Jippi! För första gången ever så finns en av höstens kursböcker i elektroniskt format. Äntligen slipper jag släpa omkring på en pappersbok! Billig som sjutton var den dessutom: 400 spänn. Det är faktiskt halva priset mot vad jag är van vid och minst 1000 kr billigare än andra elektroniska kursböcker jag har sett..
Självklart är jag inte helt nöjd, dock. Med nedladdningsbegränsningar och kopieringsskydd och annat skit så vågar jag knappt använda min nya bok. Jag skulle gärna ha e-boken på både mobilen och e-boksläsaren, men har bara vågat lägga den på paddan än så länge. Och det var SVÅRT att få dit den, kan jag tala om. Jag försökte även få in den i datorn, men det misslyckades så nu har jag väl bara en nedladdning kvar…
Det ironiska med att köpa, till skillnad från att stjäla, är ju som vanligt att man inte kan göra så mycket med det man har köpt…
Det verkar som att e-boksdistributören Elib har fått en utmanare. Idag är det främst Elib som sköter bibliotekens e-bokslån och enligt rådande avtal så måste biblioteken betala 20 kr per utlånad bok – en summa som är så hög att de flesta (alla?) bibliotek har tvingats lägga in begränsningar i antal e-bokslån per månad. Nu kommer en ny aktör, Atingo, som låter biblioteken förhandla direkt med förlagen. Får se vad det leder till! Det kanske inte gör att biblioteken kommer billigare undan, men kanske kan de förhandla sig till nya böcker, som i dagsläget har en karenstid och inte får lånas ut förrän efter en viss tid efter utgivning.
Apropå e-böcker så är förresten Harry Potter precis på gång att ges ut som e-böcker på svenska. Om de kommer att vara tillgängliga på biblioteken framöver är väl dock inte särskilt troligt, då de bara tycks finnas på Harry Potter-communityn Pottermore. Undrar varför?
Jag har hittat fler bokpoddar! Bland annat har jag lyssnat intresserat på arkiverade avsnitt av Horunge de senaste dagarna. Det är en podd av ett gäng förlagsmänniskor och hittills har de till exempel avverkat teman som e-böcker och egenutgivning. Kul att få lite ”insider”-information! 🙂
Det är väl inte allt för lätt att ge ut sin egen bok och nå ut med den, i och med att det är svårt att lyckas distribuera den utan ett förlag i ryggen. Själv tycker jag att det ibland föder kul, alternativa idéer. Här om veckan fick jag till exempel information om att författaren Robert Kviby släpper sin kommande spänningsroman Listan som e-bok med fri nedladdning de första 10 dagarna och möjlighet att stödja författaren med valfritt belopp. Du hittar den på www.robertkviby.se från och med 19:e augusti.
Att vara 18-19 år är något speciellt. Det är en ålder när ens framtid börjar utkristallisera sig och man börjar bli vuxen på riktigt; skolan är över och det är dags att skaffa sig ett jobb eller söka sig till universitetet – och skaffa en livskamrat, en bostad och allt annat som hör det egna livet till.
I Shani Boianjius Det eviga folket är inte rädda står huvudpersonerna i precis det vägskälet, men som israeler måste de först och främst göra sin värnplikt. Barndomskompisarna Yael, Lea och Avishag får olika uppdrag: utbildar skyttar, jobbar som militärpolis och står vid gränskontroll. Militärtjänstgöringen är en lång leda och tjejerna har inte så mycket annat att göra än att fantisera om annat eller fördriva tiden på de mest meningslösa sätt. Likt de lekar som de lekte när de var små och sprang omkring och fantiserade ihop berättelser så fantiserar de nu ihop berättelser om de som passerar gränskontrollerna. Det fantiseras om män och snackas om sex. När det är tråkigt och hett lägger sig några tjejer ute på marken och kopplar in sig till nedfrusna droppåsar. Tjänstgöringen är som en meningslös lek där de här unga tjejerna, som i mångt och mycket är och beter sig som barn, ska uppträda som soldater. Ibland kommer verkligheten på besök; som när en kille närmast får halsen avskuren i gränskontrollen; en bild som sedan aldrig går att radera.
Det här är bland det finaste och bästa jag läst i år. Ledan, de egentligen obefintliga drömmarna man kan ha i Tel Aviv, där lägenheter kostar multum och det bästa jobb man kan hoppas på är att få sitta hela dagarna på flygplatsen och kontrollera passagerare, och de här unga tjejernas framtid, skildras så oerhört fint och med en enorm precision. Boianjiu skriver fantastiskt bra. Visst hade hon kunnat spara på några ganska onödiga och lite väl överdrivna scener, men jag orkar inte haka upp mig på det. Det här är en drabbande roman, som lika mycket handlar om att vara ung idag, väldigt generellt alltså, men också det att vara ung i Israel; att samtidigt vara så ung och barnslig och ändå behöva konfrontera våld i vardagen.
Några andra som skrivit om Det eviga folket är inte rädda är SvD, Bokmania och Hyllan. Du hittar den hos t.ex. Adlibris eller Bokus.
Eko av natt är Stina Nilssons andra bok. Jag har läst hennes debut, Andetag, tidigare och tyckte att den var bra. I Eko av natt känner man igen språket, med korta meningar som fragmentariskt målar upp berättelsen. Det är nästan som poesi. I Andetag tyckte jag att det var väldigt intressant och bra skrivet, men i Eko av natt blir det lite för mycket. Berättelsen trasslar in sig i språket och jag har svårt att hänga med.
Boken handlar om Tanja, som fallit offer för kvinnomisshandel, och hennes skräck över att hennes man, Jan, ska komma tillbaka. Man får följa Tanja och hur hennes känslor och tankar kastas fram och tillbaka medan hon åter söker upp Jan för att få hämnd. Visst är det angeläget att skriva om våld mot kvinnor, men jag hade gärna sett att det inte krånglats till så mycket rent språkligt.
Det var inte alls länge sedan jag läste Nanna Johanssons debutnovell Det är nog dags nu och blev imponerad över pricksäkerheten. Jag tycker ärligt talat inte lika mycket om Körsbärsflickan, men den är fortfarande bra. I någon mening liknar den också hennes serier mer än vad den tidigare novellen gör.
I Körsbärsflickan är det 16-åriga Linnéa som är huvudperson. Det är sommarlov och hennes mamma har hittat en ny kille och bestämt att de ska spendera sommaren hos honom i Skåne. Det är dödligt tråkigt. Linnéa driver omkring och känner sig uttråkad när hon träffar ”Babushka”, en ”balttjej” som är gästarbetare på en gård. Hon heter inte Babushka, men Linnéa ids inte ens lägga namnet på minnet. Ändå vill hon vara med Babushka hela tiden.
Det är ingen lång novell. Den är kort, precis som Linnéas hastiga och lustiga infall att bli kompis med Babushka. Novellen tränger heller inte ner på djupet någonstans, men den snuddar vid det ena lätt obehagliga efter det andra och när man läst den frågar man sig faktiskt ”Vad hände egentligen?”. Helt klart är den intressant och läsvärd, men kanske hade den mått bra av att vara lite längre och ge lite mer ledtrådar.
Du hittar boken hos t.ex. Bokus eller Adlibris. Bokhora har också skrivit om Nanna Johanssons novell. Se också denna lilla video, där Nanna Johansson själv berättar om Körsbärsflickan!
Jippi! Min Cybook Opus har redan repat sig. Det som krävdes var att jag tog loss batterisladden och satte tillbaka den igen… Den satt väl inte riktigt i, kanske? Nu funkar min läsplatta som vanligt, fast långsamt(?). Men det kanske är ett mindre problem med tanke på att den nyss var helt död… Tack alla som engagerat sig på Twitter och Facebook.. 😉
Nu kan jag läsa igen! Har precis skaffat Det eviga folket är inte rädda, som jag fått från DN. Ni som prenumererar på DN vet väl att DN delar ut e-böcker varje lördag i sommar? Imorgon kan ni skaffa Mörk jord av Belinda Bauer.
Nu blir det ingen Kobo Mini. Jag som precis börjat fundera på hur nice det vore med wifi. Hehe.
Nu ska jag skriva något TRIST: det verkar som att min e-bokläsare har lämnat in. 🙁 Jag har haft den i några år och när den var ganska ny så trilskades den vid ett tillfälle när batteriet laddade ut helt och skärmen fastnade på en bild. Problemet gick dock att lösa efter mycket lång laddning av batteriet och sedan lite resetknapptryckande. Den här gången vet jag inte om det går att fixa problemet…
Den låste sig nämligen när batteriet var nästan fullt?! Och tryckte man på reset-knappen och startade om så öppnade den välkomstskärmen och sedan återvände den direkt till samma bild. Nu har jag laddat batteriet, men det enda jag lyckats åstadkomma är att det inte ens går att starta om så att man får upp välkomstskärmen. Nu är den… död? Bara en röd diod lyser att den laddar när sladden är i. Buhuuuuuu.
Dess sista meddelande till världen är: ”Ansluten…”. Kanske tur att den inte låste sig mitt i en pinsam bok. Inte för att jag läser pinsamma böcker, men ändå.
Jag är en sådan person som inte gillar nya prylar utan helst vill ha en ny, exakt likadan, så fort något går sönder (det gäller allt från plastiga vattenkokare till omoderna skor). Hehehe. Det är tyvärr en omöjlighet att hitta en ny, fungerande, röd Cybook Opus, så nu tittar jag oengagerat efter nya plattor. Det verkar som att plattor idag är tunga, stora och har en massa finesser. Jag vill inte ha stora, tunga plattor med en massa finesser. Det lutar åt att jag köper en Kobo Mini, för det är den enda jag hittat som har 5″-skärm, till skillnad från ”alla andra”, som har 6″. Min lilla Cybook Opus har också 5″ och väger 150 g. Det är finfint. Kobo mini väger tydligen 136 g, men det framkommer inte om det är med batteri? Jag kanske kan vänja mig vid en Kobo Mini, oavsett. Synd bara att den inte är röd… Och att den inte är EXAKT som min gamla läsplatta. En finess jag eventuellt kommer uppskatta är dock att den går att koppla upp med WiFi. Det kanske gör att den går att vänja sig vid…
Återkommer med uppdateringar i denna sorgliga händelseutveckling… Kanske vill min lilla Cybook bara ha lite semester. Nu får den ladda ordentligt och sedan skruvar jag väl upp den, som den ingenjör jag är (skoja: jag är född med tummen mitt i handen och 7 års eftergymnasiala teknikstudier har tyvärr inte ändrat saken), och undersöker om något har… lossnat?
Ove är en man som börjar varje morgon med att gå en kontrollrunda i radhusområdet för att dokumentera eventuella felparkerade bilar, undersöka om någon hund har pissat på hans uppfart och att med tre kontrollryck se till så att cykelförrådet är låst. Han är den självutnämnda polisen som säger ifrån om någon kör bil inne på området eller bryter mot någon annan regel som han har bestämt genom att sätta upp en skylt. Ove har alltid gjort rätt för sig och alltid skött sitt jobb, men nu har han skickats hem från jobbet. Nyligt har han också förlorat sin älskade fru, som gått bort i cancer. Nu finns ingenting kvar att leva för.
Ove bestämmer sig för att ta sitt liv, något som visar sig vara betydligt svårare än vad han trott, mest för att hans excentriska grannar hela tiden stör honom. Ove, som är lite känd som kvarterets surgubbe, börjar faktiskt tina upp till slut, tack vare den gravida grannen Parvaneh, ”bögpersonen” Mirsad, grannpojken Jimmy och en strykarkatt. Och framför allt hittar Ove snart något att faktiskt rikta all sin energi mot: grannen Anita är på väg att förlora sin man, som är drabbad av Alzheimers och som kommunen vill placera på ett äldreboende.
Det är många som har talat varmt om En man som heter Ove, så jag hade höga förväntningar. Faktum är att det är svårt att inte dras med av berättelsen och tycka om karaktärerna. Boken är inte precis avancerat skriven eller bjuder på några djupare resonemang och det är mycket i den som känns överdrivet, småfånigt och nästan töntigt, men det gör inget. Jag tyckte den var underhållande och fin och det räcker gott i det här fallet. En man som heter Ove är en fin feel good-bok och den som inte orkar läsa den (trots att den är lättläst) kan garanterat se fram emot en filmatisering… Kanske med Robert Gustavsson i huvudrollen… 😉
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Det var inte alls länge sedan jag läste Nanna Johanssons debutnovell 
Ove är en man som börjar varje morgon med att gå en kontrollrunda i radhusområdet för att dokumentera eventuella felparkerade bilar, undersöka om någon hund har pissat på hans uppfart och att med tre kontrollryck se till så att cykelförrådet är låst. Han är den självutnämnda polisen som säger ifrån om någon kör bil inne på området eller bryter mot någon annan regel som han har bestämt genom att sätta upp en skylt. Ove har alltid gjort rätt för sig och alltid skött sitt jobb, men nu har han skickats hem från jobbet. Nyligt har han också förlorat sin älskade fru, som gått bort i cancer. Nu finns ingenting kvar att leva för.