Jag läste i lördagens DN om poesiprojektet Evolution. Poeten Johannes Haldén har tillsammans med Håkan Jonson konstruerat en algoritm som sätter ihop ny poesi av Haldéns texter. Det ultimata målet är att så småningom kunna klara Turingtestet, d.v.s. en människa ska inte kunna avgöra om det är en maskin eller en människa som ligger bakom.
Jag läser väldigt lite poesi och känner inte till Haldén sedan tidigare, men jag måste säga att jag gillar den här idén. Kanske för att jag är ingenjör…
När jag besökte sidan genererades följande:
”runt vintergata
går bender reflekterar en sekund
fortfarande
nära
skog löv
grodyngel var
det
ett icke-konstruerad
de sanering”
Med mina kunskaper om poesi är det omöjligt att avgöra om dator eller människa ligger bakom detta… 😉
Isprinsessan är det första jag läser av den omåttligt framgångsrika författaren Camilla Läckberg. När jag läser den undrar jag om grejen med boken är att den var nyskapande när den kom, för det känns verkligen inte som att boken har hållit över tid. Jag har åtminstone mycket svårt att förstå varför just det här är en debutbok som kommit att bana väg för en av Sveriges absolut största succéer.
Handlingen kretsar kring Erica, författare, som tillfälligtvis befinner sig i kustidyllen Fjällbacka när en barndomskamrat, som hon inte har haft kontakt med på ca 20 år, hittas död i något som inledningsvis ser ut som självmord, men som snart visar sig vara ett mord. När Erica, tätt inpå händelsen, går över till den avlidnes föräldrar för att beklaga får hon till uppgift att skriva en dödsruna och snart är hon i full gång med privatspaning. I den vevan träffar hon också Patrik, en polis på orten. En häftig förälskelse blossar upp och läsaren får följa hur Patrik och Erica, från sina olika håll, pusslar ihop en lösning på mordgåtan.
Det är spännande och underhållande, men boken lider i mitt tycke av att den inte är speciellt skickligt skriven. Dialoger känns som långa transportsträckor där Läckberg matar på med information hon vill ge läsaren. Inga karaktärer känns levande, utan känns bara som platta pappfigurer som är till för att mata på med ännu mer information. Det känns nästan som att läsa en synopsis till en TV-serie. Texten känns inte på något sätt genomarbetad, utan mer som en grov skiss över handlingen.
Jag tyckte faktiskt att den här deckaren var riktigt dålig. Ibland är det svårt att sätta fingret på vad det är, men i det här fallet skaver hela berättelsen på något sätt. Språkmässigt och berättartekniskt håller den en låg nivå och berättelsen saknar trovärdighet. Underhållande, ja, men långt från det bästa i genren.
Elaine Eksvärd är retorikkonsult och har också skrivit flera böcker i ämnet. I den här reviderade utgåvan av Härskarteknik utgår hon från den retoriska vinkeln till hur man kan förhålla sig till härskarteknik. Hon har valt bort att ta upp genusvinkeln som finns i Berit Ås’ ursprungliga beskrivning av härskarteknikerna, men i övrigt känns teknikerna igen.
För de som inte har stött på begreppet härskarteknik tidigare så är det alltså metoder som människor använder, medvetet eller omedvetet, för att trycka ned andra och behålla sin sociala status. Det kan t.ex. ske genom att ignorera, förlöjliga, undanhålla information, dubbelbestraffa eller få någon att skämmas. Jag tror vi alla har stött på de här grejerna, inte minst i arbetslivet, och därför är det väldigt nyttigt att känna till dem, känna igen dem när de sker och att ha verktyg för att hantera dem.
Eksvärds bok förutsätter i någon mening att man som läsare är förtrogen med begreppet, för hon har inte direkt några definitioner i sin bok, utan hon kör pang på med case (verkliga case från läsare, tror jag), en analys av vilken härskarteknik hon tycker de inblandade personerna har gjort sig skyldig till och en rekommendation för hur situationen hade kunnat undvikas och/eller avvärjts. Det är väldigt konkret, vilket är bra.
Jag tycker faktiskt att det här är en mycket nyttig bok. Man ska aldrig acceptera att någon trycker ned en och det här är en lättläst bok som kan påminna om det här fenomenet så att man som läsare kanske är lite mer beredd när man utsätts för det. Och även att man kanske blir medveten om fenomenet så att man känner igen när man själv är på väg att utsätta någon för det! Samtidigt är det en ganska pladdrig bok och jag läste den som e-bok, vilket kanske också förstärker det lite röriga intrycket. Det här är ju ingen skönlitterär bok som man läser från pärm till pärm, så jag hade gärna velat ha en bättre överblick över bokens innehåll än vad jag tycker att jag fick.
När Pikej föds på den indiska landsbygden är kastsystemet officiellt avskaffat, men lever ändå kvar. Pikejs familj hör till de kastlösa, oberörbara, och därför kan han t.ex. inte leka med barnen i skolan eller ens sitta i klassrummet under lektionerna. Utanförskapet och klassklyftorna är enorma. När han växer upp är det pappans önskan att Pikej ska bli ingenjör och bygga ett nytt, modernt Indien, men Pikej har inte den talangen och kommer istället att gå sin egen väg. Hans stora talang är istället att han är duktig på att teckna. Han flyttar till New Delhi och lever som hemlös i långa perioder. De småpengar han tjänar får han genom att just rita porträtt (”10 minuter, 10 rupier!”). Porträttmåleriet kommer också att göra honom känd eftersom han också ritar flera framstående indiers porträtt. En dag träffar han en ung svenska, Lotta, och blir förälskad. Lotta stämmer också precis in på en profetia som uttalades om Pikej när han föddes. Profetian sa:
”Han ska gifta sig med en flicka som inte kommer från stammen, inte från byn, inte från distriktet, inte från provinsen, inte från delstaten och heller inte från vårt land.
[…]
Din tilltänkta hustru ska vara musikalisk, äga djungel och vara född i oxens tecken.”
Pikej och Lotta håller ihop under en månad, men sedan åker Lotta hem till Sverige igen och de har bara lite sporadisk kontakt via brev. Pikej längtar dock mycket efter den kvinna som ödet verkar ha valt ut åt honom. Som fattig och kastlös finns dock inte ekonomi att flyga till Sverige – det hade i så fall kostat honom flera års besparingar. Till slut bestämmer han sig: han ska cykla till Sverige.
Boken är baserad på verkliga händelser och det är helt klart en fascinerande historia. Själv hade jag dock trott att berättelsen skulle handla mer om resan och livet i Sverige, men istället uppehåller sig ca 2/3 av boken i Indien. Det är i och för sig intressant i sig att få en inblick i livet för Indiens fattiga och Pikejs tillvaro, men jag tyckte ändå att det blev lite småsegt på något sätt. Det jag gillar bäst är trots allt den fina berättelsen om Pikejs och Lottas förhållande och även de rätt roliga anekdoterna med kulturkrockar, som boken är kryddad med.
Det är förmodligen inte helt lätt att bygga en bok runt verkliga människor, inser jag. Ska det bli en riktigt bra story måste man våga skära bort mycket runt omkring och bygga upp kring det som är bärande i berättelsen. Här känns det som att personerna och berättelserna inte blir riktigt levande eftersom berättelsen berättas kronologiskt och med ganska kortfattade redogörelser för vad som händer Pikej. Lotta har fått väldigt lite utrymme i boken och jag gjorde mig ingen bild av henne över huvud taget.
Det är som sagt en väldigt annorlunda och intressant berättelse, men jag önskade nog lite mer av själva berättandet och jag hade gärna läst lite med fördjupat om vad som möter Pikej i Sverige.
Vad gäller Pikej och Lotta så är det fortfarande gifta och lever lyckliga i alla sina dagar, såvitt jag kan förstå. Härligt!
En sak är säker, om jag bodde i Broken Wheel och blev ombedd att rekommendera en bok så skulle jag absolut inte rekommendera Läsarna i Broken Wheel rekommenderar. Det var länge sedan jag läste något så töntigt och förutsägbart. Lång är den också!
Det är lite inneboende i feel good-genren att böckerna är förutsägbara. Även om det finns något trassel i mitten så kan man liksom utgå från att det kommer att lösa sig mot slutet. Ibland är det precis det man vill se i en bok, men sedan finns det böcker som Läsarna i Broken Wheel rekommenderar, där exakt allt känns kliché och exakt allt och alla är stereotyper. Som läsare blir man skriven på näsan hela tiden. Alla scener känns sökta, onaturliga, och konstruerade så att man får det tryckt upp i ansiktet vilken aktuell känsla som är tänkt att förmedlas; ”nu ska du tycka att det här är gulligt”, ”nu ska du skratta”, ” nu ska du bli rörd”. Själv blir jag bara trött. Jag avskyr när författare plattar till läsaren med sådant här.
Boken kretsar kring stockholmaren Sara, en stor bokälskare som väl är i 30-årsåldern någonting och precis har förlorat jobbet i den bokhandel där hon har jobbat i åratal. Nu åker hon iväg till USA för att träffa en äldre dam som hon har brevväxlat med i ett par år. Den här damen är, liksom Sara, en stor bokslukare och nu är Sara inbjuden att hälsa på i hennes lilla håla på den amerikanska landsbygden i Iowa. Väl där inser Sara att damen har gått bort (själv hade jag nog ringt innan jag stack iväg, men…).
Nu kommer ett inslag av fantasy. Eller nej, just det, det är ju inte fantasy, det är bara obegripligt i största allmänhet och, till skillnad mot fantasy, på ett sätt som är svårt att ha överseende med. Det som händer är att Sara flyttar in i den döde kvinnans hus och börjar sälja ut hela kvinnans boksamling i en bokaffär som hon smäller upp i den här hålan med < 1000 invånare (obs: Sara och den avlidne kvinnan har alltså aldrig träffats, någonsin, och Sara känner inte någon av den avlidne kvinnans vänner eller anhöriga). På något sätt har hon också ekonomi att fylla ut med inköpta böcker så att det blir som vilken vanlig bokhandel som helst. Fast driven av en arbetslös svenska utan arbetstillstånd då. Som ni kanske vet så köper varenda människa sina böcker på nätet nu för tiden och bokhandel efter bokhandel slår igen. Så det är ju lite oväntat egentligen att en bokhandel i en avfolkningsbygd skulle bli lukrativ... Hela ramen för berättelsen känns minst sagt haltande. I verkligheten hade man ju dessutom med fördel polisanmält en okänd, galen främling som olovandes tar över någons hus och säljer av grejer från det. Jag skulle bli rosenrasande om någon tog sig den friheten om någon av mina anhöriga gick bort. I den här boken ska dock hela spektaklet vara en gullig grej och man förväntas le och tycka om hur den naiva bokälskaren Sara försöker få byborna att läsa. Skriven på näsan som sagt. Synd bara att jag inte alls tycker att det är gulligt.
Sara beskrivs som en nidbild av bokläsaren: en socialt inkompetent tönt som har böcker istället för vänner och som är mycket otrygg med relationer till andra människor. Hon har sådan social fobi att hon har med sig pocketböcker som något slags lugnande medel att ta till när hon borde interagera med andra människor och tvångsmässigt drar sig hennes tankar mot böcker och läsning i alla situationer där välmående människor är här och nu. Hon verkar också helt manisk på ett osunt sätt när det gäller läsning. Bridget Jones har hon liksom läst ett tvåsiffrigt antal gånger. Vem gör sådant? I en scen läser hon konstant i över fem timmar utan att släppa boken med blicken och utan att ha en aning om vad som händer runt omkring. Då ska man som läsare alltså skratta och le lite, men allvarligt talat, om det här är gullig bild som folk gör sig över läsande människor så vill jag absolut inte förknippas med böcker något mer. Om någon någonsin tror att jag och andra som läser böcker liknar Sara... ja... jag vet inte. Jag känner mig typ hånad när jag läser om den här karaktären, just för att det är en sådan hopplös figur och författaren bygger hela berättelsen på någon slags igenkänningskomik som inte infinner sig. Sara är bara tragisk. Svår att tycka om. Visst, hade boken handlat om social fobi och pyskiska problem så hade det varit en annan bok, men nu ska man liksom le och tycka att situationen är söt och det gör jag inte. Längre in i boken kommer dock Sara, såklart, att blomma ut, som ni förstår, för hon träffar naturligtvis en man i stan. Och då blir det lite blygt och tafatt, som ni inser, men det löser sig såklart på slutet, precis som i vilken töntig romantisk komedi som helst. Det behöver jag inte ens spoilervarna för att skriva ut, för det har alla läsare fattat ändå från första kapitlet.
Karaktärerna är överlag stereotyper på ett sätt som inte ens framstår som ironiskt. Det är närmast stötande! Den manhaftiga kvinnan. Bögen. Den tillknäppta kvinnan som engagerar sig i kyrkan. Inte en enda person känns det minsta "levande" eller intressant, just eftersom absolut ingenting överraskar. Allt är bara klichéer staplade på varandra på ett sätt som gör mig trött. Det här var verkligen en riktigt dålig bok. Den räddas inte ens av alla referenser till böcker och litteratur. Den är inte rolig, inte gullig och den är ingenting att känna igen sig i (hoppas jag för din skull!).
Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är Beas bokhylla, Kattugglan och Bokhyllan.
Jag har sett att Dito har dragit igång en sommarrea. För en kort stund blev jag sugen på att handla lite e-böcker, men sedan återupptäckte jag att deras webbutik:
1) inte är anpassad för små skärmar.
2) saknar kundkorg, d.v.s. det går enbart att köpa en bok i taget.
3) har alla reatitlarna i bokstavsordning och det tar hur lång tid som helst att kolla igenom alla för att göra sig en överblick eftersom det saknas möjlighet att filtrera eller sortera böckerna.
Jag har ju redan tidigare skrivit om mitt missnöje med e-bokhandlare i allmänhet. Den enda webbutik jag har hittat som uppfyller de basala kraven kundkorg och möjlighet att sortera är lustigt nog CDON, en webbutik som egentligen har en lång tradition av att sälja CD-skivor och DVD:er, inte böcker. Övriga webbutiker, som till på köpet kan ha en lång tradition av att sälja pappersböcker, erbjuder i bästa fall en vettig kategoriindelning och möjlighet att välja sortering själv, men kundkorgen är konsekvent borttagen. Tanken är naturligtvis att närma sig butiker som alltid har hållit sig till det digitala formatet, som iTunes Store och liknande. Men för mig framstår det som att människorna bakom de här butikerna inte förstår vad de säljer och till vem.
De här nya webbutikerna är konstruerade som om det såldes appar eller presenterade filmklipp. Men böcker ÄR inte appar eller filmklipp. De är inte ens som filmer. Ska man köpa en app, t.ex. ett spel, är det kanske bara några minuters avkoppling man vill åt och då är det en fördel att man snabbt kan klicka hem något på vinst eller förlust. Är det ett trist spel avinstallerar man och tar ett nytt.
Att läsa en normallång (e-)bok tar däremot timmar, dagar, veckor. Som läsare är man knappast ute efter att klicka hem en bok på vinst och förlust och se vad det råkar bli för något. Faktumet att man måste köpa en bok i taget, gör att det enda som är enkelt att köpa är de titlar som finns på display på framsidan, för man orkar helt enkelt inte göra sig en bild av butikens utbud och sedan gå tillbaka och klicka hem böckerna en och en.
De utvalda titlarna är för övrigt, naturligtvis, ett urval av extremt förutsägbara titlar, typ VIP-rummet av Jens Lapidus. Självklart kan man kan vilja läsa VIP-rummet, i och för sig, men grejen är att läsare, som är som jag, redan vet att Lapidus har skrivit en ny bok. Vill vi köpa den så letar vi upp den, men lika troligt kan vi sukta efter en femton år gammal bok av Kerstin Ekman. Och hur ska man orka leta upp den, när sidan inte är gjord för det?
De flesta webbutiker som säljer e-böcker är gjorda för att de som är ovana, och inte kan så mycket om (e-)böcker, snabbt och enkelt ska kunna hitta några aktuella titlar. Men jag är inte ovan. Jag är en boknörd. Jag läser kulturdelen, följer bokbloggar, lyssnar på bokpoddar och har jävligt bra koll på vad som händer i litteratur-Sverige. Jag vill välja själv vad jag läser. Och jag vill läsa mycket!
E-böcker kan vara otroligt mycket annat än Zlatans biografi, läst på en iPad. De flesta stora webbtutikerna fattar liksom inte att det finns bokslukare, som jag själv, som läser på läsplatta. Jag har mycket gott att säga om min läsplatta, men surfar på den gör jag inte (min modell är så gammal att det inte går att koppla upp sig på nätet över huvud taget). Alltså surfar jag heller inte in på Dito eller motsvarande från min läsplatta och laddar ned en bok i taget. Jag är den typen som snarare har 50 olästa böcker i läsplattan, som ett bärbart litet bibliotek. Men hur ska jag orka köpa 50 e-böcker en och en? Hur ska jag ens orka leta upp dem?
Webbutikerna försöker tjusa de som aldrig har läst e-bok förut, de som aldrig kommer att bli några bokslukare och de som aldrig kommer att höra talas om eller se en läsplatta. De försöker locka med gränssnitt som liknar AppStore och liknande. Men jag känner mig naturligtvis helt bortglömd och sur. Visst, det är ju kul om en sjuttonårig kille skulle få för sig att köpa en deckare av Lapidus, som om den vore ett nytt mobilspel. Roligt, roligt. Men i längden vore det kanske bra för webbutikerna om också vi bokslukare, som kanske skulle vilja köpa, säg, 20 e-böcker per år kände oss lockade att handla. Men icket. Det är bara att fortsätta att låna på biblioteket. Eller på CDON, tydligen.
Nationaldagen är ingenting jag vet hur man ska fira, så för mig passerar den som en extra ledig dag bara. Och det är ju kul, för nu har jag lekt sommarlov i tre dagar. Känns bra! Eller ja. Nu är ju lovet slut dårå, så nu är det lite mindre roligt.
Lovet har spenderats med ihopsydd katt som är ledsen och vill gå ut och klättra i träd och sådant. Dräkten är alltså en modern ”tratt” eftersom katter kryper ur trattar. Stackarn. 🙁
Jag tog enbart med läsplattan den här gången, för tro det eller ej, men jag har betat av min hög med påbörjade böcker och har faktiskt bara en bok i plattan på gång (förutom bok i mobilen och ljudbok). Det känns ovant och lite skönt, för jag har annars haft en hel hög med påbörjade böcker och i perioder har det känts som att jag inte läser ut någonting. Jag kan dock tänka mig att den dag jag upptäcker att jag läser något segt och trist så kommer fler böcker att åka fram… Och när bokcirkeln drar igång igen så brakar det väl loss igen med högar med påbörjade böcker…
Nu längtar jag efter semester del II. Hoppas på att vädret håller i sig, för det har varit helt otroligt hittills alltså!
När jag läser Delhis vackraste händer är det framför allt en sak som slår mig: varför har jag inte hört talas om den här boken förut? Ibland kommer det ju ut sådana här lättsamma, hyfsat lättlästa böcker som verkligen slår igenom. Hundraåringen… är en sådan. En man som heter Ove en annan. Plötsligt läser var och varannan person, även de som inte brukar läsa särskilt ofta, och alla hyllar och älskar och tycker att boken är det roligaste de läst. Själv brukar jag tänka ”Eh..?” om sådana böcker. 😉 Jag är lite svårflörtad när böcker har hyllats sönder… Men den här boken är alltså i precis samma anda, utan att för den sakens skull ha gjort något som helst väsen av sig? Märkligt! Formuleringarna är roliga och sitter bra. Humorn finns där. Berättelsen är inte sytrådstunn, samtidigt som den inte ger sig in på djupet i några svårare ämnen. Jag finner det märkligt att boken inte har nått ut bättre.
Boken kretsar kring Göran: medelsålders, frånskild och nu precis nybliven arbetslös eftersom han förlorat jobbet på den kommunikationsbyrå där han har jobbat i evigheter, dock mest med att surfa på fotbollssidor. På något sätt går han med på att följa med vännen och reseledaren Erik på en gruppresa till Indien. Helt oväntat kommer han också att stanna kvar i landet mycket längre än vad han kanske hade tänkt från början.
Jag tyckte att den här boken var både rolig och avkopplande. Den är inte speciellt utmanande, men det är ju inte alltid det är just det man söker i en bok heller. Som sagt, för mig är det här absolut en bok som är minst lika bra som Hundraåringen… Faktiskt ganska mycket bättre..! Här finns en tempo som den mer populära feel good-boken saknar och en spännande miljö som är kul att läsa om. Dock med en viss varning över att det kanske är klyschigt i överkant i skildringen av den indiska kulturen. Jag har aldrig varit i Indien, men gissar att det är lite onyanserat att beskriva indier som människor som är så många att de har hittepåjobb (t.ex. en dörrvakt som absolut inte behövs till en butik som säljer underkläder och där det också jobbar ett antal personer med att knappa in saker i kassan, slå in varorna, hjälpa kunderna etc… Eller som den som jobbar med att smutsa ner skor, så att kompanjonen kan ta betalt för att putsa dem… o.s.v.). Nåväl. Det här är ändå en varm och fin bok, tycker jag. Göran får verkligen möjlighet att blomma ut i Indien och komma ur sitt bittra skal och gubbighet. Gillar att läsa om sådant!
Redan tidigt i Kanada avslöjar Dell, bokens berättare, att hans föräldrar har begått ett brott och hamnat i fängelse. Långsamt, men inte tråkigt, återberättar Dell de skeenden som ledde fram till att hans familj, som kanske verkade så välfungerande, splittrades. Den slutliga separationen sker ungefär halvvägs i boken, som inte är speciellt tunn. Fram till dess läste jag fascinerat och kände mig oerhört nyfiken på utveckligen. Sedan är det som att boken tar en, för mig, märklig utveckling. Dell smugglas, enligt hans mammas önskemål, över till Kanada, för att bo hos en man som är bror till en av mammans vänner. Han rycks så ur sitt sammanhang och tas ur skolan för att bo hos en man som han inte känner, en man som också har ett skumt förflutet och som visar honom mycket lite intresse. För mig är det helt obegripligt att en mamma (eller pappa) vill att barnen ska bo hos kriminella, okända människor i ett land där de måste ljuga om sin identitet och hålla sig undan. Alternativet till mammans lösning anges lite vagt vara att ”bo på barnhem” eller ”skaka galler” (varför? Dell har ingenting med något brott att göra, inte i det skeendet i alla fall). Det kanske är detta boken handlar om; de logiska luckor man kan göra i desperation? Något slags kollektivt straff som drabbar en hel familj när någon halkar in på en kriminell bana? Själv fattar jag typ ingenting. Över huvud taget känns boken kryddad med scener som jag inte förstår. En incestscen. En illaluktande och sminkad nazist som Dell måste hänga med i Kanada, eftersom nazisten är den enda som verkar bry sig om honom. En syster som rymmer. Jag fattar att man ska förstå att det betyder något viktigt i berättelsen, men vad? För mig är boken en samling lösrycka scener som berättar något som far över mitt huvud.
Jag tyckte verkligen att boken var fantastisk fram tills den nådde Kanada (haha). Det är trots allt något i berättandet som är mycket fängslande. Ford skriver så mycket och långt om saker att det ständigt bygger upp en förväntan. Hela tiden strösslar han med ödesmättade meningar i stil med ”det var sista gången jag såg honom”, ”jag skulle aldrig mer återvända dit”. Mitt problem med boken är kanske att förväntningarna och spänningen aldrig landar i något intressant, utan mest rör ihop sig till något obegripligt.
Kanske hade jag för höga förväntningar på den här boken. Kanske var jag på fel humör. Men boken innehåller för många konstigheter för mig att haka upp mig på att jag faktiskt inte tyckte att den var så himla bra. Jag kan köpa alla möjliga sci fi-grejer och fantasyvarelser, men att skicka sin son till en trasig framtid..? Och att som Dell skiljas från hela sin familj och bara ta det med ett ”jaha” och inte fundera över rättegångar, påföljer, återförening? Den här boken känns helt orimlig.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.