Två författare åker till Västerbotten för att gå i konstnären Klingsors fotspår och skriva hans biografi.
Klingsors konstnärskap börjar när han hittar ett vint glas i skogen. Det är som att det har formats av den snedhuggna stubben och fått ett liv och nu vill Klingsor skildra livet, livet i tingen. Han målar stilleben efter stilleben i olja och han utbildar sig genom en brevkurs. Varje stilleben föreställer de ting han har omkring sig, vanliga bruksföremål. Brevkursen kommer att leda honom till kärleken, men hans konstnärliga utveckling kommer att stå och stampa. En utställning i Avaträsk blir det, men inte så mycket mer. Behövs det mer? Lindgren skriver om en konstnär som verkar ha ro och verkar ha sin egen mening i sitt skapande. Och det är ju otroligt fint.
Det är inte helt lätt att skriva om den här boken. Den är inte speciellt lång och på något sätt är det själva berättandet som är det mest fascinerande och inte berättelsen i sig. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är som är så härligt med den här boken, men det är sannerligen en fin bok. Den är både rolig, varm och tänkvärd och Lindgren lyckas verkligen säga något intressant om skapandet och betraktandet, samtidigt som han skildrar Västerbotten och den där stereotypa bilden av människorna som bor i det norrländska inlandet och deras blygsamhet. Är det ens möjligt att måla något från Västerbotten? Klingsor får rådet att lämna sin hemby, men å andra sidan är det just en av hans målningar med ett annorlunda motiv som blir hans mest misslyckade.
Jag blev glad av den här boken! Den är så fint berättad också, genom författarna som ställer frågor, försöker hitta svar, försöker förmedla vad det det här konstnärskapet består av. Jag kan särskilt rekommendera att lyssna på ljudboken, som är uppläst av författaren själv. Det förhöjer verkligen upplevelsen att få lyssna till Torgny Lindgren!
Igår träffades bokcirkeln Picket & pocket (åtminstone 4 av oss) och åt hotellfrukost! Finns det någon bättre guldkant i tillvaron än frukostbufféer?! Jag åt tyvärr upp precis allt på tallriken innan jag hann ta en Instagramvänlig bild… Men ni kan säkert föreställa er. 😉 Jag måste ge lite extra plus till Scandic Plaza här i Umeå som hade så bra uppmärkt vad som var glutenfritt och hade flera olika sorters glutenfritt bröd, skorpor, knäcke m.m. De hade till och med glutenfria småkakor! Det är oftast helt problemfritt att vara glutenintolerant så länge man äter mat hos sig själv eller hos andra, men kunskapens om gluten är i allmänhet 0 på svenska restauranger och caféer, så det kan vara lite av en skräckupplevelse att äta ute, tycker jag… Jag blir alltid lite extra glad när folk som jobbar med mat faktiskt verkar ha koll på gluten..!
Bokcirklandet då? Jodå, vi diskuterade Kapten Nemos bibliotek, som jag bloggade om för ett tag sedan. Det var uppenbarligen inte en bok som hade satt sig i minnet, för jag tyckte det var väldigt svårt att diskutera den och vad som faktiskt händer i den… Obs: spoilervarning på följande mening. En diskussion uppstod t.ex. kring huruvida Johannes dör i boken eller inte. Jag har ingen aning!
Jag behöver nog sluta lyssna på bokcirkelböcker som ljudböcker. Jag tycker inte att innehållet fastnar lika bra när jag lyssnar som när jag läser… Till nästa gång läser vi Klingsor. Jag har redan lagt den i bokhyllan i Storytel, så att jag kan lyssna på den framöver. Nobelprisprojektet tipsade också om att den finns som Radioföljetong. Men jag kanske borde låna den som pappersbok istället, som sagt…
I dagens Nostalgitorsdag plockar jag fram Morgon i Jenin, en bokcirkelbok som jag tror att alla i bokcirkeln tyckte var bra! Boken utspelar sig i Palestina och är en väldigt fin och gripande berättelse om tillvaron för människorna där. Författaren har lyckats få med flera olika intressanta perspektiv. Jag kan särskilt rekommendera den som bokcirkelbok, för det är en bok som passar att diskutera.
I min bokcirkel läser vi ju Västerbottensförfattare nu i vår. Så då tyckte jag det var en riktigt kul tajming att det i det senaste numret av Vi läser finns en artikel om just Västerbotten.
Den handlar om några ur den nya generationens berättare i Västerbotten och hur de förvaltar arvet efter giganterna som Torgny Lindgren, Sara Lidman och Per Olov Enquist, som är de vi läser i cirkeln. Nu blev jag riktigt peppad på att också läsa Västerbottens nyare författare, som Negar Naseh och Peter Normak. Någon som läst?
Jag har förresten precis börjat prenumerera på Vi läser och tycker att det är en hemskt trevlig tidning. Den har en bra blandning med boktips, intervjuer m.m. och innehåller både väldigt lättsamma texter och några med lite mer djup.
Det är 40-tal på den västerbottniska landsbygden och två 6-åriga pojkar får veta att de har blivit förväxlade på BB och nu ska återförenas med sina biologiska föräldrar. Den ena pojken, bokens berättare, får då lämna sitt hem och sin mor Josefina och flytta in hos Hedmans, medan hans kamrat, Johannes, får flytta in till Josefina i hans ställe. Huvudpersonens nya föräldrar blir Sven och hans fru, Alfhild, som kommer att drabbas av stroke och får svårt att klara sig själv.
Det är en på många sätt absurd berättelse och märkligt nog är den faktiskt baserad (helt löst, skulle jag tro) på ett verkligt fall med två pojkar som förväxlades strax efter födseln och sedan fick återvända till sina biologiska föräldrar efter en rättsprocess. Hur man nu kan göra så mot ett barn – välja bort det. Enquist bygger en tragikomisk berättelse kring den här bortbytta pojken, som i sin ensamhet flyr in i fantasier och en trösterik fantasifigur, kallad kapten Nemo. Vad som är fantasier och vad som inte är det tyckte jag för övrigt var svårt att förstå som läsare. Det händer så mycket knäppt, tragiskt och galet att det är svårt att hålla isär och jag inser att boken är tänkt att läsas mycket noggrant. Jag har väldigt svårt för sådana böcker, faktiskt. Jag tycker om när det är rakt på sak och inte för nedtyngt av symboler.
Jag tycker ändå att det är en fascinerande berättelse och den var väldigt fin att lyssna på som ljudbok. Det är författaren själv som läser in den och det förhöjer verkligen att få höra Enquist berätta med sin dialekt.
Det här är en bok jag har läst i bokcirkeln Picket & pocket och det ska verkligen bli spännande att diskutera den. Det här är en bok som jag är för lat för att orka ”förstå”. Det ska därför bli kul att diskutera den med andra!
När boken tar sin början hamnar 13-åriga Theo Decker mitt i ett terrordåd, i vilket kan kommer att förlora sin mamma. Själv överlever han explosionen som briserar mitt i Metropolitan museum of art och med sig får han Steglitsan, en ovärderlig tavla av 1600-talskonstnären Carel Fabritius. Boken kommer att följa Theo genom livet och Theo kommer att följa tavlan. Medan åren går blir det allt omöjligare att lämna tillbaka målningen. Att stjäla konst är ett allvarligt brott och Theo kommer att bli mer och mer stressad över att ha den i sin ego. Till slut hamnar den i ett magasin.
Theo själv kommer att leva ett kringflackande liv. Den första tiden efter mammans död bor han hos en barndomskompis och hans överklassiga familj. Han hinner precis rota sig och hitta sin plats när hans försvunna pappa kommer från ingenstans och rycker med honom till Las Vegas och det själlösa, folktomma, avlägsna bostadsområde där han bor med sin nya tjej. Theo kommer inte att bli kvar där speciellt länge. Snart är han i New York igen och blir omhändertagen av möbelrestauratören Hobie, som han har lärt känna genom märkliga tillfälligheter. Där får han någon som bryr sig om honom och något att göra om dagarna, d.v.s. sälja antikviteter i den butik som hänger ihop med Hobies verkstad. Traumat han har varit med om går dock inte att skaka av sig så lätt och hans begär efter dövande droger gör att han börjar ägna sig åt skumraskaffärer och bedrägerier.
Donna Tartt tar läsaren med på en riktigt lång resa, inte minst en inre sådan. Man får följa Theos resa in i vuxenvärlden, de villovägar han hamnar på och hur han försöker hamna rätt, trots allt. Det är en riktigt tjock bok (närmare 800 sidor) och det går inte att redogöra för alla bottnar, men Tartt lyckas verkligen få ihop berättelsen om hur Theo faller offer för omständigheterna och blir den han blir. Trots att boken är så tjock så finns det en språklig elegans som man sällan ser i tegelstenar, tycker jag. Mycket skildras mellan raderna, som när Tartt beskriver den tjusiga adressen där barndomskompisens familj bor – på bottenvåningen. Det säger precis hur fin familjen är, men också precis hur fin den inte är. Varenda karaktär och miljö känns genomtänkt och skildras med en perfekt stilkänsla.
Trots att jag i stort är oerhört förtjust i den här romanen så måste jag säga att det är något som skaver. Rejält. Och det är sidantalet. Boken hade mått bra av hård redigering och sidantalet hade med fördel kunnat minskas med minst 400 sidor. Det finns sällan någon anledning att brodera ut en berättelse såhär mycket. I det här fallet finns det dessutom hela avsnitt och delar som jag inte ser hur de för berättelsen framåt.
Med det sagt så är det här fortfarande en bok jag är säker på att jag kommer att bära i minnet i lång tid framöver. Det jag förmodligen kommer att ta med mig är främst den oerhört fina berättelsen om tavlan och hur den berör och förändrar livet för människor som får den i sina händer. Hur tavlor (och andra antikviteter) blir små vittnesmål från svunna tider och hur de i vår tid kan väcka känslor och lära oss saker. Tartts resonemang runt det här och hur hon väver ihop det med berättelsen om Theo är strålande. Jag blev verkligen berörd!
Det nya året är inte så gammalt ännu och såhär års är det många som hoppar på nya utmaningar och läser böcker på speciella teman. I bokbloggosfären är det populärt med läsutmaningar, t.ex. genom kaosutmaningar, gå utanför normen-utmaningar eller ”boktolvor”. Själv tycker jag mig inte hinna med sådant, tyvärr. Jag har fullt upp med att hinna läsa ut bokcirkelböckerna och utöver dem så vill jag hinna läsa självvalda böcker också.
Men, nu verkar det faktiskt som att även jag kommer att läsa på ett visst tema under 2015. I bokcirkeln Picket & pocket har vi nämligen pratat om att göra en liten roadtrip och besöka litterära platser i Västerbotten. Exakt var, när och hur är inte riktigt bestämt än, men vi tänkte börja med att läsa böcker av Sara Lidman, Torgny Lindgren och P.O. Enquist. Det ska bli riktigt kul, faktiskt! Jag har ju bott i Umeå i ungefär 10 år och är ändå inte speciellt bevandrad i västerbottnisk litteratur.
Av Sara Lidman läser jag gärna Din tjänare hör, för den har jag haft som e-bok i cirka ett år och har inte hunnit läsa ännu… 🙂 Av Torgny Lindgren vill jag inte läsa (om) Hummelhonung, för det är den äckligaste, jävla bok jag läst. 😉 Men han har ju skrivit annat också… Pölsan är ju bra, t.ex. 🙂
Återkommer med böcker på temat!
Först ut är Kapten Nemos bibliotek av P.O. Enquist.
Konsten att vara kvinna beskrivs som en självbiografi, men jag läser den mest som en underhållande krönikesamling. Boken består av ett antal kapitel, där Moran med utgångspunkt från sig själv tar upp feministiska frågor på ett roligt sätt. Det är inte direkt faktaspäckat eller torrt, utan mer så att det känns som stand up-material. Ett tankeväckande sådant. Jag valde att lyssna på ljudboksutgåvan, som är klockrent inläst av Rachel Mohlin, och det känns som ett bra drag. Det här funkar verkligen bra att lyssna på.
Moran skriver om bröllop, onani, att föda barn och att göra abort. Allt går att skriva om och allt går att skoja om. Det känns befriande och skönt att någon gör just det. Bara det att vara kvinna och rolig, kan i många sammanhang framställas som motsatser, men det här lockar verkligen fram ett och annat gapskratt. Samtidigt drabbas jag av det som jag ganska ofta drabbas av när jag läser texter där humorn bygger på att läsaren, som del av något slags kollektiv, ska känna igen sig. Det är långt ifrån alltid jag kan identifiera mig med de situationer och känslor som poppar upp. Med det sagt så tycker jag fortfarande, trots allt, att det funkar.
Det här är både roligt och tankeväckande. Ibland glittrar det till och blir helt briljant, nästan så att man önskat att det fanns lite mer, lite mer fakta att ta med sig, lite mer underlag för en diskussion. Nu tycker ju jag, som sagt, att det här är en väldigt bra bok att lyssna på, men kanske finns det också avsnitt som man vill bläddra tillbaka till och läsa i sin egen takt. Det ska bli intressant att diskutera Morans biografi i bokcirkeln. Kanske har de andra, om de läst pappersboken, läst den på ett lite annat sätt än jag själv. Jag gillade den i alla fall! Men även om feminism är centralt i boken så är det inte djupare kunskaper i just det ämnet som jag tar med mig.
För ungefär 20 år sedan kom Bea Uusma över boken Med Örnen mot polen om Andrées polarexpedition. Det blev början till något som närmast kommit att närma sig en besatthet över att få veta mer om vad som egentligen hände under expeditionen och hur det kom sig att de tre deltagarna dog, trots att det varken saknades mat, verktyg, bränsle, tändstickor, vapen eller ammunition vid tiden när de gick bort.
Det är lätt att ryckas med av Uusmas fascination, för hon skriver både fängslande och intresseväckande om all den information som hon har samlat och ordnat för att försöka lösa gåtan. Hon bilar kors och tvärs, följer med på den ena Nordpolsresan efter den andra, trots att hon beskriver sig själv som en person som varken är äventyrlig eller klarar av kyla, intervjuar alla från konservatorer till spådamer och hämtar upp benrester, som skickats till henne för analys, på en postutlämning i centrala Stockholm.
Inte visste jag att jag, som varken har historia som stort intresse eller ens kände till något om Andrées expedition sedan innan, skulle ryckas med så fullständigt och uppleva boken som en riktig bladvändare.
Man förstår inte riktigt hur expeditionsmedlemmarna tänkte och det är så rörande att följa dem och sorgligt att inse att expeditionen inte fick något lyckligt slut. Expeditionen startar 1897, då Andrée och hans två yngre kompanjoner ger sig iväg i en vätgasballong. Ingen är polarforskare eller känner till speciellt mycket om Arktis. De har redan innan avfärd råkat ut för en del problem, bland annat har de fått vänta länge på rätt vindar. Ballongen läcker redan innan avfärd, men det verkar de inte fästa så stor vikt vid. Som läsare undrar man verkligen över hur tankarna gick. De har så otroligt många pryttlar och pinaler i packningen: champagneflaskor, kravatter och allt möjligt, men slädarna, som ska användas om de måste landa, är felkonstruerade, och det verkar de inte heller bry sig om att åtgärda innan de reser iväg. Redan när ballongen lämnar land för avfärden går ballongen sönder så att den inte längre kan styras och den driver iväg för vinden, tappar allt mer mark, och slår i backen för gott efter bara några dagar. Nu följer en svår tid, då de tre expeditionsmedlemmarna släpar på de hundratals kilo tunga slädarna i ett försök att ta sig tillbaka till fast mark. De tar sig nästan ingenstans eftersom det blåser åt motsatt håll, så att de driver i fel riktning. Så småningom inser de att de inte kommer att nå land innan vintern kommer och att de måste slå läger. Det kommer att dröja 33 år innan deras kvarlevor hittas, av en slump, på en av världens mest otillgängliga öar, Vitön.
Nu går Uusma i deras fotspår. Hon läser deras noggranna dagboksanteckningar, vänder på varje sten, försöker förstå vad som hände dem när de slog läger, alla anteckningar upphör och de alla tre mister livet.
Det går inte annat än att ryckas med. Uusma har också så fint berättat om den sorgliga sidohistorian om den yngste expeditionsmedlemmens fästmö, som kom att sörja sin förlorade under hela livet.
Åh, vilken fin bok! Jag är inte den som kastar mig över fackböcker, särskilt inte inom historia, men den här lättlästa boken innehåller verkligen allt: en fascinerande expedition, sorgliga livsöden, mysterium och ett stort personligt engagemang.
Boken har nyligen kommit ut i pocket och den innehåller några få, centrala illustrationer. Jag har förstått att boken också finns i en lyxigare, illustrerad upplaga, och även om texten helt klart står på egna ben så kan jag ändå tänka mig att det är värt att försöka få tag på den illustrerade varianten.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
