En dag får Susan ett manus från sin exmake och hon lovar att läsa det, men hon vågar inte riktigt läsa och skjuter därför upp det gång på gång tills det börjar bli stressigt och hon inser att hennes lucka är tre dagar i mellandagarna då hon är ensam hemma och har tid att läsa igenom manuskriptet. Hon kastas rakt in i en berättelse om en vansinnesfärd i bil.
I början kunde jag inte riktigt med boken, för språket kändes stolpigt och svårläst, möjligen för att översättningen inte är klockren och/eller att den har några (ca 20) år på nacken. Det fanns inget flyt i språket, utan det hackade sig fram i satsradning på satsradning på satsradning. Sedan vet jag inte om det lättades upp, eller om jag helt enkelt vande mig, för efter hand så störde det mig inte längre.
Berättelsen om bilfärden är verkligen en ren mardröm och man mår typ dåligt av att läsa vad som händer. Tony, som kör bilen, förlorar både fru och dotter när bilfärden är över och typerna i den andra bilen lurar iväg honom för att under tiden våldta och mörda Tonys älskade. Han är i en så utsatt situation och allt han utsätts för känns verkligen sjukt meningslöst och brutalt ondskefullt. Samtidigt blir det för mycket och svårt att köpa. Det startas en polisutredning och allt känns surrealistiskt och konstigt. Polismannen som håller i utredningen är en helt skruvad människa och ingenting av det som följer känns trovärdigt.
Parallellt får man följa Susan i hennes läsning. Jag tycker det är den enda behållningen av boken. Jag har alltid känt att läsning är att göra en inre resa och det är väl också vad Susan gör. Men sammantaget blev jag inte allt för imponerad av boken, tyvärr.
Det har kört ihop sig med tjänsteresor, så det blir nog inga mer bokcirkelträffar för mig i år. De andra kommer att ses ikväll och diskutera Dödens mästarinna. Jag har boken hemma, men har faktiskt inte orkat läsa ut den. Det har varit så mycket annat att fixa med och så har Dumskallarnas sammansvärjning varit outläst så länge att man kan bli tokig. Den har fått gå lite före, för jag har velat bli av med den och så har jag aktat mig lite för att ha för många böcker på gång samtidigt. Just nu läser jag även Therese Söderlinds Vägen mot Bålberget (på mobilen), lyssnar på Nessers Himmel över London och har diktsamlingen Svart som silver av Bruno K Öijer lite sådär på sidan av. Det är mer än nog av påbörjade böcker. Jag befinner mig just nu (eller är på väg; det här inlägget är tidsinställt) i norra Frankrike och kände dock att jag behövde ha läsplattan med mig. Nästa bokcirkelbok blir Tony och Susan av Austin Wright, men den finns inte som e-bok, så den fick inte följa med. Nu har jag istället börjat läsa DaVinci-koden på e-bokläsaren.
Kan för övrigt säga att jag tvekade länge till om jag verkligen skulle ta med e-bokläsaren. På sådana här resor känner jag mig verkligen… överlastad av teknik. Har liksom med dator, jobbtele, privat tele, surfplatta, tangentbord och så alla sladdar av diverse slag med mig. Känns som att man ber om att bli rånad + att det känns lite lätt sjukt att typ bara ha en massa teknikprylar, lite underkläder och en påse med mikroförpackningar med tandkräm och duschkräm i sitt bagage. Somliga packar ju ner halva garderoben. Jag river ned hela skrivbordet. Nåja. Skönt att ha en platta full med böcker, för det blir många restimmar. Jag åker i princip direkt från Frankrike till en konferens i Uppsala, så jag blir hemifrån ett tag. Aldrig vara utan en bok!
Den senaste bokcirkelboken vi har gett oss i kast med i Picket & pocket är John Kennedy Tooles moderna klassiker Dumskallarnas sammansvärjning Jag har hört många hylla den här boken, som faktiskt kommit att bli så uppskattad att det har rests en staty av huvudpersonen, Ignatius J. Reilly, i New Orleans. 1981 belönades också boken med det prestigefyllda Pulitzerpriset. Ingenting av detta fick dock författaren själv njuta av eftersom han ständigt blev refuserad under sin levnad och det bidrog säkert också till den depression han drabbades av. 1969 begick han självmord och boken gavs ut postumt hela tolv år senare tack vare hans moder, som såg till att ta manuskriptet till ett förlag som till slut gav ut boken.
En viktig grej i boken är språket, där dialogerna, som boken till väldigt stor del består av, är skrivna med den breda dialekt som uppenbarligen talas i New Orleans. Det var säkert ganska nyskapande när boken skrevs, men idag har såklart ganska många böcker givits ut där språket inte följer gängse språkregler. I det här fallet läste jag dessutom en översättning, vilket gör att hela grejen är poänglös eftersom det helt enkelt inte går att fånga dialekten i översättningen och istället blir man som läsare serverad en daterad, svårpenetrerad textmassa som sackar ned lästempot. Jag tyckte jag var ute i hyfsat god tid när jag öppnade boken en dryg vecka innan bokcirkelträff, för boken är trots allt bara ca 400 sidor lång och alltså ingen direkt tegelsten, men det tog mig så lång tid att bara läsa förordet och första kapitlet, så jag insåg direkt att det här skulle bli utmanande att ta sig igenom i tid. Och då handlar det inte bara om att den är utmanande att läsa p.g.a. det omständliga språket och den komprimerade texten. Främst har det varit utmanande för att jag helt enkelt har funnit boken så ointressant att jag har haft svårt att förmå mig att plocka upp den.
Jag är hopplöst dålig på att lägga ner böcker som jag inte gillar – att läsa ut allt jag påbörjar är nästan som en tvångstanke. 😉 Men, det här är tredje gången jag faktiskt känt att det är slöseri med tid att läsa. Det här är ointressant, svårläst och framför allt är det inte ett dugg kul. Den hyllas annars som en oslagbar komedi. Och jag fattar verkligen inte vad boken vill säga. Handlingen kretsar kring den överviktige licentiaten Ignatius, som bor med sin stackars mamma i New Orleans trots att han passerat 30. Han är en loser och dagarna går mest åt till att klaga och göra sig lustig över allt och alla (OBS: det är inte lustigt att läsa om detta). Dagarna fördriver han med att onanera till en bild av sin gamla hund, sitta på bion och må dåligt över sin ”magmun” och att skriva på ett bokprojekt som naturligtvis aldrig kommer att bli något. Till slut säger mamman ändå ifrån och vill att han söker ett jobb, vilket han också gör, trots att han är minst sagt arbetsskygg.
Jag fattar inte humorn. Det är väl bara så. Stilen är lite som den i Den ljuva giftkokerskan – där den så kallade humorn består av att författaren bygger upp absurda scener, stoppar in överdrivna och onyanserade karaktärer och låter dem babbla på och spela över till MAX. Lite som en riktigt, riktigt, riktigt dåligt fars eller pajig dratta på ändan-komedi som riktar sig till barn. Fast sämre. Mycket sämre.
Mina bokcirkelkamrater Med näsan i en bok och Nobelprisprojektet var väl inte heller så imponerade och resten av bokcirkeln tyckte också att boken sög. Som snittbetyg belönades den med 1,2 av 5 av oss bokcirkeldeltagare… Jag kan inte ens komma ihåg när jag gav en etta åt en bok senast. Jag såg att Nobelprisprojektet fick en kommentar om att ”vi väl bara är tjejer i bokcirkeln” (för tjejer är väl humorbefriade, eller?). Det är vi inte. Och för att föregå någon eventuell fråga om detta eller annat rörande vem boken riktar sig till så kan jag säga att det här är en bok som knappast är läsvärd för någon, oavsett kön, könsidentitet eller könsuttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. Läs inte. Snälla.
Det tog ungefär en vecka, men till slut fick jag hem min lånebeställning. Så fort jag har läst ut alla påbörjade böcker här hemma så ska jag sätta igång med nästa bokcirkelbok. Den fanns bara inne på ett bibliotek som tydligen bara håller öppet en gång i veckan, så det tog tid att få den skickad. Men det gjorde ju absolut ingenting, för jag har ändå inte tid att läsa. 😛
Visst är det fantastiskt förresten att man kan klicka hem en massa låneböcker bara sådär? Det är så enkelt och smidigt och bra med bibliotek att det övergår mitt förstånd att folk envisas med att köpa allt de läser. Var ställer man alla utlästa böcker liksom? Min nya står just nu, fast inte så länge till ärligt talat, framför min orkidé som precis har börjat blomma om. Jippi! Den skickade iväg en ny stängel när jag var på semester och lämnade mina växter åt sitt öde i flera veckor. Tacksamt.. 😉
I tisdags maxade jag med inte en, utan två bokcirkelträffar. Då träffades vi nämligen i jobbets bokklubb och sedan var jag på Picket & pocket-träff.
Den här gången hade jag inte läst ut bokcirkelboken. Första gången det hände (för två år sedan!) hade jag mycket att göra privat och hade inte tid att läsa Metro 2033. Det spelade väl också in att jag faktiskt inte var så förtjust i den och att den är rätt så tjock.
Den här gången var det Dumskallarnas sammansvärjning som inte hade hunnits med. Jag började på den lite för sent (förra söndagen). Min tanke var att jag skulle ha gott om tid att läsa ut en bok som av allt och alla beskrivs som extremt rolig och lättsam. Och jag HAR verkligen lagt tid på den. Normalt sett läser jag max 10 min i taget, men med den här boken har jag försökt sträckläsa i timmar, men jag har ändå inte kommit särskilt många sidor framåt… Den är helt enkelt sjukt omständlig, ointressant, stentråkig och allmän BLÄ. USCH. Känner verkligen att jag har hamnat i en frustrerande lässvacka. Jag längtar så efter att läsa ut en bra bok, men tiden finns inte riktigt och den tid jag har lagt ned.. skulle jag vilja ha tillbaka, för på den här boken har den varit totalt bortkastad… Nåja. Nya tag! Tids nog kanske jag skummar igenom de sista 100 sidorna av boken… Kanske.
Jag var för övrigt i gott sällskap av bokcirkeldeltagare som lagt ned denna bok… Bara 2 av 4 (Med näsan i en bok och Nobelprisprojektet) hade läst… Duktiga dem! Jag tror också att alla i gruppen ställde sig ganska frågande till varför den här boken har fått sådan strålande kritik och belönats med Pulitzerpriset och allt vad det är… Vi har börjat betygssätta bokcirkelböckerna och Dumskallarnas sammansvärjning belönades med ett hisnande snittbetyg på 1,2…
Nu ska jag ägna mig åt böcker jag längtat efter de senaste veckorna: Änkans bok, Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig samt Livet efter dig. Sedan kanske jag försöker mig på någon ny bokcirkelbok.. Nästa Picket & pocket-bok blir Dödens mästarinna, som lär vara en historisk deckare. 🙂
I jobbets bokklubb har vi inte precis läskrav på böckerna… Livet efter dig ingick i förra omgångens böcker, men den har varit så trasslig att få ut från biblioteket, så den har inte blivit läst som jag hade tänkt. Andra böcker vi tog upp senast var En man som heter Ove och Sommarboken. Vi brukar rösta fram några böcker från alla bokförslag som vi lämnar in, men den här gången skippades omröstningen, så till nästa gång läser jag väl ingen särskild bok, faktiskt, utan kämpar väl på med alla de jag har påbörjade här hemma. I jobbets bokklubb tipsar vi mer om böcker än läser en och samma bok.
Tredje gången gillt… Eller andra, åtminstone. Jag har haft lite otur de senaste gångerna jag har varit på universitetsbiblioteket. När jag gick för att hämta upp lånebeställningen Livet efter dig förra gången så var t.ex. biblioteket öppet, men ytterdörren låst..! Jag missade därmed chansen att hämta boken och fick köa den igen. Nu var jag visst på tur för andra gången och det gick dessutom bra att gå in i biblioteket… 😉
Vi har haft lite paus med bokcirkeln över sommaren, men nu är den igång igen! Känns kul! Jag vet inte hur min höst ser ut med tjänsteresor, men jag hoppas på att inte missa allt för många bokcirkelträffar. Nästa gång läser vi Dumskallarnas sammansvärjning. Måste gå förbi bibblan och låna snart!
Ove är en man som börjar varje morgon med att gå en kontrollrunda i radhusområdet för att dokumentera eventuella felparkerade bilar, undersöka om någon hund har pissat på hans uppfart och att med tre kontrollryck se till så att cykelförrådet är låst. Han är den självutnämnda polisen som säger ifrån om någon kör bil inne på området eller bryter mot någon annan regel som han har bestämt genom att sätta upp en skylt. Ove har alltid gjort rätt för sig och alltid skött sitt jobb, men nu har han skickats hem från jobbet. Nyligt har han också förlorat sin älskade fru, som gått bort i cancer. Nu finns ingenting kvar att leva för.
Ove bestämmer sig för att ta sitt liv, något som visar sig vara betydligt svårare än vad han trott, mest för att hans excentriska grannar hela tiden stör honom. Ove, som är lite känd som kvarterets surgubbe, börjar faktiskt tina upp till slut, tack vare den gravida grannen Parvaneh, ”bögpersonen” Mirsad, grannpojken Jimmy och en strykarkatt. Och framför allt hittar Ove snart något att faktiskt rikta all sin energi mot: grannen Anita är på väg att förlora sin man, som är drabbad av Alzheimers och som kommunen vill placera på ett äldreboende.
Det är många som har talat varmt om En man som heter Ove, så jag hade höga förväntningar. Faktum är att det är svårt att inte dras med av berättelsen och tycka om karaktärerna. Boken är inte precis avancerat skriven eller bjuder på några djupare resonemang och det är mycket i den som känns överdrivet, småfånigt och nästan töntigt, men det gör inget. Jag tyckte den var underhållande och fin och det räcker gott i det här fallet. En man som heter Ove är en fin feel good-bok och den som inte orkar läsa den (trots att den är lättläst) kan garanterat se fram emot en filmatisering… Kanske med Robert Gustavsson i huvudrollen… 😉
I En storm kom från paradiset berättar Johannes Anyuru om sin pappas, P kallad, långa väg från hemlandet Uganda till Sverige. När boken tar sin början är han fängslad i Zambia, där han fått jobb som besprutningspilot, men där han inte får stanna. Han har varit i Grekland och utbildat sig till stridspilot för att kunna strida i Ugandas flygvapen, men Idi Amin har tagit makten och P har flytt och kan heller inte återvända till sitt hemland. Det är en spännande berättelse om hur P försöker ta sig vidare och för mig var det också en ganska välbehövd liten historie- och geografilektion.
Men det som jag fastnar för mer än själva berättelsen är trots allt språket. Anyuru är även poet, och det kanske inte är en förklaring, men han skriver ju verkligen fantastiskt. Språket bara vindlar sig över sidorna med den ena mer förbluffande formuleringen efter den andra. Allt sitter perfekt.
Den är också fascinerande kort. Andra författare hade säkert fastnat i att beskriva alla händelser kronologiskt och uppehållit sig för länge kring fakta och andra redogörelser, men Anyuru kan konsten att skriva tight och att låta saker skymta mellan raderna. Det gör att boken ibland blir lite svår att ta sig igenom. Det är koncentrerat. Men bra!
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.