Kerstin Ekman är en författare som har vågat röra sig i alla möjliga, vitt skilda genrer och idag får man kanske räkna henne till en av våra mest creddiga och hyllade författare. Ibland känns det nästan som att ”creddig” och ”deckare” står i motsats till varandra. Därför är det lite kul att påminna sig om att hon faktiskt debuterade med en kriminalroman, som sedan följdes upp av flera andra romaner i samma genre. De tre små mästarna från 1961 är en av de här tidiga kriminalromanerna.
Boken utspelar sig i byn Rakisjokk. Rakisjokk ligger avsides och under vintern blir invånarna närmast isolerade. Så dör läraren Matti. Det sägs att det var ett fylleslagsmål, men det finns några detaljer som gör att det känns som att de andra byinvånarna ljuger. När Mattis vän, David, kommer till den norrländska byn ett halvår senare för att hälsa på så blir han naturligtvis bestört över vad som har hänt med Matti, men han börjar också nysta i vad som egentligen har hänt. David och polisen Torsson börjar att försöka ta reda på sanningen om Mattis död.
Det är pussligt och trots att det är en kort berättelse (boken är inte ens 200 sidor lång) så hinner misstankarna kastas på många människor och berättelsen hinner ta flera nya vändningar. Det jag framför allt gillar med De tre små deckarna är dock inte deckargåtan i sig utan miljöerna. Det känns spännande och kul med en deckare som utspelar sig så långt norrut och låter flera karaktärer vara av samiskt ursprung. Det är inte så ofta jag har träffat på samer i en bok (!).
Jag lyssnade på boken som ljudbok och även om jag gillar Torsten Wahlunds uppläsning så måste jag inflika att jag gärna hade läst boken istället för att lyssna. Ekman är en ytterst skicklig författare och hon vet precis vilka ord hon ska välja för att mejsla fram berättelsen, men att läsa hennes texter kan också kräva en viss koncentration eftersom de inte sällan är väldigt koncentrerade och eftersom hennes böcker brukar innehålla flera lager. Jag hade faktiskt lite svårt att hänga med i ljudboken och tänker att den nog med fördel borde läsas i lugn och ro istället.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en koncentrerad och pusslig deckare som utspelar sig i en liten lappländsk by.
Betyg: 3 mahjongspel av 5.
Om De tre små mästarna och Kerstin Ekman
Kerstin Ekman (född 1933) är en svensk författare som sedan 1978 innehar stol nr 15 i Svenska akademien. Efter en konflikt kring författaren Salman Rushdie deltar hon dock inte akademiens arbete. Ekman debuterade som deckarförfattare 1959 och har sedan dess gett ut en lång rad romaner inom vitt skilda genrer. Hennes senaste bok, När allt var levande och lustigt, utkom 2015 och är en biografi om Linnélärjungen Clas Bjerkander. Ekman är en mycket uppskattad författare och bland de otaliga priser som hon har belönats med kan Augustpriset nämnas. Det är ett pris som hon dessutom har förärats två gånger (1993 för Händelser vid vatten och 2003 för Skraplotter).
Uppläsare: Torsten Wahlund.
Utgivningsår: 2016 (den här ljudboksutgåvan, utgiven av Bonnier Audio), 1961 (första utgåvan, utgiven av Bonnier).
Antal sidor: 174 sidor (ca 6 h lyssning).
ISBN: 9789176511817.
Andras röster: Evaveva läser, Käckare deckare.
Köp hos t.ex: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”De tre små mästarna är egentligen kineser och döda för ett par tusen år sedan. Ingenting kan vara mer förvirrande för en svensk poliskonstapel än att finna deras spår i en isolerad fjällby tolv mil norr om polcirkeln, blodiga spår dessutom.
Konstapel Torsson lämnade Rakisjokks by med en död karl i pulkan och hans baneman framför sig i skidspåret. Trots allt hade han inte löst några gåtor.
Han kom tillbaka en sommardag, han och tavelmålaren David, ett omaka par med skilda åsikter i allt utom detta: att reda ut allt det oförklarliga som ledde till att teckningsläraren Matti en vinternatt hittades död i drivan utanför skolhuset. De lärde sig åtskilligt om de tysta och slutna människorna i Rakisjokk, och gåtan gled dem gång på gång ur händerna. Men konstapel Torsson tänkte inte ge sig – till varje pris måste han reda ut de tre små kinesernas fruktansvärda hemlighet.”
Ruby bor med sina föräldrar i ett minst sagt skruttigt hus i en liten engelsk kustby. Hennes mamma försöker att få tillvaron att gå runt. Pappan har nått nederlag efter nederlag och har nu nått den nivån att han inte ens försöker att söka något nytt jobb. Han ägnar istället dagarna åt fiske, drickande, tv och att klä ut sig till cowboy tillsammans med några andra män från trakten. Ruby har det inte lätt i skolan, där hon plågas av sina klasskamrater, men hemma håller hon modet uppe genom att drömma om att ha en ponny, något som aldrig kommer att ske. Hon är också mycket med sin pappa. På ett barns vis vill hon ställa upp för sin pappa, försvara honom och muntra upp honom.
Plötsligt börjar trakten att skakas av fruktansvärda brott: kvinnor blir förnedrade och mördade och tvingade att ringa sina mammor medan det pågår. Rubys pappa tar på sig att åka runt och ge kvinnor lift, så att de inte ska behöva gå hem själva. Ruby, ”vice-sheriffen”, får följa med. Det rullas snart upp för läsaren att allting inte är riktigt som Ruby kanske tror och läsaren får sedan följa henne när hon lägger ihop alla pusselbitar och inser att det är något som inte stämmer. Insikten är fruktansvärd och hon vet inte hur hon skulle kunna anförtro sig åt någon.
Livets och dödens villkor är en helt fruktansvärd bok om barns sårbarhet och den väcker många tankar kring barn och deras fullständiga lojalitet. I många kriminellas närhet finns naturligtvis barn, barn som vill tro på sina föräldrar och som gör vad som helst för dem och för att hålla ihop familjen. Vad jag önskar att alla barn hade trygga och pålitliga vuxna omkring sig och att alla barn fick växa upp utan att behöva ta ansvar och försöka att skydda sina föräldrar! Jag fick faktiskt lite ont i magen av att läsa den här boken.
Livets och dödens villkor är naturligtvis också en spännande deckare (extremt spännande, faktiskt), men det är berättelsen om Ruby som verkligen berör. På djupet. Bauer är oerhört skicklig på att skriva om destruktiva familjeförhållanden och här briljerar hon verkligen. Hon lyckas också på ett fint och insiktsfullt sätt fånga precis den där tiden i livet innan puberteten, tiden när man fortfarande är ett barn och inte behöver ställas inför faktumet att man är en kvinna och att det medför begränsningar. Livets villkor, som sagt.
Jag lyssnade på den här boken som ljudbok och jag kan verkligen rekommendera andra att göra detsamma. Jag faller inte alltid pladask för uppläsningar; helst tycker jag att de ska vara neutrala och inte för mycket ”radioteater”, men den här boken är helt perfekt uppläst. Torsten Wahlund fångar stämningarna och karaktärerna på ett mycket bra sätt som förhöjer berättelsen.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en rejält spännande thriller och samtidigt få en omskakande och tankeväckande berättelse om barns lojalitet och sårbarhet.
Betyg: 4+ regnstormar av 5.
Livets och dödens villkor av Belinda Bauer
Om Livets och dödens villkor och Belinda Bauer
Belinda Bauer (född 1962) är en brittisk författare som har skrivit ett antal kriminalromaner. Flera av dem, däribland debutromanen från 2010, Mörk jord (Blacklands), utspelar sig runt Exmoor. Hennes senaste roman på svenska heter Det slutna ögat (The shut eye) och kom ut 2015. Belinda Bauer har en hemsida och en fansida på Facebook.
Originalets titel: The facts of life and death.
Uppläsare: Torsten Wahlund.
Översättare: Leif Janzon.
Utgivningsår: 2014 (första utgåvan, Modernista), 2014 (den här ljudboksutgåvan, HörOpp).
Antal sidor: 317 (ca 10 h lyssning).
ISBN: 9789174995688, 9789175233192.
Andras röster: Bokhora, Hyllan, Johannas deckarhörna, Kulturbloggen, Sladdertackans bokblogg.
Baksidestext
”»Ring till din mamma.« »Vad ska jag säga?« »Säg adjö.«
Det är så det börjar.
Unga kvinnor terroriseras i trakten kring kustorten Limeburn i sydvästra England. Tioåriga Ruby Trick följer med sin arbetslöse far, John, på nattliga bilfärder för att beskydda dem och jaga vad som snart visar sig vara en mördare. Samtidigt tycks havet anstränga sig till det yttersta för att sluka den lilla byn, som från andra hållet hotas av den vilt växande skogen.
Livets och dödens villkor är en kusligt närgången psykologisk thriller om kärlek och kolsvart destruktivitet, sedd med en tioårig flickas obrottsligt lojala, vettskrämda blick.”
Påsken närmar sig och i vårt grannland, Norge, lanseras det påskekrim såhär års. Det är alltså deckare som passar att läsa under påskens eventuella ledigheter. Fenomenet har inte riktigt slagit igenom här i Sverige, men jag tänkte faktiskt passa på att tipsa om några av mina favoriter i deckargenren, 6 läsvärda deckare.
En av de senaste böckerna jag läste i genren (i juli, whoops) är Den döende detektiven. Jag är inte så bra på att börja från början i serier och jag är inte speciellt bra på att läsa ut serier heller, för den delen. Den här gången kastade jag mig alltså rakt in i den sista boken om Lars Martin Johansson. Den forne Rikskrim-chefen har nu gått i pension och han har dessutom drabbats av en sviktande hälsa; efter en stroke har många av hans glädjeämnen, som jakt och god mat, tagits ifrån honom. Genom sin läkare kommer det sig att han börjar privatspana för att försöka att lösa ett gammalt ouppklarat mord. Själva deckargåtan är rätt ordinär kan jag tycka, men boken är ändå bättre än ”det mesta” jag läst i genren eftersom det är en så fin skildring av en åldrad man och eftersom man känner igen Leif GW Persson mellan raderna på ett kul sätt (förutsatt att man gillar GW alltså!).
Den döende detektiven av Leif GW Persson
Gone girl är en deckare som är så söndertjatad att det känns lite löjligt att skriva om den. Hehe. När jag läste den så visste jag inte om jag gillade den eller ej, men eftersom jag fortfarande minns den (väl) och tänker på den emellanåt så inser jag att den är sjukt bra. Mina första tvivel handlade bara om att den kändes så ny och uppfriskande. Ni har säkert läst och hört massor om Gone girl och ni har förmodligen läst den med… 😉 Om inte: ge den en chans! Det är en annorlunda och överraskande bok, förmodligen den bästa deckare jag läst!
Gone girl av Gillian Flynn
Några av mina favoritdeckare är egentligen inte så mycket deckare som böcker om människor och relationer. Mörk jord av Belinda Bauer är en typiskt bra bok, men inte så mycket för att den delvis handlar om en seriemördare som har grävt ned sina offer på Exmoorheden som att den handlar om de som tvingats överleva med tomrummet efter en mördad älskad. Mörk jord är mycket bra bok om en dysfunktionell familj där en son och bror har fallit offer för seriemördaren.
Mörk jord av Belinda Bauer
Jag ska villigt erkänna att jag brukar tycka att deckare med stort fokus på ultravåld lätt faller in i klichéer. Jag tycker sällan om sådana böcker. Då är jag betydligt mer inne på ”mysdeckare”, det vill säga feelgood-böcker med någon liten deckargåta. En sådan oförarglig bok är Mr Dixon försvinner som kretsar kring bibliotekarien Israel Armstrongs trubbel när han hamnar direkt på brottsplatsen och blir huvudmisstänkt för stöld och kidnappning av en varuhusägare. Boken innehåller mycket biblioteks- och boknördskämt, vilket är skoj.
Mr Dixon försvinner av Ian Sansom
Andra deckare som jag gillar är sådana som känns autentiska. Det kan vara deckare som är baserade på verkliga händelser, men det kan också vara t.ex. någon av Jens Lapidus böcker. Lapidus är ju inte bara författare, utan han arbetar också som advokat – och det märks. Utan att ha någon egen erfarenhet så tror jag verkligen att Lapidus träffar rätt när han skildrar den undre världen. Både språket och karaktärerna känns levande och rätt. Och ja, jag är fullt medveten om att det lite hackiga språket kan uppfattas som fånigt av vissa, men jag hör till de som gillar detta grepp. Snabba cash är en av mina stora favoritdeckare. Missa inte ljudboken, som är uppläst av den fantastiske Morgan Alling!
Snabba cash av Jens Lapidus
Slutligen måste jag ta någon av Johan Theorins böcker. Han har skrivit en väldigt fin ”Ölandskvartett”, som alltså är fyra fristående deckare som utspelar sig på Öland under olika årstider. Nattfåk är tveklöst bäst. Vad som är så fint med Theorins böcker är att han väver in folktro, utan att det för den sakens skull ballar ur helt i övernaturligt och skräck (positivt för mörkrädda stackare som jag).
På bokfronten kommer det så mycket nytt hela tiden att det är svårt att hinna med… Idag bloggar jag om några titlar som har kommit ut under året och som jag tänkte hålla i minnet framöver och förhoppningsvis läsa så småningom.
I november kom en ursnygg bokversion av radioprogrammet Allvarligt talat i P1. I programmet samtalar några programledare om existentiella frågor från lyssnarna. Lena Andersson har varit en av programledarna i de två senaste säsongerna. Ärligt talat ( :p ) så slutade jag lyssna på Allvarligt talat inför Lena Anderssons första säsong. Det berodde absolut inte på Lena Andersson, utan det berodde på att jag gjorde en rensning bland mina podcastprenumerationer och prioriterade bort just det här programmet. Så många podcasts, så lite tid, ni vet… Men även om jag inte har lyssnat på Allvarligt talat på några år så tror jag nog att boken kan vara nog så läsvärd och intressant.
Alice Munro är lite av en favorit hos mig. Jag har läst flera av hennes novellsamlingar och imponerats över hur hon komponerar sina berättelser. Tidigare i år kom en ny samling med noveller som berättar Munros släkthistoria. Utsikten från Castle Rock heter den. Låter läsvärd!
Den tredje boken i den här listan är kanske inte en bok som jag kommer att kasta mig över, men ändå. Den hyllade amerikanske författaren Jonathan Franzen är aktuell på svenska med en ny roman: Renhet. Den kom ut i oktober i år. Av Franzen har jag tidigare läst Frihet, som jag, minst sagt, tyckte var ”sådär”. Men… En sådan här hyllad författare måste väl ha något? Kanske är det meningen att jag ska ge honom en ny chans?
Och slutligen: deckardrottningen Gillian Flynn är aktuell med en novell, som kom ut i början av december. Den heter En sån som du och lär vara lite mer åt skräckhållet än deckarhållet. Tröttsamt nog så marknadsförs den med en text, nästan lika stor som titeln, om att boken är av ”författaren till Gone girl”. Hur ska man tolka det då? Att den här novellen är skit och inte står för sig själv? Jag är så trött på all marknadsföring i stil med ”nya Gone girl”, ”bättre än Gone girl” och så vidare. Kan vi sluta tjata om Gone girl? Jag gillade Gone girl, både boken och filmen, men SNÄLLA. Kan inte deckargenren rycka upp sig och sluta vara så ängslig och rädd för något nytt..?
Jag gör det igen: läser en random deckare och upptäcker att det är en del av en serie och att jag inte har börjat med den första delen. Den här boken är dessutom från -98, så den är inte speciellt ny. Jag hade ingen aning om detta innan jag började lyssna, men när poliserna i huvudrollerna visade sig använda saker i stil med disketter och faxar så blev det rätt uppenbart. Ärligt talat tycker jag att det gav ett kul lager till berättelsen att den utspelar sig på 90-talet. 90-talet bjuder ju på en hel del nostalgi för mig som växte upp just då.
Ont blod är som sagt del två och serien är den om A-gruppen, en grupp som utreder internationella våldsbrott åt Rikskriminalen. När boken tar sin början har gruppen närmast upplösts på grund av brist på fall att ta sig an. Snart ändras dock detta radikalt när de får veta att en amerikansk seriemördare är på väg till Sverige. Seriemördaren, som kallas för Kentuckymördaren, är särskilt känd för att tortera sina offer genom att klippa av stämbanden med ett speciellt tortyrredskap. Nu hamnar det på A-gruppens bord att försöka lösa detta fall, som gäckat FBI i åratal. Och det är bråttom. När som helst kan seriemördaren slå till igen.
Det är en spännande bok och den tar flera skarpa vändningar som vänder några av de mer förutsägbara teorierna upp och ner. Jag måste ändå säga att jag tycker att det är en rätt ordinär deckare och den har dessutom några osannolika scener som bara är för mycket. Jag tänker särskilt på ett visst litet äventyr som två av poliserna sticker iväg på när de är i New York och jobbar tillsammans med den amerikanska polisen. Alla i den scenen beter sig sjukt oproffsigt. Det blir faktiskt lite löjligt. Flera andra scener, för att inte tala om tortyren, känns också lite på gränsen. Dessutom saknar jag intressanta karaktärer. Jag tror att en del sådana här serier är uppbyggda så att man ska lära känna karaktärerna genom att läsa flera böcker i serien och följa huvudpersonerna över tid. Här blir det ganska ytliga beskrivningar av huvudpersonerna, tycker jag.
Falleri fallera faleralla är den sista delen i Carin Gerhardens serie om Hammarbypolisen. Jag har endast läst en av de tidigare böckerna i serien (Pepparkakshuset) och det är ärligt talat lite snålt med tillbakablickar, så det känns lite som att man kastas rakt in i handlingen.
Någonting har i alla fall skakat om gruppen och en av poliserna, Hamad, har lämnat den och har hamnat i ett psykotiskt tillstånd. En annan av poliserna, Gerdin, Gäddan kallad, råkar ut för en obehaglig kidnappningshistoria. Den decimerade styrkan får två mord att lösa: en pojke och en äldre kvinna har blivit mördade med kulhammare. Det märkliga mordvapnet råkar vara av samma typ som den hammare, som vid en tragisk händelse många år tidigare tog livet av en liten pojke. Nu får polisen en rörig och trasslig mordgåta framför sig. Hur hänger händelserna ihop? Vem är skyldig? Vem skyddar vem?
Hon väver ihop det snyggt, Gerhardsen, men jag måste säga att det blev lite mycket mot slutet. Särskilt jag, som lyssnade på ljudboken och inte direkt kunde gå tillbaka och läsa om stycken, fick en lite ansträngd lyssning när fallet fick sin upplösning. Det är verkligen många händelser och personer inblandade. Samtidigt som fallet i sig är skapligt komplext berättar hon också om Gäddan och Hamad, som på sina håll brottas med svårigheter. Det är lite mycket av allt. Helt enkelt. Jag tycker ändå att det var en helt okej bok och att den lyfter sig över mycket i genren. Författaren håller spänningen uppe på ett skickligt sätt och det finns ett bra tempo i berättelsen utan att författaren för den sakens skull låter handlingen ta för stor plats på bekostnad av karaktärerna.
Ett av mina största problem med boken är egentligen uppläsningen. Jag är inte så kräsen när det gäller uppläsningar, men i det här fallet tycker jag att det har blivit för mycket dramatisering. Det funkar inte riktigt för mig att alla kvinnor har en lite ansträngd, pipig och snabb röst. Jag tycker bättre om lite mer neutrala uppläsningar, men det är förmodligen en smaksak.
Den döende detektiven är den första Leif GW Persson-deckare som jag läser och således är det ironiskt nog också den första deckare jag läser med Lars Martin Johansson i huvudrollen. Det här är annars den sista boken där Johansson löser brottsfall. En gång i tiden har han t.ex. varit chef för Rikskriminalen, men nu är han pensionär och dessutom i ett dåligt fysiskt skick. I bokens början drabbas han av en stroke, vilket i och för sig inte hindrar honom från att nysta i ett brottsfall. Genom en läkare som han kommer i kontakt med efter sin stroke börjar han engagera sig i ett preskriberat fall: mordet på 9-åriga Jasmine Ermegan. Vem var det som våldtog och mördade henne för 25 år sedan? Det är spännande och mordgåtan rullas upp på ett bra sätt, men bäst är annars berättelsen om Johansson, tycker jag.
Av det man känner Leif GW Persson så som han framstår i medierna och så som han beskriver sig själv i sin biografi, så känner man verkligen igen både jargong och detaljer från Perssons eget liv. Inte så att jag tror att det här ska vara självbiografiskt, men det känns att författaren känner för det han skriver. När han skriver om Johanssons dåliga hälsa så förstår man att det åtminstone delvis är självupplevt. Det är åtminstone väldigt känslosamt, utan att vara sentimentalt, när Persson skriver om Johanssons sorg över att inte kunna röra armarna som vanligt, att kanske inte kunna vara med på jakten, att inte kunna njuta av den mat och dryck som han suktar efter och alla andra små glädjeämnen som han känner sig bestulen på.
Jag gillade den här boken! Mordgåtan känns ordinär, kan jag tycka, men det vägs upp av allt runt omkring. Sedan är det också lite svårt att ogilla boken ifall man, som jag, tycker att Leif GW Persson är rolig, klok och underhållande. Jag hör till de som flitigt följer Veckans brott på TV och gör man det så känner man som sagt igen en hel del från Persson själv i karaktärerna i den här boken och det förhöjer faktiskt på något sätt.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en välskriven deckare och en fin roman om hur ålderdomen drabbar.
Betyg: 4 jakttorn av 5.
Om Den döende detektiven och Leif GW Persson
Leif GW Persson (född 1945) är en svensk författare och professor i kriminologi. Han har en lång och framgångsrik karriär bakom sig inom polisväsendet och universitetsvärlden, men för många är han nog främst känd från TV, där han bland annat har synts i Efterlyst på TV3 och i SVT:s Veckans brott. Persson debuterade som författare 1978 med kriminalromanen Grisfesten, som Persson skrev efter det att han förlorat jobbet på Rikspolisen efter sin inblandning i den så kallade Geijeraffären. Hans senaste roman är Bombmakaren och hans kvinna, som kom ut 2015. Leif GW Persson har en hemsida.
Uppläsare: Peter Andersson.
Utgivningsår: 2010 (första utgåvan, Bonniers), 2010 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 509 (ca 13 h lyssning).
ISBN: 978-91-0-012482-3, 91-7348-435-0.
Läs även: Övriga böcker i serien om Lars Martin Johansson. Grisfesten, Profitörerna, Samhällsbärarna, Mellan sommarens längtan och vinterns köld, En annan tid, ett annat liv, Faller fritt som i en dröm.
Andras röster: DN, Bokhora och PocketBlogg.
Baksidestext
”Lars Martin Johansson, i sin krafts dagar chef för Rikskriminalen, legendarisk mordutredare och bland sina kolleger känd som mannen som kunde se runt hörn. Numera är han pensionär och lever ett annat liv än då. Fast se runt hörn kan han fortfarande.
Stockholm i början på juli, Johansson har åkt in från landet för att uträtta ärenden. På vägen åter faller han för frestelsen att göra en avstickare till Sveriges bästa korvkiosk på Karlbergsvägen. För vem orkar köra bil till landet på fastande mage?
När han tre dygn senare kvicknar till liv ligger han på intensiven på Karolinska sjukhuset drabbad av en blodpropp i hjärnan sekunden innan han skulle hugga tänderna i sin grillade Zigeunerwurst med surkål och fransk senap. En annan Johansson och att se runt några hörn är inte längre att tänka på. Samtidigt som hans gamla liv plötsligt försöker gripa tag i honom på nytt. Hans egen läkare berättar en hemsk historia om ett tjugofem år gammalt ouppklarat mord på en nioårig flicka. Prima virke för den som kan se runt hörn men knappast något för Johansson i det skick som han numera befinner sig i.”
I dagens Nostalgitorsdag plockar jag upp en deckare som jag läste så sent som förra året: Odödlig av S.J. Bolton. Det är en riktigt blodig historia och jag tyckte att den var spännande. Det här blir lite av en påminnelse till mig själv att läsa fler deckare av samma författare!
Jag fick Modernistas höstkatalog här om dagen. Det jag alltid slås av när jag får en ny katalog från Modernista i min hand är hur snygg form deras böcker har. Jag tycker att Modernista lyckas otroligt bra med i stort sett alla framsidor! Sedan imponeras jag över vilka creddiga deckarförfattare de har i sitt stall, som Gillian Flynn t.ex. I höst kommer ingenting nytt av Flynn, men däremot nytt av Sharon Bolton och Belinda Bauer, vilket kan vara nog så spännande!
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
