Väggen av Marlen Haushofer är en lågmäld, tidlös och tänkvärd berättelse om en kvinna som plötsligt inser att hon lever ensam bakom en vägg och som återgår till ett enkelt liv, nära naturen. Betyg: 4+ kossor av 5.
Väggen av Marlen Haushofer är en modern klassiker och en tidlös berättelse om en kvinna som plötsligt inser att hon befinner sig bakom en osynlig vägg. Hon befinner sig i en jaktstuga i Alperna när hennes lilla stuga plötsligt blir avskärmad. På andra sidan väggen verkar allt liv ha förstenats och dött. Kvinnan gör ingen ansats att gräva sig ut eller att forcera väggen på något sätt. Istället börjar hon bruka jorden och göra det mesta av de små resurser hon har.
Hennes enda sällskap är hunden Lo samt en katt och en ko som också visar sig ha hamnat på hennes sida väggen. Hon månar verkligen om sina djur och de lever i ett ömsesidigt beroende.
Boken är skriven som en redogörelse som kvinnan gör ett par år efter det att hon först hamnade bakom väggen. Den är skriven i ett enda flöde och har ingen kapitelindelning. Inledningsvis tyckte jag att det var lite jobbigt att inte få några naturliga pausställen under läsningens gång, men jag vande mig snart och jag gillar också det här stilistiska greppet. Kvinnans tillvaro är klaustrofobisk och det är också texten, på sätt och vis.
Berättelsen lunkar på. Det antyds att något dramatiskt ska hända, men det är inte det som är berättelsens driv. Istället är det kvinnan och hennes dagliga slit som utgör hela handlingen. Det är lågmält, men ändå effektivt. Under läsningens gång hinner boken verkligen väcka många tankar om livet, livets tempo och vad vi väljer att göra med våra liv.
Trots att Väggen är en långsam berättelse och trots att den till stora delar har en märklig avsaknad av dramatik, så är det en bok som suger tag. Läser man den här boken vid rätt tillfälle i livet så tror jag verkligen att den kan ge en puff i en ny riktning. Vi läste den här boken i min bokcirkel och den gången råkade det vara mitt bokval. Inför bokcirkelträffen tänkte jag att jag kanske hade prackat på mina kompisar en riktigt seg och impopulär bok. Till min förvåning gav samtliga något av de högsta betygen till Väggen. Det här verkar vara en bok som många på något sätt kan relatera till eller känna något särskilt för. Det känns verkligen som kännetecknande för en riktig klassiker.
Idag är det den femte november och jag börja skriva på min redogörelse. Jag kommer att skriva ner allt så detaljerat jag kan. Egentligen vet jag inte om det är den femte november idag. Under vintern som gått har flera dagar försvunnit; och jag vet inte ens vilken dag det är. Men jag tror inte det är särskilt viktigt. Jag har bara korta anteckningar att luta mig mot; korta eftersom jag ju aldrig planerat att skriva den här redogörelsen, och jag är rädd att mycket av det jag minns är annorlunda mot hur det verkligen var.
Ur Väggen av Marlen Haushofer i översättning av Rebecca Lindskog
Originalets titel: Die Wand (tyska). Översättare: Rebecca Lindskog. Utgivningsår: 1963 (första österrikiska utgåvan), 1988 (första svenska utgåvan i översättning av Per Erik Wahlund), 2014 (den här nyöversättningen av Rebecca Lindskog, utgiven av Thorén & Lindskog). Antal sidor: 255. ISBN: 9789186905224, 9789186905422. Andra som läst: Bokföring enligt Monika, Booksessed, dagensbok.com, Litteraturkvalster & Småtankar.
En kvinna ska tillbringa några dagar i en stuga i bergen med sin kusin och hennes man. Strax efter att de kommit fram, åker paret till närmaste by men de kommer aldrig tillbaka. När kvinnan går ut för att leta efter dem, stöter hon emot en osynlig vägg, bakom vilken allt är dött – djur, människor, allt stelnat som vore de statyer. Kvinnan förstår att en katastrof har drabbat världen och att hon är den enda överlevande. Eller är det tvärtom?
I sin mångbottnade klassiker, beskriver Haushofer en kvinnas hårda och spännande kamp för att överleva. Väggen, som filmatiserades 2012 och blev en stor succé i Europa, utkommer nu i nyöversättning som första bok i Thorén & Lindskogs moderna klassikerserie.
Marlen Haushofer föddes 1920 i Frauenstein i Österrike. Hon skrev ett femtontal romaner och novellsamlingar, där Väggen intar en central plats. Hon dog 1970 och älskas idag av läsare i Sverige och över hela världen.
Förlagets beskrivning
Marlen Haushofer
Marlen Haushofer (1920–1970) var en österrikisk författare som bland annat är känd för romanen Väggen, som också har filmatiserats.
Läste ni Erlend LoesNaiv. Super på 90-talet? Boken blev en stor bästsäljare i både Sverige och Norge när den kom ut i slutet på 90-talet. Själv var jag lite för ung för att läsa den när det begav sig, men nu har den blivit månadens bokcirkelbok och det känns jättekul att få en knuff att faktiskt läsa den.
Nu för tiden räknar man ju kallt med att alla böcker finns tillgängliga i närmsta ljudboksapp, men till min förvåning fanns Naiv. Super varken som ljud- eller e-bok i den app jag använder. ”Okej, okej, då lånar jag boken på bibblan!”, tänkte jag. Det visade sig dock att Naiv. Super var utlånad på universitetsbiblioteket och att de flesta exemplaren på kommunens bibliotek också hade gått åt! Otroligt. Hur många böcker från 90-talet står sig idag och hur många är fortfarande efterfrågade?
Till slut hittade jag ett sönderfallande biblioteksexemplar på ett bibliotek nära mig. Det här ska bli spännande läsning.
Har du läst Naiv. Super? Eller har du någon annan 90-talsfavorit som fortfarande håller?
Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske av Emmy Abrahamson är en annorlunda feelgoodroman. Singeltjej och uteliggare, kan relationen hålla? Det är helt klart en udda bok med en del kul passager, men mycket känns också för grunt och förenklat. Betyg: 2 tältsemestrar av 5.
Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske av Emmy Abrahamson är något så annorlunda som en feelgoodberättelse och en romantisk roman där det inte är en ung tjej och en rik, snygg snubbe som fattar tycke för varandra. Huvudpersonen, Julia, är en singeltjej som arbetar som engelsklärare i Wien. Hennes dagar går så långsamt att hon tacksamt river ned alla sina böcker i bokhyllorna, bara för att skapa ett behov av att få ställa tillbaka dem snyggt i hyllan igen, och att hon går så ofta på gratis syn- och hörselundersökningar att det väcker irritation hos de som erbjuder dem. Så träffar hon Ben, en uteliggare, och det visar sig att de har samma humor och att de är menade för varandra. Snart har Ben tagit med sig en plastkasse med sina tillhörigheter och flyttat in hos Julia. Ungefär lika snart börjar det att skava något. Julia tycker att Ben bör skaffa sig en universitetsutbildning och ett ”riktigt” jobb, vilket Ben inte tycks vara speciellt intresserad av, samtidigt som han irriteras över att Julia ofta betalar för honom; med hans synsätt är det naturligtvis han som ska försörja sin partner, så manligheten blir helt klart stukad av att det blir precis tvärtom. Ben är också alkoholiserad och tar droger, men det är ingenting som ges något större utrymme i boken, så det hör uppenbarligen inte till det som utgör främsta hindret i Julias och Bens relation.
Det finns många intressanta teman och scener i den här boken, men den är främst skriven som en ren underhållningsroman och touchar bara lätt vid de riktigt svåra ämnena och en del teman, t.ex. missbruket, berörs egentligen inte alls, annat än att Julia blir lite irriterad över att lägenheten blir fylld med tomburkar. Det känns faktiskt synd att så mycket i den här berättelsen pyser ihop till ett ingenting. Det är verkligen inte lätt med relationer och vi måste alla anpassa oss för att leva med en partner. I det här fallet handlar det på flera sätt om helt krockande världar: någon kommer med ett fyrkantigt synsätt på livet och med perspektivet att akademikerliv och kultur är det som betyder något, medan den andra i förhållandet kommer från en tillvaro med bohemliv och kringflackande liv utan många fasta punkter i tillvaron. Har ett sådant förhållande någon chans? Det hade kunnat skrivas något verkligt intressant om detta, men jag tycker inte att författaren lyckas, ärligt talat. Hemlösheten beskrivs också i mina ögon alltför naivt och romantiserat:
”Men berätta igen hur du blev hemlös”, säger jag. ”Jag förstår bara inte hur människor blir hemlösa. Alltså, jag förstår varför vissa människor blir hemlösa men inte sådana som du.”
Först säger Ben ingenting.
”Det är lätt”, säger han till slut. ”Vad är lättare än att bara kunna sova varsomhelst? Man er en gräsplätt och så kan man sova där.”
”Men om vintrarna då?”
”Då hittar jag något tomt hus.”
”Men blir du aldrig rädd?”
”För vad då?” säger Ben och ler. ”Att någon ska ta min håliga tröja?”
”Men är det så här du vill leva ditt liv?” frågar jag.
”Varför inte?” säger Ben och rycker på axlarna.
Ur Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske av Emmy Abrahamson.
Ärligt talat så har jag också svårt att förstå själva attraktionen. Det är lätt att säga att ”jag gillar olika”, men i grunden tenderar vi att omge oss av personer som liknar oss själva. Jag vill gärna tro att människor lätt kan träffas över alla gränser och barriärer och förälska sig i varandra, men i praktiken har jag svårt att se att en kvinna med en extremt ordnad tillvaro skulle bli handlöst förälskad i en person som inte klarar av att sköta sin personliga hygien, som stinker och som lever på gatan och ägnar dagarna åt att dricka öl. En av mina bokcirkelkompisar testade att vända på perspektivet: skulle det bli trovärdigt med en roman om en ung, snygg kille som blir förälskad i en ”bag lady”? Intressant, för det tror jag verkligen inte! Trots det nyskapande med att killen är en uteliggare så inser jag också att storyn egentligen en ”klassiker”: ”tjej ser det fina under ytan och räddar kille från misär”. Skönheten och odjuret, ni vet.
Det finns mycket som jag tycker är riktigt dåligt med den här boken, men jag kan också jämna ut det lite med att det också finns en hel del på pluskontot. Det jag verkligen uppskattar med boken är att den känns så udda och uppfriskande (trots allt) och att det då och då bubblar upp, för genren, helt otippade grejer: som att Julia åker hem och kollar på porr efter en seg utekväll. Det är kanske inget som tjejer gör speciellt ofta i romaner över huvud taget och även om det kanske inte är så intressant i sig, så är det roligt att författaren tar ut svängarna och inte målar upp ett alltför klyschigt persongalleri. Kul är också att Julia ständigt drömmer om att bli författare och att hon då och då kommer på riktigt vassa romanidéer i stil med en roman om ”ett fattigt bondepar som tvingas emigrera till Amerika för att undkomma armodet hemma i Sverige.” och sedan, hoppsan, inser att den romanen redan finns. I slutändan har bokens författare kommit upp med något så oväntat som en roman om en tjej och en uteliggare. Jag gillar den självironin, eller vad man ska kalla det. Över huvud taget finns det en skön humor i den här boken och jag gillar verkligen Julias rättframma stil och kvicka kommentarer.
I slutändan är det väl ändå inte en toppen-bok i mitt tycke. Det blir helt enkelt inte bra att beröra så många svåra ämnen och göra så väldigt lite av dem. Intressant är dock att en av mina bokcirkelkompisar berättade att mycket av den här berättelsen tydligen är självupplevt: Emmy Abrahamson är tydligen gift och har barn med en man som har levt som hemlös. Så ja, jag får kanske vara ödmjuk här och säga att det är mycket jag inte vet om livet, särskilt inte livet som hemlös, och hur förälskelse kan uppstå vid de mest otippade tillfällen. Jag kan dock önska att Emmy Abrahamson hade skrivit lite mer övertygande om det här är hennes uppriktiga erfarenheter och tankar kring hemlöshet och relationer, för det här övertygade inte mig.
Julia lever ensam med sin katt i Wien. En dag kommer hon att bli kompis med Elfriede Jelinek och sluta med att ständigt besvara enkäter som tidsfördriv. Till dess får hon arbeta som språklärare för överambitiösa företagsledare och underpresterande ungdomar.
På en parkbänk möter hon Ben och kärlek uppstår. Allt är perfekt, förutom det lilla faktum att Ben bor i en buske…
En härlig kärleksberättelse om att våga välja med hjärtat och se bortom yta, förväntningar och trasiga kläder.
Emmy Abrahamson (född 1976) är en svensk författare. Hon debuterade 2011 med ungdomsromanen Min pappa är snäll och mamma är utlänning och har efter det skrivit ett flertal böcker för unga och för vuxna. Hennes senaste roman är Hur man gör succé på dårhus (2018).
Änkan av Fiona Barton är en annorlunda deckare som berättas utifrån en anhörig till en förövaren. Frun till en pedofil. Vad visste hon? Varför stannade hon vid hans sida? Betyg: 4+ igenspikade grindar av 5.
Änkan av Fiona Barton är en deckare med en udda vinkel: den verkliga huvudpersonen är varken offret, förövaren eller utredaren, utan en anhörig till förövaren. Läsaren får följa Jean, vars man plötsligt är misstänkt för att ha rövat bort och dödat en liten flicka. Under polisutredningens gång hittas dessutom barnpornografi och komprometterande chattar i mannens dator och det blir uppenbart att han är en pedofil. Jeans make är plötsligt ett hatat monster och tillvaron förändras: vänner försvinner, både Jean och hennes make förlorar sina jobb och de tvingas att leva alltmer isolerat medan journalisterna är på dem som hökar. Jean står trofast vid sin mans sida och frågan som väcks är naturligtvis: varför?
Jag tycker att bokens idé är briljant. Deckargenren är full av förutsägbara och upprepande berättelser, fyllda med klichéer. Här tycker jag att författaren lyckas hitta något nytt och intressant. Boken är lite i samma anda som exempelvis Gone girl och Kvinnan på tåget – det finns en slags opålitlighet och ovisshet som svävar över berättelsen. Boken berättas omväxlande av Jean, en journalist som gräver i fallet, och en kriminalkommissarie som är involverad i polisutredningen. Det ger många vinklar och tillsammans spänner de olika berättelserna upp en intressant väv, där det visar sig att allt kanske inte är som man först tror eller som berättarna faktiskt säger. Det hinner sås många tvivel innan allting rullas upp.
Det är verkligen en spännande deckare, men jag måste säga att jag särskilt fastnade för något annat: frågan varför Jean stannar hos sin man. Vad är det som driver människor att stanna i våldsamma relationer eller relationer som är destruktiva på andra sätt? Här är det en kvinna som plötsligt får tillvaron ställd på ända genom att hon blir varse att hennes man i hemlighet (?) har suttit och porrsurfat och fantiserat om barn. Mycket talar för att han dessutom har förgripit sig på och dödat ett litet barn. Ändå fortsätter hon att stå vid sin mans sida. Jag tycker att Barton på ett skickligt sätt målar upp situationen. Hon låter läsaren få följa med genom åren i parets relation och visar hur Jean under lång tid har brutits ned och kommit att tro att hennes man är den som vet bäst. Boken är mycket mer en psykologisk roman än en typisk deckare och det gör den också väldigt intressant.
Boken berättar också, som ett sidospår, om journalisternas hetsjakt som följer på den här händelsen. Journalisterna är som gamar kring Jean och hennes man och kring den försvunna flickans mamma. Deras agerande är cyniskt och osmakligt på många sätt och jag tycker att Barton är skicklig på att lyfta upp det.
Jag tyckte att Änkan var fantastiskt bra, tankeväckande och spännande. Jag läste den i min bokcirkel och såg framför mig hur vi skulle ha massor att diskutera, men till min förvåning tyckte de flesta att den här berättelsen var riktigt usel, knappt värd att läsa ut. För mig är det knappt begripligt. Jag tycker att det här är den bästa deckare jag har läst på år och dag och den är en väldigt insiktsfull skildring av hur destruktiva relationer kan få någon att till slut tvivla på sig själv. Visst finns det några onödiga passager i den här boken och visst har den några röriga och onödiga sidohistorier, men det är verkligen inte mycket att hänga upp sig på, i mitt tycke. Däremot inser jag att det är en bok som vinner stort på att faktiskt läsas, istället för att lyssnas på som ljudbok. Det är en bok med flera berättarröster och en hel del hopp fram och tillbaka i tiden, samtidigt som det också finns den här opålitliga berättaren, som gör att man måste vara lite på sin vakt. De andra i bokcirkeln valde att lyssna på ljudboken och själv är jag glad att jag lånade pocketboken på biblioteket istället. Det här var i alla fall en riktigt bra läsupplevelse för mig.
Citerat ur Änkan
”Andra kvinnor trädde fram och berättade att de hade haft cybersex med honom på nätet och stod nu på kö för att få sälja sina berättelser. Jag kunde inte tro att något av det var sant. Han kallade sig tydligen för BigBear och andra idiotiska namn i chattrummen. Ibland tittade jag på honom vid mina besök i fängelset och föreställde mig hur det skulle vara att kalla honom för BigBear. Det gjorde mig illamående.
[…]
När jag frågade Glen om det vid nästa besök förnekade han alltihop. ”De bara hittar på, älskling. Journalisterna hittar på alltsammans. Det vet du att de gör”, sa han och tog min hand. ”Jag älskar dig”, sa han. Jag sa ingenting.
Jag sa ingenting till pressen heller. Jag gick till olika affärer när jag skulle handla för att de inte skulle hitta mig och jag började bära hattar som skymde ansiktet en aning för att andra inte skulle känna igen mig. Som Madonna, skulle Lisa ha sagt om hon fortfarande hade varit min vän. Men det var hon inte. Ingen ville veta av oss längre. De ville bara veta allt om oss.”
Änkan
Originalets titel: The Widow (engelska).
Översättare: Katarina Falk.
Utgivningsår: 2016 (första brittiska utgåvan), 2016 (första svenska utgåvan, Massolit), 2017 (den här pocketutgåvan, Massolit).
Antal sidor: 368.
ISBN: 9789176790359, 9789176910931.
Andras röster: Johannas deckarhörna, Litteraturkvalster och småtankar, Maddes bokblogg.
Fiona Barton
Fiona Barton (född 1957) är en brittisk författare och skribent. Hon debuterade 2016 med The Widow (Änkan) och har efter det utkommit med uppföljaren The Child. Fiona Barton har en hemsida, en Facebook-sida och twittrar under @figbarton.
Förlagets beskrivning
”En kärleksfull make eller en iskall mördare visst borde hon veta?
Vi har sett honom stirra på oss från löpsedlarna monstret, mannen som har anklagats för ett fruktansvärt brott.
Men hon då? Kvinnan som står vid hans sida. Hur mycket vet hon?
Jean Taylors liv var behagligt alldagligt. Hennes man Glen var den enda hon någonsin älskat, mannen med stort M. Men allt förändrades när han förvandlades till den anklagade, till odjuret på tidningarnas förstasidor. Jean var plötsligt gift med en man som i andras ögon var kapabel till obeskrivlig ondska. Är hon medskyldig? Eller är hon den hunsade eller den ovetande hustrun? Är Glen överhuvudtaget skyldig till brottet som alla tror att han har begått?
Nu är Glen död, och Jean Taylor är för första gången ensam. Det är fritt fram att avslöja hela historien, och hon tänker berätta allt hon vet.”
Hemsökelsen av Shirley Jackson är en skickligt komponerad skräckroman om det hemsökta huset Hill house och en grupp människor som vill gå till botten med vad som sker där. Betyg: 3+ porlande bäckar av 5.
Hemsökelsen av Shirley Jackson är något av en modern klassiker i skräckgenren. Den utspelar sig i Hill house, ett hemsökt hus, dit doktor Montague beger sig för att utföra undersökningar. Dr. Montague vill gå till botten med händelserna på Hill house och han beslutar sig för att ta hjälp av flera frivilliga som kan bo med honom i huset under en tid och anteckna och undersöka vad som sker. Valet av medhjälpare faller på personer som sedan tidigare har en historia av att vara mottagliga för det övernaturliga, men av de som tillfrågas är det slutligen bara två kvinnor som tackar ja: Eleanor och Theodora. Till gruppen ansluter sig också Luke, som är en blivande arvtagare till det hemsökta huset.
Det är en skickligt komponerad berättelse, där spänningen byggs upp på ett effektivt sätt utan att det skrämmande för den sakens skull beskrivs i detalj. Här är det istället genom personernas skräck och genom aningar mellan raderna som skräcken förmedlas till läsaren. Jag tyckte framför allt att det kändes kittlande när en av deltagarna, Eleanor, är på väg till huset och mot alla rekommendationer väljer att stanna till i det lilla samhället där Hill house är beläget. Hon försöker förgäves att hålla igång en liten konversation med personal hon träffar på ett café, men hela miljön och människorna hon möter gör att varningsklockarna börjar ringa hos mig. Allt känns fel och som läsare blir man såklart på spänn inför vad som komma skall.
På sätt och vis tycker jag dock att berättelsen inte riktigt kulminerar i något. Det saknas inte läskiga scener. Som läsare blir man presenterad för flera miljöer och situationer som kan tänkas bli skådeplatser för någonting riktigt hemskt, men författaren väljer att överge det mesta av det hon bygger upp och avslutar med en utväg som på sätt och vis var förutsägbar.
Jag kan villigt erkänna att skräckgenren inte riktigt är min genre och jag vet inte hur Hemsökelsen står sig i förhållande till liknande böcker, men jag hade i alla fall förväntat mig mer. Trots att boken är skickligt komponerad och spännande så kände jag det faktiskt som att någonting saknas.
Citerat ur Hemsökelsen
”Mannen reste sig upp, plockade upp växel ur fickan och talade för första gången. ”Folk åker härifrån, sade han. De kommer inte hit.”
När dörren stängdes bakom honom vände flickan sin uttryckslösa blick mot Eleanor, nästan harmset, som om Eleanor hade kört iväg mannen med sitt prat. ”Det har han rätt i”, sade hon till slut. ”De som kommer iväg är ena lyckostar.”
”Varför försvinner inte ni härifrån?” frågade Eleanor, och flickan ryckte på axlarna.
”Skulle det bli ett dugg bättre för det?” frågade hon. Hon tog liknöjt emot Eleanors pengar och gav henne tillbaka. Sedan verkade hon vakna till lite igen, såg på de tomma tallrikarna och log nästan. ”Han kommer in varenda dag”, sade hon. När Eleanor log tillbaka och började säga något, vände hon ryggen till och sysselsatte sig med kopparna på hyllorna, och Eleanor, som kände sig avfärdad, reste sig tacksamt från kaffet och tog upp bilnycklarna och plånboken. ”Adjö”, sade Eleanor, och flickan, som fortfarande hade ryggen till, sade, ”Lycka till. Hoppas ni hittar det där huset.””
Hemsökelsen
Originalets titel: The haunting of Hill house (amerikanska).
Översättare: Inger Edelfeldt.
Utgivningsår: 1959 (första amerikanska utgåvan), 1978 (första svenska utgåvan, Lindfors), 2017 (den senaste utgåvan, med titeln Hemsökelsen på Hill house, Mima förlag).
Antal sidor: 159.
ISBN: 91-7268-053-9, 978-91-88681-07-2.
Andras röster: Beroende av böcker, dagensbok.com, Jennys bibliotek, Snowglitter, Vargnatts bokhylla.
Shirley Jackson
Shirley Jackson (1916 – 1965) var en amerikansk författare som bland annat har skrivit flera hyllade skräckromaner, däribland Hemsökelsen (The Haunting of Hill house), som också har filmatiserats flera gånger. Jackson har inspirerat många andra författare, däribland Stephen King, som lär ha kallat Hemsökelsen ”en av 1900-talets viktigaste skräckromaner”.
Förlagets beskrivning
”I åttio år har Hill House överblickat den lilla hålan Hillsdale. Därifrån ser det ståtligt och välbyggt ut. Men det finns något »osunt« med huset. Någonting rör sig i det, går längs med dess golv, någonting omänskligt, skändligt – ont.
Dr John Montague, en vetenskapsman som vill finna bevis för det övernaturligas existens, hyr det beryktade huset. Av tolv assistenter han velat få med sig anländer bara två: Eleanor Vance, en ung, tillbakadragen kvinna som flyr vardagen med sin handikappade mor, och Theodora, en excentrisk New York-konstnär. Med dem är också husets arvinge, Luke Sanderson, och på plats möter de husets förvaltare, paret Dudley, som vägrar vistas nära Hill House nattetid. Snart blir det klart för alla varför. Den som starkast påverkas är Eleanor. Som om huset ville henne något särskilt.
Shirley Jacksons Hemsökelsen på Hill House har kallats en av 1900-talets bästa spökromaner. En amerikansk skräckklassiker som filmatiserats två gånger (1963 och 1999) och som nu också ska bli en TV-serie i tio delar på Netflix. Här i översättning av Inger Edelfeldt och med ett nyskrivet förord av DN-krönikören och bibliotekarien Jenny Lindh.”
Mississippi av Hillary Jordan är en mörk berättelse från den amerikanska södern, en plats och en tid då rasism inte bara var utbrett, utan också utgjorde ett slags fundament för hela samhället. Betyg: 4 trasiga stegar av 5.
Mississippi är en bok som utspelar sig i den amerikanska södern på den tid då rasismen inte bara var utbredd utan också utgjorde en slags bas för hur samhället fungerade. Det är också då Laura och hennes familj överger det bekväma stadslivet så att hennes man, Henry, ska kunna driva det bomullsplantage som han har skaffat sig. Man förstår att det inte är en helt lätt omställning för Laura, särskilt inte eftersom deras hus visar sig sakna el och rinnande vatten.
Bekvämligheterna är dock stora jämfört med vad deras arrendatorer får åtnjuta. De sliter hårt på bomullsfälten och en stor andel av det de drar in går rakt ner i markägarens fickor. Den stackare som inte har råd att hålla sig med en egen mula får så lite pengar kvar att det inte går att försörja en familj, och än mindre lägga undan för att så småningom bli sin egen.
En av arrendatorerna är Hep, som är en färgad man. När det pratas om att några av arrendatorerna ska bli uppsagda så utgår han närmast från att bli en av de som får lämna, men Henry ser främst till de ekonomiska aspekterna och erkänner att Hep är skicklig och bör få stanna, medan mindre framgångsrika, vita, familjer får lämna ägorna. Både Henry och hans fru kan ses som ”mindre” rasistiska jämfört med exempelvis bygdens Ku klux klan-medlemmar och andra som öppet för fram sina rasistiska åsikter på olika sätt. Det innebär dock inte på något sätt att Laura och Henry ser Hep och hans familj som jämlikar. Diskriminering är vardag och det är med självklarhet som Laura och Henry ser Hep med familj som lägre stående.
Jag tycker att romanen på ett intressant sätt berättar om rasism, just för att den visar på den från olika synvinklar: inte bara från de som är uttalat rasister eller de som drabbas av den, utan också de som mer passivt lever i systemet och på så sätt bidrar till att upprätthålla det.
Någon som blir särskilt drabbad av rasismen i den här berättelsen är Heps son, Ronsel, som återvänder till stan efter att ha stridit i Europa under Andra världskriget. Han är märkt av de upplever han har haft under kriget och åter i Mississippi måste han omedelbart börja slita med skörden. En annan återvändare från kriget är Henrys bror, Jamie, som också han är traumatiserad och som söker tröst i flaskan. Jamie och Ronsel hittar varandra genom de erfarenheter som de båda bär på, men som ingen av dem kan tala om. Att deras udda vänskap ska leda till en katastrof är givet och författaren bygger upp stämningen genom att lägga ut en del cliff hangers.
Mississippi är en bok med många lager och teman. Den del som kanske tilltalade mig mest är den som handlar om Laura och allt hon lämnar bakom sig för att följa sin man till det ruckel och det elände som det innebär att bo vid bomullsplantagen. Om författaren hade arbetat vidare på det spåret så hade det kunnat bli en fin bok i sig, men istället har hon också valt att skriva om rasism, att återvända från krig, alkoholism, kärleksaffärer, våld i nära relationer och många andra ämnen. Det är sällan jag tilltalas av spretiga berättelser, men Jordan får faktiskt ihop det, bland annat genom att rama in alltihop genom att låta tiga & tala vara ett slags övergripande tema.
Jag tycker att Mississippi var en både tänkvärd och fängslande berättelse. Att berättelsen rör sig mot något ödesdigert och hemskt kändes lite onödigt kan jag tycka, men gjorde samtidigt att boken var svår att släppa, så det var väl inte odelat negativt. Det finns många böcker som utspelar sig i den amerikanska södern, däribland bestsellern Niceville, och Mississippi är kanske en lite mörkare variant. Jag kan verkligen rekommendera den!
Citerat ur Mississippi
”När jag tänker på gården tänker jag på leran. Som kantade min mans naglar och täckte barnens knän och bildade skorpor i deras hår. Som sög sig fast vid mina fötter som ett hungrigt spädbarn vid bröstet. Som marscherade fram över husets brädgolv i sulformade fläckar. Det gick inte att besegra den. Den täckte allt. Jag drömde i brunt.”
Hillary Jordan är en amerikansk författare som hittills har skrivit två romaner och en kortroman. Hennes debut, Mississippi (Mudbound, 2008) gjorde stor succé och hon skriver just nu på en uppföljare. Mudbound finns också filmatiserad hos Netflix. Hillary Jordan twittrar under @Hillary_Jordan och har ett Facebookkonto och en hemsida.
Förlagets beskrivning
”År 1946 flyttar Henry McAllan med sin hustru Laura till en bomullsfarm i Mississippideltat. För henne är det en både främmande och skrämmande miljö. Henrys kärlek till lantlivet delas inte av Laura, som sliter hårt med att uppfostra deras två barn under sträng övervakning av sin hatiske, rasistiske svärfar. När det regnar stiger vattnet och slukar bron som leder till staden. Familjen blir strandsatt i ett hav av gyttja.
Efter krigets slut återvänder två unga män från Europa för att hjälpa till med arbetet på farmen. Jamie McAllan är raka motsatsen till sin äldre bror Henry. Han charmar sin omgivning men förföljs av plågsamma minnen från kriget. Ronsel Jackson, äldste sonen till de svarta dagverkarna som bor på farmen, återvänder från kriget som en hjälte bara för att konfronteras med ett långt farligare motstånd: den djupt rotade rasismen hos hans egna landsmän. Den osannolika vänskapen mellan de två unga männen kommer att dra in dem alla i en förgörande tragedi.
Henry, Jamie, Laura, Hap, Florence och Ronsel turas om att berätta den dramatiska historien. Genom de skiftande berättarperspektiven förmedlas en successiv rörelse mot undergång. Boken drivs mot slutet allt snabbare framåt genom allt kortare kapitel, och som läsare dras man in i spänningen som snarast ger en apokalyptisk känsla.”
Fallet Thomas Quick av Hannes Råstam är en reportagebok som in i minsta detalj smular sönder den förundersökning och de domar som felaktigt pekade ut Sture Bergwall (tidigare Thomas Quick) som seriemördare. Betyg: 3+ konfirmationsläger av 5.
Fallet Thomas Quick är ett ambitiöst reportage där journalisten Hannes Råstam fullständigt smular sönder de förundersökningar och domar som kom att leda till att Thomas Quick (som numer har återtagit sitt första namn, Sture Bergwall) dömdes för åtta mord begångna under 90-talet och början av 00-talet. Quickfallet har naturligtvis fått stor uppmärksamhet och jag behöver kanske inte orda så mycket mer om turerna i det. Bergwall har i alla fall blivit frikänd och mycket kritik har riktats mot förundersökningen, behandlingen av Thomas Quick under tiden för erkännandena och mot åklagaren. Det har bland annat först fram i ljuset att Bergwall, som vid tiden för morderkännandena vårdades på Rättspsykiatriska kliniken i Säter, missbrukade narkotikaklassade läkemedel. Dessutom utsattes han för förvirrande ”terapier” där han uppmuntrades att plocka fram ”bortträngda minnen” rörande morden – minnen som han hittade på och kunde basera på sådant han hade fått information om från terapeuter, tidningar och andra källor. Teknisk bevisning har inte gått att uppbringa i något av fallen. Det närmsta man kom teknisk bevisning var ”brända benbitar” från en norsk flicka som Quick sa sig ha mördat. Långt senare visade det sig dock att bitarna bestod av trä och lim(!).
I den här boken ges många detaljer som sammantaget gör att man häpnar. Hur kunde det gå så långt? Förundersökningen framstår av en enda sörja av ledande frågor, vansinniga slutsatser och behändigt sållande i material, så att endast de förhör och de röster som pekade i ”rätt” riktigt fick komma med. Det här fallet har ingenting med #metoo att göra, men i dessa tider kan jag inte undgå att dra några (långsökta) paralleller ändå. Det är uppenbarligen vanligt förekommande att det skapas osunda tystnadskulturer där högt uppsatta och mäktiga personer får härja fritt medan folk bara ser på utan att våga protestera. Det måste ha funnits en hel del sådana element i Quickfallet, antar jag. Här har förundersökningsledare, terapeuter och åklagare fått köra sitt eget race, trissat upp varandra och uppenbarligen fått stå tillräckligt oemotsagda så att deras bristfälliga utredning och verklighetsfrånvända slutsatser har hållit hela vägen i rätten.
Råstams reportage är ett gediget och imponerande arbete. Hannes Råstam jobbade med det här fallet under många år och gjorde också flera tv-dokumentärer om Thomas Quick, så det märks att han är väldigt kunnig och påläst. Den här boken hann han dock inte riktigt slutföra, då han tråkigt nog drabbades av cancer och gick bort under arbetet med den. Andra författare har dock tagit vid och till synes sömlöst sytt ihop allting. Det är en mastig bok och väljer man att lyssna på ljudboken, vilket jag gjorde, så tappar man lätt tidslinjen och jag kan känna att det inte alltid var jättelätt att hänga med, men jag tycker ändå att det här var en väldigt intressant och engagerande bok. Fallet Thomas Quick är en helt unik händelse och det har varit intressant att lära sig mer. För mig är det inte bara en bok om en lång rad olösta mord, med allt vad det innebär, utan också en bok som liksom många andra berättelser säger något om vilka urspårningar som kan ske när beundrade genier får för mycket att säga till om. Tänk Macchiarini… Och tänk på hur många liknande händelser som säkerligen sker här och nu och hela tiden medan inga kritiska röster når fram i tid!
Fallet Thomas Quick
Uppläsare: Torsten Wahlund.
Redaktörer: Mattias Göransson, Leyla Belle Drake.
Förord: Leif GW Persson.
Efterord: Mattias Göransson.
Fackgranskning: Jenny Küttim, Thomas Olsson.
Utgivningsår: 2012 (första svenska utgåvan, Ordfront förlag), 2012 (den här ljudboksversionen, Ordfront ljud).
Antal sidor: 403 (ca 16 h lyssning).
ISBN: 978-91-7037-604-7, 91-86795-14-7.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).
Hannes Råstam
Hannes Råstam (1955–2012) var en svensk musiker, som efter många år som musiker och basist i olika konstellationer började satsa på journalistiken. Han har bland annat jobbat i SVT-produktionerna Striptease och Uppdrag granskning och har gjort många uppmärksammade reportage. Hans granskningar har också gett honom ett flertal fina priser, t.ex. Stora journalistpriset (tillsammans med Janne Josefsson 1998) och Guldspaden (som han fick 2010 för dokumentären Thomas Quick – att skapa en seriemördare).
Förlagets beskrivning
”Åtta morddomar. Plus tjugofem erkännanden som aldrig ledde till åtal.
Så såg det ut, fallet Thomas Quick. Och det är väl få som inte minns mediernas bild av Quick, eller Sätermannen. En värre mördare, till och med kannibal, hade aldrig detta lilla land skådat.
Våren 2008 reser journalisten Hannes Råstam till Säters sjukhus för sitt första besök hos Sveriges värste seriemördare. Det blir ett omvälvande möte som kom att få oanade konsekvenser för dem båda.
Råstam vänder på varje papper i utredningen, granskar förhören och går igenom Sture Bergwalls, som är Thomas Quicks egentliga namn, egna berättelser. Han läser domarna och ser rekonstruktioner på video. Han får också tillgång till mängder av tidigare okänt material journalerna på Säters sjukhus, polismäns dagböcker och undangömda polisrapporter. Ett tvivel börjar växa fram hos honom. Genom att tålmodigt lägga pussel nystar Hannes Råstam upp berättelsen om hur Sveriges värste seriemördare skapades.
Fallet Thomas Quick är en sann thriller om ett märkligt människoöde och ett tragiskt rättsfall. Steg för steg blottläggs hur Thomas Quick förvandlades till seriemördare och hur domstolarna kunde döma honom för åtta mord han inte begått.
Samtidigt går de verkliga mördarna fria.
Fallet Thomas Quick är en rasande uppgörelse med det svenska rättsväsendet.
Med förord av Leif GW Persson och efterord av Mattias Göransson.”
I museets dolda vrår av Kate Atkinson är en omfångsrik roman (särskilt när det gäller persongalleriet) som berättar om en rad intressanta kvinnoöden. Betyg: 3 oönskade papegojor av 5.
För några år sedan var vi många som slukade Liv efter liv, en väldigt annorlunda bok som berättar om Andra världskriget genom en huvudperson som gång på gång dör, för att i nästa kapitel leva vidare som om inget hänt. Gång på gång berättas vad som hade hänt om bara döden inte hade ryckt bort henne. Nu har jag läst en av författarens, Kate Atkinsons, tidigare böcker, I museets dolda vrår, och jag anar att den här typen av fantasifulla idéer är något som författaren gärna använder sig av. I museets dolda vrår berättas boken utifrån Ruby, som i det första kapitlet inte är mer än ett embryo som precis har uppstått och ger mamma Bunty gravidkänningar medan hon harvar på med sitt liv, pyrande av missnöje över maken.
Därefter följer en lång berättelse om Rubys liv och mellan varje kapitel finns insprängda fotnötter som är lika uttömmande som egna kapitel. Där berättas om Rubys släktingar och livsöden och, kanske framför allt, deras hemligheter och länkar som ger ledtrådar till varför var och en agerar som de gör. Till slut vecklas det ut en hemlighet som i någon mening funnits i Ruby hela tiden och har varit en tomhet och sorg, svår att sätta fingret på. När den väl uppenbaras är det lätt att som läsare vilja gå tillbaka och se berättelsen i det nya ljuset och att fascineras över de ledtrådar som författaren har strösslat med.
I museets dolda vrår är en omfångsrik roman, inte minst sett till persongalleriet. Tyvärr gjorde jag misstaget att lyssna på ljudboksversionen av den här boken och det var minst sagt svårt att hålla isär alla personer och känna igen vilken tidsperiod just den här berättelsen utspelar sig. Jag är säker på att det hade varit mycket lättare att hänga med om jag hade haft pappersboken framför mig. Det blev tyvärr alldeles för rörigt för mig och jag hade svårt att riktigt få ihop alla berättelser i huvudet. När jag ser tillbaka på vad jag har lyssnat på känns den mest som en novellsamling och inte som en bok med en tydlig röd tråd.
Jag är säker på att många andra kan läsa och fängslas av den här boken, som bygger på en intressant idé och som, precis som Liv efter liv, är en alldeles egen och minnesvärd berättelse. Jag känner spontant att jag någon gång vill läsa om den.
Kate Atkinson
Kate Atkinson (född 1951) är en brittisk författare och dramatiker. Hon är kanske mest känd för bestsellern Life after life (Liv efter liv). Hennes senaste bok på svenska är En gud i spillror (A god in ruins) som kom ut 2016. Kate Atkinson har en hemsida och en fansida på Facebook.
I museets dolda vrår
Originalets titel: Behind the scenes at the museum (engelska).
Översättare: Lena Torndahl.
Uppläsare: Katarina Ewerlöf.
Utgivningsår: 1995 (första brittiska utgåvan), 1996 (första svenska utgåvan, Forum), 2015 (utgåvan på bilden, Ponto pocket), 2016 (den här ljudboksversionen, Massolit).
Antal sidor: 429 (ca 16 h lyssning).
ISBN: 91-37-10870-0, 9789176793299.
Andras röster: Boktoka, C.R.M. Nilsson.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus eller CDON (annonslänkar).
Förlagets beskrivning
”En rörande familjesaga om lycka och tragedi, I museets dolda vrår är bästsäljande författaren Kate Atkinsons prisbelönta debutroman.Redan under befruktningen börjar Ruby Lennox sin berättelse. Inne i livmodern förnimmer hon sin mors tankar och känslor, den kärlekslöshet och det ständiga missnöje hon känner för Rubys far. Hon anar också de omständigheter som kommer att forma hennes liv. Fast besluten om att ta reda på allt om sin familj och deras hemligheter tar hon oss med på en svindlande färd genom 1900-talet.”
Här om dagen bloggade jag om att bokcirkeln Picket & pocket har firat 6-årsjubileum. Det är kanske ett märkligt jubileum att fira, kom jag på sedan, men vi har inte lyckats komma ihåg att fira speciellt många jubileum tidigare, så nu gjorde vi slag i saken. När vi äntligen kom ihåg att fira så blev jag också inspirerad till att blogga om vår bokcirkel. 🙂 Kanske kunde det vara kul att följa upp med ett inlägg om mina bästa bokcirkelböcker från de här åren? Här kommer ett sådant!
Vi har läst 53 böcker varav 23 är skrivna av kvinnor. 24 av våra bokcirkelböcker är skrivna av svenska författare och 20 är författade av amerikaner eller britter, men vi har också läst böcker av författare från Egypten, Argentina, Australien, Nigeria, Palestina, Kanada, Finland, Ryssland och Tjeckien och säkert något mer…
Själv har jag helt slumpartat lyckats få in två böcker som utspelar sig på Exmoorheden (Mörk jord, Levande och döda i Winsford). I övrigt har jag försökt välja böcker som jag har haft hemma och som känts lagom långa.
Vilka har varit bäst då? Bland mina egna val finns faktiskt två av mina favoriter från de här åren 😉 : Utrensning och Den andra kvinnan. Några andra solklara 5 av 5-böcker är En halv gul sol, Ru, Kalmars jägarinnor, De förklädda flickorna i Kabul och I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv. Ja, det är mina 7 största favoriter! Någon gemensam favorit vågar jag inte peka ut. De böcker som någon upplever som helt fantastisk brukar någon annan tycka är förfärlig… 😉 Ibland är det heller inte riktigt det som spelar någon roll. Det finns ofta helt andra aspekter som gör att en bok leder till långa, intressanta diskussioner. En bok som många av oss tyckte var bra, samtidigt som den gick att diskutera länge är faktiskt en av våra senaste böcker: En droppe midnatt av Jason Diakité. Det är vinnande när en bokcirkelbok också behandlar engagerande samhällsfrågor, t.ex. rasism, som Diakite berättar om i sin ”familjebiografi”.
Något som är lätt att peka ut är vilken bok som är sämst… Dumskallarnas sammansvärjning är en bok som blev totalt sågad. En annan bok som de flesta bokcirkeldeltagare hatade är Kära Liv och Caroline (som jag tyckte var svinbra!). Den stulna romanen upplevde väl de flesta som en ”mindre bra” bok, men en bokcirkelkompis tyckte att den var bland det mäktigaste och bästa hon läst.. Ja, det är väl det som är en del av charmen med att bokcirkla: att tycka olika gör också att det brukar finnas mycket att prata om. 🙂
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.