I verkligheten svävar människor sällan iväg i sina fantasier när de precis har träffat någon, eller åtminstone låter de inte fantasierna gå ut över jobb, relationer och annat i livet. Kärlek kan ju flamma upp så märkligt snabbt, medan det egentligen kan ta flera år att lära känna en människa. Det är helt enkelt inte realistiskt att lita på fantasier man kan ha som nykär. Jag tror de flesta håller med. Ändå köper de flesta att romantiska filmer och romaner gärna handlar om människor som ger upp allt till förmån för ”den rätte”, som de kanske träffat helt nyss och inte känner alls. Jag gillar inte det där. Jag har lättare för att läsa science fiction än den typen av romaner. För mig handlar inte kärlek om att skena efter impulser och jag vill inte läsa böcker där kärlek framställs på det sättet, istället för att beskrivas som det fina kärlek faktiskt är.
I Vi har redan sagt hej då har huvudpersonen dejtat en tjej två gånger när han förstår att hon är personen som ska förändra hans liv. Som ni förstår blir jag lite avig redan från början. Huvudpersonen heter Filip och är författare som har fått skrivkramp. De senaste fem åren har han varit singel, men har hunnit med att dejta en hel drös tjejer. Så fort det börjar bli allvar ser han till att dra sig ur och nu har han fastnat i beteendet och inser att saker och ting verkar gå på tomgång. Innerst inne vill han komma vidare i livet, men vet inte hur, förrän han träffar Iris. Deras första dejt liknar inga dejter han har varit på tidigare och bland det första Iris berättar är att hon väntar barn. Ingenting följer de trygga mönster han är van vid och kanske just därför vill han gå vidare, men vet inte hur. Särskilt krångligt blir det eftersom han träffar andra, bland annat exflickvänner, parallellt. Det är upplagt för att bli problematiskt.
Man kan tro att jag skulle tycka riktigt illa om boken, men det gör jag inte. Trots det irrationella i ”kärlek vid första ögonkastet” så fastnade jag för den, dels för språket och dels för att berättelsen trots allt är berörande. Kanske är det slutet, fritt från flygplatsåterföreningar och samtidigt fritt från total pessimism, som bidrar, men jag känner verkligen för Filip och tycker att författaren verkligen lyckas ringa in hur det kan vara att vara kär och precis ha träffat någon, samtidigt som man inte riktigt vet om man vågar släppa den trygghet man har. Den prickar in så många detaljer att den nästan känns som självupplevd. Det finns så mycket som ingår i singelspelet som Filip spelar: det handlar om att formulera sms korrekt, och skicka dem vid rätt tidpunkt, det handlar om att dricka precis lagom mängd alkohol och det handlar om att förstå alla signaler rätt på en dejt och att bara smyga iväg och använda mobilen under ursäkt att man är på toa. Det verkar så kallt och beräknande, men man kan inte annat än känna för Filip, som innerst inne är väldigt ensam.
Jag tycker att Vi har redan sagt hej då var riktigt bra. Den är förresten skriven med kapitlen huller om buller, vilket adderar spänning och gör att berättelsen berättas från lite olika tidsperspektiv. Språket är avskalat och meningar klipps ibland av mitt i när Filip håller tillbaka sig själv. Det bidrar till känslan att det här har hänt på riktigt.
Igår var det dags för bokcirkelträff igen och nu för tiden har vi faktiskt ett namn också: Picket & Pocket. Mycket bra! Förutom diverse omröstningar om böcker, datum, namn… diskuterade vi även böcker. Vi hade alla ungefär samma åsikter kring Corpus delicti – en bok som vi nog alla tyckte bestod av för många lösa trådar och hade ett ganska stelt språk. Nästa gång läser vi Vi har redan sagt hej då enligt mitt förslag. Skönt att det blir en till bok som inte är lång, för jag har så rackarns många påbörjade böcker här hemma
.
Nu är jag egentligen bortrest, vilket jag i och för sig är i stort sett varje ons-fre, men den här gången åker jag inte hem till Umeå igen på fredag, utan till Berlin. Spännande värre! Eftersom alla mina blogginlägg är tidsinställda kommer ni inte märka någon skillnad.
Jag missade förra bokcirkelträffen med sushiklubben, men det känns inte som en katastrof, för i slutändan brukar ingen ha läst böckerna, så det brukar inte bli några bokdiskussioner… Nästa vecka är det dock dags för träff med den andra och mer seriösa bokcirkeln som jag är med i och då ska vi diskutera Corpus delicti. Då är det också dags för mig att föreslå tre böcker att välja bland till nästa gång. Jag har valt ut tre böcker som jag har hemma och som jag är sugen på att läsa:
Vi har redan sagt hej då – Daniel Åberg
Odjuret – Roslund & Hellström
Frihet – Jonathan Franzen
Corpus delicti är en deckare som föga förvånande är skriven av en rättsläkare. Här är det nämligen de verklighetstrogna och ingående beskrivningarna av rättsläkaryrket som hör till bokens styrka. Långt från TV:s kriminalserier, där analyser går på nolltid, visas här en vardag med mikroskopiska preparat, växande högar med handlingar och prover som måste skickas till Japan för att åldersbestämmas.
I huvudrollen hittar vi Ella, en mycket ambitiös och skarp rättsläkare, som lider lite av sin dåliga relation till mamman och mormodern och av sin bakgrund, som hon inte kan komma överens med. Hon kommer från en mycket välbärgad överklass, men känner inte att hon hör hemma i den världen. Helt oväntat dras hon dock in i en privat undersökning, och börjar rota i sin släkthistoria, när en man anmäler ett fynd av en kropp, som legat nedgrävd i mannens trädgård ett bra tag. Utredningen leder henne in på spår som antyder att den berättelse som hon växt upp med, den som handlar om att hennes pappa omkom i en brand, kanske inte är sann.
Det är spännande och lurigt innan alla pusselbitar faller på plats, men ändå tycker jag att det finns brister i berättelsen. Den största handlar om språket, som är väldigt korrekt och tillrättalagt, vilket stundvis ger mig känslan av att läsa en teknisk rapport snarare än en skönlitterär bok. Dialogerna flyter inte på och karaktärerna blir svåra att lära känna och heller inte helt trovärdiga i en del scener. Det finns också några detaljer som känns ologiska. T.ex. beskrivs Ella ständigt som en kvinna som lever enligt regelboken och som tar ett stort ansvar för att hitta sanningen. Samtidigt kan hon plocka upp ett viktigt spår från en brottsplats för att ta till sin egen utredning så att den inte ska hamna i utredarnas händer?
Jag gillar idén om en deckare som handlar om en självständig och stark kvinna som jobbar som rättsläkare, för nog har vi väl läst tillräckligt många deckare som handlar om kriminalare med rått språk som går hem och dricker whisky och lyssnar på opera efter en lång dag på jobbet med privatutredningar och jobb om vartannat? Tyvärr finns det en del i boken som jag tycker drar ned på helhetsintrycket.
I tisdags var det dags för bokcirkelmöte igen. Vi har fortfarande inget namn på bokcirkeln, men vi har bestämt oss för att bestämma oss på nästa möte… Vi diskuterade Niceville, som de flesta tyckte väldigt mycket om, även om flera tyckte att den snuddade vid svåra ämnen istället för att ge dem det allvar svåra frågor behöver. Jag håller med om det. Lättillgängligheten är både en styrka och svaghet hos Niceville.
Till nästa gång ska vi ha läst deckaren Corpus delicti av Elias Palm. Vårt upplägg är att vi röstar bland tre titlar som vi turas om att föreslå och i tisdags var det tre kriminalromaner som stod på förslagslistan. Jag kände inte igen någon av böckerna som föreslogs, men valde att lägga min röst på Corpus delicti, mest för att Boktipset förutspår att jag kommer att ge den fyra av fem i betyg. Får se om de har rätt!
Lite komiskt är att det finns fler böcker med samma ovanliga titel. Juli Zehs roman med samma titel har också getts ut på svenska relativt nyligt. Jag hade glömt bort den, men blev faktiskt påmind på bokcirkelträffen. Jag tyckte jättemycket om Zehs Fritt fall och kommer nog vilja läsa Corpus delicti också.
Av Paulo Coelho har jag tidigare läst Alkemisten, som jag tyckte mycket om, men jag har också förstått att han är en riktig lågstatusförfattare, som bokbloggare i allmänhet sällan skulle skylta med att de läser. Bland den kritik som brukar lyftas är att han skriver läsaren på näsan med sina alldeles för övertydliga filosofiska resonemang och tjatig sensmoral. Valkyriorna är en verklighetsbaserad bok som utspelar sig under tiden efter att Paulo Coelho slog igenom med sin stora bestseller, och här förstår man kanske varför Coelho skriver sina böcker som han gör och varifrån intresset för de här frågorna kommer.
Boken utspelar sig under en dryg månads resa i Mojaveöknen, dit Paulo och hans fru, Chris, reser för att Paulo tror sig kunna komma i kontakt med änglar om han tar sig dit. Jag har inte funderat så mycket på vem Coelho är, men man förstår ganska snabbt om man läser hans romaner att han är troende och att tro är en stor del av hans liv. I Valkyriorna framkommer också att Coelho är en ”magiker”, som är intresserad av magiska ritualer och läror, och i Mojaveöknen har hans magimentor gett honom en kontakt som kanske kan lära Paulo att komma i kontakt med änglar. Chris delar inte sin mans intresse, men framstår inte i boken som en person med många egna åsikter. Hon finner sig helt enkelt i att vara i öknen med sin karl, som vill vara med på olika ritualer i sektliknande grupper.
Jag vet inte alls vad boken ska ge läsaren. Jag intresserar mig inte alls för sådan här ”magi” och fascineras inte av Coelhos sökande efter änglar, så för mig är enda behållningen att jag nu har lärt mig något mer om Coelho och hans tro. Dessutom tycker jag att boken är märklig på så sätt att den handlar en hel del om Chris och hennes oförståelse för mannens magiintresse och hur hon sedan trots allt gläntar på dörren till det här änglasökandet. Att Coelho har skrivit en bok där han berättar om sin fru ur sin frus synvinkel blir konstigt och förstärker bara ännu mer hur mycket hon verkar vilja göra för sin man och hur lite hon har en egen vilja. Här har hon alltså låtit Coelho skrivit en bok med sin tolkning av hennes upplevelse i Mojaveöknen?
I tisdags hade vi återigen bokcirkelträff i vår bokcirkel, som fortfarande är namnlös (men nu finns det en hel hög med förslag att välja bland till nästa träff). Det var några veckor sedan jag läste ut omgångens bokcirkelbok, Radhusdisco, så jag märkte att den inte satt så färskt i minnet längre. Till nästa gång borde jag kanske försöka optimera så att jag läser ut bokcirkelboken dagarna innan vi träffas, eller också borde jag kanske göra lite minnesanteckningar? Det är hur som helst väldigt givande att diskutera böcker. En av mina invändningar mot Radhusdisco var att den kändes för ytlig och saknade komplicerande faktorer som skulle kunna göra den mer intressant. Den kändes nästan lite censurerad, som om man har plockat ut godbitarna ur en barndom och staplat dem på varandra. På bokcirkelträffen blev jag påmind att det inte är riktigt så. I boken skymtar det både fosterhemsplaceringar, klassklyftor och en stökig skilsmässa, men det sker i periferin och noteras liksom inte av bokens huvudperson.
Till nästa gång ska vi läsa Niceville. Jag är glad över att valet föll på just Kathryn Stocketts bestseller, eftersom jag redan har läst ca 400 sidor av den… Den var ju nämligen mitt förslag till bokcirkelbok i förra omgången på sushiklubben (jobbet bokcirkel; jag är ju med i två bokcirklar nu för tiden). Att den har förblivit outläst beror inte på att den är dålig, utan på att det har kommit annat emellan. Nu ser jag fram emot att verkligen läsa ut den och att diskutera den.
Jag trodde att jag skulle vara den enda som inte läst bokcirkelboken Metro 2033 till dagens bokcirkelträff, men det fanns faktiskt ytterligare två cirkelmedlemmar som ”bara” hade hunnit igenom 3/4 av tegelstenen. Det kändes faktiskt ganska bra… Egentligen prioriterar jag verkligen bokcirkelböcker, för det är i någon mening onödigt att vara med i en bokcirkel om man inte tänker läsa böckerna, men den här gången var vi nog många som hade haft fullt upp med annat. För egen del jobbar jag samtidigt som jag pluggar på annan ort, vilket i sin tur har medfört långpendling och inte precis har gett så mycket tid över till att läsa. När jag väl landar hemma i Umeå brukar jag vilja umgås med alla nära & kära och tyvärr brukar det på något irriterande vis alltid hopa sig en massa hemmasysslor när jag väl är hemma. Ja, och sedan är det ju dansen som tar sin tid och allt annat som jag vill göra på min fritid. Imorgon bär det för övrigt av till Uppsala igen för att tenta av den här laserkursen som jag läser. Sedan återstår några dagars hårt jobb (det är mycket som har lagts på hög de senaste dagarna, när jag har lagt tid på att tentaplugga…) innan jag tar ledigt över jul och nyår. Men då ska jag verkligen börja läsa igen! Ja, det ska jag! Jullov och bra böcker! Rackarns, så bra det kommer att bli!
Två böcker som jag ska ta tag i omgående är de nuvarande bokcirkelböckerna. I den seriösa bokcirkeln (vi har inte kommit på något namn ännu!) har vi bestämt att vi ska läsa Radhusdisco av Morgan Larsson och i sushiklubben läser vi Valkyriorna av Paulo Coelho. Radhusdisco tror jag mycket på, för det är en uppväxtskildring och jag brukar älska sådana! Fast jag måste erkänna att min röst inte föll på Radhusdisco när vi röstade om böckerna… Jag ville faktiskt läsa ett av de andra alternativen: Eyvind Johnsons Strändernas svall, för den råkar vara ett av mina långlån från bibblan (jag lånade den i januari 2010 första gången…). Nåväl. Det blir nog bra med Radhusdisco! Strändernas svall kan jag ju alltid låna om lite till… Vad gällde sushiklubben hade jag inte ens med mig några bokförslag den här gången. Gången innan föreslog jag Niceville och jag har bara hunnit några kapitel… Hehe. I mån av tid blir den också jullovsläsning..
Jag har just nu två bokcirkelböcker på gång och båda råkar vara lite av tegelstenar. Den ena, Niceville, påbörjade jag för länge sedan, men sedan var jag tvungen att lämna tillbaka den till biblioteket eftersom den var köad. Nu har jag köpt både Niceville och den andra bokcirkelboken i pocket för att kunna läsa ut dem i lugn och ro. De kom här om veckan, men eftersom jag närmast har börjat veckopendla mellan Uppsala och Umeå, så kan posten hamna lite hur som helst nu för tiden, så jag har inte kunnat ta upp läsningen förrän nyss. Jag är sååå sugen på att bara ligga och läsa hela dagarna och det är också vad jag borde göra ifall båda böckerna ska bli utlästa i tid.
Dessvärre är det snarare Laserspektroskopiboken som får min mesta uppmärksamhet när det gäller böcker. Det var länge sedan jag läste en kurs och jag tycker såklart att det är kul att sitta i skolbänken igen. Det är ju en sådan oerhörd lyx och en så otroligt trevlig grej att få gå kurser och lära sig en massa saker. Det är bara det att fritiden blir lite av ett minimum. Med jobb, studier och långresor (jag pendlar dessutom 4 h om dagen när jag är i Uppsala!) blir det inte mycket tid över till det jag gör i vanliga fall, läsning inräknat.
Får se hur det går med böckerna… Niceville hör till sushiklubben, så den behöver jag knappast läsa ut, men det vore väldigt trevligt att kunna vara med och diskutera Metro 2033 i den andra bokcirkeln som jag är med i. Jag har läst de första ~30 sidorna och har väl inte precis fastnat ännu. En science fiction-bok som utspelar sig i Moskvas tunnelbana är ingen bok jag hade valt själv, men en del av tjusningen med bokcirklar är ju att upptäcka nya böcker. Jag tror absolut att den kan utveckla sig till en intressant läsupplevelse. Det gäller bara att hitta tiden och att komma in i ”ryskan” (det är alltid lite svårt att hålla isär namn om man inte ens vet hur de borde uttalas..).
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
I verkligheten svävar människor sällan iväg i sina fantasier när de precis har träffat någon, eller åtminstone låter de inte fantasierna gå ut över jobb, relationer och annat i livet. Kärlek kan ju flamma upp så märkligt snabbt, medan det egentligen kan ta flera år att lära känna en människa. Det är helt enkelt inte realistiskt att lita på fantasier man kan ha som nykär. Jag tror de flesta håller med. Ändå köper de flesta att romantiska filmer och romaner gärna handlar om människor som ger upp allt till förmån för ”den rätte”, som de kanske träffat helt nyss och inte känner alls. Jag gillar inte det där. Jag har lättare för att läsa science fiction än den typen av romaner. För mig handlar inte kärlek om att skena efter impulser och jag vill inte läsa böcker där kärlek framställs på det sättet, istället för att beskrivas som det fina kärlek faktiskt är.
Förutom diverse omröstningar om böcker, datum, namn… diskuterade vi även böcker. Vi hade alla ungefär samma åsikter kring 
