Vredens tid är första delen i en trilogi om kriminalkommissarie Walter Gröhn och Jonna de Brugge, som är praktikant från en särskild utredningsenhet inom polisen. Walter är burdus och drar sig inte för att ta alternativa, eller direkt olagliga, vägar för att kunna lösa ett fall och Jonna är slipad och smart. Tillsammans utgör de en perfekt duo för att lösa det svåra fall som de får på sitt bord i boken.
Flera oerhört råa mord har begåtts av personer som har det gemensamt att de jobbar inom rättsväsendet. Motiv saknas i samtliga fall och förövarna beskriver det som att de ingenting minns och att de tappade kontrollen. Lite nystande leder fram till en helt ny drog, Drog X, som verkar kunna programmera till människor att få vansinniga vredesutbrott. Men vem är kapabel att designa en sådan avancerad drog?
Jag har en tendens att dras med i deckare och det här är verkligen spännande. Samtidigt känner jag att något saknas, åtminstone för mig. Om det finns element som jag inte finner trovärdiga så har jag svårt att släppa det och i det här fallet tror jag helt enkelt inte på en Drog X, och då spelar det inte så stor roll att det är spännande. Det finns en intressant twist med korrupta tjänstemän inom polisen och läckor till pressen (Hur aktuellt är inte det just nu förresten? Med tanke på anklagelserna mot Ola Lindholm?) och det tycker jag adderar lite. Samtidigt lämnas de bitarna som cliff hanger till kommande delar i trilogin, så där får man inget riktigt avslut. Sammantaget skulle jag ge boken ett medelbetyg. Boken har ett bra tempo och det är stundvis riktigt roligt, men jag har verkligen svårt att köpa storyn med Drog X och dessutom kom jag aldrig att känna något särskilt för karaktärerna i boken. Jag ser dock fram emot att läsa fortsättningen, för Tegenfalk har lämnat många trådar att ta upp i nästa bok och jag tror att det här kan bli bra!
Apropå påskkrim: Millenniumtrilogin har nu sålt i över 50 miljoner exemplar. Är det inte det helt crazy mycket? En hel del av dem är i form av e-böcker (2,5 miljoner e-böcker i USA). Själv undrar jag faktiskt när e-boken och läsplattan slår på riktigt i Sverige. Jag har dålig koll på hur det står till med e-boksförsäljningen här, men just därför gissar jag att den är ganska liten… Jag skulle i alla fall uppskatta om man kunde läsa böcker på läsplatta istället för i pappersform. Tänk vad många böcker man skulle kunna ha med sig på sin resa! Den här påskresan hade jag plats för en riktigt tunn pocket och det var allt…
Läser du e-böcker? Har du en läsplatta? Dela gärna med dig av dina erfarenheter i så fall, för jag är nyfiken på hur det funkar. Om det vore enkelt och smidigt att läsa på platta är jag eventuellt intresserad av att börja.
Dags för en ny Tematrio. Den handlar passande nog om påskkrim: Berätta om tre favoritdeckare! Påskkrim har redan varit ett tema för Tematrio och jag sneglade faktiskt lite på mina tidigare svar för att inte råka välja samma.
Det kanske inte är renodlade deckare, men jag gillar Johan Theorins spänningsromaner som utspelar sig på Öland. Nattfåk är min favorit och jag är faktiskt lite förvånad över att jag inte tog upp den redan förra året.
Fröken Smillas känsla för snö kanske man inte heller ser som en deckare i första hand(?). Det är i alla fall en spännande bok som delvis utspelar sig på Grönland – en ganska ovanlig miljö i litteraturen.
En annan spännande deckare är Paparazzons heder där bokens huvudperson förlorar sin hustru och dotter. Spåren efter deras mördare leder till Östtyskland.
Påskkrim verkar vara ett vedertaget begrepp nu. Jag tror att det ursprungligen är något som kommer från Norge? Varför man just ska läsa deckare under påsken vet jag inte, men jag tänker i alla fall passa på att läsa mycket, för i år är jag långledig och bortrest över påsken. Jag hade tänkt ta med mig Kafka på stranden, som jag är halvvägs igenom och dessutom måste lämna tillbaka till bibblan ganska snart. Dessvärre är den så otymplig, även i pocket, att den faktiskt inte fick följa med.
Men jag oroar mig inte över det. Det finns ju så mycket annat att läsa. Just nu är jag på besök hos mina föräldrar och hittade bland annat dessa:
Och nä, jag kommer inte att hinna läsa alla, även om jag vill. Jag tänker börja med Alakoski och se om jag hinner ner till den riktiga krimboken – Keplers Hypnotisören.
Det här är Theorins tredje deckare från Öland. Liksom i tidigare böcker låter han gammal folktro ta en bekväm plats i boken. Med bekväm menar jag att den finns där som ett naturligt inslag och en trevlig krydda, men det spårar aldrig ur och boken tappar aldrig verklighetsförankring. Liksom i tidigare böcker har den gamla skepparen Gerlof en liten biroll. Den här gången har han bestämt sig för att flytta från serviceboendet och bo i sin gamla stuga vid stenbrottet igen. Åter i stugan hittar han sin sedan länge bortgångna frus gamla dagböcker och med en viss skamkänsla börjar han att läsa igenom dem och finner att hon har träffat någonting underligt i stenbrottet.
Stenbrottet är fullt av gamla berättelser om troll, som slåss mot älvorna, och annan folktro. Vendela, som nyss har flyttat till ett sommarboende på Öland, med sin man, är särskilt fascinerad av just älvorna, som var en stor tröst i hennes liv när hon en gång växte upp på Öland och inte hade så många andra än älvorna att vända sig till med sina önskningar om en bättre tillvaro.
Till ön kommer också Per, som är bokens egentliga huvudperson. Han är separerad från sin förra fru och den ena av de två barnen är svårt sjuk och ligger på sjukhus. I denna sorgliga period i livet dyker så plötsligt hans gamla pappa upp. De har haft dålig kontakt under hela uppväxten, men nu finner sig Per plötsligt indragen i pappans gamla affärer. Pappan har varit i porrbranschen och någon verkar vara ute efter honom och hans verksamhet.
Jag tycker väldigt bra om den här boken, även om den på vissa punkter är rätt förutsägbar. Den känns spännande och jag gillar verkligen kryddan med berättelserna om älvor och hur livet var för de som arbetade i stenbrottet. Boken har från flera håll fått lite ljummet betyg och jag kan nog känna att den inte riktigt når till Nattfåks klass, men jag tycker ändå att boken är högst läsvärd. Theorin berättar inte bara en spännande deckare från en bransch där absolut ingen och inget är äkta, utan också om så mycket annat. Författaren har verkligen förmågan att tränga sig in i karaktärerna i boken och berätta om deras liv, sorger och komplicerade relationer till andra människor.
Lagens långa näsa är en bok som passar perfekt att lyssna på som ljudbok, särskilt om man inte lyssnar så långa stunder i taget. Den består av ett gäng fristående små humoristiska kriminalberättelser, upplästa av författaren själv. Alfredson är en fantastisk berättare och historierna, som handlar om allt från tio små negerbollar till ett mord på en Fantomen på en teater, är skojiga och oftast allt igenom snälla, trots allt. Mysigt och bra!
Övernaturligheter tycks vara lite av ett tema i år. Hur stor är inte vampyrtrenden liksom (själv har jag ju läst Låt den rätte komma in i år)? Hittills har det blivit drunknade människor som kommer tillbaka (Människohamn), spöken som vill hämnas på sin mördare (Herr Arnes pennngar) och säkert något mer som har små inslag av det oförklarliga. Nu senast har jag läst Nattfåk, där Johan Theorin, precis som i Skumtimmen, har skrivit en spännande historia som utspelar sig på Öland.
När jag började läsa Nattfåk kändes det lite som att få en déjà vu. Miljön och flera av personerna i den kändes himla bekanta och efter lite fungeringar kom jag fram till att den delar en del element med Människohamn. Även i Nattfåk spelar havet och mörka berättelser från det förgångna en stor roll. I Människohamn är det de som har blivit tagna av havet som kommer tillbaka. I Nattfåk är dock kusligheterna kanske inte så mycket kopplade kring kustlandskapet, som till en speciell plats, Åluddens gård. Det är en stor gammal fyrvaktarbostad på Öland, dit Joakim flyttar med sin fru och två barn. Den lilla familjen har stora planer för att rusta stället, men idyllen slås till spillror när Joakims fru drunknar oförklarligt.
Här finns alltså, precis som i Människohamn, en blandning av ”vanligt” skönlitterärt och övernaturligheter. Ska jag vara ärlig föredrar jag dock berättelsen i Nattfåk. Här tar inte det övernaturliga över, utan det blir mest en extra krydda, som passar bra ihop med alla berättelser om Öland och det öländska landskapet. I huvudsak är det dock främst en spännande berättelse, närmast en deckare, som får ett oväntat slut.
Jag blev faktiskt glad av den här boken! Den var spännande, välskriven och bjöd på ett lyckligt slut, som föll mig i smaken.
Skumtimmen är ett annat ord för skymning och det är den tid då man förr satt i gårdarna och berättade historier för varandra. Jag tror att den här boken är lite av en sådan historia faktiskt – den har ingredienserna så att säga. Den är spännande, den rör sig i spännande (visserligen delvis påhittade) miljöer att känna igen sig i på Öland och den innehåller lagom många skarpa vändningar och villospår, som får läsaren/lyssnaren att fastna i berättelsen och vilja veta mer.
Huvudpersonen är Julia, en medelålders kvinna som för cirka 20 år sedan förlorade sin lilla son, som gick ut från stugan, försvann i dimman och aldrig återsågs mer. Den allmänna uppfattningen är att han drunknade, men Julia har aldrig fått ett ordentligt avslut och det finns flera, bland annat Julias far, Gerlof, som tror att pojken snarare försvann på alvaret och att pojkens försvinnande kan vara något helt annat än en drunkning.
Historien dras upp igen när Gerlof får en liten sandal skickad till sig på posten och den känns igen som den sandal som den lilla pojken hade på sig när han försvann. Gerlof börjar nysta allt mer i fallet och kommer in på spår som leder till en närmast mytomspunnen man, Nils Kant, som bott i bygden och begått hemska brott. Det är bara ett problem: Nils Kant är död sedan långt innan pojken försvann, och borde inte vara inblandad i vad som hände den tragiska dagen.
När Gerlof meddelar att sandalen har dykt upp tar sig Julia direkt till Öland. Där konfronteras hon plötsligt med en massa gamla minnen som rivs upp när hon åter är i sina gamla hemtrakter. Jag tycker att den här delen av berättelsen är den bästa; den där läsaren får följa Julia i hennes sorgearbete. Resten av berättlesen är en ganska ordinär deckare, som visserligen är spännande och oförutsägbar, men som ändå inte engagerade mig så mycket som den kanske borde. Det som framför allt störde mig var slutet, som jag väl inte ska avslöja, men som absolut inte föll mig i smaken. Jag kan väl säga så mycket som att jag är fäst vid lyckliga slut och ska det vara något annat än det så tycker jag att det ska finnas något bättre skäl bakom än att det bara ska bli en extra twist på slutet. Här blev det en extra twist må jag säga.
Jag får nog ligga i lite om jag ska komma ikapp med Tematrio, för det kommer en ny i morgon och jag ligger flera veckor efter. I påskas handlade tematrio alltså om Påskkrim, så jag tänkte att jag skulle haka på den nu (såhär ett antal veckor efter påsk. :P). Tre deckare alltså!
Den här genren är lite svår för mig eftersom jag inte har läst så mycket deckare och inte är så förtjust i den genren, men jag gillade verkligen Skulptrisen av Minette Walters. Spännande utan att det svävade iväg och blev allt för orealistiskt (som jag tyvärr lätt tycker att det gör när det gäller deckare)!
En annan deckare som jag till slut(!) tyckte väldigt bra om var Patient 67. Det var mycket drömmar och konstigheter i början, men till slut trillade poletten ned och då blev den desto bättre.
Till sist vill jag gärna tipsa om en bok som inte är en renodlad deckare kanske, men en bok som i alla fall innehåller ett mord och som också är otroligt spännande och tänkvärd: Håkan Nessers Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö. Läs! Den finns som film också och jag gillade den med!
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Vredens tid är första delen i en trilogi om kriminalkommissarie Walter Gröhn och Jonna de Brugge, som är praktikant från en särskild utredningsenhet inom polisen. Walter är burdus och drar sig inte för att ta alternativa, eller direkt olagliga, vägar för att kunna lösa ett fall och Jonna är slipad och smart. Tillsammans utgör de en perfekt duo för att lösa det svåra fall som de får på sitt bord i boken.
