Samuel och hans flickvän Luwam är nyförälskade och lyckliga när det plötsligt slår ner som en bomb att Luwams pappa planerar att gifta bort Luwam med en man som hon inte ens har träffat. Den framtid som Samuel och Luwam har drömt om slås i spillror och Samuel bestämmer sig för att lämna hemlandet Eritrea. Så börjar hans resa genom Sahara och mot Medelhavet och Europa. På vägen kommer han att återförenas med Luwam och flera av hans vänner. I en hjärtskärande scen ser Luwam till att skaffa p-piller för att förbereda sig för resan, som hon förstår kommer att innebära att smugglarna kommer att utsätta henne och de andra kvinnorna för upprepade våldtäkter. Jag vet inte om de flyende ungdomarna hade förutsett eller anat många av de andra fruktansvärda händelser som de kommer att utsättas för. Som läsare är det svårt att ens försöka ta in vad de är med om.
I boken berättar i alla fall Brhane själv sin historia; i osentimentala formulerinar berättar han rakt upp och ner om sin sista tid i Eritrea och om början på den långa resa som han sedan kommer att göra. Som läsare blir man verkligen drabbad. Det lätta och enkla språket flyter på, men som läsare kommer man inte undan. Brhane berättar verkligen om helt traumatiserande upplevelser. Att tänka på vad så många människor på flykt upplever idag, ja, det gör en verkligen ödmjuk. Jag hoppas att många tar del av Brhanes och andra flyktingars berättelser. Vad lever vi i för tid egentligen? Varför låter vi människor behandlas illa av smugglare istället för att bara låta dem resa på ett säkert och tryggt sätt?
I korthet
Rekommenderas för: Alla! För vi lever i en tid då så många är på flykt och Brhanes berättelse om sin resa är en av många flyktinghistorier som vi behöver höra.
Betyg: 4 förälskade tonåringar av 5.
Citerat ur Farväl Eritrea
”När jag kom till skolan gick jag till Luwams klassrum och tittade efter henne, men såg bara ryggsäcken vid hennes bänk. Jag tittade runt i klassrummet och fick syn på henne till slut. Hon satt längst bak med sin vän Azieb.
När våra ögon möttes började mitt hjärta slå och jag visste inte vad jag skulle göra av blicken.”
Om Samuel Brhane och om Farväl Eritrea
Samuel Brhane (född 1998) kommer från Eritrea, men lever idag i Sverige. I Farväl Eritrea berättar han själv om sin flykt från hemlandet.
”Mitt namn är Samuel. När jag var sexton år lämnade jag mitt hemland. Detta är berättelsen om min sista tid i Eritrea och resan genom Sahara, mot Medelhavet och Europa.”
I Sverige finns det enormt många som drömmer om att få ge ut en bok. Några få tar sig igenom nålsögat och blir antagna av ett förlag; de större förlagen ger några enstaka debutanter chansen varje år. En del som blir refuserade tar tag i saken på egen hand och ger ut boken själva. Det finns en del solskenshistorier när det gäller egenutgivning. Många känner säkert till att porrsuccén Femtio nyanser av honom gavs ut som egenutgivning till en början. Idag har böckerna, efter vad jag har hört, sålt bättre än Harry Potter(!). En annan succé är bilderboken Kaninen som så gärna ville somna som författaren Carl-Johan Forssén Ehrlin har gett ut på eget förlag. Boken är uppbyggd kring någon psykologisk teori om sömn och ska alltså få små barn att somna. Den säljer som smör och lånas ut tokigt mycket från biblioteken, har jag förstått.
Fast om jag ska låta fördomarna flöda fritt så är det väl lite så att egenutgivna böcker många gånger är kassa. Det finns liksom en anledning till att förlagen inte har nappat. Och den där författaren som har bestämt sig för att köra sitt eget race har troligast inte samma grupp av människor runt sig som kan coacha och hjälpa till att redigera boken till att bli en riktigt bra bok. Redaktörer och lektörer gör ett stort jobb och ett inskickat manus är ju inte på något sätt klar när det landar hos förlaget för en första genomläsning. Det är bara så.
Som bokbloggare får jag inte sällan erbjudanden om att läsa egenutgivna böcker. Jag tackar nästan alltid nej, av den anledningen att jag inte har tid att läsa böcker på beställning. De gånger jag ändå har tackat ja, så är det som jag redan har skrivit: de här böckerna är inte nödvändigtvis speciellt bra. Tyvärr! En del är helt okej, några få är direkt usla, och sedan finns det faktiskt några som är riktigt bra. Idag bloggar jag om några guldkorn som hör till den sista kategorin!
En bok som har lärt mig väldigt mycket om vad det kan innebära att leva med en ryggskada är boken Invalido där Christian Wass berättar om hur han skadar nacken vid en dykolycka när han precis har tagit studenten. Livet tar en helt ny vändning och boken berättar om de svårigheter han möter, de sorger han upplever och också hur han lyckas få allt det som han kanske trodde att han hade förlorat när han först insåg att han blivit förlamad. För mig, som inte känner någon ryggskadad så lärde den här boken mig väldigt mycket. En riktigt bra, berörande och upplysande bok, tycker jag.
Invalido av Christian Wass
En annan egenutgiven biografi som jag verkligen tyckte var kanonbra och upplysande är En människa föddes i Moskva. I den berättar Tanja Dianova om sin uppväxt i Moskva och hur samhället förändras när man skiftar över från kommunismen till marknadsekonomi. Boken lärde mig väldigt mycket om rysk kultur och de svårigheter som marknadsekonomin förde med sig. Jag tänker ofta på den här boken!
För ett tag sedan läste jag Katarina Taikons biografi, Den dag jag blir fri(av Lawen Mohtadi). Boken läste jag i min bokcirkel och jag hade nog inte läst den annars i och med att jag faktiskt inte hade läst Katarina Taikon eller kände till speciellt mycket om henne innan. Jag är glad att jag läste hennes biografi i alla fall. Det är en störande och viktig bok om hur romer har behandlats och alltjämt behandlas i Sverige. Taikon, som alltså själv var rom, kämpade hela livet för romers rättigheter. Självklarheter som att få gå i skolan eller att kunna ha ett hem var verkligen inga självklarheter för Taikon och hennes familj. I biografin omnämns Katitziböckerna ett flertal gånger. Det påstås också att Taikon skrev dem i syfte att påverka de som skulle växa upp och faktiskt kunna göra skillnad – barnen. Katitziböckerna är alltså en hel serie med böcker som till stora delar är självbiografiska och följer Katarina Taikons eget liv och uppväxt och som på så sätt berättar om romernas situation. En del saker är säkerligen ändrat eller nedtonat, men mycket är plockat direkt ur livet, vilket framkommer i biografin.
Katitzi är den första boken i serien. När den tar sin början är bokens Katitzi sju år gammal och bor på barnhem. Där är hon ett barn som andra, även om den mer barska av tanterna på barnhemmet är fördomsfull och helt ogrundat tycker att Katitzi är ”besvärlig”. Bland de andra barnen är hon en glad och livlig kompis. Det är bara ”Ruttan” som inte är speciellt snäll mot Katitzi. Eller är hon avundsjuk på Katitzis fina kläder? Med tiden börjar det dock viskas om ”zigenare” – något som vare sig Katitzi eller något av de andra barnen egentligen vet vad det är. Med tiden ska Katitzi dock komma att lära sig vad det kan innebära att vara ”zigenare”.
En dag kommer hennes pappa och hämtar hem henne. Katitzi har inga direkta minnen av sin familj eller livet innan barnhemmet, så nu får hon mycket att lära. En del saker är helt annorlunda jämfört med hur det har varit på barnhemmet. Nu ska hon till exempel inte ligga till sängs kl 19, för i Katitzis familj måste alla hjälpa till, särskilt på kvällarna. Pappan har ett tivoli och det finns olika stånd som ska bemannas, dansbana som ska sopas och gästerna vill gärna se Katitzi och hennes syskon sjunga och dansa. Alla jobbar och sliter, inte minst storasyster Rosa, som sköter hemmet. Den enda som inte tycks jobba så hårt är pappans nya kvinna, Siv, som mest måste ligga och vila med ”migrän”. En sak som ingen annan i lägret kan kan Siv i alla fall bistå med: eftersom hon inte är rom så har hon fått gå i skolan och hon är därför den enda som inte är analfabet.
I Katitzi berättar Katarina Taikon om lek, bus, sorger och orättvisor i lilla Katitzis liv. Det är en barnbok och den handlar i mångt och mycket om en sjuårings liv, rätt upp och ner. Men det är ofrånkomligt att boken också väcker frågor och förvåning – även hos mig som vuxen. I en berättelse berättad från ett barns ögon blir det extra fruktansvärt att få ta del av historien om barn som nekas skolgång, som nekas en trygg plats att bo på, som utsätts för diskriminering och kränkningar, som inte behandlas väl av sin styvmamma och som måste jobba, inte bara med tivolit utan också med barnpassning och hushållssysslor. Det är ingen sorglig bok. Katitzi är en pigg och glad tjej och hennes systrar står henne nära och hon har inte svårt att göra sig vänner. Det bidrar också till att göra den här berättelsen så fruktansvärd. Som läsare sitter man lika blåögt och naivt som sjuåriga Katitzi och undrar vad en ”zigenare” är för något, varför inte alla barn får gå i skolan och varför inte Katitzi och hennes familj får bo kvar på den plats där de har börjat rota sig och där hon precis har träffat två kompisar som hon vill leka med.
Det här är en barnbok och den är säkert mycket lämplig att läsa högt för sitt barn. Förmodligen kommer den att väcka frågor. Vad svaret på de frågorna är vet jag faktiskt inte. Varför behandlade man människor såhär i Sverige? Och hur behandlar vi människor i Sverige idag? Ett oskuldsfullt barn som Katitzi kan som få andra sätta fingret på de här frågorna.
Själv har jag lyssnat på ljudboken och även som vuxen har jag haft stor behållning av den, särskilt i kombination med den tidigare lästa biografin, som ju flera gånger refererar till Katitziböckerna och berättar ett och annat om verkligheten bakom. Som vuxen kan man också uppfatta en del nyanser som ett barn säkert inte förstår, särskilt när det gäller de vuxnas tillvaro och deras tillkortakommanden. Ljudboken är inläst av Vanna Rosenberg, som har träffat precis rätt balans mellan humor och allvar och gör en mycket bra uppläsning.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill följa sjuåriga flickan i Katitzi hennes upptåg och upptäcker kring vad det kan innebära att vara rom i Sverige.
Betyg: 4+ hundvalpar med svingande svansar av 5.
Om Katarina Taikon och Katitzi
Katarina Taikon (1932-1995) var en svensk författare av romsk härkomst. Hon debuterade 1963 med den självbiografiska boken Zigenare, men är kanske mest känd för Katitiziböckerna, som också bygger på hennes eget liv. Taikon lärde sig inte skriva förrän i tonåren. Som rom var hon nämligen inte välkommen att gå i skola som andra svenska barn. Under sin levnad kom Taikon att bli en stark och viktig röst för romernas rättigheter. 1982 drabbades Taikon av hjärtstillestånd, endast 50 år gammal, och drabbades av svåra hjärnskador. Efter 15 år i koma avled Katarina Taikon 1995.
Uppläsare: Vanna Rosenberg.
Utgivningsår: 1969 (första svenska utgåvan, med illustrationer av Björn Hedlund, utgiven av Zigenaren), 2015 (den här ljudboksutgåvan, utgiven av Natur och kultur), 2015 (nyutgåvan på bilden med illustrationer av Joanna Hellgren, utgiven av Natur och kultur).
Antal sidor: 135 (ca 4 h lyssning).
ISBN: 9789127144422.
Läs även: Katitzi och Swing, Katitzi i ormgropen, Katitzi rymmer, Katitzi, Rosa och Paul, Katitzi i Stockholm, Katitzi och Lump-Nicke, Katitzi i skolan, Katitzi Z-1234, Katitzi barnbrudern, Katitzi på flykt, Katitzi i Gamla sta’n, Uppbrott.
Köps hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”Katitzi växte upp i Sverige för inte alltför länge sedan, och var som vilket annat barn som helst. Hon kivades med sina syskon och lekte med sin hund, hon var snäll ibland och dum ibland precis som alla andra. Men trots att hon var som vem som helst så fick hon inte gå i skolan, inte bo i hus eller ens stanna särskilt länge på samma plats utan att bli bortkörd – bara för att hon var rom.”
En bluffpilots bekännelse av Thomas Salme och Stefan Lövgren
Thomas Salme är piloten som flög passagerarplan i 13 år utan att ha en giltig licens. Det är förstås en både förskräcklig och imponerande story på samma gång. I den här boken berättar Salme tillsammans med journalisten Stefan Lövgren om hur det gick till och hur Salme till slut åkte fast. Förmodligen har det väl gått till så som det brukar gå till när kändisar och b-kändisar och c-kändisar ska skriva en biografi: kändisen berättar och journalisten eller spökskrivaren skriver. I den här boken vill man dock ge sken av att den första halvan berättas av Salme själv, för där är det Salme som är berättarröst.
Det är en spännande historia, men då Salme inte skäms över att framställa sig själv som ett riktigt pucko så är det inte direkt görbart att läsa den här delen utan att bli provocerad. Salme är sexistisk, homofobisk och rasistisk och verkar inte ha något filter över huvud taget när han luftar sina åsikter. Han framställs också som nidbilden av en omogen, tuttfixerad tonårspojke. Det är bara brudar och tuttar och hans hästballe hela tiden. Salme vill också med sin berättelse lansera storyn om hur en fattig kille från Jordbro kunde förverkliga sin stora dröm. Han borde ha fokuserat mer på detta och att berättat något intressant om sin uppväxt och sina drivkrafter istället för att förlöjliga sig själv som han gör när han skriver om sitt rännande efter tjejer.
Det är dock den första delen som är den läsvärda i den här boken. Efter de här första cirka 150 sidorna tog uppenbarligen idéerna slut och för att få ihop en komplett bok har Stefan Lövgren av obegriplig anledning författat ”sin” story. Han gick tydligen in i projektet med inställningen att Salme är en mytoman som ska sättas dit. Det finns säkerligen skrävel, skryt, överdrifter och en del osanning i Salmes berättelse. Problemet är att Lövgren inte direkt lyckas avslöja någonting av värde. Under ungefär lika många sidor som vikts åt Salmes berättelse får Lövgren brodera ut hur han har arbetat med boken och försökt att kontakta olika människor som kan tänkas komma med viktiga avslöjanden. Problemet är att han inte har lyckats få speciellt många att ställa upp. Standard är att Lövgren skriver om människor som han mejlar, ringer eller på andra sätt kontaktar och sedan får han inget svar.
Det jag verkligen undrar efter att ha läst Lövgrens andra del av boken är hur man egentligen lanserade den här bokidén för Salme själv. Nog borde man ha kunnat fylla en hel bok om Salmes livsberättelse om man verkligen hade velat? Så hur fick man honom att gå med på att bli smutskastad istället?
Jag tycker att den här boken på många sätt är riktigt dålig. Den känns som ett hafsverk med extremt mycket ointressant utfyllnad som inte tillför ett dugg. Lövgren har tydligen haft stora egna ambitioner att göra ett scoop med den här boken, men han lyckades i praktiken inte avslöja några större lögner än att Salme ljög om att han brukade cykla och möta sin pappa vid busshållplatsen när han var liten. Resten är till stora delar spekulationer.
Ändå blev den här boken faktiskt en riktig bladvändare för mig. Boken är lättläst och fängslande och trots att jag blir provocerad av Salme och tycker att han är pinsam och trots att jag tycker att del två borde ha skrotats redan på idéstadiet, så kan jag bara konstatera att det var svårt att sluta läsa.
I korthet
Rekommenderas för: Den som fascineras av verklighetsbaserade berättelser och vill läsa en lättläst och fängslande bok om en bluffpilot.
Betyg: 2- flygcertifikat av 5.
Citerat ur En bluffpilots bekännelse
”Okej, jag vet att det inte är alla som tycker jag gjorde rätt. Men vi kanske snackar om fem av tusen personer. Och jag lovar att de fem är överklassmänniskor som sitter där med sina stålar och säger att så där får man inte göra. Du måste betala! Men jag är så trött på folk som har pengar. En kille från fattiga Jordbro, han har inte samma möjligheter helt enkelt. Personer som Peter och Dragan, de hajar det. Det är därför de är jätteimponerade av mig.”
En bluffpilots bekännelse av Thomas Salme och Stefan Lövgren
Om Thomas Salme, Stefan Lövgren och En bluffpilots bekännelse
Thomas Salme (född 1969) är en svensk fotograf, bosatt i Milano. Han är känd för att han under 13 års tid flög passagerarplan utan ett giltigt flygcertifikat.
Stefan Lövgren är en svensk journalist som bland annat är medarbetare för National Geographic. Han har också skrivit ett antal biografier. Hans senaste bok är Svennis, som handlar om Sven-Göran ”Svennis” Eriksson. Stefan Lövgren har en hemsida.
”Den fantastiska historien om Thomas Salme – den svenske piloten som flög internationellt i tretton år med ett förfalskat pilotcertifikat.
Thomas Salme (född 1969) växer upp i Stockholmsförorten Jordbro, spelar fotboll och hockey men drömmer om att bli pilot. När hans mamma dör i cancer ärver han en summa pengar och kan påbörja en utbildning för att få ett flygcertifikat, för ett mindre plan. För att bli pilot på riktigt krävs längre utbildning, fler flygtimmar och framför allt mer pengar. Det utgör dock inget hinder för Thomas, som börjar bluffa sig fram. Han studerar flygteknik på egen hand och pratar in sig på SAS Flight Academy, där det finns flygsimulatorer. Därifrån är steget inte långt från att förfalska ett trafikflygarcertifikat och på chans söka jobb som styrman för ett italienskt bolag. Och han får jobbet! En trettonårig karriär i cockpit tar sin början.
Men även sanndrömmar har sitt slut och den dag som Thomas länge fruktat kommer i slutet av mars 2010. Han befinner sig på Schiphols flygplats utanför Amsterdam och ska flyga till Ankara för det turkiska flygbolaget Corendon, men han anar oråd. Vid gaten står flygplatspolisen och väntar. Efter 10 000 flygtimmar och 700 000 passagerare tar ett osannolikt äventyr slut. Eller? Det är här berättelsen börjar. Den riktiga resan där verkligheten hinner ifatt både Thomas och den som har fått i uppdrag att skriva hans livs historia, journalisten Stefan Lövgren.
Historien om bluffpiloten Thomas Salme är fascinerande på många plan och handlar inte bara om hans högtflygande liv utan också om jakten på den perfekta storyn eller hur sökandet efter sanningen lätt blir en del av en annan lögn. Inget är vad det synes vara. Kan vi någonsin känna oss säkra när vi stiger på ett flygplan igen? ”This is your Captain, Thomas Salme, speaking. Fasten your seatbelts, ready to take off in two minutes.””
Det är kanske ingenting som lyser igenom på min blogg direkt, men musik är verkligen någonting som betyder mycket för mig. En av mina kanske största idoler är Håkan Hellström, vars musik har följt mig sedan jag gick på högstadiet. Hans texter är som poesi som går rakt in i hjärtat. Jag har haft förmånen att se honom live några gånger (3 tror jag!), men tyvärr har jag inte prickat in någon spelning de senaste åren. Nu har han ju blivit så divig att han river av årets enda Sverigespelningar på jättearenor i Göteborg, vilket väl är de enda som har råd att ta in honom. Hehe.
Med viss bitterhet kan jag alltså erkänna att: nä, jag såg inte honom på någon av spelningarna här om helgen helgen. Och det är klart att det är lite, lite tråkigt. Men det är också helt, helt okej. 🙂
Någonting vi alla kan njuta av är i alla fall den kommande boken om Håkan Hellströms musik och texter. Ord för ord heter den. Jag spår att den kommer att sälja som smör. Håkan Hellström har ju sååå många fans! Och alla tycker att texterna talar så starkt till just dem! 🙂 Då är man väl en riktigt lyckad poet ändå?
Ord för ord av Håkan Hellström
Boken ges ut av bokförlaget Max Ström, som skriver följande om boken:
”Håkan Hellström är Sveriges kanske genom tiderna främsta musikaliska textförfattare. Nu kommer den stora boken med alla hans låttexter, inklusive dem från höstens nya album. Totalt är det närmare 90 låtar med Håkans originella och sinnrika texter.
Förutom alla låtar innehåller boken också massvis av bilder från konserterna på Ullevi och i New York. Fotografen Marcus Erixson har också fotograferat med Håkan ute på stan i Göteborg och skapat ett särpräglat stämningsläge. Dessutom har den legendariske konstnären Carl Johan De Geer gjort tillägg i fotografierna. Deras underfundiga bildspråk illustrerar Håkans texter på ett magiskt sätt. Sammantaget är detta den största och sannolikt vackraste bok som någonsin har gjorts med Håkan Hellström.”
Det där kryptiska ”tillägg i fotografierna” läste jag om i DN och det handlar alltså om att många av de platser som Hellström sjunger om faktiskt inte finns längre (t.ex. barer som sedan länge har stängt ner) och då har de Geer gjort tillägg.
Helena är en av överlevarna från Förintelsen och nu bor hon i Israel med sin dotter Elizabeth. Att göra sig av med det förflutna är omöjligt. Varje dag och hela tiden lever hon med den massiva tomhet som uppstår hos de som förlorat sin släkt och sitt sammanhang. I Israel kämpar hon också med att passa in, att skaffa sig ett nytt liv och att gå vidare.
På 135 precist och koncentrerat formulerade sidor skriver Doron om en uppväxt i Israel med en excentrisk mamma. Genom att tänka tillbaka på episoder från uppväxten vecklar det ut sig vad mamman har burit med sig och hur det förflutna har satt spår. Det är kärleksfullt, sorgligt och roligt på samma gång. Framför allt är det välskrivet. Jag älskar när författare kan berätta om stora saker på få sidor. En riktig pärla till bok!
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en sorglig, rolig och varm skildring av en uppväxt i Israel och om den enorma tomhet en överlevare från Förintelsen måste hantera.
Betyg: 4 porslinsserviser av 5.
Citerat ur Varför kom du inte före kriget?
”Advokat Itzchaki hade funnit dokument som till Helenas stora förvåning visade att hon hade fötts i samma stad som herr Hirsch. Därför var hon berättigad till en del av herr Hirschs förmögenhet, trots att hon själv hävdade att hon kom från en annan, större och mer betydelsefull stad.
[…]
När de sex gästerna samlats, föreslog advokat Itzchaki utan någon längre förklaring att överlevarna skulle dra lott. På detta vis fick var och en av arvtagarna en sjättedel av herr Hirschs, må han frodas i Edens Lustgård, förmögenhet. Helena kom i besittning av en porslinsservis från Bayern och sju stora och djupa skålar av äkta belgisk kristall.
Sex dagar senare anlände ett bud med tre stora kartonger. I två av kartongerna låg porslinsservisen, i den tredje kristallskålarna. Kartongen med kristall lät Helena ställa i farstun nere vid husets port. Porslinet ställde hon ut på gården intill soptunnorna, för tyska produkter var som sagt förbjudna i hennes hem.”
Varför kom du inte före kriget? av Lizzie Doron
Om Lizzie Doron och Varför kom du inte före kriget?
Lizzie Doron (född 1953) är en israelisk journalist och författare. Varför kom du inte före kriget? är den första delen i en självbiografisk trilogi. Hennes senaste bok på svenska är Min mors tystnad, som kom ut 2012 och är del två i serien. Lizzie Doron har en fansida på Facebook.
Översättare: Tobias Goldman.
Originalets titel: Lama lo bat lifne ha-milchama? (hebreiska).
Utgivningsår: 1998 (första israeliska utgåvan, Holonot Publishing Co), 2011 (första svenska utgåvan, Weyler), 2012 (den här pocketutgåvan, Weyler).
Antal sidor: 135.
ISBN: 9789185849499, 9789185849857.
Andras röster: Bokmania, Feministbiblioteket, Fiktiviteter, Lottens bokblogg.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”Varför kom du inte före kriget? det är dottern till en överlevande som frågar. Lizzie Doron växte upp ensam med sin mamma i ett kvarter i Tel Aviv där de flesta hade sina såriga rötter i Europa. Ingen var sårigare än mamma Helena. Nu är hon död, och i en räcka oerhört exakt tecknade scener försöker dottern begripa både henne och sig själv. Mötet mellan mammans förfärliga erfarenhet och den israeliska vardagen är komplicerad, minst sagt. Livet i kvarteret kan vara väldigt vanligt och väldigt, väldigt galet på en och samma gång.”
Trots att det nu har gått cirka 5 månader sedan de nya sedlarna togs i bruk så har det dröjt till här om veckan innan jag fick någon av dem i min hand. Oftare än så handlar jag inte med kontanter… Men nu har jag alltså en Astrid Lindgren i min ägo. Jag är fortfarande lite sur över att samtliga vetenskapsmän har petats från våra sedlar, men ändå. 😉 Det är såklart roligt att Lindgren har fått en plats, i alla fall! Jag tycker att sedeln är jättefin. På baksidan finns dessutom blomman som jag delar namn med: linnean. 🙂
Sedel med Astrid Lindgren
Nog om sedlarna. Idag tänkte jag blogga om 5 böcker av Astrid Lindgren. Det är svårt att välja favoriter när det finns så många… Men ändå!
1. Först och främst måste jag nämna Krigsdagböcker, för att jag har den så färskt i minnet (jag läste den förra året). Det är alltså Astrid Lindgrens dagböcker från krigsåren. Det är fantastiskt att få ta del av en stockholmares vittnesskildring, skriven medan kriget faktiskt pågick. Vid den här tiden hade Lindgren inte slagit igenom som författare ännu, men medan hon skrev de sista dagböckerna så debuterade hon med sin debutroman: Britt-Mari lättar sitt hjärta och så skrev hon på Pippi. Det är otroligt kul att få en liten inblick i hur Astrid Lindgrens liv såg ut, även om kriget naturligtvis står i fokus.
2. Som andra ”bok” måste jag faktiskt säga en bok som jag inte ens har läst, men ärligt talat så är min Astrid Lindgren-favorit Vi på Saltkråkan, d.v.s. tv-serien, och så småningom långfilmen, som Astrid Lindgren skrev manus till. Jag tror att det kan spela in att miljöerna på Saltkråkan liknar de jag själv växte upp i, för det är verkligen Saltkråkan som är den Astrid Lindgren-berättelse som jag känner mest för. Jag älskar karaktärerna (allihop) och tycker att det är sjukt mysigt med skärgårdsmiljöerna. Det är en rolig och härlig liten berättelse om familjen Melkersson, som hyr en stuga (ett ruckel) på ön Saltkråkan och får lära känna Tjorven, som bor där med sin familj. Jag tycker verkligen om många av filmatiseringarna av Astrid Lindgrens böcker och det är ofta genom TV:m som jag först har kommit i kontakt med Astrid Lindgrens värld. Alla vi barn i Bullerbyn är en annan favorit, men den har jag alltså inte heller läst, utan bara sett.
3. En av de favoriter som jag faktiskt har läst 😉 är annars Mio, min Mio. Det är en både sorglig, spännande och fin berättelse om en modig pojke som strider mot det onda – långt från den bänk i Tegnérlunden där han sitter ensam för att fly undan sina föräldrar som bara tycker att han är ett besvär.
4. Mod är också ett tema i den finfina Bröderna Lejonhjärta, där en pojke faktiskt riskerar sitt eget liv för att försöka rädda sin lillebror. När även lillebrodern dör möts de igen – i Nangijala. Det finns kanske delar av den här berättelsen som är lite tveksamma (framför allt slutet), men jag tycker hemskt mycket om den ändå.
5. Ronja rövardotter är en annan favorit. Det saknas inte coola tjejer i Astrid Lindgrens berättelser. Ronja är en av dem. Ronja röverdotter är lite av en Romeo & Julia-saga, där Ronja och hennes kompis Birk är i huvudrollerna. Deras familjer är ovänner, men Ronja & Birk har bestämt sig för att hålla ihop som bror och syster.
1939 bryter kriget ut och Astrid Lindgren, som vid den här tiden inte hade debuterat som författare ännu och heller inte var en känd person, började skriva dagbok. Kanske var det hennes sätt att strukturera upp det som skedde i världen och ett sätt att försöka förstå. Trots att hon skrev för sig själv så skrev hon verkligen noga: hon har samlat tidningsurklipp och klistrat in och hon redogör för vad som sägs i tal och hur pratet går. Mestadels håller hon sig strikt kring krigets händelser, men visst är det också en personlig dagbok (och i en del fall: personliga åsikter). I Sverige märks kriget bland annat genom ransoneringar och Lindgren skriver naturligtvis också om den typen av vardagliga små problem som kriget ställer till. Hon skriver också om barnen och när det skakar till mellan henne och maken, Sture Lindgren, så går det inte att dölja det i dagboken. Under några mörka månader orkar hon knappt föra dagbok.
För oss som älskar Astrid Lindgren är det såklart otroligt spännande att få läsa hennes egen dagbok! Mellan krigsskildringarna får man en liten inblick i hur livet kunde se ut på Dalagatan, där de bodde, och när kriget börjar närma sig sitt slut så inleds också Lindgrens författarkarriär, vilket ju också är otroligt kul att få ta del av. Lindgren visste knappast själv vad som komma skulle. Debuten består av en flickbok som får andrapris i en tävling. Ja, och så redigerar hon ju den där boken om Pippi…
Primärt är det dock en bok om Andra världskriget, såklart, och som en skildring av Andra världskriget måste jag säga att den är fantastisk intressant. Det här är ju inte en efterhandsbeskrivning av stora händelser under Andra världskriget, utan det här är ett vittnesmål från en som var där och en skildring från när det händer. Lindgren kunde ju inte förutse nästa drag, nästa steg i kriget, utan försöker att sammanfatta det som hon tänker sig är det viktigaste just då. Boken ger också en fin bild av vad en vanlig svensk kanske oroade sig för och hur en vanlig svensk tänkte kring kriget. Det finns en oro över att Sverige ska dras in och det finns en ängslan för framtiden – när familjen flyttar till Dalagatan funderar Lindgren kring om det är ett så bra drag att skaffa sig en stor, dyr bostad i dessa tider.
Lindgren hade uppenbarligen ett stort intresse för sin omvärld, men hon hade också en viss insyn som andra kanske inte hade. Under krigsåren jobbade Lindgren nämligen med brevcensuren. Hon var alltså en av alla de som jobbade med att läsa igenom post, särskilt sådan som gick till eller från utlandet, för att undersöka innehållet. I några fall har hon rent av skrivit av dessa brev, som alla bär på hemska vittnesmål från kriget.
Krigsdagböcker är en mycket intressant bok ur historiskt perspektiv och ur perspektivet att den kretsar kring just Astrid Lindgren: en av vår tids mest uppskattade författare. Det är en mycket läsvärd bok! Det är också en mycket vacker bok, där man har lagt in generöst med inskannade sidor ur dagböckerna. Det känns fint att få bläddra omkring bland Lindgrens handskrivna texter. Jag kan verkligen rekommendera den här boken.
I korthet:
Rekommenderas för: Alla som vill snoka i Astrid Lindgrens detaljerade Krigsdagböcker och är intresserade av hur livet kunde se ut i Stockholm under Andra världskriget.
Betyg: 5 ransoneringskuponger av 5.
Citerat ur Krigsdagböcker 1939-1945
”1 september 1939
O! Idag började kriget. Ingen ville tro det. Igår eftermiddag satt Elsa Gullander och jag i Vasaparken och barnen sprang och lekte runt omkring oss och vi skällde i all gemytlighet på Hitler och kom överens om att det nog inte skulle bli krig – och idag! Tyskarna har bombarderat flera polska städer tidigt i morse och tränger in i Polen på alla håll. Jag har i det längsta undvikit all hamstring men idag har jag köpt lite cacao, lite té, lite såpa och en del annat.
En beklämning som är fruktansvärd ligger över allt och alla. Radion meddelar nyheter med jämna mellanrum hela dan. Många värnpliktiga inkallas. Förbud mot privat bilkörning har utfärdats. Gud hjälpe vår arma av vanvett slagna planet!”
Krigsdagböcker 1939-1945 av Astrid Lindgren
Om Krigsdagböcker 1939-1945 och Astrid Lindgren
Astrid Lindgren (1907-2002) var en svensk författare och förlagsredaktör. Hon har skrivit några av vår tids mest uppskattade barnböcker, däribland böckerna om Pippi Långstrump. Hennes böcker är översatta till mer än 95 språk. Astrid Lindgren har belönats med en lång rad hedersutmärkelser och priser för sina böcker och i hennes namn har världens kanske mest prestigefyllda barnbokspris, Astrid Lindgren memorial award (ALMA), instiftats. Mer om Astrid Lindgren finns att läsa på www.astridlindgren.se. Astrid Lindgren-sällskapet har också en hemsida.
”I maj 2015 är det 70 år sedan andra världskriget tog slut. Under hela kriget skriver Astrid Lindgren dagbok där hon berättar om vardagen i Stockholm, om det som händer i världen och om Sveriges agerande under kriget. Astrid Lindgrens krigsdagböcker är en mycket personlig skildring av hur dramatiska världshändelser påverkar oss alla. Texten är laddad med stor sorg och förfäran. Det här är före Astrid Lindgrens tid som världsberömd författare; den första boken om Pippi Långstrump kommer ut samma år som kriget slutar, 1945.
Blandat med Astrid Lindgrens egna anteckningar innehåller dagböckerna mängder av utklippta artiklar ur svenska tidningar som hon kommenterar. I boken återfinns över 70 faksimilbilder av dagboksuppslagen och många hittills opublicerade familjebilder från krigsåren. Författaren Kerstin Ekman, som kände Astrid Lindgren, skriver förord och Astrids dotter, Karin Nyman, skriver efterord.
Totalt är det 17 dagböcker som kommer ut i bokform. Astrid Lindgren är ständigt aktuell och en daglig referenspunkt i samhällsdebatten. Hennes böcker är en omistlig del av vårt kulturarv och når oavbrutet nya läsare och får nya betydelser runt om i världen. Vad många inte vet är att hon var en tidig anti-nazist och att hon genom hela sitt liv kämpade mot krig och våld. Hon var en övertygad humanist och en människa som tänkte själv, stod för sina åsikter med såväl civilkurage som humor och kärlek.
I maj 2015 släpps Astrid Lindgrens krigsdagböcker så som hon skrev dem. Ett unikt dokument från en vanlig människa och en av världens mest kända svenskar.”
Jag hade tänkt blogga om några riktigt bra biografier. Min tanke var att välja ut 5, men jag insåg snabbt att det inte går. Biografigenren är en genre som rymmer många riktigt bra och tankeväckande böcker, så det fick bli 8! Jag börjar med kändisbiografierna!
Morgan AllingsKriget är slut är helt klart en favorit i den kategorin. I Kriget är slut skriver Alling öppet och personligt om sin tuffa uppväxt i fosterhem och om hur han under hela uppväxten drivs av drömmen om att få spela teater. Han skriver fint om hur uppväxten har format honom och drivit honom mot scenen: de många flyttarna gjorde honom till ”klassens pajas” och gav honom en stor skicklighet i att läsa människor och att smälta in – egenskaper som han behövde för att hantera att han så ofta hamnade i nya sammanhang och grupper, men som också har kommit till nytta på scenen. Att få följa Alling är en känslosam resa. När han kommer in på scenskolan mot bokens slut var inte mina ögon torra. Det kändes så rättvist, så fint, så rätt, att han fick lyckas.
Kriget är slut av Morgan Alling
Den kanske största biografifavoriten måste annars vara Mitt första liv av Bodil Malmsten. Bara titeln är ju otrolig! Få författare kan skriva med en sådan precision som Malmsten och hon skriver med noga utvalda ord, som poesi, även i sin biografi. Det är roligt och sorgligt om vartannat, men mest av allt rycks man med i språket. Hon lyckas till exempel skriva om sitt självmordsförsök i några korta stycken – det konststycket! En sämre författare hade skrivit en trilogi i ämnet.
Mitt första liv av Bodil Malmsten
Gustavs grabb har ni säkert läst, eller också har ni kanske sett dokumentärserien som gick i julas om och med Leif GW Persson. Denne folkkäre man ägnar sin biografi åt att skriva om sin klassresa. Jag kan inte relatera till eller förstå hans klassresa, men tycker ändå om boken. Persson är en sådan härlig TV-personlighet och hans biografi är både välskriven och förvånansvärt underhållande för att vara en biografi. Mycket läsvärd!
Gustavs grabb av Leif GW Persson
Mig äger ingen av Åsa Linderborg är en annan bestsellerbiografi som har filmatiserats. Och det är den värd! Linderborg skriver om sin uppväxt med en alkoholiserad pappa som inte alltid räcker till. Det är en mycket bra bok om klass, tycker jag.
Mig äger ingen av Åsa Linderborg
Nu tänker jag gå över till de lite mindre kändistäta biografierna som finns på min favoritlista. Den första är den biografi som jag har läst (och bläddrat sönder) mest, nämligen När vi var barn, där Ann-Madeleine Gelotte i text och bild berättar om sin mormors, sin mors och sin egen uppväxt. För den som faktiskt, liksom jag, gillade 2015 års julkalender i SVT 😉 så är den här boken godis – den berättar svensk historia ur ett barns perspektiv. Det är en mycket lärorik, intresseväckande och allmänt fantastisk barnbok, som även passar vuxna, vill jag påstå.
Ett uppslag ur När vi var barn av Ann-Madeleine Gelotte
En annan illustrerad biografi är Sara HanssonsVi håller på med en viktig grej, där hon i serieform berättar om sin egen och bästisens tweenietid, när båda var helt inne i Spice girls. Anledningen till att jag är extra förtjust i den här boken är att Hansson tillhör samma generation som jag själv, så här finns det mycket för mig att känna igen mig i. Dessutom älskar jag att det är en bok om tjejer och vänskap, musik och glädje. Det finns så många böcker som handlar om typiska ”tjejämnen” som killar, ätstörningar eller ångest, men det här är något annat!
Vi håller på med en viktig grej av Sara Hansson
Slutligen måste jag tipsa om två biografier som jag har fått som recensionsexemplar av författarna själva och som verkligen har väckt tankar och lärt mig mycket.
I En människa föddes i Moskva skriver Tanja Dianova om sin uppväxt i Ryssland under Sovjettiden. Hon lyckas verkligen förklara mycket, som tidigare har varit helt obegripligt för mig, ur den ryska kulturen. Hon skriver om det eviga köandet (ibland köades det efter okända grejer, men fanns det en kö så var det sannolikt värt att ställa sig där…), om Sovjetsångerna och Leninberättelserna, som fick varje unge att (på riktigt) tänka att de bor i världens bästa land, och om hur allt brakar samman när alla plötsligt från ingenstans ska förstå hur en marknad fungerar. Jag gillade verkligen den här biografin och tänker fortfarande på den ibland.
En människa föddes i Moskva av Tanja Dianova
Christian Wass biografi Invalido måste jag också tipsa om! Wass hade precis tagit studenten när han skadade ryggen i en dykolycka och blev förlamad. I Invalido skriver han öppet och fint om hur han upplevde den första, tuffa tiden och hur han har tagit sig vidare och skaffat jobb, familj och allt det andra som han drömt om (utan att det för den sakens skull har varit en enkel resa). Det är de små detaljerna som gör boken extra berörande. Det är kanske uppenbart att det är omskakande att bli förlamad och att t.ex. inte kunna gå igen, men Wass berättar också om de andra sorgerna, som t.ex. sorgen att tappa sin handstil. Han skriver också om sådant som vi med fler funktioner kanske inte känner till att många ryggskadade lider av – frysningar som skär genom kroppen t.ex. En mycket tankeväckande och berörande bok!
Invalido av Christian Wass
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
