De som känner mig och vet att jag är intresserad av böcker (och att bokblogga) har förvånansvärt ofta fördomen att jag inte läser ”kioskvältare” i stil med deckare och andra bestsellers. Nu stämmer det förvisso att jag inte läser så jättemånga deckare längre, men jag ser mig verkligen inte som en person som bara läser ”fin” litteratur. Jag tycker ändå att det är lite spännande med den här uppdelningen som uppenbarligen finns mellan ”bra” och ”dålig” litteratur. Det blir lite extra intressant eftersom många av de riktigt stora försäljningsframgångarna och topplisteböckerna också är sådana som inte riktigt räknas som ”bra” böcker.
Det är extra mycket så nu när influencers (inflytelserika bloggare, youtubers och andra stora sociala medier-profiler) också har börjat ta stor plats i bokvärlden. Genom att redan ha en stor plattform och många följare får de en slags gräddfil och når omedelbart ut till en stor läsekrets. Det finns många exempel på influencers som också har (med)författat böcker. Clara Henry har varit aktuell med sin populära ”mens-bok” (Ja jag har mens, hurså?), Therese Lindgren har skrivit böcker om psykisk ohälsa (Ibland mår jag inte så bra) och om djurrätt (Vem bryr sig?), Blondinbella (Isabella Löwengrip) har skrivit inte mindre än 5 böcker, varav 2 biografier, 1 bok om föräldraskap och 2 böcker om ekonomi. Joakim Lundell (tidigare känd som Jockiboi) gör just nu braksuccé med sin utlämnande självbiografi Monster (en av de bäst säljande fackböckerna 2017) medanClara ”UnderbaraClara” Lidström har skrivit en hel serie med ”gör det själv”-böcker för barn samt ytterligare ett flertal böcker om stil och inredning. UnderbaraClara är snart även aktuell med en bok om psykisk ohälsa. Också Elsa Billgren har några inrednings- och stilböcker i bagaget, men har också skrivit noveller. Sandra Beijer är kanske lite speciell i sammanhanget. Med sin blogg Niotillfem och sina andra kanaler är hon en av Sveriges mest inflytelserika influencers, men hon har också fått uppskattning för sina texter långt innan hon började blogga. Bland annat var hon stor på Sockerdricka, det poesi-community som många hängde på innan sociala medier tog fart på riktigt. Först som stor bloggare blev hon dock erbjuden bokkontrakt och nu har hon hunnit skriva två ungdomsromaner som har fått en hel del uppmärksamhet och fin kritik (åtminstone den första boken, Det handlar om dig, som gav henne inbjudningar till att vara med i Babel och annat creddigt). Kanske hade hon lyckats slå igenom som författare även utan sin blogg, men bloggen lär helt klart ha sänkt tröskeln för att bli utgiven genom att Sandra Beijer, till skillnad från de flesta debuterande författare, faktiskt blev tillfrågad om att skriva en bok och därför redan från början hade bollplank och hjälp i skrivprocessen.
Det går naturligtvis inte att dra en skarp linje mellan ”bra” och ”dålig” litteratur och att koppla det till personers kändisskap. Flera av de influencers jag har räknat upp lägger ned stor omsorg i sitt skrivande (på bloggen) och är uppenbarligen också skickliga på att få ihop skönlitterära texter. Andra har fått hjälp med att skriva sin historia och då är det såklart uppenbart att man vill sälja en kändis berättelse snarare än en litterär text. Det är väl kanske främst de böckerna som inte räknas som ”riktiga” böcker i somliga kretsar.
Det mest intressanta exemplet på skrivande influencers måste dock vara Alex Schulman och Sigge Eklund. Det kanske inte är någon som minns detta, för de senaste åren har nazism varit den totalt dominerande frågan så fort Bokmässan kommer på tal, men för cirka tre år sedan upprördes folk över helt andra, mer bagatellartade grejer, t.ex. att Bokmässan valde att ha kändisar som Alex & Sigge som dragplåster och att det var just de, och inte ”seriösa” författare, som fick vara poster boys. Det roliga med Alex & Sigge är att de har gjort flera mindre creddiga böcker (Tid och Rum – böcker som förmodligen är av mindre intresse för den som inte följer författarna i deras podd), men att de också var och en har ”seriösa” böcker bakom sig. Eklund var en etablerad författare redan innan han och Alex Schulman startade sin populära podcast. Alex Schulman, å sin sida, har fått väldigt fin kritik för både romanen Skynda att älska, där han berättar om sin pappa, och Glöm mig, där han skriver om sin mamma. Med den sistnämnda boken vann han dessutom en skrällseger i Bonniers bokklubbs relativt nyinstiftade pris Årets bok. Många hade nog trott att Malin Persson Giolito låg bra till att vinna priset med sin oerhört framgångsrika bestseller Störst av allt, eller att sociala medier-älsklingen Ett litet liv av Hanya Yanagihara skulle ta hem priset, som alltså delas ut till den som får flest röster i en nätbaserad omröstning. Men priset gick till Schulman. Vid sidan av att Glöm mig är en omtyckt bok, så var det säkert också en fördel att ha många trogna följare som ville gå in och rösta. Jag tyckte mig märka en del (skämtsamt) sura miner bland diverse bokbloggare och bokpoddare där ute och jag har fått en känsla av att Glöm mig inte riktigt, riktigt räknas som tillräckligt ”fin” i det här sammanhanget.
Själv har jag inte läst speciellt många av böckerna som jag har nämnt i det här inlägget och jag kan erkänna att jag inte är så lockad att läsa dem heller. Hade jag varit en trogen följare så hade jag säkert varit sugen på att läsa fler böcker av den här typen, men för mig känns det inte som att t.ex. Monster eller Blondinbellas biografier (som förresten utkom när hon var 20 och 22 år gammal och rimligen bara stod på tröskeln inför ett händelserikt liv värt att återberätta i memoarform) är tillräckligt intressanta i sig själva för att jag ska vilja lägga ner tid på att läsa dem. Så, jo, vare sig jag vill det eller inte har jag nog en egen indelning i ”bra” och ”sämre” litteratur. Det handlar inte bara om kändisbiografier och böcker skrivna av influencers, utan också om en hel del andra fall där jag inte kan föreställa mig att böckerna är speciellt bra. Efter att ha läst några sågningar och utdrag ur Femtio nyanser-böckerna har jag t.ex. en bestämd känsla av att de litterära kvalitéerna är mycket låga i den här serien. Efter att ha provat på någon deckare av Camilla Läckberg och insett att hennes gestaltning är allt annat än bra, så blir jag heller inte så sugen på att kasta mig över hennes senaste deckare, Häxan, som förresten var en av de mest sålda böckerna 2017.
Ibland får jag känslan av att böcker har skrivits övervägande för att dra in pengar och det är väl inget fel i sig, särskilt inte om det kan bidra till att förlag också kan satsa på mindre inkomstbringande titlar (eller rena förlustaffärer). Jag tror att min egen känsla för ”bra” och ”dålig” litteratur främst grundar sig i den här ekonomiska frågan. Mitt hjärta klappar mer för böcker som är skrivna med hjärtat, berättelser som kanske skrivits mot allt sunt förnuft för att berättelserna måste ut. All sådan litteratur är såklart inte bra, men jag tycker bättre om den utgångspunkten än ”okej, här har vi en person med en stor plattform, vilken berättelse kan vi bygga kring hen och sälja?”. Som läsare vill jag liksom inte känna mig lurad när jag tar mig an en bok.
Jag vet inte vad jag ville säga med det här inlägget egentligen. Jag tycker bara att det är intressant med hela frågan om ”bra” och ”dålig” litteratur, särskilt eftersom att det inte finns några klara svar för vad som räknas som det ena eller andra, samtidigt som det är väldigt uppenbart att många/de flesta gör den här uppdelningen – och att de flesta struntar i det och läser den ”dåliga” litteraturen ändå. Nu är jag bokbloggare och skriver vad jag vill, men jag undrar lite hur seriösa litteraturkritiker egentligen gör sitt urval nu för tiden. Det går inte att avfärda böcker som så många läser, men samtidigt ”måste” de här kritikerna fylla sina kultursidor och kulturprogram med seriös litteraturkritik. Jag har ingen aning om hur de gör sitt urval faktiskt.
Tycker du att det finns ”riktig” litteratur och ”sämre” böcker? Eller struntar du fullständigt i sådana etiketter?
Min serie inlägg med summeringar fortsätter! Idag tänkte jag summera vad som hände på bloggen under 2017.
En dag i slutet av april hittade över 500 unika besökare till bloggen. Jag vet fortfarande inte varför! Men det var ju en rolig liten besökstopp, för en vanlig dag har jag runt 200 unika sidvisningar (och det tycker jag är fint det med!). Helst letar sig folk hit på tisdagar klockan 21 och det är genom mobilen som de surfar sig hit.
Många har under året var sugna på att läsa mer om ljudboksappar, inte minst Bookbeat, som är ett av de mest använda sökorden för att hitta hit (även ”vad är storytel”, ”nextory”, ”bookbeat vs. storytel” är vanliga sökord). Men det är ju fint ändå! Jag har till och med haft ett samarbete med just Bookbeat i år. 🙂 Bland de mest lästa inläggen hittar vi alltså min serie inlägg (rätt inaktuella nu!) som handlar om Bookbeat, Nextory, Storytel och Mofibo. Två böcker finns också i sökordstoppen. Den ena är gissningsvis kopplad till folks skolarbeten… Den andra vet jag inte riktigt varför den fått sådan spridning, men kanske för att många tyckte att min sågning var rolig? Böckerna är i alla fall Anna, Hanna och Johanna och Den lilla bokhandeln i Paris. Gissa vilken som är vilken… 🙂 Tusentals människor har också läst mitt gamla inlägg om Grabben i graven bredvid. Är det också en typisk ”skolbok”?
Några andra inlägg i min topp-10 över antal besökare:
10 anledningar att läsa pappersböcker (varför?! vad är det för romantiska pappersboksvurmare som sitter där ute och febrilt letar tecken på att e-boken inte är på väg att ta över världen? 😉 🙂 ).
Ett jättelångt inlägg om vegetariska kokböcker (ett gammalt inlägg, som jag tror att jag har följt upp med flera nya inlägg på samma tema, men folk hittar ändå till den här gamla godingen).
Det sistnämnda inlägget är roligt, för det märks att ämnet engagerar. Det är inte så många av mina besökare som är flitiga i kommentarsfälten. Inte ens nya inlägg brukar få speciellt många, om ens några, kommentarer, men den här gamla godingen får fortfarande nya kommentarer lite nu och då. Katarina Ewerlöf verkar vara en vattendelare…
Besöksantalet säger inte allt om vilka som är årets mest populära inlägg. Om man sneglar på antalet kommentarer så är årets mest populära inlägg snarare:
Det är kul att se vilka inlägg som mina besökare uppskattar mest och vilka inlägg som folk är mest benägna att hitta till när de googlar efter saker. Det är inte alltid de stämmer överens med mina egna favoriter. Nu menar jag såklart inte att jag sitter och skriver trista inlägg bara för att! Men en del inlägg tar lite längre tid att sätta ihop och själva processen kan vara extra kul. Eller också är det bara extra kul för att jag gillar ämnet extra mycket.
Det här börjar spåra ur till ett väldigt list-tungt inlägg, men om jag får fortsätta att lista lite till så kommer här några av mina egna favoriter från året:
Ljudbok och e-bok i mobilen: några funktioner jag saknar. Kan inte någon apputvecklare bara läsa mitt inlägg och fixa till ett och annat i ljudboksapparna? Och apropå ljudboksappar. Jag skrev också ett inlägg där jag funderade över vad vi kan vänta oss framöver när det gäller berättelser skrivna direkt för ljudboksformatet. Jag tycker det är en intressant utveckling på gång (även om jag inte är säker på att jag gillar den!).
Puh. Det blev en hel del inlägg 2017. Och en av många anledningar till att det är så trevligt att blogga är att inläggen inte försvinner för gott i något flöde… 🙂
Jag har bloggat länge (hur det gick till när jag började blogga kan du läsa i det här inlägget t.ex.), Bloggen är ingenting jag håller på med på något megauppstyrt sätt, men jag har haft den så länge att det går på automatik att hålla den uppdaterad. När jag läser en bok så ingår det liksom att jag också skriver ett inlägg om den. Många, eller kanske till och med de flesta, skulle nog tycka att det vore väldigt jobbigt att blogga om böcker, men jag tycker att det är så bra. Tänk bara:
Jag har ett stort arkiv där i princip allt jag läst i mitt vuxna liv finns inlagt. Jag behöver aldrig glömma en bok eller en författare eller vilka böcker som hänger ihop, handlar om liknande saker eller kommer från samma land.
Jag ”måste” alltid fundera några varv kring det jag läser. Även om jag skulle tycka att en bok är småtråkig så måste jag vrida och vända lite mer och komma fram till varför jag tycker som jag gör. Jag är kanske inte megaskicklig på att sätta ord på mina läsupplevelser, men jag har i alla fall blivit bättre, som det känns. Mitt enda omdöme om en bok kan liksom inte vara ”den var bra” eller ”den var tråkig”. Bloggen utmanar mig att se mer. Jag tycker att jag har blivit mycket bättre med åren på att se fler lager i berättelser. Kanske hade jag blivit det även utan bloggen, men jag tror inte det.
De punkterna, ensamma, tycker jag är motiverande! Om jag inte hade en blogg så hoppas jag att jag hade haft någon form av läsdagbok istället, för det skulle kännas så tomt att bara lämna en bok utan någon vidare reflektion och det skulle kännas så rörigt att inte ha någon slags ”kom ihåg”-anteckning kring mina böcker. Men det finns fler grejer som är roligt med bloggen, t.ex:
Jag har svinbra koll på vilka böcker som är på gång, vilka böcker folk snackar om, vilka författare som skriver på något nytt och en massa andra bokrelaterade nyheter som skulle vara svåra att få en överblick över om det inte vore för att bloggen fått mig att prenumerera på nyhetsbrev, ta emot pressutskick, läsa en massa kataloger och följa en massa förlag, författare och bokkonton på sociala medier.
Kanske som en konsekvens av ovanstående så läser jag sällan några bottennapp eller råkar ramla över böcker som är mindre bra. Genom att ha koll så tycker jag mig också ha fått riktigt bra känsla för vilka böcker som är ”min grej” och vilka böcker som ens är värda att läsa.
Bloggen (eller snarare sociala medier) gör det mer socialt att läsa. Själva läsningen är ju allt som oftast en ensamsyssla (om man inte högläser). Och jodå, jag har en del vänner som är bokslukare, inte minst i min bokcirkel, men bloggen och sociala medier håller ändå igång boksamtalet tycker jag. Dessutom hade jag faktiskt inte ens träffat min bokcirkel utan bloggen. 🙂
Författarna kommer närmare. Det är inte jätteofta (förlagsutgivna) författare hör av sig till mig, men några gånger har jag fått mejl eller en tweet eller så. Det hände faktiskt senast här om veckan, då jag fick ett mejl från en författare som hade hittat till min blogg när han sökte efter något helt annat och så hade han sett att jag skrivit om en bok han medförfattat för ca 15 år sedan. Det var överraskande för honom och det var såklart överraskande och kul för mig att han skrev några rader till mig. Jag fick då lite bakom kulisserna-info om arbetet med boken, vilket såklart var intressant. Sådana här grejer händer inte utan en blogg eller sociala medier. Det är så lätt att glömma bort att författare finns på riktigt. 😉 Och då känns det ju lite speciellt att inse att det finns en och annan författare som kanske sitter hemma och liksom bryr sig om vad jag och andra läsare tycker om deras verk.
Det är kreativt att blogga! Jag är inte speciellt händig med handarbeten och liknande och jag är heller inte speciellt musikalisk eller har någon som helst förmåga att måla & teckna. I och för sig sysslar jag med dans, men jag dansar inte på den nivån att jag skapar eget material. Det är egentligen främst genom bloggen som jag får vara kreativ och, så att säga, skapa något för nöjes skull. Det är kul! Jag tror att de flesta kan behöva någon slags kanal för kravlöst skapande av något slag. Jag vet inte vad jag hade riktat in mig på om jag inte bloggade. Jag hade förmodligen inte skrivit i alla fall, för det känns så kämpigt på olika sätt. Jag skriver mycket i mitt jobb (inte skönlitterärt såklart) och det tar tokigt mycket tid allting. Jag har inte ro med sådant. Bloggen är någon slags mild variant av att skriva och det passar mig väldigt bra.
Det var det! Kommer inte på en enda till sak som gör att det känns roligt och meningsfullt att blogga. 😉 Det blev ett långt inlägg, ser jag nu. Många pratar om bloggens död och bla, bla, bla (det har jag också bloggat om förut, t.ex. här). Så tråkigt om det vore så! Tråkigare hobbies kan man ha!
Ibland pratas det om att bloggen är död. Som jag har bloggat om förut så tror jag inte riktigt på det påståendet. Däremot är det uppenbart att boksamtal främst förekommer i andra kanaler, t.ex. på Instagram. Idag tänkte jag tipsa om några Instagramkonton jag följer. Om du vill följa mig på Instagram så heter jag (surprise, surprise!) @bokblomma på insta. 🙂
@alskaromanerär ett konto där jag ärligt talat inte har förstått vem/vilka som ligger bakom. De är i alla fall en av Sveriges kanske proffsigaste bookstagrammare, både bild- och innehållsmässigt.
@edwinsbocker är en boksamlare som brukar visa upp sina fynd från antikvariat och loppisar. Fantastiskt kul att se vilka pärlor till böcker som kan hittas för nästan ingenting!
@eliandbooks är en bibliotekarie som bland annat instagrammar om böcker och om vad som händer på bibblan. Hon har också bloggen Eli läser och skriver, som är en av mina favoritbokbloggar.
@lundin_johanna är en flitig twittrare, bloggare och instagrammare som brukar hålla mig och många andra uppdaterade om aktuella & intressanta böcker, bokfrukostar, bokmässor och författarsamtal.
@mednasanienbok är bokbloggare och en bokcirkelkompis till mig. Hon har också ett instagramkonto som bland annat är fyllt av böcker, ofta från skräckgenren.
Ett inlägg delat av Anna Danielsson (@mednasanienbok)
@saraottoe är en av de som jag har följt mer eller mindre sedan jag själv började med hemsidor och bloggar för decennier sedan. På Instagram har hon ett konto som hon fyller med böcker och julen. Två härliga grejer tycker jag!
Om man, liksom jag, följer skapligt många bokbloggar och bokkonton på Instagram, Twitter och Facebook och dessutom lyssnar på en hel del bokpoddar så händer det då och då att man får en överdos av vissa böcker. Det är helt enkelt lite för många som läser och skriver/pratar om samma bok.
Sommarens största snackis måste nog vara Ett litet liv av den amerikanske författaren Hanya Yanagihara. Boken beskrivs som en stor berättelse om fyra vänner och deras liv i New York och om hur gruppen hålls samman av den framgångsrike advokaten Jude, som har ett traumatiskt förflutet. På instagram finns den omnämnd i cirka 500 bilder, t.ex. av ciccisbokblogg, som finns i inläggstoppen med den här tjusiga bilden:
Ett inlägg delat av Ciccis Bokblogg (@ciccisbokblogg)
Ett litet liv kom egentligen ut för närmare ett år sedan , men det är först nu som intresset tycks ha exploderat. Det kanske krävdes lite extra tid innan hypen skulle bli ett faktum – boken är nämligen på dryga 700 sidor, så det tar säkert sin lilla tid att läsa ut den. En annan faktor som säkert har bidragit till att boken har blivit en sådan snackis just nu är att boken är en av de nominerade titlarna till Bonniers bokklubbars litteraturpris Årets bok. Bonniers bokklubbar har varit skickliga på att marknadsföra priset och de nominerade böckerna i olika sociala medier och hos en mängd bloggare och det verkar som att Ett litet liv har utkristalliserat sig till alla ambassadörers älskling, för det är onekligen den som syns mest.
Självklart är jag nyfiken på den här boken! Men det är såklart också en viss risk att läsa en bok som har höjts till skyarna av så många – böcker kan sällan leva upp till högt ställda förväntningar. Ge mig lite argument för och mot att läsa den här boken! Jag skulle vilja skaffa mig lite sansade förväntningar innan jag ger mig i kast med den. 🙂
En annan snackis, även om det har ebbat ut lite, är Störst av allt av Malin Persson Giolito. Även den här boken är något år gammal och även den är faktiskt nominerad till priset Årets bok. Jag förstår mycket väl att intresset för denna deckare är fortsatt högt. Allt talar för dess fördel: det är en deckare (och vem älskar inte deckare?), den har fått priser, däribland Svenska Deckarakademiens pris för bästa svenska kriminalroman, den har nominerats till ännu fler priser, däribland Augustpriset, Malin Persson Giolito har hörts i Sommar i P1 och hennes bok har dessutom rekommenderats i TV av pappa Leif GW Persson, som ju så många ser upp till. Den här boken har jag faktiskt läst! Med andra ord kan jag själv ge lite argument för och emot att läsa den.
Jag tycker absolut att Störst av allt är en läsvärd bok, men jag tror att många deckarentusiaster kommer att tycka att den är långsam och seg. Till skillnad från mycket annat i genren är inte det här en hetsig, actionfylld berättelse om poliser som jagar brottslingar, utan en ”rättegångsroman”, där läsaren får följa tonåringen Maja under en rättegång, där hon står anklagad för delaktighet i en skolskjutning. Den spänning som det bjuds på handlar om att sakta men säkert redovisa Majas inblandning. Å andra sidan hör inte jag till deckarentusiasterna och kanske just därför gillade jag det här! Rättegångar känns alldeles för byråkratiskt och stelt för att funka på film, men här får man faktiskt en liten känsla för hur det kan kännas för den som står anklagad för ett grovt brott att vara där.
Det här med att blogga som hobby… Ibland kommer inspirationen och inläggen forsar fram, men sedan kommer perioder när man i och för sig kanske har inspiration, men när man eventuellt inte har någon tid att författa några inlägg. En sådan tid har jag haft i januari, som mest har ägnats åt födelsedagsfirande faktiskt (jag har fyllt 30 och har firat det tre helger i rad 😉 ). Därför har mitt lilla förråd med tidsinställda inlägg försvunnit! Det gör ju inte så mycket, såklart. Men min sambo tyckte ärligt talat att det var lite tråkigt för mig. Och vad mer: han hade en lösning. Han föreslog att jag skulle börja läsa Pixiböcker. 😉 De går ju fort att läsa ut, menade han, och då skulle jag ha mycket att blogga om.
Det roliga är att det inte alls är konstigt för en vuxen att läsa Pixi i dessa dagar. Kartago förlag är nämligen precis nu aktuella med Pixi för vuxna. Det finns både en box med Nina Hemmingsson-böcker och en box med böcker av Martin Kellerman. Så… jag kanske får kasta mig över dem, helt enkelt! 😉
Jag fortsätter att summera 2016! Nu har turen kommit till bloggens 2016. 🙂
I år har jag just inte förändrat någonting på bloggen, men bloggat har jag gjort! Och det roligaste som har hänt på bloggen tycker jag själv i någon mening är att min blogg också har hittats av journalister. Jag har både intervjuats om mig själv och bloggandet av Folkbladet och av Göteborgs-Posten angående ljudböcker. Kul tycker jag! Det är så lätt att glömma att folk faktiskt läser det jag skriver..! Men att bli intervjuad angående ljudböcker får mig att inse att en och annan faktiskt har viss nytta av min blogg. 🙂 Under året har jag också fått fler besökare. Det beror på att många har googlat sig till somliga av mina inlägg och det har gjort att jag har dubblerat mitt besökarantal. Det känns också kul!
Vad har folk läst och kommenterat i år då?
Inlägg om ljudboksappar har varit populära! Många har velat läsa mina inlägg om BookBeat, Storytel & Mofibo och Nextory. Det är också några av årets mest kommenterade inlägg.
Mitt gamla inlägg om vegetariska kokböcker har också haft många läsare. Folk hittar till det här inlägget år efter år. Och det är ju skoj! Vegetarisk mat är bra för hälsan, ekonomin och klimatet, så fler borde helt klart äta vegetariskt oftare än vad de gör idag.
Lite oväntat har en hel del också sökt sig till ämneskategorin för böcker som handlar om åldrande. Jag har själv ingen aning om varför just den här sidan har haft så många besökare i år? Den 6:e februari hade den i alla fall över 800 besökare! Någon som har en aning om varför?
Det är inte så många som tar sig tid att kommentera på bloggar ”nu för tiden”. Boksamtal pågår mer på sociala medier, tycker jag. En bok från året som en hel del ville kommentera var i alla fall vattendelaren 😉 Min kamp. Antingen älskar man Karl Ove Knausgårds lååånga böcker om sig själv eller så gör man det inte, tror jag, och det gör nog också att många har något att säga om just den här boken…
Ibland undrar jag vem som läser bokbloggar. Det är inte självklart för mig. Jag gör ju det, men jag är ju också bokbloggare själv. Det känns många gånger som att bokbloggare är en egen liten grupp som sysslar med något internt, typ twittrar bara med varandra på Twitter, kommenterar på varandras bloggar och gillar varandras bilder på Instagram.
Ibland känns den där världen väldigt liten, t.ex. när många små bloggare erbjuds att läsa samma bok och recensera den ett visst datum (även tidningar har recensionsdatum). Jag vet inte om läsare som själva inte har en bokblogg märker av det, men jag som bokbloggare noterar ju när en sådan bok har skickats ut. Plötsligt står det om en och samma bok överallt. För mig, som följer många bokbloggare och i många olika kanaler så blir det lätt lite tjatigt.
Jag menar inte det här som kritik mot någon eller något särskilt. Jag konstaterar bara att det är så. Att plötsligt skriver alla om Stoner, om Odinsbarn, om Djupa ro, om någon annan bok som har åkt iväg i något utskick.
Fast egentligen kunde man som läsare lika gärna läsa om just de där böckerna i en tidning, t.ex. en morgontidning eller ett livsstilsmagasin. Det är samma böcker som roterar överallt – i tidningar, i poddar, på tv och i bloggar. Grejen med bloggar skulle kunna vara något helt annat än att skriva om de vanliga och aktuella böckerna som det tjatas om på alla håll och kanter. Vi är ju cirka ingen som faktiskt tjänar pengar på det vi gör och med det kommer också friheten att göra precis som man vill, skriva om precis vad man vill. Det tycker jag personligen är skönt.
Nu menar jag inte det här som något slags fånigt skrytinlägg eller något. Jag kände bara för att blogga om detta. I en tid när det ofta pratas om ”bloggens död” och liknande så borde en bloggare också fundera någon gång på vad en blogg egentligen är och varför, vilken nisch en bokblogg faktiskt kan utgöra. Personligen har jag bloggen som en plats där jag kan skriva helt kravlöst om sådant som faller mig in. Det är en kul hobby och jag har lärt känna många genom den. Jag varken undviker eller kastar mig över böckerna som det bloggas om överallt, men jag brukar i alla fall vara väldigt restriktiv med att ta emot recensionsexemplar. Om jag hela tiden läste och skrev om de böcker som förlag och PR-firmor föreslår för mig så skulle jag aldrig ha tid att läsa de gamla guldkornen som jag går till bibblan och lånar idag. Tänk vad mycket böcker det finns! Och hur många det är som faktiskt inte kom ut precis nyss.
Det som har slagit mig lite när jag har skrivit om mina favoritböcker från när jag var barn och tonåring är att datorernas och de smarta mobilernas intåg verkligen har påverkat hur jag hittar böcker. Att hitta böcker är något helt annat nu jämfört med då.
När jag var liten spelade biblioteken en mycket större roll än idag. Idag går jag till biblioteket om jag vill läsa någon specifik bok som jag inte har hemma och som inte går att få tag på som e-bok på något enkelt/billigt sätt (t.ex. i min app för ljudböcker eller från biblioteket). Då gick jag till biblioteket och botaniserade bland hyllorna. Eftersom jag bodde i ett mindre samhälle med ett ganska litet bibliotek så var utbudet lite ”sådär”. Jag läste många random böcker kan man väl säga: 70-taliga ungdomsböcker, ännu äldre djurböcker och diverse böcker som jag aldrig har hört talas om vare sig förr eller senare.
Bokklubbar spelade också en stor roll när jag var liten. Jag prenumererade på En bok för allas utgivning och var med i bokklubben Läslusen, Pollux hästbokklubb och någon mer bokklubb som jag inte ens kommer ihåg namnet på. Från de kunde man köpa ”månadens bok” eller ”månadens bokpaket” eller så kunde man beställa böcker från sortimentet. Vilket jag gjorde. Det blev alltså någon slags redaktion som fick inspirera mig till läsning.
Jag köpte också böcker på ett helt annat sätt än idag. När det var bokrea så köpte jag på mig högvis med böcker som verkade intressanta baserat på framsida eller baksidestext eller baserat på att jag läst något från samma författare förut.
Över huvud taget så läste jag ”författare” snarare än böcker på den tiden. Gillade jag en Peter Pohl-bok så gick jag till biblioteket och lånade fler av hans böcker. Tills alla Peter Pohl var utlästa och jag fick hitta någon ny författare att beta av.
Så gör jag inte idag. Som bokbloggare översköljs jag av läsinspiration. Dels läser jag en del andra bokbloggare (och instagrammare, för den delen) och dels blir jag försedd med rätt mycket nyhetsbrev och pressmeddelanden från förlagen. Jag brukar också bläddra igenom de stora förlagens kataloger inför både sommaren, hösten och våren. Vidare lyssnar jag på en drös podcasts med boktema och kollar emellanåt på bokprogram på TV (Babel, alltså) samt läser kultursidorna i morgontidningen (i mitt fall: DN). Det slår mig ofta hur oooootroligt uttjatade specifika böcker kan bli i perioder. Det märks verkligen när ett recensionsdatum har passerat och en viss bok, som marknadsförs massivt, plötsligt poppar upp på alla bloggar, instagramkonton och poddar samtidigt. Och samma författare intervjuas samma vecka både i SVT, Sveriges radio och i tidningen. Vare sig man vill det eller inte så ligger väl de där böckerna och författarna och pockar lite i medvetandet någonstans. Och förr eller senare så läser jag de där böckerna som det surras om. Min fantastiska väninnaär en sådan bok. Det känns som att jag till stor del kommer över mina böcker genom marknadsföring snarare än något annat. Det skrämmer mig lite!
Och jag har inte tid att läsa igenom hela författarskap. Jag har bara tid att läsa de där ”guldkornen” som ”alla” snackar om. Faktum är att jag är ganska avigt inställd till att läsa saker ”på vinst och förlust”. Jag vill inte läsa böcker som jag inte ”tror på” och sållar därför bort böcker som jag misstänker är lite medelmåttiga. Jag brukar använda appen Boktipset för detta. Boktipset gissar betyg på olästa böcker. Jag brukar sällan ta mig tid att läsa böcker som har ett uppskattat betyg lägre än 4. Hehe. Debutanter och egenutgivare riskerar helt klart att filtreras bort av mig.
Men vad ska man göra? Jag tycker ändå att jag får till en bra blandning av böcker. Även om jag faktiskt saknar det där med att gå omkring och botanisera på ett bibliotek (fast jag har nog en romantiserad bild av det där – det är nog inte hälften så roligt som jag tror och jag har verkligen ingen lust att läsa mossiga 70-taliga böcker och annat som man kan råka springa över på ett bibliotek). Och även om jag själv tycker att det känns lite trist att läsa samma sak som ”alla andra” hela tiden.
Att vara med i två bokcirklar är väl det som rubbar mönstret lite, i och för sig. Där kommer jag emellanåt i kontakt med böcker som inte har omnämnts i någon av alla ”kanaler” som jag följer för att få boktips. Tur det!
Hur väljer du böcker?
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.