Det känns som att jag inte har bokcirklat på tusen år, men egentligen så var det väl i april/maj någon gång när jag träffade mina bokcirkelvänner senast. Däremellan har jag varit upptagen med jobb på annan ort samt sommarlov, då vi väl alla har varit på lite olika orter mest hela tiden, tror jag. I veckan sågs vi i alla fall igen och diskuterade Tillbaka till henne, som jag bloggade om här om dagen.
Det känns kul att vara igång igen! Vi har spånat på lite nya upplägg och det känns inspirerande, tycker jag. Framöver kommer vi eventuellt ha fler frukostträffar, läsa fler teman, så att man kan jämföra olika böcker, och så har vi skrotat omröstningarna och nu turas vi om att rätt och slätt välja nya böcker. Lite löst har vi också pratat om att eventuellt ta in någon mer medlem. En gång i tiden var vi närmare 10 pers (!), tror jag, men nu är vi 6 medlemmar och oftast är vi 3-4 som kommer på träffarna. Kanske är dags att bli fler, men vi får se!
Vad gäller Tillbaka till henne så fick boken ett av de högsta medelbetygen någonsin. Vår bok, där vi antecknar våra omdömen och betyg, är på okänd plats just nu ;), så jag kan inte kolla, men jag misstänker faktiskt att Tillbaka till henne har tagit ett nytt rekord! 4 av 5 fick den i medelbetyg. Jag kan tycka att boken är lite för lång, men det gör ingenting. Det är en lättläst och fin bok. Läs mer om vad jag tyckte här.
Till nästa gång läser vi More fire av Karolina Ramqvist. Det är en författare som jag är väldigt nyfiken på, så det känns riktigt kul. Dessutom är det en kort bok (ca 250 sidor, om jag minns rätt) och korta böcker är mina bästa böcker! 🙂
Jag hittade boken på biblioteket som Adobe-krypterad epub och som strömmad epub. Det sistnämnda har jag aldrig hört talas om förut, men jag antar att det är böcker som bara kan läsas på datorn medan man är uppkopplad? Jag valde den förstnämnda varianten. Jag måste faktiskt erkänna att det var bra länge sedan jag lånade en e-bok på biblioteket senast. Jag har lyckats samla på mig så många köpta böcker att jag inte riktigt behöver låna några e-böcker i nuläget. Dessutom läser jag också en hel del e-böcker via mobilen i Mofibo eller Storytel. Jag är hur som helst glad över att biblioteken så generöst erbjuder även e-böcker, som ju kan vara ganska dyra om man köper dem till ordinarie pris. Tjänster för strömmade böcker är ju inte heller gratis, så tur att det finns alternativ.
Ett par skor från det förra sekelskiftet, ett par minst lika gamla glasögon, en antik brosch och en gammal skollinjal – fyra föremål som till synes inte har någonting gemensamt hamnar plötsligt hos Hanna. Hanna vantrivs något oerhört med sitt jobb som arbetsförmedlare, bor i en ful lägenhet, har en sambo som hon inte tycks attraheras av det minsta, småäter godis mest hela tiden och har en usel relation till sin mamma. På något sätt är det dock som att de här föremålen väcker upp något inom henne. Hon blir nyfiken på vem som har haft dem i sin ägo tidigare. Med hjälp av en antikhandlare och några vänner som de hittar på vägen så börjar de forska efter glasögonens, och förhoppningsvis de andra föremålens, tidigare ägare. Spåren leder till Signe: en folkskolelärarinna som levde i Tierp vid början av 1900-talet.
Berättelsen om Hanna och hennes lilla detektivarbete bland antikviteter, arkiv och gamla släktfoton varvas så med berättelsen om Signe och hennes liv och kärleksliv. Signe är djupt engagerad i medborgarrättsrörelsen, särskilt i frågan om lika löner för manliga och kvinnliga lärare och alldeles särskilt frågan om kvinnlig rösträtt. En av de kvinnor som strider tillsammans med henne i rösträttsfrågan är Anna. Anna bor i Stockholm och drömmer om att bli journalist. Anna och Signe blir snabbt vänner men inser dock snart att de vill ha något större än enbart vänskap – de är verkligen upp över öronen förälskade i varandra. Annas resor till Tierp blir allt fler och de drömmer och fantiserar om en framtid ihop, trots att det är en tid då det knappast var enkelt att komma ut. Faktiskt så känner inte ens Signe till om det finns fler än hon och Anna som dras till andra kvinnor. Ord som lesbisk eller homosexuell har hon knappast hört någon gång.
Det blir dock inte Anna och Signe. Det blir att Anna gifter sig med Signes bästa vän: Anders. Trots sveket mot Signe fortsätter hon dock att kontakta sin tidigare älskade. Uppvaktning och brev fortsätter att komma medan Signe slits mellan olika känslor.
Det är inte speciellt ofta som jag berörs eller känner att jag kan relatera till kärlekshistorier. Det blir allt för ofta för mycket Hollywood, tycker jag, och jag tycker inte att äkta kärlek har så mycket med romantiserat Hollywoodfluff att göra, faktiskt. Tillbaka till henne är dock inte alls en sådan typ av berättelse. Jag rycktes verkligen med och när bokens Signe blir dumpad så blev jag närmast upprörd och arg på riktigt! Boken är inte inträngande på samma sätt som resonerande böcker i stil med Lena AnderssonsEgenmäktigt förfarande. Tillbaka till henne är istället en lättillgänglig och lättläst underhållningsbok, men inte desto mindre bra för det. Jag gillade den här boken, som trots att den är lite för tjock och pladdrig, faktiskt lockar till sträckläsning och är både tankeväckande och upplysande. Det är fint att författaren ger liv till några av de kvinnor, som långt innan begreppet ”feminism” myntades, stred för kvinnans rättigheter. Det här är en läsvärd bok full av intressanta karaktärer och med flera fina och berörande berättelser om relationer och kärlek. Och feminism.
Violet, Vi kallad, och Daisy är enäggstvillingar och förutom att de delar utseende så delar de också det de refererar till som ”det sjätte sinnet”. De är alltså klärvoajanta och får emellanåt varsel om händelser, stort och smått, som kommer att hända, och andra syner. Men medan Vi kommer att utveckla sin förmåga så kommer Daisy att göra vad hon kan för att mörka sitt sjätte sinne. Hon kommer till och med att välja att studera på en annan ort så att hon slipper bo kvar i Saint Louis och hon kommer att byta namn till Kate. Allt för att klippa banden med sitt gamla, klärvoajanta jag.
Nu har åren gått och Kate och Vi är vuxna. Vi lever ensam och försörjer sig som medium, medan Kate har blivit hemmafru och är hemma med hennes och makens två små barn. Kates liv är en enda lång räcka av blöjbyten, amning, leksaker som ska plockas upp och ett evigt springande efter barnen. Sittenfeld har ett väldigt ingående och redogörande sätt att skriva, vilket verkligen målar upp tillvaron som precis så stressig, krävande och överrumplande som den säkerligen är för de flesta småbarnsföräldrar.
Så får Vi ett varsel som hon menar att hon måste gå ut med offentligt. Hon har nämligen fått veta att det ska ske en större jordbävning och nu vill hon varna allmänheten. När Vi går ut offentligt med vad hon har sett så ringer plötsligt journalister från hela världen på hennes dörr och fyller hennes telesvar med meddelanden. Alla vill prata med siaren och det är oundvikligt att händelsen påminner Kate om sin egen förmåga. Så följer en tillbakablick på Kates/Daisys och Vis uppväxt som varvas med nutid och oron över den eventuellt förestående jordbävningen.
Till en början så tyckte jag främst att boken var spännande. Jag ville veta om jordbävningen verkligen skulle komma och på vilket sätt den skulle påverka huvudpersonerna. Det blev därför lite av en sträckläsning. Efter hand växte dock uppväxtskildringen och de andra delarna och jag fann mig sitta med en väldigt fin och insiktsfull bok om relationer, ursprung, uppväxt och föräldraskap. Det visar sig att en stor anledning till att Kate/Daisy tar avstånd från sin klärvoajans är att hon inte kan skilja varsel från sin ständiga oro som föräldraskapet för med sig. Det är ett annorlunda och genialt grepp av Sittenfeld att väva ihop klärvoajans och föräldrars oro över sina barn, tycker jag.
Emellanåt kan jag dock tycka att det blir lite tjatigt och lite väl mycket uppradningar över vardagssysslor i den här boken, men samtidigt är det det som gör berättelsen. Det är all vardag och allt planerande för att få dagarna att gå ihop som gör att man verkligen får vara med i huvudpersonernas liv och lära känna dem. Utan att vara småbarnsförälder själv så tycker jag verkligen att Sittenfeld har skrivit en fin och intressant bok om att bilda en egen liten familj och att hålla kvar sitt ursprung. Det känns äkta och insiktsfullt och jag blir verkligen berörd och tycker om huvudpersonerna.
Systerland blev verkligen en positiv överraskning för mig. Jag har läst Presidentens hustru av samma författare och trots att den har hyllats överallt så uppskattade jag den inte speciellt mycket och jag tyckte inte att jag förstod den. Kanske var jag för ung för att förstå när jag läste Presidentens hustru. Det som verkligen störde mig i den boken, som delar många teman med Systerland faktiskt, är att den kretsar kring en hemmafru som går omkring och är väldigt uppoffrande och samtidigt svår att tycka synd om. Det var svårt för mig att tycka synd om eller känna med en person som alldeles självmant gett upp sin karriär och kapat banden med sina tidigare vänner. Kate är lite likadan. Hon har släppt sitt jobb, saknar egna pengar och sliter hårt, men den här gången ser jag inte huvudpersonen som ett tröttsamt offer, utan jag tycker faktiskt om henne. Om jag i Presidentens hustru blev galen på huvudpersonen och undrade varför hon helt enkelt inte ryckte upp sig och skaffade sig ett liv så kan jag läsa Systerland och verkligen förstå hur man i ett land som USA trots allt kan välja att bli hemmafru – med allt vad det innebär. Jag är ärligt talat inte säker på om Sittenfeld är starkt emot hemmafrulivet och använder sina böcker som en kanal för att kritisera systemet, men lite grann läser jag böckerna på det sättet.
Det är dock inte som någon slags inlägg i en samhällsdebatt jag läser Systerland utan jag läser den som en väldigt fin bok om kärlek, relationer och föräldraskap. Jag gillade den här boken jättemycket och läste ut den på några få dagar. Fängslande bok!
Magikerna är första delen i en fantasytrilogi som ibland brukar beskrivas som en mer vuxen Harry Potter. Det ligger något i den beskrivningen. Boken kretsar kring Quentin: en ung kille med magiska förmågor som han utforskar i all sin meningslöshet och i hemlighet. Ibland fantiserar Quentin om Fillory: ett hittepåland i en fantasyserie som han läste som barn. Fillory har uppenbara likheter med Narnia, t.ex. att människobarn emellanåt kan göra besök där och utföra hjältedåd, upphöjas till kungar och drottningar och sedan återvända till den vanliga världen för att kanske inte kunna komma tillbaka till Fillory igen. Det är en för Quentin okänd Fillorybok som plötsligt lockar iväg honom på okända gator i Brooklyn så att han hamnar på en magisk plats Upstate New York. Plötsligt är han på Brakebills – en skola för blivande magiker. Och han erbjuds en plats. Quentin, som inte direkt har ambitioner och planer för framtiden, antar erbjudandet om att börja på skolan och i bokens första halva får läsaren följa honom och hans klasskompisar när de utvecklar sina magiska förmågor, festar, har sex och tar droger. Det är väl ungefär det här som gör att boken riktar sig till en mer vuxen publik än Harry Potter. Det är helt enkelt lite fulare och smutsigare och mindre politiskt korrekt på Brakebills.
Sedan kommer examen och Quentin och de andra ska ut i verkligheten igen. Om det saknades planer och ambitioner innan Brakebills så blir tillvaron ännu mer meningslös nu. Med magins hjälp går det att fiffla till sig pengar, droger, vadhelst man vill ha, men sedan då? Återigen finns Fillory i tankarna och på något sätt verkar det som att det finns ett sätt att ta sig dit och som att Quentin och hans kompisar har någonting att uträtta där.
Jag kan erkänna att jag hade låga förväntningar på den här boken, för jag har läst ett och annat om den och det verkar som att folk överlag inte tycker att Magikerna är så läsvärd. Jag tycker dock att Magikerna är riktigt bra och spännande och jag gillar att den flörtar med fantasyklassiker som Harry Potter och Narnia, men att den fortfarande gör sin helt egna grej. Det är en rolig och intressant vinkling att bygga en fantasyberättelse kring det att växa upp, träda ut i vuxenlivet, skaffa sig ett jobb och skaffa sig en plan för tillvaron. Dessutom är den skriven med humor. Jag skrattar typ högt åt stycken som:
”Under de följande dagarna fick han veta att han befann sig i ett kloster eller något liknande, det var i alla fall så pass mycket han kunde förstå av kentaurerna som skötte stället. Med en ton av gnäggande nedlåtenhet förklarade de att detta inte var en religiös plats utan ett samhälle tillägnat det mest fulländade uttrycket eller förkroppsligandet – eller förverkligandet kanske var ett ännu bättre ord – av kentaurskapets ofattbart invecklade men oändligt rena värderingar som Quentins simpla människohjärna aldrig kunde hoppas på att begripa. Det fanns något påtagligt tyskt över kentaurerna.
Det framkom, inte särskilt taktfullt, att de ansåg att människor var underlägsna varelser. Det var inte människornas fel. De var helt enkelt krymplingar som vid födseln olyckligtvis avskilts från sina rättmätiga hästhalvor. Kentaurerna betraktade Quentin med en blandning av medlidande och en i det närmaste total brist på intresse. Dessutom verkade de hela tiden rädda för att han skulle välta omkull.”
Magikerna innehåller många välkända väsen och miljöer som känns igen från andra fantasyberättelser, men Grossman skriver om dem på ett nytt och roligt sätt. Han vågar liksom skoja lite med fantasygenren, utan att för den sakens skull parodiera den. För det är verkligen en spännande story också, bakom alla snärtiga formuleringar och sidospår med sexfantasier och galna fester.
Jag tyckte faktiskt att Magikerna var riktigt bra!
Många läser extra mycket på sommaren, men jag hör nog faktiskt inte till dem. Faktiskt så läser jag nog lite mindre på sommaren än annars eftersom det är så mycket annat som händer… Det har i och för sig inte hindrat mig från att fylla på förrådet med e-böcker. Om inte annat får jag väl läsa i höst. 😉
Stål har jag varit sugen på att läsa sedan den kom på svenska 2012. Kanske är dags nu då!
Sara Lidman hör till Västerbottens stoltheter, får man nog säga. Hon har till och med förärats ett konstverk vid Umeå centralstation, där hennes texter finns bakom en upplyst glasvägg och citat pryder marken. Som Umeåbo har jag naturligtvis varit nyfiken på denne författare och det var därför med höga förväntningar som jag började läsa Din tjänare hör, vilket alltså är första delen i den så kallade Jernbanesviten, där Lidman skildrar livet i Norrlands inland under 1800-talet.
Men åh, så långsamt det har gått att läsa ut den här boken! Jag har läst och börjat om och läst om igen sedan i april och nu är den äntligen avslutad. Jag tycker att den här boken har varit märkligt svår att komma in i. Huvudpersonerna är många, dialekterna gör ett och annat svårtolkat och handlingen är inte speciellt klart utstakad. Jag kan faktiskt inte redogöra riktigt för vad den här boken handlar om. En och annan episod är rolig eller rörande, men trots att jag nu till slut har gått i mål med den här boken så ser jag inte riktigt karaktärerna klart framför mig. En del av problemet är nog att Din tjänare hör är den första delen i en serie och det som presenteras i just den här första delen är karaktärerna och ett frö till det som böckerna kommer att kretsa kring i senare delar, d.v.s. järnvägen, norra stambanan. Jag tror att den som tar sig tid att läsa fortsättningen kommer att se mycket mer i den här boken än vad jag gjorde.
Haha. Åh. Det här är ju mitt fel, till största delen, såklart. Jag har inte gett den här boken tillräckligt med tid, inte suttit ned och tolkat och funderat som man kanske borde. Det jag kan säga om den är väl på sin höjd att om du läser den, vilket du förmodligen borde, så ge den tid!
I dagens Nostalgitorsdag plockar jag upp ett inlägg från 2013 där jag skriver om att Dito har lanserat något som de kallar för elektroniska pocket och som alltså är extra billiga e-böcker. I inlägget frågar jag mig om de ens gör en vinst på de här böckerna, som kostar ungefär som en vanlig pocket. Och det kan man ju fortfarande fråga sig. Bokmomsen är på 6%, men momsen på e-böcker är på 25%. Ingen kan nog riktigt förklara varför det ska vara dyrare med e-böcker än pappersböcker, men så är det, och det är något som regleras av EU-lagstiftning och alltså ingenting som är speciellt enkelt för Sverige att ändra på. Det här är faktiskt en extra aktuell fråga, för om någon vecka sparkar Förläggareföreningen igång en kampanj, Bokvalet, för att uppmärksamma momsfrågan. Syftet med kampanjen är att påverka svenska politiker att ta ställning, förbereda en lagändring i Sverige och påverka EU så att den gemensamma lagstiftningen ändras. Får se hur det går!
Jag läste en artikel i DN om hur Amazon och andra registrerar läsvanor. Den typen av registreringar blir ju möjlig när läsare är uppkopplade när de konsumerar böcker, t.ex. om man läser böcker i Amazons e-bokläsare eller via appar. Jag vet inte om jag har något speciellt att säga om det här. Någonstans så känns det galet med all registrering som sker av sådant man delar med sig av på nätet på olika sätt, men samtidigt är det väldigt abstrakt vad det egentligen kan leda till… Jag VET ju att Facebook, Instagram, Twitter o.s.v. använder min info. Det är priset jag betalar för att kunna använda de här tjänsterna utan att betala i rena pengar. Samtidigt delar jag bara med mig av meningslösheter, som jag inte är speciellt mån om att hålla privat.
Nåväl. Det som slår mig mest är att det finns väldigt mycket man kan registrera kring läsning. Lästakt, vilka böcker som blir lästa, vilka som inte blir lästa, vid vilka tider man läser, anteckningar, understrykningar. Det påminner mig om att jag borde lära mig att anteckna och stryka under. Det gäller framför allt bokcirkelböcker. Jag brukar försöka påbörja bokcirkelböcker så fort som möjligt när vi har bestämt oss för att ny bok, men det brukar också leda till att jag har läst ut boken flera veckor innan vi träffas och pratar om den. I värsta fall har jag glömt allt utom vaga känslor. Rätt så ofta, och det gäller både bokcirkelböcker och andra böcker, har jag ingenting konkret med mig över huvud taget, utan kan bara dra mig till minnes om det pirrade till i magen för att språket kändes fint eller om det var något som fick mig att skratta…
Jag borde anteckna mer.
Kan dock inte anteckna när jag läser e-böcker, för jag läser i allmänhet på min lilla läsplatta, som är så omodern att den inte går att koppla upp mot nätet. 😉 Sedan läser jag i och för sig på mobilen och lyssnar på ljudböcker på mobilen och min surfplatta, men det där med att anteckna har jag som sagt aldrig förstått mig på, varken när det gäller e-böcker eller pappersböcker…
Hur gör du? Gör du hundöron, stryker under, antecknar i en anteckningsbok?
Liten parlör för älskande är faktiskt precis vad det låter som: en parlör. I ord från Aberrant (avvikande) till Zenith skildrar David Levithan ett förhållande, från dejtandet, genom årsdagar och till kriser. Man får inte veta mycket om huvudpersonerna eftersom hela berättelsen skildras i korta stycken kring de ord som ingår i parlören. Hela berättelsen och de båda huvudpersonerna skildras istället mellan raderna på ett elegant sätt.
Jag tycker att det är en fin liten berättelse (liten i bokstavlig bemärkelse; den är endast ca 200 sidor lång) och det känns som ett intressant och roligt grepp att bygga upp hela boken kring ord i en ordbok. Alla ord känns genomtänkta och utvalda och de ger ett litet poetiskt lager till berättelsen.
Själva formen är det som verkligen gör att den här boken sticker ut. Samtidigt kan jag känna att parlör-upplägget också blir en begränsning. Det blir lite stelt och inklämt i mallen. Jag kände inte riktigt att jag fick lära känna karaktärerna och att berättelsen fick blomma ut riktigt. Det är ändå en läsvärd bok, tycker jag. Annorlunda och fin!
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.