Dödens mästarinna är en deckare i medeltida miljö. När jag var yngre/tonåring hade jag särskilt intresse för ”historiska romaner”, men nu tycker jag att de sätter upp ett filter som hindrar mig från att relatera. När jag läser en bok kan jag eventuellt vara ute efter spänning/underhållning/intressanta berättelser, men de böcker jag verkligen blir berörd av måste de vara särskilt angelägna och kunna förmedla något som går att leva sig in i. Jag förmodar att människan i grunden var likadan på t.ex. 1100-talet som i nutid, men när böcker utspelar sig för hundratals år sedan har jag verkligen svårt att leva mig in. Det blir platt. Det blir mer fakta och historiska detaljer än berättelser om människor och relationer som jag kan bygga mig en bild av.
I Dödens mästarinna skickar kung Henrik II efter ”rättsläkaren” (så hette det naturligtvis inte) Adelia för att undersöka kropparna efter några barn som hittats mördade och stympade. Med de primitiva metoder som fanns (i boken; jag tror nog inte på att rättsläkare existerade på den här tiden) gör hon sina undersökningar, brottas med omgivningen, som inte alltid har så lätt att förhålla sig till att hon är kvinnlig läkare, och nystar i fallet. Som så många andra böcker som tar sig an att lära läsaren om livet förr i tiden så innehåller boken rätt mycket redogörelser för hur lite man visste om t.ex. medicin och forensik på den här tiden. Och hur mycket! Hon är onekligen svårköpt klipsk den där Adelia; som när hon bara lite sådär från ingenstans och som en liten bisak förstår vad som orsakar malaria eller som när hon i förbifarten delar ut moderna kostråd.
Nja. Det här känns som en småspännande bagatell. Det är lite kul med en deckare som utspelar sig i en annan miljö än vad de flesta andra deckare och visst har den sina intressanta och positiva sidor, t.ex. att den faktiskt är rätt rolig och att den har en självständig kvinna i huvudrollen. Men personligen har jag som sagt svårt för historiska romaner i största allmänhet. Det räckte helt enkelt inte hela vägen för mig.
Vi läste den här boken i bokcirkeln Picket & pocket, men jag kunde inte vara med på träffen och boken blev liggande outläst i månader… 😮 Mina bokcirkelkompisar Nobelprisprojektet och Med näsan i en bok har också bloggat om boken. Tror de gillade den lite mer än vad jag gjorde… Boken kan köpas hos t.ex. Adlibris.
Deckare alltså! Är det vår tids Harlequin-böcker? De där böckerna som folk läser, men helst inte lyfter fram som favoritböcker eller ens vill betrakta som ”riktig” litteratur? Det känns ibland som att deckare är så skämmigt att inte ens författare riktigt vill sätta sitt namn på dem. Riktigt så är det kanske inte, men visst är det underligt att just deckargenren har så många som skriver under pseudonym. Några exempel: Lars Kepler (paret Ahndoril), Hans Koppel (Petter Lidbeck), Arne Dahl (Jan Arnald), Robert Galbraith (J.K. Rowling), Emma Vall (Maria Herngren, Eva Swedenmark, Annica Wennström), Lucifer (Carl-Johan Vallgren)… och nu senast Michael Mortimer, som har visat sig dölja Daniel Sjölin och Jerker Virdborg.
Förklaringarna till att just dessa har skrivit under pseudonym kan vara att skilja deckarna från det ”vanliga” författarskapet, att man velat bli läst utan förutfattade meningar, eller ja, att det är ren och skär PR, antar jag, men det säger ju ingen rakt ut. Det förklarar dock fortfarande inte varför just deckaren lider av detta fenomen med pseudonymer? Är det skämslitteratur? Behöver genren så trista PR-knep?
I tystnaden begravd ingick bland de böcker som DN skänkte bort till sina prenumeranter i somras. Jag är annars inte den som har stenkoll på aktuella deckare och jag hade också väldigt dålig koll på den här boken. En positiv överraskning var att den till stor del utspelar sig i Tornedalen, för det är väl inte alltför många böcker (särskilt inte deckare?) som utspelar sig i Norrland över huvud taget.
Handlingen kretsar kring en gammal skidkung som plötsligt blivit mördad med yxa utan att det verkar finnas några direkta motiv eller någon misstänkt gärningsman. Katrine, som bor i London till vardags, kommer till Tornedalen när hon lite av en slump fått reda på att hennes mamma äger ett hus, som någon är väldigt ivrig på att köpa, i de här trakterna. Hennes mamma är gammal och sjuk och inte direkt förmögen att berätta om gården och varför hon har den i sin ägo. Det visar sig att hon bär på hemligheter med kopplingar till Sovjet.
Boken var lättläst och spännande, men bitvis kändes det lite krystat och inte så trovärdigt. Framför allt känns inte relationerna och dialogerna så lättköpta. Den stora behållningen är i mitt tycke beskrivningen av Sovjets mörka historia och det som kan hittas i deras arkiv. Boken hinner också ta några extra vändningar i slutet som gör att man taggar till lite extra och vill veta hur allt hänger ihop.
Mr. Dixon försvinner är den fristående fortsättningen på feel good-romanen Fallet med de försvunna böckerna av Ian Sansom. Böckerna kretsar kring bibliotekarien Israel Armstrong, som har råkat bli bokbussbibliotekarie på den Nordirländska bondvischan. Israel börjar finna sig till rätta, kanske rent av trivas, med sin tillvaro, trots att han nog för de flesta framstår som en mycket udda fågel; vegetarian, Londonbo, jude, mer intresserad av finkulturell litteratur än lantliv och, ja, bibliotekarie.
I den tidigare boken jagade Israel försvunna bokbussböcker, men nu är bussen fylld med böcker och biblioteksverksamheten igång. Israel har också andra uppdrag, t.ex. att sätta ihop en vikskärmsutställning om varuhuset Dixon & Pickerings historia. Under arbetet med att montera upp vikväggarna hamnar han plötsligt i något som tycks vara en grov stöld av varuhusets kassa samt kidnappning av varuhusdirektören mr Dixon. Trots idoga försök att förklara att han bara är bibliotekarie och omöjligen borde gå att förväxla med någon kriminell, så blir han huvudmisstänkt, och när han väl släpps mot borgen inleds ett privat detektivarbete för att hitta Dixon och själv bli rentvådd.
Boken är lättläst och rolig, särskilt för oss boknördar eftersom den innehåller så mycket biblioteks- och bokskämt. Faktiskt är den en av de mest underhållande böcker jag läst på länge. En del kanske skulle finna boken lite töntig och för lättviktig, men jag tycker verkligen om böckerna om Israel och uppskattar humorn. Visst är boken enkel på flera sätt (det är fasligt mycket dialog!), men jag gillar den ändå.
Det finns åtminstone fyra böcker om Israel Armstrong, såvitt jag kan förstå, men dessvärre är inga fler översatta till svenska. Synd!
Det var inte allt för länge sedan jag läste min första Wallanderdeckare. Då läste jag dessutom den första boken i serien, Mördare utan ansikte. Det som slog mig under läsningen var att den var väldigt långsam och redogjorde väldigt noga hur utredningsarbetet gick framåt. Särskilt mycket action eller överraskningar fanns helt enkelt inte. Jag frågade mig om boken helt enkelt är lite daterad, men oavsett vilket så gillade jag boken. Jag såg att det i slutet av sommaren kommer ytterligare en bok om Wallander. Jag är ju ingen stor Wallanderkännare, precis, men jag trodde på något sätt att serien avslutats för länge sedan (det var ju trots allt över 20 år sedan den första boken kom ut!). Den nyaste heter Handen och innehåller även extramaterial i form av ett uppslagsverk till Wallanders värld. Jag kanske borde läsa den nya och jämföra med Mördare utan ansikte. 😉 Jag får för mig att mycket har hänt deckaren sedan Mankell gav ut sin första bok om Kurt Wallander…
Kanske är jag den enda som inte har läst en enda Wallanderdeckare förut och heller inte har sett någon filmatisering. Nu har jag i alla fall läst den första delen i Mankells serie om polischef Kurt Wallander. Den har några år på nacken, 22 närmare bestämt. Jag funderar på om den känns lite daterad och jag vet inte, men visst skriver man inte deckare såhär idag? Deckare är väl egentligen inte ”min” genre, men jag föreställer mig att deckare nu för tiden måste vara lite överdrivna, tillspetsade och bjuda på överraskningar för att fungera. Det finns ju redan så många deckare och det är svårt att vara nyskapande. I Mördare utan ansikte är det inte särskilt mycket som känns överdrivet eller konstruerat. Tvärtom handlar den om en mordutredning – varken särskilt mycket mer eller mindre.
Det är ett äldre par som brutalt har mördats på sin gård på den skånska landsbygden. Ingen kan förstå motivet och ingen vill mena på att de ens har haft några pengar att tala om och som kunnat locka till sig rånare. Det är grannarna som slår larm en tidig morgon och när Wallander och hans kollegor är på plats så är mannen redan död och hustrun är svårt misshandlad och döende. När hon avlider på sjukhuset några dagar senare kan hon bara väsa fram ett enda ord: ”utlänningar”. När informationen läcker ut till pressen går plötsligt en våg av hot och brott mot flyktingförläggningar, vilket i sin tur kräver ännu mer av utredarna, som nu tampas med flera ouppklarade fall.
Till en början så gillade jag verkligen den här deckaren skarpt. Det kändes så annorlunda, så ovanligt, att boken tycktes följa en ”helt vanlig utredning”. Det ena vanliga dagen på jobbet följer på den andra, eller vad man ska säga. Visst, det är några jakten och biljakter, men det är ännu mer presskonferenser och skrivbordsjobb. Det kändes liksom ärligt, som om det är såhär det går till under polisutredningar. Men sedan var det som att det blev just det som fick boken att tappa mot slutet. Jag gillade lunket, men när brottet visade sig ha ungefär den förklaring man kunnat tänka sig så kändes det lite som att jag trots allt hellre hade velat haft det där spektakulära: att paret hade någon dunkel hemlighet och att det skulle finnas något extra där bakom. Icket.
Jag har lite blandade åsikter med andra ord, men jag är oavsett glad att jag läste boken. Det var en trevlig bekantskap och jag läser gärna fler böcker i samma serie.
Diane Wei Liang är en kinesisk författare, numer bosatt i London, och Jadeögat är den första bok hon skrivit om detektiven Mei Wang, i Beijing. För mig är det inte bara den första Mei Wang-deckaren, utan ärligt talat det första jag läser av en kinesisk författare(!). Kina är också ett land jag varken har besökt eller vet särskilt mycket om. För mig är Liang berättelse om moderna Kina och landets moderna historia, med avstamp vid Kulturrevolutionen, den största behållningen av boken, även om själva gåtan också är spännande.
Mei Wang har förlorat sitt jobb på Ministeriet för offentlig säkerhet och har nu tagit steget att öppna en detektivbyrå. Släktingarna är skeptiska, men hon är besluten att ge det en chans. En dag kommer en av hennes mammas vänner, Cheng, till byrån och ber henne att finna en värdefull antikvitet, som kan ha stulits från ett museum under Kulturrevolutionen. Mei börjar söka och dra i olika trådar och det visar sig snart att sökandet också leder till hennes egen familj och hemligheter som hennes mamma bär på.
Jag gillade verkligen den här boken, mest på grund av Kina-skildringarna, som sagt. Det är också en lagom oblodig och avkopplande deckare. Det finns dock en del sidospår i boken som författaren hade kunnat använda mer, men förmodligen finns de med för att författaren vill så frö till sådant som kommer i senare delar i serien.
För ett tag sedan förfärades 😉 jag över de fullständigt horribla framsidorna till nyutgåvorna av Sjöwall & Wahlöös deckare. I vår är det ett gäng andra ”klassiska” svenska deckare som kommer i nyutgåva, nämligen Maria Langs dito. Och jajamensan: de här framsidorna är toksnygga! Tack för det! 🙂
Jag såg att det har kommit ut en ny deckare som för ovanlighetens skull utspelar sig i Jokkmokk (jag har knappt läst någon bok som utspelar sig i någon ort norr om Uppsala!). Boken heter Fjälldesperadon och är baserad på verkliga händelser, d.v.s. dubbelmordet i Vaisaluokta 1951.
Det är kanske inte alltid så lätt att göra något nyskapande i deckargenren, men den här känns riktigt spännande.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Dödens mästarinna är en deckare i medeltida miljö. När jag var yngre/tonåring hade jag särskilt intresse för ”historiska romaner”, men nu tycker jag att de sätter upp ett filter som hindrar mig från att relatera. När jag läser en bok kan jag eventuellt vara ute efter spänning/underhållning/intressanta berättelser, men de böcker jag verkligen blir berörd av måste de vara särskilt angelägna och kunna förmedla något som går att leva sig in i. Jag förmodar att människan i grunden var likadan på t.ex. 1100-talet som i nutid, men när böcker utspelar sig för hundratals år sedan har jag verkligen svårt att leva mig in. Det blir platt. Det blir mer fakta och historiska detaljer än berättelser om människor och relationer som jag kan bygga mig en bild av.
