Nu levande är den avslutande delen i Sara Lövestams trilogi om Monika, en trilogi om liv utan barn och om att vara betydelsefull i andras liv.
⭐⭐⭐⭐⭐
Betyg: 4.5 av 5.
Med Nu levande avslutar Sara Lövestam sin trilogi om Monika och, som så ofta när man har fått följa en karaktär genom ett flertal romaner, känns det faktiskt väldigt tomt när sista bladet är vänt (bildligt talat, jag har lyssnat på ljudboken). Det har varit fint att få läsa om Monika och hennes kämpande med att försöka bli gravid. I Nu levande växlar barnlängtan snarare över till att försöka försonas med insikten att hennes liv kom att bli ett liv utan egna biologiska barn. Efter över ett decenniums försökande, där snart sagt varje månad har handlat om att pendla mellan hopp och förtvivlan, börjar Monika ge upp. Nu uppstår något av en tomhet: vem är hon ens utan allt detta? Det handlar om att skapa en ny identitet, som kretsar kring någonting annat än hormonbehandlingar och graviditetstester. Samtidigt har en man dykt upp, en man hon har en relation med och som vill bli pappa till hennes barn. Han är rent av beredd att betala för en äggdonation som avsevärt kan öka chanserna till en graviditet.
Parallellt med Monikas berättelse får läsaren också följa med i hennes stora intresse: släktforskningen. Monika letar sig bakåt i historien och läsaren får följa hennes släktingar, en generation i taget, in i 1800-talets Lappland. Hör ryms dramatiska livsöden, tragedier och familjehemligheter och det är omöjligt att läsa utan att bli berörd. De här delarna kompletterar nutidsberättelsen väl. Lövestam levandegör människor med vitt skilda erfarenheter: av att bära barn, att bli förälder, att inte alls bli förälder. Framför allt skriver hon fram det viktiga att livet inte alls handlar om att sätta barn till världen, utan kanske snarare om att kunna göra skillnad i andra människors liv. Med den här boken gläntar hon också lite på dörren och visar på möjligheten att historien är full av, till största delen oberättade, berättelser om människor som gjorde skillnad, som i allra högsta grad möjliggjorde att ett släktträd kunde växa vidare, men som inte alls skaffade barn.
Det här är en viktig, varm, fin och alldeles underbar bok. Kommer sakna Monika (och kanske ännu mer hennes anmödrar- och anfäder och deras fascinerande liv i ett Sverige som fanns alldeles nyss, men som känns väldigt långt borta).
Nu levande
Nu levande gavs ut av Piratförlaget 2022. Jag har lyssnat på ljudboksversionen, i uppläsning av Sara Lövestam och Ellen Jelinek. Nu levande är den avslutande delen i en trilogi. Läs även övriga delar: Ljudet av fötter och Bära och brista. ISBN: 9789164208484, 9789164235039.
Sara Lövestam
Sara Lövestam är en svensk författare och språkvetare.
Straff, av Ann-Helén Laestadius, är en viktig och drabbande bok om samiska barn som tvingas lämna sina hem och sin kultur för att gå på nomadskola. Det trauma det innebär går sedan i arv i generationer.
⭐⭐⭐⭐⭐
Betyg: 5 av 5.
Straff, av Ann-Helén Laestadius, följer några barn som tvingats lämna sina hem och sin kultur för att gå på nomadskola. Under tiden på skolan är de förbjudna att tala sitt modersmål och de tvingas att lära sig svenska. Den som blir påkommen med att tala något samiskt språk, eller på något annat sätt utövar något som kan förknippas med samisk kultur, blir bestraffad. Det är en hård och tuff miljö, där både psykisk och fysisk misshandel är vardag. Inte ens när riktigt allvarliga övergrepp begås, finns något sätt att lämna nomadskolan. Föräldrarna, samer, har inte mycket att säga till om i ett samhälle som förtrycker urfolk.
Boken växlar mellan att skildra tiden på nomadskolan och att följa samma huvudpersoner på 80-talet. Jon-Ante, Else-Maj, Nilsa, Marge och Anne-Risten, bär alla på tunga bagage, i vissa fall rena trauman, som går tillbaka till tiden på nomadskolan. Sedan de blivit vuxna blir erfarenheterna också något som även drabbar nästa generation.
Laestadius är otroligt skicklig på att skriva om samisk kultur och det förtryck det samiska folket har utsatts för, och fortfarande utsätts för. Den som inte tidigare reflekterat över det, blir här varse hur brutalt en hel kultur närapå kan utplånas, inte minst genom att frånta människor sitt hjärtas språk. Så kommer Anne-Risten att bli mamma till barn som skäms över hennes samiska bakgrund och som inte kan ett ord samiska. Marge, å sin sida, blir förälder till ett barn som suger åt sig all samisk kultur som en svamp, men där Marge själv inte kan lära ut allt dottern vill veta – hon har ju aldrig fått lära sig att skriva på samiska. Jon-Ante lämnar byn och skaffar sig ett nytt liv i stan, inte av vilja, utan av nödvändighet för att hantera det kan utsatts för på nomadskolan. Nilsa representerar det som Laestadius inte heller duckar för att skriva om: den skadliga machokultur som är ett problem även i Sápmi. På nomadskolan är han den stora mobbaren och som vuxen är han som har längst till att erkänna nomadskolans övergrepp. Även Nilsa bär dock på mörker och när husmor, nu en åldring, åter börjar ses i byn är inte ens Nilsa oberörd.
Straff är en bok som både berör och stör. Det är en bok som upplyser, väcker tankar och engagerar och Laestadius är fantastisk på att göra berättelsen levande och intressant. Jag kan tycka att en del scener med den åldrade husmodern är lite onödiga, budskapet går fram ändå och i mitt tycke hade berättelsen inte behövt spetsas till med övertydliga scener med hämnd-tema. Det är dock en mycket liten anmärkning till en berättelse som i sin helhet är oerhört läsvärd och viktig.
Straff
Straff gavs ut av Romnas & Selling 2023. ISBN: 9789189051362.
Ann-Helén Laestadius
Ann-Helén Laestadius är en svensk-samisk författare.
Skyddsrummet Luxgatan, av Jerker Virdborg, är en novellsamling där alla berättelser utspelar sig i ett Sverige drabbat av krig och konflikt.
⭐⭐⭐⭐⭐
Betyg: 5 av 5.
Skyddsrummet Luxgatan, av Jerker Virdborg, är en novellsamling där alla noveller utspelar sig i ett Sverige så som vi inte känner igen det. Det pågår krig och konflikt, kyrkor sätts i brand, människor torteras, förtrycks, döms till dödsstraff. Mellan novellerna utspelar sig en berättelse om en grupp människor som flytt ned i ett skyddsrum och som sitter där nere, i dålig luft, med dålig belysning, med ytterst begränsat med mat och vatten, medan anfall pågår ovanför dem.
Det här är en bok som drabbar och känns. Jag har portionerat ut noveller ur Skyddsrummet Luxgatan i min läsning genom åren, men har nu läst boken på nytt, mer sammanhållet. Det är intressant att tänka på vad som har skett i världen, och med den här läsningen, under de närmare 10 år som gått sedan boken gavs ut första gången. Då kändes den helt oerhörd, en helt sjuk berättelse, där Sverige drabbats av något så otänkbart som krig. Janne TellersOm det var krig i Norden bjöd på en liknande läsupplevelse: en berättelse som väckte tanken att krig inte nödvändigtvis sker där och drabbar andra. Då var det ett skrämmande tankeexperiment, som jag upplevde det, jag som vuxit upp här, i landet där man föreställde sig en evig fred.
Att läsa den här novellsamlingen nu? Ja, den är lika drabbande, lika fruktansvärd, lika skrämmande, lika obehaglig, men jag läser också utifrån att krig pågår i vårt relativa närområde, på ett sätt det faktiskt inte gjorde för 10 år sedan. Det tar inte udden av läsningen, på något sätt, det är en oerhört bra bok. Det är också en novellsamling som nu, mer än någonsin, påminner om att demokrati och fred är någonting värdefullt och skört och att det finns mycket att försvara i det här landet.
Skyddsrummet Luxgatan
Skyddsrummet Luxgatan gavs ut av Albert Bonniers förlag 2015. ISBN: 9789100138738, 9789100138745.
Systrarna, av Jonas Hassen Khemiri, är en tegelstensroman om livet och systerskap och om att växa upp med en förälder från Tunisien.
⭐⭐⭐⭐⭐
Betyg: 5 av 5.
Systrarna, av Jonas Hassen Khemiri, är en roman om tre systrar och om en man vid namn Jonas Hassen Khemiri. Jonas växer upp i Stockholmsområdet Drakensberg med sin mamma, bröder och, tidvis, sin tunisiske pappa. Under en formande period i livet korsas hans vägar av Mikkolasystrarna, Ina, Anastasia och Evelyn, som liksom honom har en tunisisk förälder och som under en tid bor i samma kvarter. Mikkolasystrarna gör ett sådant intryck att Jonas aldrig riktigt kommer att kunna släppa dem eller lämna dem ifred, trots att livet pågår och deras vägar (knappt) korsas igen sedan systrarna och deras kringflackande mamma har lämnat Drakensberg. I ett antal delar, som skildrar en allt kortare tidsperiod i de fyra huvudpersonernas liv, får läsaren följa Jonas och Mikkolasystrarna genom uppväxt och vuxenblivande.
Khemiri (författaren) har gjort sig ett namn genom att skriva kort och precist, som den 86 sidor långa Jag ringer mina bröder. Systarna är något helt annat, ur det perspektivet att den är på 700+ sidor. I övrigt innehåller Systrarna väldigt många element från tidigare romaner. Jag kanske till och med måste slänga in brasklappen att den är som bäst om man redan har läst allt av Khemiri och älskar hans tidigare romaner. Sådant han har vänt och vridit på i tidigare böcker, som ett oerhört skavigt pappa-son-förhållande (Montecore, Pappaklausulen) och en väns tragiska bortgång (Allt jag inte minns), får chans att breda ut sig på nytt i den här omfångsrika berättelsen. Att bli bedömd utifrån hudfärg och att leva med en fot i en annan kultur återkommer också (Ett öga rött, Jag ringer mina bröder). Som alltid finns såklart en Jonas Hassen Khemiri med i berättelsen, den här gången i en huvudroll med många kopplingar till verklighetens Khemiri. Läser man Systrarna kommer man också känna igen stilen och humorn.
Finns det något nytt? Ja, det är klart att Systrarna också bjuder på många nya ämnen och är en fantastisk bok i sin egen rätt. Att få följa Mikkolasystrarna är en fröjd: det är tre personer att verkligen tycka om. Där finns storasystern, Ina: ordningssam, planerande, kontrollerad. Där finns mellansystern, Anastasia: konstnärssjälen som låter livet hända och som utan någon speciell plan går från att sova på soffor till att bli ekonomiskt oberoende. Där finns också lillasystern, Evelyn, som verkar ha fastnat för evigt i ett butiksjobb hon hatar och vars liv i mångt och mycket står och stampar tills hon plötsligt lättar sina vingar. Alla gör de otroliga resor och parallellt harvar Jonas på med sitt: skrivliv, familjeliv. Vad de alla fyra har gemensamt är deras tunisiska föräldrar och de märkligheter som pågår kring dem: Mikkolasystrarnas mamma är övertygad om att familjen har fått en förbannelse över sig, Jonas pappa har en tendens att överge familjen utan ett ord.
Jag har läst det mesta av Khemiri och håller honom för en av mina största favoritförfattare. Att han skulle skriva en tegelstensroman hade jag inte väntat mig och kanske kände jag en liten tvekan över hur han skulle få ihop det. Jag hade såklart inte behövt oroa mig, det här är lika briljant som allt annat Khemiri har skrivit och sidantalet är på många sätt det som gör den här boken: att man får vara i berättelsen så länge, lära känna huvudpersonerna på djupet, följa dem genom livet. En underbar bok och en komplett läsupplevelse: humor, sorg, kärlek, här ryms det mesta, det är bara att följa med och beröras.
Systrarna
Systrarna gavs ut av Albert Bonniers förlag 2023. ISBN: 9789100800765.
Ovanjorden, av Mikael Berglund, är en fantastisk roman om kärlek och om att söka tillhörighet i en kultur man inte fötts in i.
⭐⭐⭐⭐⭐
Betyg: 5 av 5.
Ovanjorden, av Mikael Berglund, är en kärleksroman som skulle kunna beskrivas såhär: en ung man blir blixtförälskad i en upptagen kvinna, som dessutom väntar sitt första barn. Långt senare träffas de igen och har inte glömt varandra, en relation inleds, men allt blir trassligt. Ovanjorden skulle alltså kunna beskrivas som en ganska genomsnittlig bok om hjärta & smärta, vilket inte brukar vara min kopp te. Märkligt nog är Ovanjorden, trots allt, någonting mycket större än så. Berättandet och språket är underbart: här finns natur och liv på ett sätt som böcker sällan lyckas göra såhär levande.
Bakom historien om huvudpersonen, Oskar, och hans Eija, ryms dessutom mycket mer. Det som berör mig mest är att läsa om Oskars ständigt sökande efter sin identitet – och kanske den samiska identitet som hans släkt förlorat. Det är inte bara Eija som lockar Oskar till trakterna kring Ammarnäs, där Eija lever och rör sig efter renen, utan också naturen självt. Gång efter gång söker han sig dit och trots att han alltid sticker ut, aldrig upplever att han riktigt hör till, drar Eija och hennes värld in honom. Visst finns det otaliga berättelser om förhållanden som kompliceras av kulturskillnader, men aldrig har jag väl läst en bok som faktiskt skildrar den såhär, synliggör den samiska kulturen på det här sättet.
De senaste åren har det samiska folkets historia, övergreppen mot dem, och den rasism som riktas mot samer alltjämt, skildrats i ett antal uppmärksammade böcker. Jag tänker på Stöld av Ann-Helén Laestadius, Ædnan av Linnea Axelsson och Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba, för att nämna några. Det är utmärkt. Men det är också fantastiskt att Mikael Berglund nått ut med en roman som Ovanjorden, en roman där samisk kultur finns som en självklarhet utan att samtidigt ge undervisning i en mörk historia med rasbiologi och barn som tvingats lägga bort sitt eget språk. Självklart saknar inte Ovanjorden passager där historien och dagens villkor lyser igenom, men det är ändå inte en sådan bok, som jag läser den. När politik och historia skalas bort blir den samiska kulturen istället en kraft som tillsammans med naturskildringen och kärleksberättelsen blir mäktig. Det här är en oerhört stark bok. Hade den varit skriven på något annat sätt hade jag hakat upp mig på alla irrationella livsval och märkliga beteenden i den här boken, men nu är Ovanjorden skriven precis som den är och jag tyckte den var fantastisk.
Ovanjorden
Ovanjorden gavs ut av Albert Bonniers förlag 2022. Jag har läst den i en pocketutgåva från 2023. ISBN: 9789100803575, 9789100191771.
Mikael Berglund
Mikael Berglund är en svensk författare, grafisk formgivare och programmerare.
Tiden second hand är en mäktig berättelse om ett imperium och dess fall: en dokumentärroman med vittnesmål från vanliga människor. Det är en bok med fasansfulla skildringar av våld och tortyr, en bok som ger bilder svåra att skaka av sig.
⭐⭐⭐⭐
Betyg: 4 av 5.
Tiden second hand är den avslutande delen i Svetlana Aleksijevitjs dokumentära romanserie Utopins röster, där hon på olika sätt skildrat livet i Sovjetunionen. I Tiden second hand är Sovjetunionen förbi och har lämnat efter sig ett trasigt marknadssystem, där några plundrat staten på stora tillgångar och den stora massan lever i stor fattigdom. För vissa har hela livet handlat om att vara en del i något större, ett samhälle och ett system där varje individ bara är en liten kugge i ett större maskineri. Nu lämnas de utan någonting: allt de trodde på är borta och förlöjligat. Somliga har ett nostalgiskt skimmer när de tänker tillbaka på det som varit, andra berättar om nöd och fattigdom, angiveri och förtryck.
Med Sovjetunionens fall följer också flera blodiga händelser. I Tiden second hand finns röster från flera massakrer och här skildras händelser som är så ofattbara att de för evigt har bränts in i hjärnan efter den här läsningen. Ibland blir det för mycket, för jobbigt att ta sig igenom, men kanske just därför känns det helt nödvändigt att Aleksijevitj satt ord på dem.
Tiden second hand är en fantastisk skildring av ett imperium och dess fall, från de vanliga människornas perspektiv. Precis som i Aleksijevitjs övriga dokumentärromaner har hon intervjuat ett stort antal personer, enligt egen utsago över 1 000 (intervju i DN), och vävt ihop deras berättelser till ett större verk, en berättelse som spänner över drygt 650 sidor. Boken kan i princip öppnas var som helst och börja läsas därifrån, men det är helheten som gör det. Det här är en oförglömlig skildring av ett imperium och ett folk, en berättelse som ger tankar och insikter om det som titeln skvallrar om: att allt kommer igen, allt är second hand.
Tiden second hand
Vremja second hand översattes till svenska av Kajsa Öberg Lindsten och gavs ut av Ersatz 2013. ISBN: 9789186437398, 9789187219856. Tiden second hand ingår i serien Utopins röster. Övriga titlar i serien är Kriget har inget kvinnligt ansikte, De sista vittnena, Zinkpojkar och Bön för Tjernobyl.
Svetlana Aleksijevitj
Svetlana Aleksijevitj (född 1948) är en belarusisk författare. Hon tilldelades Nobelpriset i litteratur 2015 med motiveringen ”för hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”.
Den som läst mitt inlägg om året i siffror vet att jag hunnit med drygt 60 böcker under året. När jag kollade igenom titlarna upptäckte jag till min förvåning att jag totalt glömt bort en stor del av dem. Det var faktiskt ovanligt svårt att utse årets bästa läsning. Här är i alla fall mitt försök till 10 i topp-lista. I omvänd ordning:
10: Spökhanden
Spökhanden beskrev jag som en skräcknovell i bästa Selma Lagerlöf-snitt och det är helt sant: det är en otäck och samtidigt väldigt tänkvärd berättelse om tvåsamhet.
9: Nära fåglar
Nära fåglar är ovanlig fotobok med ett helt otroligt foto av Roine Magnusson och fina texter, skrivna av Mats Ottosson och Åsa Ottosson, om några av våra vanligaste fåglar och om hur de berör oss.
8: Tiden second hand
Tiden second hand av Svetlana Aleksijevitj är ett reportage om Sovjetunionens fall och med fruktansvärda vittnesmål från människor som drabbats illa. Ibland blir det nästan för mycket; att läsa den här boken kan innebära bilder som förmodligen aldrig går att radera från huvudet… Kanske just därför är det också viktig läsning.
7: Pachinko
Pachinko, av Min Jin Lee, blev årets semesterläsning, för min del. Det är en oerhört fängslande släktkrönika, där man får följa en familj med rötter i Sydkorea. En bok att uppslukas av!
6: Bli som folk
Stina Stoors novellsamling Bli som folk har jag läst lite pö om pö under några års tid, men i år blev den utläst. Här ryms ett gäng noveller från norrländsk landsbygd, berättad med en alldeles speciell röst. Helt i min smak!
5: Funkislampa
Funkislampa, av Jerker Virdborg, är en av årets favoritnoveller, för min del. En tragikomisk berättelse om ängslig medelklass. Underbar!
4: En mors bekännelse
En mors bekännelse, av Kelly Rimmer, var inte alls vad jag trodde. Titel, och i viss mån framsidan, andades stereotyp feelgood eller något liknande. Innanför pärmarna gömde sig dock det som kanske är den berättelse jag återvänt till flest gånger under året. En oerhört berörande berättelse om våld i nära relationer.
3: Låt det växa
Novellasken Låt det växa: Fyra texter om odling & trädgård var en riktig njutning att läsa i somras. Den visade sig innehålla fyra fullträffar: en knäpp och rolig berättelse om att flytta ut på landet, skriven av Lotta Lundgren, fantastisk poesi av Göran Greider, en intressant liten essä av Elin Unnes och en personlig kärleksförklaring till trädgården, signerad Hanna Wendelbo. Mycket bra allihop!
2: Älskad, saknad
Årets näst bästa bok är något så ovanligt (för mig!) som en omläsning. Älskad, saknad, av Joyce Carol Oates, var minst lika bra som när jag läste den första gången: en otroligt fin berättelse om ett sorgeår.
1: Kvinnornas jul
Årets favorit måste ändå vara antologin Kvinnornas jul, med 24 juliga berättelser, författade av kvinnor. Tyckte så väldigt mycket om den här boken, kanske för att jag älskar julen. Här finns texter av underbara författare som Bodil Malmsten och Kerstin Ekman och många av berättelserna är klassiker. Alla berättelserna ger sin bild av julen, så som den kunnat se ut genom åren och som den upplevts av kvinnor. Är glad att jag unnade mig Kvinnornas jul som ”adventskalender” i år.
En mors bekännelse, av Kelly Rimmer, är en berörande bok om att återerövra livet efter många år i ett misshandelsförhållande.
⭐⭐⭐⭐
Betyg: 4 av 5.
En mors bekännelse, av Kelly Rimmer, handlar om Olivia, som är nybliven änka och nybliven mamma. Maken, David, har hastigt gått bort genom självmord och händelsen har väckt stor förskräckelse och uppmärksamhet i den lilla australiensiska småstad där Olivia nu bor ensam kvar. För Olivia är makens bortgång paradoxalt nog något av en lättnad. Självmordet är slutet på ett tio års långt misshandelsförhållande. Romanen handlar om Olivias försök att resa sig från det som varit och att ta sig ur ett svårt trauma.
Olivia och Davids förhållande började som så många andra misshandelsförhållanden, som en relation med romantik och starka känslor. Den sjukliga svartsjukan blir dock allt svårare att hantera, samtidigt som Davids ”beskyddande” beteende, blir allt mer kvävande. Giftermålet och flytt till hus leder till allt större isolering för Olivias del. Hon tappar kontakten med sin familj, umgås inte med vänner, hanterar inte sina egna pengar eller ens sin egen telefon. Det enda andningshålet är arbetet, som betyder allt för henne, men som David vill sätta stopp för.
Att läsa om den psykiska och fysiska misshandel Olivia utsätts för väcker känslor. Hennes situation är hemsk och när jag läser Kelly Rimmers roman upplever jag definitivt att hon har lyckats skildra hur detta fruktansvärda kan vara: hur det kan drabba precis vem som helst och vara extremt svårt att ta sig ur. Jag känner igen mycket från sådant jag känner till från verkliga relationer som vänner har varit i (och tagit sig ur).
Jag tyckte att En mors bekännelse var en oerhört berörande och viktig berättelse. Det som är ett stort frågetecken för mig är egentligen titeln och framsidan, som leder tankarna till romance och feelgood, vilket säkerligen kan få en och annan att gå förbi boken. Synd! Jag blev överraskad över att pärmarna rymde en så mörk berättelse, men i någon mening var det faktiskt en positiv överraskning. Det här var verkligen en berättelse svår att skaka av sig.
Pachinko, av Min Jin Lee, är en roman som spänner över flera generationer i en familj med sina rötter i Sydkorea. De kommer från fattiga och svåra omständigheter, men flyttar till Japan och kommer med tiden att få helt andra ekonomiska förutsättningar. Ingenting ändras dock när det gäller den utbredda rasism de utsätts för.
⭐⭐⭐⭐
Betyg: 4 av 5.
Pachinko är en släktkrönika skriven av den amerikanska författaren Min Jin Lee, som med rötter i Sydkorea har tagit sig an att skildra en del av landets historia och situationen för några av de många koreaner, och deras barn, barnbarn och barnbarnsbarn, som bosatt sig i Japan och aldrig riktigt blivit en del av samhället. Boken tar sin början 1910 och följer en fattig koreansk familj som driver ett litet pensionat. Landet är ockuperat av Japan och befolkningen lever under förtryck. Livet för den vuxna dottern, Sunja, kommer dock att ta en annan riktning när hon gifter sig och flyttar till Osaka. Giftermålet är ett hastigt uppkommet arrangemang för att rädda hennes heder – hon är gravid och pappan är en stormrik korean med fru och barn i Japan. När Sunja får reda på att barnets pappa redan är gift vill hon bryta kontakten direkt, men genom åren kommer han dyka upp på nytt, hjälpa dem när familjen som mest behöver, men också förmörka deras tillvaro genom sina kopplingar till maffia och skumraskaffärer. Den äkta maken blir istället en godhjärtad pastor, som inte hinner få speciellt många år i Osaka innan han grips och fängslas.
Tillvaron är inte enkel i det nya landet – rasismen mot koreaner är utbredd, fattigdomen stor och familjen lever i ett slumområde och får kämpa för att hålla sig över ytan. Boken följer sedan ytterligare två generationer i familjen: koreanskjapaner, födda i Japan, med med Sydkoreanskt pass och illa sedda av stora delar av den japanska befolkningen. De ekonomiska förutsättningarna kommer med tiden att ändras radikalt tack vare att Sunjas yngre son börjar jobba inom pachinko, det flipperliknande automatspelet, som är omåttligt populärt i Japan. Familjens status ändras dock inte: de bemöts med misstänksamhet. Att vara korean och att äga pachinkohall är två omständigheter som gör att många japaner ser dem som opålitliga, rent av kriminella.
Pachinko är en berörande bok om rasism och klass som följer med över generationer. Det är en bok som pekar på hur svårt det kan vara att lyfta sig från sin bakgrund. Boken ger faktiskt den negativa, men kanske inte helt falska, bilden att det är lönlöst att kämpa emot – varken pengar eller studier eller flytt tycks kunna ändra någonting i grunden för familjen vi får följa i Pachinko.
Jag har läst boken under min semester och för mig känns det som den perfekta sommarläsningen. Med sina drygt 500 sidor tar den sin tid att ta sig igenom och att läsa den är lite som att kolla på en såpa eller en TV-serie som pågår och pågår. Jag menar det inte som något negativt. Det är härligt att få följa, och lära känna, några personer under lång tid, både i bemärkelsen att boken har räckt typ hela semestern och i bemärkelsen att boken sträcker sig från 1910 till 1989. Mycket hinner hända innan sista sidan är vänd: liv, död, sorg, lycka. Det är en bok som innehåller det mesta och därtill har en engagerande och viktig berättelse om koreanskjapaner och relationen mellan Sydkorea och Japan. Det är helt enkelt en riktigt bra bok! Kanske är den lite för lång, lite för spretig, men i det stora hela är det en riktigt fin läsupplevelse.
Pachinko
Pachinko finns översatt till svenska av Lars Ahlström och utgiven av Bokförlaget Polaris 2018. ISBN: 9789177950677.
Min Jin Lee
Min Jin Lee (född 1968) är en amerikansk författare, född i Sydkorea.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
