Bokblomma

Etikett: Bokbloggar

  • Bloggen 2020. Bloggen 2021. Och lite allmänt om bloggdöden.

    Bloggen 2020. Bloggen 2021. Och lite allmänt om bloggdöden.

    Jag brukar varje år göra en liten summeringen av bloggåret. Det är kul (åtminstone för mig) att blicka tillbaka och att spana in besöksstatistiken.

    När jag skriver det här inlägget är det fortfarande ett par veckor kvar på året och jag har haft 63 000 besökare (det google kallar användare). Det är ingenting om man jämför med Bianca Ingrosso, om man säger så, men för mig är det mycket. Att cirka 175 olika personer tittar in varje dag gör mig mållös, ärligt talat. Så många mammor har jag inte. 😉

    Den 8:e december hade jag årets besökstopp, av någon anledning. 746 personer hittade hit på en och samma dag och det verkar faktiskt inte vara någon särskild sida som lockade. Den vanligaste dagen och tiden är annars att titta in på torsdagar kl 13. Mellan klockan 1 och 7 är nästan ingen här och det är väl klokt! Såvida man inte jobbar natt kan man med fördel sova vid den tiden. 92% av mina besökare kommer från Sverige och 1,7% kommer från Finland. Ett par andra länder som förekommer någorlunda ofta är Saudiarabien och USA. Där kan man naturligtvis misstänka en och annan robot… 53% av mina besökare går in via datorn. Jag trodde nog att det skulle vara färre, men där ser man!

    De allra flesta går in på bloggens startsida, men en del surfar sig direkt till olika sidor. Här är topp 5:

    1. Nybörjarpoesi: bra dikter att börja med för den som vill läsa mer poesi
    2. 6 favorituppläsare
    3. Björnstad
    4. Jag ska egentligen inte jobba här
    5. Hummelhonung

    Det är inga nya inlägg som hamnar i topp. Man får bläddra ända till plats 33 innan man hittar något av årets inlägg. Där finns inlägget om Bonniers stora adventskalender. Årets mest kommenterade inlägg är dock inlägget om Patrik Lundbergs Fjärilsvägen.

    Det var 2020. Blir det något bloggande 2021 då? Ja, det är klart! Ärligt talat har jag bloggat så länge så jag vet inte hur jag skulle kunna sluta. Skulle man alltså läsa en bok och sedan bara ställa in den i hyllan och gå vidare?! Nä, det går inte för mig. 😉 Det ger mig mycket att fundera på vad jag har läst och att försöka få ned det i ord. Hade jag inte bloggen hade jag definitivt haft någon annan bokdagbok i någon form. Jag tycker verkligen om att blogga.

    Det finns många som överger bloggformatet och det kan jag förstå. Det är lättare att få respons och kommentarer om man instagrammar och det märks att det är där det händer och att det är där förlagen vill visa upp sina böcker. Ändå föredrar jag helt klart bloggen. Instagram är som en radio som står på. Råkar någon vara i närheten är det kanske någon som lyssnar, annars försvinner sändningen i bakgrundsbruset. På samma sätt blossar instagraminlägg upp en liten stund i folks flöden, på ett oförutsägbart sätt eftersom plattformen har mystiska algoritmer som styr vad som visas, och sedan försvinner de i princip för gott.

    Någonstans här finns den främsta förklaringen till varför jag trots allt föredrar bloggen, om jag måste välja. Jag tycker det är fint att ha ett eget arkiv och att man faktiskt kan nå mina gamla inlägg även nästa år och året efter det om man har lust. Det passar mig. Jag postar inte inlägg dagligen. Nu bloggar jag i och för sig främst för min egen skull, men det känns faktiskt lite slösigt att lägga tid på att skriva inlägg som bara får leva några minuter i ett flöde jag inte själv har någon kontroll över.

    Så är det med det! Jag förstår om många tänker att bloggen är död, men för mig är det den plattform jag helst lägger tid på. Även om jag tycker att det finns många inspirerande bookstagrammers där ute så föredrar jag i princip alltid bloggar framför Instagram. På Instagram följer jag helst mina nära & kära; Vill jag bli inspirerad kring böcker, inredning, växter, matlagning, mode eller något annat läser jag hellre en blogg. Jag är väl lite gammaldags.

    Ett ganska påtagligt bevis på hur viktigt Instagram har blivit på bekostnad av bloggar är väl för den delen att det främst är genom Instagram som författare och förlag hör av sig och erbjuder recensionsexemplar och läsexemplar. Det är såklart jättesmickrande och superkul att få böcker. Det ÄR generöst att skicka en gratis bok till någon. Men när jag ändå är inne på ämnet så måste jag säga att fenomenet är lite svårt. Å ena sidan: generöst, smickrande och kul. Å andra sidan: om det finns en förväntan eller ett krav att jag ska läsa, fota och instagramma (och kanske även blogga) så blir det mer ett jobb än något annat och det tar mycket tid från andra böcker jag hade kunnat läsa. Dessutom måste jag naturligtvis skatta för alla böcker jag tar emot. Personligen tar jag bara emot en bok om jag annars hade köpt den själv. Nu är det ju förvisso så att jag köper och lånar massor av böcker som jag sedan skriver om och visar upp både på bloggen och på sociala medier utan att tycka att det är något konstigt med det. Det är ju dock inget jobb utan något jag gör på min fritid för att jag tycker att det är kul. Prestationskravet och tidspressen är skillnaden för mig. Köper jag en bok gör jag vad jag vill med den: läser den när jag vill, skriver om den när jag får lust. Det blir en annan femma när man har accepterat ett recensionsexemplar, tycker jag.

    Jag tycker hela den där grejen är jätteknepig faktiskt. Det har funnits en utbredd kultur att PR-firmor skickar diverse utskick till influencers eller kontaktar dem och erbjuder t.ex. en rabattkod eller en pryl som tack för ett inlägg. Nu syftar jag inte på bookstagrammare och bokbloggare utan lite större ”livsstils-influencer”, eller vad man ska kalla dem. Jag tror att många som någon gång besökt sådana kanaler de senaste åren har stött på energidrycker, Daniel Wellington-klockor, smink i tjusiga boxar, solglasögon med mera, med mera. Den kulturen verkar vara på utdöende, gissningsvis för att Skatteverket har stramat upp och det har blivit en större medvetenhet om att alla de där pryttlarna och rabattkoderna och grejerna räknas som inkomster. Då är det faktiskt en och annan influencer som blir lite mer försiktig med vad de tar emot och vad de går med på. Ett flak energidryck från en PR-firma är ju sällan en present, naturligtvis, utan något som ges i betalning för att synas på någons plattform. I bokvärlden lever det dock kvar att en gratis bok är fulla betalningen för något som kan upplevas som ett uppdrag och som från Skatteverkets sida räknas som ett jobb. Recensionsexemplar brukar skickas kors och tvärs till redaktioner på vinst och förlust, vad jag förstår, men en redaktion är inte samma sak som en bookstagrammare eller bokbloggare eftersom de sistnämnda inte tar betalt, av någon. Det förvånar mig faktiskt att så många rent av efterfrågar recensionsexemplar på Instagram. Hur hinner de? Vad kostar det dem?

    Det här blev ett spretigt inlägg, men så kan det bli ibland. Nu är min summering över 2020 i alla fall klar och jag blickar framåt. 🙂

  • Gamla boknyheter är ibland mer spännande än nya

    Gamla boknyheter är ibland mer spännande än nya

    Här om veckan var jag på bokcirkelfrukost. En av mina bokcirkelvänner hade rensat bland sina gamla tidningar och delade generöst med sig av äldre nummer av Vi läser. Jag gick alltså hem från cirkeln, inte bara fylld av den inspiration som bokcirkelfrukostar i allmänhet brukar ge, utan också med två gamla tidningar att bläddra i. Jag har nu läst lite ur Vi läser nr 3 från 2009, med en ung Jonas Hassen Khemiri på framsidan, och en lite nyare Vi läser (från 2015).

    Jag tycker om att lyssna på bokpoddar och bokradioprogram och jag tycker om att läsa om böcker i morgontidningens kulturdel och på bokbloggar. Jag gillar att följa bokkonton på diverse sociala medier och jag kollar emellanåt på Babel på SVT. Ibland går jag på författarsamtal eller uppläsningar av olika slag. Det är härligt att få höra om nya böcker och jag känner stor inspiration, faktiskt, men nu inser jag också hur fantastiskt kul det kan vara med riktigt gamla nyheter.

    Det är så härligt när artiklarna inte handlar om böcker som jag förväntas köpa, utan om böcker som jag redan har läst. I den här 10 år gamla Vi läser finns det exempelvis en intervju med Sofi Oksanen. Anna Jörgensdotter, som skrivit artikeln, har läst en av mina favoritböcker, Utrensning, i ”en ofärdig, splitterny översättning på lösa papper”. Själv golvades jag av den där boken några år senare och så småningom vann den Finlandiapriset och Nordiska rådets litteraturpris (bland annat). I en annan artikel diskuteras bokbloggar och en av mina favoritförfattare, Therese Bohman, är i anslutning till detta intervjuad i egenskap av just bokbloggare och omnämns även som redaktör och frilansskribent – det här var uppenbarligen innan hon debuterade som författare och så småningom kom att skriva den fantastiska och augustprisnominerade Aftonland. Det är så kul att läsa allt det här och sitta inne med facit över ”hur det gick sedan”.

    Ur Vi läser nr 3 2009.

    För att inte tala om alla böcker som jag glömt bort och som jag plötsligt påminns om igen och blir sugen på att läsa. Det är nästan lite sorgligt, men en bok förvandlas ju från nyhet till backlist på nolltid nu för tiden. På årets bokrea slumpade man exempelvis iväg böcker som kommit ut så sent som i oktober året innan, böcker som alltså bara var ca 4 månader gamla och redan betraktades som helt passé, uppenbarligen. Det finns många böcker som flimrar förbi utan att man hinner med. Nu blir jag påmind och på sätt och vis mer inspirerad än av alla nya titlar som det tjatas om överallt.

    Det är också kul att slås över hur stort utrymme bokbloggar tydligen hade på den här tiden. Det refereras till bokbloggar lite här och där. Förmodligen ville man vara lite hippa och ”hänga med” i det här ”moderna”. Bokbloggarna verkade betraktas som en lika viktig maktfaktor som kulturskribenter. Det är lustigt att se, för idag är bokbloggar ingenting i de här sammanhangen. Ingen tidning skulle bry sig om vad en bokbloggare tycker, hela blogg-fenomenet brukar betraktas som dött.

    Ur Vi läser nr 3 2009
    Om bokbloggar i Vi läser nr 3 2009. Här hävdas det btw att bloggen Bokhora har 15 000 besökare om dagen, vilket du förmodligen får dividera med typ 15 för att komma fram till den verkliga siffran. Men det är klart att man måste ha tagit bokbloggare på allvar om man allvarlig trodde att det fanns svenska bokbloggare med sådan räckvidd! Hehe.

    Det är svårt att förstå vad man lever i för tid medan den pågår. För mig känns det som att 2009 var igår, men bara av att läsa den här litteraturtidningen påminns jag om att tio år har passerat. Det känns uppfriskande på något sätt.

    Om någon väntar på att det här inlägget ska mynna ut i någon slags poäng så måste jag göra er besvikna, för jag har ingen. Jag blev bara inspirerad att dela med mig av hur kul jag tyckte att det var att läsa en tio år gammal tidning (haha!). Plocka fram gamla tidningar emellanåt, folk! Du kanske (åter)upptäcker något, precis som jag. 🙂

    (Och ibland hoppas jag förresten att bobloggar kan vara just det som t.ex. (aktuella) tidningar inte är: en plats där även ”äldre” litteratur och ”gamla” nyheter får plats, som en liten motvikt till alla andra forum där bara det absolut mest rykande färska får utrymme).