Bokblomma

Etikett: Bottennapp

Tiden läker inga sår

Tiden läker inga sår av Carolina Säfstrand

Ethel, Dorotea och Maggan är tre damer i 70-årsåldern. En gång i tiden var de en trio som värderade sin vänskap mycket högt. Genom uppväxten, kärlek, sorg, smärta, allt, håller de ihop. Sedan splittras de plötsligt och kommer att leva sina liv på helt skilda håll. Nu, många år senare, skickar Dorotea ett brev till sin barndoms bästisar. Hennes dotter är allvarligt sjuk och nu måste de tre före detta vännerna träffas igen. Gamla familjehemligheter och sorger rivs upp när de tre damerna återses och konfronteras med de val de gjorde i ungdomen. Av bara farten rycks deras närmsta, män och barn, med i allt som uppdagas.

Boken är tänkt som en fin feelgood om vänskap och kärlek. Tyvärr kan jag inte påstå att boken berörde mig ett dugg. Det är alldeles för mycket klyschor och floskler. Jag tycker faktiskt att den är rätt patetisk. Förlåt, men det är bara så. Den neurotiska kvinnan som luktar på lavendel för att bli lugn, små citronfjärilar som fladdrar omkring, den ytliga överklasskvinnan som har en usel kontakt med sina barn, den bitchiga svärdottern, kvinnan som städar hysteriskt för att bli av med sin ångest. Det är bara för mycket. Det känns som att författaren har en tydlig bild av vilka människor och känslor hon vill måla upp, men gestaltningen blir bara platt. Det mesta i boken känns sökt, konstruerat och inte speciellt trovärdigt. Boken är heller inte skriven med någon större finess utan innehåller mest dialog. Nej, det här var en riktig besvikelse. Jag tycker tyvärr att den var ofrivilligt komisk snarare än gripande.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en lättläst och förutsägbar berättelse om kärlek och gammal vänskap.

Betyg: 1 sommarstugor av 5.

Citerat ur Tiden läker inga sår

”Maggan lyssnade på sorlet nerifrån och tittade på gökuret. När fem minuter gått steg hon ut på trappan. Hon lät vänster hand glida längs trappräcket medan höger hand höll upp den långa kjolen så att hon inte skulle snubbla. När hon hade tre trappsteg kvar lyfte hon blicken mot gästerna och tryckte dramatiskt handen mot bröstet i en gest av förvåning och uppskattning. Precis som hon övat. Leendet fick hennes dotter Desirée att rygga tillbaka. Maggan hoppades att rörelsen undgick gästerna. På sista trappsteget stannade Maggan och tog emot det glas Ivan räckte henne. Sedan lyfte hon det i en tacksam skål. När hon förde glaset mot sina rödmålade läppar såg hon Desirée himla med ögonen. Himla du, tänkte Maggan, du är bara avundsjuk.”

Tiden läker inga sår av Caroline Säfstrand

Om Caroline Säfstrand och Tiden läker inga sår

Caroline Säfstrand är en svensk författare. Hon debuterade 2014 med romanen Om du bara visste. Hennes senaste bok är Tiden läker inga sår. Caroline Säfstrand har en hemsida.

Utgivningsår: 2015 (första utgåvan, Massolit).
Antal sidor: 302.
ISBN: 9789187783814.
Andras röster: Bokpool, Boktokig, Och dagarna går.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

”Ett misslyckat luciafirande 1951 gör att Ethel, Dorotea och Maggan ingår en vänskapspakt. Senare får en livsavgörande händelse dem att bryta pakten och säga upp bekantskapen. Dorotea gifter sig med Börje, och förtränger det förflutna genom maniskt städande. Den tjusiga Maggan hittar esteten Ivan och lever till synes ett drömliv, men blundar för hemligheten bakom dörren. Ethel väljer en bohemisk ensamhet som gör relationen till son och svärdotter komplicerad.

När Maggan firar sin 70-årsdag dyker ett handskrivet brev från Dorotea upp och förstör stämningen. Ethel, som befinner sig i ett litet stenhus några kilometer bort, får ett likadant brev. De måste träffas igen. Konsekvenserna av det val de en gång gjorde påverkar inte bara dem själva, utan även deras närmaste. Nu kan de inte längre dölja sin hemlighet.”

2016-07-19
Den femte sanningen

Den femte sanningen av Doris Lessing

Åh, vad jag önskar att jag hade älskat Den femte sanningen. Boken beskrivs som en ”feministisk bibel” och den är skriven av en nobelprisbelönad kvinna. Vad kan gå fel? Allt kan gå fel! Och det största felet ligger nog hos mig.

Jag har lyssnat på den här boken som ljudbok och jag kan ju börja med att säga att det är den i särklass längsta ljudbok som jag har lyssnat på: 32 h halvbra uppläsning. De första timmarna lyssnade jag på cirka 3 gånger för att jag inte hängde med och inte fattade någonting. Sedan gav jag upp och fortsatte att lyssna med en förhoppning om att det skulle ”lossna” så småningom. Vilket det inte gjorde! Ja, är man dum så är man. Jag har alltså lyssnat på mer än 32 h ljudbok utan att ta in speciellt mycket.

Vad handlar boken om då? Jadu. Den följer författaren Anna Wulf, som för dagbok över sitt liv i ett antal olika anteckningsböcker och som försöker att föra samman dem till en större helhet. Det kretsar kring jobb, relationer, älskare, barn, rasism, kommunism… Ja, det är lite spretigt! Men det svåraste är hur boken är uppbyggd. Det blir säkert mer logiskt för den som faktiskt har den fysiska boken framför sig, men jag har ju alltså lyssnat på ljudboken. Berättelsen rör sig mellan de olika anteckningsböckerna, som är uppdelade på olika teman, och däremellan är berättelsen ”Fria kvinnor” insprängd.

Det här blev alldeles för rörigt, långsamt och spretigt för mig. När jag beklagade mig på Twitter fick jag veta att 400 läsare i en bokklubb hade läst den och inte gillat den. Det kändes ju lite hemskt såklart.

Jag vet inte vad mer jag ska skriva om den här boken. Jag hade väldigt svårt för den och jag önskar så att det inte vore så.

I korthet

Rekommenderas för: Den som har tålamod att läsa en lång, lång ”feministisk bibel” skriven av en nobelpristagare.

Betyg: 1+ anteckningsböcker av 5.

Den femte sanningen av Doris Lessing

Om Doris Lessing och den femte sanningen

Doris Lessing (1919 – 2013) var en brittisk författare, född i Iran. Hon växte upp i Sydrhoresia (nuvarande Zimbabwe) och bodde i Afrika fram till 1949, när hon flyttade till London och gav ut sin första roman, Gräset sjunger. Lessing anses vara en av 1900-talets främsta författare och 2007 belönades hon med Nobelpriset i litteratur.

Originalets titel: The golden notebook (engelska).
Översättare: Mårten Edlund.
Uppläsare: Irene Lindh.
Utgivningsår: 1962 (första engelska utgåvan), 1964 (första svenska utgåvan, Forum), 2008 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 599 (ca 32 h lyssning).
ISBN: 9789179536992.
Andras röster: C.R.M. Nilsson, Feministbiblioteket, Sannas bokhylla.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

”Den femte sanningen handlar om en ung kvinna, författarinnan Anna Wulf, som efter ett kraschat äktenskap valt att leva ensam. Hon har skrivkramp och kan inte fullfölja sin roman som ska handla om fria kvinnor. I stället reflekterar hon över sitt eget liv i fyra olika anteckningsböcker – en gul, en röd, en svart och en blå. Böckerna tar i tur och ordning upp hennes yrkesliv, hennes politiska liv, hennes kärleksliv och hennes vardagsliv.

När Anna förälskar sig i en amerikansk författare på flykt från McCarthy-förföljelserna faller hennes värld i bitar. Samtidigt försöker hon i den femte, gyllene dagboken, föra samman tankarna från de fyra första minnesböckerna.

Den femte sanningen innebar Doris Lessings definitiva genombrott och är kanske den mest ambitiösa romanen. Ett mästerverk i sitt sätt att skildra vad det är att vara kvinna och porträttera vår tids livsfrågor.”

2016-05-24
5 svåra böcker

Jag måste börja med att säga att jag inte är omedveten om vad som händer och sker i världen. Även jag har i bestörtning hört om vad som händer i Paris och på andra håll i världen. Min blogg håller sig strikt kring temat böcker, men inte ens jag kan hålla det så smalt i dessa tider. Jag har inte något klokt att säga, mer än att jag förstås känner med alla som flyr, alla som lever under förtryck, alla som tvingas utstå tortyr och alla som försöker överleva i saknaden efter förlorade älskade. Var och en bör fundera en liten stund över vad de kan göra för att göra skillnad i en mörk värld, där ondska breder ut sig.

Och ta hand om varandra. <3

Med det sagt tänker jag faktiskt återgå till det mer ytliga i den här världen, som böcker, t.ex. Dagens inlägg hade jag tänkt ägna åt svåra böcker: böcker, som jag har haft svårt att läsa ut, av olika orsaker. Förmodligen säger dessa böcker mer om mig än om något annat, men så kan det såklart vara.

1. Hoppa hage av Julio Cortázar är en av cirka två böcker som jag faktiskt inte har läst ut. Jag har en närmast tvångsmässig idé om att läsa ut allt jag påbörjar, men den här gången gick det bara inte. Boken är över 600 sidor lång, bara en sådan sak, och är indelad i kapitel som kan läsas i en valfri ordning. Boken beskrivs som ett ”romanteknisk experiment”. Där någonstans har jag förlorats som läsare. Den här boken är alldeles för svår för mig.

2. Den stulna romanen av Nawal El Saadawi läste vi i bokcirkeln för några år sedan. En av oss tyckte att det var bland det mäktigaste och bästa hon hade läst. De flesta läste inte ut den. Själv läste jag ut den och fattade absolut ingenting. Nu kan jag inte ens redogöra för vad den handlar om. Den är så krångligt skriven och övertyngd av omständlig symbolik att jag inte nådde fram. Jag önskar att jag hade älskat detta feministiska verk från Egypten, men den flög flera meter över huvudet på mig.

3. Herta Müllers Hjärtdjur känns helt klart som ett intressant verk. Müller skriver om livet i en diktatur och om yttrandefrihet. Viktiga ämnen! Hjärtdjur kretsar kring människor som tillhör den tyska minoriteten i ett kommunistiskt och totalitärt Rumänien. Den ska vara skriven ”till minne av mina rumänska vänner som mördades under Ceausescus styre.”. Men. För mig försvinner allt det intressanta i ett omständligt språk, svåra liknelser och symboler. Det är en oerhört svår bok att dechiffrera, tycker jag. Precis som Den stulna romanen lämnade den mig utan att ge mig något. Det tycker jag är fruktansvärt. Varför tillgängliggör inte författare sina viktiga historier? Vem ska läsa det här? Borde inte alla göra det?

4. En annan nobelpristagare som är ”lite svår” är Mo Yan. Jag läste Ximen Nao och hans sju liv för ett antal år sedan. Jag tyckte faktiskt om boken, trots allt, men då läste jag den som en idiot läser en bok och tyckte att det var en fascinerande historia om en man som återföds som ett antal olika djur. Symboliken och tanken med romanen? Ingen aning. Boken är för svår. Jag orkar inte ens försöka.

5. Sara Lidman är en västerbottensförfattare och som västerbottning vill man såklart läsa och älska denna dams författarskap. Med höga förväntningar tog jag mig därför an den tunna lilla boken Din tjänare hör. Och jag tog mig knappt igenom. Månad efter månad stretade jag på. En och annan scen är fin och intressant, men som helhet kunde jag inte ta till mig av berättelsen. Det är någonting i det omständliga berättandet och det dialektala som bygger upp en tjock mur framför läsaren. Den här boken är så svår! Obegriplig. Jag fattar ingenting.

Ni kan skratta åt mig och mina försök att läsa seriös litteratur, men jag måste verkligen upprepa det jag skrev om Herta Müller här ovan. Varför ska viktig litteratur vara svår? Jag förstår experiment i stil med Cortásars mästerverk, men böcker som i huvudsak är till för att väcka debatt, väcka känslor, informera om förtryck och svåra ämnen..? Författare som Müller och El Saadawi borde vara mer måna om att få läsaren med sig. Jag fattar inte poängen med att enbart skriva till en privilegierad, akademisk elit som har resurser och bakgrundskunskaper för att förstå verket och sätta det i rätt sammanhang. Även vi dumhuvuden kanske behöver de här berättelserna. Kanske behöver vi dem mer än det fåtal som är litteraturvetare.

För den sakens skull behöver inte böcker vara banala eller skrivna med ett förenklat språk. Jag tycker att det finns en uppsjö av böcker och berättelser som är både intressanta, viktiga och skrivna med finess och experimentlusta. Jonas Hassen Khemiri är ett exempel på en författare som skriver med en väldigt egen stil utan att krångla till det och slarva bort det viktiga budskapet. Det finns fler exempel, såklart, men exempelvis Müller, Mo Yan eller El Saadawi hör i mitt tycke inte till dem…

2015-11-15
Handen på hjärtat

Ibland undrar jag hur jag tänker när jag väljer böcker. När det kommer till romaner så vet jag ju att jag avskyr romantiskt trams och ändå har jag nu läst en bok med den avskräckande titeln Handen på hjärtat. Det var någon pålitlig person som påstod att den här boken är bra och Boktipset, som jag nog litar lite för mycket på, gissade att jag skulle ge den betyget fyra av fem… Det gör jag inte! Två av fem kan den få. Max.

Boken kretsar kring Flora, 40+, som jobbar som hemsjukvårdare åt en äldre dam. Flora lever ensam i en källarlägenhet, i London , som hon hyr av sin överbeskyddande syster. I bagaget har hon en rejäl hjärtesorg med påföljande depression. För tre år sedan blev hon nämligen lämnad av sin pojkvän sedan åtta år tillbaka. De hade precis diskuterat att skaffa barn när han försvann utan ett ord. Hon hann till och med anmäla honom försvunnen innan hon förstod att han helt enkelt hade gjort slut genom att packa sina saker och sticka utan att ens lämna en lapp. Hon har inte hört ifrån honom sedan dess. De tjusiga huset i Brighton hade hon inte råd att behålla och jobbet som sjuksköterska på akuten fixade hon inte heller att ha kvar. Livet har helt enkelt blivit lite fattigare, lite ensammare och lite sorgligare.

Så plötsligt dyker hennes ex, Finn, upp igen från ingenstans. Han har tidigare jobbat som äventyrare, men har skadat sig i en klätterolycka och nu är han fattig, saknar ett riktigt hem och är på ändlösa uppföljningar på sjukhuset för att undersöka hur läkprocessen går. Nu är han plötsligt extremt påstridig och vill börja om på nytt. Det räcker med en kort liten träff så har Flora klippt banden med en kille som hon precis börjat dejta och det räcker med ytterligare någon liten träff så har han plötsligt flyttat in hos Flora samt börjat hacka på henne om att hon måste säga upp sig (han önskar att damen hon vårdar ska dö) och att hon ska lämna sin släkt och vänner och bosätta sig i en ruckel i Skottland med honom. Han har även påbörjat ett högljutt gräl och bråk med Floras syster, tillika hyresvärd, vilket annars är en person som betyder väldigt mycket för Flora. Författaren beskriver lite vagt att Finn är sexig, men jag förstår inte hur det kan väga upp alltså.

Jag kan helt enkelt inte köpa intrigen. Den är löjlig och haltande. Därtill är boken skriven utan någon vidare finess. Särskilt taffligt tycker jag att det blir när författaren beskriver damen, som Flora vårdar. Det enda den här kvinnan, som förvisso är dement, gör är att säga ”Jo… Det tror jag”. Fast egentligen är alla karaktärer dåligt utvecklade. Boken är på många sätt förutsägbar och den kretsar kring stereotyper och helt ointressanta karaktärer. Det är platt, tråkigt och töntigt. När jag hade läst mer än halva boken råkade jag för övrigt läsa baksidestexten, där det direkt avslöjas att Flora kommer att bli oplanerat gravid. Det är något grovt irriterande med baksidestexter som summerar hela boken. Förvisso hade man lätt kunnat räkna ut graviditeten själv, men jag hade ändå uppskattat att slippa läsa om den omständigheten redan på baksidan, särskilt eftersom det händer så sent i boken.

Nej, det här var då inget vidare.

Boken finns utgiven av Norstedts och finns att köpa hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som har skrivit om den är Dagensbok.com och Bloggbohemen.

2015-03-28
Läsarna i Broken Wheel rekommenderar

En sak är säker, om jag bodde i Broken Wheel och blev ombedd att rekommendera en bok så skulle jag absolut inte rekommendera Läsarna i Broken Wheel rekommenderar. Det var länge sedan jag läste något så töntigt och förutsägbart. Lång är den också!

Det är lite inneboende i feel good-genren att böckerna är förutsägbara. Även om det finns något trassel i mitten så kan man liksom utgå från att det kommer att lösa sig mot slutet. Ibland är det precis det man vill se i en bok, men sedan finns det böcker som Läsarna i Broken Wheel rekommenderar, där exakt allt känns kliché och exakt allt och alla är stereotyper. Som läsare blir man skriven på näsan hela tiden. Alla scener känns sökta, onaturliga, och konstruerade så att man får det tryckt upp i ansiktet vilken aktuell känsla som är tänkt att förmedlas; ”nu ska du tycka att det här är gulligt”, ”nu ska du skratta”, ” nu ska du bli rörd”. Själv blir jag bara trött. Jag avskyr när författare plattar till läsaren med sådant här.

Boken kretsar kring stockholmaren Sara, en stor bokälskare som väl är i 30-årsåldern någonting och precis har förlorat jobbet i den bokhandel där hon har jobbat i åratal. Nu åker hon iväg till USA för att träffa en äldre dam som hon har brevväxlat med i ett par år. Den här damen är, liksom Sara, en stor bokslukare och nu är Sara inbjuden att hälsa på i hennes lilla håla på den amerikanska landsbygden i Iowa. Väl där inser Sara att damen har gått bort (själv hade jag nog ringt innan jag stack iväg, men…).

Nu kommer ett inslag av fantasy. Eller nej, just det, det är ju inte fantasy, det är bara obegripligt i största allmänhet och, till skillnad mot fantasy, på ett sätt som är svårt att ha överseende med. Det som händer är att Sara flyttar in i den döde kvinnans hus och börjar sälja ut hela kvinnans boksamling i en bokaffär som hon smäller upp i den här hålan med < 1000 invånare (obs: Sara och den avlidne kvinnan har alltså aldrig träffats, någonsin, och Sara känner inte någon av den avlidne kvinnans vänner eller anhöriga). På något sätt har hon också ekonomi att fylla ut med inköpta böcker så att det blir som vilken vanlig bokhandel som helst. Fast driven av en arbetslös svenska utan arbetstillstånd då. Som ni kanske vet så köper varenda människa sina böcker på nätet nu för tiden och bokhandel efter bokhandel slår igen. Så det är ju lite oväntat egentligen att en bokhandel i en avfolkningsbygd skulle bli lukrativ... Hela ramen för berättelsen känns minst sagt haltande. I verkligheten hade man ju dessutom med fördel polisanmält en okänd, galen främling som olovandes tar över någons hus och säljer av grejer från det. Jag skulle bli rosenrasande om någon tog sig den friheten om någon av mina anhöriga gick bort. I den här boken ska dock hela spektaklet vara en gullig grej och man förväntas le och tycka om hur den naiva bokälskaren Sara försöker få byborna att läsa. Skriven på näsan som sagt. Synd bara att jag inte alls tycker att det är gulligt. Sara beskrivs som en nidbild av bokläsaren: en socialt inkompetent tönt som har böcker istället för vänner och som är mycket otrygg med relationer till andra människor. Hon har sådan social fobi att hon har med sig pocketböcker som något slags lugnande medel att ta till när hon borde interagera med andra människor och tvångsmässigt drar sig hennes tankar mot böcker och läsning i alla situationer där välmående människor är här och nu. Hon verkar också helt manisk på ett osunt sätt när det gäller läsning. Bridget Jones har hon liksom läst ett tvåsiffrigt antal gånger. Vem gör sådant? I en scen läser hon konstant i över fem timmar utan att släppa boken med blicken och utan att ha en aning om vad som händer runt omkring. Då ska man som läsare alltså skratta och le lite, men allvarligt talat, om det här är gullig bild som folk gör sig över läsande människor så vill jag absolut inte förknippas med böcker något mer. Om någon någonsin tror att jag och andra som läser böcker liknar Sara... ja... jag vet inte. Jag känner mig typ hånad när jag läser om den här karaktären, just för att det är en sådan hopplös figur och författaren bygger hela berättelsen på någon slags igenkänningskomik som inte infinner sig. Sara är bara tragisk. Svår att tycka om. Visst, hade boken handlat om social fobi och pyskiska problem så hade det varit en annan bok, men nu ska man liksom le och tycka att situationen är söt och det gör jag inte. Längre in i boken kommer dock Sara, såklart, att blomma ut, som ni förstår, för hon träffar naturligtvis en man i stan. Och då blir det lite blygt och tafatt, som ni inser, men det löser sig såklart på slutet, precis som i vilken töntig romantisk komedi som helst. Det behöver jag inte ens spoilervarna för att skriva ut, för det har alla läsare fattat ändå från första kapitlet. Karaktärerna är överlag stereotyper på ett sätt som inte ens framstår som ironiskt. Det är närmast stötande! Den manhaftiga kvinnan. Bögen. Den tillknäppta kvinnan som engagerar sig i kyrkan. Inte en enda person känns det minsta "levande" eller intressant, just eftersom absolut ingenting överraskar. Allt är bara klichéer staplade på varandra på ett sätt som gör mig trött. Det här var verkligen en riktigt dålig bok. Den räddas inte ens av alla referenser till böcker och litteratur. Den är inte rolig, inte gullig och den är ingenting att känna igen sig i (hoppas jag för din skull!). Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är Beas bokhylla, Kattugglan och Bokhyllan.

2014-06-22
Dumskallarnas sammansvärjning

Den senaste bokcirkelboken vi har gett oss i kast med i Picket & pocket är John Kennedy Tooles moderna klassiker Dumskallarnas sammansvärjning Jag har hört många hylla den här boken, som faktiskt kommit att bli så uppskattad att det har rests en staty av huvudpersonen, Ignatius J. Reilly, i New Orleans. 1981 belönades också boken med det prestigefyllda Pulitzerpriset. Ingenting av detta fick dock författaren själv njuta av eftersom han ständigt blev refuserad under sin levnad och det bidrog säkert också till den depression han drabbades av. 1969 begick han självmord och boken gavs ut postumt hela tolv år senare tack vare hans moder, som såg till att ta manuskriptet till ett förlag som till slut gav ut boken.

En viktig grej i boken är språket, där dialogerna, som boken till väldigt stor del består av, är skrivna med den breda dialekt som uppenbarligen talas i New Orleans. Det var säkert ganska nyskapande när boken skrevs, men idag har såklart ganska många böcker givits ut där språket inte följer gängse språkregler. I det här fallet läste jag dessutom en översättning, vilket gör att hela grejen är poänglös eftersom det helt enkelt inte går att fånga dialekten i översättningen och istället blir man som läsare serverad en daterad, svårpenetrerad textmassa som sackar ned lästempot. Jag tyckte jag var ute i hyfsat god tid när jag öppnade boken en dryg vecka innan bokcirkelträff, för boken är trots allt bara ca 400 sidor lång och alltså ingen direkt tegelsten, men det tog mig så lång tid att bara läsa förordet och första kapitlet, så jag insåg direkt att det här skulle bli utmanande att ta sig igenom i tid. Och då handlar det inte bara om att den är utmanande att läsa p.g.a. det omständliga språket och den komprimerade texten. Främst har det varit utmanande för att jag helt enkelt har funnit boken så ointressant att jag har haft svårt att förmå mig att plocka upp den.

Jag är hopplöst dålig på att lägga ner böcker som jag inte gillar – att läsa ut allt jag påbörjar är nästan som en tvångstanke. 😉 Men, det här är tredje gången jag faktiskt känt att det är slöseri med tid att läsa. Det här är ointressant, svårläst och framför allt är det inte ett dugg kul. Den hyllas annars som en oslagbar komedi. Och jag fattar verkligen inte vad boken vill säga. Handlingen kretsar kring den överviktige licentiaten Ignatius, som bor med sin stackars mamma i New Orleans trots att han passerat 30. Han är en loser och dagarna går mest åt till att klaga och göra sig lustig över allt och alla (OBS: det är inte lustigt att läsa om detta). Dagarna fördriver han med att onanera till en bild av sin gamla hund, sitta på bion och må dåligt över sin ”magmun” och att skriva på ett bokprojekt som naturligtvis aldrig kommer att bli något. Till slut säger mamman ändå ifrån och vill att han söker ett jobb, vilket han också gör, trots att han är minst sagt arbetsskygg.

Jag fattar inte humorn. Det är väl bara så. Stilen är lite som den i Den ljuva giftkokerskan – där den så kallade humorn består av att författaren bygger upp absurda scener, stoppar in överdrivna och onyanserade karaktärer och låter dem babbla på och spela över till MAX. Lite som en riktigt, riktigt, riktigt dåligt fars eller pajig dratta på ändan-komedi som riktar sig till barn. Fast sämre. Mycket sämre.

Mina bokcirkelkamrater Med näsan i en bok och Nobelprisprojektet var väl inte heller så imponerade och resten av bokcirkeln tyckte också att boken sög. Som snittbetyg belönades den med 1,2 av 5 av oss bokcirkeldeltagare… Jag kan inte ens komma ihåg när jag gav en etta åt en bok senast. Jag såg att Nobelprisprojektet fick en kommentar om att ”vi väl bara är tjejer i bokcirkeln” (för tjejer är väl humorbefriade, eller?). Det är vi inte. Och för att föregå någon eventuell fråga om detta eller annat rörande vem boken riktar sig till så kan jag säga att det här är en bok som knappast är läsvärd för någon, oavsett kön, könsidentitet eller könsuttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. Läs inte. Snälla.

2013-10-14
Den groteska lässvackan

I tisdags maxade jag med inte en, utan två bokcirkelträffar. Då träffades vi nämligen i jobbets bokklubb och sedan var jag på Picket & pocket-träff.

Den här gången hade jag inte läst ut bokcirkelboken. Första gången det hände (för två år sedan!) hade jag mycket att göra privat och hade inte tid att läsa Metro 2033. Det spelade väl också in att jag faktiskt inte var så förtjust i den och att den är rätt så tjock.

Den här gången var det Dumskallarnas sammansvärjning som inte hade hunnits med. Jag började på den lite för sent (förra söndagen). Min tanke var att jag skulle ha gott om tid att läsa ut en bok som av allt och alla beskrivs som extremt rolig och lättsam. Och jag HAR verkligen lagt tid på den. Normalt sett läser jag max 10 min i taget, men med den här boken har jag försökt sträckläsa i timmar, men jag har ändå inte kommit särskilt många sidor framåt… Den är helt enkelt sjukt omständlig, ointressant, stentråkig och allmän BLÄ. USCH. Känner verkligen att jag har hamnat i en frustrerande lässvacka. Jag längtar så efter att läsa ut en bra bok, men tiden finns inte riktigt och den tid jag har lagt ned.. skulle jag vilja ha tillbaka, för på den här boken har den varit totalt bortkastad… Nåja. Nya tag! Tids nog kanske jag skummar igenom de sista 100 sidorna av boken… Kanske.

Jag var för övrigt i gott sällskap av bokcirkeldeltagare som lagt ned denna bok… Bara 2 av 4 (Med näsan i en bok och Nobelprisprojektet) hade läst… Duktiga dem! Jag tror också att alla i gruppen ställde sig ganska frågande till varför den här boken har fått sådan strålande kritik och belönats med Pulitzerpriset och allt vad det är… Vi har börjat betygssätta bokcirkelböckerna och Dumskallarnas sammansvärjning belönades med ett hisnande snittbetyg på 1,2…

Nu ska jag ägna mig åt böcker jag längtat efter de senaste veckorna: Änkans bok, Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig samt Livet efter dig. Sedan kanske jag försöker mig på någon ny bokcirkelbok.. Nästa Picket & pocket-bok blir Dödens mästarinna, som lär vara en historisk deckare. 🙂

I jobbets bokklubb har vi inte precis läskrav på böckerna… Livet efter dig ingick i förra omgångens böcker, men den har varit så trasslig att få ut från biblioteket, så den har inte blivit läst som jag hade tänkt. Andra böcker vi tog upp senast var En man som heter Ove och Sommarboken. Vi brukar rösta fram några böcker från alla bokförslag som vi lämnar in, men den här gången skippades omröstningen, så till nästa gång läser jag väl ingen särskild bok, faktiskt, utan kämpar väl på med alla de jag har påbörjade här hemma. I jobbets bokklubb tipsar vi mer om böcker än läser en och samma bok.

2013-09-13
En annan grej som skulle kunna få mig att stänga en bok (romance…)

Här om dagen så skrev jag ett inlägg om att jag är tveksam till att läsa böcker som betraktas som svåra, men det finns även annat som gör mig kall när det gäller böcker. En sådan grej är romantiskt tjaffs. 😉 Jag är nämligen otroligt less på all Hollywoodskit som pumpas ut. Ett förhållande handlar liksom inte om ”kärlek vid första ögonkastet”, inte i längden i alla fall, för det är faktiskt en lång process att lära känna varandra. När det uttjatade temat ”tonårsförälskelsen dyker upp igen, 10 år senare, och allt känns såååå rätt” dyker upp så blir jag bara trött. Okej att man får bli handlöst förälskad, men man måste ju förstå att det är en förälskelse och att man aldrig kan veta i förväg om den kommer att leda till något mer. Har man inte setts på 10 år så känner man inte varandra längre. Hur kär jag än är själv, och ni ska veta att jag är lyckligt lottad på den fronten, så tycker jag liksom inte att det är gulligt när folk på film och i böcker väntar hela livet på någon (herregud, gå vidare!) eller släpper allt för att följa med någon som de inte känner (längre). Sådant där är bara irrationellt och konstigt och jag vill inte förknippa sådana galenskaper med det jag själv betraktar som kärlek. Jag tycker faktiskt att romantiska böcker är konstigare än sci-fi och jag har mycket lättare att köpa magi, häxor, drakar och monster, kanske för att sådant aldrig utger sig för att vara på riktigt, medan romantiserade irrationella handlingar passerar som något som finns, när det i själva verket är hittepå.

Så när de där tramsigt romantiska partierna kommer (och de kan dyka upp när som helst, i vilken i övrigt bra bok som helst, som t.ex. Drömhjärta, Gargoylen…), ja, då känner jag ingenting, kan inte relatera till det, kan inte beröras. Jag blir bara sur.

Gissa om jag är tveksam till den s.k. romancetrenden? Ännu har jag inte vågat mig på att läsa någon Harlequinroman eller annan uttalad ”romance”, men resten av världen har tydligen förstått något som jag inte har förstått. Romance är faktiskt den största genren i USA, faktiskt dubbelt så stort som deckare, som ju å sin sida är gigantisk här i Sverige. Nu märks det också att svenska förlag nosar efter nya intäkter. T.ex. startade Bonniers nyligen ett förlag, Fenix, inriktad mot genren. Jag vet inte alls om deras böcker har gjort succé. Ärligt talat fattar jag ingenting. I teorin är det ju sympatiskt om romantiska böcker skulle bli större än våldsamma dito, men…

Kanske är genren mycket djupare och mer nyanserad än vad jag tror? Upplys mig! Jag är extremt tveksam.

Foto: Ann-Kathrin Rehse/stock.xchng

2012-08-18
Typexempel på vad som får mig att stänga en bok: svåra böcker

Ni har säkert redan sett The Millions inlägg om svåra böcker och The Guardians lista av desamma, men här är i alla fall länkar för de som missat. Jag har inte läst någon titel som nämns i inläggen, men har fram till nu varit sugen på att läsa något av Virginia Woolf. Hennes Mot fyren finns omtalad på båda sidorna och det gör mig inte ett dugg intresserad av att ta upp den..!

Jag gillar faktiskt inte svåra böcker. Om en bok inte är skriven så att jag kan ta den till mig, bli berörd och/eller lära mig något nytt, vad är det då för vits? Jag förstår knappt varför sådana böcker finns? För att litteraturkritiker ska kunna klappa varandra på axeln?

Nä. Det är en konst att skriva så att man förmedlar något. När något är svårt att ta sig igenom så tappar jag intresset. Jag blir verkligen inte nyfiken när handlingen och karaktärerna är symboler för annat och när allt är inlindat i en massa tjaffs. Rakt på, ska det vara!

Mot fyren av Virginia Woolf

Skriv gärna något snällt om Mot fyren, så att jag ändrar mig.

2012-08-13