I veckan har det bokcirklats igen, men jag kunde inte vara med p.g.a. disputation. Hur som helst var det Sara Lidman som stod i fokus den här gången. Jag har inte läst något av henne tidigare, men köpte första delen i den så kallade Jernbanesviten för något år sedan, så jag föreslog att vi skulle läsa den. Det kom dock upp ett par till förslag och i slutändan testade vi något nytt och läste olika böcker!
Eller.
Läste kanske är att ta i.
Jag läste ca 300 av 1000 e-boksidor i min mobil och sedan kom jag på att Sagan om ringen-effekten hade trätt in. I min värld innebär det alltså att man har läst massor av sidor och inte orkat processa ett enda ord. Allt hade bara runnit förbi och jag fattade inte ett spår av vad den handlade om. Jag började då om från början. Och nu hade jag hunnit ca 300 e-boksidor igen.
Ja, ja… Jag SKA läsa ut. Tids nog.
Men det är så många olika människor och man fattar inte hur de hänger ihop… Och språket är så dialektalt och tillkrånglat att jag blir trött. Det här har varit helt fel bok att läsa på mobilen. Mina mobilböcker är böcker jag läser ur när jag står i köer eller i hissar eller så. Det måste egentligen vara böcker som är snabba att komma in i (eftersom jag bara läser någon minut åt gången). Del 1 i Jernbanesviten är inte en sådan bok.
Jag är dock inte ensam om att inte ha läst Lidman. Det kanske är en tröst?
Jag trodde inte att jag skulle komma iväg på bokcirkel här om dagen, för just nu har jag så fruktansvärt mycket jobb som har kört ihop sig. Jag fixar det sista med min avhandling, nämligen, och det är miljoner detaljer att få ihop och deadlines att hålla. Man blir helt snurrig.
Det var faktiskt en otroligt skön paus att gå på bokcirkel, även om det inte blev en jättelång stund. Vi hann diskutera Klingsor i alla fall. Jag hade glömt väldigt mycket, kände jag, men min bokcirkelkompis Nobelprisprojektet har lyssnat på den fram och tillbaka och memorerat det mesta, kändes det som, så jag fick hjälp med att fräscha upp minnet. Jag tyckte faktiskt om Klingsor. Känslan minns jag! Vi brukar betygsätta böcker som vi läser i cirkeln och Klingsor fick 3 i medelbetyg. Det innebär inte att alla tyckte att den var ”ganska bra”, utan att några tyckte att den var kass och andra gillade den. 😉 Jag hör till de gillande, som sagt. Jag fattar att man kan uppfatta den som ältande, seg och absurd, men jag tyckte den var rolig. Den är någonting komiskt i denna berättelse om en medelmåttig konstnär i Norrlands inland som har stora tankar om sig själv…
Den här boken har vi läst på vårt lilla Västerbottentema som vi har kört nu under vintern/våren och nästa författare blir Sara Lidman. Jag har inte läst någonting av henne förut, så det ska bli intressant. Vi har en omröstning på gång just nu och jag hoppas att Din tjänare hör vinner, för den har jag redan hemma. Hehe.
Apropå författare från Västerbotten… Känner ni till Norrlands litteraturpris? Det gjorde inte jag fram tills för två dagar sedan, då jag läste en lista på nominerade titlar till årets pris. Det är alltså ett pris som delas ut av Norrländska litteratursällskapet. Bland de nominerade finns bland annat Kristina Sandberg för sina böcker om Maj. Jag läser del två just nu och är mycket förtjust. Det är fantastiska böcker om hemmafrulivet vid 1900-talets mitt. Bland de nominerade finns också flera andra författare som jag är nyfiken på. Det är nästan så att jag tycker att vi borde lägga till minst en Västerbottenförfattare till vårt tema. 😉
I dagens Nostalgitorsdag plockar jag fram en bok som jag läste med bokcirkeln 2012, nämligen Niceville. En charm med att bokcirkla är att man får lite olika perspektiv och får höra andras åsikter. Allt som oftast har vi olika tankar kring det vi läser och det är sällan alla unisont hyllar eller sågar en bok. Niceville hör dock till de böcker som i stort sett alla gillade.
Boken utspelar sig i 60-talets Jackson i Mississippi, där rasismen är inbyggd i samhället. Läsaren får följa några svarta hembiträden, deras vita arbetsgivare och relationen mellan dem. Jag tänker fortfarande på boken ibland. Den har några riktigt intressanta och fina karaktärer att tycka om. Samtidigt som den såklart väcker många tankar.
Två författare åker till Västerbotten för att gå i konstnären Klingsors fotspår och skriva hans biografi.
Klingsors konstnärskap börjar när han hittar ett vint glas i skogen. Det är som att det har formats av den snedhuggna stubben och fått ett liv och nu vill Klingsor skildra livet, livet i tingen. Han målar stilleben efter stilleben i olja och han utbildar sig genom en brevkurs. Varje stilleben föreställer de ting han har omkring sig, vanliga bruksföremål. Brevkursen kommer att leda honom till kärleken, men hans konstnärliga utveckling kommer att stå och stampa. En utställning i Avaträsk blir det, men inte så mycket mer. Behövs det mer? Lindgren skriver om en konstnär som verkar ha ro och verkar ha sin egen mening i sitt skapande. Och det är ju otroligt fint.
Det är inte helt lätt att skriva om den här boken. Den är inte speciellt lång och på något sätt är det själva berättandet som är det mest fascinerande och inte berättelsen i sig. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är som är så härligt med den här boken, men det är sannerligen en fin bok. Den är både rolig, varm och tänkvärd och Lindgren lyckas verkligen säga något intressant om skapandet och betraktandet, samtidigt som han skildrar Västerbotten och den där stereotypa bilden av människorna som bor i det norrländska inlandet och deras blygsamhet. Är det ens möjligt att måla något från Västerbotten? Klingsor får rådet att lämna sin hemby, men å andra sidan är det just en av hans målningar med ett annorlunda motiv som blir hans mest misslyckade.
Jag blev glad av den här boken! Den är så fint berättad också, genom författarna som ställer frågor, försöker hitta svar, försöker förmedla vad det det här konstnärskapet består av. Jag kan särskilt rekommendera att lyssna på ljudboken, som är uppläst av författaren själv. Det förhöjer verkligen upplevelsen att få lyssna till Torgny Lindgren!
Igår träffades bokcirkeln Picket & pocket (åtminstone 4 av oss) och åt hotellfrukost! Finns det någon bättre guldkant i tillvaron än frukostbufféer?! Jag åt tyvärr upp precis allt på tallriken innan jag hann ta en Instagramvänlig bild… Men ni kan säkert föreställa er. 😉 Jag måste ge lite extra plus till Scandic Plaza här i Umeå som hade så bra uppmärkt vad som var glutenfritt och hade flera olika sorters glutenfritt bröd, skorpor, knäcke m.m. De hade till och med glutenfria småkakor! Det är oftast helt problemfritt att vara glutenintolerant så länge man äter mat hos sig själv eller hos andra, men kunskapens om gluten är i allmänhet 0 på svenska restauranger och caféer, så det kan vara lite av en skräckupplevelse att äta ute, tycker jag… Jag blir alltid lite extra glad när folk som jobbar med mat faktiskt verkar ha koll på gluten..!
Bokcirklandet då? Jodå, vi diskuterade Kapten Nemos bibliotek, som jag bloggade om för ett tag sedan. Det var uppenbarligen inte en bok som hade satt sig i minnet, för jag tyckte det var väldigt svårt att diskutera den och vad som faktiskt händer i den… Obs: spoilervarning på följande mening. En diskussion uppstod t.ex. kring huruvida Johannes dör i boken eller inte. Jag har ingen aning!
Jag behöver nog sluta lyssna på bokcirkelböcker som ljudböcker. Jag tycker inte att innehållet fastnar lika bra när jag lyssnar som när jag läser… Till nästa gång läser vi Klingsor. Jag har redan lagt den i bokhyllan i Storytel, så att jag kan lyssna på den framöver. Nobelprisprojektet tipsade också om att den finns som Radioföljetong. Men jag kanske borde låna den som pappersbok istället, som sagt…
I dagens Nostalgitorsdag plockar jag fram Morgon i Jenin, en bokcirkelbok som jag tror att alla i bokcirkeln tyckte var bra! Boken utspelar sig i Palestina och är en väldigt fin och gripande berättelse om tillvaron för människorna där. Författaren har lyckats få med flera olika intressanta perspektiv. Jag kan särskilt rekommendera den som bokcirkelbok, för det är en bok som passar att diskutera.
I min bokcirkel läser vi ju Västerbottensförfattare nu i vår. Så då tyckte jag det var en riktigt kul tajming att det i det senaste numret av Vi läser finns en artikel om just Västerbotten.
Den handlar om några ur den nya generationens berättare i Västerbotten och hur de förvaltar arvet efter giganterna som Torgny Lindgren, Sara Lidman och Per Olov Enquist, som är de vi läser i cirkeln. Nu blev jag riktigt peppad på att också läsa Västerbottens nyare författare, som Negar Naseh och Peter Normak. Någon som läst?
Jag har förresten precis börjat prenumerera på Vi läser och tycker att det är en hemskt trevlig tidning. Den har en bra blandning med boktips, intervjuer m.m. och innehåller både väldigt lättsamma texter och några med lite mer djup.
Det är 40-tal på den västerbottniska landsbygden och två 6-åriga pojkar får veta att de har blivit förväxlade på BB och nu ska återförenas med sina biologiska föräldrar. Den ena pojken, bokens berättare, får då lämna sitt hem och sin mor Josefina och flytta in hos Hedmans, medan hans kamrat, Johannes, får flytta in till Josefina i hans ställe. Huvudpersonens nya föräldrar blir Sven och hans fru, Alfhild, som kommer att drabbas av stroke och får svårt att klara sig själv.
Det är en på många sätt absurd berättelse och märkligt nog är den faktiskt baserad (helt löst, skulle jag tro) på ett verkligt fall med två pojkar som förväxlades strax efter födseln och sedan fick återvända till sina biologiska föräldrar efter en rättsprocess. Hur man nu kan göra så mot ett barn – välja bort det. Enquist bygger en tragikomisk berättelse kring den här bortbytta pojken, som i sin ensamhet flyr in i fantasier och en trösterik fantasifigur, kallad kapten Nemo. Vad som är fantasier och vad som inte är det tyckte jag för övrigt var svårt att förstå som läsare. Det händer så mycket knäppt, tragiskt och galet att det är svårt att hålla isär och jag inser att boken är tänkt att läsas mycket noggrant. Jag har väldigt svårt för sådana böcker, faktiskt. Jag tycker om när det är rakt på sak och inte för nedtyngt av symboler.
Jag tycker ändå att det är en fascinerande berättelse och den var väldigt fin att lyssna på som ljudbok. Det är författaren själv som läser in den och det förhöjer verkligen att få höra Enquist berätta med sin dialekt.
Det här är en bok jag har läst i bokcirkeln Picket & pocket och det ska verkligen bli spännande att diskutera den. Det här är en bok som jag är för lat för att orka ”förstå”. Det ska därför bli kul att diskutera den med andra!
När boken tar sin början hamnar 13-åriga Theo Decker mitt i ett terrordåd, i vilket kan kommer att förlora sin mamma. Själv överlever han explosionen som briserar mitt i Metropolitan museum of art och med sig får han Steglitsan, en ovärderlig tavla av 1600-talskonstnären Carel Fabritius. Boken kommer att följa Theo genom livet och Theo kommer att följa tavlan. Medan åren går blir det allt omöjligare att lämna tillbaka målningen. Att stjäla konst är ett allvarligt brott och Theo kommer att bli mer och mer stressad över att ha den i sin ego. Till slut hamnar den i ett magasin.
Theo själv kommer att leva ett kringflackande liv. Den första tiden efter mammans död bor han hos en barndomskompis och hans överklassiga familj. Han hinner precis rota sig och hitta sin plats när hans försvunna pappa kommer från ingenstans och rycker med honom till Las Vegas och det själlösa, folktomma, avlägsna bostadsområde där han bor med sin nya tjej. Theo kommer inte att bli kvar där speciellt länge. Snart är han i New York igen och blir omhändertagen av möbelrestauratören Hobie, som han har lärt känna genom märkliga tillfälligheter. Där får han någon som bryr sig om honom och något att göra om dagarna, d.v.s. sälja antikviteter i den butik som hänger ihop med Hobies verkstad. Traumat han har varit med om går dock inte att skaka av sig så lätt och hans begär efter dövande droger gör att han börjar ägna sig åt skumraskaffärer och bedrägerier.
Donna Tartt tar läsaren med på en riktigt lång resa, inte minst en inre sådan. Man får följa Theos resa in i vuxenvärlden, de villovägar han hamnar på och hur han försöker hamna rätt, trots allt. Det är en riktigt tjock bok (närmare 800 sidor) och det går inte att redogöra för alla bottnar, men Tartt lyckas verkligen få ihop berättelsen om hur Theo faller offer för omständigheterna och blir den han blir. Trots att boken är så tjock så finns det en språklig elegans som man sällan ser i tegelstenar, tycker jag. Mycket skildras mellan raderna, som när Tartt beskriver den tjusiga adressen där barndomskompisens familj bor – på bottenvåningen. Det säger precis hur fin familjen är, men också precis hur fin den inte är. Varenda karaktär och miljö känns genomtänkt och skildras med en perfekt stilkänsla.
Trots att jag i stort är oerhört förtjust i den här romanen så måste jag säga att det är något som skaver. Rejält. Och det är sidantalet. Boken hade mått bra av hård redigering och sidantalet hade med fördel kunnat minskas med minst 400 sidor. Det finns sällan någon anledning att brodera ut en berättelse såhär mycket. I det här fallet finns det dessutom hela avsnitt och delar som jag inte ser hur de för berättelsen framåt.
Med det sagt så är det här fortfarande en bok jag är säker på att jag kommer att bära i minnet i lång tid framöver. Det jag förmodligen kommer att ta med mig är främst den oerhört fina berättelsen om tavlan och hur den berör och förändrar livet för människor som får den i sina händer. Hur tavlor (och andra antikviteter) blir små vittnesmål från svunna tider och hur de i vår tid kan väcka känslor och lära oss saker. Tartts resonemang runt det här och hur hon väver ihop det med berättelsen om Theo är strålande. Jag blev verkligen berörd!
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
