Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld är en fantastiskt fin bok om en ung tjej vars mamma plötsligt är försvunnen. Det är en bok där det är väldigt lätt att tycka om huvudpersonen och att heja på henne i allt hon gör: letandet efter mamman, skapandet, kärlek. Betyg: 5 flamingos av 5.
Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld
Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld är en ungdomsroman där läsaren får följa 17-åriga Maja, som bor med sin pappa i Stockholm. I Norrköping bor Majas mamma, som aldrig kallas för något annat än vid sitt förnamn, Jana. Faktumet att hon aldrig kallas för ”mamma” låter läsaren förstå att det finns ett visst avstånd mellan Maja och hennes mamma, men det är inte bara den detaljen som avslöjar något om Jana och hennes relation till sin dotter (och andra) utan det finns mycket annat som antyds mellan raderna. Och allt detta lyckas författaren avslöja trots att den stora ”grejen” i den här boken är att Majas mamma plötsligt är spårlöst borta. Snyggt gjort!
När Maja kommer till Norrköping för att ha en helg hos sin mamma så är Jana helt enkelt inte där för att möta upp och inte finns hon i huset heller. Maja snokar skamlöst bland sina föräldrars e-post, almanackor och sociala medier och hittar förbryllande ledtrådar och en del pinsamma sidospår (föräldrars dejtande, föräldrars lite fåniga stolthet över sitt egna föräldraskap…). Exakt vad som har hänt med Jana kanske jag ska överlämna åt läsaren att upptäcka, men försvinnande leder verkligen fram till något tankeväckande och fint i slutändan. Föräldraskap är kanske inte det lättaste, och inte att vara tonårsdotter heller!
Majas Norrköpingshelg blir hur som helst något helt annat än vad det var tänkt, men genom knasiga tillfälligheter kommer hon att lära känna flera nya kompisar medan hon är där alldeles själv. Inte minst träffar hon ”Justin Case”, som visar sig bo granne med Jana. Han är 20 år och Maja drar genast en lögn att hon är 18. Självklart uppstår förälskelse. Det finns alltså flera sidohistorier utöver den om Janas försvinnande. Och jag gillar dem verkligen!
Ungdomsböcker kan ha en tendens att vara avskalade och rakt på sak, men här har Jägerfeld gjort den perfekta avvägningen mellan att skriva saker i klartext och att låta saker skymta mellan raderna, och även mellan att hålla sig till huvudberättelsen och att låta de andra berättelserna och bifigurerna få ta plats. Jag tyckte verkligen om den här boken! Det är en fin berättelse och det är omöjligt att inte tycka om Maja. När jag läser boken vill jag inget annat än att heja på henne, peppa henne och tala om hur bra hon är, som om hon vore en lillasyster man tycker riktigt mycket om. Tonen känns också helt rätt. Nu var det länge sedan jag var tonåring, men Jägerfeld väcker minnen om hur det var när förälskelser var liksom nytt och hur det bara var i största allmänhet innan man riktigt förstått vem man är och vad man ska bli. Jag imponeras också över hur självsäker Maja är. Trots att hon hamnar i en rätt klurig situation med sin mamma och trots att hon har allmän otur med saker och ting, så verkar hon aldrig riktigt tveka eller tappa modet. Det är inspirerande på ett sätt. Jag vet inte om jag var lika orädd när jag var 17 år, men förmodligen inte.
Det är alltid lite småkonstigt att vara vuxen och uttala sig om en ungdomsbok. Är den här boken bra för att vuxna förnuftigt kan titta tillbaka och tycka att det är bra, eller är den bra för att unga också kan hitta något och få igenkänning? Jag kan såklart inte svara på det sistnämnda. Men jag hoppas och tror verkligen att unga också kan känna igen sig i Maja på ett eller annat sätt.
Här ligger jag och blöder
Uppläsare: Julia Marko-Nord.
Utgivningsår: 2010 (första utgåvan, Gilla böcker (som numera har slagits samman med Lilla piratföraget)), 2018 (den här radioföljetongen, producerad av Karin Andersson för Sveriges radio).
Antal sidor: 251.
ISBN: 9789186634032.
Jenny Jägerfeld
Jenny Jägerfeld (född 1974) är en svensk författare och psykolog. Hon debuterade 2006 med Hål i huvudet och 2010 kom hennes andra bok, Här ligger jag och blöder, som fick ett väldigt fint mottagande och bland annat belönades med Augustpriset. Hennes senaste roman är Blixtra, spraka, blända! som kom ut 2018. Jenny Jägerfeld twittrar under @JennyJagerfeld och har en hemsida.
Förlagets beskrivning
””Klockan var kvart i ett torsdagen den tolfte april, dagen för den internationellt inbillade olycksdagen, och jag hade just sågat av den yttersta toppen av min vänstertumme med en elektrisk sticksåg.”
Maja skulle aldrig skada sig själv, aldrig avsiktligt som folk verkar tro. Ska man inte få såga av sig en tumspets utan att alla börjar oroa sig? Det vill säga, alla utom Majas mamma. Tvärtom är det Maja som oroar sig för henne. På en fest hon inte är inbjuden till träffar hon tjugoåriga Justin, en superverbal bilmekaniker med rosa byxor, som får henne att glömma allt om frånvarande mammor och avsågade tummar. Men sen läser Maja ett mejl som inte är till henne, ett mejl som gör ondare än alla sticksågar i världen.
Här ligger jag och blöder är en bladvändare med gapskrattshumor och allvar. Tilldelad Augustpriset i klassen Årets svenska barn- och ungdomsbok samt Stora Läsarpriset 2010. Nominerad till Slangbellan samma år.”
Yarden av Kristian Lundberg är en poetisk och smärtsam betraktelse över vad det vill säga att ha ett låglönejobb, att vara fattig och att vara längst ned i hierarkin. Betyg: 5 repade lyxbilar av 5.
Yarden av Kristian Lundberg
Yarden av Kristian Lundberg är en berättelse om en viss Kristian Lundberg, som efter en trasslig uppväxt och författarförsök som inte riktigt har tagit fart, nu hankar sig fram som timanställd hos de arbetsgivare som ingen jobbar för om de har något alternativ. I alla väder jobbar han i Malmö hamn, på Yarden, där fabriksnya bilar lastas om och behöver flyttas, tvättas eller fixas på andra sätt av sådana som han själv, sådana som accepterar att arbeta hårt med kroppen, att vara övervakade, att vara utbytbara, att ha det obekvämt, att frysa, att sakna skyddsutrustning, att tvingas promenera i timmar för att ta sig till jobbet, eftersom lönen och timanställningens osäkerhet inte gör det möjligt att avvara pengar till busskort. Kristian är den enda som är född i Sverige. Runt omkring honom finns människor med allt möjligt tungt i bagaget, människor vars ekonomi är ännu sämre och vars anställningstrygghet ännu värre. En del har flera jobb och kommer direkt från tidningsutdelning till sitt dagjobb.
Kristian reflekterar över sin uppväxt, med en ensamstående, schizofren moder, och en pappa som gjort en klassresa och lämnat sina barn bakom sig. I några smärtsamma scener korsas hans och faderns vägar och det ges en brutal påminnelse om vilka barriärer som kan uppstå mellan människor från olika klass. Under uppväxten flackar familjen omkring. Mamman får förr eller senare paranoida episoder och rycker upp sin familj. De bor här och där, bland annat i Rosengård. Skolan fungerar inget vidare och Kristians kompisar har oftast liknande livssituationer som han själv. Framtiden tycks utstakad: droger, psykisk ohälsa, kriminalitet.
Lundberg låter läsaren förstå att droger och kriminalitet har funnits i Kristians liv, men också att han har valt en annan bana. Är det frihet? Kanske. Det går att konstatera att det finns de som står långt under Kristian själv. Lundberg skriver om papperslösa, som blir utnyttjade och lurade, och om rasism som verkar vara ett självklart inslag i vardagen på ställen som Yarden. Han reflekterar också kring barndomsvänner som inte tog sig ur den utstakade banan med droger och kriminalitet. Han skildrar också den ständigt hägrande lusten att skriva. Skriva. Skriva, är det frihet?
I Yarden lyckas Lundberg väcka många tankar kring frihet och frihetens pris, samtidigt som han skriver brännande om klass och om fattigdom. Den som har läst exempelvis Susanna Alakoskikommer att känna igen känslan. Lundberg skriver fram perspektiv och erfarenheter som sällan hörs, vittnesmål om att vara fattig och hur fattigdom leder till mer fattigdom eftersom den fattige sällan har råd att fatta ekonomiskt smarta beslut. Att vara fattig är att leva utanför, att inte höra till. Ibland blir det nästan övertydligt, som när Kristian och de andra timanställda tvingas äta sin mat utomhus eftersom de inte är välkomna in i lunchrestaurangen där kontorsfolket äter. De timanställda är ting bland ting. Samtidigt skriver han om den gemenskap som i någon mening uppstår bland dessa människor som har de sämst betalda och mest otrygga jobb som finns. De jobbar och sliter tillsammans, väl medvetna om att alla drabbas om arbetet inte blir utfört tillräckligt snabbt. Deras osäkra situation, där jobbet nyckfullt kan ryckas ifrån dem för minsta lilla, gör också att de har en slags outtalad överenskommelse om att hålla varandra om ryggen och ställa upp för varandra när det behövs. Så bildas en slags gemenskap, mellan de som delar erfarenheter av att vara fattig.
Yarden är ingen lång bok, men den är effektiv och smärtsam. Lundberg skriver poetiskt och precist och lämnade mig med många nya tankar och insikter. Det var också en bok som jag hade svårt att släppa medan jag läste den, och nu när jag har läst ut den är jag säker på att den kommer att leva kvar länge i tankarna.
Citerat ur Yarden
”Det är förbjudet att ha mobiltelefon med sig på arbetsplatsen. Det är också förbjudet att röka, snusa, tugga tuggummi. Vi får inte heller ha höger vindruta nerdragen. Vi är transportörer. Vi förflyttar fordon. Vi är också experter på överlevnad och mygel. Att mygla: parkera bussen på en plats dit övervakningskamerorna inte når och sova en knapp timme. Jerry är alltid tröttast. Han har ett tidningsdistrikt i Eslöv som han brukar vara färdig med till kvart över sex – sedan direkt till Yarden för ett dagspass. Ibland sätter vi honom i en bil och låter honom sova. Det märkliga med Jerry är att han är fullblodsrasist. Han kan säga saker som: ”Det är svartingarnas fel! Alla dessa jävla somalier som kommer hit, tuggar kat och slår sina barn.” Han säger det till Ahmed som nickar instämmande. ”Så är det.””
Kristian Lundberg (född 1966) är en svensk författare och litteraturkritiker. Han har sedan debuten 1991 skrivit såväl poesi som kriminalromaner och romaner, men det stora genombrottet kom med den självbiografiska romanen Yarden, som också har blivit både film och teater.
Förlagets beskrivning
”Yarden handlar om utsatthet och överlevnad, om arbetets villkor och om pengar – tillgång till men framför allt avsaknad av pengar. Det är också en berättelse om författarens uppväxt på samhällets skuggsida.
Fångad i en snara av växande skulder söker Kristian arbete på de mest skiftande platser. Till slut får han jobb i Malmö hamn på Yarden, bland uthyrningsföretagets timanställda med sämst arbetsvillkor. Han flyttar bilar under sträng bevakning och i alla väder. Sakta blir återgången till det kroppsarbete som inledde hans yrkesverksamma liv en resa tillbaka till barndomen, men också en uppgörelse med det moderna arbetslivets villkor.
Kristian Lundberg företar en omvänd klassresa, där åren med författandet som huvudsysselsättning plötsligt framstår som ett mellanspel. Han återvänder till den värld han en gång kom ifrån. Men inte av nostalgiska skäl, utan för att det inte finns någon annan utväg.”
Livet går så fort. Och så långsamt. av Martina Haag är en bok som kastar läsaren tillbaka till högstadiet. Det finns nostalgi och humor, men främst är det en sorglig bok som påminner om vilken ensam och tuff tid högstadiet kan vara. Betyg: 5 Eagle-tröjor av 5.
Livet går så fort. Och så långsamt. av Martina Haag
Livet går så fort. Och så långsamt. av Martina Haag är en bok som kastar läsaren tillbaka till högstadiet. I Haags roman är det tidigt 80-tal och det strösslas generöst med referenser till den tidens musik, mat och mode, men även den som har gått på högstadiet under något helt annat decennium kommer förmodligen att känna igen sig i boken, kanske inte genom identifikation med huvudpersonen, men genom att både personer och situationer känns exakt inringade och går att känna igen på ett mer generellt plan eller genom att känna igen andra från högstadietiden.
I huvudrollen finns Sonja, som går i nian och inte har någon större förhoppning om att gå ut med betyg som räcker för att komma in på gymnasiet. Boken berättas mestadels av Sonja själv, med hennes naiva och barnsliga syn på tillvaron, och ibland i tillbakablickar från en vuxen Sonja. Delarna med tonårs-Sonja känns fenomenalt bra formulerade och påminner mig om den där åldern, då man är på väg att bli vuxen, men samtidigt är ett barn och saknar livserfarenhet. Mycket av det Sonja gör och säger är ogenomtänkt och dumt, ibland rent farligt. Som läsare håller jag nästan andan ibland, vill säga åt henne att gubben på hennes prao-plats är en pedofil, som hon ska passa sig för, att hon inte ska lita på skolans mesta högstatustjej, för hon kommer bara att lura och såra henne, och att den där killen hon suktar efter är en idiot.
Sonja verkar känna sig så himla ensam, en känsla som jag tror att många (de flesta?) känner någon gång på högstadiet. Det är viktigt att passa in, att säga rätt saker, att klä sig rätt, att umgås med rätt personer, att bli bjuden på rätt fester – det är många koder, oskrivna regler och maktstrukturer att förhålla sig till. Det gör också att det snabbt kan svänga om. Den som ena dagen var en bästis, kan nästa dag vända en ryggen. Sonja har det dessutom riktigt trassligt hemma, där föräldrarna är på väg mot separation och där psykisk ohälsa och alkoholism inte direkt bidrar till att skapa en lugn och trygg plats för Sonja och hennes lillasyster. När inte heller skolan är en speciellt bra plats för Sonja så är det svårt att inte känna med henne. Jag vill helst bara ge henne och kram och berätta att det kommer att bli bättre.
Martina Haag har ett antal feelgood-berättelser och underhållande krönikor i bagaget, men fick verkligen stort genomslag med sin senaste roman, Det är något som inte stämmer, som skickligt skildrar en sårig separation och djup ångest. Jag fick för mig att Livet går så fort. Och så långsamt. skulle bli något av en tillbakagång till feelgood-genren, 80-talsnostalgin talade för det. Visst finns det många roliga scener, snärtiga formuleringar och roliga referenser i den här boken, men den är faktiskt en långt mer allvarlig och mörk berättelse än vad jag hade trott. Som tur är finns det också en del hopp och ljus.
Den här boken har fått ett blandat mottagande, av det jag har sett, men jag tycker att det är en väldigt stark läsning. Jag älskar Haags rena språk, pricksäkra liknelser och hur hon hittar den helt perfekta rösten åt Sonja. Det känns äkta och på riktigt. Det är svårt att inte beröras av det här.
Citerat ur Livet går så fort. Och så långsamt.
”Det fanns så många fällor. Och råkade man svara fel så var det kört, man hade liksom bara en chans. Jag minns när jag var hemma hos Susse med Mia och Micke Almlöf och vi satt och lyssnade på nya Scorpionsskivan, och Susse plötsligt frågade:
– Hur ofta tvättar du öronen, Sonja?
Och jag tänkte, om jag svarar: En gång i veckan då är det så konstigt, som att man har sin speciella örontvättardag. Och om jag svarar: Nej jag tvättar liksom inte öronen sådär med tvål och vatten, som man tvättar händerna, då är man ju skitäcklig. Nu måste jag svara, men vad jag än kommer att säga blir jag antingen en örontvättarprofessor eller en äckelmänniska, som har hela huvudet fullt med vax och jag tänkte det fortaste jag kunde på vad fan jag skulle säga, det bara rusade i huvudet och Micke och Mia och Susse tittade på mig och det var som om musiken tystnade och helvete, vad jag än svarar kommer det att bli en sägning som förstör för mig, något som dom kan kasta ur sig lite närsomhelst, när det är andra viktiga med. Så plötsligt kom jag på det, jag sa:
– Det gör jag automatiskt, varje gång jag tvättar håret.
Jag klarade mig, precis i sista sekunden. Jag var helt lättad resten av kvällen.”
Livet går så fort. Och så långsamt av Martina Haag
Martina Haag (född 1964) är en svensk författare, krönikör och skådespelare. Hon slog igenom som författare med debutromanen Underbar och älskad av alla (och på jobbet går det också jättebra) som kom ut 2005. Efter det har hon gett ut en lång rad uppskattade krönikesamlingar och feel good-romaner. En del av de har filmatiserats, som t.ex. Glada hälsningar från Missångerträsk, som hade biopremiär 2015 och där Martina Haag själv spelade huvudrollen. Livet går så fort. Och så långsamt. är Haags senaste bok. Martina Haag har en Facebooksida.
Förlagets beskrivning
”Mer än trettio år har gått, men jag kan än idag ta ett klassfoto från högstadiet och på mindre än en minut gradera alla klasskompisarna, i coolhetsordning. Hur enkelt som helst lista varenda jävels exakta plats i hierarkin. Det gällde att försvara sin position, att hela tiden sträva uppåt, men om man gjorde fel sak, eller hade på sig fel kläder eller pratade med fel person kunde man plötsligt bara falla hjälplöst i rangordning och hamna bland de pinsamma eller mobbade eller bara bli en sån där som ingen pratade med.
Den där tiden. Den där skolgården. Som var hela ens universum. Med alldeles egna regler och lagar. Ett helt kungarike, utan några vuxna överhuvudtaget.
Livet går så fort. Och så långsamt. är en roman om hur man formas som person, om de där händelserna i livet som är avgörande för vem man sedan blir.”
Fyra noveller om kärlek är en liten presentask med klassiska kärleksnoveller av Shelley, Tolstoj, Wilde och Woolf – ett smart urval av noveller som behandlar kärlek ur olika vinklar. Betyg: 4+ rosor av 5.
Fyra noveller om kärlek
Fyra noveller om kärlek är en tjusig liten presentask som innehåller novellerna Kärleksprövningen av Mary Shelley, Efter balen av Lev Tolstoj, Näktergalen och rosen & Lady Alroy av Oscar Wilde (två noveller i en, med andra ord) samt Arvet av Virginia Woolf. Det är inte bara fem fina kärleksnoveller utan också fem klassiker. Jag har läst både Wilde och Woolf tidigare medan Shelley och Tolstoj är författare som jag länge har varit nyfiken på, men som jag inte har kommit mig för att läsa förrän nu. Tolstoj räknas som en av de riktiga giganterna i den ryska litteraturen, men några av hans kanske främsta verk råkar också vara riktiga tegelstenar med tusentals sidor. Tröskeln har därför varit hög för mig att läsa något av Tolstoj och då känns det såklart lite extra kul att ta sig an en av hans noveller. Jag är mycket förtjust i novellformatet. Det handlar inte bara om att sidantalet gör att tidsinsatsen för att testa en ny författare blir liten, det jag framför allt tycker om är att berättelserna brukar blir tighta och koncentrerade med mycket som utspelar sig mellan raderna. Det är precis den sortens berättelser som jag brukar tycka om som bäst.
Presentasken (eller de enskilda novellerna) är såklart perfekt för den som är sugen på att läsa klassiker, men hur intressant är temat, kärlek? Jag hade en fördom om att det här skulle vara några rätt intetsägande berättelser. Jag menar, kärlek är ju något som berörs i var och varannan berättelse, om det så är böcker, film eller musik. När det dessutom handlar om ett antal klassiska verk så känns det som att oddsen är låga för att berättelserna skulle handla om sådant som sedan har upprepats tusen gånger i andra berättelser. Men faktum är att samtliga noveller verkligen sa mig något och berörde mig på ett eller annat sätt. Det är också ett väldigt fint urval, där alla berättelserna närmar sig temat från olika håll. Jag är riktigt imponerad!
I Shelleys Kärleksprövningen väntar en ung kvinna på att återförenas med sin älskade. De har gått med på att leva åtskilda under ett år och att hålla deras relation hemlig. Meningen är att de efter denna prövotid ska gifta sig. Samtidigt börjar det bli tid för kvinnans bästa vän att hitta en lämplig blivande make. Självklart blir det ett triangeldrama, men det slutar faktiskt väldigt oväntat (för mig i alla fall) och uppfriskande. I Wildes Näktergalen och rosen berättas en sorglig saga där kärleken ställs mot ytlighet och där någons stora kärlek får kosta ett högt pris. I Lady Alroy tar sig Wilde an mystiken, denna viktiga komponent i en förälskelse. I Woolfs Arvet är det en nybliven änkling som har huvudrollen. Han är mitt uppe i att fördela den framlidna hustruns saker i enlighet med hennes, förvånansvärt detaljerade, önskemål. Det visar sig att arvet ger ledtrådar dom kommer att leda änklingen till en överraskande insikt om det äktenskap han levt i.
Den kanske bästa novellen är dock i mitt tycke Efter balen av Lev Tolstoj. Den skildrar en häftig förälskelse och en balkväll där novellens huvudperson inte kan få något annat i huvudet än föremålet för hans kärlek. Efter balen får han dock se något som raserar allt. Den här novellen skrevs 1903 och är alltså över 100 år gammal, men ändå tycker jag att det är den första riktigt bra berättelse jag har läst om förblindande förälskelse (och ett smärtsamt uppvaknande). I de flesta kärleksberättelser, nya som gamla, görs det ingen skillnad på förälskelse och kärlek, vilket ärligt talat antyder att författaren inte kan så mycket om ämnet. Efter balen är något annat och jag tyckte den var fantastiskt bra. Nu har jag verkligen fått mersmak och vill gärna läsa mer Tolstoj.
Efter balen tycker jag är en riktig toppennovell, men det här är verkligen en samling riktiga novellpärlor. Mycket läsvärda allihop!
Kärleksprövningen av Mary Shelley
Kärleksprövningen av Mary Shelley
Mary Shelley (1797 – 1851, född Mary Wollstonecraft Godwin) var en brittisk författare. Hon är kanske främst känd för romanen Frankenstein, som kom ut första gången 1818.
Originalets titel: The trial of love (engelska).
Översättning: Helena Hansson.
Utgivningsår: 1835 (första brittiska publiceringen, i samlingen The Keepsake), 2017 (första svenska utgåvan, Novellix).
Antal sidor: 30.
ISBN: 9789175892405.
Efter balen av Lev Tolstoj
Efter balen av Lev Tolstoj
Lev Tolstoj (1828 – 1910) var en rysk författare. Han räknas som en av den ryska litteraturens riktiga giganter och har skrivit klassiker som Anna Karenina (1877) och Krig och fred (1865 – 1869).
Originalets titel: Posle bala (ryska).
Översättning: Alan Asaid.
Utgivningsår: 1911 (första ryska publiceringen, i Posmertnyje chudozjestvennyje proizvedenija L. N. Tolstogo [Postuma litterära verk av Lev Tolstoj], band I), 1911 (första svenska publiceringen, i samlingen Efterlämnade skrifter 1: Djäfvulen och andra berättelser och dramer, med översättning av Valborg Hedberg, 2017 (den här svenska utgåvan, med översättning av Alan Asaid, Novellix).
Antal sidor: 21.
ISBN: 9789175892436.
Arvet av Virginia Woolf
Arvet av Virginia Woolf
Virginia Woolf (1882 – 1941) var en brittisk författare, känd för bland annat romanen Mrs Dalloway (1925) och för hennes feministiska texter, t.ex. essän Ett eget rum (1929).
Originalets titel: The legacy (engelska).
Översättning: Margareta Ekström.
Utgivningsår: 1944 (första brittiska publiceringen, i samlingen A haunted house and other stories), 1990 (första svenska publiceringen, i samlingen Virginia Woolfs samlade noveller och prosaskisser), 2017 (den här utgåvan, Novellix).
Antal sidor: 17.
ISBN: 9789175892412.
Näktergalen och rosen & Lady Alroy av Oscar Wilde
Näktergalen och rosen & Lady Alroy av Oscar Wilde
Oscar Wilde (1854 – 1900) var en irländsk författare, känd för t.ex. romanen Dorian Grays porträtt. Han var också en samhällssatiriker och dramatiker.
Antal sidor: 22.
ISBN: 9789175892429.
Näktergalen och rosen
Originalets titel: The nightingale and the rose (engelska).
Översättare: Rune Olausson.
Utgivningsår: 1888 (första irländska publiceringen, i samlingen The happy prince and other tales), 1998 (första svenska publiceringen, i samlingen Oscar Wilde – Ett urval), 2017 (den här utgåvan, Novellix).
Lady Alroy
Originalets titel: Lady Alroy (även: The sphinx without a secret).
Översättare: Rune Olausson.
Utgivningsår: 1887 (första irländska publiceringen, i tidskriften The World), 1998 (första svenska publiceringen, i samlingen Oscar Wilde – Ett urval), 2017 (den här utgåvan, Novellix).
Förlagets beskrivning
”Det här är en ask fylld med berättelser om kärlek: Om stark förälskelse och om brustna hjärtan. Om fåfänga och ondska, omtanke och besvikelse. Fyra noveller skrivna av några av våra mest älskade författare genom tiderna.”
Arvet av Virginia Woolf
”När den framstående politikern Gilbert Clandon tvingas ta hand om ägodelarna efter sin fru, som omkommit i en bilolycka, ställs han inför ett arv med oanade följder. Likt flera av Virginia Woolfs noveller är Arvet en studie i människans egoism och självupptagenhet. Den berör frågor som svartsjuka, könsroller, identitet och jämlikhet. Woolfs starka övertygelse att fiktion inte ska paketera verkligheten som en absolut sanning gjorde henne till en mästare på att gestalta tillvaron såsom den skulle kunna upplevas av de olika sidorna i persongalleriet. Och precis som i flera av Woolfs noveller bjuder slutet på en tvist.”
Näktergalen och rosen & Lady Alroy av Oscar Wilde
”I den vemodiga berättelsen Näktergalen och rosen vänder sig Oscar Wilde mot samhällets och människans ytlighet, ett tema som även återkommer i den roman som han idag kanske är mest känd för, Dorian Grays porträtt. Novellen anses vara ett svar på H.C. Andersens saga Näktergalen. Gemensamt för historierna är kritiken av författarnas samtid, men Wilde invänder mot Andersens syn på uppoffring och hans förkärlek för det naturliga över det konstgjorda och låter sin berättelse ta en helt annan vändning. Ytterligare ett prov på Oscar Wildes kortprosa får vi i Lady Alroy, berättelsen om en mystisk kvinna som tycks bära på en dunkel hemlighet.”
Kärleksprövningen av Mary Shelley
”De två väninnorna Angeline och Faustina återförenas efter ett par år isär. Mycket har hänt under denna tid: Angeline har träffat en man, Ippolito, men de två har tvingats avlägga ett löfte om att hålla sin kärlek hemlig och inte träffas under ett helt år för att därefter kunna trolovas. Men när Ippolito plötsligt dyker upp, alldeles för tidigt, utsätts deras kärlek för ytterligare en prövning. Den brittiska författaren Mary Shelley är mest känd för sin roman Frankensteins monster. Hennes novell Kärleksprövningen från 1834 anses av många egentligen vara historien om det triangeldrama som utspelades mellan Shelleys make, hennes halvsyster och Mary Shelley själv under deras gemensamma vistelse i Italien år 1818. Nu finns berättelsen för första gången på svenska i översättning av Helena Hansson.”
Efter balen av Lev Tolstoj
”Novellen Efter balen har beröringspunkter med flera av den ryska författargiganten Lev Tolstojs mest kända verk, däribland Krig och fred och Anna Karenina. Också detta är en berättelse om Ryssland, om kärlek och ytterst om människans natur. Efter balen var avsedd som en protest mot mänsklig råhet och grymhet och från början tänkt att publiceras i en bok till hjälp för de judar som drabbats av pogromen i Chi?in?u 1903. Men Tolstoj hann inte färdigt i tid och novellen kom att tryckas först 1911, året efter hans bortgång.”
Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj är en dokumentär roman där kvinnor får berätta sina erfarenheter av att strida i den Röda armén. Det är ett mångbottnat verk som överraskar och väcker många nya tankar kring krig, mod, nöd och kärlek. Betyg: 5 långa flätor av 5.
Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj
Det finns redan många krigsskildringar, men i reportageboken Kriget har inget kvinnligt ansikte låter journalisten och författaren Svetlana Aleksijevitj de kvinnliga erfarenheterna ta plats. En del av de kvinnor som medverkar i boken har arbetat som prickskyttar, stridsvagnsförare eller piloter, andra har varit exempelvis varit sjukvårdare, läkare, tvättare eller kock. En del tillhörde den Sovjetiska motståndsrörelsen, andra var i den Röda armén. Att berätta om krig ur kvinnliga perspektiv är ovanligt grepp och för mig är det helt nya erfarenheter som skildras; Boken överraskar mig och överrumplar mig hela tiden.
Det första som slår mig är hur många kvinnor som var med i Röda armén och i den Sovjetiska motståndsrörelsen (partisanerna). Jag hade kunnat gissa att många kvinnor jobbade som exempelvis sjukvårdare, kockar, tvätterskor eller postmedarbetare, men med boken inser jag också att det fanns otroligt många kvinnor som gick i direkt strid och som exempelvis var piloter, stridsvagnsförare, spanare, prickskyttar eller infanterister. Dessutom inser jag det som egentligen borde ha varit självklart: alla som deltog i kriget var hjältar och alla gick in i det med fara för sitt eget liv: sjukvårdarna krälade ut mitt i striden för att släpa hem skadade (och deras vapen), springschasar transporterade allt som soldaterna behövde vid fronten och oftast bar de det på sina egna ryggar, ingenjörssoldater låg på span i alla väder och följde fienden för att sedan kunna rita observationskartor över frontlinjen; Aleksijevitj synliggör en mängd erfarenheter av att utföra viktiga och direkt livsfarliga arbetsuppgifter i krig, erfarenheter som jag tidigare inte har känt till eller någonsin tänkt på som hjältehandlingar i krig. Efter kriget delades det ut förtjänstmedaljer till de som utfört särskilt hjältemodiga insatser, men kvinnorna glömdes i regel bort (även om en del har belönats senare). De som utförde det viktiga jobbet bakom kulisserna har också varit bortglömda i många sammanhang då krig har skildrats och krigshjältar har uppmärksammats, men självklart hade inget krig kunnat vinnas utan sjukvårdare, kockar, byggnadsarbetare och alla andra som slet, svalt, frös och offrade allt för kriget.
Merparten av berättelserna i boken berör fruktansvärt lidande: att bevittna totalt traumatiserande händelser, att lida stora förluster, att plågas, torteras, skadas, svälta, frysa, jobba tills man somnar stående. Mycket i den här boken är svårt att ens ta in och en del saker är så obehagliga att jag måste stänga av, men även om de specifika händelserna och scenerna är nya för mig så måste jag erkänna att jag hade förväntat mig att boken skulle innehålla just lidande. Det som överraskar mig är det andra: den totala övertygelsen och starka viljan att gå ut i krig. Det krävs kanske att man har fötts och vuxit upp i ett land som Sverige, där vi har haft fred sedan 1814, för att det här ska kännas överraskande, men jag blev i alla fall just det: överraskad. Boken är fylld av berättelser om unga kvinnor, en del är till och med minderåriga, som verkligen vill, ja, kräver, att få åka till fronten. En del får förklarat för sig att de är för unga, för bräckliga, att de kommer att dö, men de står på sig. Några rymmer och bluffar sig in i armén på olika sätt. Just ingen i den här boken vill stå på sidan av, och alla är beredda att offra livet för sitt folk och sitt land. Det är otroligt starka berättelser att få ta del av och de väcker många tankar.
Många mötte sina blivande livskamrater under kriget, så för en del blev det fruktansvärda och blodiga på ett paradoxalt sett också något ur vilket kärlek kunde spira. Det är förvisso lätt att förstå att kärlek kan uppstå när man lever och arbetar så nära varandra och delar så många traumatiska händelser. Svårare och ledsammare är det att läsa om den vanligare erfarenheten: att efter kriget bli mött med misstänksamhet och betraktad som en slampa, misstänkt för att legat runt med andras män vid fronten. Kvinnor togs sällan emot som krigshjältar, utan fick oftare sneda blickar när de återvände från kriget. Ofta sågs de också som okvinnliga och fula, olämpliga som livskamrater. Trots allt det kvinnor utförde och offrade under kriget så verkar de allmänt ha kommit tillbaka till det gamla vanliga: en värld där utseendet trots allt är det viktigaste kapitalet för en kvinna. Den man som skadats under kriget kunde bli hyllad efteråt, men en kvinna i samma situation återvände inte till någonting. Under kriget behövde många kvinnor därför leva med den extra skräcken, den att tvingas återvända som skadad och därmed vara för evigt dömd att förbli ogift och ensam.
Kvinnor och män bemöttes väldigt olika efter segern, men under kriget var de förvånansvärt likställda. Kvinnor utförde lika farliga, tunga och krävande arbetsuppgifter som män och gavs inga speciella fördelar eller någon särskild utrustning. Faktum var att egentligen ingenting var anpassat för kvinnors storlek eller speciella behov. Små tonårstjejer gavs grova kängor i storlek 43 och ett par byxor som förr eller senare blev nedblodade med mensblod. De förväntades klippa av sig håret och klä sig som alla andra. I hemlighet saknade många sitt hår, kvinnliga attribut, att någon gång få känna sig lite fin. Hur mycket som än slipas ned och skalas av under svår nöd förblir vi alla människor. Att människorna i den här boken sågs som kuggar i ett maskineri och inte gavs något större eget värde under kriget är uppenbart. Alla förväntades förmodligen försvara sitt land och människor var också beredda att göra det, men meningen var också att var och en skulle tjäna ett högre syfte och offra sig själva. Det fanns inte utrymme för ytliga nöjen, som att piffa till sig. Det är smärtsamt att läsa om hur bedrövligt fattigt och eländigt de hade det i armén och vilken otroligt dålig utrustning de hade.
Det kanske finaste med boken är ändå just det: att människorna aldrig upphörde att vara människor. Kvinna efter kvinna berättar också att de trots allt aldrig förlorade sin moraliska kompass. De som arbetade som sjukvårdare vårdade både sina egna mannar och de tyskar som tagits till fånga och när de nådde fram till Tyskland plundrade och plågade de inte de civila. Kanske är det inte en totalt sann bild, men just de här vittnesmålen berättar i alla fall om detta. Det berättas också att det faktiskt går att gå vidare, att leva ett långt liv trots alla trauman kriget gett, att kärlek kan läka en hel del av de sår som kriget orsakat. Det här är verkligen en mångbottnad och fin bok som ger många tankar och som trots allt fruktansvärt också ger ett visst hopp och tröst.
När Aleksijevitj fick Nobelpriset 2015 lydde motiveringen ”för hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”. Det låter kanske lite pretentiöst och komplicerat, men är faktiskt en bra beskrivning av Aleksijevitjs berättarteknik. Hennes metod går ut på att intervjua ett stort antal människor och att sedan väva ihop berättelserna till en helhet. Berättelse läggs på berättelse och även om det finns en röd tråd så behöver man egentligen inte läsa boken från pärm till pärm eller läsa varje avsnitt i någon viss ordning; Texterna står nämligen också för sig själva. Men trots att boken innehåller berättelser som skulle kunna läsas fristående så bildar de en stark väv. När jag lägger ifrån mig boken så är jag alldeles fylld av nya insikter och tankar som skapats ur den här komplexa väven av berättelser. Det är en fantastisk bok med många bottnar och där röst ges åt människor som just ingen ville lyssna på efter kriget. Jag är så glad att de har velat berätta för Aleksijevitj och att hon har lyckats foga samman alla vittnesmål till en sådan här helhet.
Citerat ur Kriget har inget kvinnligt ansikte
”– Första gången var det hemskt… mycket hemskt…
Vi hade lagt oss ner och jag spejade. Plötsligt fick jag se hur en tysk reste sig upp ur skyttegraven. Jag tryckte av, och han föll. Och, vet ni, jag började skaka i hela kroppen – jag hörde hur alla ben i min kropp skramlade. Jag började gråta. När jag sköt mot måltavlor hade jag inte känt någonting – men nu, nu hade jag dödat någon! Jag hade dödat en främmande människa. Jag visste ingenting om honom, men ändå hade jag dödat honom.
Sedan gick det över. Nu ska jag berätta… hur det gick till… Vi hade just påbörjat en offensiv, det var någonstans utanför en mindre by. Jag tror det var i Ukraina. Och intill vägen där vi gick hade det stått en barack, eller kanske ett hus – det var omöjligt att se vilket, för byggnaden hade brunnit ned helt och hållet och det var bara kol kvar. Svartbrända stenar… Många av flickorna gick inte fram dit, men jag kunde inte låta bli… Bland kolbitarna fick vi syn på människoben, och där låg också sotiga små stjärnor – det var sårade eller tillfångatagna från vår armé som bränts inne. Efter det spelade det ingen roll hur många jag dödade – jag tyckte inte längre synd om någon. När jag hade sett de där svarta benbitarna…
… Jag var gråhårig när jag återvände från kriget. Tjugoett år var jag, men håret var alldeles vitt.”
Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj
Kriget har inget kvinnligt ansikte
Originalets titel: U vojny ne zenskoe lico (ryska).
Översättare: Kajsa Öberg Lindsten.
Utgivningsår: 1984 (den första, censurerade, belarusiska utgåvan), 2004 (den första, kompletta, belarusiska utgåvan), 2012 (första svenska utgåvan, Ersatz förlag).
Antal sidor: 447.
ISBN: 978-91-87219-00-9, 978-91-87219-67-2.
Läs även: Övriga titlar i serien Utopins röster, som består av Kriget har inget kvinnligt ansikte, De sista vittnena, Zinkpojkar, Bön för Tjernobyl, Tiden second hand.
Andras röster: Bokmania, Booksessed, C.R.M. Nilsson, Dagensbok.com, Feminstbiblioteket, Fiktiviteter.
Svetlana Aleksijevitj
Svetlana Aleksijevitj (född 1948) är en belarusisk förattare, känd för sina dokumentära romaner, Utopins röster, där hon skriver om ”sovjetmänniskan”. I serien ingår bland andra Bön för Tjernobyl. Böckerna har inte tagits emot väl av den belarusiska regimen och Aleksijevitj har därför levt i exil i flera år, bland annat i Göteborg. Sedan 2011 bor hon dock åter i Minsk. Hennes starka skildringar av tillvaron för människorna i Sovjetunionen, och det som blivit efter dess upplösning, har dock hyllats på andra håll i världen och Aleksijevitj har fått ta emot en rad priser, däribland Nobelpriset i litteratur, som hon belönades med 2015.
Förlagets beskrivning
”De var piloter, stridsvagnsförare, spanare och prickskyttar – kvinnorna som stred i Röda armén, sida vid sida med männen. De var också sjukvårdarna som bar de sårade ut ur stridszonen. Men till skillnad från männen betraktades de efter kriget inte som hjältar, utan bemöttes med misstänksamhet och inte sällan med förakt. Så de teg. Tills journalisten och författaren Svetlana Aleksijevitj fyrtio år senare började söka upp dem på fabrikerna och i hemmen och bad dem berätta sin historia. Den flerfaldigt prisbelönta boken bygger på hundratals djupintervjuer och ingår i författarens stora livsprojekt »Utopins röster«, ett unikt försök att beskriva den sovjetiska erfarenheten utifrån den lilla människans perspektiv.”
Himlen tillhör oss av Luke Allnutt är en fin och fängslande berättelse om en familj där ett barn drabbas av cancer och där detta fasansfulla leder till att föräldrarna glider isär. Betyg: 4+ panoramafoton av 5.
Himlen tillhör oss av Luke Allnutt
Robs och Annas tillvaro slås till spillror när de får veta att deras lilla son, Jack, har en hjärntumör. De kastas mellan hopp och förtvivlan och som så många andra söker de febrilt på nätet efter kunskap, prognoser, hopp. Medicinska begrepp, som fram till nu har varit totalt främmande, blir nu vardagsmat och de hittar snart ett forum där föräldrar i liknande situationer utbyter erfarenheter. Rob blir snabbt kontaktad på forumet av en man vars son har haft samma typ av tumör som Jack, men som mot alla odds har blivit återställd. Mannen berättar om en alternativ behandling i Prag och när Rob och Anna får allt dystrare besked från sjukvården så blir det den tjeckiska kliniken som får hoppet att fortsätta glöda hos Rob. Anna delar inte på något sätt Robs förtvivlade önskan att resa till Prag med sonen och det blir en konflikt som i den här svåra situationen bidrar till att slita itu deras relation.
Det saknas inte böcker om att mista en nära anhörig i en svår sjukdom och det saknas inte heller böcker om barncancer. En risk är alltid att sådana här berättelser fastnar i floskler eller att det blir sentimentalt på ett sökt sätt. Himlen tillhör oss lyckas dock undvika klyschor och tar heller inte de lätta vägarna för att vrida på tårkanalerna hos läsaren. Visst blir man berörd och visst är boken fängslande, men framför allt är den tankeväckande och förvånansvärt nyskapande i att den fokuserar mer på Robs och Annas relation än den direkta sorgen kring allt som händer runt deras son. Boken börjar också som en ”vanlig” kärleksroman, där läsaren får följa Anna och Rob och läsa om hur de träffar varandra, hur de försöker få igång sina karriärer och hur de så småningom försöker att bli föräldrar (en lång och komplicerad resa).
Jag tyckte riktigt mycket om den här boken. Den är lättläst/lättlyssnad utan att vara lättviktig eller banal. Jag har haft förmånen att slippa uppleva något som ens är i närheten av det Anna och Rob går igenom, men författaren lyckades verkligen skriva fram situationen för mig och göra mig både berörd och överraskad. Ett sorgearbete kan se ut på många olika sätt och det tycker jag att författaren lyckas skildra. Kanske är jag inte hundra procent kompis med slutet och hur författaren väljer att knyta ihop allting, men det är ingenting att haka upp sig på och ingenting som skulle få mig att avråda någon från att läsa den här boken. Jag rekommenderar den faktiskt varmt!
Himlen tillhör oss av Luke Allnutt
Himlen tillhör oss
Uppläsare: Hannes Meidal.
Översättare: Molle Kanmert Sjölander.
Originalets titel: We own the sky (engelska).
Utgivningsår: 2018 (första brittiska utgåvan), 2018 (första svenska utgåvan, Forum), 2018 (den här ljudboksversionen, Bonnier Audio).
Antal sidor: 312 (ca 10,5 h lyssning).
ISBN: 978-91-7647-183-8, 978-91-37-15037-6.
Andras röster: Bina’s books, Boktokig.
Luke Allnutt
Luke Allnutt är en brittisk journalist och författare, bosatt i Prag. Han debuterade 2013 med Unspoken, en bok om Allnutts pappa, som gått bort i cancer. Samma år drabbades han själv av en cancersjukdom. We own the sky (Himlen tillhör oss) är hans första roman. Luke Allnutt har en hemsida, en Goodreads-sida och twittrar under @lukeallnutt.
Förlagets beskrivning
”Himlen tillhör oss är en stark och ömsint berättelse om den ovillkorliga kärleken mellan far och son och om att försöka förstå det ofattbara, som inte lämnar någon läsare oberörd.
Om man skulle spola tillbaka tiden, hade Rob sagt att han var en sådan där jobbigt lyckligt lottad man – gift med fantastiska Anna, pappa till den efterlängtade lilla pojken Jack, och med ett eget hus i norra London. Men det var då. Innan Jacks alltmer frekventa huvudvärkar och den där naggande känslan som Rob inte kunde skaka av sig. Innan alla läkarbesök som bekräftade att deras och varje förälders största rädsla blivit verklighet, och hela livet rasat.
Nu finner Rob sin tröst i alkoholen, och via kontakter på webbforum blir den växande besattheten av en alternativ medicinsk behandling i Schweiz till slut den sista droppen för äktenskapet. Men mitt i all förtvivlan kommer klarheten till Rob som en käftsmäll, och han blir tvungen att ifrågasätta allt han så desperat hållit fast vid och försöka hitta en väg till försoning med alla han sårat – och med sig själv.”
Never let me go av Kazuo Ishiguro är Kathys berättelse om att växa upp på ett väldigt speciellt barnhem och att sakta närma sig sitt öde. Det är en bok som väcker tankar och känslor som få andra böcker. Betyg: 5 kassettband av 5.
Never let me go av Kazuo Ishiguro
Kathy har vuxit upp på ett barnhem och skolgången har skett på en internatskola med andra barnhemsbarn. Nu är Kathy vuxen och är en ”vårdare” som tar hand om ”donatorer”. Hennes liv består till stor del av att jäktat köra mellan olika rehabiliteringscenter för att träffa sina donatorer. På vägen hinner hon fundera över det liv hon levt. Framför allt tänker hon tillbaka på vännerna Ruth och Tommy, som hon växte upp med, men som nu har ”fullbordat” – efter ett antal donationer har de gått bort. Livet fram till nu har till stor del bestått av att prata gamla minnen om platsen där de växte upp, men Kathy börjar mer och mer känna att det inte längre finns någon att dela sina minnen med. Att det är något speciellt med just deras barnhem och internatskola framkommer tydligt, men det är under bokens gång, medan Kathy tänker tillbaka på sitt liv, som det verkligen börjar uppdagas även för läsaren på vilket sätt.
Jag vet inte om det här är en spoiler, men någonstans tycker jag inte att det är det. Det är alltså så att Kathy och de andra barnen har vuxit upp i den här avskildheten för att de är kloner, framställda för att helt enkelt kunna användas som donatorer när andra människor behöver organ. Jag kände redan till detta innan jag började läsa och det framkommer också skapligt tydligt i boken, om än mellan raderna, att det är så det förhåller sig. Det fantastiska med boken är att den ändå är både fängslande och klaustrofobisk. Trots att man som läsare känner på sig hur det är, så håller författaren uppe en spänning, som, trots lågmäldhet och ett lågt tempo, är gastkramande. Genom att skildra Kathys tillvaro, hennes relation till Tommy och Ruth och genom att berätta om deras uppväxt, så byggs spänningen upp, inte genom att hålla läsaren i ovisshet, utan om att låta berättaren gradvis berätta om, och i viss mån själv upptäcka, vilket öde som väntar henne. För inte så länge sedan läste jag Återstoden av dagen av samma författare. Det är en helt annan bok, en helt annan genre, men det finns något i berättandet som känns igen. Precis som i den tidigare boken, där läsaren får följa en butler, som opålitligt berättar om sitt liv och allt han faktiskt har gått miste om medan han var upptagen med att gå helt upp i sitt arbete, så finns det något opålitligt i Kathys berättelse. Författaren låter läsaren gå vid Kathys sida och närma sig det smärtsamma som väntar, men länge är det också en berättelse där berättaren tassar kring det mörkaste och svåraste. Mellan raderna spränger något outsägligt hemskt, men berättelsen rör sig mestadels runt det, vilket verkligen gör att man som läsare sugs in och berörs.
Jag älskar hur boken är uppbyggd och den stämning som författaren effektivt skapar genom berättandet. Never let me go är en bok som väcker tankar och känslor som få andra böcker. Jag blev helt tagen av den här berättelsen och kommer inte att glömma den i första taget.
Citerat ur Never let me go
”När miss Lucy till slut sa något var det som om hon noga vägde varje ord. ”Det var inte bra att jag rökte. Det var inte bra för mig, så jag slutade. Men ni måste förstå att det är mycket, mycket värre för er att röka än vad det var för mig, och det gäller er alla.”
Sen hejdade hon sig och satt tyst. Någon sa senare att hon förlorade sig i tankar, men precis som Ruth var jag ganska säker på att hon funderade frenetiskt på vad hon skulle säga därnäst. Till slut sa hon:
”Ni har ju fått veta en del. Ni är elever här. Ni är… speciella. Därför är det mycket viktigare för var och en av er än vad det var för mig att hålla er friska inombords.”
Hon tystnade igen och betraktade oss på ett underligt sätt. När vi diskuterade saken efteråt var några av oss säkra på att hon inget hellre ville än att vi skulle fråga. ”Varför det? Varför är det så mycket värre för oss?” Men ingen gjorde det. Jag har ofta tänkt på den dagen, och i ljuset av de som hände senare är jag säker på att vi bara hade behövt fråga för att miss Lucy skulle ha berättat alla möjliga saker för oss. Det hade inte krävts mer än en enda fråga till om rökning.”
Never let me go av Kazuo Ishiguro
Never let me go
Originalets titel: Never let me go (engelska).
Översättare: Rose-Marie Nielsen.
Utgivningsår: 2005 (första brittiska utgåvan), 2005 (första svenska utgåvan, Wahlström & Widstrand), 2017 (den här nyutgåvan, Wahlström & Widstrand).
Antal sidor: 318.
ISBN: 91-46-21094-6, 978-91-46-23476-0.
Kazuo Ishiguro
Kazuo Ishiguro (född 1954) är en brittisk författare med japanskt ursprung. Han har skrivit ett stort antal romaner, i vitt skilda genrer. Hans genombrott kan sägas vara The remains of the day (Återstoden av dagen), från 1989, som också har filmatiserats och för vilken han belönades med Bookerpriset. Även SciFi-romanen Never let me go har filmatiserats. 2017 tilldelades Kazuo Ishiguro Nobelpriset i litteratur.
Förlagets beskrivning
”Kathy, Tommy och Ruth växte upp på ett isolerat internat på den engelska landsbygden. De fostrades till att tro att de var speciella och att deras hälsa var viktig, inte bara för dem själva utan även för samhället. Men varför var de egentligen där? När Kathy i 30-årsåldern tänker tillbaka på sin uppväxt börjar hon minnas saker. Hon minns hur folk som sökte sig utanför internatets grindar inte kom tillbaka och hur människor som kom utifrån verkade vara livrädda för dem. När minnesbilderna fogas samman går sanningen så sakteliga upp för Kathy.
Never let me go är en skildring av tre barns gemensamma uppväxt, men också en skönlitterär kommentar till en vår tids stora etiska frågor: genetik och kloning.”
Jag har inte råd av Marcus Stenberg är en personlig och tankeväckande bok om konsumtion och om en personlig resa från ett liv med ett ohållbart köpbeteende. Betyg: 5 exklusiva parfymer av 5.
Jag har inte råd av Marcus Stenberg
Nyåret närmar sig och Marcus Stenberg är övertygad om att hans lån, lån som tagits för att lösa andra lån och kreditkortsskulder nu ska ha växt till den omfattningen att Kronofogden kommer att göra en utmätning. Så blir det inte, men det blir den varningsklocka som slutligen får honom att bestämma sig för att göra ett köpstopp hela 2016. En gång för alla måste han leva som den skuldsatta person han är och försöka att förändra sitt ohållbara konsumtions- och samlarbeteende. Projektet blev en blogg, som blev en bok. Jag hörde till de som läste bloggen och som ärligt talat blev tagen av att följa Stenberg under hans process och av att få ta del av hans tankar och analyser kring konsumtion. Medan jag läste bloggen slog det mig faktiskt att den kanske var ett skrivprojekt snarare än en verklig person som faktiskt gjorde den här resan. Stenberg skriver också med precision och med en dramaturgi som gör att texterna känns mycket mer som skönlitterära texter än bloggtexter.
Boken är inte på något sätt en blogg i pappersform, utan berättelsen är utökad och säkert till viss del omarbetad. En del av känslan av att följa Stenberg över tid går förlorad när berättelsen har lämnat bloggformatet, men boken är fortfarande indelad i olika kapitel för olika månader, så på sätt och vis kan man fortfarande gå vid sidan av honom under hans personliga resa.
Är det en så stor sak att rätta munnen efter matsäck då? Kan man inte bara skärpa till sig och avstå lyxlir och samlande, när man nu inte har råd med det? Vad är det egentligen med den här berättelsen som berör? Jo, det är ju just det, Stenberg går både djupt in i sig själv och blickar samtidigt ut i (populär)kulturen och dyker ned bland det som andra redan har sagt och skrivit om konsumtion. Han får verkligen ihop det. Även om jag inte själv kan relatera till Stenbergs ständiga önskan om att få samla, att få ge bort fina presenter, att få unna sig bra saker eller att trösta sig genom att köpa fina böcker & prylar, så träffar han helt rätt när han skildrar ångest och destruktiva beteenden som kan följa på att leva med ångest. På någon nivå tror jag att de flesta kan känna igen sig i den här ovanligt skarpsynta skildringen av just ångest och vilken makt den kan ta. Det finaste jag tog med mig från bloggen (och boken) var just skildringen av att våga bryta med ett beteende som faktiskt inte fungerar och att våga ge sig ut i något okänt som ändå måste till. Det är ingen rak väg för Stenberg, även om han ganska snabbt in i boken lyckas lösa en del problem, men det går hela tiden framåt och det är en hoppfull och fin vandring att följa med på.
Utöver att vara en väldigt personlig berättelse om ett ohållbart konsumtionsbeteende så är det också en tankeväckande bok om konsumtion. Stenberg skriver om ”shopaholics” genom historien och berättar genomtänkt och intressant om system som designats för att vi ständigt ska trilla dit och vilja köpa nytt, byta ut, konsumera.
Allt är inte perfekt med den här boken. Jag brukar inte haka upp mig på stavfel och liknande, men här har det smugit sig in förvånansvärt mycket av den varan och anledningen att det störde mig något är väl egentligen att det tydligt framgår i boken att Stenberg har sinne för detaljer och att han är mån om att ständigt leverera högsta kvalitet. Då blir det såklart lite ledsamt att just Stenbergs bok har något stavfel eller snubbel på orden för mycket. Jag vet inte ens varför jag skriver det här. Det är såklart inte så att jag på allvar tycker att några stavfel drar ned på betyget. Det här har verkligen varit en fin och tankeväckande berättelse att få ta del av och jag önskar verkligen att den här boken bara är en början på ett långt och lyckat författarskap. Stenberg skriver precist och med känsla och där mycket utspelas mellan raderna. En del av texterna är längre betraktelser eller mer utlämnade texter, men det finns också en del korta, ofta tragikomiska, små texter, t.ex. några rader konversation mellan honom själv och kunder han möter i sitt jobb i bokhandeln på flygplatsen. Tajmingen och avvägningen är perfekt. Jag ser framför mig att Stenberg skulle kunna skriva många fantastiska romaner. Hoppas han gör det!
Citerat ur Jag har inte råd
”På Arbetets museum frågade de, precis som de alltid gör på offentliga konsthallar och museum, vad mina verk kostade. Men några prislistor syntes aldrig till under själva utställningen. Så är det alltid. Jag ställer upp gratis för att få chansen att sälja något men sedan när det är uppenbart att ingen bemödat sig om att ens kopiera upp en prislista tänker jag istället att på listan över livets lopp kan den här utställningen ändå hamna och någon gång kommer den listan gå att leva på.
Att lära sig vara tacksam för att få ge bort det enda jag har. Om de inte ens värderar arbete på Arbetets museum, vart värderas det då? Livets lopp, det där strecket mellan åren på gravstenar, är det inte väldigt likt ett minustecken?”
Marcus Stenberg är en svensk författare och fotograf som har jobbat med det mesta inom bokbranschen (PR, formgivning, försäljning). Jag har inte råd (2017) är hans debutroman. Stenberg twittrar under @marcusstenberg, bloggar på Bokhora och har en hemsida (han har också haft podden Ett eget rum, som dock inte har utkommit med några nya avsnitt på ett tag och såklart bloggen Sorrow number 5, som är grunden till romanen Jag har inte råd).
Förlagets beskrivning
”Jag hade en deltidsanställning i en bokhandel och var i snabb takt på väg till Kronofogden eftersom jag inte kunde sluta leva över mina tillgångar.
Jag tänkte söka till Lyxfällan och bara ta ett sista sms-lån till kläder för att se bra ut i tv. Den tanken fick mig att inse att jag måste sluta shoppa, börja sälja av de saker jag köpt genom åren och försöka förstå att jag faktiskt inte har råd.
Jag började skriva dagbok om mitt köpfria år och det allra skämmigaste jag kunde tänka mig: min usla privatekonomi.
För att kunna sluta konsumera behövde jag förstå varför vi i den rikaste delen av världen tjänar mer och mer för varje år men samtidigt får större och större skulder. Och varför jag gillar att shoppa så mycket.”
Frågor jag fått om Förintelsen är en bok där överlevaren Hédi Fried ger raka, ärliga och sakliga svar på frågor hon fått om Förintelsen. Det är en extremt läsvärd bok där Fried inte ens duckar för frågor som kan verka oförskämda eller naiva. Betyg: 5 av 5.
Frågor jag fått om Förintelsen av Hédi Fried
I Frågor jag fått om Förintelsen svarar förintelseöverlevaren Hédi Fried på ett urval av frågor som hon har fått om just Förintelsen. Efter många års föreläsande på skolor och i andra sammanhang så förstår man förstås att hon måste ha fått en hel del frågor. I boken känner man också att frågorna måste komma från just unga människor, för det finns en direkthet och rakhet som jag tror att fullvuxna människor skulle akta sig för. Kanske finns det till och med en naivitet i vissa frågor, men det är också en av de aspekter som gör den här boken så extra fin och intressant. Jag skulle själv aldrig klara av att ställa frågor i stil med ”Varför gjorde ni inte motstånd?”, ”Vad var det bästa?” eller ”Kan du förlåta?”, eftersom att det är frågor som egentligen känns oförskämda, men Hédi Fried tar sig an alla dessa frågor och många fler och gör det sakligt, rakt, ärligt och underbyggt. Hon svarar även på frågor i stil med ”Hur var det att ha mens?”, en fråga som kan kännas för obetydlig i sammanhanget för att ens ställa, men som ändå visar sig få ett svar med fler bottnar än vad man kanske först trodde.
Alla frågor är naturligtvis inte ”barnsliga” eller på randen till det olämpliga, utan här finns det en stor bredd och jag tycker helt klart att urvalet är bra. Jag måste ändå säga att jag särskilt uppskattar att Hédi Fried har orkat svara på den typen av frågor som jag räknade upp här ovanför. Visst är det intressant och viktigt att läsa Frieds svar på ”vanliga” frågor i stil med ”Vad är det värsta du har varit med om?”, ”Hur var det att leva i lägren?”, ”Hur tänkte du att ditt liv skulle bli efter kriget?”, ”Hur ser du på framtiden?”, men det är de ”andra” frågorna som får boken att sticka ut. Det finns många skildringar av Förintelsen (vilket är fantastiskt och viktigt), men den här boken fyller i någon mening en lucka i att den svarar på ”alla” frågor. Hédi Fried och andra överlevare är idag äldre och vi kommer att behöva acceptera att det snart inte finns några fler ögonvittnen som kan fortsätta att berätta. Då är det viktigt att överlevarnas vittnesmål finns bevarade i form av böcker och annat; Ingen i framtiden ska kunna se tillbaka och förminska det Förintelsen faktiskt innebar. Det gör det viktigt att det faktiskt finns svar på ”alla” frågor, högt som lågt, svar som kan tysta eventuella tvivel på vad som faktiskt skedde.
Jag tycker att Frågor jag fått om Förintelsen är en fantastisk bok och jag rekommenderar alla att läsa den. Det finns förmodligen en och annan som drar sig för att läsa böcker om Förintelsen och andra ämnen som kan upplevas som så tunga och tuffa att det helt enkelt kan upplevas som ”för jobbigt” att ta in, men Frågor jag fått om Förintelsen bör man läsa ändå. Den är dessutom såpass rak, lättläst och saklig att jag tror att de flesta kan ta sig igenom den. Så det är bara att läsa, läsa och vara tacksam över att Hédi Fried och andra överlevare orkar berätta.
Frågor jag fått om Förintelsen
Uppläsare: Katarina Cohen.
Utgivningsår: 2017 (första svenska utgåvan, Natur & Kultur), 2017 (den här ljudboksutgåvan, A nice noise).
Antal sidor: 146 (ca 3 h lyssning).
ISBN: 978-91-27-15085-0, 978-91-88711-25-0.
Hédi Fried
Hédi Fried (född 1924) är en svensk författare och psykolog, född i Sighet i Rumänen. Hon överlevde Auschwitz och Bergen-Belsen och har i senare delen av livet delat med sig av sina upplevelser i nazistiska koncentrationsläger. Hon har också skildrat sitt liv i ett flertal böcker: Skärvor av ett liv, Livet tillbaka, Ett tredje liv, Livets pendel och, hennes senaste, Frågor jag fått om Förintelsen. Hédi Fried har en hemsida.
Förlagets beskrivning
”Vad betydde det att ha sin syster med i Auschwitz?
Var man hungrig hela tiden?
När förstod du att det pågick ett folkmord?
Kan det hända igen?
I över trettio år har Hédi Fried rest runt i svenska skolor för att tala om Förintelsen. Vittnesmålet om hur hennes familj deporterades från sin hemstad, och hur hennes föräldrar mördades i Auschwitz, har berört tusentals elever landet runt. Ofta är det i mötet med elevernas frågor som katastrofens omfattning blir som allra tydligast. Det är direkta, konkreta frågor som bottnar i en grundläggande känsla för humanism. Tillsammans hjälper de till att göra ett ofattbart skeende mer begripligt. Hédi Fried är en av få överlevande som finns kvar och kan berätta sanningen. I Frågor jag fått om Förintelsen besvarar hon ett urval av de frågor hon fått genom åren, frågor som nu för första gången samlas i en bok. Bara genom att fortsätta ställa de svåra frågorna kan vi undvika att upprepa historiens övergrepp.
Hédi Fried (född 1924) är författare och psykolog. Hon är djupt engagerad i att arbeta för demokratiska värderingar och mot rasism. Hon utgår i detta arbete från sina egna erfarenheter från Förintelsen. Hon föddes i staden Sighet och kom efter befrielse från koncentrationsläger i Auschwitz till Sverige.”
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
