Jag är med i en bokcirkel och nu i november har den fyllt 10 år! Det firades med god mat och mycket skratt (och en del allvar). Dessutom fick vi en jätteintressant rundvandring bakom kulisserna på operan! Det sistnämnda kanske inte har så mycket koppling till bokcirkeln egentligen, men en av mina bokcirkelkompisar jobbar alltså på operan och erbjöd sig att visa oss. Det var otroligt roligt!! Jag älskar ju att gå på operan och hade ingen aning om vilken stor verksamhet som finns där bakom: kostym, perukmakeri, verkstäder och så vidare, och så vidare, och så vidare. Jättekul att se!
Bokcirkeln då..? Jag kände efteråt att jag måste förära den ett litet jubileumsinlägg! Så här kommer 10 böcker från 10 års cirklande:
Vår första bokcirkelbok: Gargoylen av Andrew Davidson. Jag minns den än, trots att jag faktiskt tyckte den var ganska medelmåttig. Långa diskussioner kan verkligen få böcker att fästa! Vad jag verkligen minns är omslaget på pocketutgåvan. Den har svärtade boksidor, som om den vore bränd. Otroligt snyggt och påkostat för att vara en pocket!
Apropå böcker med snygga omslag… Fulaste omslaget på en bokcirkelbok: Det måste vara Horn av Joe Hill! Alltså, blä vad läbbigt omslag?! Men det kanske är okej med tanke på att det är en skräckroman. En bra sådan!
Mitt första bokval: Vi har redan sagt hej då av Daniel Åberg. Jag fick en hel del recensionsexemplar vid den här tiden och passade på att ta en oläst bok från hyllan. Jag minns att jag tyckte att det var en vass bok om relationer. Somliga i cirkeln tyckte att den var bland det sämsta de läst..! Det är inte jätteroligt att välja en bok som inte är uppskattad… Men det kan faktiskt vara riktigt kul att tycka olika. Diskussionerna tenderar att bli bättre så. Ibland kan man rent av omvärdera en bok efter att ha fått höra vad andra har sett i läsningen. Alla har ju olika ingångar till en läsupplevelse och kan läsa på väldigt olika sätt…
Måste väga upp med Mitt mest omtyckta bokval: Det är lite svårt för mig att svara på egentligen, men jag tror att Väggen av Marlen Haushofer uppskattades av alla. Vissa tyckte till och med att den var fantastiskt bra. Kul! Det är onekligen en speciell och tänkvärd bok om livet.
Min bästa bokcirkelbok: Själv har jag många favoriter från bokcirkelläsningen. Det är faktiskt jättesvårt att vaska fram en favorit, alla kategorier. Men Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood är ju en otrolig dystopi om fundamentalism och en mycket tänkvärd och intressant bokcirkelbok, får man väl säga.
Min sämsta bokcirkelbok: Dumskallarnas sammansvärjning av John Kennedy Toole. Ingen i cirkeln gillade den! Jag hittade absolut ingenting roligt i Tooles pajiga roman. Det är helt obegripligt att så många tycker att den är något slags humoristiskt mästerverk..!
En bok jag aldrig hade hittat på egen hand: Det mesta som skräckfantasten Med näsan i en bok har valt. 😉 Exempelvis Skräcken på Wakenhyrst av Michelle Paver. En av tjusningarna med att vara med i en bokcirkel är att man har anledning att läsa ett och annat som man kanske inte hade valt själv. Jag har fått många kul överraskningar genom åren.
Vår minst diskuterade bokcirkelbok: Där kräftorna sjunger av Delia Owens. Den diskuterade vi faktiskt inte alls. Det är den enda bokcirkel som faktiskt har blivit inställd. Annars har vi kämpat på med över 90 träffar genom åren.
Vår längsta bokcirkelbok: En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie är en riktig tegelsten på 682 sidor. Och vilken fantastisk bok! En otrolig bok om inbördeskriget i Nigeria. Långa böcker kan kännas mastigt, men den här är väl värd insatsen!
Vår nästa bokcirkelbok: Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk av Björn Natthiko Lindeblad, Caroline Bankler, Navid Modiri. Jag förväntar mig att den är intressant. Ni har väl inte missat Björn Natthiko Lindeblad Sommar i P1? Den ska vi bokcirkla i januari.
Kvinnan i fönstret av AJ Finn är en spännande bok om en kvinna som blir vittne till ett mord, men som blir misstrodd och snart inte ens vet själv vad hon såg. En bok i samma stil som Gone girl och Kvinnan på tåget.
Kvinnan i fönstret av AJ Finn handlar om Anna Fox, en kvinna som lider svårt av agorafobi. Sjukdomen innebär att Anna får allvarliga panikattacker av att vara på öppna platser och hon har således blivit fången i sitt eget hem. Anna har inte lämnat den luxuösa New York-villan på tio månader. Mannen och dottern befinner sig någon annanstans och dagarna går till stor del åt till att studera grannarna genom kameralinsen – och åt att dricka vin, kopiösa mängder vin. Anna har en lång rad tunga mediciner utskrivna av läkare, men sköljer endast ned dem sporadiskt med vinet.
Nya grannar har flyttat in i huset mittemot – en man, en kvinna och deras tonårsson. Anna får besök av både sonen och kvinnan vid separata tillfällen och hon får snart intrycket att allt inte står rätt till i familjen. När hon senare spanar på familjen genom kameran blir hon vittne till något fruktansvärt – hon ser kvinnan bli nedstucken med kniv i sitt hem. Anna larmar om händelsen, men blir snabbt misstrodd. Ingen ser henne, en alkoholiserad och psykiskt sjuk kvinna, som särskilt pålitlig. Grannarna hävdar att ingenting har hänt. När det dessutom visar sig att hennes kvinnliga granne är vid liv och inte ens är samma person som hon fått besök av tidigare blir hon uträknad på riktigt. Anna förstår ingenting. Vem är kvinnan i huset mitt emot? Vem var kvinnan som besökte henne? Och vad var det hon såg? Snart vet Anna inte ens om hon kan lita på sig själv längre.
Ett av Annas stora intressen är svartvita filmer. Boken gör en del blinkningar åt klassiker som Fönstret åt gården och Gasljus, vilket känns lite kul. Annars leds tankarna främst till Paula Hawkins bästsäljare Kvinnan på tåget, där inte bara titeln, utan även handlingen, liknar den i Kvinnan i fönstret. Även där är huvudpersonen en kvinna på dekis som betraktar andra genom deras fönster och som sedan blir vittne till händelser som hon knappt vet själv om hon har sett. Även Gillian FlynnsGone Girl spelar i lite samma liga. Med det sagt vill jag inte påstå att Kvinnan på fönstret är en dålig kopia. Den är riktigt spännande och jag tycker dessutom att det är väldigt tacksamt att författaren skriver så rakt om hur handikappande det kan vara att leva med en fobi. Alldeles för många använder ordet fobi helt fel och tror rent av att det är en synonym för de vanliga rädslor vi alla känner ibland, men så är det såklart inte. Här är tydligt vilken begränsning sjukdomen utgör i Annas liv och tragedin bakom att fobin en gång utlöstes är därtill en berörande historia.
Det finns mycket som talar för den här boken, men tyvärr finns det också några saker jag har svårt för. Det här är ingen deckare, men det finns ett antal deckare som anstränger sig så hårt för att överraska att de ballar ur fullständigt. Den här boken gör precis det: slutar med föga trovärdiga händelser som paradoxalt nog inte ens överraskade speciellt mycket. Jag hade gärna sett ett annat slut. Med det sagt är det ändå en spännande bok och den som gillade Gone girl och Kvinnan på tåget och är sugen på att läsa mer i samma stil har all anledning att ge Kvinnan i fönstret en chans.
Kvinnan i fönstret
Kvinnan i fönstret av AJ Finn
Amerikansk titel: The woman in the window. Översättare: Klara Lindell. Förlag: Albert Bonniers förlag (2018). ISBN: 9789100172374, 9789100172381.
AJ Finn
AJ Finn är en pseudonym för den amerikanska författaren Daniel Mallory (född 1979).
Familjen av Johanna Bäckström Lerneby är ett intressant reportage om en kriminell klan som skapat något av ett parallellsamhälle.
Familjen av Johanna Bäckström Lerneby är en av förra årets mest omtalade reportageböcker. Boken är resultatet efter många års grävjobb och otaliga intervjuer om och med en kriminell klan i Angered. När boken kom var det förmodligen många som blev paffa. Finns det kriminella klaner i Sverige? Ja, det gör det tydligen. I en omtalad lördagsintervju i P1 förra året sa biträdande rikspolischef Mats Löfving att ”Just nu har vi minst 40 kriminella klaner i Sverige”. Det var nog någonting nytt för de flesta svenssons.
Så vad gör klanmedlemmarna? Och vad gör samhället?
Ja, bokens familj, Al Asim (som heter något annat i verkligheten), de styr verkligen det som kommit att bli ett parallellsamhälle. I deras nätverk löser man alla problem och konflikter på egen hand – utan att blanda in några myndigheter. Störningsjouren åker inte ut, lägenhetsförråd är låsta så att inte ens fastighetsskötaren kan komma åt dem, vittnen tar tillbaka sina vittnesmål och vill inte medverka i vare sig reportage eller några utredningar. Många i klanen är tungt kriminellt belastade på olika sätt. Våldskapitalet och makten gör att de kan ägna sig åt utpressning. Författaren har intervjuat åtskilliga personer som fått sina livsverk förstörda efter att pressats kring påstådda skulder. Familjens överhuvud ser dock sin roll i ett litet annat ljus. Med sin ställning anser han att han gör samhället ett tjänst genom att han kan medla i svårlösta konflikter utan att behöva blanda in polisen.
Det finns någonting skrämmande att få ett sådant här parallellsamhälle framställt för sig. Man vill ju så gärna tro att Sverige är ett tryggt litet land där myndigheter alltid träder in där det behövs och där det är folkvalda politiker som styr. Här målas det upp strukturer som till del står över det som de flesta av oss tar för självklart i landet Sverige.
Men helt handlingsförlamade står inte myndigheterna. För att komma till rätta med problemen bestämmer man sig för att punktmarkera den kriminella familjen och att samverka över flera myndigheter. Bidrag synas, importerade varor kontrolleras ovanligt nitiskt, vissa blir vräkta, barn blir omhändertagna, varenda litet steg granskas. En del granskas på goda grunder, andra åker med av bara farten för att de råkar ha kopplingar till klanen.
Det är ett imponerande reportage och det känns verkligen intressant att få en inblick i hur ett klannätverk kan se ut och fungera och hur Sverige försöker att jobba mot dem.
Familjen
Familjen av Johanna Bäckström Lerneby
Uppläsare: Philomène Grandin. Förlag: Mondial (2020). ISBN: 9789189061156.
Johanna Bäckström Lerneby
Johanna Bäckström Lerneby (född 1974) är en svensk journalist och författare. Hon tilldelades Stora journalistpriset i kategorin Årets röst för sitt reportage Familjen.
Den sista migrationen av Charlotte McConaghy är en fin bok om kärlek, relationer och att söka efter sig själv – kryddat med cli-fi.
Årets andra cli-fi är avklarad! Charlotte McConaghysDen sista migrationen utspelar sig i en nära framtid där ekosystem har kollapsat och den biologiska mångfalden är ett minne blott. Merparten av de landlevande djuren är utrotade, fåglar är en sällsynt syn och haven är i stort sett tomma.
Bokens huvudperson, Franny Stone, är helt fokuserad på en enda sak: att följa världens sista silvertärnor på deras långa resa mot häckningsplatsen på Antarktis. Hon har utrustat några av de kvarvarande individerna med sändare och försöker desperat att hitta något fartyg som är villig att ta henne med sig och följa fåglarna på sin resa, den som förmodligen blir deras sista migration. Så hamnar hon på Saghani, ett fiskefartyg. Kaptenen går motvilligt med på att ta med Franny, som lockar med att att fåglarna kan leda dem till stora fiskfångster.
Det är tufft att vara ute till havs. Jag har ingen som helst erfarenhet av sådant, men författaren lyckas levandegöra situationen: utsattheten när stormar och oväder drar förbi, kulturen bland besättningen, det hårda arbetet.
Parallellt med berättelsen om Franny och hennes resa med silvertärnorna görs också återblickar till hennes tidigare liv: ett sökande efter försvunna släktingar, en snabbt uppblossad kärlek till en professor på det universitet där hon arbetar som städare (och ett omedelbart giftermål med densamme), familjehemligheter att söka svar på, saker att fly från. Det är ett skickligt bygge som i och för sig leder till något förutsägbart, men som ändå byggde upp en spänning. Franny är en intressant karaktär och som läsare vet man inte exakt var man har henne och hur berättelsen ska utveckla sig.
Det utvecklar sig åt det romantiska hållet, så mycket får man väl säga. Den som är ute efter en mer rejäl cli-fi, med större fokus på klimatet, gör rätt i att läsa t.ex. Maja LundesPrzewalskis häst istället. Här är klimatfrågan mer en fond till något som egentligen är en berättelse om något helt annat. Gott så. Den sista migrationen är en fin bok om relationer, kärlek och sökande. För den lättrörde finns det helt klart scener som kan beröra, kanske till och med framkalla tårar. Jag tyckte att den här boken var riktigt bra, även om jag egentligen har lättare för att gråta över klimatfrågan än över kärleksromaner.
Fiskarmännen av Chigozie Obioma blandar myter och verklighet och berättar från 9-årige Bens perspektiv en riktig tragedi om en familj som rasar samman.
Fiskarmännen av Chigozie Obioma är både ett stycke modern nigeriansk historia och en klassisk tragedi i modern tappning. Boken berättas av 9-årige Ben som, trots föräldrarnas stränga förbud, har börjat hänga vid den förorenade och smutsiga floden efter skolan. Där roar sig han och de tre bröderna med att fiska. En dag springer de på byns byfåne – ”galningen” Abulu. Det startar en händelsekedja som kommer att slå sönder hela familjen. Abulu kastar ur sig en spådom, som bröderna inte kan skaka av sig – en av dem kommer att mörda den äldste brodern. Det är så det är sagt och det verkar inte som att någon kan göra någonting för att stoppa det.
Boken gör många blinkningar till bibliska berättelser såväl som myter och berättelser från andra kulturer och religioner. Det finns säkert många lager att upptäcka för den som är bevandrad i sådant. Själv läste jag boken rakt upp och ner och jag blev oväntat fängslad. Boken är spännande och annorlunda alldeles oavsett hur mycket möda man lägger på att försöka tolka och förstå. Medan jag läste upptäckte jag faktiskt hur mycket jag gillar den här typen av berättelser som rör sig i gränslandet mellan modern verklighet och myter. Det är oväntat intressant att läsa en bok som gör en tydlig resa mot ett ganska förutsägbart mål – det går inte att läsa och tänka sig något annat än att spådomen kommer att slå in och att allt kommer att falla samman. Samtidigt gör de mytiska inslagen att det paradoxalt nog finns en känsla av att exakt vad som helst kan hända. Jag gillar det!
Jag tycker också om hur Obioma låter hela berättelsen utgå från Ben som ser allting från ett barns synvinkel. Från hans ögon skildras ett samhälle under förvandling: ett demokratiskt Nigeria är på väg att uppstå ur det som blivit efter det inbördeskrig som varat så länge. Att korruptionen är utbredd och att landet skakas av kuppförsök visas lite mellan raderna, men det som betyder något för Ben är att få en kalender, och att bli sedd, av en presidentkandidat som kommer till byn. Föräldrarna gör vad de kan för att ge sina barn en framtid. När saker inte går vare sig demokratin eller familjen vägen är den stora förhoppningen att kunna skicka barnen utomlands, till ett land där de har bättre framtidsutsikter. Som allt annat smulas alla planer och förhoppningar sönder i denna tragedi, det behöver jag inte spoiler-varna för att skriva, det ligger liksom i formen att det är så det kommer att bli. Som läsare följer jag med i berättelsen, mot det oundvikliga. Det var en fantastiskt fin resa att få följa med på faktiskt.
Fiskarmännen
Fiskarmännen av Chigozie Obioma
Översättare: Ninni Holmqvist. Engelsk titel: The fishermen. Förlag: Ordfront förlag (2016). ISBN: 9789170378911, 9789174415926.
Chigozie Obioma
Chigozie Obioma (född 1986) är en nigeriansk författare. Fiskarmännen är hans debutroman.
Pow wow av Tommy Orange är en stark bok om att vara ursprungsamerikan i dagens USA. Det är en bok där i stort sett alla har något svårt i bagaget eller lever mitt i en tuff verklighet.
Pow wow av Tommy Orange är en bok om att vara ursprungsamerikan i dagens USA. Den har ett stort persongalleri och som läsare kastas man rakt in i huvudpersonernas liv utan någon större introduktion. Varje kapitel kändes till en början som noveller, men snart började berättelserna vävas ihop, kopplingar mellan huvudpersonerna började dyka upp och berättelsen började röra sig mot ett ödesmättat slut, ett slut som utspelar sig på en pow wow (social träff för att hedra ursprungsamerikansk kultur).
När jag läser förstår jag att boken i första hand är skriven av en ursprungsamerikan för andra ursprungsamerikaner. Det är mycket som flyger över huvudet och mycket som är svårt att förstå hela innebörden av. Stör och berör gör boken oavsett! Det är ingen bok som pekar ut huvudpersonerna som offer, men det är påtagligt hur tuffa förhållanden många lever under. I princip alla i boken har något svårt i bagaget eller i sitt nuvarande liv: alkoholism, missbruk, övergrepp, skador från fetalt alkoholsyndrom, otrygga uppväxter, fattigdom med mera. Det är mörkt och även om berättelsen är kantad av en (svart) humor om lättar upp så är det verkligen en tung bok att läsa.
Vi läste den här boken i min bokcirkel och den fick ett högt medelbetyg av oss – den kanske till och med tog nytt rekord! Den inbjöd också till en lång diskussion, så den passade verkligen för bokcirkeln.
Ändå måste jag erkänna att jag personligen tyckte att den var lite väl svår. Det är ingen bok som enkelt kan skummas igenom. Här finns också många lager och som jag nämnde är det en hel del som jag som vanlig svensson helt enkelt inte hänger med i. Vad är symbolen med alla spindlar t.ex? Ja, jag vet inte! Förvänta dig ingen lättsam feelgoodberättelse och var beredd på att det är många personer och berättelser att hålla isär. Det är dock mödan värt det, för det är en stark och annorlunda berättelse.
Pow wow
Pow wow av Tommy Orange
Originalets titel: There there. Översättare: Eva Åsefeldt. Förlag: Bokförlaget Polaris (2019). ISBN: 9789188647962.
Tommy Orange
Tommy Orange (född 1982) är en amerikansk författare. Han är medlem av stammarna Cheyenne och Arapaho.
Den här månaden läser vi en bokcirkelbok som jag har valt. I vår bokcirkel turas vi om att välja bokcirkelbok och antalet bokcirkelträffar per år sammanfaller på ett fiffigt vis med antalet bokcirkeldeltagare, så alla får chansen en gång per år. För att göra det maximalt rättvist har vi precis infört att vi lottar om turordningen årligen. Det kan nämligen vara lite segt att alltid vara den som ska hålla bokträff i tider när folk ofta är trötta och upptagna med annat (till exempel kring jul). Vårt upplägg är ett bra upplägg, tycker jag. Vi har haft andra varianter, som t.ex. har involverat omröstningar, vilket väl i och för sig kan ha sin charm, men tenderar att landa i att det ständigt väljs bokcirkelböcker som blir något av en kompromiss – böcker som många tycker känns ”ok” och som sällan blir något udda eller oväntat. Nu får var och en chansen att varje år välja helt fritt.
Vad har jag valt för bokcirkelbok då? Jo, jag tog en oläst bok jag hade i hyllan och som kändes lagom lång. Jag tycker att cirka 250–350 sidor är en lämplig längd på en bokcirkelbok – jag vill helst inte pracka på mina bokcirkelkompisar gigantiska tegelstenar och inte heller vill jag försöka diskutera något som känns tunt och där allt att diskutera redan är uttömt på en kvart. Jag undviker också böcker som är del i en längre serie.
Den här gången fick det bli Fiskarmännen av den nigerianske författare Chigozie Obioma, en bok som har legat och gottat sig i min läsplatta i många år. Den har blivit hyllad på sina håll, har jag sett, men jag vet faktiskt inte speciellt mycket av vad det är för bok. Hoppas den är bra!
Vad jag tänkte passa på att tipsa om med det här inlägget är i fall tre av den senaste tidens bästa bokcirkelböcker. Kanske något för din bokcirkel att inspireras av!
Tio över ett av Ann-Helén Laestadius
Ungdomsboken Tio över ett är en riktigt bra bokcirkel av många anledningar. En anledning är att det är en ungdomsbok. Får såhär är det ju: för de flesta kommer livet emellan och man kan helt enkelt inte läsa alla bokcirkelböcker man skulle vilja. Böcker som riktar sig till unga och till unga vuxna har den fördelen att de ofta är lite kortare och har ett rakare berättande. Tröskeln är liksom lite lägre och oddsen är bättre för att man ska hinna läsa klart. Det är alltid mycket roligare att bokcirkla om alla faktiskt har läst boken och har den i färskt minne. Mitt tips är alltså att blanda upp med en del böcker som riktar sig till yngre. En annan bra anledning till att läsa Ann-Helén Laestadius bok om att vara ung i Kiruna, en stad under rivning, är att den är oerhört bra! Plus att det finns många intressanta ingångar till samtal.
Tio över ett av Ann-Helén Laestadius
Familjen av Johanna Bäckström Lerneby
Johanna Bäckström Lernebys reportage Familjen handlar om en kriminell klan som skapat något av ett parallellsamhälle.
Det här är en av de få böcker vi läst där alla tyckte ungefär samma sak. Det känns ofta givande om en bok kan väcka lite olika tankar och känslor hos olika personer, men den här landade på ungefär samma sätt hos alla och fick i snitt betyg 3 av 5 (om jag minns rätt?!). Ändå kändes det som en väldigt bra bokcirkelbok. Ibland är det faktiskt jäkligt skönt med en bok som man kan diskutera en stund och liksom nå någon slags konsensus.
Familjen är alltså inte på något sätt dålig: det är ett intressant reportage och det finns mycket att diskutera och att förfasa sig över. Ändå kände vi alla att boken saknar något. Det kanske låter oinspirerande att läsa något som inte är helt fantastiskt, men äh, den är klart läsvärd! Och sedan kan man alltså bokcirkla utan att det blir olika läger med folk som gillar och ogillar.
Familjen av Johanna Bäckström Lerneby
Pow wow av Tommy Orange
Tommy Oranges starka berättelse om att vara ursprungsamerikan i dagens USA är en riktigt bra bokcirkelbok av den enkla anledningen att det är en riktigt bra berättelse och en bok som väcker engagemang. Dessutom är Pow wow sådär lagom ”svår”: den är inte på något sätt tungläst, men den har många lager att upptäcka. Den typen av böcker kan vara riktigt intressanta att ta upp i en bokcirkel – alltid är det någon som har sett något mer (eller något helt annat!) än en själv. Det är en av de härligaste grejerna med att bokcirkla: att man får så många fler blickar på en text.
Nu blir det reklampaus! Inte för att jag får betalt för det här inlägget på något sätt, men jag skulle vilja tipsa om några roliga bokrelaterade grejer som sker i veckan!
Nästa vecka är det nämligen tre bokevenemang på gång i Umeå och flera av de går såklart alldeles utmärkt att ta del av hemifrån om man vill. Det är ju sådana tider, på gott och ont!
Bokveckan pågår hela vecka 11: 15:e–21:a mars med massor av intressanta arrangemang. Se Bokveckans hemsida för program – mycket är digitalt (och det mesta (allt?) är gratis)! Här är dessutom jag med på ett hörn. 🙂 Studieförbundet Bilda kontaktade mig för ett tag sedan och frågade om jag var intresserad av att vara bokcirkelledare för en livesänd bokcirkel under Bokveckan. Svar: JA. Tisdag den 16/3 kl 19 sänder vi live! Det blir bokcirkelprat om Himlabrand och Bakvatten. Hoppas ni vill lyssna! Kolla in Facebook-eventet eller Bokveckans hemsida för mer information.
Känner mig redo för bokcirkel med Himlabrand och Bakvatten!
Littest har i år blivit en digital direktsändning. För 100 kr kan du ta del av hela programmet, som i år leds av Yukiko Duke och Po Tidholm. Jag har inte så mycket att jämföra med :), men jag tycker ändå att Littfest är Sveriges bästa och intressantaste bokmässa. Jag har lyssnat på SÅ många bra/intressanta/underhållande samtal under tidigare års Littfester. Kolla in Littfests hemsida för mer information om program och biljetter.
I Umeå har barnen sin egen Littfest: Barnens littfest. I år är den till delar en digital fest på skolor och förskolor, men det kommer också att öppnas ett virtuellt biblioteksrum och anordnas en digital skattjakt i centrala Umeå. Eftersom min sambo arbetar på Umeå stadsbibliotek (och är med på ett hörn i förberedelserna för skattjakten) har jag fått lite glimtar av vad som är på gång – och det ser verkligen snyggt ut. 19–21:a mars kommer mer information på hemsidan. Hade jag haft barn hade jag inte missat detta!
Det var det hela! Nästa år hoppas jag på fullsatta salonger, men i år får man helt enkelt gilla läget. Jag gläds också åt alla som för kanske första gången lyckas knipa en Littfestbiljett. De säljer ju annars slut innan programmet ens har släppts… I år är det obegränsat med biljetter. Passa på!
Jag måste säga att det känns lite speciellt för mig att skriva det här inlägget. Det blir så påtagligt att vi nu har levt med pandemin i ett helt år. Viruset spreds naturligtvis hej vilt långt innan mars 2020, men det var i mars 2020 som jag personligen började känna av det och oroa mig över all ovisshet. Det kan man också påminna sig om nu när man råkar ha en blogg och kan gå bakåt i arkivet. En ganska tydlig startpunkt för pandemin var nämligen för min del att Littfest blev inställd sådär 1 dag innan den var tänkt att gå av stapeln i mars förra året. Nu känns det såklart bara som en av väldigt många inställda evenemang och jag kan naturligtvis inte påstå att just uteblivna nöjen är det största problemet här. Det är bara det att det blir en sådan tydlig påminnelse om vad vi lever i för tid och hur vi har levt det senaste året. Tiden går. Det känns så sorgligt på något sätt. Det är så många människor jag inte har kunnat umgås med som jag velat, så mycket kultur jag har gått miste om, så många danser som inte har blivit dansade, fester som inte blivit av och så vidare, och så vidare, och så vidare. Hela mitt liv är totalt annorlunda och även om jag känner en stor tacksamhet över mycket (för jag hör verkligen inte till de som har drabbats hårt!), så hör jag definitivt inte till de som gillar lugnet som uppstått under pandemin.
I år kommer det att bli en Littfest, men självklart inte i form av en stor mötesplats med hundratals litteraturälskare i publiken och långa signeringsköer. Vad som också kommer att bli av är Bokveckan, som är ett evenemang kring Littfest där många olika aktörer passar på att anordna aktiviteter kring litteratur. I år är även jag med på ett litet hörn! Den 16:e mars kommer jag nämligen att leda ett livesänt bokcirkelsamtal anordnat av studieförbundet Bilda. Det ska bli jätteroligt! Jag och tre andra bokslukare kommer att prata om två böcker som har förvånansvärt många beröringspunkter: Barmark av Maria Broberg och Himlabrand av Moa Backe Åstot. Lyssna gärna om du har lust! Jag återkommer med mer info när det närmar sig!
Barmark och Himlabrand är böcker som såklart har fått prioriteras upp bland februaris läsning. Det känns nästan rörande att jag i januari skrev ”Jag tror dock att det senaste årets hemmafokuserade liv har väckt en ny lust för små och stora projekt, för plötsligt är jag supersugen på att planera min läsning. […] Jag ger det här med planer en månad i alla fall!”. Jo, det var väl ungefär en månad planen höll. 🙂 Men vad gör det?! En ödmjuk tanke kring läsningen i mars är hur som helst att helt enkelt läsa ut allt jag har påbörjat (eller åtminstone läsa vidare i det jag har påbörjat).
Mina påbörjade pappersböcker i mars: Stöld, Himlabrand, Bakvtten och Jakobsböckerna.
Vill du läsa något nyutkommet i mars har jag flera tips. Här är några böcker jag är särskilt nyfiken på för egen del:
Klara och solen är det senaste på svenska av nobelpristagaren Kazuo Ishiguro. Han är känd för att röra sig i många olika genres. Det senaste jag läste, fantasyromanen Begravd jätte, var inte min kopp te, men å andra sidan är den vemodiga romanen Återstoden av dagen och den dystopiska Never let me go bland det bästa jag läst i hela mitt liv! Så det ska bli spännande att se var Klara och solen hamnar i sammanhanget. Klara och solen ska enligt förlaget vara en roman om ”Vad betyder det att älska?”. Artificiella vänner är tydligen en ingrediens..!
Glaskupan av Sylvia Plath är det finaste jag läst om psykisk sjukdom. En så otroligt drabbande roman!! Det är bedrövligt att Plath inte hann skriva så väldigt många fler romaner än så innan hon själv dog i sviterna av psykisk sjukdom. Nu i mars kommer i alla fall hennes dagböcker och anteckningar i nyutgåva (Dagböcker och anteckningar 1950–1962). Känns som en mycket intressant läsning och som en bok som kan ge många nycklar till Plaths författarskap.
Det här är kanske inte så populärt att säga, men jag tyckte att Vigdis Hjorths omtalade roman Arv och miljö var ganska tradig… Kanske bör jag ändå ge henne en till chans. I mars kommer Är mor död. Arv och miljö handlade om en infekterad arvstvist som får familjehemligheter och konflikter att bubbla upp till ytan. Det känns som att Är mor död spinner vidare på ungefär samma tema. Den beskrivs i vart fall som en roman om relationen mellan mor och dotter.
Mera vego och Ännu mera vego är ett par av mina mest tummade kokböcker här hemma och de känns därtill som några av de mest spridda och använda vego-kokböckerna i Sverige. Kanske är det på tiden med en uppföljare?! Nu är äntligen författarna Sara Ask och Lisa Bjärbo aktuella med Kaosvego, en bok med snabblagade vegetariska rätter. Jippi!
Arbetarlitteratur känns som något som ligger helt rätt i tiden. Det utkommer hela tiden nya intressanta böcker i genren. När jag kollade igenom vårens kataloger blev jag lite extra nyfiken på Joseph Ponthus Vid bandet, som handlar om en man som arbetar på en tofufabrik. Den beskrivs som ”en kritikerrosad poetisk roman om arbetets meningslöshet och de sätt vi försöker bevara oss själva på.”. Låter som något i min smak.
Vad läser du i mars?
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
