Vet ni vad det här är?

Jo, det är en tejpbit som provisoriskt håller ihop min dator eftersom en plastbit som håller ihop gångjärnet har gått av på ena sidan. Hela datorn håller nu på att falla isär i två delar. Jodu. Jag ville inte tro att det var sant först. Datorn är inte ens 2 år, så det är garanti kvar och jag hoppas därför på att få den lagad eftersom det är ett uppenbart fabrikationsfel. Datorn har mestadels stått uppställd på mitt skrivbord. Att en dator för typ 11-12 tkr kan hållas ihop med en dålig plastbit känns närmast otroligt. Det är en mycket bra dator i övrigt. Hög prestanda. Men i två delar gör den inte mycket nytta.

Nu vet ni. Jag är inte beroende av datorer liksom, men det är klart att det känns ovant att vara utan min fina lilla laptop, särskilt eftersom jag använder min dator så mycket (till att hålla kontakt med nära & kära, blogga, greja med foton, spela musik, spela…). Det är min bästa pryl, som jag helst vill pyssla lite med varje dag. Nu får jag vackert invänta strul med en eventuell reparation etc. Mitt bloggande lär ju inte hålla samma tempo som vanligt. Jag känner mig redan superuttråkad. Att blogga är typ det roligaste man kan greja med när man vill göra något kreativt och pyssligt. I alla fall om ni frågar mig, som är helt oduglig när det gäller hantverk, slöjd, DIY… Tondöv är jag också (min sambo, som är musiklärare, hävdar att jag inte alls är tondöv, men omusikalisk är jag tyvärr, trots att jag älskar musik!).

Men vem vet. Kanske hinner jag läsa en och annan bok istället? Kanske är min dator tillbaka innan jag hinner blinka. Who knows?

Håll en tumme för att jag i alla fall får den lagad inom rimlig tid. Jag är så förbannat osugen på att köpa en ny redan.

Idag bloggar jag om att blogga. Hehe. Jag är lite av en veteran och jag vill gärna dela med mig av min erfarenhet. Av flera orsaker. Men först det här: jag har en liten blogg med få besökare (och de blir bara färre 😮 ). En blogg kan vara lite vad som helst idag. Det kan vara en Blondinbella-blogg med hundratusentals besökare i veckan och där företag pumpar in massor av pengar för att få exponering. En blogg kan också vara t.ex. en resedagbok som utspelar sig under några veckor och sedan stängs ned. Bara som exempel. Det jag skriver idag är mina tankar om bloggandet.

När jag började vara närvarande på nätet så var Internet någonting helt annat än vad det var idag. Bloggar existerade inte – den typen av plattformar hade inte uppfunnits ännu och ordet hade inte kommits på. Uppkopplingarna var kassa (= modem; det gick inte att ringa samtidigt och det kostade dessutom pengar per minut, d.v.s. dyrt). Sociala medier var inte alls som idag. Jag var tidigt ute med sociala medier, men Facebook fanns såklart inte när jag var barn, utan då handlade det mer om forum, portaler, chattar och så småningom embryon till dagens stora sociala medier, t.ex. Skunk, LunarStorm med många andra.

Det var en helt annan tid. Bloggar fanns som sagt inte, men en del hade hemsidor. Det var alltså statiska sidor med t.ex. en ”om mig”-sida, några bilder och inte så mycket mer. Det närmsta man kom dagens kommentarssystem och sociala medier-flöden var gästböckerna. Där kunde besökare lämna en liten kommentar. Men de här hemsidorna var verkligen inga levande sidor där det fylldes på med en massa innehåll. Verkligen inte.

Vid den här tiden läste jag om hemsidor i någon tidning – kanske var det Kamratposten. Flera barn som sysslade med hemsidor var i alla fall intervjuade och jag besökte deras hemsidor. Kanske hade jag andra/fler ingångar till fenomenet också; Min pappa prenumererade t.ex. på tidningen InternetWorld. Jag kommer faktiskt inte ihåg exakt hur jag fick upp ögonen för webbsidor. Det verkade kul i alla fall. Och sedan körde jag igång! Från början hade inte heller jag en hemsida med en massa innehåll; Det var liksom inte det som hemsidor handlade om på den tiden. Det handlade mer om det tekniska, koden bakom, och grafiken. När man väl hade gjort en hemsida och ville pyssla lite mer så kunde man t.ex. byta utseende/design eller lägga till ny grafik. Själva innehållet var fortfarande en ”om mig”-sida och inte så mycket mer. Gästböckerna gjorde i alla fall att man hittade till andras hemsidor och det fanns faktiskt ganska många sådana, inte bara de där 3 hemsidorna från KP. Det var ett helt litet gäng 11-14-åringar som surfade in till varandra och skrev i gästböckerna. Det gick också att hitta till varandra genom ”ringar” – långa länkkedjor som var populära på typ 90-talet. En ring alltså? De flesta fattar nog inte vad jag menar, men anslutna hemsidor hade alltså länkar till andra sidor i ringen. Genom att klicka på länkarna så kunde man gå till nästa eller föregående hemsida i ”ringen”. När man klickat sig runt kom man tillbaka där man börjat. Internet var inte större än så på den tiden. 😉 Tjejringen var en sådan länkkedja (såhär såg den ut förresten; den finns arkiverad i något slags digitalt museum).

Jag har ingen bild av hur många barn vi var som höll på med hemsidor. Jag hade ingen bild över det då och jag har det inte nu. Jag kommer tyvärr inte ihåg! Det här var ju också en annan tid, då man inte hittade andra så lätt som idag, när vad som helst kan googlas fram eller hittas på sociala medier. Men jag minns det verkligen som en hel liten värld av tjejer som grejade med hemsidor. Det fanns bara en enda kille som någonsin skrev något i min gästbok. Han minns jag enbart för att det var så märkligt med en kille som grejade med hemsidor. Jag hade nog blivit mindre förvånad om en pojke dök upp på ridskolan (det var också en kvinnlig värld på min tid).

Vid någon tidpunkt (år 2000 faktiskt) så började jag lägga upp sidor där jag skrev om böcker som jag hade läst. Hemsidan blev alltså en bokhemsida som uppdaterades genom att jag kodade och la till nya sidor där jag skrivit några rader om de böcker som jag hade läst. Sedan slog bloggarna igenom. Det kom smarta och lättinstallerade publiceringsverktyg och snart hade jag flyttat över materialet till en sådan. Idag programmerar jag ingen webbprogrammering alls och det gör väl inte speciellt många andra bloggare heller. Nu handlar de flesta bloggar och även min blogg om enbart ”content” och allting runt omkring. Intresset har liksom förflyttat sig. Om det en gång var ett nördigt intresse för programmering så är det idag lite mer en plattform för mig att få skriva på. Jag skriver, jag kommer i kontakt med andra som läser böcker, jag utvecklar mitt litteraturintresse och träffar likasinnade. Det är skoj. Men det var alltså inte så det började. I någon mening.

I alla fall. Den senaste tiden har jag funderat över historieskrivning. Kvinnor saknas ju ofta i historieskrivningen, som ni säkert vet. Man har skrivit om mäktiga män som far omkring och krigar, men inte om kvinnorna som blev kvar på godsen och ägorna och basade över stora gårdar och personal. Som exempel. Det är ett extremt och allvarligt exempel, kan jag tycka, men det finns även andra små exempel och ibland kan jag tycka att det här med hemsidor är ett sådant. Det är också en historieskrivning som pågår just nu. Exakt just idag kan vi välja om vi vill prata om hur få tjejer det är som sysslar med teknik eller om vi vill prata om tjejer som sysslar med teknik. Som ett relevant exempel för mig, alltså. Vad vi väljer påverkar hur vi ser världen och i slutändan vad vi tror om oss själva och vad folk kommer att tro om världen sedan. De här HTML-tjejerna har typ aldrig fått syre förutom i typ Kamratposten -99. Istället diskuteras helt andra saker, typ som att tjejer inte är intresserade av teknik.

Varför snackas det så mycket om att tjejer inte är intresserade av teknik? Att tjejer inte programmerar? Att tjejer inte är så duktiga på datorer? Det är ju lögn. När jag var 12 år hårdkodade jag HTML och CSS i något så primitivt som ”anteckningar”. Det var kanske 100-tals tjejer som höll på med precis samma grej. Vi var inne på varandras hemsidor och berömde varandras validerade kod och snygga design, delade med oss av grafik till varandra och peppade varandra att testa php istället för att bygga upp hemsidor med typ frames.

Idag är det bara att titta sig omkring på närmsta bloggtopplista eller bloggportal. Vilka är det som bloggar? Inte är det många män i alla fall. Jag är medveten om att man inte behöver kunna programmera för att ha en blogg idag, men det är inte det som är min poäng. Tjejer har och har alltid haft ett intresse för nätet. Inte alla, naturligtvis, men ni kanske fattar. Att tjejer finns på nätet och har gjort det länge är fakta. Men det drunknar lätt i något slags allmänt ”lilla gumman”-snack och någon slags absurd tanke om att de enda som spenderar tid framför datorn är svettiga tonårskillar som spelar cs och dricker sockerstinn läsk. Den bilden är fel.

Jag har upptäckt att folk inte riktigt förstår min ingång till bloggen. Alls. Men nu har jag i alla fall skrivit om den här. För jag tycker att min berättelse också behövs i någon slags historieskrivning. Annars glöms det väl bort hur webben såg ut pre-bloggen. Pre-bloggen var det statiska hemsidor, animerade gif:ar, hemsidor med frames, tabeller, iframes… Det var teknikfokuserat och inte speciellt mycket ”content”. Och vi var tjejer som höll på (också).

Vad som händer post-bloggen vet inte jag, för jag är för gammal för det. Men jag kan lova att det finns coola 12-åriga brudar där ute och som snickrar på något som jag själv inte ens har förmågan att plocka upp längre. Tjejer finns på nätet. Det är bara så.

Allmänt tips förresten: Internetmuseum. Jag hittade den sidan när jag surfade omkring medan jag skrev det här inlägget. Det är en liten guldgruva för nostalgiker som mig… Vi som växte upp med nätet innan sociala medier och bloggar… Hehe.

Här är förresten en tidig version av min bokblogg (från 2000-2001). Hemsidan hette ”Bokhyllan” då. Jag har ritat grejerna själv. Att framsidan ser så tom ut beror på att jag fyllde på med länkar och text eftersom. Det här är någon slags tom mall… Ganska gullig sida ändå. <3