Vem ska trösta knyttet? är en mycket fin bilderbok, illustrerad och skriven av fantastiska Tove Jansson. Hennes bilder är detaljrika och med mycket känsla och passar bra för den här berättelsen om den ensamma och lite sorgsna Knyttet, som flyr en dag och ger sig iväg på en resa som ska leda honom till ett visst skrutt. Klassisk barnbok på rim!
Nu har jag läst om Follyfoot, som jag rotade upp ur biblioteksarkivet för ett tag sedan i ett anfall av nostalgi. Jag blev faktiskt inte särskilt besviken, utan tycker att det är en mysig och trovärdig hästbok, trots att den har närmare 40 år på nacken.
Follyfoot är en av böckerna i en bokserie som jag tyckte väldigt mycket om när jag var i den åldern då jag läste hästböcker. Vad jag fastnade för på den tiden var att hästarna i den här boken inte är överdrivna sagohästar, utan ganska vanliga hästar, ofta sådana med en hel del skavanker. Den känns liksom trovärdig. Det tycker jag fortfarande.
Boken handlar om ett stall, Follyfoot, där några eldsjälar tar hand om gamla och sjuka hästar, som behöver omvårdnad och vila. En del hästar räddar de från vanvård, andra hästar lämnar ägarna in för att de inte kan ta hand om dem för stunden.
Det är en mysig och smårolig bok, som också blev TV-serie på 70-talet. Den har jag inte sett, men när jag läser boken kan jag föreställa mig att den nog skulle vinna på att vara TV-serie istället för bok. Det känns nämligen som att den inte riktigt har en röd tråd, utan innehåller lite väl många korta episoder, som står lite för sig själva. Det hade varit roligare om författaren hade trängt lite djupare i karaktärerna istället.
Här om veckan, i en helt annan Tematrio, tipsade jag om boken Vår förbannade rätt, som handlar om Barnkonventionen. Den här veckan uppmärksammas just Barnkonventionen i veckans Tematrio. Väldigt passande, eftersom Barnkonventionen fyller 20 år i år!
Berätta om tre barnboksfavoriter – dina egna, eller dina barns!
Alla böcker om Rut-Emma var stora favoriter när jag var liten. Jag har både fått de upplästa för mig och läst dem själv. I somras läste jag om dem och upptäckte att jag fortfarande gillar dem!
Jag gillade också Sven Nordqvists böcker om Pettson och Findus (t.ex. Tomtemaskinen). Kanske framför allt för att de är så härligt och detaljrikt illustrerade, med en enorm kreativitet, som nog alla nyfikna barn älskar.
Och så gillade jag Lilla Anna och Långa farbrorn. Även här är det illustrationerna, som står för en stor del av det. Jag har fått Lilla Anna och Långa farbrorn-böcker läst för mig så mycket att jag fortfarande kan se bilder framför mig från somliga!
Ännu en hästbok utläst! Jag har nu faktiskt läst alla böcker om de tre stallkompisarna Lisa, Carole och Susan och jag kan nog konstatera att böcker inte är så hemskt bra som jag tyckte att de var när jag var liten.
I Till häst i New York lämnar de tre kompisarna sin lilla idyll till småstad och åker till New York för att titta på en stor tävling, där en vän till dem ska ställa upp. Väl i New York kastas de rätt in i ett typiskt fall för deras klubb, Sadelklubben. De råkar av en slump på en stor flickidol: skådespelaren Skye Ransom och han måste lära sig att rida inför en roll i en film.
Boken varken stör eller berör särskilt mycket, men är ändå hemskt söt och trevlig. Stallkompisar var min barndoms favorithästböcker och jag kan verkligen förstå hur de blev det. Ridlektionerna och ridturerna är beskrivna på ett närmast pedagogiskt sätt och på så sätt att man känner igen sig om man själv är en hästtjej som går på ridskola och lär sig grunderna. Samtidigt är böckerna konstruerade så att vem som helst kan känna igen sig även i de episoder som inte direkt berör hästarna och ridningen. Lisa, Susan och Carole är verkligen olika som personer och alltid finns det någon av dem man som liten tjej kan känna igen sig i och tycka om.
Jag tycker ändå att det har varit skojigt att dyka ner lite i genren igen! Och jag undrar vad jag skulle tycka om t.ex. Peter Pohls böcker eller böckerna om Steffie och Nellie (av Annika Thor) eller om Mirandaböckerna (av Kerstin Sundh) om jag läste om dem. De var favoriter på sin tid, så att säga, men vad skulle jag tycka idag? Skulle jag våga? Eller är risken för stor att jag inte längre hittar något bra i dem? Usch, vad hemskt det vore!
Böckerna om Rut-Emma älskade jag i alla fall som liten och när jag läste om dem i somras tyckte jag fortfarande att de var kanon. En annan som som riktar sig till en yngre publik är Le petit prince och den är ju helt underbar! Detsamma får nog sägas gälla för Astrid Lindgrens böcker, som kan tilltala små som stora, inte sällan på helt olika sätt.
Vilka barnböcker tycker du är ”odödliga” favoriter? Har du vågat läsa om det du gillade när du var liten?
Stallkompisar hörde till mina favoritböcker när jag var 10-12 år och Sadelklubben ställer upp är en av två böcker i serien som jag inte har läst förut. Det var med stora nostalgikänslor jag öppnade den här boken, men också med lite besvikelse som jag la den ifrån mig. Det är tyvärr en ganska platt bok, med enkla intriger och ingen direkt djupdykning i känslor och relationer. Det spelar dock ingen större roll. Hästtokiga tjejer kan nog fortfarande älska böckerna om de tre kompisarna Lisa, Susan och Carole och deras upptåg. I den här boken handlar det om en kadriljuppvisning, som de planerar som en överraskning för att locka fler elever till sin ridskola.
Ett plus i kanten för att skildringarna av hästarna och ridningen faktiskt känns som om de kommer från någon som själv har varit där och vet vad det handlar om. Det är inte överdrivna och löjliga berättelser om tjejer som tävlar i världsmästerskap med vildhästar, utan autentiskt berättat om ridlektioner för några tjejer som har lärt sig grunderna.
Det är inte ofta jag läser om böcker, men nu ska vi läsa Le Petit Prince på franskan och den har jag faktiskt redan läst. Jag är lite nyfiken på om jag kommer att se annorlunda på den nu och om jag kommer att förstå den på ett annat sätt (jag borde rimligen kunna mer franska i alla fall). Spontant känns det inte som att jag kommer att tycka sämre om den åtminstone, för det är en otroligt rar liten bok och nu när jag åter har läst några kapitel känner jag fortfarande att den är fantastisk. Jag fastnar mest för hur bokens huvudperson beklagar sig över att vuxna tappar så mycket av sin fantasi och förmåga att tänka kreativit. Som här t.ex:
”Si vous dites aux grandes personnes: ”J’ai vu une belle maison en briques roses, avec des géraniums aux fenêtres et des colombes sur le toit…” elles ne parviennent pas à s’imaginer cette maison. Il faut leur dire: ”J’ai vu une maison de cent mile francs.” Alors elles s’écrient: ”Comme c’est joli!””
(”Om du berättar för vuxna: ”Jag såg ett vackert hus av rosa regel, med pelargoner i fönstren och duvor på taket…” kan de inte föreställa sig det huset. Man måste säga: ”Jag såg ett hus som kostade 100 000 franc.” Då skulle de utropa: ”Så vackert!””)
Den lilla prisen är verkligen den där förvuxne, naive pojken som vuxna kanske borde ha mer av för att inte bli sådär låsta i sitt tankesätt. Till skillnad från vilken annan vuxen som helst kan han dessutom se vad det här föreställer:
Här om dagen läste jag ut Rut-Emma och nu har jag läst ut fortsättningen, Rut-Emma, Ingeborg och Madlän, som innehåller böckerna Rut-Emmas blåa bok, Till Rut-Emma från morbror Karl samt Rut-Emma, nästan nio. Det här är högst omtyckta böcker från min barndom!
I de här böckerna har Rut-Emmas pappa kommit tillbaka och hela familjen flyttar från Storgatan till en lägenhet inne i stan. Det innebär att Rut-Emma lämnar bästavännen Elsbeth och hennes förälskelse, Teofil, på gården där hemma. Sedan fortsätter boken att berätta om det som Rut-Emma och hennes syskon funderar över, pratar om och gör. Även här finns det mycket igenkänningsfaktor, trots att boken utspelar sig på 20-talet.
Jag älskade böckerna om Rut-Emma när jag var liten och jag tycker fortfarande att de är kanon! Böckerna i den här samlingsvolymen har fina illustrationer på i stort sett varje sida, men det finns mer text än i tidigare böcker.
Jag är hos mina föräldrar och hälsar på just nu och det är här jag förvarar alla mina böcker. Jag plockade om lite bland mina hästböcker (jag har en hel separat bokhylla med sådana!) här om dagen och fick en massa nostalgikänslor och nu har jag även passat på att läsa om en av mina riktigt älskade böcker: Rut-Emma.
Det här är en av de böcker som jag verkligen kommer ihåg från när jag var liten. I den får vi läsa om Rut-Emma som växer upp någon gång på 20-talet. Hon leker nere på gården med sina syskon och sina kompisar, hon börjar skolan, hon bråkar med sina syskon och fantiserar om att pappan har rymt med cirkusen. Det finns hur mycket som helst att känna igen sig i och många fina, talande, bilder som illustrerar allting.
Jag älskar den här boken! Den känns så autentisk. När jag läser den som vuxen kan jag verkligen känna ”precis så var det!” och ”precis så tänkte jag också!” och jag kände likadant när jag var liten och fick den uppläst för mig. En fantastisk bok, som håller än!
Boken är en samlingsvolym som innehåller titlarna Rut-Emma själv, Rut-Emma, Storgatan 12, Jordklotet, Världen, Rut-Emma + Teofil = Sant. Denkom ut i en nyutgåva av En bok för alla för några år sedan, så den finns kanske fortfarande att få tag på. Jag rekommenderar den för alla som vill ha en mysig bok att läsa för sina barn!
Capybaran, som är världens största gnagare, är ett märkligt djur som kanske inte så många känner till. De finns i Sydamerika och påminner om jättestora marsvin. När en kompis till mig visade bilder på Capybaror här om dagen mindes jag en gammal barnbok som jag vet att jag gillade när jag var yngre. Så kom det sig att jag läste om denna tunna lilla bok.
Vår vän Capy handlar om en familj som skaffar sig en capybara som husdjur. Den är söt och trevlig när den är liten, men ju äldre och större den blir, desto svårare är det att hålla den som husdjur. Själva berättelsen är en liten solskenshistoria som inte lämnar så mycket avtryck, men bilderna är väldigt fina. Vem som helst med ett husdjur kan nog känna igen sitt djur i bokens capybara, som glufsar i sig kattmat, är envis och som förväntansfull stirrar på dörrhandtaget för att få någon att komma och öppna.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Vem ska trösta knyttet? är en mycket fin bilderbok, illustrerad och skriven av fantastiska Tove Jansson. Hennes bilder är detaljrika och med mycket känsla och passar bra för den här berättelsen om den ensamma och lite sorgsna Knyttet, som flyr en dag och ger sig iväg på en resa som ska leda honom till ett visst skrutt. Klassisk barnbok på rim!
Nu har jag läst om Follyfoot, som jag rotade upp ur biblioteksarkivet för ett tag sedan i ett anfall av nostalgi. Jag blev faktiskt inte särskilt besviken, utan tycker att det är en mysig och trovärdig hästbok, trots att den har närmare 40 år på nacken.
Ännu en hästbok utläst! Jag har nu faktiskt läst alla böcker om de tre stallkompisarna Lisa, Carole och Susan och jag kan nog konstatera att böcker inte är så hemskt bra som jag tyckte att de var när jag var liten.
Jag är hos mina föräldrar och hälsar på just nu och det är här jag förvarar alla mina böcker. Jag plockade om lite bland mina hästböcker (jag har en hel separat bokhylla med sådana!) här om dagen och fick en massa nostalgikänslor och nu har jag även passat på att läsa om en av mina riktigt älskade böcker: Rut-Emma.
Capybaran, som är världens största gnagare, är ett märkligt djur som kanske inte så många känner till. De finns i Sydamerika och påminner om jättestora marsvin. När en kompis till mig visade bilder på Capybaror här om dagen mindes jag en gammal barnbok som jag vet att jag gillade när jag var yngre. Så kom det sig att jag läste om denna tunna lilla bok.