Vi har träffats med jobbets bokklubb såhär innan semestertiderna. Jag föreslog två böcker som redan står i min hylla och som kanske passar extra bra att läsa just nu (åtminstone den ena av dem :p): Sommarboken och Berättelsen om Pi. Vi brukar rösta bland bokförslagen och välja ut några titlar, men det är aldrig något direkt krav att läsa och diskutera böckerna sedan, vilket är synd på sitt sätt, men jag är ju med i en ”riktig” bokcirkel också, så det gör inte så mycket. 😉 Hur som helst är jobbets bokklubb ett bra forum för att få lite boktips och att ta chansen att läsa sådant jag kanske inte skulle ha valt själv bara sådär. Jag brukar faktiskt se till att läsa det vi har pratat om. Den här gången blir det En man som heter Ove (som jag trodde att vi hade valt förra gången? Och som jag snart har läst ut…), Sommarboken och Livet efter dig av Jojo Moyes.
Viktigast med jobbets bokklubb är annars sushin. Den här gången åt jag sushi med fisk och skaldjur, vilket jag inte brukar, men jag insåg här om veckan att det som jag trott är omelett egentligen är friterad tofu som inte precis är glutenfritt (knasigt, jag vet, men tofu för mig är små tärningar snarare än en tunn, tunn ”pannkaka”), så jag kände mig tvungen att tänka om och beställa något annat än vego-lådan. Hehehe. Och ja, man kan ju byta ut just den tofu-biten, men det blir så krångligt att göra specialbeställningar när man är en hel grupp som gör take away-beställning, så det kändes enklare att helt enkelt beställa en vanlig 9-bitarsblandning. Att äta räkor kan jag liksom inte stå för egentligen, men med celiaki är det inte alltid lätt att göra miljövänliga (eller hälsosamma) val. :p Så det kan gå! Undrar vad mer gluten jag får i mig till vardags utan att förstå det? Hur ska man veta? Celiaki är en knepig sjukdom, för de flesta har inga symptom och ändå räcker det med mängder i stil med 1/3 kryddmått vetemjöl för att man ska få skador som tar lång tid att läka ut eller aldrig läker ut. Det krävs att man är oerhört strikt och gör stora uppoffringar, samtidigt som man liksom aldrig får ut något konkret av det och heller aldrig lider något obehag de gånger man omedvetet gör fel.
Vi har haft bokcirkelträff med Picket & pocket i veckan. Den här gången diskuterades Johannes Anyurus En storm kom från paradiset, som jag inte har postat något inlägg om ännu (men det kommer så småningom..). Bra bokcirkelbok!
Nu tar vi lite sommaruppehåll från det vanliga cirklandet, så vi får helt enkelt se vad det blir för bok att läsa till nästa träff i höst. I sommar har vi, som förra året, en specialträff där vi kommer tipsa om böcker vi läst nyligt. Kanske har jag hunnit igenom Fågeln som vrider upp världen till dess. 😉
Jag har en tendens att ha alldeles för många böcker igång samtidigt och det funkar faktiskt inte så bra, för det kan gå flera dagar mellan varje lästillfälle och har jag då flera böcker påbörjade samtidigt så kan det mycket väl hända att någon stackars bok får ligga orörd i veckor.. Till slut minns man inte vad den handlade om… Därför kändes det så bra när jag här om veckan plötsligt bara hade Fågeln som vrider upp världen (+ en e-bok i mobilen = min hissbok.. + en ljudbok) på gång samtidigt. Det är ett mycket trevligare sätt att läsa. Tyvärr är fågelboken sjukt otymplig, så lite motvilligt började jag läsa En man som heter Ove också, så nu är jag i den där situationen igen. Jag har inte läst något ur Murakamis bok på flera dagar. Men det flöt ju på med läsningen i några dagar i alla fall…
En man som heter Ove bör helst vara utläst till nästa vecka, för då träffas jobbets bokklubb och den ingår i omgångens böcker. Inte för att vi direkt diskuterar det vi läser (de flesta läser inget eller så läser alla olika böcker.. :p), så jag känner ingen press för den sakens skull, men det kan ju hända att det kommer värsta spoilern ifall någon annan faktiskt har läst. Nåväl. Jag läser den på platta, så den är smidig att ta med sig överallt i alla fall. Den ska nog gå att läsa ut.. Sedan blir det bara Murakami. Kanske. 😉
Det är mitten av 80-talet och den nyligt debuterade amerikanske författaren Thomas Nesbitt reser till Berlin för att samla material och inspiration till sin nästa bok. Som extraknäck får han in en fot hos Radio Liberty, där han träffar översättaren Petra Dussman och blir blixtförälskad. Petra kommer från DDR och har mycket i bagaget. När hon och Thomas träffas så flyttar de ihop omgående och Petra anförtror sitt tragiska livsöde. Hon har suttit fängslad i DDR, utsatts för tortyrliknande psykisk misshandel och fråntagits sin son. Hennes ”brott” har bestått i att vara gift med en psykisk sjuk man, som skrivit regimkritiska texter. Nu glittrar det dock av lycka hos både Petra och Thomas. Efter ett halvår bestämmer de sig för att gifta sig och att flytta till USA. Men just då rämnar hela Thomas värld och från ett ögonblick till ett annat förändras allt.
Jag ska vara helt ärlig med att jag hatar den här typen av kärleksberättelser. Visst kan man bli blixtförälskad, men det är ganska irrationellt att snacka barn på andra dejten (i alla fall i min värld). Thomas och Petra känner inte varandra över huvud taget när de flyttar ihop och när de kommer till den punkten att de vill gifta sig och flytta till USA så är de fortfarande bara i början av att förstå vem den andre är. Jag tycker det är trams från början till slut med den här typen av berättelser där man som läsare ska tycka att det är gulligt och rart att huvudpersonerna blir så förälskade att de släpper allt annat (och sedan ägnar resten av livet(!!) åt att vara bittra över en förälskelse som inte blev något). I praktiken är det sorgligt att lägga så mycket energi och tappa allt för något så flyktigt som en hastigt uppblossad förälskelse och det är direkt sjukligt att inte kunna gå vidare. Ingen kan för övrigt veta hur en förälskelse utvecklas; det är något tiden får tala om.
Med det sagt så kan jag ju också säga att det finns mycket annat att fascineras av i boken än den ointressanta och fåniga kärleksberättelsen. Och tur är väl det! Douglas Kennedy har ärligt talat skrivit en fantastisk bok om DDR, Stasi och ett samhälle där ingen kan lita på någon. Väldigt insiktsfullt (tror jag; vad kan jag veta om Stasi?) berättar han om människor som trillar dit och spionerar, inte för att de är onda och vill sina medmänniskor illa, utan för att omständigheterna tvingar dem. Jag vet inte vad Kennedy har för koppling till Tyskland; han är ju själv amerikan, men att läsa den här boken är som att vandra omkring i Berlin och jag tror att hans skildring av förhållandena i DDR speglar hur det kunde vara.
Jag tycker också hemskt mycket om Douglas Kennedys språk. Språket bara flyter fram över sidorna och varenda formulering sitter rätt, trots att han skriver allt annat än avskalat, utan snarare i detalj beskriver varje miljö och karaktär. Jag har den senaste tiden läst böcker som varit oerhört fattiga på intressanta karaktärer och miljöer (läs: Paradisträdgården), så kanske har jag haft en extra stor törst efter detta. Jag gillade det massor, hur som helst. Man känner med bokens huvudpersoner, ser dem framför sig och tror att man känner dem. Ja, oj, vad han kan skriva. Men oj, vad han också borde ha redigerat mer och kapat bort 200 sidor. Hela de sista delarna är en tjatig upprepning som med fördel hade kunnat strykas. Sista halvan av boken känns ärligt talat oredigerad.
Ändå gillade jag det! Jättemycket! Och det säger ju ett och annat om hur bra de bra delarna är.
Vi har haft Picket & pocket-träff igen. Den här gången diskuterades Paradisträdgården – en bok som (nästan) ingen tyckte om. Jag har kommit på mig själv med att vara oerhört kritisk till allt möjligt. Inte en film eller bok har tagit sig över betyget 3/5 den senaste tiden. 😉 I helgen var jag på vernissage på ett ställe och kom på mig själv med att behöva lägga band på mig själv för att inte högt kritisera konsten. Jag hittade knappast någonting jag gillade på hela utställningen, och det är väl inte kriminellt i och för sig, men man kan ju skärpa till sig när konstnären själv står bredvid. Paradisträdgården föll mig inte alls i smaken och någonstans så tror jag att jag är lite orättvis, men man kan faktiskt inte gilla allt. Jag tycker den var kasst skriven och det gjorde mig besviken att författaren valde att skriva en tjatig bok med stereotypa, ointressanta karaktärer, istället för att ta sig an ämnet och skriva något verkligt tankeväckande och något som kan vara intressant för en större publik än den som själv har något intresse av det minnesmonument som boken handlar om.
Min fråga till mig själv är dock varför jag tycker allt är så mellanbra (eller dåligt) nu för tiden. Blir man petigare med tiden, eller? Är det så att ju mer bra grejer man läser/ser, desto svårare blir för nyare grejer att stå sig i jämförelse? Jag borde läsa om något jag hyllade för 5-10 år sedan och känna efter hur det funkar idag.
Tur att jag inte är litteraturkritiker. Jag hade skrivit saker i stil med ”Ja, men det här var ju en ganska bra bok, men för 5 år sedan läste jag en liknande bok och den var fan så mycket bättre. Och förresten gillade jag inte formuleringen i tredje meningen på sid 7”.
Nästa gång diskuterar vi En storm kom från paradiset. Mycket paradis nu! Jag har en bestämt känsla av att jag kommer att gilla denna bok. Den har ju fått mycket uppmärksamhet och nominerats till priser som Augustpriset. Det är ett gott tecken (enligt mig, men Nobelprisprojektet är av annan åsikt och hon bör ju veta.. ;)).
Det har gått några år sedan 11:e september-attacken och nu har en anonym tävling utlysts för vilket minnesmonument som ska byggas på tvillingtornens plats. I juryn sitter bl.a. Claire, som är änka efter en av de som miste livet i attacken.
Efter många om och men enas juryn om bidraget ”Trädgården”: ett bidrag som främst promotats av Claire. När vinnarens namn blir känt så väcker det dock många känslor, inte minst hos de anhöriga. Det vinnande bidraget är nämligen inskickat av Mohammed Khan, som är muslim. Islamofober och anhöriga protesterar kraftigt mot att att en ”islamisk trädgård” ska byggas som minnesmonument. Att Mohammed Khan inte har något med terrorism att göra spelar ingen roll. Juryns val blir kraftigt ifrågasatt och en utfrågning arrangeras och sänds i internationell TV.
Som icke-amerikan har jag svårt att förstå allt ståhej. Jag minns mycket väl 11:e september och ser det som en väldigt tragisk händelse, men utan att förminska de anhörigas rätt att sörja så anser inte jag att 11:e september är en större händelse än alla andra terrordåd, krig och skit i världen. Jag vet inte om en sådan här tävling skulle kunna bli en världsangelägenhet, men jag hoppas inte det.
Man kan försöka läsa boken som en bok om främlingsfientlighet, rasism och islamofobi och försöka se förbi att den kretsar kring 11:e september, men ärligt talat tycker jag inte att det lyfter och blir intressant. Boken består av ungefär 350 sidor dialog och karaktärerna är svåra att lära känna, kanske för att författaren har sparat in på ungefär all text som inte är tjatig dialog. Den enda karaktär som jag har någon direkt tanke kring är Claire, som jag kommer på mig med att blanda ihop med den tröttsamma huvudpersonen i Presidentens hustru – som är jävligt svår att tycka om.
Nej, tyvärr blev jag besviken över den här boken. Jag har svårt att relatera till den och tycker att masspsykosen kring det där monumentet känns orealistiskt. Rent språkmässigt känns boken ointressant och har för lite variation. Det förutsätts nog att man är amerikan för att kunna bli berörd av det här.
Den ljuva giftkokerskan av Arto Paasilinna kom upp som bokförslag i jobbets bokklubb och jag har faktiskt aldrig läst något av honom förut, så jag blev ju lite nyfiken! Jag har till övervägande delen hört positiva ord om Paasilinnas böcker och de lyfts oftast fram som hur roliga som helst. En del har i och för sig också sagt att han är lite ojämn. Kanske, och förhoppningsvis, är Den ljuva giftkokerskan en av hans mindre bra böcker. Jag fattade i alla fall inte grejen.
I huvudrollen finns den gamla änkan Linnea Ravaska (kanske den andra gången jag har läst en bok där huvudpersonen har samma förnamn som jag själv!), som plågas hårt av en kriminell brorson, som dyker upp varje månad och rånar henne på pensionen, hotar henne, plågar (eller dödar) djur och beter sig allmänt risigt tillsammans med ett gäng likasinnade kompisar. Till slut lyckas hon fly till stan och där börjar hon experimentera med giftkok för att lösa problemet… I persongalleriet flimrar diverse socialt utslagna människor förbi och man förväntas t.ex. tycka att det är lustigt med en ung tjej som inte har så mycket fint här i livet och som blir slagen av sin karl, men ändå tyr sig till honom. Egentligen tycker jag inte att särskilt mycket i boken är lustigt. Kanske vill Paasilinna skämta om kriminella och fattiga för att belysa problemen och säga något i samhällsdebatten, men ärligt talat tror jag inte det. Boken är alldeles för lättviktig och enkel för att vara en bra satir (om det är en satir?).
I veckan har vi haft Picket & pocket-träff. Mycket trevligt! Vi diskuterade Horn, som jag skrev om igår (det var på håret att jag hann läsa ut den, för övrigt… :). Till nästa gång ska vi läsa Paradisträdgården, som är en bok jag egentligen inte vet så mycket om. Handlingen kretsar kring främlingsfientlighet och en del av den utspelar sig när man ska utse bästa förslag till ett minnesmärke över World Trade Center. Det var tillfredsställande att se att boken finns som e-bok, för jag har lagt plattan på hyllan ett tag eftersom jag har fokuserat på att läsa grejer ur hyllan och bokcirkelböcker som inte finns elektroniskt, men nu kan jag alltså plocka fram den igen. Som e-bokläsare förlorar man framsidan, kan man väl säga, men jag noterade att boken har en extremt intetsägande, murrig och supertråkig framsida i den inbundna varianten. Tur att pocket ger en andra chans att få till framsidan. I det här fallet tycker jag att pocketframsidan är riktigt tjusig, särskilt eftersom den är så otroligt enkel och det ändå inte är självklart vid ett snabbt ögonkast att se att tvillingtornen finns avbildade på framsidan. Älska detaljer!
Det har gått ett år sedan Ig Perrish förlorade sin flickvän i ett obehagligt sexmord. Han har själv varit anklagad för dådet, men i brist på bevis har han släppts fri. Det har dock inte hindrat samhället från att döma honom hårt. Nu vaknar Ig upp med en rejäl baksmälla och när han tittar sig i spegeln gör han en fasansfull upptäckt: det har växt ut horn i pannan. När andra möter honom reagerar de inte nämnvärt på att han börjar ta skepnad av en djävul. Däremot kan ingen längre avhålla sig från att anförtro honom sina mörkaste och smutsigaste hemligheter. Plötsligt får han veta att inte ens den närmsta familjen älskar honom längre och han får också veta saker som leder honom mot den verkliga mördaren.
Jag har ingenting emot skräck, men huvudfokus får gärna vara människorna, relationerna och psykologin. John Ajvide Lindqvist är någon som verkligen bemästrar att bygga upp en skräckberättelse genom att börja med karaktärerna (och deras ensamhet och ångest) och sedan bygga upp spänningen och låta det övernaturliga introduceras allt eftersom. Här byggs inte berättelsen upp, utan man kastas rätt in i handlingen. Jag hade väl inte helt lätt att komma in i det, för det blir ju så lätt ointressant om en berättelse bara består av staplade skräckelement och saknar en engagerande handling. Som tur är så växer Horn och berättelsen om Ig som djävul varvas med tillbakablickar till vad som hände vid tiden innan mordet och tiden när Ig och hans tjej träffades i tonåren. Det blir faktiskt riktigt spännande och författaren bjuder på några oväntade vändningar. Mot slutet kändes det lockande att sträckläsa.
Joe Hill är förresten pseudonym för Joseph Hillstrom King, och, ja, han är faktiskt Stephen Kings son. Det är lite lustigt hur vanligt det är att gå i sina föräldrars fotspår, även om man inte så ofta stöter på fenomenet när det gäller författare, särskilt inte författare som rör sig i samma genre. Det är nog inte helt rättvist att jämföra far och son King, och själv har jag inte ens läst någon av Stephen Kings böcker, så den jämförelsen kan jag inte ens göra, men man kan väl konstatera att Hill kan skriva skräck. Bra bok!
Jag tror att jag ska sluta kalla jobbets bokklubb för bokcirkel, för bokcirkel känns mer som att man faktiskt träffas och diskuterar/analyserar en bok och det gör vi faktiskt inte i särskilt stor utsträckning på jobbets bokträffar. Det är mer ett forum för att äta sushi och prata om böcker i största allmänhet och ge lite boktips, vilket är nog så trevligt, det också. Träffarna brukar avslutas med att vi röstar bland några bokförslag och väljer ut 2-3 titlar. I slutändan är det helt valfritt att läsa dem och normalt sett har alla läst olika böcker, eller kanske inga. Den här gången valde vi En man som heter Ove, Jag lever, pappa samt Ögonblicket.
Jag kommer absolut att läsa En man som heter Ove, för jag har hört så mycket bra om den. Den verkar vara både rolig och gripande och lite lagom lättsam. Jag lever, pappa är en bok om händelserna på Utøya – garanterat gripande på ett annat sätt, men jag är inte så säker på att jag vill läsa den för det. Får se hur jag gör med den saken. Den tredje boken beskrivs som en ”episk kärleksroman”. Ni som känner mig kanske förstår hur opeppad jag är på just den boken. 😉 Men, jag kanske borde läsa den, just därför? Vidga vyerna…
Har ni läst någon av böckerna?
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
