Jag såg hos deckarhuset att Roslund & Hellströms Odjuret har filmatiserats och kommer som tv-serie på SVT1 i december, med start den 16:e. Det är en ganska obehaglig bok, med övergreppsscener med barn, så jag vet knappt om jag orkar se en filmatisering. Det är hur som helt en bra deckare, som också är tankeväckande eftersom den tar upp frågan om rätt och fel och vem som har rätt att döma.
Nilma är sugen på att läsa Beckböckerna (Sjöwall/Wahlöö) och det är jag också. Jag blev inspirerad när jag läste en intervju i DN med Maj Sjöwall, men sedan såg jag framsidorna och trillade nästan av stolen. Ska jag läsa den här nyutgåvan så måste jag skaffa något slags bokomslag först. Oj, så fula! Förlåt, smaken är som baken, men det här är verkligen de fulaste framsidor jag har sett, någonsin. 😮 De horribla färggradienterna rycker mig tillbaka till den tiden när det roligaste man kunde göra på en hem-PC var att leka runt i PowerPoint. Men då var man ju typ 10 år och gjorde det inte i avsikt att ens visa upp det för andra. Hur ett förlag kan ge ut böcker som ser ut såhär..? Jag är mållös!!
Mordet på Orientexpressen är en sann deckarklassiker, helt olik dagens deckare, som fokuserar mer på brutaliteten i mordet och psykologin bakom, än själva mordgåtan i sig. Jag gillar det verkligen. Jag gillar verkligen Poirots klurande, även om jag i och för sig inte tror att man kan lösa brott genom att bara luta sig tillbaka och tänka. Jag blev faktiskt väldigt förtjust i den här oförutsägbara pusseldeckaren, som utspelar sig på Orientexpressen, där en man plötsligt blir mördad. Mördaren måste vara någon av de 12 passagerarna i förstaklassvagnen, men vem?
Jag lyssnade på den här boken som ljudbok och både Josefin med Nobelprisprojektet, som faktiskt bytte bort boken till mig under ett pocketbyte, och Hundöra varnade för den lite släpiga uppläsningen. Jag förstår vad de menar. Det här är inte den bästa uppläsningen jag har lyssnat på, men jag är ändå glad över att jag lyssnade mig igenom den här berättelsen. Jag läser gärna något mer av Christie framöver.
Jag läste i DN att ett tyskt författarduo har skrivit en deckare under pseudonym och utgett sig för att vara en svensk man. Svenska deckare är verkligen poppis, inte minst i Tyskland. Svenska deckarförfattare ska nog ta händelsen som en komplimang.. 🙂
Det är inte så ofta man stöter på pseudonymer, tycker jag. Själv har jag läst böcker författade av författare som Carolyn Keene (pseudonymen bakom författarna till Kittyböckerna), Lars Kepler (Hypnotisören, skriven av författarparet Alexander och Alexandra Ahndoril, som kanske ville ha sina egna författarkarriärer utanför(?)) och Hans Koppel (barnboksförfattaren Petter Lidbeck, som valde att skriva under pseudonym när han vuxenromandebuterade med Vi i villa). Jag tror att Emma Vall, som skrivit deckaren Kattjakt, också är en pseudonym. Fler än så är de nog inte i min bokhylla..
Det kan säkert finnas många anledningar att skriva under ett annat namn än sitt eget. Förutom att försöka göra succé genom att låtsas vara från Sverige alltså. 😉 Själv skrattade jag gott när jag lyssnade på Jo Nesbøs Sommarprat. Han valde nämligen att skriva under pseudonym när han skickade in sitt första manus till ett förlag, för han ville att boken skulle stå för sig själv och inte få fördelar av att han redan var känd som medlem i det norska populära bandet Di Derre. På förlaget var man dock helt oförstående till hans val. De kände nämligen varken till Jo Nesbø eller Di Derre. Bokmalar alltså! De kan allt om författare och pseudonymer, men ingenting om populärmusik… 😉
Bortbytingen är det första jag läser av Ruth Rendell och det är inte en särskilt ny bok faktiskt. Jag hittade den i min mammas bokhylla och förmodligen köpte hon den på 80-talet någon gång. Boken handlar om Benet, en bästsäljande författare, som förlorar sin son i ett obehagligt kruppanfall. Hon är ensamstående med pojken, men när olyckan händer så har hon sin mor boende hos sig. Modern har länge lidit av psykisk ohälsa och Benet får hela tiden upprepa för sig själv att hon inte får hata sin mamma. Plötsligt en dag har modern tagit med sig en pojke, i samma ålder som den förlorade sonen, hem till Benet och påstår att hon har lovat att passa honom för en väns räkning. Sanningen går dock upp för Benet ganska snart. Pojken är kidnappad.
Benet vill lämna tillbaka pojken, men kan inte riktigt göra det eftersom det skulle vara ett svek mot modern, som i så fall skulle kunna spärras in på en psykiatrisk avdelning igen. Hon bestämmer sig för att göra det när mamman har åkt hem till sig igen. Vid det laget har hon dock fäst sig så mycket vid pojken att hon inte vill lämna honom ifrån sig.
Det känns som att mycket i den här boken är helt orimligt och fånigt. Inte snor man väl någon annans unge? Boken innehåller också en del andra sidospår. Bland annat handlar den om pojkens riktiga mamma och hennes sambo, som beskrivs på ett klyschigt sätt som något slags white trash.
Boken var ganska spännande. Jag ville ju veta om pojken skulle få komma hem igen. Mot slutet ökades dock tempot och det blev nästan svårt att hänga med. Vet inte precis om jag blev så nöjd över slutet över huvud taget faktiskt.
Egentligen är det väl inte en usel bok, men man får kanske konstatera att den vid det här laget är daterad. Såhär skriver man nog inte deckare idag. Jag blev åtminstone ganska besviken.
En del böcker har verkligen timing. Nyligt har det diskuterats i medierna om falska läkemedel, som säljs på svenska apotek och på nätet. Boken Sjukt begär av debuterande Magnus Jahnsson handlar om den organiserade brottsligheten kring läkemedel. Om boken:
I en fabrik i den lilla staden Arbois i östra Frankrike befinner sig apotekaren Felix Larson. Han ansvarar för ompackningen av en sändning med insmugglad hivmedicin. Hur och varför hamnade Felix – en plikttrogen ensamvarg – mitt i en kriminell och farlig verksamhet? Från Östeuropa följer den hänsynslösa hjärnan bakom smugglingen, Hristo Jankov, hur hans välplanerade operation spårar ur. Något han inte tänker tillåta.
Samtidigt på Södersjukhuset har läkaren Kattis Melin varit tvungen att meddela ännu en hivsmittad patient, Erik Berg, att bromsmedicinerna inte fungerar. Kattis blir oroad när Erik berättar att han drabbas av skrämmande biverkningar av sin nya medicin. Vad är det egentligen som händer?
Kattis beger sig iväg för att leta efter svar men finner bara fler frågor.
Det känns som en väldigt intressant och tankeväckande bok! Författaren har jobbat i läkemedelsbranschen i många år och har säkert mycket att berätta om hur det går till bakom kulisserna.
En pedofil, dömd för sexuella övergrepp och mord av flera små flickor, rymmer och begår på nytt samma brott. Den här gången är det Fredrik Steffanssons femåriga dotter som blir brutalt mördad. Sviken av samhället, som inte kunde skydda dottern mot denna ondska, och galen av sorg bestämmer han sig för att hämnas genom att mörda dotterns mördare. Händelsen leder till en diskussion över vad som är rätt och fel och vad som är mord och vad som är nödvärn. Många svenskar följer rättegången och hoppas på att få sitt godkännande för att själva göra sig av med blottare och andra ”odjur”.
Det är en intressant fråga som tas upp och det märks att frågan om kriminalvård engagerar författarna. Börge Hellström är för övrigt en av initiativtagarna till Kriminellas revansch i samhället (Kris), så nog har han intressanta aspekter att dela med sig av. Ändå fastnade jag inte helt för deckaren, kanske för att våldet mot flickan är så brutalt att det är svårt att ta till sig och för att jag aldrig tyckte mig ”lära känna” Fredrik Steffansson och de andra huvudkaraktärerna i boken. Jag tror att författarna hade vunnit på att skära lite i berättelsen och koncentrera den kring enbart Fredrik och hans dotter. Istället finns här många sidospår, som i sig är intressanta, men som gör boken lite spretig.
Corpus delicti är en deckare som föga förvånande är skriven av en rättsläkare. Här är det nämligen de verklighetstrogna och ingående beskrivningarna av rättsläkaryrket som hör till bokens styrka. Långt från TV:s kriminalserier, där analyser går på nolltid, visas här en vardag med mikroskopiska preparat, växande högar med handlingar och prover som måste skickas till Japan för att åldersbestämmas.
I huvudrollen hittar vi Ella, en mycket ambitiös och skarp rättsläkare, som lider lite av sin dåliga relation till mamman och mormodern och av sin bakgrund, som hon inte kan komma överens med. Hon kommer från en mycket välbärgad överklass, men känner inte att hon hör hemma i den världen. Helt oväntat dras hon dock in i en privat undersökning, och börjar rota i sin släkthistoria, när en man anmäler ett fynd av en kropp, som legat nedgrävd i mannens trädgård ett bra tag. Utredningen leder henne in på spår som antyder att den berättelse som hon växt upp med, den som handlar om att hennes pappa omkom i en brand, kanske inte är sann.
Det är spännande och lurigt innan alla pusselbitar faller på plats, men ändå tycker jag att det finns brister i berättelsen. Den största handlar om språket, som är väldigt korrekt och tillrättalagt, vilket stundvis ger mig känslan av att läsa en teknisk rapport snarare än en skönlitterär bok. Dialogerna flyter inte på och karaktärerna blir svåra att lära känna och heller inte helt trovärdiga i en del scener. Det finns också några detaljer som känns ologiska. T.ex. beskrivs Ella ständigt som en kvinna som lever enligt regelboken och som tar ett stort ansvar för att hitta sanningen. Samtidigt kan hon plocka upp ett viktigt spår från en brottsplats för att ta till sin egen utredning så att den inte ska hamna i utredarnas händer?
Jag gillar idén om en deckare som handlar om en självständig och stark kvinna som jobbar som rättsläkare, för nog har vi väl läst tillräckligt många deckare som handlar om kriminalare med rått språk som går hem och dricker whisky och lyssnar på opera efter en lång dag på jobbet med privatutredningar och jobb om vartannat? Tyvärr finns det en del i boken som jag tycker drar ned på helhetsintrycket.
Rödhake, av Jo Nesbø, är en spännande deckare som rör sig mellan nutid och händelser under Andra världskriget.
Rödhake är den tredje boken om kriminalaren Harry Hole och med fördel borde jag kanske läsa de sex efterföljande böckerna. Det gör ingenting att man hoppar in mitt i berättelsen, och skippar de två tidigare böckerna i serien, men jag känner mig delvis snuvad på slutet, vilket faktiskt drog ned betyget en hel del.
Trots detta är det en spännande deckare. Handlingen kretsar kring Harry Hole, som i bokens början blir befordrad, och som får i uppdrag att utreda nynazistiska grupper, bland annat för att det finns en misstanke om att det kommer att bli bråkigt under nationaldagsfirandet, som sammanfaller med Eid al-Fitr. Hole är dock mest intresserad av ett sidoprojekt som kretsar kring ett kraftfullt vapen som någon har fört in i landet. Parallellt med berättelsen från Holes synvinkel, görs historiska tillbakablickar till en grupp norska soldater som stred för tyskarna under Andra världskriget. Denna berättelse har på något sätt en koppling till en cancersjuk man, i nutida Oslo, som är ute efter hämnd.
Den historiska biten gör att deckaren sticker ut och blir extra intressant. Jag tycker att Boken var riktigt bra och välskriven, men som sagt saknar jag ett fullständigt slut. Det är väl dock mitt eget fel: vad kan man begära av en bok som är en del av en serie?
Jag såg förresten filmatiseringen av Jo Nesbø-deckaren Huvudjägarna för några månader sedan. Den var onödigt rå och blodig, men också väldigt klurig och spännande, precis som Rödhake. Vi kan nog förvänta oss fler filmatiseringar framöver, om jag får gissa. Det här verkar faktiskt funka som film.
Rødstrupe översattes till svenska av Per Olaisen och gavs ut av Forum 2002. Övriga delar i Harry Hole-serien är Fladdermusmannen, Kackerlackorna, Nemesis, Djävulsstjärnan, Frälsaren, Snömannen, Pansarhjärta, Gengångare, Polis, Törst, Kniv, Blodmåne. ISBN: 9137118773, 9789174295559.
Jo Nesbø är en norsk författare. Han är även sångare i bandet Di Derre.
