Jag läser inte så mycket just nu, men jag har fått Tusen strålande solar i en tidig namnsdagspresent av mina föräldrar, så jag hoppas på att kunna sätta tänderna i den snart. Jag är full av förväntningar!
En sak som jag inte har missat i litteraturvärlden är dock att det snart kommer en bok som ifrågasätter Mia Erikssons och Liza Marklunds böcker om hur Mia levde gömd undan en före detta pojkvän, som förföljde hennes familj. Jag tycker om både Gömda och Asyl, men några fler böcker hade jag inte tänkt läsa om Mia Eriksson. Någonstans känns det som att det finns en gräns för hur många böcker man kan skriva om ett levnadsöde innan det går från att vara gripande & intressant till att blir upprepningar i ett försök att tjäna lite mer pengar. Inte för att jag missunnar Mia Eriksson några pengar, men världen är full av böcker som jag hellre läser än Mias hemlighet eller Emma (som uppföljarna heter, om jag inte missminner mig).
Hur som helst: varför kommer någon på tanken att skriva en bok om ”sanningen om Gömda”? Är det inte självklart att en bok alltid innehåller ett visst mått av fiktion? Vilken sanning är det läsaren ska få läsa egentligen? ”MIA HETTE EGENTLIGEN JACKLYN!!” Jaha?
Jag undrar om världen verkligen behöver en sådan här bok? I och för sig har jag aldrig förstått varför folk läser Se & Hör eller Svensk Damtidning heller; Smaken är som baken. Jag har i alla fall roligare böcker att läsa än en bok om ”århundrates scoop” om att vissa delar av Mias och Lizas böcker är påhittade. Vad jag inte kan fatta varför en sådan här bok kan få sådan stor uppmärksamhet (eller är det bara jag som hela tiden, den senaste tiden, har lyckats surfa runt på sidor som leder till den här boken?). Finns det inget viktigare man kan grotta ned sig i om man nu vill förmedla stora avslöjanden om något?
