För ganska länge sen läste jag Odjuret av Roslund och Hellström. Bra deckare! Även en intressant berättelse eftersom den handlar om att söka hämnd och vilja ta lagen i egna händer.
Roslund har tydligen börjat skriva med en ny författarkollega, såg jag. Nyligen kom deckaren Björndansen ut och den har Anders Roslund skrivit tillsammans med Stefan Thunberg, som tidigare skrivit manus (t.ex. till Jägarna 2). Lite lustigt att Roslund fortsätter att skriva i par, men med en ny kompanjon. Undrar vad Hellström gör?
MemoRandom skulle jag beskriva som en typisk grabb-deckare. Jag hatar sådana där könade genres, men lite grann kan det lysa igenom att vissa böcker riktar sig till ett visst kön (chick lit t.ex… Vilken snubbe läser chick lit?). Här är det ”grabbar” och ”kärror” och killar som skriker ”man down!”. Den får mig lite att tänka på Jens LapidusStockholm noir-trilogi, med tanke på ”grabbigheten” alltså, fast snäppet sämre. I fallet med Stockholm noir skildras en undre värld där folk tydligen pratar med en viss jargong. Här känns det mer sökt.
Handlingen kretsar kring en man som vaknar upp efter en stroke. Han har varit med om en olycka, kanske, och har nu tappat minnet. Det framkommer att han har jobbat som polis och ansvarat för informatörer, eller är det infiltratörer? En av hans informatörer, kallad Janus, är dock helt borta ur minnet samtidigt som det är ytterst viktigt att han får tag på honom. Fler är ute efter Janus och vem kan man egentligen lita på?
Det är spännande, men stundvis väldigt klyschigt på ett tråkigt sätt. Jag tror det är språket jag hakar upp mig på. Eller bara situationerna och karaktärerna, t.ex. en framgångsrik man som gör sig ovän med sin älskarinna i en scen i bokens början. Det känns som något man läst (och framför allt sett på TV) tusen gånger förut. Man förstår att ett glas kommer flyga. Man fattar att den sexiga tjejen såklart är trasig och inte kommer att palla trycket. Förmodligen var hon bara med i berättelsen för att vara sexig och ha långa ben.
Nåja. Det här kändes inte som en höjdare, men visst har jag blivit underhållen och tyckt att berättelsen varit spännande och fängslande. Många deckare är ju inte så mycket mer än just spännande och det här är långt ifrån det sämsta jag läst i genren, trots allt.
Libby Day har förlorat nästan hela sin familj. När hon var sju år gammal utplånades hennes familj när mamman och de två systrarna mördades kallblodigt av en mördare som också lämnade satanistiska tecken på brottsplatsen. Trots den ringa åldern och att hon inte såg något av förloppet kallades Libby till vittne och det kom att leda till att brodern, Ben, dömdes och sedan dess har suttit i fängelse. Nu, 25 år senare, lever Libby ett inte särskilt fungerande liv. Hon klarar inte av att ta sig till ett arbete varje dag. Faktiskt har hon kroniskt svårt att ta tag i grejer och även att upprätthålla nära relationer. Nu meddelas hon om att hennes pengar är på väg att ta slut. Därför blir det i någon mening välkommet när hon plötsligt blir kontaktad av en kille som erbjuder henne pengar för att besöka hans klubb. Det visar sig vara en grupp privatspanare som är intresserade av Libbys fall och nu vill de träffa henne. Libby tar sig dit för pengarnas skull och träffar så en hel grupp människor som fascineras av Libbys familjs öde. Ingen av de tror att Ben är skyldig.
Det börjar som ett sätt att tjäna pengar genom att gå med på att för privatspanarnas räkning besöka Ben och människor som fanns runt familjen vid tiden då de brutala morden skedde, men snart tvivlar även Libby på att Ben verkligen är skyldig.
Det författaren gör väldigt bra är att trovärdigt skildra förhållandena för Libby, livslångt offer på sitt sätt, genom att hon efter händelserna aldrig har kunnat anpassa sig till samhället och en tillvaro som ställer krav på att man kan ta hand om sig själv, hålla ordning på saker runt omkring och att passa tider. Flynn skriver om strippklubbar de besöker under efterforskningarna och andra sjaskiga miljöer där människorna, som fanns runt Ben vid tiden för mordet, nu har hamnat. Det känns verkligen trovärdigt. Det finns så mycket futtighet, utanförskap och fattigdom som fladdrar förbi i berättelsen. Parallellt med Libbys jakt rullas också det verkliga förloppet fram, bit för bit, tills alls vävs ihop i en skrämmande och spännande upplösning.
Det här är verkligen en lyckad deckare; faktiskt bland de bästa jag läst på år och dag. Det är spännande, oförutsägbart och, framför allt, väldigt bra berättat. Miljöer, karaktärer och dialoger träffar helt rätt och man blir ömsom berörd, ömsom arg och ömsom direkt skrämd.
På förekommen anledning vill jag bara förtydliga mitt inlägg om deckaren med att jag:
1) inte främst syftar på stavfel när jag skriver att många deckare känns oredigerade. Det finns en konstnärlig aspekt i texter och det krävs att en text blir ordentligt genomarbetad för att den ska bli bra. I hafsverk så sitter inte all text som den ska och det gäller alla hafsverk, dit många deckare kvalar in enligt min åsikt.
2) inte ser ”kärleksromanen” som ett exempel på felfri litteratur eller som en motpol till deckaren, utan nämnde kärlek som ett tema bland andra som det har vridits och vänts på genom århundradena så mycket att det är imponerande att det fortfarande finns något nytt att säga inom området.
3) inte tror att enbart deckare har något slags ram att förhålla sig till. I mitt inlägg syftade jag inte på prosans ramar, utan om den mall som allt för många deckare har fastnat i. Episoder, karaktärer och upplägg är allt för ofta varianter av varandra i deckare.
4) inte tycker att alla deckare är usla. Det finns massor av exempel på bra deckare.
5) inte tycker att ”alla andra böcker” är felfria, litterära mästerverk.
Själva poängen med mitt inlägg var inte att berätta om hur mycket jag hatar deckargenren, utan att berätta att jag gillar deckargenren och tycker att den behöver en uppryckning. Det finns ingen anledning till att just deckare ska vara dåligt skrivna och fyllda med klyschor. I min värld finns det absolut ingen motsägelse mellan att en bok ”lättsam”/”underhållande” och att den är bra skriven. Det är liksom inte så att jag önskar mig fler ”finkulturella” och ”svårtillgängliga” deckare. Men lite fräscha och nyskapande sådana? Skrivna med språklig elegans? Sådana deckare finns! Men de är för få… När vann en deckare Augustpriset senast liksom? 1993? Det är för fan 21 år sedan!
Om någon undrar varför jag ens skriver det här inlägget så har jag alltså råkat se att min blogg figurerar i samband med veckans fråga, som den här gången handlar om deckare och korrekturläsning, på bloggen Alkb. Jag har varken blivit meddelad om detta, än mindre tycker jag innerst inne att det är ok att posta ett inlägg som får hänga helt oemotsagt med en kommentar som är tagen ur sitt sammanhang och där det framgår åsikter som inte ens finns att läsa i mitt inlägg.
Ibland hävdar jag nog att jag inte läser deckare så ofta, men faktum är att jag ljuger de gånger jag råkar säga något sådant. Jag läser faktiskt ganska mycket deckare! Vid sidan av noveller är det den näst mest lästa genren för mig i år… Förra året plöjde jag 11 stycken (och ja, det är mycket för mig, jag är inte en sådan bokbloggare som läser 100 böcker per år; även om jag gärna hade kunnat läsa så snabbt och mycket).
Däremot är det nog så illa att jag sällan gillar deckare och att jag ofta glömmer bort dem omgående när jag har läst ut dem. Det blir inte bättre av att det känns som att hela genren har traskat runt så många varv att ungefär allt känns som klichéer och som sådant man läst förut. Poliser som går hem och lyssnar på opera? Okej. Unga, ambitiösa tjejer med relationsproblem? Okej. Några ointressanta sidospår om ett trassligt privatliv? Visst. Poliser som glufsar i sig snabbmat och annat de kan äta i farten medan de stressar omkring? Jepp. Privatspaning? Jajamensan. För att inte tala om alla brott. Hur man än vrider och vänder på det så går det kanske inte att skildra ett brott på så många olika sätt; särskilt som de flesta av oss aldrig någonsin har varit eller kommer att vara i kontakt med grov brottslighet. Deckare tenderar att vara till förväxling lika varandra och därmed ganska ointressanta.
Det underliga är att det finns löjligt många böcker i andra genres som också behandlar samma tema, men sällan blir upprepningarna så uppenbara som i just deckargenren. Inte vet jag hur man i detta århundrade fortfarande kan skriva om kärlek, vänskap, barndom, utanförskap etc. och fortfarande komma med något nytt, men det gör författare hela tiden. Allt för många deckare är dock tyvärr stöpta i samma form: en form som nog är tänkt att tilltala läsaren, men som gör att deckarna förvisso har samma spänning och driv (i bästa fall), men garanterat lider av samma brister och absolut inte har någonting nytt att tillföra.
Och nej, jag vill inte peka ut någon särskild deckare som dålig, och ja, det finns exempel på riktigt bra deckare, men för mig är tendensen ändå tydlig. Deckare räknas inte som riktiga böcker. Deckare kan kännas direkt oredigerade, ibland till och med innehålla fel som en korrekturläsare borde ha upptäckt. De kan därtill fullkomligt drypa av felaktigheter om hur polisarbete går till och vad en brottsplatsundersökning kan ge. De saknar trovärdighet, kort och gott. Och de är så inspirerade av varandra att alla de här felaktigheterna börjar passera som normala för att man har hört dem så många gånger att man börjat tänka på dem som trovärdiga.
Jag är så less på deckaren! Och jag fattar inte varför det skrivs så mycket dåligt i genren och varför författare, förlag och läsare tydligen nöjer sig med detta. Jag tycker faktiskt att genren förtjänar bättre än så och att läsarna också gör det. Det är inte fult att läsa deckare, men bara för att man gillar böcker som inte direkt räknas som finkultur så behöver man ju inte köpa att böckerna är t.ex. taffligt skrivna eller så utflippade att det liksom inte går att tro på berättelsen. Jag tror också att både författare och förlag skulle kunna bättre, om de brydde sig och hade tid/pengar att lägga ner. I slutändan handlar allt alltid om pengar. Inte vet jag om det verkligen är så cyniskt, men kanske ses deckare som någon slags kostnadseffektiv produkt där berättelser tillåts följa en uttjatad mall, huvudsaken att det säljer. Kanske har någon till och med räknat på det och kommit fram till att det inte behövs redigering och korrekturläsning på samma nivå som för ”riktig” litteratur, för de här böckerna är hur som helst inte tänkta som något annat än att stå och stirra i ställ på matvaruaffärerna. Med till förväxling lika framsidor, dessutom.
I slutändan så tror jag dock att hela deckargenren kommer att få lida om det tydligen bara ska accepteras att halvfärdiga texter skeppas iväg och ställs upp i pocketställen, tänkta att köpas av den som på vinst och förlust grabbar tag i en bok. Förr eller senare så måste väl fler än jag ha tröttnat. Har inte alla till slut tröttnat? Och vem ska då köpa dessa böcker? Och vem ska någonsin ens orka skriva en ”riktig bok” i deckargenren om deckaren mest förknippas med ”skräp”?
Vilka av de tio senast lästa deckarna kommer du ihåg någonting av?
Edit: Insåg att en del verkligen tagit fasta på det jag skrev om korrekturläsning. Vill påpeka att det inte känns som ett lika stort problem som dåligt redigerade böcker. Som jag ser det är texter något som växer fram i en konstnärligt process där texten omarbetas tills författare och redaktör är nöjda. Mitt intryck är att många deckare är lite av ett hafsverk, till skillnad från en hel del annan litteratur där varje formulering och stycke är noga avvägt. Jag tycker att alla böcker bör vara ordentligt redigerade. Om det sen finns ett litet stavfel i texten är knappast hela världen.
Jag måste börja med att skriva en generell sak om deckare, så har jag det sagt. Det finns få genrer där jag är så känslig för felaktigheter och logiska luckor som när det kommer till deckare. När poliser privatspanar (och gör helt koko brottsplatsundersökningar under dessa spaningar), går på magkänsla istället för fakta och ber släktingar att göra diverse undersökningar, så tappar jag intresset. Pepparkakshuset är inte på något sätt extremare än annat i genren, men den lider liksom de flesta deckare av scener som känns direkt sökta och/eller skaver på flera sätt.
Inneboende i deckargenren är ju dock att det ofta är så spännande att man vänder blad i alla fall… Och i den här boken är det faktiskt ganska spännande. Handlingen kretsar kring en serie mordfall, där offren också har torterats. Vad vi som läsare får veta redan från början är att offren, som verkligen lever helt skilda liv, faktiskt har en koppling: de har alla gått i samma lekskola, där de också hade helt olika status i den hårda hierarkin. Thomas hör till de som stod längst ned på den sociala stegen och var också offer för grymheter av de andra barnen (faktiskt så grova grejer att jag har svårt att köpa dem!). När han så träffar sin barndoms värsta plågoande i tunnelbanan får han ett infall och följer efter honom.
Det är verkligen en del plågsamma och oerhört grova tortyrscener i den här boken, tycker jag. Ett och annat känns också allt annat än trovärdigt. Men, som sagt, man läser ändå och underhålls på något sätt. Typisk deckare, varken mer eller mindre, om du frågar mig.
Det fördolda är Hjorth och Rosenfeldts debutdeckare och det första jag läser av författarduon. Den känns på väldigt många sätt som en standarddeckare, komplett med karaktärer som inte får det att funka på det privata planet och allt annat man känner igen från TV och sådant man läst tidigare.
Själva fallet kretsar kring mordet av en tonårig kille, som hittats mördad och med hjärtat utskuret. Pojken har varit mobbad, men bytt skola till samhällets (i det här fallet Västerås) lite ”finare” skola. Han verkar inte ha haft så många vänner, flickvännen som han påstås ha varit hos på mordkvällen ljuger om att de träffats och ingen runt omkring verkar direkt sörja honom. Mammans bekymmer är t.ex. i huvudsak hur mycket hon kan ta i betalt av pressen för att sälja en exklusiv intervju.
Det finns mycket i relationerna runt omkring som jag har lite svårt att köpa och även mordutredningen känns som en mindre trovärdig historia. Exempel på vad som händer i utredningen: en polis börjar privatspana eftersom han kopplas bort från fallet, en brottsplatsundersökare är så mån om att vara med där det händer att hon själv åker iväg för att göra en rättsmedicinsk undersökning, två poliser tar in en 16-åring för förhör och för att få honom att snacka så skrämmer de igång honom genom att visa bilder från fyndplatsen på kroppen och skadorna, en i utredningen ligger med flera av de som hörts om olika saker i utredningen, standardtillvägagångssättet på förhör är att poliserna hotar med att rota i vittnets privata angelägenheter för att sätta dit dem för någon småsak, vad som helst, ifall de inte pratar. Ja, det finns ganska mycket mer faktiskt, som jag skakar på huvudet åt.
Men visst, det ÄR spännande. Självklart vill man veta vem som ligger bakom mordet och därför är boken lite av en bladvändare, trots att jag tycker den är så klichéartad och dessutom saknar någon riktigt intressant och trovärdig karaktär. Den karaktär som författarna har lagt mest krut på är sexmissbrukaren Sebastian, som inte ens tillhör utredningen eller ens är polis, men som är gammal bekant med den som leder gruppen. Ett litet samtal senare så har han hux flux tagits med i arbetet. Han är för övrigt i Västerås för att göra sig av med ett hus han fått på halsen sedan hans föräldrar (som han inte sörjer det minsta) gått bort. Under utredningen tar han sig en del friheter och säger lite vad som helst som kan provocera fram den information han vill ha; ett arbetssätt som jag inte tror är så vanligt. Jag kan inte påstå att jag tycker Sebastian, heller, är en särskilt intressant eller trovärdig karaktär.
Spännande, som sagt, men ärligt talat inte så bra…
Paradisoffer är Kristina Ohlssons fjärde deckare om Fredrika Bergman. Jag fick e-boken i en DN-kampanj i julas och enligt DN kan just Paradisoffer räknas som den bästa i serien och värd att hoppa rakt in i serien med. Så synd då att den faktiskt inte är särskilt bra skriven. Möjligen har det introducerats mellanslag av misstag (hoppas!) när e-boken konstruerades, men förmodligen innehåller boken verkligen en massa särskrivningar. Jag är allt annat än en språkpolis, men när jag läser en bok eller tidning är jag helt oresonlig när det gäller språkfel såvida det inte är uppenbara och enstaka slarvfel.
Nåja! Boken handlar om ett bombhotat plan som är på väg mot USA. Kaparna har två krav: att en utvisningshotad man, Zakaria Khelifi, ska få uppehållstillstånd och att ett amerikanskt hemligt fängelse i Afghanistan ska stängas ner. SÄPO, USA:s motsvarighet, justitiedepartementet m.m. blir direkt inkopplade och nu börjar en svettig utredning. Innan planets tank hunnit tömmas så måste fallet lösas. Ganska snart visar det sig att spåren tycks leda mot planets pilot: Karim Sassi. Men vad har han för motiv? Ingenting verkar stämma och tiden bara går.
Det är spännande, men också lite rörigt. Författaren har själv jobbat på SÄPO och kanske blir det lite väl mycket beskrivning av jobbet för att det ska bli riktigt flyt i berättelsen. Jag tycker också att boken lider lite av att den handlar om så många karaktärer. Tanken är väl att man som läsare ska läsa hela serien och lära känna karaktärerna på det sättet, men för mig som hoppat rätt in i berättelsen blir det ganska platt.
Nja, den här boken får inte mer än ett medelbetyg av mig. Med ett frågetecken också för särskrivningarna som känns helt oacceptabla.
Steven är tolv år och försöker förtvivlat få ihop sin dysfunktionella familj, som består av mormodern, mamman och en lillebror. För nästan 20 år sedan föll Stevens morbror offer för en seriemördare, som grävde ner sina lik ute på heden. Just morbroderns lik hittades dock inte och nu har Steven tagit på sig det hopplösa uppdraget att försöka återfinna kvarlevorna för att, som han föreställer sig, mormodern äntligen ska få någon ro och de ska kunna bli en riktig familj. Han inser själv att utsikterna att hitta rätt på den enorma Exmoorheden är mycket små. I hemlighet skickar han därför ett brev till morbroderns mördare, som är inspärrad och hatad på fängelset. Han försöker i kodade ord få information som kan hjälpa honom i sökandet. Breven kommer dock att väcka något hos mördaren, Avery, som är djupt störd och genom breven kan försjunka i dagdrömmar om de barn han begått fruktansvärda övergrepp mot. När han inser att den han brevväxlar med faktiskt bara är en pojke själv så blir begäret för stort och han bestämmer sig för att ta sig ut.
Mörk jord kan nog läsas som en deckare, som vilken som helst, men i första hand är det inte mordet och att återfinna kvarlevorna efter mördarens offer, som är något centralt tema i boken. Kanske är det inte ens mördarens väckta intresse för Steven som är det viktigaste i boken. Däremot har författaren verkligen lyckats förmedla fattigdomen och ynkligheten i Stevens hem och hur tuff hans tillvaro är med mobbing, utanförskap och flykten ut på heden för att söka efter något han inte ens har någon direkt utsikt att finna. Porträttet av mördaren känns också plågsamt trovärdigt och obehagligt.
Jag tycker Mörk jord var en bra bok! Plus i kanten också för att den är inte är så tjock (ca 250 sidor). En bra bok ska inte behöva vara mycket längre än så!
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Jag måste börja med att skriva en generell sak om deckare, så har jag det sagt. Det finns få genrer där jag är så känslig för felaktigheter och logiska luckor som när det kommer till deckare. När poliser privatspanar (och gör helt koko brottsplatsundersökningar under dessa spaningar), går på magkänsla istället för fakta och ber släktingar att göra diverse undersökningar, så tappar jag intresset. Pepparkakshuset är inte på något sätt extremare än annat i genren, men den lider liksom de flesta deckare av scener som känns direkt sökta och/eller skaver på flera sätt.
