Den dag jag blir fri: En bok om Katarina Taikon av Lawen Mohtadi
I Den dag jag blir fri berättar Lawen Mohtadi om Katarina Taikons liv och engagemang för romers rättigheter. Boken är också en skildring av romernas situation i Sverige under 1900-talet. Det är inte en speciellt upplyftande läsning. Här beskrivs hur romer förföljs, inte kan gå i skolan och har mycket små möjligheter att bosätta sig någonstans. Det här är en grupp som lever med helt andra rättigheter och möjligheter än Sveriges övriga befolkning. Det kanske mest beklämmande är att veta att romer än idag förföljs och behandlas mycket illa. Den dag jag blir fri ger på så sätt en viktig historielektion och blir en pinsam påminnelse om att det är hög tid att någonting händer och att förföljelsen och diskrimineringen av romer upphör.
Taikons levnadsöde är såklart också intressant. Läsaren får följa henne under hennes tuffa uppväxt och upp i vuxen ålder när hon börjar engagera sig för politiska frågor och inleder sitt författarskap. För många är Taikon såklart välkänd för böckerna om Katitzi, som är baserade på hennes eget liv. I boken skildras hur verkligheten såg ut: vad Taikon ville säga i böckerna om Katitzi och vad hon faktiskt tonade ner. Berättelsen om Taikons uppväxt är kantad av misshandel, otrygghet och hårt arbete, men såklart finns också mycket fint, som gemenskap, systerskap och en stolthet som hon vägrar att släppa.
För att berätta om Katitzi har Mohtadi bland andra intervjuat Katarina Taikons syster, Rosa Taikon, och dotter, Angelica Ström. Det enda som saknas för mig är Katarina Taikon själv, som naturligtvis inte har kunnat få röst i just den här boken, då hon avled redan 1995. Det är sorgligt att Katarina Taikon inte fick fler år: att hon inte kunde skriva fler böcker och fortsätta att vara en viktig röst för romerna. Jag hade gärna hört mer från Katarina Taikon själv. Jag gissar att jag måste läsa Katitizi-böckerna snart.
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill ta del av Katarina Taikons fascinerande livshistoria och lära sig mer om romernas situation under 1900-talet.
Betyg: 3+ tivolin av 5.
Citerat ur Den dag jag blir fri
”Katarina Taikon var 31 år när hon kom ut med sin första bok, Zigenerska. Hon hamnade på ett sätt rätt i tiden. Under 60-talet stod välfärdssamhället på sin höjd. Sverige intog en ledande roll som företrädare för jämlikhet och rättvisa för världen folk. Den nationella självbilden byggde på en idé om att Sverige var en plats fri från rasism, eller, som det ibland kallades, ”minoritetsproblem”. Men under samma tid inträffade något helt annat. Romers krav på bostäder, skolgång, arbete och ett liv fritt från rasism möttes av en kompakt mur av motvilja, hån och förakt, både från det officiella Sverige och från befolkningen i övrigt. Detta förhållande, mellan den dominerande historieskrivningen och de faktiska villkoren, är 1960-talets stora paradox.”
Den dag jag blir fri: En bok om Katarina Taikon av Lawen Mohtadi
Om den dag jag blir fri, Katarina Taikon och Lawen Mohtadi
Katarina Taikon (1932-1995) var en svensk författare av romsk härkomst. Hon debuterade 1963 med den självbiografiska boken Zigenare, men är kanske mest känd för Katitiziböckerna, som också bygger på hennes eget liv. Taikon lärde sig inte skriva förrän i tonåren. Som rom var hon nämligen inte välkommen att gå i skola som andra svenska barn. Under sin levnad kom Taikon att bli en stark och viktig röst för romernas rättigheter. 1982 drabbades Taikon av hjärtstillestånd, endast 50 år gammal, och drabbades av svåra hjärnskador. Efter 15 år i koma avled Katarina Taikon 1995.
Lawen Mohtadi (född 1978) är en svensk journalist, författare och regissör med kurdiska rötter. Hon skriver idag för bland annat DN och jobbar också som redaktör för förlaget Natur & Kultur. Den dag jag blir fri är hennes kanske mest uppmärksammade bok. 2015 omarbetades den till film (med titeln Taikon). Mohtadi twittrar under @lawenmohtadi.
”Hösten 1963 utkom Katarina Taikons debutbok Zigenerska. Hon var 31 år, hade nyligen lärt sig läsa och skriva och blev över en natt talesperson för romernas kamp för lika rättigheter i Sverige. Tillsammans med andra aktivister och kulturpersonligheter kämpade hon för att tömma tältlägren som romer bodde i och för deras rätt till skolgång. Hennes krav på inkludering väckte starka reaktioner, både på grund av ren fientlighet mot romer men även utifrån en idé om att romer varken kunde eller ville leva inom det moderna samhällets ramar. Katarina Taikons livsprojekt blev att utmana den synen. Katarina Taikon (19321995) föddes i ett tält utanför Örebro. Hon är mest känd för sin självbiografiska barnboksserieom Katitzi. Den dag jag blir fri är den första biografin om henne.”
Min kamp är Karl Ove Knausgårds uppmärksammade självbiografiska romaner, som kom ut på svenska i 6 delar mellan åren 2010 och 2013 och består av svindlande 4000+ sidor. Det är alltså med en enorm detaljrikedom som Knausgård berättar om sig och sitt liv. Hur mycket som är fiktion och hur mycket som är sanning är väl i och för sig inte gott att veta och förmodligen är det inte speciellt viktigt för läsaren att reda ut det heller.
Jag har aldrig haft lätt för tjocka böcker. Jag tycker om korta, tighta berättelser. Sedan hörde jag en intervju med Kristina Sandberg, som har ägnat cirka 1500 sidor åt att skildra livet för den fiktiva karaktären Maj, som är hemmafru i Örnsköldsvik. Sandberg menade att sidantalet i sig var viktigt för henne: det var meningen att den berättelsen skulle få ta plats, rent fysiskt. Det var en tankeställare för mig att höra Sandberg berätta om Maj-böckerna. Jag hade sällan tänkt på tjocka böcker som något annat än dålig redigering tidigare.
Det är här som det blir lite komplicerat för mig. Jag älskade att läsa böckerna om Maj och att få ta del av ett livsöde för en helt vanlig, bortglömd person, så att säga. Vem hade någonsin ägnat 1500 sidor åt att berätta om hemmafruar tidigare? Knausgårds omfattande verk är något annat. Vem har läst 4000 sidor om en västerländsk, medelklassman? Oj, hoppsan, det har vi ju såklart gjort allihop, många gånger om.
Nej, det här blev ingen storslagen läsupplevelse för mig. Jag gillar i och för sig uppväxtskildringar och Min kamp, som den första delen i serien heter och som är den bok som jag har läst, handlar mycket om Karl Oves uppväxt, hans dåliga relation med sin far och boken hoppar också till tiden efter faderns död och hur Karl Ove försöker att försonas med fadern och minnet av fadern samtidigt som han städar ur sin farmors hem, där den alkoholiserade pappan har bott i slutet av sitt liv. Det är välkomponerat och välskrivet och på många sätt en läsvärd berättelse, men för mig fastnar det när så mycket kring Min kamp och de efterföljande delarna handlar om formatet, snarare än berättelsen. De enskilda scenerna och händelserna är överskuggade av allt snack kring formatet, kring omfattningen, kring detaljrikedomen, kring den ”nyskapande” tanken att skriva såhär mycket om sig själv. För mig är formatet i grunden ointressant när det gäller självbiografiska romaner. Jag vet inte vem eller varför som behöver ta såhär mycket plats, rent fysiskt. Då föredrar jag t.ex. Bodil Malmstens eftertänksamt och poetiskt komponerande texter. I hennes biografi, Mitt första liv, ägnar hon några få stycken för att berätta om det dramatiska när hon försöker att ta sitt liv. Hon skriver några få stycken, som tränger rakt in i hjärtat och berör på djupet. Sådant imponerar på mig. Knausgårds berättande gör mig mest av allt irriterad.
En kul anekdot apropå detaljrikedomen i Min kamps och alla hyllningar av Knausgårds verk: jag hörde i en intervju, som jag tyvärr inte har hittat igen, att någon sagt till Knausgård någonting i stil med att ”han skulle kunna skriva en bok om att skita och folk skulle läsa den”. Och då gjorde han det. Texten finns i essäsamlingen Själens Amerika och boken har förmodligen sålt som smör. Läsarna älskar Knausgård, oavsett om han skriver om en alkoholiserad pappa eller om han skriver om hur han bajsar. Det i sig är fascinerande, men mig imponerar det inte på.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en av 10-talets största litterära snackisar och en självbiografisk roman skriven med en sällan skådad detaljrikedom.
Betyg: 3 tomflaskor av 5.
Om Min kamp och Karl Ove Knausgård
Karl Ove Knausgård (född 1968) är en norsk författare, bosatt i Sverige. Han debuterade 1998 med romanen Ute av verden, men är kanske mest känd för sitt självbiografiska mastodontverk Min kamp, som kom ut i 6 delar mellan 2009 och 2011 (på norska). Efter Min kamp har Karl Ove Knausgård främst skrivit essäer. Hans senaste bok är Hemma – borta, som kom ut 2014. Hemma – borta består av en brevväxling mellan Knausgård och Fredrik Ekelund där de diskuterar sommarens fotbolls-VM.
Översättare: Rebecca Alsberg.
Originalets titel: Min kamp.
Utgivningsår: 2010 (första svenska utgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 442.
Andra delar i serien: Min kamp 2, Min kamp 3, Min kamp 4, Min kamp 5, Min kamp 6.
Andras röster: Boktoka, DN.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”Min kamp är Karl Ove Knausgårds mäktiga självbiografiska roman. Första delen inleds med en svepande beskrivning av varje människas slutpunkt, döden. Det är runt detta ofrånkomliga faktum boken kretsar, från barndom till vuxenhet.
I centrum står en far som i hela sitt liv agerar på ett sätt som gör honom onåbar och omöjlig att förstå. Boken utgår från Karl Oves nuvarande situation med fru och två små barn i Malmö. Han skriver personligt om hur han tvingats sluta dricka eftersom han då tappar kontrollen och gör sig själv och andra illa.
Så kommer telefonsamtalet från brodern med besked om faderns död. Det som följer är ett hårt uppvaknande och en begravning av en far han aldrig kände.”
Lars Lerin är helt klart akvarellteknikens mästare. Innan jag såg något verk av honom så förstod jag inte alls poängen med akvarell. Jag visste över huvud taget inte vad akvarell kan vara. Nu vet jag mer. Jag är helt tagen av Lerins bilder, som trots vad man kanske kan tro om akvareller, är alldeles knivskarpa och inte sällan är mörka men med flödande ljusstråk.
I Axels tid illustrerar Lerins makalösa akvareller en biografi över Axel Florin, en skicklig skulptör, som var verksam i Munkfors, där Lerin själv växte upp. I text, men framför allt i bild, skildras livet på den lilla bruksorten och Florins skulpterande som växer sig från en liten hobby till något stort. Det är kul att få följa Florins resa och hur han trots de relativt knappa förhållandena ändå vågar, eller kanske måste, satsa på konsten. Konsten jagar ut honom till möten och människor, som om konsten i sig är en tvingande kraft för honom. Jag tyckte att det var riktigt intressant att få läsa om en konstnär och hans liv och drivkrafter.
Men mest njuter jag såklart av akvarellerna. Lerin målar miljöer, svunna tider och människor – inte sällan målar han faktiskt fotoalbum, vilket är härligt meta på ett sätt. Han lyckas faktiskt med konststycken att få bilderna av fotografierna att kännas mer levande än vad kanske fotografierna skulle vara om de hade visats rakt upp och ner. Jag kan just ingenting om konst, men ett vet jag: Lerins akvareller är tekniskt sett helt otroliga och de kan verkligen beröra.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill förtrollas av akvareller från Sveriges främsta akvarellmålare och samtidigt läsa om ett fascinerande konstnärsliv.
Betyg: 5 smedjor av 5 (för illustrationernas skull).
Citerat ur Axels tid
”En dag på fabriken när jag stod och såg ned i en låda med stålull, klack det till i mig. Jag tyckte att jag såg en fågel i lådan. Jag såg efter en gång till, tog upp fågeln och började förfina den. Jag nöp och klämde tills det blev en verklig fågel som jag knöt fötter av ståltråd till. Fantasin löpte. Jag gjorde fler fåglar. Och björnar och hundar och elefanter. Allt styvare blev jag och arbetskamraterna skröt om mig.”
Om Axels tid och Lars Lerin
Lars Lerin (född 1954) är en svensk konstnär och författare, bosatt i Värmland, där han också drivet museet Sandgrund. Han räknas som en av Nordens främsta akvarellister. Många av hans akvareller finns i hans böcker, t.ex. Naturlära, för vilken han förärades Augustpriset i kategorin årets svenska fackbok 2014. Lerin har också kommit att bli en TV-personlighet och omtyckt röst i radio. 2012 medverkade han i sin guddotters, Sara Broos, dokumentärfilm, För dig naken, som handlar om Lars Lerins sökande efter kärleken och hans förhållande till Manoel ”Junior” Marques, som han är gift med sedan 2009. Lars Lerin har sommarpratat och vinterpratat och kommer att hålla sitt andra vinterprat på juldagen i år.
Utgivningsår: 2015 (Albert Bonniers förlag).
Antal sidor: 118.
Andras röster: Dalademokraten, DN.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
Lars Lerin växte upp i bruksorten Munkfors i Värmland, och drömde redan som ung om att bli konstnär. Han hittade tidigt en förebild och en mentor i sin närhet. Axel Florin föddes i Munkfors 1907 och försörjde sig som fabriksarbetare. Florin lyckades bli antagen till Slöjdföreningens skola i Göteborg och studerade där under en kort period – han hade helt enkelt inte råd att stanna kvar särskilt länge. Under hela livet fortsatte han dock att skapa på sin fritid, och vann ett visst erkännande som skulptör. Sin ateljé hade han i ett uthus, där den tonårige Lars också fick stå och måla.
I Axels tid berättar Lars Lerin rakt och osentimentalt om ett livsöde som ligger så nära oss och ändå känns så avlägset. Boken illustreras dessutom av hans fantastiska målningar av hus, miljöer och människor som nu är borta.
Liksom i Naturlära visar Lars Lerin att han inte bara är en framstående akvarellmålare utan också en lyhörd och känslig författare, som kan skapa stämningar och närvaro i både ord och bild. Axels tid blir ett dokument över en försvunnen värld, men också en konstnärs hyllning till en kollega – en skildring av skapandets villkor och det obetvingliga behovet av att uttrycka sig genom konsten.
Jag såg att Jan Lööf fyller 75 år i år. Lööf har ju skrivit och/eller illustrerat barnböcker som t.ex. Sagan om det röda äpplet, Skrot-Nisse, Födelsedagspresenten m.fl. Snacka om nostalgi när man se de här framsidorna!
I år firas för övrigt Lööf bland annat med boken Jan Lööf: 75 år av dumheter. Där berättar Lööf om sitt liv, sitt arbete, sina inspirationskällor m.m. Den innehåller också en massa material som inte publicerats tidigare: teckningar, affischer, collage, målningar och fotografier. Kul bok! Den skulle jag gärna bläddra i.
Flickan med de röda skorna är Maria Housdens egen berättelse om när hennes 2-åriga dotter, Hannah, drabbades av cancer. I korta kapitel berättar hon om den omtumlande tiden. Det är naturligtvis en gripande berättelse och som alltid när det gäller personliga berättelser av det här slaget så är det svårt att recensera den. Här är det ju själva berättelsen i sig, livsödet, som är det centrala och inte de litterära kvalitéerna.
Jag tycker hur som helst att det är en fin bok och författaren har gjort en bra avvägning mellan vad som ska tas med, tycker jag. Det är säkert inte det lättaste att avgränsa sig, men hon har valt scener som berättar mycket om hur hela familjen påverkas av cancern och hon delar också med sig med en hel del detaljer, ibland kanske fåniga sådana, i sammanhanget, som ger en viss känsla för den bottenlösa sorg och den absurda situation det är att förlora sitt barn. T.ex. berättar hon om att hon inte vågar gå och kissa i rädsla för att missa det ögonblick när Hannah är på väg att lämna dem.
Vad jag, som icke-troende, kanske hade önskat är väl egentligen lite mer fördjupning kring människorna och relationerna, snarare än all andlighet som författaren har valt att ta med. Men det säger kanske mer om mig än om boken, i och för sig.
Konsten att vara kvinna beskrivs som en självbiografi, men jag läser den mest som en underhållande krönikesamling. Boken består av ett antal kapitel, där Moran med utgångspunkt från sig själv tar upp feministiska frågor på ett roligt sätt. Det är inte direkt faktaspäckat eller torrt, utan mer så att det känns som stand up-material. Ett tankeväckande sådant. Jag valde att lyssna på ljudboksutgåvan, som är klockrent inläst av Rachel Mohlin, och det känns som ett bra drag. Det här funkar verkligen bra att lyssna på.
Moran skriver om bröllop, onani, att föda barn och att göra abort. Allt går att skriva om och allt går att skoja om. Det känns befriande och skönt att någon gör just det. Bara det att vara kvinna och rolig, kan i många sammanhang framställas som motsatser, men det här lockar verkligen fram ett och annat gapskratt. Samtidigt drabbas jag av det som jag ganska ofta drabbas av när jag läser texter där humorn bygger på att läsaren, som del av något slags kollektiv, ska känna igen sig. Det är långt ifrån alltid jag kan identifiera mig med de situationer och känslor som poppar upp. Med det sagt så tycker jag fortfarande, trots allt, att det funkar.
Det här är både roligt och tankeväckande. Ibland glittrar det till och blir helt briljant, nästan så att man önskat att det fanns lite mer, lite mer fakta att ta med sig, lite mer underlag för en diskussion. Nu tycker ju jag, som sagt, att det här är en väldigt bra bok att lyssna på, men kanske finns det också avsnitt som man vill bläddra tillbaka till och läsa i sin egen takt. Det ska bli intressant att diskutera Morans biografi i bokcirkeln. Kanske har de andra, om de läst pappersboken, läst den på ett lite annat sätt än jag själv. Jag gillade den i alla fall! Men även om feminism är centralt i boken så är det inte djupare kunskaper i just det ämnet som jag tar med mig.
En dag tar det stopp. Nina Åkestams karriär på en prestigefull reklambyrå har pekat spikrakt uppåt, men en dag rinner det över och Åkestam inser att hon har jobbat sig till utmattningsdepression. Meningen med hela skiten är en biografi, där Åkestam berättar om den här tiden och tiden efteråt, men den också en personlig betraktelse över hur vår generation kan förhålla sig till arbetslivet och komma underfund med hur vi vill jobba och vad vi vill uppnå i livet. Åkestam delar också med sig av några praktiska övningar, som kan vara en hjälp på vägen.
Det är personligt, klokt och välformulerat. Fokus är inte så mycket på tips om hur man jobbar sig till drömjobbet, som tankar kring hur man över huvud taget kan komma fram till vad man vill göra. Kanske är det inte en bok för alla, men för egen del kände jag stor igenkänning. Det gäller inte minst när Åkestam skriver om att göra icke-val:
”Mognad handlar dessvärre inte om att vakna upp en dag och veta precis vad vi vill. Det handlar snarare om att lära sig leva med insikten om att vi nog aldrig riktigt kommer att veta.
Men det visste ju inte jag när jag stod där med mina slutbetyg och funderade på vad jag skulle göra med dem. Så jag gjorde det folk i alla tider har gjort för att stoppa hjärnan från härdsmälta: jag gjorde ett icke-val och sköt upp beslutet på framtiden. Jag började plugga ekonomi på Handelshögskolan i Stockholm.”
Alla dessa val. Dessa möjligheter. Andras förväntningar och ens egna förväntningar. Och en arbetsmarknad som är så svår, så svår att komma in på att man inte vågar tänka efter eller säga nej. Jag kan tänka mig att vissa blir närmast provocerade av en sådan här bok, för visst är det lite löjligt att folk jobbar sönder sig eller grubblar sönder sig över vad de ska göra med livet, när det finns människor som i någon mening inte ens har speciellt många val… Den här boken är inte för alla, som sagt, men vi är nog en ganska stor grupp ur min generation som behöver den här peppiga och fina boken med kapitel i stil med ”Gör något. Vad som helst”, ”Det är lätt att vara modig om man inte är rädd”, ”Oj förlåt, är du med i panelen? och andra frågor man blir jävligt trött på sjuttonde gången man får dem” (angående det sista: SKOJA INTE. Jag blir VANSINNIG av att ständigt bli automatiskt borträknad eftersom jag tydligen ser ut mer som en 18-årig prao än den forskare jag är…).
Jag älskade förresten kapitlet där Åkestam skriver om sin flytt till New York. Det är ett val jag själv aldrig skulle göra, men kapitlet är intressant ändå och inte minst så var det en ögonöppnare att läsa om kulturen på hennes arbetsplats i USA. Åkestam skriver väldigt fyndigt om hur vi svenskar är vana vid plana strukturer, ifrågasättanden och att det bara är själva produkten som räknas. Hon går nästan sönder av otålighet på jobbet i USA, där alla chefer har sin chef och där processerna är viktigare än att få fram ett resultat. Under Åkestams två år jobbar hon inte med ett enda projekt som når fram till ett slutförande. Jag hade nog inte pallat många veckor på en sådan arbetsplats! Men det är skönt att tänka på processerna de dagar då det känns som att man aldrig kommer fram till något resultat…
Jag gillar den här boken! Den är underhållande och tänkvärd och för mig finns det stor igenkänningsfaktor. Jag rekommenderar den för alla i min ålder som inte har kommit på vad de ska göra när de blir stora…
Innan jag såg Lars Lerins akvareller förstod jag inte ens att jag älskar akvareller. Som ni kan förstå har den här drygt 400 sidor tjocka konstboken varit ett rent ögongodis för mig. Naturlära är titeln och den innehåller bilder och texter som Lerin har samlat ihop under ett antal år. En hel del av texterna är citat hämtade från allt från naturvårdsinventeringar till Carl von Linné och en del har redan tryckts i tidigare verk från Lerins stora produktion. Det är inte i första hand för texterna som man läser den här boken, men de skänker lite extra känsla till bilderna.
Bilderna! De är magiska. Lerin skriver:
”Jag har målat mer än vanligt den senaste tiden, utan andra ambitioner än att få det så likt som möjligt. Bläddrar varsamt i mammas gamla herbarium, placerar ut växter bland landskapsutsnitten från Räggårdsviken, broderar med tunnaste penseln, prickar och mejslar fram skrevor, mossdottar och lavar, himmelblänket i hällkar och vasspyttar.
Ett universum att inventera.”
Och ja, här har han verkligen gott till botten med vad man kan se i naturen. Jag har aldrig kunnat teckna eller måla, men jag har förstått att det till stor del handlar om att ”se”. Den här boken ger mig en insikt i det. Här är det inte nödvändigtvis bedårande landskap det handlar om. Ett helt uppslag kan ägnas åt stenar, vass i isen, döda fiskar i en hink. Och det är som sagt akvareller. Det måste krävas ett visst öga för att översätta mossa på en sten eller trädens bark till de färgsjok en akvarell består av. Bilderna kan också vara en husvagn i snön, en vy från ett tågfönster (med speglingar i fönstret som får mig att rysa för att det är så snyggt gjort), eller bilder på uppstoppade djur på museum. Natur, detaljer, döda näbbmöss, landskap och mänskliga avtryck i form av sneda stugor och Värmländska gårdar.
Tekniskt är det förbluffande. Jag vet ingen som kan måla som Lerin; som kan göra sådant här med akvarellteknik. Och känslan! Det är magiskt.
Att Hjalmar Söderberg hör till mina favoritförfattare är ingen hemlighet, men jag har faktiskt läst hans böcker utan att bekymra mig särskilt mycket om vem han var som person.
I höst utkommer en bok om hans första fru, Märta Söderberg, och relationen med Hjalmar. Den har undertiteln En äktenskapskatastrof.
Ja, herregud. Jag tycker att Söderberg är helt bländande. Han skriver lätt, koncentrerat och gripande. Hans noveller är särskilt fantastiska. Men som person var han uppenbarligen allt annat än beundransvärd. Bokens baksidestext berättar:
”Märta led av en svår reumatisk sjukdom som tidvis hindrade henne att ta hand om sina barn. Hennes reaktion var häftig då maken ville avsluta äktenskapet i samband med en långvarig otrohet. Men några klara tecken på sinnessjukdom finner man varken i journaler eller i andra dokument. Märtas maktlöshet inför Hjalmar och hans förläggares och läkarvänners samarbete var total. Ingen tog till vara hennes rättigheter och hon dog som fattighjon.”
Helt sjukt!! Jag vet inte om jag pallar att läsa det här. Jag vill verkligen kunna fortsätta njuta av Söderbergs böcker; om man nu kan frikoppla person och konstnärliga gärning..? Sådant där är alltid svårt! Ibland kan man ha överseende med att människor har betett sig skumt, men kanske mest varit ett barn av sin tid (som Selma Lagerlöf och hennes åsikter om rasbiologi…). Vad som ursäktar Hjalmar Söderberg vet jag inte… Blä. Känner mig så besviken nu..! Hur kan man skriva en bok som Den allvarsamma leken eller Doktor Glas och samtidigt vara en idiot? Förklara för mig!!
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Min kamp är Karl Ove Knausgårds uppmärksammade självbiografiska romaner, som kom ut på svenska i 6 delar mellan åren 2010 och 2013 och består av svindlande 4000+ sidor. Det är alltså med en enorm detaljrikedom som Knausgård berättar om sig och sitt liv. Hur mycket som är fiktion och hur mycket som är sanning är väl i och för sig inte gott att veta och förmodligen är det inte speciellt viktigt för läsaren att reda ut det heller.
