En och annan bloggare, och nu syftar jag inte på bokbloggare i första hand, skriver böcker. Själv läste jag UnderbaraClaras inspirerande stil- och pysselbok UnderbaraClaras garderob tidigare år. Blondinbella är en annan ”storbloggare” som har skrivit flera böcker, nu senast Economista tillsammans med Pingis Hadenius. Blondinbella och hennes ekonomkompis inspirerar inte mig, tvärtom, så jag kommer inte att läsa vare sig den hurtiga ”drick mindre latte, spara pengar”-boken eller någon av de tidigare böckerna, där Blondinbella skriver om sig själv. Det räcker med att titta in på bloggen nu och då så har jag fått min årsdos av unkna värderingar, världsfrånvänd verklighetsuppfattning och annonser, förklädda till inlägg.

En bloggare som alldeles snart är aktuell med en skönlitterär bok är Sandra Beijer, vars blogg jag verkligen följer. Bloggen följer jag för att Sandras klädstil är så sjukt inspirerande och snygg, och för att hon skriver och fotar så bra. Jag tror absolut att hennes kommande ungdomsbok är läsvärd och välskriven. Titeln är Det handlar om dig. Roligt att det finns bloggare som verkligen lägger krut på själva skrivandet. Att Blondinbella får ge ut böcker beror ju knappast på de nyskapande idéerna eller den skarpa pennan utan på att hon är kändis. Tror mer på Beijers bok, om jag säger så.

För ett tag sedan hade Svensk Bokhandel fokus ”Kritikerkris”, där de bland annat tog upp att recensioner får allt mindre utrymme i pressen och att de frilansande litteraturkritikerna får allt mindre i betalt. Jag har faktiskt tänkt på det ibland, att det nog inte är så glassigt att vara litteraturkritiker. Vad är väl nöjet med att läsa en bok om man gör det under tidspress och vad är sedan nöjet att analysera den och sätta den i ett sammanhang, med allt det research som ligger bakom, för att sedan bara få någon eller några tusenlappar för besväret? Vilken timlön!

Ibland undrar man ju vad man själv håller på med, som bokbloggare. För jag får ju ingenting betalt. 😉 Men skillnaden är naturligtvis att det här är min hobby och att mina bokinlägg normalt sett inte är mer omfattande än att de består av några korta stycken med kortkort summering av handlingen och ett extremt subjektivt omdöme. Det kanske tar 10 min att skriva ett inlägg och jag gör det för nöjes skull. Det är skönt att ha den friheten som riktiga journalister liksom inte har. Jag väljer ju också vad jag läser och det kan lika gärna vara ett seriealbum med några år på nacken, som den nyaste boken av Bodil Malmsten.

Men det ger ju också insikten att det här andra, själva litteraturkritiken, har en viktig funktion. Den analys som finns i journalistiska texter om litteratur hittar man inte på bokbloggar och man söker den heller inte där. Om jag är ute efter boktips så litar jag hellre på bokbloggares snabba omdömen än kultursidornas urval av mer eller mindre smal litteratur. Däremot läser jag mycket gärna kulturdelen i DN och vidgar vyerna. För mig är det att läsa om litteratur, inte att hitta till litteratur jag själv vill läsa (och skriva om själv!).

Det vore synd om litteraturkritiken försvann i ännu fler tidningar.. Men utvecklingen går onekligen mot en sakta avveckling.. Så har ju t.ex. SvD bestämt sig för att skrota sin kulturdel(!) och låta kulturdelen få utrymme i huvuddelen istället, vilket ju knappast innebär att det kommer att finnas utrymme för några mer omfattande analyser av samtidslitteraturen…

Jag hoppas att litteraturkritiken hittar sin plats och fortsätter att utvecklas. I tidens anda är det troligare att folk som vill få en överblick över aktuella böcker sneglar på en topplista eller läser några meningar på en blogg än faktiskt läser en ”riktig” bokrecension. Men visst är vi väl fler än jag som längtar efter DN:s ”Boklördag”? 😉

Foto: Piotr Bizior/stock.xchng