Det är många som har talat sig varma om den här boken och jag förstår vad folk menar. Det är en väldigt rörande och fin berättelse om en liten tysk flicka, Liesel, som under andra världskriget hamnar som fosterbarn hos två varmhjärtade människor. Om dagarna är det Hitler Jugend och Heil Hitler som gäller och vuxna förväntas vara med i nazistpartiet, men det finns också de som står emot och t.ex. gömmer judar i sina hem. Liesels fosterförälrar är sådana. De släpper in Max i sitt hem och hjälper honom att gömma sig i deras källare. Dag ut och dag in är han i deras kalla källare utan att klaga. Han ser aldrig något dagsljus och har aldrig någon kontakt med omvärlden, men Liesel får honom att härda ut och för hennes skull skriver och tecknar han små berättelser, som hon tar till sitt hjärta, bokälskare som hon är.
Det är givetvis många grymheter och fruktansvärda saker som finns i den här boken. Judar marcherar t.ex. regelbundet genom staden till koncentrationslägret i Dachau, folks söner dör i kriget och det är ständiga flyganfall, men det beskrivs på ett bra sätt, så att det varken blir för mycket, så att man inte kan ta till sig det, eller så att det skuffas undan. Det känns faktiskt som en ganska ärlig berättelse över livet i det fattiga Tyskland under den här mörka delen av vår historia. Fast givetvis smygs det in lite romantiska inslag och lite annat puttinuttigt smått och gott och det brukar jag tyvärr inte vara ett stort fan av.
Nåja. Boken är bra, men når kanske inte ända fram hos just mig. Jag rekommenderar den ändå att läsas av alla, som vill läsa ett gott stycke skönlitteratur och samtidigt påminnas om det vi aldrig får glömma från andra världskriget.
Jag har påbörjat den här boken flera gånger när jag var yngre, men jag har aldrig kommit någon vart förrän nu. Efter att ha läst den kan jag inte riktigt förstå varför jag ryggade tillbaka tidigare, för jag gillar verkligen den här boken. Kanske blev jag lite avskräckt efter att ha läst Sofies värld, som är mer fakta än skönlitteratur. Jostein blandar även i Spelkortsmysteriet in filosofiska frågor och resonemang och ger några historielektioner, men mest är det skönlitteratur.
I centrum står Hans Thomas som reser igenom Europa med sin pappa för att leta reda på Hans Thomas sedan länge försvunna mamma. Under resan luras de att göra en avstickare till en liten by, där Hans Thomas blir bjuden på bullar av en märklig bagare. En av bullarna innehåller en liten, liten bok, som Hans Thomas läser i hemlighet med hjälp av ett förstoringsglas. I bullboken berättas en spännande berättelse om en skeppsbruten man och på något märkligt sätt verkar boken kopplad till Hans Thomas själv och bagaren i den lilla byn.
Det är både spännande och intressant läsning! Boken väcker många tankar om vad som är fantasi och vad som är verklighet och vad ödet är för något. Det är framför allt en ungdomsbok, men jag kan verkligen rekommendera vem som helst att läsa den.
Doria är femton år och bor i en förort till Paris med sin mamma. Pappan har lämnat dem för att hitta en ny fru i hemlandet Marocko. Tillvaron är inte helt lätt. Mamman är analfabet och har ett skitjobb som hotellstäderska, så Dorias kläder är inga hippa jeans utan kläder från loppmarknader eller second hand och Doria och mamman får regelbundet besök från socialarbetare, som vill väl men som inte lyckas riktigt.
Kiffe kiffe demain är en charmig ungdomsbok. Doria har många tonårstankar om kärlek och livet och framtiden. När jag läser den minns jag hur det kunde kännas att vara tonåring. Samtidigt berättar den om det inte alltid lätta livet i förorten med all den kriminalitet och andra problem som finns där. Jag tror att Kiffe kiffe demain kan skapa debatt i Frankrike, men som svensk läsare är den största behållningen att det är en charmig, rolig och träffsäker ungdomsbok. Det är ingen dålig behållning. Jag tycker jättemycket om den här boken!
Så var det äntligen dags att läsa slutet på denna berättelse, om kampen mellan det onda och goda i trollkarlsvärlden. De sex föregående böckerna har sakta men säkert byggt upp en spänning. I de första böckerna kan man inte riktigt förstå vad som händer och vad allt syftar till. Huvudpersonen är en liten kille, som upptäcker att han kan utöva magi. Han dras in i trollkarlsvärlden, som existerar lite parallellt med den värld vi känner till, och börjar i bok efter bok att inse att det finns en stor ondska som han kanske är utsedd till att förgöra. Jag ska erkänna att jag inte blev frälst till en början, men ju äldre den lilla killen blev, desto råare blev världen omkring honom och när jag vände det sista bladen i den sjätte boken kunde jag inte göra annat än att känna mig rejält fast i denna berättelse. Jag vet inte om någon annan bok har väckt en sådan nyfikenhet hos mig och fått mig att vilja sträckläsa så mycket.
Spänningen var alltså rejält uppskruvad från sida ett och hela den närmare 800 sidor tjocka boken, den sista boken om Harry Potter, har jag nu läst ut i en rasande fart. Det känns närmast tomt nu. Frågetecken från tidigare böcker har rätats ut. Kanske är den här sista boken om Harry Potter lite väl pretentiös på sina ställen, men jag ser gärna förbi det. Det här var en underbar läsuppelvelse! Och till min lycka är inte den här sista boken en snabb redogörelse för hur Harry Potter steg för steg går till väga för att slutföra det uppdrag han getts. Tack och lov hinner den nämligen ta en del svängar så att det är nervkittlande ända till slutet.
Jag har inte så mycket mer att skriva. De flesta bokintresserade har nog provat Harry Potter och gillar man de här böckerna så gör man. Gillar man de inte kan man kanske tycka att de är töntiga, att en del personer blir lite väl glorifierade och att en del saker är förutsägbart eller avhandlas för snabbt. Själv har jag verkligen fastnat för Potter. Det är den enda fantasy hittills som jag faktiskt tycker har varit läsvärd. Som vanligt är jag mycket glad åt att den handlar om människor med känslor och med både dåliga och bra egenskaper istället för om abstrakta sagofigurer. Man kan leva sig in i böckerna och känna igen sig, trots att den utspelar sig på en skola som lär ut trollkonst, samtidigt kan man också drömma sig bort till den magiska värld boken utspelar sig i. De flesta kan nog hitta något i de här böckerna.
Nu hoppas jag bara att Rowling sätter punkt på historien på riktigt och inte får för sig att skriva en till serie om häxor och trollkarlar på Hogwarts. Det skulle förta ganska mycket av grejen för mig. De här böckerna var bra och liknar inte riktigt några andra och för mig ska det vara så.
Pohl har fått en hel del vass kritik för denna bok (kanske har han fått en del bra kritik också, men den har jag i sådant fall missat). I DN kallades boken till och med för ”en gubbsjuk fantasi”. Jag visste knappt om jag skulle våga läsa boken eftersom Pohl är min tonårstids favoritförfattare och hans tidigare böcker har betytt mycket för mig. Jag valde ändå att läsa boken och försökte att inte låta recensionerna färga mitt omdöme om boken allt för mycket.
Efter att ha läst den kan jag tycka att en del saker är väl starkt. Den handlar om en trettonårig tjej, som blir sexuellt utnyttjad av sin mammas nya kille. Jag vet faktiskt inte vad alla, i detalj beskrivna, sexscenerna egentligen tillför, men å andra sidan är det ingen ovanlig ingrediens i Pohls böcker. De handlar ofta om utsatta barn och det är inte första gången Pohl beskriver barns sexuella upptäckter i klartext (även om det i det här fallet är första gången det rör sig om övergrepp efter vad jag minns från tidigare böcker).
Det är en ganska tung läsupplevelse. Man är nästan tvungen att lägga den ifrån sig ibland för att smälta den eftersom det faktiskt är jobbigt att läsa om vad bokens huvudperson, den trettonåriga tjejen Karin, utsätts för. Karin har verkligen hamnat i kläm mellan mamman, totalt blind för vad som händer hennes dotter, och pappan, som också har skaffat en ny familj. I Karin finns också en till huvudperson, Nirak, som finns inuti Karin, som en låtsaskompis, och som förgäves försöker att rädda Karin undan det förhållande hon dras in i med mammans nya kille.
Det hade kunnat vara en väldigt bra bok, men när den var slut kunde jag inte förstå vad Pohl egentligen ville säga med den. Jag kanske inte ska avslöja bokens slut, men en hel del i boken anspelar på att Karin frivilligt drar sig till den här mannen, som faktiskt skadar henne. Boken känns mest som ett diskussionsunderlag. Efter att ha läst den känns berättelsen långt ifrån avslutad och det som återstår är att diskutera hur Karin egentligen kunde hamna i den här situationen och vad som lockade henne till den här mannen.
Ämnet är tungt och värt att våga lyfta fram i en bok och diskutera kring. Jag vet dock inte om Pohl lyckas nå fram. En gubbsjuk fantasi skulle jag inte vilja kalla den, men jag frågar mig verkligen vad poängen med den är och jag slutar läsa med en undran över vad som hände Karin sedan.
Den ena flickan i det tio månader gamla tvillingparet får glassplitter i ögat och verkar inte kunna bli hjälpt av sjukvården. Istället söker sig föräldrarna till en healer, som lovar att hjälpa dem. Det är så det går till när hela familjen blir indragen i en sekt med healern som sektledare. Åren går och sektledaren utövar maktmissbruk och hjärntvättar alla familjemedlemmarna. Till slut är hela familjen splittrad och när mamman lyckas dra sig ur startar en omständlig vårdnadstvist.
Enligt bokens titel är det här en sann historia och den berättas också mycket trovärdigt. Det är en gripande och upprörande historia om en familj som söndras efter att ha sökt hjälp via alternativa vägar. Vad jag kan ogilla i den här boken är att den har en sådan dokumentär karaktär utan att följas upp med ett efterord eller liknande som berättar hur mycket som är sant och vad som hände sedan. Kanske hade den varit ännu bättre om den istället hade berättats som en helt skönlitterär bok istället för att låta delar av den bestå av skrivelser och annat som tar fokus från huvudpersonerna och deras känslor i den svåra situationen som de befinner sig i.
Vad man än tycker om den saken är det här ofrånkomligen en mycket bra bok, där Pohl som vanligt använder sitt underbara språk väl för att berätta en svår historia.
I den sjätte boken om den unga trollkarlen Harry Potter fortsätter kampen mellan det goda och det onda. Mörkrets herre har åter dykt upp och Harry Potter anses vara utvald att bekämpa honom.
Boken är lika fängslande och spännande som de senare böckerna i serien och som vanligt har det smugit sig in en del sidohistorier som får boken att även funka som en kul ungdomsbok om kärlek och vänskap. Att boken handlar om ungdomar gör den dock inte mesig, utan det är tvärtom en bok som stundvis innehåller ganska obehagliga scener.
Jag ska erkänna att jag tyckte att Harry Potter-böckerna var överskattade när jag läste de första böckerna i serien, men efter att ha läst de böcker som hittills har utkommit har jag förstått charmen och jag längtar mycket efter den sjunde och avslutande delen. Eftersom ingen Harry Potter-bok hittills har varit förutsägbar kan man som läsare inte lita helt på att den goda sidan faktiskt ska vinna i den sista boken, så det är bara att bita på naglarna och räkna ner till nästa bok.
Ju äldre Harry Potter blir, desto mer gillar jag böckerna om honom. I den här boken har Harry Potter blivit 15 år och det är dags för honom att ta sin grundexamen i trollkonst på trollkarlsskolan Hogwarts. Han är också tillräckligt gammal för att vara väl medveten om de mörkare makterna, som finns runt omkring i trollkarlsvärlden.
I den tidigare boken, Harry Potter och den flammande bägaren, återkom den onda trollkarlen, mörkrets herre, lord Voldemort och nu har en grupp trollkarlar gått samman och bildat Fenixorden, som ska strida mot honom. Harry Potter och hans kompisar anses dock för unga för att förstå och hålls utanför det hela, men Harry Potter, som har mystiska förbindelser med lord Voldemort, dras förstås in i allt ändå.
Det hinner bli riktigt spännande innan det 1001:a bladet är vänt och boken är slut. Böckerna om Harry Potter är oförutsägbara, stundvis ovanligt råa för att vara barnböcker och väldigt bra för att vara fantasy. Jag har aldrig varit ett stort fan av fantasy, men inte ens jag ogillar Harry Potter. Det roliga med böckerna om Harry Potter är att de utspelar sig i nutid och i en värld som liknar vår. I trollkarlsvärlden i Harry Potter-böckerna finns det ett trolldomsministerium, som är ungefär som en regering, en domstol, fängelser, skolor, som liknar engelska internatskolor, och folksporter. Det förekommer också rasism och mobbing och annat som liknar saker i vår värld.
Just att man faktiskt kan känna igen sig lite i är en av de bästa sakerna med de här böckerna. Istället för att vara en saga är de här böckerna som helt vanliga barn- ungdomsböcker, men med inslag av magi och kampen mot det onda. Harry Potter och Fenixorden är den bästa Harry Potter-boken hittills, kanske just för att Harry Potter inte längre är en liten kille som utsätts för konstiga saker utan en tonåring som förstår mycket mer om vad det är som händer. Hade det inte varit för att boken är en sådan tegelsten skulle den lugnt vara tillräckligt spännande för att vara en sträckläsningsbok.
Den här boken passar ganska bra in i min speciella kategori för töntiga ungdomsböcker. Egentligen är det inget fel på själva berättelsen. Boken handlar om fem ungdomar och tanken är såklart att man ska kunna identifiera sig med någon av dem. Här finns både de populära och de ensamma representerade och det finns både rika och fattiga. Vad alla skulle kunna sägas ha gemensamt är att de är osäkra och lite rädda. Boken handlar om hur de här olika människorna hittar varandra och börjar att lära känna varandra.
Trist med boken är bland annat att den är för kort för att man ska kunna känna sig speciellt engagerad i de olika huvudpersonernas öden. Mest störande är dock den lite löjliga och präktiga tonen som finns boken igenom. Personerna i boken är i 15-16-årsåldern och kan låta såhär osannolikt fånigt i dialoger:
”- Säg mig en sak gumman. Du och den där Jack…
– Ja?
– Ni har väl inte… Jag menar…
– Mamma hur kan du bara tro någonting sådant?”
Personerna i boken skildras helt enkelt inte särskilt trovärdigt. Det enda de gör är att gå omkring och vara osannolikt trevliga och snälla mot sina föräldrar och mot alla andra. Jag kan inte riktigt smälta att det är så platt och tråkigt, men det här är ändå en bra mycket bättre och dessutom lättläst ungdomsbok än många andra. Tack för att vi åtminstone befrias från kärleksdravel i den här boken!
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Det är många som har talat sig varma om den här boken och jag förstår vad folk menar. Det är en väldigt rörande och fin berättelse om en liten tysk flicka, Liesel, som under andra världskriget hamnar som fosterbarn hos två varmhjärtade människor. Om dagarna är det Hitler Jugend och Heil Hitler som gäller och vuxna förväntas vara med i nazistpartiet, men det finns också de som står emot och t.ex. gömmer judar i sina hem. Liesels fosterförälrar är sådana. De släpper in Max i sitt hem och hjälper honom att gömma sig i deras källare. Dag ut och dag in är han i deras kalla källare utan att klaga. Han ser aldrig något dagsljus och har aldrig någon kontakt med omvärlden, men Liesel får honom att härda ut och för hennes skull skriver och tecknar han små berättelser, som hon tar till sitt hjärta, bokälskare som hon är.
