I Fallvatten, av Mikael Niemi, har vattenmagasinen i norra Sverige fyllts till den grad att de plötsligt brister och orsakar en katastrof.
⭐⭐
Betyg: 1.5 av 5.
Fallvatten, av Mikael Niemi, är en roman om hur samhället kollapsar när damm efter damm går sönder och en enorm flodvåg börjar plöja fram och ta med sig allt i sin väg. Det är en spännande premiss och det känns alltid kul när Norrland får stå i centrum, särskilt när samisk kultur petas in helt okommenterat. Jag menar, nog har man läst diverse katastrof-romaner tidigare, men sällan (aldrig!) från glesbygd och nog har man läst böcker med inslag av samisk kultur, men sällan utan att det görs en poäng av det. Kul är väl inte rätt ord, men ni förstår kanske vad jag menar.
Fallvatten börjar rakt på sak och spänningen byggs upp effektivt. Vad är det som händer? Hur ska det gå? Jag läste med viss iver för att få reda på mer och för att se hur Niemi syr ihop det i slutet. Tyvärr höll det verkligen inte, i mitt tycke.
Boken följer ett antal karaktärer som var och en drabbas på sitt sätt. En man blir hindrad i ett självmordsförsök. En kvinna ger sig i panik iväg för att rädda den dotter hon fruktar är kvar hemma i det hus som obönhörligen kommer att svepas iväg. En man sjunker till botten i sin älskade bil. En del av det här är intressant, och på sina sätt underhållande, livsberättelser som passerar mellan raderna medan deras värld är på väg att gå under. Men mycket är bara… obegripligt. Om du läser boken får du vara beredd på våld, ultravåld, splatter och explicita och detaljerade beskrivningar av skador och tortyr, liksom våldtäkter (ja, plural) och sexuella övergrepp. Det är så osmakligt att jag skummade igenom vissa delar. Jag fattar inte alls vad allt detta tillför. Vad vill författaren säga? Tänker författaren att folk släpper alla spärrar och tappar det fullständigt när katastrofen kommer (så tänker inte jag)?
Nej, det här var ingenting för mig. Jag läste klart för att jag ville veta hur det slutade, men ett intressant slut blev det inte heller, som jag ser det. Det hade kunnat bli så intressant, det här, men för mig blev det ingenting.
Fallvatten
Fallvatten gavs ut av Piratförlaget 2012. ISBN: 9789164203977, 9789164241955.
Mannen som älskade Sibirien, av Roy Jacobsen och Anneliese Pitz, är en roman om upptäcksresanden Fritz Dörries och hans resor i Sibirien vid 1800-talets slut. Framför allt är den en enformig och tjatig jaktberättelse som bara pågår och pågår…
⭐⭐
Betyg: 2 av 5.
Mannen som älskade Sibirien, av Roy Jacobsen, är en roman om den tyske upptäcktsresanden Fritz Dörries. I dagsboksform skildras hans resor i Sibirien vid 1800-talets slut. Det är en tid då det fortfarande går att upptäcka djur, växter, insekter, kulturer och landskap som fram till dess varit helt okända för européer. För Dörries är det det okända i Sibirien som lockar särskilt: i ett ogästvänligt klimat reser Dörries enorma sträckor och plockar med sig det han hittar till muséer i Europa. Han ägnar över 20 år av sitt liv åt att resa, jaga och samla.
Det finns såklart fascinerande delar av den här boken och det är naturligtvis smittande att få ta del av Dörries engagemang. Men det finns ett stort men: boken kändes faktiskt vansinnigt tråkig och det går inte att läsa utan att störa sig på tidens puckade sätt att ta in allt det vackra som upptäcks. Det här är en tid då man inte noterar, dokumenterar, förförs av de nyupptäckta djuren. Man dödar dem. Boken består av närmare 300 sidor jaktberättelser. Det är enformigt och störigt. Vem var Dörries? Vad tänkte han? Vad kände han? Vad gjorde han? Jag vet inte riktigt. Det kanske slinker med någonting emellanåt, men annars är det en enda lång, torr uppräckning om antalet djur han dödat och hur.
Jag vet ärligt talat inte varför jag lyssnade klart på den här Radioföljetongen. Kanske hade jag läst den på något annat sätt om jag hade läst själv och kunnat svepa förbi de femtioelva jaktberättelserna på ett annat sätt, men presenterat som ljudbok är det verkligen en lång upprepning som ställer sig i vägen för att boken ska beröra på riktigt. Inte min kopp te.
Mannen som älskade Sibirien
Mannen som elsket Sibir översattes till svenska av Staffan Söderblom och gavs ut av Norstedts 2020. ISBN: 9789113109589. Jag lyssnade på boken som Radioföljetong, producerad av Sveriges radio, i uppläsning av Sven Ahlström.
Roy Jacobsen och Anneliese Pitz
Roy Jacobsen (född 1954) är en norsk författare och ledamot av den Norska Akademien. Anneliese Pitz (född 1951) är en norsk lingvist.
För alltid tillsammans av Julie Cohen handlar om precis det som titeln skvallrar om: kärlek och passion (och familjehemligheter). Inte min kopp te. Betyg: 1+ båtar av 5.
För alltid tillsammans av Julie Cohen tar sin början när Robbie och Emily har nått ålderns höst. De har levt tillsammans i över femtio år, men nu går de skilda vägar: Robbie lämnar ett avskedsbrev och vandrar iväg för att aldrig mer komma tillbaka. Därefter får läsaren följa Emily och Robbie bakåt i tiden. Självklart visar det sig att de har en hel del i bagaget och snart vecklar det ut sig en riktigt stor familjehemlighet.
Boken har en spännande uppbyggnad genom att Robbies och Emilys historia berättas baklänges. Författaren slänger också in flera överraskningar som gjorde att jag in i det sista blev förvånad över utvecklingen. Paradoxalt nog kändes För alltid tillsammans, trots detta, som en precis så genomsnittlig och förutsägbar story som titeln antyder. Det här är verkligen ”romantisk, känslosam berättelse modell 1A”, om jag uttrycker mig så. Det är komplett med adopterade ungar, föräldrar som inte accepterar barnens val av partner, dilemmat ”passion eller tråkig, trygg kille”, affärer vid sidan av… Allt är gammal skåpmat, som i och för sig har rörts ihop och förpackats i en och samma roman.
Jag är förmodligen lite fel målgrupp för den här typen av böcker. Obs: jag delar inte in böcker i ”fin” och ”ful” litteratur eller något sådant, däremot är jag helt enkelt inte speciellt förtjust i romance. Här blev det i mitt tycke svårt töntigt, dessutom. Särskilt Emilys och Robbies första träff fick mig att nästan himla med ögonen för att det kändes så löjligt och klyschigt.
Nej, det här var ingenting för mig! Men kanske är det en avkopplande bok för den som vill läsa något lättsmält, avkopplande och samtidigt milt överraskande i sommar.
För alltid tillsammans av Julie Cohen
I köket fyllde de två kvinnorna diskmaskinen, de jobbade ihop på ett självklart sätt. Vissa av Emilys vänner hade problem med sina svärdöttrar, men Emily visste att hon var lyckligt lottad. Shelley berättade för henne om deras planer för resten av helgen runt den fjärde juli, nationaldagen. De skulle åka upp till Rangeley där Shelleys familj hade en sommarstuga vid sjön. Där skulle de stanna kvar ett par veckor så att ungarna kunde leka med sina kusiner och Shelley kunde träffa sin familj. ”Det är det bästa med att vara lärare”, sa hon och svepte in resterna av tårtan i plastfolie. ”Sommarlovet.”
Ur För alltid tillsammans av Julie Cohen
Originalets titel: Together (amerikanska). Översättare: Karin Andræ. Uppläsare: Viktoria Flodström. Utgivningsår: 2017 (första amerikanska utgåvan), 2019 (första svenska utgåvan, Norstedts), 2019 (den här ljudboksversionen, Norstedts). Antal sidor: 377 (ca 11 h lyssning). ISBN: 978-91-1-308926-3, 9789113089607.
En vanlig morgon vaknar Robbie i sin säng med sin fru Emily sovande bredvid. Precis som han har gjort nästan alla morgnar under deras 54 år tillsammans. Han stiger upp och klär på sig, gör kaffe, matar hundarna, precis som han brukar. Han gör i ordning frukost till sin fru, och skriver sedan en lapp som han lämnar på Emilys nattduksbord innan han går ut genom dörren för att aldrig mer återvända.
Från den dagen får vi följa Robbie och Emilys liv bakåt i tiden. Längs vägen lär vi känna ett par som stått enade genom lycka och sorg, genom framgång och motgång. Ett stabilt och kärleksfullt par som verkar ha överkommit alla hinder. Men ju längre bak i tiden vi kommer, desto tydligare förstår vi att de båda bär på en hemlighet som de gör vad som helst för att dölja.
Förlagets beskrivning
Julie Cohen
Julie Cohen är en amerikansk författare, föreläsare och lärare i kreativt skrivande. Hon har en hemsida, en Facebook-sida och twittrar under @julie_cohen.
Städerna inuti Hall av Johannes Ayuru är en diktsamling som binder samman en modern urban miljö med grekisk mytologi. För mig flög nästan allt över huvudet… Betyg: 1 parkbänk av 5.
Städerna inuti Hall av Johannes Ayuru är en diktsamling där man kan ana lite av den ilska och frustration som kanske drabbade läsarna av den hyllade romanen De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, som kom här om året. Jag känner i alla fall igen Anyurus språk och bilder. Här finns det urbana, smutsiga, våldsamma. Det är nutid, men ibland rör sig dikterna till den grekiska mytologin och väver samman dem, binder ihop med teknologi och moderna material. Nylon, nycklar & lås.
Jag har älskat det två romaner jag har läst av Anyuru, En storm kom från paradiset och De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, men jag måste erkänna att jag hade svårt för Städerna inuti Hall. Det är en bok som gör motstånd och kräver mycket av sin läsare: kräver att läsaren kan sin grekiska mytologi och kan följa med på Anyurus språkliga experiment. Det här blev faktiskt för svårt för mig och det känns verkligen att det mesta flög över huvudet. Helt ärligt så är det här en sådan bok som får mig att tvivla på att poesi ens är något för mig. Sanningen är egentligen att jag älskar poesi! Men då ska det vara lättillgänglig poesi som är enkel att relatera till och att hänga med i: Bodil Malmsten, Märta Tikkanen, Tomas Tranströmer, Eva-Stina Byggmästar, Linnea Axelsson… Städerna inuti Hall, å andra sidan, är poesi för den som läst sin litteraturhistoria och tagit sina högskolepoäng i humaniora, antar jag. Gott så. Jag håller mig till Anyurus romaner.
Saint Borås, San Tokyo S:t Hisingen,
blommigt tyg böljar över hans axel Han väntar, någon kropp Hur kan någon vara ett liv Pang Fotosula mot glas, fingertoppar –
Ur Städerna inuti Hall av Johannes Ayuru
Utgivningsår: 2009 (första utgåvan, Norstedts). Antal sidor: 358. ISBN: 9789113022055.
Städerna inuti Hall är en bok om den lilla, vassa metallbiten som snurrar längst inne i varje stad. Det är en bok om det artificiella, om nylon och polymerkedjor, om värde och värdelöshet. Om lag som inte vill vara lag. Om att inte orka se andra i ansiktet.
Men det är också en bok om Aeneas som besöker underjorden och möter Roms hela ättelinje; tusentals generationer av kejsare och mördare. En bok om hegemoni och ändlös makt. Om ett tusenårsrike av tv-apparater och polisbilar.
En gång var det en bok skriven på hundra hotellrum. En man låg på en parkbänk och drömde en bok – den stora, trötta boken, telefonkatalogen över de döda. En bok om dem som försvann. Om lapparna som satt upptejpade i busskurer, i mataffärer, i hissen: Har du sett vår son?
(förlagets beskrivning)
Städerna inuti Hall av Johannes Anyuru
Johannes Anyuru
Johannes Anyuru (född 1979) är en svensk författare, som debuterade 2003 med diktsamlingen Det är bara gudarna som är nya. Det stora genombrottet kom nio år senare med En storm kom från paradiset, där Anyuru berättar om sin pappa. Johannes Anyuru har belönats med många fina priser och utmärkelser, bland annat Augustpriset, som han belönades med för De kommer att drunkna i sina mödrars tårar.
De som följer mig på Instagram har kanske sett att jag har postat en hel del inlägg under hashtaggen #novellber, ett initiativ av @bokladan med syftet att peppa till mer novelläsning i november. Jag var inte sen att haka på, för jag älskar novellformatet och jag har en hel del olästa novellsamlingar och enstaka noveller här hemma. Under månaden har jag unnat mig läsning ur samlingar som Skyddsrummet Luxgatan av Jerker Virdborg, Elva sorters ensamhet av Richard Yates, Kyrkogårdsdamen och andra noveller av Guy de Maupassant, Bli som folk av Stina Stoor och Nordisk fauna av Andrea Lundgren. Jag tänkte återvända till samlingarna när jag har läst ut alla noveller i dem (när nu det blir 🙂 ), men månaden har också bjudit på läsning av några enstaka noveller, som jag tänkte blogga om idag. Det är alltså fyra noveller från förlaget Novellix, som ger ut härliga små volymer med nyskrivna och klassiska noveller på olika teman.
Han tänkte på dem som färger av Johanna Thydell, Skördebrev av Helena Granström, Författarnas himmel av P C Jersild, Luise Justine Mejer av Astrid Lindgren
Författarnas himmel av P C Jersild
Författarnas himmel är en humoristisk berättelse om en författare som dör och hamnar i den del av himlen där historiens alla författare samlas. Det visar sig att författarnas himmel är ett hotell med både restaurang och ölstuga. De nya hamnar längst ned i hierarkin och får slita i grovdisken, men så småningom kan man avancera och få bättre och bättre arbetsuppgifter, för att så småningom få bli gäst i ölstugan, eller kanske till och med i matsalen, där den absoluta författareliten samlas. Mycket är oklart kring hur det egentligen ska gå till att bli uppflyttad. Kanske finns det till och med osaklighet och jäv inblandat?! Hur kan det annars komma sig att den enda svensk författare som hamnat i matsalen är Carl von Linné? Författarnas himmel är en härligt självironisk och knäpp berättelse fylld med historiska författargiganter, som fortfarande tycks vara precis lika excentriska som i jordelivet och som verkligen sliter för att bli respekterade. Jag tyckte att den här berättelsen var riktigt kul och härligt nördig!
Per Christian Jersild (född 1935) är en svensk författare och läkare, bland annat känd för romanen Barnens ö.
Förlagets beskrivning
”Precis som i skänken arbetade flera rökare där. De brukade smita ut med jämna mellanrum för ett bloss på bakgården. En eftermiddag råkade jag, på väg till kylen, springa på några från konditoriet på väg ut. ”Sonja?!” Visst var det Sonja Åkesson. Vi hade inte setts sedan början på sjuttiotalet – Sonja dog 1977 – så vi hade förstås en hel del att prata om. Jag följde med henne ut och stod där och huttrade bland de andra rökarna.”
Han tänkte på dem som färger av Johanna Thydell
Han tänkte på dem som färger är en novell med ett högt tempo och driv, vilket verkligen speglar den livssituation som den unge huvudpersonen befinner sig i. Huvudpersonen är en ung man som befinner sig mitt i en virvelstorm av känslor: förtvivlad sorg och sprittande nyförälskelse. Jag vill inte skriva mer än så för att inte spoila för mycket av handlingen, som läsaren gör bäst i att upptäcka själv, men det är verkligen en fin novell som är lätt att ryckas med i. Jag älskar språket, som så tjusigt speglar huvudpersonens röriga liv.
”Han gick in i trädgården från baksidan, det fanns en stig där som han hade trampat upp, först med små fötter, sedan med stora. Den skulle växa igen nu. Det hände mitt framför ögonen på honom. Grönt, blankt gräs som sköts upp som stavar ur jorden och plötsligt hade hans fotspår aldrig funnits.”
Luise Justine Mejer: en kärlekshistoria från 1700-talets Tyskland av Astrid Lindgren
Luise Justine Mejer av Astrid Lindgren är en liten essä om just Luise Justine Mejer, en kvinna som levde i 1700-talets Tyskland och som under många år brevväxlade med vännen Christian Boie. Lindgren utgår från brevväxlingen mellan de två vännerna och skriver fram deras kärlek, som de först efter lång tid erkänner och tar hand om. Det är både roligt, vackert och sorgligt. För mig blev det också en överraskande läsning. Luise känns så modern och fri, vågar gå sin egen väg och väljer bort ett giftermål i unga år. Jag hade inte väntat mig detta. Jag hade kanske inte heller väntat mig den här berättelsen från barnboksdrottningen Astrid Lindgren, för det här är ju en berättelse riktad till vuxna, även om Lindgrens ton och humor är precis sig lik.
Betyg: 4 högläsningsstunder av 5.
Luise Justine Mejer av Astrid Lindgren
Utgivningsår: 2015 (den här utgåvan, Novellix). Berättelsen finns också i antologierna Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult (Rabén & Sjögren, 1975) och Liv kan vara så olika (Rabén & SJögren, 1985).
Antal sidor: 25.
ISBN: 978-91-7589-068-5
Andras röster: Lyrans noblesser, Skrivande.
Astrid Lindgren
Astrid Lindgren 1907 – 2002 är en av Sveriges mest älskade författare.Mer om Astrid Lindgren finns att läsa på www.astridlindgren.se eller Astrid Lindgren-sällskapets hemsida.
Förlagets beskrivning
”Jag kan aldrig sluta gräma mig över hennes sorgliga öde den där hemska fredagsmorgonen i juni 1786. Varför måste hon dö, när hon nu äntligen … men vi ska inte gå händelserna i förväg!
Det är bäst att börja från början, förslagsvis tio år tidigare, den 2 september 1776.”
Skördebrev av Helena Granström
Skördebrev är den av novellerna jag hade svårast för. Det är en bok om sorg och förlust och saknaden efter en pojke, som växer upp. Det är också en berättelse om en ko, som skriver till pojken. Och här någonstans är jag förlorad som läsare för länge sedan. Det här säger mer om mig än om den här novellen, men jag fixar inte symboltyngda, formmässigt invecklade berättelser där läsaren förväntas stanna upp efter varje mening och tolka texten. Jag blir irriterad när budskapet och berättelsen ligger gömt bakom tunga sjok av liknelser och symbolik som ska förstås och tolkas. Jag orkar inte. Den här boken fungerade inte alls för mig.
Helena Granström (född 1983) är en svensk författare och skribent som debuterade 2008 med essän Alltings mått.
Förlagets beskrivning
”Jag skriver till dig med mina fingrar, med mina koögon och mina flugor. Med min boskapshunger och juverblick, med min bokstavsspilta och min klöver. Med mina klövar och min bakdel. Med min bakfot, med min mening.
Okänt offer av Tana French är en extremt osannolik deckare, full av logiska luckor. Den kretsar kring polisinspektören Cassie Maddox, som plötsligt hittar sin egen dubbelgångare mördad. Betyg: 1 kortlek av 5.
Okänt offer av Tana French
Okänt offer av Tana French är en deckare med polisinspektör Cassie Maddox i huvudrollen. Det är den andra boken om Cassie, men den kan läsas fristående. Cassie har en bakgrund från den polisenhet som jobbar med hemliga operationer, men nu arbetar hon på familjevåldsroteln. Plötsligt hör dock en före detta kollega av sig och lyckas locka tillbaka Cassie till sitt tidigare jobb som infiltratör. En kvinna har nämligen hittats mördad och den mördade råkar vara Cassies dubbelgångare. Dessutom visar det sig att den mördade kvinnan har levt under en stulen och påhittad identitet – hon har kallat sig för Lexie Madison, vilket råkar vara en tagen identitet som Cassie tidigare har använt sig av under en hemlig operation. Vem den mördade kvinnan är egentligen, varför hon har blivit mördad och av vem är helt okänt, liksom på vilket sätt hon känner till Lexie (och Cassie?). Att den mördade kvinnan både ser ut som Cassie och har en tagen identitet med kopplingar till henne gör att Cassie inte kan tacka nej till att gå tillbaka till sitt jobb med hemliga operationer, trots att det tydligen har hänt en hel del (i den första boken om Cassie, gissar jag), som på goda grunder har lockat henne från den karriären.
Nu är tanken att Cassie ska leva som Lexie och försöka att hitta både mördare och motiv. Den sista tiden i livet har Lexie varit doktorand i litteraturvetenskap och levt på ett stort gods tillsammans med fyra excentriska doktorandkollegor. De fem har levt som en liten familj, i ett eget slutet litet universum, och har just inte umgåtts med någon utanför deras sällskap eller ens synts till i byn. Har ni läst Donna TarttsDen hemliga historien (eller Marisha PesslsFördjupade studier i katastroffysik) så får ni kanske en idé om känslan. Den här boken är uppenbart inspirerad av Tartts moderna klassiker.
När boken tog sin början satt jag som på nålar. Jag tror att alla någon gång, i något sammanhang, har haft pulsen snabbt pickande i skräck för att bli upptäckta. I den här boken får läsaren följa Cassie in i ett väldigt speciellt hem där hon när som helst kan bli avslöjad och genomskådad av människor som mycket väl kan vara hennes mördare. Det fanns någonting extremt kittlande kring detta och jag vågade knappt läsare vidare när hon väl släppts av vid godset och tagits emot av sina rumskompisar. Jag såg framför mig hur precis allt kunde gå fel. En dubbelgångare kan kanske lura någon på håll, men skulle Cassie kunna lura Lexies rumskompisar, människor som hon levt med under lång tid? Skulle hennes utseende verkligen vara tillräckligt övertygande? Skulle hon kunna hänga med i interna skämt? Förstå rutinerna och lunken i huset? Veta exakt vilken relation Lexie haft till var och en av hennes rumskompisar? Skulle hon smälta in?
Det tragikomiska är att det här, som hade kunnat vara en så intressant och klaustrofobisk del i den här boken, inte framställs som någon stor grej över huvud taget. Cassie/Lexie gör bort sig några gånger, men inte på något allvarligt sätt och i princip kan hon helt enkelt vandra in på godset och umgås, skämta och jacka in helt rätt i jargongen bland Lexies nära vänner och rumskompisar. Inga problem! Förtroliga samtal, skämt, tokiga upptåg, precis allt går bra och det är som att Cassie har känt de här människorna i åratal och helt naturligt vet vilken humor och vilken personlighet Lexie hade. Efter någon dag börjar Cassie också gå till Lexies arbetsplats och jag kunde ju föreställa mig att det skulle kunna vara utmanande att fejka att man doktorerar inom ett ämne, men nej, det är ingenting speciellt med det heller. Cassie har inga problem att ta över Lexies jobb, handleda hennes studenter och arbeta vidare med Lexies forskning. Det här är en logisk lucka som är så glupande stor att man häpnar. Det är svårsmält att tänka sig att en polis hittar sin egen dubbelgångare mördad, men det är samtidigt något som man som läsare måste köpa för att kunna läsa vidare i just den här boken. Att det är såhär lätt att övertyga såväl närstående som kollegor är dock svårsmält för mig. Tyvärr är det dock inte det enda som skaver med boken.
Trots att Okänt offer började så spännande och kittlande så blev den snabbt oerhört seg. Boken är alldeles för lång och oredigerad och dialogerna är också långa, tjocka textmassor utan flyt. Cassie/Lexie har också ett lite grovt språk, som på ett orimligt sätt ibland spiller över i vanlig text (jag minns inte ordagrant, men någonstans i den står det t.ex. att hon satte sig på röven), vilket är fult och irriterande. Det märks också att författaren har gjort en riktigt, riktigt trött research. Man måste ha förläst sig på deckare om man tror att ett mord kan få en oerhört omfattande hemlig operation att dra igång. Seriöst! Nu kanske jag spoilar något, men det Cassie kommer fram till är sådant som enkelt hade kunnat fås fram i några förhör. Istället lejer man alltså Cassie att jobba dygnet runt som infiltratör under många månaders tid samtidigt som hon dag som natt är avlyssnad och har en hel stab med människor som i realtid sitter och lyssnar på allt som spelas in och också är redo att rycka ut om det behövs. Okej, mord är i regel högprioriterade brott, naturligtvis, men såhär går faktiskt inte mordutredningar till. Dessutom är Cassie i många avseenden helt inkompetent och oseriös. Hon ljuger och undanhåller vid ett flertal tillfällen fynd och bevisföremål för sina kollegor och ”råkar” ibland stänga av mikrofonen. Allt detta gör hon utan någon annan eller bättre anledning än att hon fått en magkänsla… Förmodligen hade författaren en ambition att skriva en berättelse där Cassie växer ihop så mycket med Lexie att hon börjar få svårt att slita sig från Lexies liv och vänner, men den skildringen är inte speciellt skickligt utförd och det mesta kring hennes märkliga lögner och oproffsiga polisarbete blir mest irriterande.
Det jag tycker absolut sämst om med den här boken är just det: att det finns så många intressanta ingångar, spännande omständigheter och uppiggande idéer om hur berättelsen ska utveckla sig – men allt pyser ut i ett ingenting. Mot slutet tror jag rent av att författaren tappade skrivlusten alldeles.
Nu kommer en seriös spoilervarning.
Slutet, alltså. Jag hade väntat mig att författaren skulle göra något riktigt intressant kring den stulna identiteten. Hur kan den här ”Lexie” ha känt till Cassies gamla fejade identitet och varför har hon börjat använda den? Jag var så nyfiken på vad som skulle hända. Tyvärr händer inget på den fronten! Inget! Det var bara en slump. En slump. När boken får sin upplösning blir Cassie avslöjad av en av sina rumskompisar och får genom en otroligt tjatig och lång monolog reda på ungefär vad som hände på mordnatten. Någon dag senare sker någon slags konfrontation med resten av hennes roomies. För att verkligen avsluta boken snabbt och effektivt blir det skottlossning, polisen kommer och allt avslutas. I en bisats, några sidor längre bort i boken, har hela godset dessutom helt random brunnit ned.
Det här var riktigt kalkonigt, om du frågar mig. Okänt offer började SÅ bra och hade SÅ stor potential. Att det blev såhär dåligt är extremt irriterande.
Citerat ur Okänt offer
”Jag hörde hur Sam drog häftigt efter andan. ”Hem ljuva hem”, sa Frank och stängde av radion.
De väntade på mig utanför dörren, stod på rad längst uppe på trappan. För mitt inre ser jag dem fortfarande där, guldlackade av kvällssolen och strålande som i en dröm, vecken i deras kläder och formerna i deras ansikten ofördärvade och smärtsamt klara. Rafe stod lutad mot räcket med händerna i jeansfickorna; Abby i mitten, framåtlutad på tå, ena armen böjd för att skugga ögonen; Justin, fötterna tätt ihop och händerna på ryggen. Och bakom dem Daniel, inramad av dörrpelarna, höjt huvud och ljusskärvor från glasögonen.”
Okänt offer av Tana French
Okänt offer
Originalets titel: The Likeness (irländska).
Översättare: Peter Samuelsson.
Utgivningsår: 2008 (första irländska utgåvan), 2009 (första svenska utgåvan, Albert Bonniers förlag), 2010 (den här pocketutgåvan, Bonnier Pocket).
Antal sidor: 519.
ISBN: 9789100121259, 9789174291223.
Läs även övriga böcker om Dublins mordrotel: Till skogs, Brottsplats: Faithful Place, Otrygg hamn, En hemlig plats, Inkräktare.
Tana French
Tana French (född 1973) är en irländsk/amerikansk författare som främst är känd för sina deckare i serien Dublins mordrotel, för vilka hon också har belönats med flera fina priser, t.ex. Allan Poe Award för bästa debutroman (som hon fick för första delen i serien, Till skogs). Tana French har en Facebooksida och en hemsida.
Förlagets beskrivning
”När poliskommissarie Cassie Maddox kallas till en mordplats upptäcker hon att offret är kusligt lik henne själv. Mordfallet saknar ledtrådar, motiv och misstänkt. Cassies chef föreslår att hon återigen ska jobba under täckmantel. Hon ska låtsas vara den döda kvinnan Lexie, ett extremt farligt uppdrag. Polisen kommer att berätta för media och Lexies rumskamrater att knivhuggen inte var livshotande utan att kvinnan hamnat i koma. Cassie kan då förbereda sig, sedan ska hon återvända till vännerna som den skadade Lexie. Men ju mer Cassie upptäcker om Lexies gåtfulla liv desto svårare blir det att få svar på: vem som dödade kvinnan, och vem hon verkligen var? Smart psykologisk spänning!”
Den lilla bokhandeln i Paris av Nina George är en löjlig och pretentiös feelgoodroman om en man som kastar loss med sin flytande bokhandel för att åka till Provence och gråta över en älskarinna som han hade för flera decennier sedan. Betyg: 1 svag hittekatt av 5.
Den lilla bokhandeln i Paris av Nina George
Jean Perdu har inrett en husbåt till en flytande bokhandel och där säljer han böcker som om de vore mediciner. Han är mån om att varje besökare ska få precis rätt bok för deras tillstånd, om det nu är något trösterikt eller uppiggande eller något helt annat som de behöver. Resten av livet fördriver han i sin ensamhet i sin lägenhet. För flera decennier sedan hade han en affär med en gift kvinna, som sedan lämnade honom till förmån för sin make i Provence. Han sörjer fortfarande denna älskarinna och har till och med låtit permanent stänga för ett av rummen i lägenheten eftersom han tycker att det påminner för mycket om henne.
En dag slår han sig dock lös från sin inrutade tillvaro. På ett impulsivt sätt reser han iväg med sin bokhandel och med på resan råkar han få med sig en bästsäljande författare med skrivkramp. Tillsammans ger de sig iväg på en resa mot Provence, platsen som fortfarande påminner Perdu väldigt starkt om sin före detta för 20 år sedan.
Jag har extremt svårt för den här typen av berättelser. Det finns en kollektiv överenskommelse om att man ska tycka att den här typen av beteenden är extremt fina och romantiska. Själv tycker jag endast att det är sorgligt att kasta bort sitt liv genom att älta och sörja något så meningslöst som ett gammalt ligg. Om någon i min omgivning fastnade i en sådan här hopplös situation skulle jag göra vad jag kunde för att förmå personen att söka professionell hjälp. Det har gått alldeles för långt om det hinner gå decennier utan att en person kan gå vidare från en sprucken relation. För mig blir inte sådana här böcker berättelser om kärlek utan berättelser om psykisk ohälsa och då blir det också direkt löjligt när ämnet viftas bort.
Det här är ju dock mest mitt tycke och smak. Jag är fullt medveten om att de flesta faktiskt tycker att det är superhärligt och vackert att vänta hela livet på någon gammal ungdomskärlek etc. etc. Det finns dock annat som skaver med den här romanen. Det jag har allra svårast för är språket. Författaren har vecklat in berättelsen något alldeles otroligt i omständliga beskrivningar. Det märks att hon har funderat väldigt mycket på bokens teman och att hon verkligen älskar huvudpersonerna i sin bok. Boken är totalt överlastad med ”fina ord” och ”poetiska uttryck” som tyvärr gör att allting blir ofrivilligt komiskt. Pekoral och pretentiös är några ord som kommer över mig när jag tänker på den här boken. Det är så mycket floskler och tomma, ”fina”, ord i den här boken att det är helt otroligt. Sexscenerna är helt olidliga, men boken är över lag otroligt svår att komma in i eftersom den är så komisk, helt bortom författarens intentioner.
Inte ens att boken till stor del utspelar sig i en bokhandel kan lyfta den här oerhört tjatiga och ointressanta berättelsen. Det här är faktiskt det tommaste jag läst på länge, trots att författaren verkligen slår knut på sig själv för att försöka vrida på tårkanalerna genom att skriva fram ”starka” scener. Det enda jag gillar med den här boken är faktiskt framsidan, resten är svagt, väldigt svagt.
Citerat ur Den lilla bokhandeln i Paris
”Perdu saknade Manons kropp. Han saknade handen som hon i sömnen brukade stoppa in under honom. Han saknade hennes andetag, hennes barnsliga gnällande varje morgon när han väckte henne alldeles för tidigt, alltid för tidigt, hur sent det än var.
Hennes ögon som såg så kärleksfullt på honom, de mjuka, kortklippta lockarna som kittlade hans hals – allt detta saknade han så mycket att hans kropp vred sig i kramper när han lagt sig i den tomma sängen. Han saknade henne varenda dag, så fort han vaknade.
Han avskydde att vakna till ett liv utan henne.
Det första han slog sönder var sängen, sedan bokhyllan och fotpallen; han skar sönder mattorna, brände upp tavlorna, förstörde hela rummet. Han gav bort kläderna, alla skivorna.
Han behöll bara böcker som han läst högt ur för henne. Varje kväll läste han högt – dikter, scener, kapitel, spalter, korta fragment ur biografier och faktaböcker, Bönbok för barn, allt för att hon skulle kunna somna i en värld som var så karg och skrämmande, i den kyliga Norden med alla dess frusna nordbor.”
Den lilla bokhandeln i Paris av Nina George
Om Nina George och Den lilla bokhandeln i Paris
Nina George (född 1973) är en tysk journalist och författare. Hon har skrivit en lång rad romaner och noveller under sitt eget namn eller under något av hennes alias, bl.a. Jean Bagnol, som är den pseudonym hon använder för sina kriminalromaner som utspelar sig i Provence. Den enda av hennes böcker som finns översatt till svenska är Den lilla bokhandeln i Paris (Das lavendelzimmer) som kom på svenska 2016. Nina George har en hemsida och en Facebooksida.
”En magisk roman för alla dem som tror att ordets kraft kan läka ett brustet hjärta!
Monsieur Perdu kan ordinera den perfekta boken för ett brustet hjärta. Men kan han kurera sitt eget?
Monsieur Perdu kallar sig för litterär apotekare. Från sin flytande bokhandel belägen på en pråm på floden Seine ordinerar han romaner för alla livets motgångar. Genom att använda sin intuition finner han exakt den bok läsaren behöver, och reparerar på detta sätt både brustna själar och hjärtan. Den enda han inte verkar kunna kurera genom litteraturen är sig själv; han lider fortfarande i kval efter att hans livs stora kärlek försvann. Bakom sig lämnade hon endast ett brev, som han aldrig öppnade.
Efter att Perdu slutligen förmått sig att läsa brevet lättar han ankar och ger sig av på en resa till södra Frankrike i hopp om att komma över sin förlust och få ett avslut på historien. Med sig har han en storsäljande författare med skrivkramp samt en (kärlekskrank italiensk kock, och längs Frankrikes floder reser Perdu, delar ut sin visdom och sina böcker, och visar hur den litterära världen kan ta den mänskliga själen på en resa för att hela sig själv.
Den lilla bokhandeln i Paris är en internationell bästsäljare, fylld med värme och äventyr, och tillägnad alla dem som tror att sagornas kraft kan förändra människors liv.”
Det finns en del böcker som jag verkligen önskar att jag hade tyckt om, men som jag av olika anledningar inte direkt fastnade för. Idag tänkte jag blogga om några av dem!
Först ut är Den stulna romanen av den feministiske förebilden Nawal El Saadawi. Jag hade så gärna velat älska den här boken om kvinnoliv i Egypten, men den är faktiskt en av de segaste och tröttsammaste böcker jag har läst. Hade det inte varit för att det var meningen att den skulle bokcirklas så hade jag inte läst ut den. Jag har väldigt svårt för den här typen av komplicerade och pretentiösa romaner som flyger långt över huvudet på de flesta läsare. För mig är den typen av böcker totalt meningslösa, faktiskt. Skriv begripligt om du har något att säga!
Den stulna romanen av Nawal El Saadawi
Jag skulle också önska att jag hade haft större tålamod med Camilla Läckbergs deckare. Hon verkar vara en så härlig person och jag tycker att hennes engagemang och frispråkighet är inspirerande. Men hennes böcker..! Jag läste Isprinsessan för några år sedan och gestaltningen kändes så dålig, anmärkningsvärt dålig. Det är så många ältande förklaringar av människor och platser och allt som händer att jag blir helt trött – absolut ingenting får utspela sig mellan raderna, utan Läckberg skriver ut allt, upprepar allt, förklarar allt in i minsta atom. Jag skulle verkligen vilja tycka om Läckbergs böcker, men tyvärr…
Sara Lidman är en klassisk västerbottensförfattare och jag skulle såklart önska att jag tyckte om hennes böcker. Det är väldigt mycket Sara Lidman hela tiden när man bor i Umeå. Exempelvis pryds tunneln till centralstationen med Sara Lidman-citat. Jag måste dock erkänna att jag hade väldigt svårt att ta mig igenom Lidmans Din tjänare hör när jag läste den här om året. Jag kan över huvud taget inte redogöra för vad boken handlar om för det var så svårt för mig att fokusera, tolka och ta in berättelsen. Den fastande inte alls.
Din tjänare hör av Sara Lidman
Sagan om ringen, trilogin om Härskarringen är kanske den mest älskade och lästa fantasyserien och jag önskar att jag också hade förstått storheten. Jag är en rätt nördig person, på många sätt, och det vore liksom passande om jag också tyckte om klassisk fantasy, som denna. Men alltså..! Finns det några segare böcker än de här? Kapitel efter kapitel kan passera utan att det händer någonting och det är så mycket tjatig miljöbeskrivning. Jag orkar inte!!
Millenniumböckerna älskas av alla, både de som läser massor och de som kanske egentligen bara har läst Millennium (och Harry Potter) frivilligt. Jag vill också ingå i gemenskapen som älskar Millennium. Dessutom tycker jag naturligtvis att Stieg Larsson är en beundransvärd person med sitt engagemang för Expo och sådant. Tyvärr tycker jag att Millennium är rätt mycket av dussindeckare och hur mycket feminist jag än är så känner jag inget speciellt för den coola förebilden Lisbeth Salander, annat än att jag tycker att hon känns som en rätt ointressant (och stereotypt sexig) drömtjej som random snubbe har fantiserat ihop. Platt!
Sara drömmer om att bli en bästsäljande författare. För att uppnå sitt mål tar hon till ett magiskt knep som hon har lärt sig av sin mormor. Genom att rita upp en speciell stjärna så kan hon önska sig vad hon vill. Hennes dröm om författarskapet slår in. Hon är snart en topplisteförfattare och blir också kontaktad av förläggaren Anders, som lockar över henne till sitt eftertraktade förlag. Sara blir också omedelbart tänd på Anders och de inleder ett förhållande, trots att Anders faktiskt har både fru och barn. Sara önskar både det ena och det andra för att få sin Anders och snart har hon satt igång någonting riktigt obehagligt.
Boken är en slags blandning mellan skräck och romance och visst bygger boken på en originell och kul idé. Inte minst är det kul när författare också vågar sig på att skildra författarskap och arbetet med en bok. Det är kul när författare vågar skoja om boksigneringar, mässor och mingelfester som hör till framgångsrika författarskap.
Originaliteten är dock en av få saker som jag uppskattar med den här boken. Tyvärr! Berättelsen är i huvudsak berättad ur ett jag-perspektiv, vilket känns väldigt stolpigt och gör berättelsen platt. I det här fallet staplas det mest en massa tankar och frågor, vilket varken målar upp några miljöer eller känslor hos mig. Som läsare får man följa Sara och hur besatt och kåt hon är på Anders. Hur Anders är som person, hur han ser ut och på vilket sätt han är så vansinnigt attraktiv har jag ingen aning om, för det framgår inte.
Därtill är den töntig i sina försök att skildra hippt Stockholmsliv. Tanken är väl att man ska sitta och sucka drömskt och önska att man fick springa på Grodan och Sturehof, precis som Sara i boken, men jag tycker bara att det känns sökt och fånigt. Den författare som vill mejsla fram Stockholm och pulsen i staden kunde med fördel ha försökt fånga stämningen istället för att namedroppa olika ställen.
Kanske på grund av att det är så tunt med beskrivningar av människor och miljöer så har jag också svårt att köpa storyn. Jag menar inte att en sådan här bok bör vara 100 % verklighetstrogen. Den innehåller ju trots allt en rejäl dos övernaturligt, men det är ju en fördel om man kan låta sig föras med istället för att fastna vid logiska luckor och annat som skaver.
Nej, det här var absolut inte min kopp te.
I korthet
Rekommenderas för: Den läsovane som inte är rädd för att blanda genres och som gillar både kärleksromaner och skräck.
Betyg: 1 signeringskö av 5.
Lust av Åsa Schwarz
Citerat ur Lust
”Förvånad inser jag att du försöker imponera på mig. Varför då? Jag höjer ena ögonbrynet åt din kunskapsdropping och suger in den svaga doften av exotiska frukter som försiktigt stiger upp ur glaset. Smaken är fyllig, oljig men torrare än chardonnay. Du förstår vad jag tycker om utan att jag behöver berätta. Jag tar en klunk till.”
Om Åsa Schwarz och Lust
Åsa Schwarz (född 1973) är en svensk författare som främst skriver skräckromaner och thrillers. Hon debuterade 2005 med Och fjättra Lilith i kedjor. Lust är hennes senaste bok. Åsa Schwarz har en hemsida, twittrar på @asaschwarz och har en fansida på Facebook.
”Sara blir antagen hos Sveriges största förlag och går från okänd till bästsäljande författare på osannolikt kort tid.
I turbulensen dras hon ofrivilligt in i ett triangeldrama med sin förläggare Anders.
Svartsjukan som river i henne blir bränsle till det nya manuset. När olycka efter olycka inträffar i Anders familj börjar en oroskänsla gry i Sara. Är det en slump eller blir hennes grymma texter verklighet?”
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
