Fiskarmännen av Chigozie Obioma blandar myter och verklighet och berättar från 9-årige Bens perspektiv en riktig tragedi om en familj som rasar samman.
Fiskarmännen av Chigozie Obioma är både ett stycke modern nigeriansk historia och en klassisk tragedi i modern tappning. Boken berättas av 9-årige Ben som, trots föräldrarnas stränga förbud, har börjat hänga vid den förorenade och smutsiga floden efter skolan. Där roar sig han och de tre bröderna med att fiska. En dag springer de på byns byfåne – ”galningen” Abulu. Det startar en händelsekedja som kommer att slå sönder hela familjen. Abulu kastar ur sig en spådom, som bröderna inte kan skaka av sig – en av dem kommer att mörda den äldste brodern. Det är så det är sagt och det verkar inte som att någon kan göra någonting för att stoppa det.
Boken gör många blinkningar till bibliska berättelser såväl som myter och berättelser från andra kulturer och religioner. Det finns säkert många lager att upptäcka för den som är bevandrad i sådant. Själv läste jag boken rakt upp och ner och jag blev oväntat fängslad. Boken är spännande och annorlunda alldeles oavsett hur mycket möda man lägger på att försöka tolka och förstå. Medan jag läste upptäckte jag faktiskt hur mycket jag gillar den här typen av berättelser som rör sig i gränslandet mellan modern verklighet och myter. Det är oväntat intressant att läsa en bok som gör en tydlig resa mot ett ganska förutsägbart mål – det går inte att läsa och tänka sig något annat än att spådomen kommer att slå in och att allt kommer att falla samman. Samtidigt gör de mytiska inslagen att det paradoxalt nog finns en känsla av att exakt vad som helst kan hända. Jag gillar det!
Jag tycker också om hur Obioma låter hela berättelsen utgå från Ben som ser allting från ett barns synvinkel. Från hans ögon skildras ett samhälle under förvandling: ett demokratiskt Nigeria är på väg att uppstå ur det som blivit efter det inbördeskrig som varat så länge. Att korruptionen är utbredd och att landet skakas av kuppförsök visas lite mellan raderna, men det som betyder något för Ben är att få en kalender, och att bli sedd, av en presidentkandidat som kommer till byn. Föräldrarna gör vad de kan för att ge sina barn en framtid. När saker inte går vare sig demokratin eller familjen vägen är den stora förhoppningen att kunna skicka barnen utomlands, till ett land där de har bättre framtidsutsikter. Som allt annat smulas alla planer och förhoppningar sönder i denna tragedi, det behöver jag inte spoiler-varna för att skriva, det ligger liksom i formen att det är så det kommer att bli. Som läsare följer jag med i berättelsen, mot det oundvikliga. Det var en fantastiskt fin resa att få följa med på faktiskt.
Fiskarmännen
Fiskarmännen av Chigozie Obioma
Översättare: Ninni Holmqvist. Engelsk titel: The fishermen. Förlag: Ordfront förlag (2016). ISBN: 9789170378911, 9789174415926.
Chigozie Obioma
Chigozie Obioma (född 1986) är en nigeriansk författare. Fiskarmännen är hans debutroman.
Pow wow av Tommy Orange är en stark bok om att vara ursprungsamerikan i dagens USA. Det är en bok där i stort sett alla har något svårt i bagaget eller lever mitt i en tuff verklighet.
Pow wow av Tommy Orange är en bok om att vara ursprungsamerikan i dagens USA. Den har ett stort persongalleri och som läsare kastas man rakt in i huvudpersonernas liv utan någon större introduktion. Varje kapitel kändes till en början som noveller, men snart började berättelserna vävas ihop, kopplingar mellan huvudpersonerna började dyka upp och berättelsen började röra sig mot ett ödesmättat slut, ett slut som utspelar sig på en pow wow (social träff för att hedra ursprungsamerikansk kultur).
När jag läser förstår jag att boken i första hand är skriven av en ursprungsamerikan för andra ursprungsamerikaner. Det är mycket som flyger över huvudet och mycket som är svårt att förstå hela innebörden av. Stör och berör gör boken oavsett! Det är ingen bok som pekar ut huvudpersonerna som offer, men det är påtagligt hur tuffa förhållanden många lever under. I princip alla i boken har något svårt i bagaget eller i sitt nuvarande liv: alkoholism, missbruk, övergrepp, skador från fetalt alkoholsyndrom, otrygga uppväxter, fattigdom med mera. Det är mörkt och även om berättelsen är kantad av en (svart) humor om lättar upp så är det verkligen en tung bok att läsa.
Vi läste den här boken i min bokcirkel och den fick ett högt medelbetyg av oss – den kanske till och med tog nytt rekord! Den inbjöd också till en lång diskussion, så den passade verkligen för bokcirkeln.
Ändå måste jag erkänna att jag personligen tyckte att den var lite väl svår. Det är ingen bok som enkelt kan skummas igenom. Här finns också många lager och som jag nämnde är det en hel del som jag som vanlig svensson helt enkelt inte hänger med i. Vad är symbolen med alla spindlar t.ex? Ja, jag vet inte! Förvänta dig ingen lättsam feelgoodberättelse och var beredd på att det är många personer och berättelser att hålla isär. Det är dock mödan värt det, för det är en stark och annorlunda berättelse.
Pow wow
Pow wow av Tommy Orange
Originalets titel: There there. Översättare: Eva Åsefeldt. Förlag: Bokförlaget Polaris (2019). ISBN: 9789188647962.
Tommy Orange
Tommy Orange (född 1982) är en amerikansk författare. Han är medlem av stammarna Cheyenne och Arapaho.
Den här månaden läser vi en bokcirkelbok som jag har valt. I vår bokcirkel turas vi om att välja bokcirkelbok och antalet bokcirkelträffar per år sammanfaller på ett fiffigt vis med antalet bokcirkeldeltagare, så alla får chansen en gång per år. För att göra det maximalt rättvist har vi precis infört att vi lottar om turordningen årligen. Det kan nämligen vara lite segt att alltid vara den som ska hålla bokträff i tider när folk ofta är trötta och upptagna med annat (till exempel kring jul). Vårt upplägg är ett bra upplägg, tycker jag. Vi har haft andra varianter, som t.ex. har involverat omröstningar, vilket väl i och för sig kan ha sin charm, men tenderar att landa i att det ständigt väljs bokcirkelböcker som blir något av en kompromiss – böcker som många tycker känns ”ok” och som sällan blir något udda eller oväntat. Nu får var och en chansen att varje år välja helt fritt.
Vad har jag valt för bokcirkelbok då? Jo, jag tog en oläst bok jag hade i hyllan och som kändes lagom lång. Jag tycker att cirka 250–350 sidor är en lämplig längd på en bokcirkelbok – jag vill helst inte pracka på mina bokcirkelkompisar gigantiska tegelstenar och inte heller vill jag försöka diskutera något som känns tunt och där allt att diskutera redan är uttömt på en kvart. Jag undviker också böcker som är del i en längre serie.
Den här gången fick det bli Fiskarmännen av den nigerianske författare Chigozie Obioma, en bok som har legat och gottat sig i min läsplatta i många år. Den har blivit hyllad på sina håll, har jag sett, men jag vet faktiskt inte speciellt mycket av vad det är för bok. Hoppas den är bra!
Vad jag tänkte passa på att tipsa om med det här inlägget är i fall tre av den senaste tidens bästa bokcirkelböcker. Kanske något för din bokcirkel att inspireras av!
Tio över ett av Ann-Helén Laestadius
Ungdomsboken Tio över ett är en riktigt bra bokcirkel av många anledningar. En anledning är att det är en ungdomsbok. Får såhär är det ju: för de flesta kommer livet emellan och man kan helt enkelt inte läsa alla bokcirkelböcker man skulle vilja. Böcker som riktar sig till unga och till unga vuxna har den fördelen att de ofta är lite kortare och har ett rakare berättande. Tröskeln är liksom lite lägre och oddsen är bättre för att man ska hinna läsa klart. Det är alltid mycket roligare att bokcirkla om alla faktiskt har läst boken och har den i färskt minne. Mitt tips är alltså att blanda upp med en del böcker som riktar sig till yngre. En annan bra anledning till att läsa Ann-Helén Laestadius bok om att vara ung i Kiruna, en stad under rivning, är att den är oerhört bra! Plus att det finns många intressanta ingångar till samtal.
Tio över ett av Ann-Helén Laestadius
Familjen av Johanna Bäckström Lerneby
Johanna Bäckström Lernebys reportage Familjen handlar om en kriminell klan som skapat något av ett parallellsamhälle.
Det här är en av de få böcker vi läst där alla tyckte ungefär samma sak. Det känns ofta givande om en bok kan väcka lite olika tankar och känslor hos olika personer, men den här landade på ungefär samma sätt hos alla och fick i snitt betyg 3 av 5 (om jag minns rätt?!). Ändå kändes det som en väldigt bra bokcirkelbok. Ibland är det faktiskt jäkligt skönt med en bok som man kan diskutera en stund och liksom nå någon slags konsensus.
Familjen är alltså inte på något sätt dålig: det är ett intressant reportage och det finns mycket att diskutera och att förfasa sig över. Ändå kände vi alla att boken saknar något. Det kanske låter oinspirerande att läsa något som inte är helt fantastiskt, men äh, den är klart läsvärd! Och sedan kan man alltså bokcirkla utan att det blir olika läger med folk som gillar och ogillar.
Familjen av Johanna Bäckström Lerneby
Pow wow av Tommy Orange
Tommy Oranges starka berättelse om att vara ursprungsamerikan i dagens USA är en riktigt bra bokcirkelbok av den enkla anledningen att det är en riktigt bra berättelse och en bok som väcker engagemang. Dessutom är Pow wow sådär lagom ”svår”: den är inte på något sätt tungläst, men den har många lager att upptäcka. Den typen av böcker kan vara riktigt intressanta att ta upp i en bokcirkel – alltid är det någon som har sett något mer (eller något helt annat!) än en själv. Det är en av de härligaste grejerna med att bokcirkla: att man får så många fler blickar på en text.
Nu blir det reklampaus! Inte för att jag får betalt för det här inlägget på något sätt, men jag skulle vilja tipsa om några roliga bokrelaterade grejer som sker i veckan!
Nästa vecka är det nämligen tre bokevenemang på gång i Umeå och flera av de går såklart alldeles utmärkt att ta del av hemifrån om man vill. Det är ju sådana tider, på gott och ont!
Bokveckan pågår hela vecka 11: 15:e–21:a mars med massor av intressanta arrangemang. Se Bokveckans hemsida för program – mycket är digitalt (och det mesta (allt?) är gratis)! Här är dessutom jag med på ett hörn. 🙂 Studieförbundet Bilda kontaktade mig för ett tag sedan och frågade om jag var intresserad av att vara bokcirkelledare för en livesänd bokcirkel under Bokveckan. Svar: JA. Tisdag den 16/3 kl 19 sänder vi live! Det blir bokcirkelprat om Himlabrand och Bakvatten. Hoppas ni vill lyssna! Kolla in Facebook-eventet eller Bokveckans hemsida för mer information.
Känner mig redo för bokcirkel med Himlabrand och Bakvatten!
Littest har i år blivit en digital direktsändning. För 100 kr kan du ta del av hela programmet, som i år leds av Yukiko Duke och Po Tidholm. Jag har inte så mycket att jämföra med :), men jag tycker ändå att Littfest är Sveriges bästa och intressantaste bokmässa. Jag har lyssnat på SÅ många bra/intressanta/underhållande samtal under tidigare års Littfester. Kolla in Littfests hemsida för mer information om program och biljetter.
I Umeå har barnen sin egen Littfest: Barnens littfest. I år är den till delar en digital fest på skolor och förskolor, men det kommer också att öppnas ett virtuellt biblioteksrum och anordnas en digital skattjakt i centrala Umeå. Eftersom min sambo arbetar på Umeå stadsbibliotek (och är med på ett hörn i förberedelserna för skattjakten) har jag fått lite glimtar av vad som är på gång – och det ser verkligen snyggt ut. 19–21:a mars kommer mer information på hemsidan. Hade jag haft barn hade jag inte missat detta!
Det var det hela! Nästa år hoppas jag på fullsatta salonger, men i år får man helt enkelt gilla läget. Jag gläds också åt alla som för kanske första gången lyckas knipa en Littfestbiljett. De säljer ju annars slut innan programmet ens har släppts… I år är det obegränsat med biljetter. Passa på!
Jag måste säga att det känns lite speciellt för mig att skriva det här inlägget. Det blir så påtagligt att vi nu har levt med pandemin i ett helt år. Viruset spreds naturligtvis hej vilt långt innan mars 2020, men det var i mars 2020 som jag personligen började känna av det och oroa mig över all ovisshet. Det kan man också påminna sig om nu när man råkar ha en blogg och kan gå bakåt i arkivet. En ganska tydlig startpunkt för pandemin var nämligen för min del att Littfest blev inställd sådär 1 dag innan den var tänkt att gå av stapeln i mars förra året. Nu känns det såklart bara som en av väldigt många inställda evenemang och jag kan naturligtvis inte påstå att just uteblivna nöjen är det största problemet här. Det är bara det att det blir en sådan tydlig påminnelse om vad vi lever i för tid och hur vi har levt det senaste året. Tiden går. Det känns så sorgligt på något sätt. Det är så många människor jag inte har kunnat umgås med som jag velat, så mycket kultur jag har gått miste om, så många danser som inte har blivit dansade, fester som inte blivit av och så vidare, och så vidare, och så vidare. Hela mitt liv är totalt annorlunda och även om jag känner en stor tacksamhet över mycket (för jag hör verkligen inte till de som har drabbats hårt!), så hör jag definitivt inte till de som gillar lugnet som uppstått under pandemin.
I år kommer det att bli en Littfest, men självklart inte i form av en stor mötesplats med hundratals litteraturälskare i publiken och långa signeringsköer. Vad som också kommer att bli av är Bokveckan, som är ett evenemang kring Littfest där många olika aktörer passar på att anordna aktiviteter kring litteratur. I år är även jag med på ett litet hörn! Den 16:e mars kommer jag nämligen att leda ett livesänt bokcirkelsamtal anordnat av studieförbundet Bilda. Det ska bli jätteroligt! Jag och tre andra bokslukare kommer att prata om två böcker som har förvånansvärt många beröringspunkter: Barmark av Maria Broberg och Himlabrand av Moa Backe Åstot. Lyssna gärna om du har lust! Jag återkommer med mer info när det närmar sig!
Barmark och Himlabrand är böcker som såklart har fått prioriteras upp bland februaris läsning. Det känns nästan rörande att jag i januari skrev ”Jag tror dock att det senaste årets hemmafokuserade liv har väckt en ny lust för små och stora projekt, för plötsligt är jag supersugen på att planera min läsning. […] Jag ger det här med planer en månad i alla fall!”. Jo, det var väl ungefär en månad planen höll. 🙂 Men vad gör det?! En ödmjuk tanke kring läsningen i mars är hur som helst att helt enkelt läsa ut allt jag har påbörjat (eller åtminstone läsa vidare i det jag har påbörjat).
Mina påbörjade pappersböcker i mars: Stöld, Himlabrand, Bakvtten och Jakobsböckerna.
Vill du läsa något nyutkommet i mars har jag flera tips. Här är några böcker jag är särskilt nyfiken på för egen del:
Klara och solen är det senaste på svenska av nobelpristagaren Kazuo Ishiguro. Han är känd för att röra sig i många olika genres. Det senaste jag läste, fantasyromanen Begravd jätte, var inte min kopp te, men å andra sidan är den vemodiga romanen Återstoden av dagen och den dystopiska Never let me go bland det bästa jag läst i hela mitt liv! Så det ska bli spännande att se var Klara och solen hamnar i sammanhanget. Klara och solen ska enligt förlaget vara en roman om ”Vad betyder det att älska?”. Artificiella vänner är tydligen en ingrediens..!
Glaskupan av Sylvia Plath är det finaste jag läst om psykisk sjukdom. En så otroligt drabbande roman!! Det är bedrövligt att Plath inte hann skriva så väldigt många fler romaner än så innan hon själv dog i sviterna av psykisk sjukdom. Nu i mars kommer i alla fall hennes dagböcker och anteckningar i nyutgåva (Dagböcker och anteckningar 1950–1962). Känns som en mycket intressant läsning och som en bok som kan ge många nycklar till Plaths författarskap.
Det här är kanske inte så populärt att säga, men jag tyckte att Vigdis Hjorths omtalade roman Arv och miljö var ganska tradig… Kanske bör jag ändå ge henne en till chans. I mars kommer Är mor död. Arv och miljö handlade om en infekterad arvstvist som får familjehemligheter och konflikter att bubbla upp till ytan. Det känns som att Är mor död spinner vidare på ungefär samma tema. Den beskrivs i vart fall som en roman om relationen mellan mor och dotter.
Mera vego och Ännu mera vego är ett par av mina mest tummade kokböcker här hemma och de känns därtill som några av de mest spridda och använda vego-kokböckerna i Sverige. Kanske är det på tiden med en uppföljare?! Nu är äntligen författarna Sara Ask och Lisa Bjärbo aktuella med Kaosvego, en bok med snabblagade vegetariska rätter. Jippi!
Arbetarlitteratur känns som något som ligger helt rätt i tiden. Det utkommer hela tiden nya intressanta böcker i genren. När jag kollade igenom vårens kataloger blev jag lite extra nyfiken på Joseph Ponthus Vid bandet, som handlar om en man som arbetar på en tofufabrik. Den beskrivs som ”en kritikerrosad poetisk roman om arbetets meningslöshet och de sätt vi försöker bevara oss själva på.”. Låter som något i min smak.
Skräcken på Wakenhyrst av Michelle Paver är en gotisk skräckroman om en ung kvinna som växer upp med en tyrann till far. Den är en spännande roman med många lager. Betyg: 3+ skator av 5.
Skräcken på Wakenhyrst av Michelle Paver är en gotisk skräckroman som jag har läst tack vare bokcirkeln. Gotisk skräck är ingen genre jag är särskilt bevandrad i – ärligt talat fick jag googla vad begreppet egentligen innebär, och hade det inte varit för bokcirkeln hade jag nog inte hittat till den här boken. För eventuella andra noviser inom gotik kan jag meddela att det är en genre där man blandar skräck och romantik.
Den här berättelsen kretsar kring Maud, som växer upp på godset Wake’s End tillsammans med sin oerhört stränga pappa, som är något av en tyrann med en skrämmande kvinnosyn. Kvinnor anses inte ha något intellektuellt att tillföra och det gäller inte minst Maud, trots att hon hjälper honom mycket i arbetet med att analysera texter. Pappan utnyttjar också kvinnor sexuellt. Allt detta och mycket annan galenskap bevittnas först genom Mauds barnögon och sedan genom pappans dagboksanteckningar, som hon börjar läsa när hon blir lite äldre. Det avslöjas tidigt i boken att pappan så småningom kommer att begå mord och bli fullständigt galen. Vad ledde dit? En tavla över Domedagen verkar spela en stor roll, liksom kärren som hör till ägorna. Är det demoner eller psykisk sjukdom?
Den romantiska biten kommer in som en liten sidohistoria som ärligt talat inte tar så mycket plats, men som inbegriper en son till en av tjänstefolken. Här får författaren också in ett litet lager om klass.
Jag ska erkänna att jag inte är speciellt förtjust i skräck. Jag brukar över huvud taget inte titta på skräckfilm, för jag vet med mig att jag lätt blir mörkrädd. När det gäller böcker gäller det omvända – jag brukar sällan/aldrig ryckas med eller bli särskilt skrämd. Här hinner det dock bli ganska äckligt och splattrigt i vissa scener – och det är otäckt på sitt sätt. Trots att jag inte är helt kompis med skräckgenren så kan jag ändå känna att det är en spännande bok. Det är mycket som är ovisst och det finns många lager. Vi har ännu inte bokcirklat boken, men jag kan se att den öppnar för många intressanta diskussioner, t.ex. om kvinnosyn genom historien eller om skräcken att växa upp med någon som framstår som helt galen. Jag ser fram emot att diskutera den!
”Jag vet vad du gjorde.”
En gotisk skräckhistoria av Michelle Paver, författare till succéromanen Evig natt. Skräcken på Wakenhyrst är historisk roman. Den är också en spökhistoria, en kärlekshistoria, en berättelse om klass och kvinnors roll och ett mysterium med undertoner av ren, otäck skräck.
I ett bortglömt hörn av England ligger det ståtliga godset Wake’s End. Huset står på randen till ett kärr, en mörk våtmark där vassen viskar hemligheter. Här lever Maud, en ensam flicka som har förlorat sin mor. Huset styrs av hennes dominante, stränge far. Maud lockas av vildmarken kring Wake’s End, särskilt det mystiska kärret …
En medeltida målning av djävulen väcker någonting till liv. Hemligheter ur det förflutna stiger till ytan. Och tecknen har alltid funnits där. Maud måste kämpa ensam när demoner från hennes fars förflutna ger sig till känna …
Ett skrämmande mästerverk av Michelle Paver.
Förlagets beskrivning
Originalets titel: Wakenhyrst (engelska). Översättare: Carina Jansson. Uppläsare: Anja Lundqvist. Utgivningsår: 2019 (första brittiska utgåvan), 2019 (första svenska utgåvan, Bokförlaget Semic), 2019 (den här ljudboken, Bonnier Audio). Antal sidor: 345 (ca 10 h lyssning). ISBN: 9789155267414, 9789178274789. Andra som läst: Epiloger, Fiktiviteter, Hellre barfota än boklös, Läsa & lyssna.
Michelle Paver
Michelle Paver (född 1960) är en brittisk författare, född i Malawi. Hon är bland annat känd för sina barnböcker i Vargbröder-serien och för skräckromanen Evig natt. Michelle Paver har en hemsida och finns på Facebook, Twitter, Youtube och Instagram.
Det tysta huset av Orhan Pamuk är en intressant bok om livet, klass och ett Turkiet i förändring. Betyg: 3 stränder av 5.
Det tysta huset är en roman av nobelpristagaren Orhan Pamuk. Den utspelar sig i ett 80-talets Turkiet, där den åldriga änkan Fatma bor i sitt stora hus tillsammans med Recep, hennes hushållare och hjälpreda. Det visar sig dock att han också har fler kopplingar till Fatma: han är det utomäktenskapliga barnet till Fatmas framlidne make och hans älskarinna, tillika deras tidigare tjänstekvinna. Det finns även ytterligare ett utomäktenskapligt barn, vars son, Hasan, är en ultranationalistisk och aggressiv ung man som driver runt i grupp, utpressar andra på pengar och agerar moralpolis.
Nu är sommaren här och stranden lockar många från stan. Fatmas tre barnbarn kommer alla från Istanbul för att besöka sin äldre släkting. Den alkoholiserade storebrodern och historikern Faruk växlar sin tid mellan drickande och att hänga i arkiv och ivrigt nedteckna små och stora anekdoter från historien. Nilgün, student och revolutionär, kopplar av vid stranden och läser vänsterradikala tidskrifter. Tonåringen Metin hänger med andra jämnåriga, uttråkade och rika unga personer som vansinneskör båtar och bilar och roar sig på ett sätt som sticker i ögonen på Hasan och hans likar. De tre barnbarnen från Istanbul har ingen aning om sitt släktskap med Recep och Hasan, två personer som funnits med i bilden under hela deras uppväxt, men aldrig tillhört deras samhällsklass eller familj. För Hasan finns det en särskild spänning i relationen till syskonen: han är förälskad i sin barndomskamrat, Nilgün, samtidigt som hon spelar i en annan liga klassmässigt.
Pamuk skildrar de olika huvudpersonernas liv: olikheter, ojämlikheter. Mellan raderna skildras också ett stycke Turkisk historia och den laddning som ligger i luften i ett Turkiet som drabbats av ett flertal militärkupper och där det i Pamuks skildringar ofta görs en svår balansgång mellan öst och väst: det sekulära och det konservativa och nationalistiska.
Jag gillar Orhan Pamuk och har läst ett flertal av hans romaner. Hans romaner brukar levandegöra Turkiet och klimatet, det politiska och kulturella, på ett intressant sätt. Hans berättelser brukar också låna från traditionella berättelser och mytologi, eller åtminstone byggas upp på ett liknande sätt. Allt detta känns igen i Det tysta huset. Och så finns det såklart en Orhan Pamuk som flimrar förbi; Han brukar ju skriva in sig själv i en mer eller mindre betydelsefull liten biroll, som en kul blinkning.
Det som kanske skiljer Det tysta huset från mycket annat jag har läst av Orhan Pamuk är dock att den här romanen faktiskt kändes ganska svår. I vissa passager är den omständligt skriven, med långa, långa, långa stycken. Ibland känner jag att mycket flyger över huvudet eller refererar till sådant som jag inte förstår. Oavsett tycker jag att Det tysta huset var en läsvärd och intressant roman, men jag tycker nog att det finns andra romaner som funkar bättre som en första introduktion till Pamuks fantastiska författarskap.
Sen fick jag syn på den vita bilen av märket Anadol som kom uppför kullen. Medan den långsamt närmade sig förstod jag att det var de som satt i den, men det var som om jag blev generad och därför vände mig bort istället för att vinka. De kom närmare och närmare och passerade mig utan att känna igen mig. Medan de for förbi tänkte jag för ett ögonblick att jag kanske misstagit mig. Nilgün var ju inte sådär vacker när vi var små! Men den där tjocka som körde bilen skulle inte kunna vara någon annan än Faruk! Så tjock han är!
Ur Det tysta huset av Orhan Pamuk (i översättning av Dilek Gür).
Det tysta huset av Orhan Pamuk
Det tysta huset utspelar sig i Turkiet i slutet av 70-talet. De sex huvudpersonerna för oss genom monologer in i berättelsen. I ett gammalt hur bor den 90-åriga änkan Fatma med sin ende tjänare Recep, en dvärg i femtioårsåldern. PÅ sommaren kommer de tre barnbarnen från Istanbul, deras föräldrar är båda döda. Det är gymnasten Metin som drömmer om att emigrera till Amerika, det är den vänsterradikala studentskan Nilgün och slutligen den äldste, Faruk, en lätt alkoholiserad historiker med ett misslyckat äktenskap bakom sig.
Den sjätte berättaren är tjänaren Receps brorson Hasan. Recep och hans bror är utomäktenskapliga söner till Fatmas sedan länge döde man Sêlahattin i en förbindelse med en tjänstekvinna. Detta är en noga bevarad hemlighet endast känd av Fatma och de två bröderna.
Romanen liknar ett antikt drama där händelser för mer än 50 år sedan – när Fatma och Sêlahattin var unga – kastar skuggor in i nutiden och får ödesdigra konsekvenser.
Förlagets beskrivning
Originalets titel: Sessiz ev (turkiska). Översättare: Dilek Gür. Utgivningsår: 1983 (första turkiska utgåvan), 1998 (första svenska utgåvan, Norstedts). Antal sidor: 390. ISBN: 9113005189.
Orhan Pamuk
Orhan Pamuk (född 1952) är en turkisk, nobelprisbelönad författare, känd för romaner som Mitt namn är röd (från 2000) och Istanbul (från 2003). Orhan Pamuk har en hemsida.
Jag glömde nästan bort att skriva det här inlägget. Jag brukar ju skriva ett sådant här lite framåtblickande inlägg varje månad: några rader om vad jag ser fram emot den kommande månaden och vilka böcker som jag är nyfiken på. Nu går ju dock dagarna in i varandra och varje dag är den andra lik. Jag umgås typ inte med någon och gör typ inget på min fritid. Eller, det där är inte sant, faktiskt, men det är så det känns, så som det kanske känns när man brukade göra väldigt mycket tidigare. Knäppt att man tog det för givet!
Något annat jag har glömt är att kolla i alla nya bokkataloger inför sommaren (dit maj ofta räknas). Jag brukar tycka att sådant är så skoj. Det är dock en typisk tåg-syssla för min del och nu har jag inte rest någonstans sedan i februari, men jag ska nog faktiskt ta och bläddra igenom digitala kataloger idag, här hemma, för det kan man såklart göra. Kanske kommer det ut något kul i sommar! Den enda aktuella bok jag känner till i maj är annars Midsommarnattsdrömmar av Bengt Ohlsson. Han skriver så bra! Jag kan erkänna att jag har missat att läsa merparten av hans böcker, men det hindrar mig inte från att bli nyfiken varje gång det kommer något nytt. Nu i maj kommer en ny roman, där läsaren får följa ett kompisgäng genom livet. Upptakten är vad jag förstår ett midsommarfirande i Roslagen (obs: min hembygd).
Midsommarnattsdrömmar av Bengt Ohlsson
I maj ser jag väl annars inte fram emot något speciellt, men det ska gå några specialprogram om Eurovision de datum då det var tänkt att riktiga ESC skulle gå av stapeln, så då sitter jag garanterat bänkad framför TV:n. Annars ser jag fram emot att jag fortfarande dansar och så har jag löpningen att roa mig med. Vidare ska jag göra min sista inlämningsuppgift i C#-kursen jag går för tillfället (på fritiden alltså). Allt detta är kul, men jag har svårt att släppa allt jag inte kan göra och alla jag inte kan träffa. Ja, tyvärr är det så. Det säger nog mycket om hur privilegierad jag är i den här situationen. Jag är medveten om det.
I slutet av månaden är det förresten dags för bokcirkel igen och den här gången är det jag som är värd. De andra i cirkeln vill träffas över videokonferens, så det blir väl ännu en sådan. Bättre än inget, helt klart! Jag har valt boken Barmark av Malin Nord. Har du läst? Jag minns inte hur eller varför den hamnade på min att läsa-lista en gång i tiden, men jag har nog läst någon fin recension i någon morgontidning. Jag hoppas att den är bra! När jag väljer bokcirkelbok brukar jag försöka välja ut någon skönlitterär bok som är cirka 200–300 sidor. Storleksmässigt känns Barmark lämplig. Barmark är bara en av många påbörjade böcker. Vad som också är på gång är Den sista kvinnan av Audur Ava Ólafsdóttir. Kul att läsa en isländsk författare! Har du läst?
Den sista kvinnan av Audur Ava Ólafsdóttir
Vad gör du i maj, i dessa mycket speciella tider? <3
Och ha en trevlig Valborg förresten! Även om ni säkert, liksom jag, bara är hemma i år.
Sluta aldrig gå av Christina Rickardsson är en otroligt gripande bok om författarens tid som gatubarn och om att göra en återresa. Betyg: 4 isglassar av 5.
Sluta aldrig gå av Christina Rickardsson, eller Christiana, som är hennes brasilianska namn, är en självbiografisk bok där Rickardsson berättar om sin uppväxt i São Paulo och i Vindeln. Hennes första åtta år lever hon på gatan i Brasilien tillsammans med sin mamma och lillebror. Mamman är kärleksfull och gör vad hon kan för att lära sina barn att bli bra människor, men omständigheterna är svåra och nöden är stor. I perioder förefaller mamman heller inte vara närvarande och lilla Christianas trygga punkt blir då vännen Camile. De leker och busar som vilka barn som helst, men tvingas också leta mat i soporna, vittja folks fickor och göra vad de kan för att överleva från en dag till en annan. Vänskapen är stark och utgör en av få trygga punkter i en hård värld. Plötsligt rasar allt dock samman: Camile blir ett av alla de barn som brutalt avrättas med en kula i pannan, som om hon och de andra gatubarnen vore ohyra. Det är 90-tal, men enligt författaren förekommer det fortfarande att gatubarn i Brasilien blir avrättade, ofta av civila poliser.
Christianas värld är verkligen rå. För mig, som vuxit upp under extremt trygga förhållanden i lugna, lilla Sverige går det inte ens att ta in. Hjärtat går sönder när jag ser 7-, 8-åringar omkring mig och påminns om hur liten man är i den åldern. I den åldern tvingades Christiana se och uppleva sådant som ingen borde få uppleva.
Åtta år gammal kommer livet dock att ta en ny vändning för henne. Christiana hamnar på barnhem, skiljs från sin mamma och blir snabbt adopterad av ett par från Vindeln i Sverige. Christiana blir Christina och får tillsammans med sin bror ett nytt hem i en norrländsk småstad. Kontrasterna är enorma och omställningen är inte lätt.
I den här boken berättar Christina om sin livsresa och också om den återresa som hon gjorde 2015 i förhoppningen om att få återse sin mamma och få svar på frågor hon burit inom sig.
Det här är en på många sätt gripande och tänkvärd berättelse och det är omöjligt att inte bli berörd av Christinas otroliga resa. Vilka prövningar somliga människor råkar ut för! Jag läser och påminns också om vilken styrka som vi trots allt kan bära på. Det här är verkligen en bok som får tankarna att snurra och som tydliggör vilka enorma klyftor och ojämlikheter det finns i världen.
Jag vaknade av att en polis pratade med mamma. Jag hörde honom säga något i stil med: Antingen du eller din dotter, du bestämmer.
Mamma svarade inte utan la bara min överkropp, som vilat mot hennes knä, på betonggolvet och bad mig hålla i Patrique. ”Jag är snart tillbaka”, sa hon. Jag frågade vart hon skulle, men hon hyssjade mig och sa att jag inte skulle oroa mig. ”Har jag inte alltid kommit tillbaka till dig?” frågade hon och log. Hennes leende nådde inte ögonen. Jag vet att hon såg hur orolig jag var. Jag tittade från henne till polisen och tillbaka på henne. Jag hörde hur han otåligt bad henne följa med. Mamma ställde sig upp och innan hon vände sig om, såg jag hur hennes blick förändrades. Hon såg stark ut.
Ur sluta aldrig gå av Christina Rickardsson
Sluta aldrig gå av Christina Rickardsson
Utgivningsår: 2016 (första utgåvan, Forum). Antal sidor: 240. ISBN: 9789137146256.
”Jag är född i Brasiliens vildmark och bodde i en grotta tills jag var ungefär fem år gammal. Därefter flyttade min mamma och jag in till en av São Paulos många kåkstäder – en rent livsfarlig miljö för ett barn att växa upp i. Jag fick tidigt lära mig att inte lita på polisen eller andra vuxna. Ofta fick jag klara mig själv och jag fick även ansvara för min lillebror innan jag slutligen hamnade på barnhem. Ett år senare, när jag var åtta år, adopterades jag bort till en familj i Vindeln i Västerbotten.”
Christina berättar om sitt liv som gatubarn i Brasilien, om svält, misshandel och separation. Om uppväxten i Sverige och alla kulturkrockar som uppstod när hon kom till det lilla samhället i Norrland. Hur hon har bearbetat sina upplevelser i vuxen ålder och börjat bygga upp ett nytt liv. Och när hon behöver fylla på med kraft och energi har hon ett speciellt knep: Hon kastar sig ut från ett flygplan och faller fritt i sextio sekunder innan fallskärmen vecklas ut. Att landa på fötterna är bra att kunna i många sammanhang!
Det här är en berättelse om kärlek, sorg, vänskap och förlust. Christina berättar om att överleva, om hur vitt skilda världar har format henne och hur hon har kämpat för att få ihop sina två jag.
Förlagets beskrivning
Christina Rickardsson
Christina Rickardsson (född 1983 som Christiana Mara Coelho) är en svensk författare, föreläsare och äventyrare. Hon har en hemsida, en Facebooksida och instagrammar under @christina_rickardsson.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
