Paradisoffer är Kristina Ohlssons fjärde deckare om Fredrika Bergman. Jag fick e-boken i en DN-kampanj i julas och enligt DN kan just Paradisoffer räknas som den bästa i serien och värd att hoppa rakt in i serien med. Så synd då att den faktiskt inte är särskilt bra skriven. Möjligen har det introducerats mellanslag av misstag (hoppas!) när e-boken konstruerades, men förmodligen innehåller boken verkligen en massa särskrivningar. Jag är allt annat än en språkpolis, men när jag läser en bok eller tidning är jag helt oresonlig när det gäller språkfel såvida det inte är uppenbara och enstaka slarvfel.
Nåja! Boken handlar om ett bombhotat plan som är på väg mot USA. Kaparna har två krav: att en utvisningshotad man, Zakaria Khelifi, ska få uppehållstillstånd och att ett amerikanskt hemligt fängelse i Afghanistan ska stängas ner. SÄPO, USA:s motsvarighet, justitiedepartementet m.m. blir direkt inkopplade och nu börjar en svettig utredning. Innan planets tank hunnit tömmas så måste fallet lösas. Ganska snart visar det sig att spåren tycks leda mot planets pilot: Karim Sassi. Men vad har han för motiv? Ingenting verkar stämma och tiden bara går.
Det är spännande, men också lite rörigt. Författaren har själv jobbat på SÄPO och kanske blir det lite väl mycket beskrivning av jobbet för att det ska bli riktigt flyt i berättelsen. Jag tycker också att boken lider lite av att den handlar om så många karaktärer. Tanken är väl att man som läsare ska läsa hela serien och lära känna karaktärerna på det sättet, men för mig som hoppat rätt in i berättelsen blir det ganska platt.
Nja, den här boken får inte mer än ett medelbetyg av mig. Med ett frågetecken också för särskrivningarna som känns helt oacceptabla.
Steven är tolv år och försöker förtvivlat få ihop sin dysfunktionella familj, som består av mormodern, mamman och en lillebror. För nästan 20 år sedan föll Stevens morbror offer för en seriemördare, som grävde ner sina lik ute på heden. Just morbroderns lik hittades dock inte och nu har Steven tagit på sig det hopplösa uppdraget att försöka återfinna kvarlevorna för att, som han föreställer sig, mormodern äntligen ska få någon ro och de ska kunna bli en riktig familj. Han inser själv att utsikterna att hitta rätt på den enorma Exmoorheden är mycket små. I hemlighet skickar han därför ett brev till morbroderns mördare, som är inspärrad och hatad på fängelset. Han försöker i kodade ord få information som kan hjälpa honom i sökandet. Breven kommer dock att väcka något hos mördaren, Avery, som är djupt störd och genom breven kan försjunka i dagdrömmar om de barn han begått fruktansvärda övergrepp mot. När han inser att den han brevväxlar med faktiskt bara är en pojke själv så blir begäret för stort och han bestämmer sig för att ta sig ut.
Mörk jord kan nog läsas som en deckare, som vilken som helst, men i första hand är det inte mordet och att återfinna kvarlevorna efter mördarens offer, som är något centralt tema i boken. Kanske är det inte ens mördarens väckta intresse för Steven som är det viktigaste i boken. Däremot har författaren verkligen lyckats förmedla fattigdomen och ynkligheten i Stevens hem och hur tuff hans tillvaro är med mobbing, utanförskap och flykten ut på heden för att söka efter något han inte ens har någon direkt utsikt att finna. Porträttet av mördaren känns också plågsamt trovärdigt och obehagligt.
Jag tycker Mörk jord var en bra bok! Plus i kanten också för att den är inte är så tjock (ca 250 sidor). En bra bok ska inte behöva vara mycket längre än så!
Vägen mot Bålberget är det första jag läser av Therése Söderlind, en författare som ibland beskrivs som en svensk Joyce Carol Oates(!) eller en ny Kerstin Ekman. Snacka om att det är liknelser som trissar upp mina förväntningar. Förväntningarna blev också höga efter att jag varit på ett seminarium där Söderlind berättade om Vägen mot Bålberget och hur hon bestämde sig för att skriva om just häxprocesserna. Hon var spännande att lyssna på!
Boken lever dessutom verkligen upp till förväntningarna. Det här är en bra, insiktsfull och intressant bok. Den berättar också om ett stycke historia som ligger ca 10 generationer bort, men som känns extremt avlägset: häxprocesserna. Boken är indelad i fyra delar och rör sig i tid och rum. En del handlar om Malin, som hörde till de anklagade. En annan handlar om Jacke, i 70-talets Nyland vid Ångermanälven, som blir lämnad av sin fru och därför blir ensamstående med sin tonårsdotter, som blivit intresserad av häxprocesserna och att veta om det funnits några drabbade i släkten. En tredje handlar om tonårsdottern, Veronica, fast som vuxen, singel och barnfri och kanske lite osäker på vad hon vill här i livet. Hon har blivit intresserad av släktforskning och återvänder nu igen till att leta långt bak i släkten. Är det sant som farmor sa, att hon i rakt nedstigande led är släkt med en kvinna som överlevde processerna? I en fjärde del är det Olof som står i fokus. Han har levt ett helt liv med skuldkänslor över att han som barn var en av de som pekade ut.
Söderlind kan berätta. Hon kan ge en trovärdig röst åt Malin, hon kan hitta intressanta infallsvinklar och kopplingar till nutid. Vägen mot Bålberget känns alltigenom angelägen och intressant. Det gäller inte bara berättelsen om hur kvinnor avrättades och brändes på bål, utan även det som hon skildrar i mer nutid. Att vara tonåring, att ha en tonårsdotter, att söka sina rötter, att välja eller välja bort barn, att veta vad man vill göra med livet, att ångra, att förlora, att älska och att hålla hemligheter. En mycket läsvärd bok! Och faktiskt som en blandning av Oates underbara porträtt av kvinnor och Ekmans skildringar av Sverige.
Jag är inte precis först med att läsa Da Vinci-koden, Dan Browns bestseller från 2004, men jag såg faktiskt filmatiseringen när den var bioaktuell, så berättelsen har inte gått mig förbi (dock minns jag inte mycket från filmen, kan jag erkänna). För den som kanske var för ung för att läsa boken när den var aktuell och verkligen blev en kioskvältare, så handlar den alltså om Robert Langdon, som är expert på symboler. När han är i Paris för ett föredrag dras han hastigt och lustigt in i ett mordfall. En av de anställda på Louvren, själv symbolkunnig, har hittats död och omgiven av symboler som Langdon tror att han har tillkallats för att tolka. Egentligen är han dock själv misstänkt för dådet. Mordet på mannen på Louvren leder vidare till spår som pekar mot ett hemligt sällskap, väl dolda hemligheter och kristen symbolik.
Det är en riktigt spännande och lättläst bok och det är en fascinerande symboljakt som författare leder in läsaren på. Ibland blir det lite väl sökt. Författaren är så ivrig att få berätta om symboler, koder och hur tecken kan tolkas att det blir som små föreläsningar. När boken tar oväntade vändningar så lider boken av samma sak: ställs något på ända tröskar författaren igenom hela händelseförloppet igen och skriver ut i klartext vad som egentligen hände. Absolut ingenting lämnas åt läsaren. Det gör dock inte så mycket. Jag gillade verkligen Da Vinci-koden. Efter en ganska seg höst med för mycket jobb och därtill böcker som med få undantag har känts inspirerande att läsa, så har jag känt mig mycket nöjd över att läsa något som inte bjuder något motstånd alls. Man bara läser och läser. Varje kapitel är lite sådär lagom kort och avslutas med en cliffhanger, så många att det nästan blir parodiskt och som ganska ofta kommer att spinna vidare till något väldigt förutsägbart, men ibland faktiskt är enbart spännande.
Jag har förstått att det finns ett antal böcker om Robert Langdon och att böckerna är till förväxling lika. Med det sagt så kan jag väl säga att jag inte är omedelbart såld på idén att läsa fler av Browns böcker för tillfället, men det känns kul att till slut ha läst den här boken som verkligen alla har läst!
Jag läste i DN att Amazon är på god väg att etablera sig i Sverige. De är lite kända för att pressa priserna, inte minst på e-böcker – Amazon är ju så stora på e-böcker att deras egna e-bokläsare, Kindle, nästan har blivit synonymt med e-bokläsare för många(!). Det är säkert inte odelat positivt om någon så stor aktör börjar sälja billiga böcker, för alltid kommer det väl att slå ut någon…
Kanske leder det åtminstone till någon form av uppsving för e-boken, särskilt om Kindle börjar säljas i Sverige. Det är onekligen en populär platta som tekniskt sett anses ligga i framkant, såvitt jag kan förstå. Ja, och så är den relativt billig med tanke på vad man får.
Själv använder jag flitigt min Cybook… Och kommer så göra tills den blir helt slut. Tror inte att det blir någon Kindle för mig, någonsin. Jag gillar inte idén med att ha en platta som är så tätt knuten till en bokhandel, särskilt inte när det dessutom är svårt att läsa epub-format, som ju är det format som ”alla andra”, inklusive biblioteken, håller med.
Det har kört ihop sig med tjänsteresor, så det blir nog inga mer bokcirkelträffar för mig i år. De andra kommer att ses ikväll och diskutera Dödens mästarinna. Jag har boken hemma, men har faktiskt inte orkat läsa ut den. Det har varit så mycket annat att fixa med och så har Dumskallarnas sammansvärjning varit outläst så länge att man kan bli tokig. Den har fått gå lite före, för jag har velat bli av med den och så har jag aktat mig lite för att ha för många böcker på gång samtidigt. Just nu läser jag även Therese Söderlinds Vägen mot Bålberget (på mobilen), lyssnar på Nessers Himmel över London och har diktsamlingen Svart som silver av Bruno K Öijer lite sådär på sidan av. Det är mer än nog av påbörjade böcker. Jag befinner mig just nu (eller är på väg; det här inlägget är tidsinställt) i norra Frankrike och kände dock att jag behövde ha läsplattan med mig. Nästa bokcirkelbok blir Tony och Susan av Austin Wright, men den finns inte som e-bok, så den fick inte följa med. Nu har jag istället börjat läsa DaVinci-koden på e-bokläsaren.
Kan för övrigt säga att jag tvekade länge till om jag verkligen skulle ta med e-bokläsaren. På sådana här resor känner jag mig verkligen… överlastad av teknik. Har liksom med dator, jobbtele, privat tele, surfplatta, tangentbord och så alla sladdar av diverse slag med mig. Känns som att man ber om att bli rånad + att det känns lite lätt sjukt att typ bara ha en massa teknikprylar, lite underkläder och en påse med mikroförpackningar med tandkräm och duschkräm i sitt bagage. Somliga packar ju ner halva garderoben. Jag river ned hela skrivbordet. Nåja. Skönt att ha en platta full med böcker, för det blir många restimmar. Jag åker i princip direkt från Frankrike till en konferens i Uppsala, så jag blir hemifrån ett tag. Aldrig vara utan en bok!
I tystnaden begravd ingick bland de böcker som DN skänkte bort till sina prenumeranter i somras. Jag är annars inte den som har stenkoll på aktuella deckare och jag hade också väldigt dålig koll på den här boken. En positiv överraskning var att den till stor del utspelar sig i Tornedalen, för det är väl inte alltför många böcker (särskilt inte deckare?) som utspelar sig i Norrland över huvud taget.
Handlingen kretsar kring en gammal skidkung som plötsligt blivit mördad med yxa utan att det verkar finnas några direkta motiv eller någon misstänkt gärningsman. Katrine, som bor i London till vardags, kommer till Tornedalen när hon lite av en slump fått reda på att hennes mamma äger ett hus, som någon är väldigt ivrig på att köpa, i de här trakterna. Hennes mamma är gammal och sjuk och inte direkt förmögen att berätta om gården och varför hon har den i sin ägo. Det visar sig att hon bär på hemligheter med kopplingar till Sovjet.
Boken var lättläst och spännande, men bitvis kändes det lite krystat och inte så trovärdigt. Framför allt känns inte relationerna och dialogerna så lättköpta. Den stora behållningen är i mitt tycke beskrivningen av Sovjets mörka historia och det som kan hittas i deras arkiv. Boken hinner också ta några extra vändningar i slutet som gör att man taggar till lite extra och vill veta hur allt hänger ihop.
Det var ett tag sedan jag läste någon novell från Mix förlag. Senast var nog Selma Lagerlöf-klassikern Frid på jorden. Jag fick ett utskick här om veckan med information om höstens e-noveller. Där finns bland annat en sci fi, Svart rabarber, med illustrerade videos och ytterligare en sci fi, Hjärtbrus, där man kan välja från vems synvinkel man vill läsa berättelsen. Coolt! Sådant är svårt att hitta i en pappersbok.
Bokus har ju haft sin e-bokssida, Dito, ett tag och nu är det Adlibris tur att lansera något liknande. Från Mondo kan man nu köpa e-böcker. De verkar inte sälja läsplattor, men det finns ljudböcker och e-böcker och något som heter e-singlar och som jag inte förstår vad det är för något. Hoppas appen är bra, för Dito-appen blev jag inte så imponerad av när jag testade.
Som vanligt föredrar jag för övrigt att låna på bibblan, så länge det nu kan vara gratis…
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Paradisoffer är Kristina Ohlssons fjärde deckare om Fredrika Bergman. Jag fick e-boken i en DN-kampanj i julas och enligt DN kan just Paradisoffer räknas som den bästa i serien och värd att hoppa rakt in i serien med. Så synd då att den faktiskt inte är särskilt bra skriven. Möjligen har det introducerats mellanslag av misstag (hoppas!) när e-boken konstruerades, men förmodligen innehåller boken verkligen en massa särskrivningar. Jag är allt annat än en språkpolis, men när jag läser en bok eller tidning är jag helt oresonlig när det gäller språkfel såvida det inte är uppenbara och enstaka slarvfel.
