När Pikej föds på den indiska landsbygden är kastsystemet officiellt avskaffat, men lever ändå kvar. Pikejs familj hör till de kastlösa, oberörbara, och därför kan han t.ex. inte leka med barnen i skolan eller ens sitta i klassrummet under lektionerna. Utanförskapet och klassklyftorna är enorma. När han växer upp är det pappans önskan att Pikej ska bli ingenjör och bygga ett nytt, modernt Indien, men Pikej har inte den talangen och kommer istället att gå sin egen väg. Hans stora talang är istället att han är duktig på att teckna. Han flyttar till New Delhi och lever som hemlös i långa perioder. De småpengar han tjänar får han genom att just rita porträtt (”10 minuter, 10 rupier!”). Porträttmåleriet kommer också att göra honom känd eftersom han också ritar flera framstående indiers porträtt. En dag träffar han en ung svenska, Lotta, och blir förälskad. Lotta stämmer också precis in på en profetia som uttalades om Pikej när han föddes. Profetian sa:
”Han ska gifta sig med en flicka som inte kommer från stammen, inte från byn, inte från distriktet, inte från provinsen, inte från delstaten och heller inte från vårt land.
[…]
Din tilltänkta hustru ska vara musikalisk, äga djungel och vara född i oxens tecken.”
Pikej och Lotta håller ihop under en månad, men sedan åker Lotta hem till Sverige igen och de har bara lite sporadisk kontakt via brev. Pikej längtar dock mycket efter den kvinna som ödet verkar ha valt ut åt honom. Som fattig och kastlös finns dock inte ekonomi att flyga till Sverige – det hade i så fall kostat honom flera års besparingar. Till slut bestämmer han sig: han ska cykla till Sverige.
Boken är baserad på verkliga händelser och det är helt klart en fascinerande historia. Själv hade jag dock trott att berättelsen skulle handla mer om resan och livet i Sverige, men istället uppehåller sig ca 2/3 av boken i Indien. Det är i och för sig intressant i sig att få en inblick i livet för Indiens fattiga och Pikejs tillvaro, men jag tyckte ändå att det blev lite småsegt på något sätt. Det jag gillar bäst är trots allt den fina berättelsen om Pikejs och Lottas förhållande och även de rätt roliga anekdoterna med kulturkrockar, som boken är kryddad med.
Det är förmodligen inte helt lätt att bygga en bok runt verkliga människor, inser jag. Ska det bli en riktigt bra story måste man våga skära bort mycket runt omkring och bygga upp kring det som är bärande i berättelsen. Här känns det som att personerna och berättelserna inte blir riktigt levande eftersom berättelsen berättas kronologiskt och med ganska kortfattade redogörelser för vad som händer Pikej. Lotta har fått väldigt lite utrymme i boken och jag gjorde mig ingen bild av henne över huvud taget.
Det är som sagt en väldigt annorlunda och intressant berättelse, men jag önskade nog lite mer av själva berättandet och jag hade gärna läst lite med fördjupat om vad som möter Pikej i Sverige.
Vad gäller Pikej och Lotta så är det fortfarande gifta och lever lyckliga i alla sina dagar, såvitt jag kan förstå. Härligt!
Några av er känner kanske till Jackie Ferm från dokusåpan Paradise hotel, där hon medverkade 2009. Andra känner kanske till hennes pappa, ”Sveriges farligaste man”, Lars Ferm, eller Lars-Inge Svartenbrandt, som han hette tidigare. Lars Ferm har åkt ut och in på fängelser och anstalter i princip hela sitt liv. Det finns en P3 dokumentär om honom som jag kan rekommendera för den intresserade. Den dokumentären är också ungefär det enda jag har hört om familjen Ferm sedan tidigare, men i den här boken berättar alltså dottern, Jackie, med hjälp av sin sambo, Ola Brising, sitt livs historia.
Jackie Ferm är ungefär i min ålder, men trots att hon inte ens har fyllt 30 så har hon verkligen hunnit genomleva en hel del omskakande upplevelser. Det där med den unga åldern gör för övrigt också att en hel del av de referenser hon gör till populärkultur verkligen är sådant jag själv känner igen. Det är också det enda jag känner igen mig i dårå, men det är inte oviktigt, för det är så sällan biografier och uppväxtskildringar faktiskt utspelar sig på 90-talet och tidigt 00-tal att jag alltid blir lite glad när jag kommer över dem.
Men nu är det alltså inte i första hand en nostalgibok det här är, utan egentligen en bitvis mycket sorglig berättelse om en ung tjej som tar för mycket ansvar för sina småbröder och som knappt har någon fast punkt i tillvaron. Pappan sitter mestadels inne och beskrivs som en charmerande psykopat. Han kan bli kompis med vem som helst, men är aldrig att lita på. Mamman blir misshandlad och när hon till slut bryter med Jackie Ferms pappa så drabbas hon av en hjärnblödning och därefter börjar hon sällskapa med en man som liksom hon hamnar i missbruksproblem. Då splittras hela familjen. Jackie Ferms bröder hamnar i olika fosterhem och själv blir hon placerad på behandlingshem. I lite yngre ålder bor hon på ett hem som beskrivs som ett fängelse med en liten finare fasad och där de boende tjejerna utsätts för psykisk misshandel. Senare kommer hon att bo på ett annat behandlingshem, där de andra boende lider av ätstörningar, självskadebeteende och/eller missbruksproblem. Det är ingen bra miljö, egentligen, för den som är vilsen i tillvaron och egentligen skulle behöva lite normalitet… Under hela tiden brevväxlar hon med sin pappa och hon är beredd att försvara honom och stå upp för honom, trots att han ständigt beter sig illa. När hennes bror går bort i en bilolycka får hon t.ex. ensam, 16 år gammal, arrangera allt runt begravningen, och när stunden är kommen och hon vill att de nära ska ta ett värdigt avsked av hennes bror så kommer pappan med en kvällstidning i släptåg. När det är dags att sprida askan kommer varken mamman eller pappan. Det är verkligen en stor ensamhet och rotlöshet som Jackie Ferm berättar om.
Ja, vilket liv! Det är fascinerande att få höra Jackie Ferms berättelse. Det kanske inte är ett bländande litterärt mästerverk, men en intressant livshistoria. Boken är inte skriven av Jackie Ferm ensam, men det känns ändå ganska ”opolerat” eller vad man ska säga, lite som jag gissar att Jackie Ferm uttrycker sig med egna ord. Det finns heller inget filter för lite mer privata grejer, utan Jackie Ferm berättar väldigt mycket om sitt sexliv, vilket ju kanske känns lite sådär att läsa om, ärligt talat. Hon skriver också rakt ut om andra saker, t.ex. vänner som snyltar och flyttar in i hennes lägenhet och hur hon då själv tycker sig ha rätt att sno grejer från dem. Eller en vän som hon blir sur på och därför tycker sig ha rätt att sno hennes löshår. Eller bara de där skorna som stod på hennes praktikplats och som hon tyckte att hon kunde ”låna” eftersom ingen annan använde dem. Det är som att det finns en egen logik i den här världen där alla är lite småtrasiga och nästan ingen vet hur man ska bete sig utanför en institution… Läsaren får också följa med bakom kulisserna på Paradise hotel och tiden efter, då Jackie flänger runt på krogar och umgås med kändisar. Ett liv som inte direkt leder till något konstruktivt i längden.
Det är svårt att recensera en biografi egentligen, för man kan ju inte uttala sig om någon annans livsberättelse och det här är som sagt ingen avancerad litteratur. Jag vet egentligen inte riktigt varför jag läste den här boken, för jag kände ju just inte till något om Jackie Ferm sedan tidigare och har aldrig sett ett enda avsnitt av Paradise Hotel heller. Men faktum är att jag gillade Jackie Ferms biografi, förmodligen för att den berättar om ett liv som är så himla långt från mitt eget. Tänk hur det kan vara, livet! Så himla märkligt det är att vi alla är så olika och har olika grejer i bagaget. Det finns mycket elände i världen: fattigdom och utanförskap, och även i Sverige finns det helt klart människor som får väldigt otrygga uppväxter. Kanske är det lockande att se ner på dokusåpakändisar. Själv ser jag ner på produktionsbolag som tänker att det är en kul grej att tjäna pengar på att hänga ut trasiga människor i TV… Eller kvällstidningar som profiterar på en familj i sorg.
Lyssnade ni på Elise Lindqvists sommarprat förra sommaren? Det gjorde jag och blev väldigt berörd av hennes berättelse om sitt liv som prostituerad och hur hon idag är på Malmskillnadsgatan nästan varje fredag för att finnas där för tjejer som behöver lite medmänsklighet. Jag såg att det kommer en bok om Elise Lindqvist i höst. Hon har säkert mycket att berätta i sin biografi!
Mina föräldrar har den där fågelboken med inspelade ljud, som ni kanske har hört talas om. Himla mysig, faktiskt! Jag uppmärksammade för ett tag sedan att det också finns böcker med djurljud.
Nu har förlag Max Ström steppat upp ännu en nivå. Nästa bok med ljud blir en Evert Taube-bok med Sven-Bertil Taubes urval av musik. Coolt!
Det är oktober och Susanna Alakoski reser med tåg kors och tvärs för att föreläsa. Där hemma ligger akter och journalanteckningar som handlar om hennes familj: mammans självmordsförsök, Susannas fosterhemsplacering, misshandel, brorsans stölder… Magen är i uppror och tanken på det kyligare vädret kan inte lämna henne i fred: hur ska alla hemlösa klara sig när vintern kommer?
Inte allt för långt efter det att den här boken kom ut i höstas så svängde intresset för frågan om fattigdom. Efter reportaget i Uppdrag granskning, där Janne Josefsson åker runt och raljerar kring att det inte finns några fattiga barn i Sverige, så tappade den känsliga medelklassen intresset för att bry sig om barn i fattigdom. Jag hamnade för bara någon vecka sedan i en pinsam jobblunch där jag insåg att jag satt bredvid människor som tror att barnfattigdom i Sverige handlar om att barn inte har råd att ha en egen iPhone. Och visst är det ett svårt begrepp, det där med fattigdom, särskilt om man betänker att fattigdom närmast har en annan betydelse i länder där klassklyftorna är större och fattigdomen helt enorm.
Ändå är det ju oerhört futtigt att förneka att fattigdom finns och de som bara skakar av sig hela frågan om klass, utanförskap och fattigdom borde verkligen läsa den här boken för att få lite perspektiv. Alakoskis dagbok är ett viktigt reportage om hur fattigdom slår mot människor. Det handlar inte om iPhones. Det handlar om utanförskap, att ta för mycket ansvar som barn, att inte kunna ta sig ur fattigdomen. Den handlar också om att kunna ta sig ur utanförskapet och fattigdomen, men leva med ständigt dåligt samvete och att ständigt oroa sig över sina nära och kära som inte har tagit sig därifrån.
Jag tycker verkligen om den här boken. Den skakar om och är intressant. Dessutom skriver ju Alakoski så bra! Oktober i fattigsverige är en bok med luftig text där en del stycken bara är några rader. Men pricksäkert lyckas hon hela tiden skriva berörande.
Utøya den 22 juli 2011, ni vet vad som hände. En av de som befann sig på ön var Siri Sønstelie, som var på sitt första AUF-läger när allting plötsligt blev en obegriplig mardröm och hon och de andra ungdomarna var tvungna att fly för sina liv och försöka gömma sig undan det som man vid det laget inte hade en aning om. Vem sköt? Varför? Hur många? När kommer någon och hjälper?
Väldigt klaustrofobiskt.
Samtidigt, i bombade Oslo, kör pappa Erik Sønstelie omkring när han får ett telefonsamtal från sin dotter och förstår att hon menar allvar. Det är inte lek. Det är någon som skjuter. Han kör direkt mot Utøya, trots att han egentligen inte kan vägen och sammanstrålar med andra anhöriga i något som är lite av ett kaos där ingen har information och ingen kan bekräfta något av de besked som ändå lämnas. Hur många är dödade? 10? 30? Fler? Vem ska få ett samtal från sitt barn och vem kommer aldrig mer att få återse honom/henne?
Eriks och Siris gemensamma bok är intressant skildring av vad som hände den där dagen för de som var där, och vad som hände efter. Det går inte att bedöma de litterära kvalitéerna av en sådan här bok. Man kan bara läsa och gripas, faktiskt. Boken berättar också om vad som hände några av Siris bekanta: ungdomar som också var på ön och som på grund av sitt utseende och/eller invandrarbakgrund blev gripna på plats… Författarna är inte utan kritik till polisens agerande; inte minst belyser de vilken tid det tog innan någon kom dit och att det under hela tiden fanns en helikopter som bara stod i Oslo och väntade. Jag har inte följt Utøya-fallet särskilt noga, så för mig var den på vissa plan en ögonöppnare.
I En storm kom från paradiset berättar Johannes Anyuru om sin pappas, P kallad, långa väg från hemlandet Uganda till Sverige. När boken tar sin början är han fängslad i Zambia, där han fått jobb som besprutningspilot, men där han inte får stanna. Han har varit i Grekland och utbildat sig till stridspilot för att kunna strida i Ugandas flygvapen, men Idi Amin har tagit makten och P har flytt och kan heller inte återvända till sitt hemland. Det är en spännande berättelse om hur P försöker ta sig vidare och för mig var det också en ganska välbehövd liten historie- och geografilektion.
Men det som jag fastnar för mer än själva berättelsen är trots allt språket. Anyuru är även poet, och det kanske inte är en förklaring, men han skriver ju verkligen fantastiskt. Språket bara vindlar sig över sidorna med den ena mer förbluffande formuleringen efter den andra. Allt sitter perfekt.
Den är också fascinerande kort. Andra författare hade säkert fastnat i att beskriva alla händelser kronologiskt och uppehållit sig för länge kring fakta och andra redogörelser, men Anyuru kan konsten att skriva tight och att låta saker skymta mellan raderna. Det gör att boken ibland blir lite svår att ta sig igenom. Det är koncentrerat. Men bra!
Jag har haft ljudboksversionen av biografin Gösta Ekman: Farbrorn som inte vill va’ stor i lurarna ett tag. Ska jag vara ärlig så känner jag nästan bara igen Gösta Ekman från de första Jönssonliganfilmerna (och lite från Papphammar om det repriserats på typ Minnenas television..), men jag har haft stor behållning av att lyssna på den här boken i alla fall. Det är verkligen en lång och bred karriär Ekman kan se tillbaka till och i den här boken sammanfattas allting, inklusive åren som hjälpreda åt Ingmar Bergman. Kul att höra om hur det kunde gå till! Den täcker också upp lagom dos privatliv och familjeliv, men jag tycker absolut att den är roligast och bäst för alla ”bakom kulisserna”-grejer som Ekman delar med sig av. Fin bok! Säkert är den dessutom ännu finare som pappersbok, där jag antar att den också innehåller foto och illustrationer.
Jag har ärligt talat inte känt till mycket om livet i Ryssland under Sovjettiden, men efter att ha läst Tanja Dianovas lilla självbiografi En människa föddes i Moskva känner jag att jag har fått ett fint porträtt av hur livet kunde se ut.
Dianova berättar utvalda episoder ur sitt liv i en kronologisk ordning. Det börjar således med barndomsminnen, där hon berättar att det gällde att ställa sig i kö så fort det uppstod någon sådan. Varubristen var så enorm att det var värt att köa, även om man inte visste vilka varor som fanns att köpa eller om man ens skulle lyckas komma fram till butiken innan varorna tog slut. Hon berättar om Sovjetsångerna och Leninberättelserna som de fick lära sig från det att de var små och att de verkligen kändes sig lyckliga och som att de bodde i världens bästa land. Sedan kommer författaren in på tiden när Sovjet föll och människor som levt hela sitt liv under kommuniststyre plötsligt skulle förstå hur en marknad fungerar. Inflationen var grotesk och fattigdomen enorm. Det behövdes en stor portion idérikedom, styrka och vilja för att klara sin försörjning.
Jag blev verkligen berörd av den här boken. Den har öppnat mina ögon för hur livet kunde se ut i Sovjetunionen/Ryssland och den har också bjudit på en intressant och inspirerande berättelse om hur man kan klara motgångar och ta sig vidare.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
När Pikej föds på den indiska landsbygden är kastsystemet officiellt avskaffat, men lever ändå kvar. Pikejs familj hör till de kastlösa, oberörbara, och därför kan han t.ex. inte leka med barnen i skolan eller ens sitta i klassrummet under lektionerna. Utanförskapet och klassklyftorna är enorma. När han växer upp är det pappans önskan att Pikej ska bli ingenjör och bygga ett nytt, modernt Indien, men Pikej har inte den talangen och kommer istället att gå sin egen väg. Hans stora talang är istället att han är duktig på att teckna. Han flyttar till New Delhi och lever som hemlös i långa perioder. De småpengar han tjänar får han genom att just rita porträtt (”10 minuter, 10 rupier!”). Porträttmåleriet kommer också att göra honom känd eftersom han också ritar flera framstående indiers porträtt. En dag träffar han en ung svenska, Lotta, och blir förälskad. Lotta stämmer också precis in på en profetia som uttalades om Pikej när han föddes. Profetian sa:
Det är oktober och 
I En storm kom från paradiset berättar Johannes Anyuru om sin pappas, P kallad, långa väg från hemlandet Uganda till Sverige. När boken tar sin början är han fängslad i Zambia, där han fått jobb som besprutningspilot, men där han inte får stanna. Han har varit i Grekland och utbildat sig till stridspilot för att kunna strida i Ugandas flygvapen, men Idi Amin har tagit makten och P har flytt och kan heller inte återvända till sitt hemland. Det är en spännande berättelse om hur P försöker ta sig vidare och för mig var det också en ganska välbehövd liten historie- och geografilektion.
