För inte så länge sedan bloggade jag om några bestsellers som jag tycker är förvånansvärt läsvärda. Jag skriver förvånansvärt eftersom jag har en tendens att bli besviken om jag har högt ställda förväntningar – och det är ju lätt att ha höga förväntningar på böcker som det snackas mycket om och som folk rosar till höger och vänster. Idag tänkte jag följa upp med ett taskigare inlägg: 5 inte så läsvärda bestsellers… Förlåt! Smaken är som baken. Men nu kör vi!

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann tyckte jag var hemskt seg. Boken följer en hundraårig man som kliver ut genom fönstret på äldreboendet och drar därifrån. I boken får vi sedan följa honom genom livet, där han som genom en händelse har råkat ramla in i den ena världshändelsen efter den andra. Boken är i allt väsentligt en blek kopia av den fina filmen Forrest Gump (har ej läst boken Forrest Gump dock!).

Shantaram är lite oväntat vad jag skulle vilja kalla för en bestseller. Många har läst den i alla fall. Och jag vet att många tycker att den är fantastisk. Men jag gjorde faktiskt inte det. Jag tyckte att den var alldeles för lång och oredigerad. Boken är typ 900 sidor lång och följer en man som har rymt från fängelset och tagit sig till Indien. Författaren kunde med fördel ha försökt få ihop typ 4 romaner av Shantaram istället…

Livet efter dig är en bestseller som har väckt lite av en romancevåg. Samtliga författarens böcker tycks nu översättas och skeppas iväg i snygg förpackning. Livet efter dig handlar om Lou, som börjar att arbeta som personlig assistent åt en man som har blivit funktionshindrad efter att ha skadat ryggen i en olycka. Nu är han beredd att avsluta sitt liv i förtid genom att åka till en klinik för aktiv dödshjälp. Lou försöker att hindra honom genom att muntra upp honom på olika sätt. På kuppen blir hon förälskad. Jag tyckte att boken var lättläst och hade sina stunder. Inte minst var den rolig. I alla fall bitvis. Men mest tyckte jag att boken var äcklig och inte på ett bra sätt problematiserade det att leva med en ryggskada. Nej, fy. Uppföljaren var snäppet bättre, men inte heller sådär superduper.

Deckare i allmänhet brukar mest göra mig besviken och trött. Hehe. Män som hatar kvinnor och Millennium hör absolut till böcker som jag ställer mig oförstående till. För mig är det dussindeckare. Och karaktärerna i dem är platta och trista. Lisbeth Salander. Kom igen! Hon känns som en standard sexfantasi. Isprinsessan av Camilla Läckberg är dock snäppet värre, för den är till skillnad mot Millenniumböckerna inte skriven med någon vidare finess heller. Jag står inte ut med Läckbergs sätt att ältande skriva ut precis varenda liten grej. Ingenting får stå mellan raderna. Allt ska skrivas på näsan på läsaren. Det känns som att läsa en text skriven av ett barn. Allting förklaras i detalj från början till slut. Jag förstår att hennes böcker kan gå hem hos den som är ny på språket eller är ovan vid att läsa böcker, men herregud ge mig tuggmotstånd!

Och ja, jag inser att jag nu har sågat några av de bäst säljande böckerna och några av Sveriges mest framgångsrika författare, så det är såklart mig det är fel på. 😉

Plötsligt händer det. Lasse Berghagen eller någon annan avslöjar att de läst en bok som är såååå rolig/bra/läsvärd etc. och sedan läser ALLA människor i hela Sverige en och samma bok. Eller också händer detta: ett förlag med fet PR-budget lyckas fenomenalt bra med en kampanj och en och samma bok syns på alla bloggar, i alla veckotidningar, i alla pocketställ, i alla boktipsinslag på TV och på radio etc. etc. etc. Jag brukar känna: neeeej inför sådana här böcker. Kan det vara möjligt att en bok är så bra som alla säger? Ja! Faktum är att det finns böcker som är (typ) så bra som man kan tro. Idag tänkte jag blogga om några av dem.

Det är något som inte stämmer av Martina Haag. Haags skilsmässoroman är en roman, men att hon skriver om egenupplevda känslor är uppenbart. Såhär hudlöst och äkta kan man inte formulera sig annars. Det är en fantastisk och välskriven bok om att bli lämnad efter ett långt äktenskap och om att gå vidare. Boken blev lite av höstens/vinterns snackis och Haag har synts och hörts överallt, bland annat i Skavlan. Och ja, den här boken är precis så bra som man vill tro! Jag blev till och med positivt överraskad över att Haag skriver så insiktsfullt och bra om detta ämne, som ligger rätt långt från hennes tidigare feel good-berättelser.

Gone girl av Gillian Flynn. Gone girl har blivit en deckare som har fått ett sådant genomslag att andra deckare jämförs mot den. Man kan plocka upp en nyare deckare och notera att den marknadsförs som ”nästa Gone girl”. Typ. Är det rimligt? Ja! Jag tycker att deckare är sååå enformiga. Det har liksom gått varvet runt och de flesta deckare som kommer ut nu påminner inte bara om deckare man har läst förut, utan de känns som att de är redan färdigtuggade också. Om ni förstår vad jag menar. Men Gone girl är överrumplande och spännande på ett eget sätt. När jag läste den visste jag inte om jag gillade boken eller ej, men eftersom att jag fortfarande tänker på den ibland så måste den ju ha något..! Jag tycker att den är spännande och speciell.

Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson. Boken fick en enorm uppmärksamhet när den kom ut 2014. Men är den här boken, som handlar om en kvinna som har överlevt Förintelsens koncentrationsläger och som dolt har sin verkliga identitet, d.v.s. hennes romska ursprung, verkligen läsvärd? Det finns ju redan så många viktiga, välskrivna och intressanta skildringar av Andra världskriget och Förintelsen. Ja, den här boken är läsvärd! Jag heter inte Miriam är lättläst, utan att vara banal, och berättar en viktig och omskakande historia. Den duckar inte för att skildra fruktansvärda saker, men den är ändå inte så tuff att läsa att man drar sig för att plocka upp den.

En man som heter Ove av Fredrik Backman. Berättelsen har gett upphov till en av tidernas största biosuccéer i Sverige och går också som teater. Hur många som har läst boken vet jag inte. Typ alla som någonsin läst en bok..? Hehe. Kan den verkligen vara så bra? Nja. Alltså. Jag tyckte nog inte att den var så krossande när jag la den ifrån mig. Visst är det kul och sorgligt om vartannat att följa surgubben Ove och hans förvandling när han börjar att interagera med nyinflyttade grannen Parvaneh och de andra i kvarteret, men var inte boken lite väl PK, tillrättalagd och klichéartad? Jo, jag tyckte faktiskt det när jag hade läst ut den. Fast sedan skärpte jag mig. Varför inte älska en politiskt korrekt multikultibok om en surgubbe och hans nyfunna vänner? Jag tycker att den här berättelsen är fin (trots att den är sentimental och allt).

Niceville av Kathryn Stockett. Den här globala succén följer några svarta hembiträden i 60-talets amerikanska södern. Det är en tid och ett samhälle där rasismen är extremt utbredd. En journalist bestämmer sig för att skriva om hur hembiträden behandlas av sina arbetsgivare. Är boken så bra som man kan tro? Ja, verkligen!! Ämnet är intressant och viktigt, men framför allt är boken fylld av karaktärer som verkligen är nyanserade och enkla att känna med och tycka om. Jag tänker fortfarande på några av de ensamma, illa behandlade karaktärerna ibland.