Det nya året är inte så gammalt ännu och såhär års är det många som hoppar på nya utmaningar och läser böcker på speciella teman. I bokbloggosfären är det populärt med läsutmaningar, t.ex. genom kaosutmaningar, gå utanför normen-utmaningar eller ”boktolvor”. Själv tycker jag mig inte hinna med sådant, tyvärr. Jag har fullt upp med att hinna läsa ut bokcirkelböckerna och utöver dem så vill jag hinna läsa självvalda böcker också.
Men, nu verkar det faktiskt som att även jag kommer att läsa på ett visst tema under 2015. I bokcirkeln Picket & pocket har vi nämligen pratat om att göra en liten roadtrip och besöka litterära platser i Västerbotten. Exakt var, när och hur är inte riktigt bestämt än, men vi tänkte börja med att läsa böcker av Sara Lidman, Torgny Lindgren och P.O. Enquist. Det ska bli riktigt kul, faktiskt! Jag har ju bott i Umeå i ungefär 10 år och är ändå inte speciellt bevandrad i västerbottnisk litteratur.
Av Sara Lidman läser jag gärna Din tjänare hör, för den har jag haft som e-bok i cirka ett år och har inte hunnit läsa ännu… 🙂 Av Torgny Lindgren vill jag inte läsa (om) Hummelhonung, för det är den äckligaste, jävla bok jag läst. 😉 Men han har ju skrivit annat också… Pölsan är ju bra, t.ex. 🙂
Återkommer med böcker på temat!
Först ut är Kapten Nemos bibliotek av P.O. Enquist.
Konsten att vara kvinna beskrivs som en självbiografi, men jag läser den mest som en underhållande krönikesamling. Boken består av ett antal kapitel, där Moran med utgångspunkt från sig själv tar upp feministiska frågor på ett roligt sätt. Det är inte direkt faktaspäckat eller torrt, utan mer så att det känns som stand up-material. Ett tankeväckande sådant. Jag valde att lyssna på ljudboksutgåvan, som är klockrent inläst av Rachel Mohlin, och det känns som ett bra drag. Det här funkar verkligen bra att lyssna på.
Moran skriver om bröllop, onani, att föda barn och att göra abort. Allt går att skriva om och allt går att skoja om. Det känns befriande och skönt att någon gör just det. Bara det att vara kvinna och rolig, kan i många sammanhang framställas som motsatser, men det här lockar verkligen fram ett och annat gapskratt. Samtidigt drabbas jag av det som jag ganska ofta drabbas av när jag läser texter där humorn bygger på att läsaren, som del av något slags kollektiv, ska känna igen sig. Det är långt ifrån alltid jag kan identifiera mig med de situationer och känslor som poppar upp. Med det sagt så tycker jag fortfarande, trots allt, att det funkar.
Det här är både roligt och tankeväckande. Ibland glittrar det till och blir helt briljant, nästan så att man önskat att det fanns lite mer, lite mer fakta att ta med sig, lite mer underlag för en diskussion. Nu tycker ju jag, som sagt, att det här är en väldigt bra bok att lyssna på, men kanske finns det också avsnitt som man vill bläddra tillbaka till och läsa i sin egen takt. Det ska bli intressant att diskutera Morans biografi i bokcirkeln. Kanske har de andra, om de läst pappersboken, läst den på ett lite annat sätt än jag själv. Jag gillade den i alla fall! Men även om feminism är centralt i boken så är det inte djupare kunskaper i just det ämnet som jag tar med mig.
För ungefär 20 år sedan kom Bea Uusma över boken Med Örnen mot polen om Andrées polarexpedition. Det blev början till något som närmast kommit att närma sig en besatthet över att få veta mer om vad som egentligen hände under expeditionen och hur det kom sig att de tre deltagarna dog, trots att det varken saknades mat, verktyg, bränsle, tändstickor, vapen eller ammunition vid tiden när de gick bort.
Det är lätt att ryckas med av Uusmas fascination, för hon skriver både fängslande och intresseväckande om all den information som hon har samlat och ordnat för att försöka lösa gåtan. Hon bilar kors och tvärs, följer med på den ena Nordpolsresan efter den andra, trots att hon beskriver sig själv som en person som varken är äventyrlig eller klarar av kyla, intervjuar alla från konservatorer till spådamer och hämtar upp benrester, som skickats till henne för analys, på en postutlämning i centrala Stockholm.
Inte visste jag att jag, som varken har historia som stort intresse eller ens kände till något om Andrées expedition sedan innan, skulle ryckas med så fullständigt och uppleva boken som en riktig bladvändare.
Man förstår inte riktigt hur expeditionsmedlemmarna tänkte och det är så rörande att följa dem och sorgligt att inse att expeditionen inte fick något lyckligt slut. Expeditionen startar 1897, då Andrée och hans två yngre kompanjoner ger sig iväg i en vätgasballong. Ingen är polarforskare eller känner till speciellt mycket om Arktis. De har redan innan avfärd råkat ut för en del problem, bland annat har de fått vänta länge på rätt vindar. Ballongen läcker redan innan avfärd, men det verkar de inte fästa så stor vikt vid. Som läsare undrar man verkligen över hur tankarna gick. De har så otroligt många pryttlar och pinaler i packningen: champagneflaskor, kravatter och allt möjligt, men slädarna, som ska användas om de måste landa, är felkonstruerade, och det verkar de inte heller bry sig om att åtgärda innan de reser iväg. Redan när ballongen lämnar land för avfärden går ballongen sönder så att den inte längre kan styras och den driver iväg för vinden, tappar allt mer mark, och slår i backen för gott efter bara några dagar. Nu följer en svår tid, då de tre expeditionsmedlemmarna släpar på de hundratals kilo tunga slädarna i ett försök att ta sig tillbaka till fast mark. De tar sig nästan ingenstans eftersom det blåser åt motsatt håll, så att de driver i fel riktning. Så småningom inser de att de inte kommer att nå land innan vintern kommer och att de måste slå läger. Det kommer att dröja 33 år innan deras kvarlevor hittas, av en slump, på en av världens mest otillgängliga öar, Vitön.
Nu går Uusma i deras fotspår. Hon läser deras noggranna dagboksanteckningar, vänder på varje sten, försöker förstå vad som hände dem när de slog läger, alla anteckningar upphör och de alla tre mister livet.
Det går inte annat än att ryckas med. Uusma har också så fint berättat om den sorgliga sidohistorian om den yngste expeditionsmedlemmens fästmö, som kom att sörja sin förlorade under hela livet.
Åh, vilken fin bok! Jag är inte den som kastar mig över fackböcker, särskilt inte inom historia, men den här lättlästa boken innehåller verkligen allt: en fascinerande expedition, sorgliga livsöden, mysterium och ett stort personligt engagemang.
Boken har nyligen kommit ut i pocket och den innehåller några få, centrala illustrationer. Jag har förstått att boken också finns i en lyxigare, illustrerad upplaga, och även om texten helt klart står på egna ben så kan jag ändå tänka mig att det är värt att försöka få tag på den illustrerade varianten.
I Lila hibiskus skriver Adichie om Nigeria precis efter självständigheten 1960 och i En halv gul sol är handlingen förlagd till inbördeskriget som bröt ut sju år senare. Båda är gripande och välskrivna böcker om hur Nigeria märkts av kolonialismen och kriget. I Americanah förflyttar sig Adichie till nutid. Nigeria är nu ett land med en ökande medel- och överklass, som har massor av pengar, men inget inhemskt att lägga dem på. Många som lämnat Nigeria för att skaffa sig utbildning utomlands återvänder och tjänar stora summor på markaffärer, oljan eller rätt och slätt korruption.
En av de som lämnade Nigeria är Ifemelu, som lyckades få visum för att studera i USA. Kvar i Nigeria lämnar hon sitt livs kärlek, Obinze. Hennes första tid i USA blir omskakande. Hon har inte tillräckligt med pengar och har ingen framgång i jobbsökandet. Desperationen leder till slut till att hon säljer sig själv till en man och någonstans här orkar hon inte längre höra av sig mer till Obinze. Med tiden kommer Ifemelu att hitta jobb och lyckas gott med studierna, men USA ger henne för första gången en insikt om att hon är svart. Jag, som vit, kan omöjligt veta vad detta innebär i praktiken, men jag kan säga att Adichie är den som tydligast har lyckats beskriva för mig hur mycket rasfrågan drabbar människor. Jag har läst med en skamkänsla. Känt mig naiv.
Ifemelu inser att svarta långt ifrån har samma förutsättningar som vita och hon ventilerar mycket av det hon ser och upplever i en blogg. Det är rakt på sak och svårt att värja sig från, oavsett om hon skriver om att bli misstänkliggjord, bara på grund av hudfärg, om att försöka få sitt hår att vara amerikanskt rakt eller om svarta stereotyper i populärkulturen.
”När ett brott har begåtts, be till Gud att den skyldige inte är svart, och om det visar sig att brottet begicks av en svart person, håll dig långt borta från området där det inträffade i flera veckor, annars kan du gripas för att du passar in på profilen. Om en svart kassörska ger den icke-svarta kunden framför dig i kön undermålig service, ge då omedelbart den personen en komplimang för hans eller hennes skor eller vad som helst, för att kompensera denna försumlighet, för du är per automatik medskyldig till kassörskans förbrytelser.”
Adichie är helt bländande när hon beskriver personer och situationer där rasismen dyker upp och hon synliggör det väldigt effektivt. Det är så lätt för vita, som jag själv, att tro att det handlar om klass, om kön, om annat, men Adichie krossar alla sådana idéer. Det finns rasism i samhället. Som Adichie uttrycker det genom Ifemelu:
”I Amerika existerar rasismen men alla rasister är spårlöst försvunna. Rasister tillhör det förflutna. Rasister är de ondskefulla vita människorna med sammanpressade läppar i filmer som utspelas under medborgarrättsrörelsens era. Det här är grejen: rasismens uttrycksformer har förändrats, men språket har det inte. Så om man inte lynchat nån så kan man inte kallas rasist. Om man inte är ett blodtörstigt monster så kan man inte kallas rasist. Det behövs någon som kan säga att rasister inte är monster. Att de är människor med kärleksfulla familjer, vanligt folk som betalar skatt. Någon måste få jobbet som den som avgör vem som är rasist och vem som inte är det. Eller kanske är det dags att helt enkelt skrota ordet ”rasist”. Hitta på nåt nytt. Rasofobiskt syndrom, typ. Och de som lider av detta syndrom kunde då delas in i olika kategorier: lindrig, medium och akut.”
Det här är en otroligt relevant, viktig och aktuell bok, på så många sätt, men den är inte en direkt stridsskrift, utan också en mångbottnad, välskriven och fantastisk berättelse om människor, relationer, kärlek, invandring, att återvända och ett Nigeria under förändring. Ifemelu kommer att lämna USA och återvända till sitt hemland, där Obinze nu har blivit en rik man och gift sig med en vacker kvinna.
Det finns så många bottnar och teman att jag inte riktigt förstår hur Adichie får ihop det, men att hon får ihop det gör att det här absolut hör till en av mina absoluta favoriter från året. Det här är en läsupplevelse. En omskakande och tänkvärd sådan.
I varje nummer av tidningen Books & dreams är det en liten intervju med en bokcirkel. Min bokcirkelkamrat Anna, med näsan i en bok, fixade så att vår bokcirkel, Picket & pocket, fick vara med i decembernumret. Roligt! Tyvärr var det en ganska mörk oktoberkväll som vi samlades för att fota oss.. Inte ens Nobelprisprojektets proffsiga kamera kunde få till skarpa och bra bilder i det begränsade ljuset i min lägenhet.. Men! Vi var glada ändå! Och de har lyckats ljusa upp bilden så bra man kan, tror jag. 🙂 Vill någon spana in exakt hur glada vi var så finns det alltså bildbevis i Books & dreams vinternummer. Där avslöjar vi även vilka böcker vi tyckt mest olika om och vilka böcker som överraskat oss mest.
Karen börjar närma sig examen och allt vad det innebär i form av att skaffa sig ett eget liv och att bli vuxen på riktigt, men först väntar ett sommarlov, ett sommarlov som kommer att förändra livet radikalt.
Allt börjar med att hon träffar Biba och hennes bror Rex, som lever ett bohemiskt liv i ett stort, förfallet hus. Här röks det på och hålls stökiga fester. Kontrasterna är stora mot det präktiga liv Karen har levt under studietiden. När Karen träffar Biba och Rex bryter hon verkligen med allt från hennes tidigare liv. Hennes trista pojkvän har det tagit slut med, de urtråkiga rumskompisarna sticker iväg för att jobba på vingård – och själv bryr hon sig inte ett dugg. Nu är det bara Biba och Rex som är intressanta, särskilt Biba, som hon verkligen blir besatt av. Det är lite svårt att köpa de tvära kasten, men efter att ha setts ett par gånger så har hon plötsligt flyttat från det pedantstädade huset hon delat under studietiden till Biba och Rex’ ruckliga hus. Studierna och framtiden är nu oviktigt. Nu lever hon för att vara med Biba och Rex. Snart har hon och Rex dessutom en relation.
De tre har sin lilla bräckliga tillvaro, Redan från början står det klart att någonting hemskt kommer att hända. Berättelsen varvas nämligen med inslag från nutid, då Rex precis har kommit ut från fängelset och ska hitta till någon slags vanlig liv tillsammans med Karen och deras dotter.
Författaren håller verkligen läsaren på halster och man lockas definitivt till sträckläsning. Det är uppenbart att någonting hemskt kommer att hända, men trots att det är så upplagt, redan från början, lyckas författaren få till en twist som gör att det ändå finns lite överraskningar på slutet. Jag blev överraskad i alla fall.
Vi diskuterade den här boken i bokcirkeln Picket & pocket och vi hade lite olika åsikter, men det var helt klart en intressant bok att diskutera. Jag läste den mest som underhållning och kände väl egentligen mig inte så berörd av den, men när vi diskuterade den så insåg jag att den faktiskt har flera bottnar. Den lyckas behandla flera intressanta aspekter av relationen mellan föräldrar och deras barn och hur man kan dras in i destruktiva beteenden. Jag gillade boken! Alla i bokcirkeln gjorde inte det, och det kan jag faktiskt förstå, men jag tycker helt klart att det är en läsvärd berättelse. Den är också väldigt elegant skriven med ett bra flyt i språket.
I veckan har bokcirkelträffarna avlöst varandra. Jobbets bokklubb går mest ut på att boktipsa varandra och i slutändan har nästan ingen läst samma bok som någon annan… Det brukar med andra ord inte bli så mycket uppstyrda diskussioner eller så. Vi brukar ändå välja ut 2-3 böcker att läsa och förra gången röstades bl.a. Americanah och Steglitsan fram. Jag har läst båda dessa böckerna sedan dess… Men inte tagit mig igenom.
Steglitsan är ca 700 sidor och jag läser den i mobilen. De enda tillfällen när jag läser på mobilen är i princip 1) i väntan på att min lunch ska bli färdigmicrad 2) i hissen. Det blir ca 4 min läsning per dag (en bra dag). Jag är nu på sidan 300 ungefär… Åh, vad jag är knäpp som läser en jävla tegelsten i mobilen! Och vad knäpp Donna Tartt är som har skrivit en så sjukt lång bok! 300 sidor tycker jag är en lagom längd på en bok… Jag hade en kort period i somras/höstas då jag var rätt entusiastisk över tegelstenar (inbundna, dessutom), men nu vet jag inte längre…
Nåväl. Americanah är en bok som är så bländande bra att jag inte vill att den ska ta slut! Den är typ 500 sidor, ett sidantal jag alltså inte är kompis med, men jag BRYR MIG INTE. För den är så bra!! Chimamanda Ngozi Adichie är en sjukt skicklig författare och i den här boken sätter hon verkligen fingret på rasifiering, hur det drabbar människor och hur förutfattade meningar och klasstrukturer baserade på hudfärg vävs in i folks identitet. En otroligt tankeväckande bok! Det är det bästa jag läst av Adichie hittills.
Men utläst är den inte… 🙂
I Picket & pocket har vi läst Grenar av gift och den har jag faktiskt läst! Jippi. Det krävdes dock att jag ägnade en timme kvällen innan åt hetsläsning. Jag brukar aldrig ha ro att läsa mer än ca 20 min i taget annars. Det kommer ett inlägg om boken framöver! Kan dock redan nu säga att det var en diskussionsvänlig bok. 🙂 Även om åsikterna var lite blandade…
Till nästa gång läser jobbets bokklubb Lilla smycket och Expeditionen. Man kan nästan tro att det är mina förslag, för det är två av de böcker som har hittat hem till mig den senaste månaden. Det var dock en ren slump att det blev så!
I bokcirkeln Picket & pocket läser vi Konsten att vara kvinna. Den vann i en spännande omröstning där Lilla mycket var på håret att vinna.. 😉 Jag har sett att Konsten att vara kvinna finns som ljudbok, så jag kommer att lyssna på den, tror jag.
Det såg nästan ut som att jag inte skulle kunna vara med och bokcirkla nästa bok, Grenar av gift. Det blev nämligen en schemakrock. Det visade sig dock att det var fler än jag som var dubbelbokad och nu har vi lyckats hitta ett nytt datum. Känns roligt! Dock hann jag radera e-boken och allt möjligt, så nu har jag tagit tag i pappersvarianten. Hehe.
I veckan har vi bokcirklat Projekt Rosie. Av en händelse visade det sig att den har några bokcirkelfrågor längst bak (åtminstone i pocketutgåvan) och det var ju lite kul! Jag var lite rädd för att de andra skulle hata boken, för jag har en känsla av att bokens huvudperson, som har autistiska drag, skulle kunna irritera andra. Själv tyckte jag boken var riktigt härlig och rolig och det visade sig att de flesta faktiskt delade min åsikt. Tur! 😉 Det var jag som föreslog att vi skulle läsa just Projekt Rosie och man vill ju inte pracka på andra en kass bok. 😉
Till nästa gång läser vi Grenar av gift av Erin Kelly. Jag vet nästan ingenting om den, men hoppas på att den finns som e-bok. Jag gillar e-böcker, men nu var det bra länge sedan jag läste på min läsplatta. Saknar den!
Apropå läsplattan förresten… Jag fick Nanna Johanssons nya novell, Vargar, här om veckan och försökte lägga in den i plattan, men det gick bara inte. :/ Plattan hänger sig så fort jag försöker öppna boken. 🙁 Jag vet inte alls varför och den har aldrig betett sig såhär förut… Jag hoppas att den inte är trasig. Buhuu.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
