. Han har belönats med ett flertal fina litterära priser, bland annat Ivar Lo-priset, som han fick för boken Hässja (från år 2000). Åke Smedberg har en hemsida.
Utgivningsår: 2017 (första svenska utgåvan, Bonniers).
Antal sidor: 222.
ISBN: 9789100155384.
Förlagets beskrivning
””Livet. Ett djävla godståg som bara rullar på”, låter Åke Smedberg en av sina gestalter säga i den nya novellsamlingen Sprängskiss av en jaktberättelse. Det är en utsaga som svävar över samlingens alla gestalter, alldeles plötsligt befinner de sig som på ett sluttande plan. Och hur det blev som det blev, eller gick som det gick, finns det egentligen inga svar på. Det är just bara livet.
Åke Smedbergs novellistik hör till den svenska litteraturens mest pregnanta och präglas ofta av en djup solidaritet med människor som i någon mening tycks ha passerat sitt sista vägskäl, skuggade av sitt förflutna, ledsagade av ovissheten. Med existensen som plattform skapar han i Sprängskiss av en jaktberättelse en litteratur som glimrar i sina detaljer, där det trösterika ligger i det oförutsägbara och i ett särskilt slags magisk realism som är hans helt egna skapelse – liksom i den språkliga tonträffen som också rymmer en avväpnande, lakonisk humor.”
Tio över ett av Ann-Helén Laestadius är en prisbelönt och mycket läsvärd bok om en ung tjej som vaknar varje natt i skräck för att hennes stad, Kiruna, ska rasa samman på grund av sprängningarna. Tio över ett är en oerhört tänkvärd och fin bok om hur rivningen och flytten av Kiruna kan upplevas hos de unga personer som snart inte längre kan återse sin barndoms gator. Betyg: 5 heta hockeykillar av 5.
Tio över ett av Ann-Helén Laestadius
Maja bor och går i skolan i Kiruna, staden som är på väg att flyttas, eller rättare sagt rivas, för att lämna plats åt gruvan. För många i staden känns det spännande med allt nytt och för de flesta är det självklart att gruvan, där ju så många arbetar, måste få fortsätta att växa. För Maja är det dock en skräck att hennes stad och hem vilar på en gruva där det varje natt sker sprängningar som får det att mullra där hon ligger i sin säng och känner paniken komma krypandes. Där nere i gruvan jobbar också hennes pappa, som hon oroar sig över. Varje natt ställer Maja alarmet på sin mobil och varje natt vaknar hon tio över ett och väntar in sprängningen som kommer 10 minuter senare. Under sängen ligger en färdigpackad väska, redo att tas med ifall hon måste väcka sin familj så att de kan fly för sina liv medan staden rasar.
Situationen blir till slut ohanterlig. Det är slitsamt att inte sova ut och det är tungt att gå omkring och bära på all oro själv. Till slut drabbas Maja av en panikångestattack och hon måste glänta lite på sin oro för sina föräldrar och andra vuxna.
Gruvan och ”stadsflytten” är dock inte bara något som Maja känner skräck för. Där finns också en mer molande sorg, som handlar om allt som går förlorat för Maja och hennes klasskompisar. Nyss gick de i samma klass, bodde i sina vanliga kvarter, vandrade längs de välbekanta gatorna. Snart finns inte de här gatorna längre och Maja och de andra kommer att bo i nya kvarter, i nya hus. En del, som t.ex. Majas bästa kompis mamma, tycker att det är lika bra att passa på att flytta från Kiruna. Fram tills nu har Maja och hennes bästis, Julia, varit oskiljaktiga. De har känt varandra utan och innan och har kunnat dela allt från sina innersta rädslor till de mest pirriga förälskelserna för varandra. Snart kommer Julia att bo i Luleå, 35 mil bort.
Tio över ett är en fantastisk bok om sorgen över att förlora sin barndoms gator och en oerhört tankeväckande bok om hur den här ”stadsflytten”, som det pratas så förvånansvärt lite om utanför Kiruna, påverkar människor, särskilt unga människor. I Majas ålder är det mycket som händer i livet och det är för många en brytningstid där man kanske i någon mening lämnar barndomen bakom sig. I Tio över ett blir det hela snäppet mer brutalt. Gårdar, parker, lekplatser och andra välbekanta platser från barndomen kommer inte att gå att återvända till. För mig, som är oerhört nostalgisk av mig och älskar att omge mig av gamla saker från barndomen, så är det inte svårt att föreställa den sorg så många säkerligen upplever när deras barndoms stad rivs.
Tio över ett är en mycket läsvärd bok, tycker jag. Det är ärligt talat lite stötande att Kiruna och stadsflytten inte får mer uppmärksamhet. Nu har inte jag aktivt sökt någon information i ämnet, men ärligt talat är den här boken det första jag läser som verkligen försöker säga något om hur flytten kan uppfattas av människorna som bor där. Det är dock inte ”bara” för stadsflyttsfrågan och gruvan som Tio över ett är läsvärd, det är också en fantastiskt fin och tonsäker bok om vänskap och första förälskelsen. Nu är det länge sedan jag själv var i Majas ålder, men jag tror att det här är igenkännbart för många potentiella läsare i Majas ålder. Själv kände jag igen mig massor! Och jag gläds något oerhört av att boken utspelar sig i en mindre stad och vågar sig på att beskriva hur det kan vara att leva i en sådan. Det finns så många böcker om t.ex. Stockholm och det känns som att det sällan finns någon som vågar sig på att skriva om andra platser. Här har författaren verkligen lyckats skriva fram en stad och skildrat vilken kultur som råder där, vilka frågor som engagerar människor där. Det behövs fler sådana här berättelser.
Det här är inte Laestadius första bok; Bland hennes tidigare titlar finns bland annat en serie böcker som handlar om en samisk tjej. Jag har för övrigt haft möjlighet att lyssna till Laestadius eftersom hon hade ett författarsamtal här i Umeå här om dagen. Det märktes att hon hade många berättelser inom sig och att hon har mycket hon skulle vilja berätta om samernas situation och om Kiruna. Jag hoppas att hon tar sig tid att skriva dem mycket snart!
Citerat ur Tio över ett
””Vi som stöttar flytten av Kiruna säger att det här är det bästa som kunde hända. LKAB drar in miljarder och vi får många nya jobb. Vi får en helt ny snygg stad. Nya skoteraffärer.”
Han avbryter sig med ett flin och gör en high-five med Linus.
”Vi tror att Kiruna kommer att bli ännu rikare ju mer malm som kan brytas i kruvan.”
Kruvan. Jag hör plötsligt farfars röst. Han säger också kruvan. Men på riktigt. Oscar gör sig bara rolig och härmar en dialekt. När g blir k och gruvan blir kruvan.
Han är glad, bugar och möts av busvisslingar och fler applåder än Alva, men det kanske bara låter mer om vissa.”
Tio över ett av Ann-Helén Laestadius
Om Ann-Helén Laestadius och Tio över ett
Ann-Helén Laestadius (född 1971) är en svensk-samisk författare som har vuxit upp i Kiruna. Hon har skrivit ett flertal ungdomsböcker som belyser hur det kan vara att vara ung och same idag. Debuten, SMS från Soppero, kom ut 2007. Hennes senaste bok är Tio över ett, för vilken hon belönades med Augustpriset 2016. Ann-Helén Laestadius twittrar under @AHLaestadius.
”Maja kan inte sova. Hon vill, men hon kan inte. Varje natt ställer hon klockan på tio över ett. Vem ska annars väcka mamma, pappa och lillasyster när huset rasar ner i gruvhålet? Under sängen har hon en väska med ombyten, ficklampa och andra viktiga saker. Om de måste fly, hals över huvud.
LKAB spränger under jord och Kiruna ska flytta. Familjen har fått en ny fin lägenhet, men det enda Maja vill är att bo kvar i sitt gamla hus. Hon litar inte på politikerna och bolagscheferna som säger att stan inte kan rasa. Hon hör ju mullret av sprängningarna på natten, hon känner ju hur marken skakar!
Maja oroar sig för att bästisen Julia ska bli tvungen att flytta till Luleå och att Albin i parallellklassen ska bli kär i någon snygg handbollstjej. Men ingenting skrämmer henne lika mycket som gruvan.”
Aris Fioretos är en författare som inte dök upp i mitt medvetande förrän förra hösten, då han var nominerad till Augustpriset med den hyllade romanen Mary. Jag blev väldigt sugen på att läsa hans roman om Mary, som blir arresterad i militärdiktaturens Grekland när hon precis ska berätta för sin pojkvän att hon är gravid. Tyvärr har andra böcker kommit emellan, men nu har jag i alla fall läst en av Fioretos noveller: Den täta världen, som publicerades i DN här om veckan och som finns att läsa på nätet. Samma novell kommer för övrigt att ges ut av förlaget Novellix i mars, fast då i en något längre version.
Den täta världen utspelar sig bland ett gäng gymnasister. När de inte befinner sig på latinlektioner eller spelar basket kretsar de största diskussionerna kring något så tungt som självmord. Med ungdomars naivitet vrids det och vänds det på argument. Är självmordet att betrakta som en människas sista viljeakt, eller är det ett tecken på någon som helt har gett upp? Det går an att diskutera fram och tillbaka, som om det vore latinska verb som skulle böjas, men vilka tankar som egentligen rusar i de unga pojkarnas huvuden är inte gott att veta. Och vad hände med alla sedan?
Den täta världen är en mycket bra novell. Det är inte lätt att ta upp stora frågor och stora känslor med så få ord, men Fioretos lyckas både väcka tankar och känslor och det finns många lager att upptäcka, vilket faktiskt gör att det är en novell som gärna kan läsas flera gånger. Det börjar nog bli dags att låna den där Mary på biblioteket..!
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa om stora frågor och stora känslor, snyggt koncentrat i novellformat.
Betyg: 4+ kulspetspennor av 5.
Om Aris Fioretos och om Den täta världen
Aris Fioretos (född 1960) är en svensk författare och översättare som bland annat är känd för romanen Mary, för vilken han belönades med Sveriges radios romanpris 2016. Bland andra fina priser som han har belönats med kan nämnas Samfundet de nios stora pris, som han fick 2013. Aris Fioretos har en hemsida.
Utgivningsår: 2016 (ges ut av Novellix i en längre version i mars, men finns redan nu på DN:s hemsida).
Det är typiska gråa dagar i Stockholm och Yasaman och hennes sambo springer, som så många andra, på oändligt många lägenhetsvisningar. Yasaman drömmer om vackra trägolv, högt i tak och det rätta, centrala läget. Sambon vill få fler kvadrat för pengarna och rymma den familj som han drömmer om att bilda tillsammans med Yasaman. Som för så många andra i dagens Stockholm råkar det bara vara så att annat än familjebildande har kommit emellan, studier t.ex. Nu har Yasaman slutfört sina studier och står inför nästa stora steg som hon ser det: att doktorera. Hon filar och putsar och ängslas över den ansökan som hon ska skicka in för att förhoppningsvis bli antagen som doktorand. Barn? Ja, hon inser ju att den biologiska klockan borde säga något. Det är bara det att den inte gör det.
I samma stad sitter en man med en prydlig portfölj på tunnelbanan. Ibland är han på möten på arbetsförmedlingen, eller går rent av på arbetsintervjuer, men det framstår bara som oväntade pauser i något som i övrigt mest handlar om att transportera sig och att på så sätt få de innehållslösa dagarna att gå. En gång i tiden var han en framgångsrik ingenjör med ett toppjobb på en stor fabrik. En gång i tiden bodde han med sin familj i ett hus med en vacker liten trädgård. En gång i tiden hade han fru och två små barn. Nu är han ett namnlöst ingenting, en ”arab” (trots att han är perser). Ibland kommer minnena över honom: tortyr, svek, förlust – och skuldkänslor över vad hans livsval har resulterat i och vad han har förlorat längs vägen: längs den väg han tagit sig från Iran och hit, till ett kallt Stockholm.
Rohis namnlösa iranier i Sverige är en man vars allt har smulats sönder. Hans berättelse speglas i Yasamans på ett på intressant och, ärligt talat, helt hjärtskärande sätt. Yasamans sambo heter något så svennigt som Peter och hennes vänner kallar henne för svennebanan-invandrare (hon själv kontrar skämtsamt med att hon är en ”SD-blatte”). Yasaman rör sig ledigt på medelklassiga Söder och har anammat den livsstil som så många andra lever i de här kvarteren, men inte heller detta livsval kommer utan några uppoffringar. Liksom den namnlösa ”araben” bär på skam över allt som han har låtit rinna ur händerna och de barn som han har förlorat kontakten med, så bär även Yasaman på skam: skammen över att ha fastnat mellan två världar – att framstå som vilken svensk som helst men i hjärtat också leva med något som går allt mer förlorat: hemlandets språk, den tusenåriga poesin, maten, kulturen.
Araben är en makalöst bra bok om två mörka sidor av att lämna sitt hemland. Jag, som själv är född i Sverige, kan naturligtvis inte förstå vad det kan göra med människor att behöva göra den här resan, men Rohi lyckas beröra mig djupt och ge mig en glimt av vad några av samhällets ”araber” kan tänkas bära på för erfarenheter. Boken är fantastiskt fint skriven och ingenting är tillkrånglat eller dolt. Boken känns många gånger som att stå som ett ögonvittne till något hemskt och handfallet inte komma sig för att ingripa. Att läsa boken ger på sätt och vis också den skam som en sådan situation skulle framkalla – det är så mycket lidande och skuld och känslor av otillräcklighet som rör sig mellan raderna i den här boken att det gör ont.
Det är bara januari men jag har på känn att jag redan har läst en av årets bästa böcker. Det här är en sådan där sällsynt bra bok som verkligen kan plantera nya tankar och insikter i huvudet. Dessutom är det inte ”bara” en bok om invandring, integration och rasism, det är också en mycket träffande skildring av Stockholm och vår tid och det strösslas tidsmarkörer som verkligen känns igen. Boken känns aktuell och som om den utspelar sig idag. Att jag själv är i Yasamans ålder och har gjort den där resan med doktorerande kanske gör att boken bjuder extra mycket igenkänning till just mig. Jag vet inte om det är så, men jag blev i alla fall väldigt berörd.
Det enda jag i någon mening skulle kunna önska mig är att Rohi höll igen lite och vågade bjuda på lite mer hopp än vad hon mestadels gör i just den här berättelsen. Det blir ibland lite väl kompakt med allt det sorgliga, skamfyllda, skuldtyngda, stressade och sorgliga. Det är dock en mycket obetydlig invändning, för jag tycker verkligen att det här är en läsvärd bok och jag hoppas att många läser den.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill ta del av två berättelser om vad det kan innebära att fly sitt hemland: skulden och sorgen över allt som har behövt lämnats bakom och otillräckligheten den känner som hamnar mellan två kulturer och måste uppleva att den ena bleknar allt mer.
Betyg: 5 nyslipade parkettgolv av 5.
Citerat ur Araben
”Jag ser tillbaka på dokumentet. Skriver in en rubrik. »Research proposal«. Skriver i mitt namn, datum, institution. Ändrar fonten och storleken. Fetar rubriken. Uppför trappan till höger kommer en man med en plastmugg i handen. Han är fyrtio-någonting med ett par beiga byxor som han knäppt över sin stora spända mage lite för högt upp. Brallorna är för korta. Skjortan är instoppad. En riktig nörd. Frisyren indikerar iranier, fresh off the boat troligtvis. Han tittar åt mitt håll men jag hinner precis titta bort mot skärmen och börjar snabbt knappa in lösenordet till mailen. Jag kan se honom i högra ögonvrån. Han står där med sin mugg, till synes sysslolös. Jag ser att han ser på mig. Jag försöker verka upptagen och skriver snabbt ett svar på en kommentar på Facebook som jag sen raderar. De höga dörrarna till entrén går upp och en kvinna i hans ålder kommer in och blir stående mitt på golvet och ser sig om. Jag ser i ögonvrån hur han går fram till henne.
»Hej!«
»Hej.«
Jag sneglar åt deras håll. De står vända mot varandra och ser inte mig. Hon är blond, ser ganska nördig ut hon också. Han har ställt sig i vägen för henne och hon slänger en blick bakom honom som om hon letade efter någon.
»Jag är masterestudent här på KTH. Du är också estudent eller?«
Definitivt iranier.
»Nej, nej det är jag inte.« Hon tittar bakom honom igen.
»Jaså?«
»Nej, nej jag är färdig med studierna så att säga.«
Shit, han känner henne inte.
»Jaså? Vad du har estuderat?«
»Eh … jo jag är journalist.« Jag kan se att hon ler lite förläget.
»Aha! Djornalist? Det är micke intressant. Jag estuderar fizik. Här på KTH.« Han visar med muggen över byggnaden.”
Araben av Pooneh Rohi
Om Pooneh Rohi och om Araben
Pooneh Rohi (född 1982) är en svensk författare och doktorand i lingvistik. Hon är född i Iran, men har växt upp i Stockholm. Rohi debuterade som författare 2014 med romanen Araben. Pooneh Rohi har en Facebooksida.
Utgivningsår: 2014 (första utgåvan, Ordfront förlag).
Antal sidor: 280.
ISBN: 9789170377549.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus eller CDON.
Förlagets beskrivning
”Araben rör sig genom ett vitt Stockholm. Under natten har snön fallit, skamlöst och fritt som om den hade rätt att invadera och bosätta sig, som om den på eget bevåg kunde komma och ockupera stadens alla gator. Araben som trampar den har blivit en gammal man. Och drömmen om det nya landet, om att bli ett med det, om att smälta samman, tjäna och nyttjas, är för länge sedan begraven.
Någon annanstans i staden finns Yasaman. Hon har lyckats med det. Lyckats så bra att folk tror att hon är adopterad. Så bra att hon letar efter bostadsrätt i närförort med äkta trägolv och högt i tak. Så bra att barndomsminnena från Iran bara är en hägring i minnet, en doft av sältan från havet, en känsla av värme som kväver och fastnar i halsen.
Araben är en roman om våra val och om skulden som kommer med dem. Skulden till det nya landet och till allt man lämnat bakom sig. Till barnen, för det som gick förlorat och den förälder man inte klarade av att vara. Och till föräldrarna, för allt det de gav upp.”
Björnstad är en litet samhälle där det mesta kretsar kring hockeyn. Hockeykillarna i A-laget är som upphöjda gudar och på den småsjaskiga puben samlas folk från alla samhällsskikt och vars enda gemensamma nämnare är intresset för hockeyn. Vilka som spelar och vilka som tränar är angelägenheter som berör alla.
Den största talangen och den mest upphöjda av alla spelare är Kevin, lagets stora stjärna som förväntas ta laget till final och till seger. I laget finns också vännen som Kevin försvarar i vått och torrt: Benji. Benji är kanske den starkaste spelaren, och kanske just därför även den mest mest nonchalanta, som emellanåt tar droger utan att det går ut över spelandet. Det nyaste tillskottet i laget är Amat – den enda i laget som kommer från Sänkan – stadsdelen där hyreshusen står tätt och lyxvillorna lyser med sin frånvaro. Amat har en helt annan bakgrund än de andra spelarna, men på planen är det viktigast vad du presterar och Amat har tränat och kämpat sig till sin plats. Sådan är sporten i Backmans bok – enande och förenande. Själv är jag inte det minsta intresserad av sport i allmänhet och kanske hockey i synnerhet. Ändå förstår jag verkligen grejen med sport när jag läser den här boken. Sport ger gemenskap och är någonting som alla kan engagera sig i och där vad du gör väger tyngre än vem du är eller vad du kommer ifrån.
Men Backman gläntar också på dörren och släpper in en del mörker. Vad händer när lagets stjärna plötsligt pekas ut som en våldtäktsman? Och vem tar den 15-åriga flickan, i medierna kallad ”den unga kvinnan”, i försvar när hon till synes frivilligt följde med an A-lagsspelare upp på övervåningen under en lagfest i hans familjs lyxvilla? Och Amat, underdogen, som råkar se delar av förloppet, vad ska han våga ge för vittnesmål när han precis har fått en åtråvärd plats i laget? Vad är ens ett lag utan sina spelare, alla spelare? Och vad är en hockeystad utan sitt lag?
Backman väver in många intressanta lager och berättelser till en fin helhet och trots att boken verkligen tar upp allvarliga ämnen så känns den ändå på något sätt som en feelgoodberättelse. Trots att Backman inte tramsar bort något så lyckas han sätta tonen med ständigt snärtiga och precisa formuleringar som träffar helt rätt och gör att boken faktiskt känns riktigt rolig. Det finns mycket att gilla med den här boken.
En av de saker som jag uppskattar mest är att Backman har hittat på så underbara och komplexa karaktärer att man blir helt pirrig av lycka. Ja, faktiskt. Jag älskar att Backman på ett befriande sätt (ja, det tycker jag!) vågar vara så politiskt korrekt och röra till alla trista förutfattade meningar och stentråkiga könsroller. I Backmans berättelse finns tonårstjejer med ett stort intresse för jakt och Benji, den i laget som har störst ledaregenskaper av alla och som alla har sådan respekt för att det gränsar till rädsla, hänger med i den ”grabbiga” jargongen i omklädningsrummet, men är i hemlighet bög och har precis träffat en kille som han är upp över öronen förälskad i. Jag tycker om att Backmans världar får vara precis såhär komplexa och överraskande som verkligheten faktiskt är om man öppnar ögonen lite.
En annan sak som jag älskar med Björnstad är att den utspelar sig i en småstad. Jag har flera gånger efterlyst positiva skildringar av mindre orter. Det finns ju redan så många berättelser om Stockholm, om förorten och om människor som på ett eller annat sätt vantrivs i eller flyttar från småstaden. Allting framställs inte som rosenskimrande eller enkelt i Björnstad, men det känns ändå överraskande och skönt att det är en bok där det inte ältas så mycket att det skulle vara trist att bo på landet och att folket där skulle vara inskränkta.
Ja, och så tycker jag om, trots allt, att det är en bok om sport. Det är överraskande att jag skriver detta, för jag kan liksom inte se mig själv kolla på hockey, men det känns ändå som att Backman är något på spåren. I en tid när klyftorna ökar allt mer och människor går omkring och är misstänksamma och rädda, inte minst för det som är annorlunda, så behövs det något som kan engagera och ena människor från olika bakgrunder. Det här är knappast en ny tanke, såklart, för just det där är väl att betrakta som en av grundpelarna i idrott, men ändå. I all samhällsdebatt som ändå pågår så tycker jag att det pratas förvånansvärt lite om positiva exempel på gemenskap över gränser, t.ex. sport.
Fast det är ju inte bara sport som behandlas i boken och jag måste säga att våldtäktsfrågan naturligtvis också blir lyft på ett intressant sätt.
Det finns med andra ord mycket att gilla i boken. Jag har i princip ingenting att invända mot den; Jag lägger mig helt platt och konstaterar att det här är briljant på så många plan! Boken är första delen i en tänkt serie och ja, man kan invända att det blir lite väl mycket presentation av olika karaktärer, och ett kanske lite väl hafsigt ”slut”, men jag tänker inte haka upp mig på något av detta. Jag tycker att det här är en mycket läsvärd bok. Den är lättläst, roande, oroande, hjärtevärmande och sorgsen – allt på samma gång.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en lättläst, roande, oroande, hjärtevärmande och sorgsen bok om en stad där det mesta kretsar kring hockey och vad som händer när A-lagets stora stjärna blir anklagad för att ha våldtagit en flicka.
Betyg: 5 hängivna supporters av 5.
Björnstad av Fredrik Backman
Om Fredrik Backman och om Björnstad
Fredrik Backman (född 1981) är en svensk författare och bloggare som slog igenom med dunder och brak 2012 med romanen En man som heter Ove. Boken blev en stor bestseller och den blev också filmatiserad. Filmen är en av de mest sedda filmerna någonsin i Sverige. Fredrik Backman har en blogg, twittrar under @backmanland och instagrammar under @backmansk.
”Vad betyder ett lag för en stad? Vad betyder en sport för en familj? Vad betyder en enda match för ett samhälle som kämpar för sin överlevnad?
Bara allt. Den betyder bara allt.
Björnstad är den första delen i en serie om en liten plats med stora drömmar. Den handlar om 15-åriga flickors odödliga vänskap och 17-åriga pojkar som spelar hockey med en hel stad på sina axlar. Men den handlar också om ett oförlåtligt brott, hur snabbt ett samhälle kan lära sig att blunda, och de fruktansvärda saker vi ibland är redo att göra för framgång.
Mitt i allt står Peter, som flyttar hem efter livet som hockeyproffs för att bygga upp sin moderklubb, och Mira, som slits mellan advokatkarriären och ett tyst liv i skogen som fru och mamma. Det är en saga om idrott och familj, och om hur långt vi är redo att gå för att skydda våra barn.
Björnstad är Fredrik Backmans allvarligaste roman hittills. En berättelse om kärleken till en folkrörelse, men även om manlighet, identitet och längtan efter att få visa vem man verkligen är.
Fredrik Backman debuterade 2012 med En man som heter Ove. Björnstad är hans fjärde roman.”
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
