Folk med ångest av Fredrik Backman är en både sorglig, rolig och värmande bok om livskrisande människor på lägenhetsvisning och ett rån som ballar ur och blir en gisslansituation. Betyg: 4 kaniner av 5.
Folk med ångest av Fredrik Backman är Backmans kanske dystraste roman hittills – och det påstår jag trots att jag också har läst hans stora bästsäljare, En man som heter Ove, där hela berättelsen kretsar kring en änkling som är deprimerad och överväger att avsluta sitt liv. Egentligen är det väl ett vanligt inslag i Backmans böcker, det där mörka, som så ofta får lindring när böckernas karaktärer vågar släppa varandra inpå livet. Här är dock psykisk ohälsa alldeles särskilt tydligt utpekat. Hela berättelsen kretsar kring konsekvenser som går att härleda till en bro – och en man som hoppade, en kvinna som inte hoppade.
Samtidigt är det, som så ofta i Backmans böcker, komiskt på samma gång. Backman har öga för igenkänningskomik och kan formulera sig snärtigt och precist om allt från USB-minnen, som måste vändas fyra gånger innan de går att stoppa in, till tvåsamhetens svårigheter. Högt och lågt. Sorg och glädje.
Folk med ångest är lite av ett kammarspel, där nästan hela boken utspelar sig på en och samma plats: en lägenhet som är ute till försäljning. På visningen befinner sig ett äldre, krisande par, ett par som väntar sitt första barn, en äldre, färglös dam, en förmögen kvinna som ingen kan förstå vad hon gör där. Och några till. Sedan havererar hela visningen när en inkompetent rånare plötsligt rusar in och förvandlar lägenhetsvisningen till en gisslansituation.
Självklart gömmer sig det mycket mörker hos rånaren, som så uppenbart inte vet vad den håller på med och som ganska snart visar sig vara ute efter den blygsamma summan 6 500 kr. Det visar sig också att de olika visningsdeltagarna också bär på olika bagage. Livskriser radas upp och trots att det mestadels är roligt och fyndigt formulerat så är de svarta stråken fler och bredare än i Backmans tidigare böcker. Här ryms en hel del liv som har nått olika återvändsgränder.
Jag har alltid tyckt att Backman snubblar farligt nära gränsen att glida över till det sentimentala i sina romaner. Han är duktig på att få in en fin blandning av människor: i hans berättelser brukar det rymmas fler än vita, heterosexuella, medelklassiga människor och han brukar också vara duktig på att överraska – först måla upp en karaktär som känns snudd på stereotyp och sedan överraska med en oväntad twist som räddar upp. Det är sympatiskt, men ibland känns det verkligen sökt. I den här boken slår han nästan knut på sig själv när han väver ihop allas livsberättelser, plockar in lite ”fjärilseffekten” och låter allt röra sig mot den sympatiska, men också förutsägbara poängen att det aldrig är för sent att ändra sig, att vi alltid bli starkare tillsammans, att olikheter och mångfald är en styrka… Här snubblar det närmare det sentimentala än någonsin. Jag måste erkänna att det här inte är min Backman-favorit. Ändå vill jag verkligen tycka om Folk med ångest, inte minst för att det är så tydligt att berättelsen betyder mycket för Backman själv.
Det är fint att han har skrivit en feel good-bok (som det här trots allt är) och samtidigt har gjort en bok som kretsar runt självmord och livskriser. Det är ett bra initiativ och ett udda ämne, som borde få mer utrymme i böcker från olika genres, även feel good.
Jag tyckte verkligen om att läsa Folk med ångest och jag tror att den som inte har läst något av Backman förut skulle bli särskilt berörd och glad av den här boken. Jag blir berörd och glad, men jag har också läst flertalet av hans tidigare böcker och lite, lite känner jag att stilen känns igen och att det någonstans upprepar sig. Det är mörkare och sorgsnare här, men det är mycket som går igen och här är det dessutom nära att det slår över och blir för mycket. Av Backmans böcker tycker jag nog fortfarande bäst om Björnstad, men absolut, Folk med ångest är mer än läsvärd. Det är en både humoristisk, sorglig och trösterik bok, en värmande berättelse som vi alla kan behöva emellanåt.
Folk med ångest av Fredrik Backman
”De veckor då flickorna bor hos sin ena förälder nu, efter skilsmässan, lyssnar de på nyheterna i bilen på morgonen. Deras andra förälder är med på nyheterna idag, men det vet de inte nu, att en föräldern blivit en rånare.
De veckor flickorna bor hos rånarföräldern åker de buss. De älskar det, hela vägen hittar de på små historier om främlingarna i sätena längst fram: Han där är kanske brandman, gissar föräldern. Hon där är kanske utomjording, säger yngsta dottern. Sedan är det äldsta dotterns tur och då säger hon JÄTTEHÖGT: ”Han där är kanske en efterlyst mördare som kanske har ett människohuvud i sin ryggräck, vem vet?” Då blir tanterna i sätena omkring dem så obekväma att båda döttrarna fnittrar sig till syrebrist och föräldern måste med mycket allvarlig min mot tanterna låtsas att nej minsann det där var ju verkligen inte roligt alls.”
(Ur Folk med ångest av Fredrik Backman)
Utgivningsår: 2019 (första utgåvan, Forum). Antal sidor: 346. ISBN: 9789137151212.
”En man som heter Ove”-författaren Fredrik Backman är tillbaka med sin sannolikt bråkigaste roman hittills. ”Folk med ångest” är en orimligt stökig komedi om ett gisslandrama på en lägenhetsvisning, där en misslyckad bankrånare låser in sig med en överentusiastisk fastighetsmäklare, två bittra Ikea-missbrukare, en elak mångmiljonär, en sorgsen tant, en höggravid kvinna, en jobbig jävel och ett kaninhuvud. Till slut ger rånaren upp och släpper alla i gisslan, men när polisen stormar lägenheten är den…tom. I en serie dysfunktionella vittnesförhör efteråt får vi höra allas version av vad som egentligen hände, varpå ett klassiskt pusselmysterium utvecklar sig kring frågorna: Hur lyckades rånaren fly? Varför är alla så arga? Och vad är det egentligen för FEL på folk nuförtiden?
(Förlagets beskrivning)
Fredrik Backman
Fredrik Backman (född 1981) är en svensk författare och bloggare som slog igenom med dunder och brak 2012 med romanen En man som heter Ove. Boken blev en stor bestseller och filmatiseringen är en av de mest sedda filmerna någonsin i Sverige. Fredrik Backman har en blogg, twittrar under @backmanland och instagrammar under @backmansk.
Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg är en roman om en utsatt och mördad kvinna och en roman där det för ovanlighetens skull är just kvinnan som står i centrum. En smärtsam och berörande berättelse. Betyg: 4+ injektioner av 5.
Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg är en roman, men visst kan man ana att en del inspiration kommer från Catrine da Costa-fallet, eller kanske inte ändå? Kanske är det här den helt generiska romanen om kvinnan i alla de där fallen där offret är en kvinna?
Boken kretsar alltså runt en mördad kvinna. Det är inte en bok om en mördare, inte om en polisutredning, inte om motiv, utan en berättelse om att bli mördad, att bli berövad sitt liv. Det saknas inte fruktansvärda detaljer kring hur mordet går till och hur kroppen sedan skändas, styckas, kastas bort, men det är inte en skildring som utgår från förövaren eller från en betraktare, utan en skildring från den som berövas allt, en berättelse från offret självt. Det går rakt in i hjärtat.
Offret är en prostituerad heroinmissbrukare, som nu har ryckts bort från världen och kvarlämnat sörjande anhöriga. Kvar blir också kvinnans två barn, som hon tvingats lämna ifrån sig och som nu är för evigt förlorade. Nu kan den mördade kvinnan blicka ned på dem, men ingenting kan hon göra, på intet sätt kan hon ingripa.
Det är en oerhört sorglig bok. Allt är så trasigt redan från början: heroinet, de omhändertagna barnen, kan det bli så mycket värre? Ja, sedan slås allt sönder fullständigt på det mest fruktansvärda sätt. Det framkommer inte vem mördaren egentligen är eller vad det kan finnas för motiv, men det är lätt att förstå att bokens huvudperson är ett enkelt offer. Hjärtat går sönder. Stridsberg har verkligen skildrat en av samhällets mest utsatta och det känns fantastiskt fint att hon helt har lånat just den här utsatta kvinnans blick och låtit offret få ha huvudrollen. Det är verkligen en berörande berättelse.
Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg
Uppläsare: Lo Kauppi. Utgivningsår: 2018 (första svenska utgåvan, Albert Bonniers förlag), 2018 (den här ljudboksversionen, Bonnier audio). Antal sidor: 313 (ca 7,5 h lyssning). ISBN: 9789178270064, 9789100177140.
””Och det var juni, det var månaden för att försvinna, månaden för att bli hittad i stycken, månaden för att förlora sitt huvud, sin tunga och sitt kön.”
En kort stund har hon funnits i världen, med dess begär, längtan och fruktan. Tills någon valde att släcka hennes liv och sprida hennes kroppsdelar i landskapet. Men barnen finns, som en gång var hennes, Valle och Solveig, som har omhändertagits av myndigheterna och placerats någonstans längs Sverigekartan. Och föräldrarna Raksha och Ivan fortsätter att finnas, irrande genom Stockholm och den dödas förlorade värld. Och dödsögonblicket finns, det tar aldrig någonsin slut.
Sara Stridsbergs nya roman berättar om den absoluta utsattheten; om grymhet, ensamhet och moderskärlek. Om det som ändå blir kvar efter att allt försvunnit. Kärlekens Antarktis är ett hjärtslitande existentiellt drama som innehåller Stridsbergs karakteristiska blandning av stor litterär tyngd och tillgänglighet, en originell mix av skräck och skönhet, längtan och svart förtvivlan. En brutal berättelse om oväntad kärlek, ömhet och ljus i det totala mörkret.”
(förlagets beskrivning)
Sara Stridsberg
Sara Stridsberg (född 1972) är en svensk författare och före detta ledamot i Svenska Akademien. Hon har bland annat skrivit böckerna Drömfakulteten, för vilken hon belönades med Nordiska rådets litteraturpris, och den uppmärksammade Beckomberga. Ode till min familj.
Jag läste många noveller i december. Här är ytterligare fyra!
De blå silkesstrumporna
De blå silkesstrumporna av Elin Wägner är en feministisk och peppig klassiker om en kvinna som köper ett par klarblå silkesstrumpor. Det ska bli ödesdigert. När hon sitter på tåget med en väninna och talar vitt och brett om orättvisor och ojämlikhet och om hur uselt det är på arbetet på Verket, ja, då blir plötsligt silkesstrumporna något som sticker ut och gör henne till en eftersökt person. Jag blev glad av den här novellen. Den överraskade på många sätt och kändes härlig och uppfriskande.
Betyg: 4+ resor till Haparanda av 5.
De blå silkesstrumporna av Elin Wägner
Utgivningsår: 1948 (första utgåvan, i samlingen Spinnerskan), 2015 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 22. ISBN: 9789175890968.
Alla vill bara gå hem
Alla vill bara gå hem av Daniel Sjölin kom ut 2014, vilket i och för sig inte är så länge sedan, men den känns faktiskt mer aktuell idag. Det är vardag och förskolelämning och alla verkar längta någon annanstans. I ett långt flöde av beklaganden och skamsenhet och trötthet och dåligt samvete målas det upp en dystopisk och mörk framtid där allt verkar ha havererat i en stor klimatkatastrof. Jag fastande verkligen för den här novellen. Den har precis det där lekfulla och påhittiga språk som jag brukar falla för och ämnet känns dessutom smärtsamt aktuellt.
Betyg: 5 katastrofer av 5.
Alla vill bara gå hem av Daniel Sjölin
Utgivningsår: 2014 (Novellix). Antal sidor: 36. ISBN: 9789175890234.
Shuno
Shuno av Dogge Doggelito (pseudonym för Douglas Léon) är en novell om några förortsungar som bestämmer sig för att åka till varuhuset och snatta. Eller snatta är fel ord, det här är snarare stölder, utförda av några som faktiskt är rätt rutinerade. Shuno hör till de grönare i gänget, men han har siktet inställt på något som han önskat sig länge och som han vet att han aldrig kommer att kunna få: en LP med Samantha Fox. Jag hade ingen aning om att Dogge Doggelito var en skicklig novellförfattare, men Shuno är verkligen elegant uppbyggd. Med små detaljer skildrar han den tuffa tillvaro barnen kommer ifrån och på vilka hjärtskärande sätt de försöker att förhålla sig till sina hemförhållanden och otrygga tillvaro. När novellen får sin upplösning blev jag kanske inte överraskad, men verkligen berörd.
Betyg: 4+ plankningar av 5.
Shuno av Dogge Doggelito
Utgivningsår: 2012 (Novellix). Antal sidor: 27. ISBN: 9789186847753.
Blomman
Blomman av Suzanne Brøgger handlar om en kvinna om under stor vånda är på väg till en man för att överlämna en blomma. Det är svårare än vad man kan tro. Hon vrider och vänder på alla eventualitet, månar om att ingenting ska gå att feltolka och funderar fram och tillbaka. Mycket av grubblerierna handlar i botten om att huvudpersonen försöker att hitta någon slags väg för att både vara den kvinna som den här mannen vill ha och samtidigt vara den fria och självständiga kvinna som hon faktiskt är. Jag förstår att Brøgger är en feministisk ikon och kanske var den här berättelsen också väldigt aktuell och brännande när den var ny. Nu kände jag mest att den inte sa mig så mycket. Ärligt talat undrade jag mest varför hon inte bara överräcker den där himla blomman och slutar noja å mycket. Kanske är det sunt att jag kände just så. Tiderna förändras och kanske ska man läsa Blomman och påminnas om hur långt vi trots allt har kommit (även om det är långt kvar).
Betyg: 3 medicinska kliniker av 5.
Blomman av Suzanne Brøgger
Originalets titel: Blomsten (danska). Översättare: Eva Matthiessen. Utgivningsår: 1975 (första danska utgåvan, i novell- och essäsamlingen Kærlighedens veje & vildveje), 1976 (första svenska utgåvan, i novell- och essäsamlingen Kärleken vägar och villovägar, Wahlström & Widstrand), 2018 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 21. ISBN: 9789175892573 .
Yarden av Kristian Lundberg är en poetisk och smärtsam betraktelse över vad det vill säga att ha ett låglönejobb, att vara fattig och att vara längst ned i hierarkin. Betyg: 5 repade lyxbilar av 5.
Yarden av Kristian Lundberg
Yarden av Kristian Lundberg är en berättelse om en viss Kristian Lundberg, som efter en trasslig uppväxt och författarförsök som inte riktigt har tagit fart, nu hankar sig fram som timanställd hos de arbetsgivare som ingen jobbar för om de har något alternativ. I alla väder jobbar han i Malmö hamn, på Yarden, där fabriksnya bilar lastas om och behöver flyttas, tvättas eller fixas på andra sätt av sådana som han själv, sådana som accepterar att arbeta hårt med kroppen, att vara övervakade, att vara utbytbara, att ha det obekvämt, att frysa, att sakna skyddsutrustning, att tvingas promenera i timmar för att ta sig till jobbet, eftersom lönen och timanställningens osäkerhet inte gör det möjligt att avvara pengar till busskort. Kristian är den enda som är född i Sverige. Runt omkring honom finns människor med allt möjligt tungt i bagaget, människor vars ekonomi är ännu sämre och vars anställningstrygghet ännu värre. En del har flera jobb och kommer direkt från tidningsutdelning till sitt dagjobb.
Kristian reflekterar över sin uppväxt, med en ensamstående, schizofren moder, och en pappa som gjort en klassresa och lämnat sina barn bakom sig. I några smärtsamma scener korsas hans och faderns vägar och det ges en brutal påminnelse om vilka barriärer som kan uppstå mellan människor från olika klass. Under uppväxten flackar familjen omkring. Mamman får förr eller senare paranoida episoder och rycker upp sin familj. De bor här och där, bland annat i Rosengård. Skolan fungerar inget vidare och Kristians kompisar har oftast liknande livssituationer som han själv. Framtiden tycks utstakad: droger, psykisk ohälsa, kriminalitet.
Lundberg låter läsaren förstå att droger och kriminalitet har funnits i Kristians liv, men också att han har valt en annan bana. Är det frihet? Kanske. Det går att konstatera att det finns de som står långt under Kristian själv. Lundberg skriver om papperslösa, som blir utnyttjade och lurade, och om rasism som verkar vara ett självklart inslag i vardagen på ställen som Yarden. Han reflekterar också kring barndomsvänner som inte tog sig ur den utstakade banan med droger och kriminalitet. Han skildrar också den ständigt hägrande lusten att skriva. Skriva. Skriva, är det frihet?
I Yarden lyckas Lundberg väcka många tankar kring frihet och frihetens pris, samtidigt som han skriver brännande om klass och om fattigdom. Den som har läst exempelvis Susanna Alakoskikommer att känna igen känslan. Lundberg skriver fram perspektiv och erfarenheter som sällan hörs, vittnesmål om att vara fattig och hur fattigdom leder till mer fattigdom eftersom den fattige sällan har råd att fatta ekonomiskt smarta beslut. Att vara fattig är att leva utanför, att inte höra till. Ibland blir det nästan övertydligt, som när Kristian och de andra timanställda tvingas äta sin mat utomhus eftersom de inte är välkomna in i lunchrestaurangen där kontorsfolket äter. De timanställda är ting bland ting. Samtidigt skriver han om den gemenskap som i någon mening uppstår bland dessa människor som har de sämst betalda och mest otrygga jobb som finns. De jobbar och sliter tillsammans, väl medvetna om att alla drabbas om arbetet inte blir utfört tillräckligt snabbt. Deras osäkra situation, där jobbet nyckfullt kan ryckas ifrån dem för minsta lilla, gör också att de har en slags outtalad överenskommelse om att hålla varandra om ryggen och ställa upp för varandra när det behövs. Så bildas en slags gemenskap, mellan de som delar erfarenheter av att vara fattig.
Yarden är ingen lång bok, men den är effektiv och smärtsam. Lundberg skriver poetiskt och precist och lämnade mig med många nya tankar och insikter. Det var också en bok som jag hade svårt att släppa medan jag läste den, och nu när jag har läst ut den är jag säker på att den kommer att leva kvar länge i tankarna.
Citerat ur Yarden
”Det är förbjudet att ha mobiltelefon med sig på arbetsplatsen. Det är också förbjudet att röka, snusa, tugga tuggummi. Vi får inte heller ha höger vindruta nerdragen. Vi är transportörer. Vi förflyttar fordon. Vi är också experter på överlevnad och mygel. Att mygla: parkera bussen på en plats dit övervakningskamerorna inte når och sova en knapp timme. Jerry är alltid tröttast. Han har ett tidningsdistrikt i Eslöv som han brukar vara färdig med till kvart över sex – sedan direkt till Yarden för ett dagspass. Ibland sätter vi honom i en bil och låter honom sova. Det märkliga med Jerry är att han är fullblodsrasist. Han kan säga saker som: ”Det är svartingarnas fel! Alla dessa jävla somalier som kommer hit, tuggar kat och slår sina barn.” Han säger det till Ahmed som nickar instämmande. ”Så är det.””
Kristian Lundberg (född 1966) är en svensk författare och litteraturkritiker. Han har sedan debuten 1991 skrivit såväl poesi som kriminalromaner och romaner, men det stora genombrottet kom med den självbiografiska romanen Yarden, som också har blivit både film och teater.
Förlagets beskrivning
”Yarden handlar om utsatthet och överlevnad, om arbetets villkor och om pengar – tillgång till men framför allt avsaknad av pengar. Det är också en berättelse om författarens uppväxt på samhällets skuggsida.
Fångad i en snara av växande skulder söker Kristian arbete på de mest skiftande platser. Till slut får han jobb i Malmö hamn på Yarden, bland uthyrningsföretagets timanställda med sämst arbetsvillkor. Han flyttar bilar under sträng bevakning och i alla väder. Sakta blir återgången till det kroppsarbete som inledde hans yrkesverksamma liv en resa tillbaka till barndomen, men också en uppgörelse med det moderna arbetslivets villkor.
Kristian Lundberg företar en omvänd klassresa, där åren med författandet som huvudsysselsättning plötsligt framstår som ett mellanspel. Han återvänder till den värld han en gång kom ifrån. Men inte av nostalgiska skäl, utan för att det inte finns någon annan utväg.”
Handbok för städerskor av Lucia Berlin är en rejäl novellsamling där Berlin berättar om scener som många gånger tycks hämtade från hennes eget brokiga liv i USA och Sydamerika . Betyg: 3+ akutmottagningar av 5.
Handbok för städerskor av Lucia Berlin
Ibland känner jag att författare är som en egen liten grupp människor och vad de än skildrar för händelser så blir det ändå rätt mycket samma och samma. Hur nyskapande kultureliten än vill vara så ser de ändå samma föreställningar, diskuterar samma frågor och vandrar på samma gator. Nu generaliserar jag såklart, men när jag läser Handbok för städerskor av Lucia Berlin så blir det uppenbart för mig hur ovanlig den här boken är bara genom den bakgrund som författaren har.
Nu plockar jag samma information som finns på baksidestexten, men Lucia Berlin hann alltså med att leva i Alaska, Texas, Chile, New York, Mexiko och Kalifornien och hon hann med att arbeta som lärare, kamrer, växeltelefonist, städerska och läkarsekreterare. Hon växte upp med släktingar som t.ex. arbetade inom gruvindustrin eller som tandläkare. Hon var djupt nere i alkoholism under många år och hon led av skolios, vilket till slut punkterade ena lungan så att hon ständigt behövde ha med sig syrgas. Hon var också mamma till fyra söner. Allt detta finns med i Berlins noveller, som många gånger verkar vara plockade direkt ur hennes eget liv. Hennes noveller skildrar sådant som hon måste ha upplevt eller kommit i kontakt med: karaktärerna i boken är ofta alkoholiserade, svårt sjuka, eller kvinnor som jobbar som läkarsekreterare och från sin position måste hantera alla upptänkliga krissituationer som kan uppstå på en akutavdelning. Huvudpersonerna i Berlins noveller är på avgiftningskliniker, berättar om hur det är att städa hos andra, förälskar sig passionerat eller åker till helt fruktansvärda abortkliniker. I biroller finns ofta människor från den amerikanska ursprungsbefolkningen, fattiga människor som saknar en vettig sjukförsäkring eller sjuka människor.
Handbok för städerskor är långt ifrån en komplett samling av Berlins noveller, men det är ändock en samling på över 500 sidor. Det blir med andra ord lite mycket och man gör rätt i att ta tid på sig med läsningen eftersom texten annars kan kännas närmast upprepande. Det är ändå helt klart intressant att få ta del av Berlins historier. På många sätt berättar Berlin om människor, platser och situationer som jag sällan har läst om förut och det känns hela tiden äkta, även i de stunder där det är uppenbart att berättelsen är klar fiktion.
Citerat ur Handbok för städerskor
”Städerskor stjäl faktiskt. Inte sådant som dem vi städar hos är nervösa för. Det är överflödet som bryter ned en till slut. Vi vill inte ha slantarna i de små askfaten.
En dam på ett bridgeparty någonstans lär ha startat ett rykte om att man kan sätta en städerskas ärlighet på prov genom att ställa fram små rosenknoppsaskfat med några mynt i. Min lösning på det är att alltid lägga till några cent, ibland en tiocentare till och med.
Det första jag gör när jag börjar jobba är att ta reda på var klockorna finns, ringarna, aftonväskorna i guldlamé. Lite senare, när de andfådda och röda i ansiktet kommer springande säger jag helt lugnt: ”Under kudden i sängen, bakom den avokadogröna toaletten.” Det enda jag stjäl är egentligen sömnpiller, jag samlar dem på hög utifall det skulle bli sämre tider.”
Handbok för städerskor av Lucia Berlin
Om Lucia Berlin och om Handbok för städerskor
Lucia Berlin (1936-2004) var en amerikansk författare som publicerade hela 76 noveller under sin levnad. Den första novellsamlingen, Angels laundromat, kom ut 1981. Berlin föddes i Alaska och hann under sin livstid bo på många platser i USA och Sydamerika. Hon hade många typiska arbetarklassjobb, vilket hon också skrev om i många av sina noveller. 1994 började hon arbeta vid Coloradouniversitetet där hon också kom att bli docent och en mycket uppskattad lärare i kreativt skrivande. För mer information om Lucia Berlin finns bland annat en hemsida.
Originalets titel: A manual for cleaning women (amerikanska).
Redaktör: Stephen Emerson.
Översättare: Niclas Hval.
Utgivningsår: 2015 (första amerikanska utgåvan), 2016 (första svenska utgåvan, Natur & kultur).
Antal sidor: 529.
ISBN: 9789127148949, 9789127148956, 9789127151017.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).
Förlagets beskrivning
”Lucia Berlins liv var minst sagt brokigt. Hon föddes i Alaska och flyttade som liten till Texas. När fadern kom hem från kriget bosatte sig familjen i Chile, där hon lärde sig flytande spanska och var lillvärdinna på faderns societetsbjudningar medan modern stängde in sig med en flaska. Senare i livet bodde hon i New York, Mexiko och Kalifornien där hon arbetade som lärarinna, kamrer, växeltelefonist, städerska och läkarsekreterare medan hon uppfostrade fyra söner, drack och till slut blev nykter. Alltmedan hon skrev. Sjuttiosex noveller under ett helt liv.
Noveller som förmedlade bilder från hennes liv utan att alltid vara det. Om erfarenheter av delirium, morfar tandläkaren som i en drastisk berättelse drar ut sina egna tänder, hemligheten med att framstå som en väldigt noggrann städerska. Noveller så exakta i sin stil, så väl avvägda i sin lakoniska blick på världen och sina oförskräckta humoristiska vändningar, att hon nu, drygt tio år efter sin död, kommit att framstå som en av de stora litterära sensationerna de senaste åren.
USA har upptäckt Lucia Berlin. Nu är det vår tur.”
April i anhörigsverige är en fortsättning på boken Oktober i Fattigsverige. Trots att den förstnämnda boken har tema ”anhörig”, så handlar den minst lika mycket om fattigdom och klass: två ämnen som Alakoski behandlat i Oktober i Fattigsverige. Formen och stilen är svårbestämda för de här böckerna. Det finns passager som jag skulle betrakta som poesi, men de har också inslag av essä och memoarer. Ibland liknar de mest av allt en blogg. Emellanåt störde det mig något att April i anhörigsverige har den form som den har. I boken får vi följa Alakoski på tågresor till och från författaruppläsningar, följa henne när hon försöker att få ordning på sin trilskande fot och vara med henne när hon funderar över hur det går för hennes utflugna barn. Sedan insåg jag att de här delarna i all sin vardaglighet och enkelhet ändå har en funktion. Att vara anhörig är något som pågår varje dag, varje sekund: i vardag, på jobbet och hela, hela tiden. På ett sätt lyckas Alakoski verkligen ringa in detta. Så det personliga känns faktiskt som ett passande format ändå. Alakoski har en personlig erfarenhet av vad det kan innebära att vara anhörig till missbrukare och vad det kan innebära att göra en klassresa. Hennes personliga erfarenheter blandas väldigt bra med siffror och fakta, även i de passager som inte direkt behandlar anhörigfrågan.
Jag tycker väldigt mycket om Alakoski. Hon är en viktig röst och har mycket klokt att säga om fattigdom, utanförskap och vad detta gör med människor. Jag håller inte alltid med henne i hennes politiska åsikter, men läser ändå med stort intresse och tycker om att ta del av hennes tankar. Jag tycker verkligen att April i anhörigsverige är en viktig och läsvärd bok, även om jag samtidigt tycker att den är lite upprepande eftersom den ligger så nära hennes tidigare bok med samma format.
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill läsa en aktuell och personlig betraktelse över vad klass, utanförskap och missbruk gör med människor.
Betyg: 3+ strejkande hälsenor av 5.
Citerat ur April i anhörigsverige
”På biblioteket i Visby berättar jag att det inte är något konstigt. Man ärver fattigdom på samma sätt som rikedom. Kommer du från en rik familj ärver du huset, tomten. Pengarna på banken. Aktierna. Marken eller skogen. Härstammar du från en svinrik familj ärver du slottet. Kommer du från en fattig familj ärver du på exakt samma sätt, men du ärver nu huset som inte finns. Bostadsrätten som inte finns. Det tomma bankkontot. Marken som saknas. Du ärver bristen. Och det är den du sedan går hand i hand med resten av livet. Och du tror att det är fel på dig och din förmåga. Detta blev mitt uppdrag som författare, att skissa en möjlig berättelse om den oskötsamma sverigefinska arbetarfamiljen, som flydde till Sverige under arbetskraftsinvandringsepoken. Och det är precis vad jag ska göra. En möjlig berättelse.”
Om April i anhörigsverige och Susanna Alakoski
Susanna Alakoski (född 1962) är en svensk författare och krönikör. Hon debuterade som författare 2006 med boken Svinalängorna, för vilken hon belönades med Augustpriset. Innan dess har hon bl.a. jobbat som socionom och som pressekreterare åt Gudrun Schyman. Alakoskis böcker kretsar mycket kring fattigdom, utanförskap och att vara anhörig till missbrukare. April i anhörigsverige är hennes senaste bok som riktar sig till vuxna, men i år har hon också varit aktuell med barnboken Hej kungen!.
”Litteraturhistorien igenom super män grandiost. Missbrukaren står i fokus. Kvinnorna gestaltas som medberoende alkoholistfruar oavsett klasstillhörighet. Men nu träder alkoholistbarn och andra anhöriga fram på den litterära arenan och vittnar om en totalt oglamourös tillvaro. Vi som har levt med tillitsbrist, förnekelse, rädsla, gränslöshet och otrygghet. Kaos, våld. Saknad, sorg. Skam.
Alla levde vi i stilla vanmakt. Några av oss förlät, gav nya chanser. Vi vaktade, stöttade, bönade, bad. Några av oss åkte jojo mellan nykterhet och återfall. Många av oss trodde att felet var vårt, när oförrätter förgiftade dricksvattnet och bagateller uppförstorades till handgranater som under rus kastades genom rummen. Vi fann våra mammor liggande avsvimmade på hallgolvet. Våra pappor hoppade från Älvsborgsbron. Vi upplevde syskons haschpsykoser. De flesta av oss slutade bjuda hem vänner. Vi väntade på den goda fen. Några av oss blev stumma, andra utförde sabotage. Någon såg självmordet som enda utväg.
Var tionde svensk är alkoholist. Det påverkar anhöriga. Hur många alkoholister finns det i världen? Hur många narkotikamissbrukare? Anhörigsiffran blir outhärdlig. Men utan att en sekund förringa det lidande som det innebär att växa upp med missbruk, utan att förminska kampen för överlevnad: bland nackdelarna finns också fördelar. Om vi anhöriga – fruar, makar, föräldrar, mor- och farföräldrar, syskon och barn – får möjlighet att läka öppnar sig en ocean av kapacitet. Hur många kan vi vara, där ute i yrkeslivet?
April i anhörigsverige tar vid där Oktober i fattigsverige slutade.”
Det var ett tag sedan jag läste något av Susanna Alakoski, men snart ser jag fram emot att börja läsa hennes April i anhörigsverige, som väl kan ses som en fortsättning på Oktober i fattigsverige, som kom för några år sedan. Båda böckerna liknar dagböcker till formen – även bokstavligt talat. Det är faktiskt oerhört snyggt formgivna böcker i ett litet, gulligt format, med skön textur på omslagen och med tjusiga bokmärkesband.
Men det är inte för omslagets skull som jag läser Alakoski, utan det är för att jag verkligen uppskattar att hon ger röst åt de som sällan hörs – de som lever i fattigdom, utanförskap och med missbruksproblematik. Även anhöriga och deras situation är något som Alakoski vågar tala om det märks att hon personligen är både berörd och har erfarenhet. Det behövs författare som Alakoski, som med lätt hand han skriva berättelser som upplyser om vad fattigdom gör med människor och som vädjar till mer medmänsklighet, omtanke och värme. Alla hennes böcker har varit tankeställare för mig och jag tycker att alla borde läsa dem!
Jag såg förresten att Alakoski har hedrats genom att utses till hedersdoktor på Malmö högskola. Fint! Välförtjänt!
Jess är ensamstående mamma och trots att hon har två jobb, är en fena på att hitta bra mat till extrapris, lagar & fixar & syr allt själv och trots att hon inte unnar sig några direkta extravaganser så går det knappt ihop ekonomiskt. Barnens pappa har inte betalat underhåll sedan han stack för två år sedan och hon vågar inte pressa honom på något heller, för hon vet att han inte mår bra och hon tänker att det är bättre att han kommer på fötter och får ett jobb först. När dottern, Tanzie, erbjuds en plats på en privatskola, där hon förhoppningsvis kan nå sin fulla potential och utveckla sin begåvning i matte, finns det inga möjligheter att låta henne tacka ja. Trots att skolan kan erbjuda ett stipendium saknas en mindre summa, som Jess måste skjuta till själv. En möjlig lösning visar sig när skolan tipsar om en mattetävling som Tanzie bedöms ha mycket stora chanser att vinna. Vinstpengarna skulle gott och väl räcka för att låta Tanzie börja på den skola hon drömmer om att få gå på. Ett litet krux är att tävlingen ska hållas i Skottland, vilket med Tanzies åksjuka i beräkningen innebär flera dagars resa. Några pengar till tåg finns såklart inte.
Räddningen kommer från ett oväntat håll: den ekonomiskt oberoende IT-killen Ed erbjuder dem skjuts. Det kommer att bli en lång, lång resa med många dråpliga, roliga, hjärtknipande scener. Och så kommer såklart allas liv skakas om i grunden.
Det är enormt förutsägbart, såklart. Inte för att det går att lista ut exakt hur allting kommer att lösa sig – men att det kommer att lösa sig och att Jess & Ed kommer att bli kära, ja, det fattar man såklart omgående. Och det gör verkligen ingenting! Ibland är det precis den här typen av varma, fina berättelser man behöver. Jojo Moyes skriver med ett fint flyt och har hittat riktigt härliga karaktärer, omöjliga att inte tycka om. Man vill dem allt gott och det känns skönt och tröstande att veta att allt kommer att bli bra också.
Jag tycker det här är en både rolig, lättläst och bra bok. Skönt också att författaren skriver om en ensamstående mamma som har det svårt att få pengarna att räcka till – allt är verkligen inte speciellt skimrande och lättsamt i den här boken.
I korthet
Rekommenderas för: Den som behöver en förutsägbar, gullig berättelse att sjunka in i och som älskar komedin Little Miss Sunshine och andra dråpliga och varma roadtrip-berättelser.
Betyg: 4 Rolls-Royce av 5.
Citerat ur Etthundra mil
Det var då Tanzie såg det blinkande blåljuset. Hon försökte att med ren tankekraft förmå polisbilen att åka förbi dem. Men istället kom den allt närmare tills det blåa ljuset fyllde hela kupén.
Nicky vred plågat på sig där han satt. ”Öh, Jess. Jag tror att de vill att vi ska stanna.”
”Fan. Fan, fan, fan. Det där hörde du inte, Tanzie.” Mamma tog ett djupt andetag, flyttade nervöst händerna på ratten och saktade in.
Nicky sjönk ner djupare i sätet. ”Du, Jess?”
”Inte nu, Nicky,”
Polisen saktade också in. Tanzies handflator var alldeles svettiga. Det kommer att ordna sig.
”Det kanske är fel tillfälle att berätta att jag har mitt gräs med mig.”
Om Etthundra mil och Jojo Moyes
Jojo Moyes är en brittisk journalist och författare som har gett ut en lång rad romance-böcker sedan debuten 2002. Stort genomslag fick hon 2012 med bestsellern Livet efter dig, som behandlar det tuffa ämnet aktiv dödshjälp. Etthundra mil är hennes senaste bok, men en uppföljare till Livet efter dig väntas i höst. Jojo Moyes har en hemsida och en fanpage på Facebook.
Av den bästsäljande författaren till Livet efter dig, Sophies historia och Sista brevet från din älskade kommer här hennes senaste roman som tar dig med på en oförglömlig roadtrip genom Storbritanniens klassamhälle.
Jess Thomas’ liv suger. Hennes man har stuckit och hon tvingas ha dubbla jobb för att försörja sina två barn. Styvsonen Nicky kommer ständigt hem från den ruffa kommunala skolan med nya blåmärken, och stänger in sig med datorn på sitt rum. Dottern Tanzie är lite av ett mattegeni, men när hon erbjuds en plats på en trevlig privatskola räcker pengarna inte till. Om hon inte kan vinna första pris i Skottlands matematikolympiad? Men Jess har varken bil eller pengar till tågbiljetter.
IT-miljonären Ed, med ett eget kaotiskt förflutet, blir av en tillfällighet deras riddare i skinande rustning. När han erbjuder sig att köra den lilla familjen, inklusive illaluktande hunden Norman, tvärsigenom England till Skottland är det hans första osjälviska gärning på åratal – kanske någonsin. Men kommer de att hinna? Och om de gör det – kommer deras problem att vara över?
Det är oktober och Susanna Alakoski reser med tåg kors och tvärs för att föreläsa. Där hemma ligger akter och journalanteckningar som handlar om hennes familj: mammans självmordsförsök, Susannas fosterhemsplacering, misshandel, brorsans stölder… Magen är i uppror och tanken på det kyligare vädret kan inte lämna henne i fred: hur ska alla hemlösa klara sig när vintern kommer?
Inte allt för långt efter det att den här boken kom ut i höstas så svängde intresset för frågan om fattigdom. Efter reportaget i Uppdrag granskning, där Janne Josefsson åker runt och raljerar kring att det inte finns några fattiga barn i Sverige, så tappade den känsliga medelklassen intresset för att bry sig om barn i fattigdom. Jag hamnade för bara någon vecka sedan i en pinsam jobblunch där jag insåg att jag satt bredvid människor som tror att barnfattigdom i Sverige handlar om att barn inte har råd att ha en egen iPhone. Och visst är det ett svårt begrepp, det där med fattigdom, särskilt om man betänker att fattigdom närmast har en annan betydelse i länder där klassklyftorna är större och fattigdomen helt enorm.
Ändå är det ju oerhört futtigt att förneka att fattigdom finns och de som bara skakar av sig hela frågan om klass, utanförskap och fattigdom borde verkligen läsa den här boken för att få lite perspektiv. Alakoskis dagbok är ett viktigt reportage om hur fattigdom slår mot människor. Det handlar inte om iPhones. Det handlar om utanförskap, att ta för mycket ansvar som barn, att inte kunna ta sig ur fattigdomen. Den handlar också om att kunna ta sig ur utanförskapet och fattigdomen, men leva med ständigt dåligt samvete och att ständigt oroa sig över sina nära och kära som inte har tagit sig därifrån.
Jag tycker verkligen om den här boken. Den skakar om och är intressant. Dessutom skriver ju Alakoski så bra! Oktober i fattigsverige är en bok med luftig text där en del stycken bara är några rader. Men pricksäkert lyckas hon hela tiden skriva berörande.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Det är oktober och