Igår skulle Astrid Lindgren ha fyllt 105 år och för 45:e året i rad delades Astrid Lindgren-priset ut. Den här gången gick priset till Katarina Kieri. Det är en ungdsomboksförfattare som jag läste när jag var tonåring (då läste jag Ingen grekisk Gud, precis), men det kanske faktiskt är en författare jag borde testa på nytt..?
Innan jag började läsa Eld, del två i Engelsforstrilogin, funderade jag lite på hur författarna, Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren, skulle lyckas följa upp dundersuccén Cirkeln. Obefogad oro! Eld överträffade till och med mina förväntningar.
För den som inte har påbörjat trilogin ännu är det här alltså berättelsen om ett gäng tonårstjejer, bosatta i en typisk bruksort, som trots sina olika bakgrunder och status i klassrummet tvingas närma sig varandra. Tjejerna har fått veta att de är häxor med magiska förmågor och att de är utvalda att bekämpa demoner, som annars kommer att förgöra samhället i en apokalyps.
Det geniala i trilogin är inte fantasyinslagen och spänningen, som i och för sig får en att sträckläsa och längta efter boken när man tvingas lägga den ifrån sig, utan hur väl miljöerna och handlingen passar för att skildra hur det kan vara att vara tonåring i ett litet samhälle, där det är lätt att sticka ut och lätt att längta bort. Att läsa Cirkeln eller Eld är att kasta sig tillbaka till sin egen gymnasietid och, om inte känna igen sig själv, känna igen före detta klasskompisar i bokens karaktärer. Den ambitiösa, som längtar bort, den osäkra, som trycker ned andra för att slå sig fram och få höra till, den ensamma, som gömmer sig i bylsiga tröjor, den som tvingades växa upp för tidigt och bor själv i en soc-lägenhet, den med äldre och ändå en väldigt omogen kille… Alla finns de här. Åh, vad jag gillar bokens karaktärer! Jag älskar att följa dem i deras tonårsvåndor och kärlekstrassel.
Visst märks det att författarnas egna uppfattning och upplevelser av att växa upp i en småstad skiner igenom, ibland på ett lite överdrivet sätt med öde lokaler och allmän futtighet, men jag förlåter det. Brukssamhället Engelsfors är en intressant fond för en fantasyberättelse och det är det greppet som gör att boken står ut från annat i genren.
Helt klart bland det bästa jag har läst i år! Nu längtar jag verkligen efter den avslutande delen i trilogin: Nyckeln, som utkommer nästa år.
En av årets bästa ljudböcker hittills är i mitt tycke Arkan Asaads Stjärnlösa nätter, som är den delvis självupplevda berättelsen om en ung man som blir bortgift mot sin vilja. Den visade mig hedersproblemtik från en ny, den manliga, synvinkeln.
Nu kommer det en ny ungdomsbok som tar upp en fråga som delvis anknyter till Asaads berättelse: tvångsgifte av barn. Asaads bok handlar om en ung, men faktiskt myndig, man som tvingas att gifta sig i föräldrarnas hemland. Christina Wahldéns aktuella bok, Ingen du känner, handlar om en ung tjej som tvingas att gifta sig mot sin vilja. Visste ni att Ungdomsstyrelsens kartläggning från 2009 som visade att 8 500 personer mellan 16 och 25 år kände oro över att inte få välja sin partner och att Sydsvenskans undersökning från samma år visade att skånska skolor varje år upptäcker minst 25 fall av barn och ungdomar som gifts bort mot sin vilja. Inte okej! Tur att frågan blir belyst i t.ex. den här boken.
Det här är inte Wahldéns första ungdomsbok som tar upp samhällsproblem. Jag kan varmt rekommendera t.ex. Kort kjol, som handlar om våldtäkt, och Cell grön, som handlar om en tjej som dras med i kriminella aktiviteter i ett vegannätverk.
Filmatiseringen av Jag saknar dig, jag saknar dig! har nyligt gått upp på biograferna och har fått skaplig kritik. Kul! Jag vet dock inte om jag är så sugen på att se den. Kanske är den inte riktigt riktad till min målgrupp ändå, och så har jag ju redan läst boken (som är jättebra!). 
En annan riktigt bra bok, som inte är film ännu, men som åtminstone kommer att bli, är Maria Gripes bok Tordyveln flyger i skymningen. Undrar hur den blir! Det är ju en magisk bok med en speciell stämning. Kan boken verkligen bli en bra film?
Ah, jag vet inte om jag vill se Tordyveln heller… Men kanske ska jag läsa om boken? Den är verkligen bra!
Det känns inte riktigt rättvist att jämföra en bok med andra böcker, för det får det att låta som att boken är en efterapning och inte särskilt originell. Ändå kan jag inte låta bli att jämföra den här boken med Rowlings böcker om Harry Potter och jag gör det utan att mena något annat än att den här boken är lika bra. Precis som i Harry Potter-böckerna blandas element från ”vanliga” ungdomsböcker och scener från ”vår” värld med element från något mer övernaturligt och magiskt. Det gör i mina ögon att boken lyfter från att vara en ”vanlig” fantasy till att göra det mer intressant och angeläget.
I huvudrollerna hittar vi ett gäng gymnasieungdomar. De är lika olika varandra som personligheterna i vilken gymnasieklass som helst. Här finns klassens populäraste tjej, klassens plugghäst, som förresten i hemlighet är kär i deras mentor, tjejen som har halkat snett och tar droger, två mobbade och utfrysta personer och deras mobbare samt en tjej som redan har flyttat hemifrån för att hon inte kommer överens med sin mammas nya kille. Det visar sig att just dessa personer, som aldrig skulle ha umgåtts eller kanske ens pratat med varandra i skolan, utgör en grupp som är en del i någonting så stort att de inte kan föreställa sig det. Tillsammans står de framför någonting riktigt mörkt och ont och det är upp till dem att glömma de roller de normalt har i skolan för att istället samarbeta tillsammans.
Det här är en riktigt spännande bok och samtidigt är den fantastiskt insiktsfull och lyckas beröra många av de problem man kan ställas inför och de känslor man kan känna i senare tonåren. Det känns trovärdigt och äkta. Nu läser jag visserligen inte ungdomsböcker så ofta längre, men jag måste ändå säga att det var länge sedan jag läste en bok med så hög igenkänningsfaktor. Precis såhär är det nog faktiskt att vara tonåring idag. Det är genialiskt att tvinga ihop de här personerna, med så totalt olika status i klassrummet, och göra en fantasyberättelse av det. Magin ser jag som en kul krydda. Den gör de välbekanta skolmiljöerna och hemmamiljöerna trots allt mer intressanta och lyfter boken till en högre nivå.
Jag hade möjlighet att läsa boken innan den ens var tryckt och jag hade absolut inga särskilda förväntningar när jag började läsa. Vid det här laget har boken hyllats i både press, på bloggar och i mikrobloggar och jag kan bara stämma in i hyllningskören. Det här är bra! Och jag längtar efter fortsättningen.
Rabén & Sjögren är verkligen framåt med sin marknadsföring av den nya boken Cirkeln av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. Jag fick ett pressutskick idag där det berättas att den redan har tryckts i 15000 exemplar (en mycket stor upplaga) och att filmrättigheter redan är sålda (manus är på gång!). Som bokbloggare hade jag förmånen att få läsa ett manus på förhand (boken släpps den 15:e april). Jag hoppas att det går så bra som förlaget och författarna hoppas/väntar sig. För jag tyckte att boken var kanonbra! Jag anar en hype i stil med Harry Potter-febern – åtminstone i Sverige.
Du kan läsa mer om boken (som är en del av en triologi) på bl.a. Facebook, där boken/böckerna har en egen sida.
Veckans Tematrio handlar om barn/ungdomsböcker: Berätta om tre barn/ungdomsböcker!
I den här genren är Peter Pohl en av mina favoritförfattare. Själv säger han sig inte skriva specifikt för unga och det är helt sant att hans böcker är läsvärda för vem som helst. Det brukar dock vara bland just ungdomsböckerna som man hittar titlarna på biblioteket. En av hans bästa är, i mitt tycke, Jag saknar dig, jag saknar dig!, som han har skrivit tillsammans med Kinna Gieth och som är baserad på Gieths egna upplevelse. Det är en väldigt gripande berättelse om att förlora någon.
En annan bok som jag tycker mycket om är Bröderna Lejonhjärta. Och, faktiskt, känns det fel att inte nämna en bok av Astrid Lindgren i en sådan här bloggutmaning.
Som tredje bok väljer jag en bok som populärt brukar läsas på engelsklektionerna på högstadiet: The best little girl in the world. Det är en insiktsfull och viktig bok om en ung tjej som utvecklar ätstörningar. En bok att prata om!
Emmy Morén är en alldeles vanlig tonåring som går i ettan på gymnasiet. Hon känner sig ensam, är olycklig kär, grubblar över ifall hon är den enda oskulden på jorden och vantrivs hemma sedan hennes mamma flyttade för att förverkliga sig själv. Mitt i allt tonårstrassel hittar hon en annan Emmy Morén, en vuxen Emmy, som jobbar som skådespelare. De börjar skicka e-post till varandra och tonårs-Emmy delar med sig av sitt liv, som är precis så upp och ner och på liv och död som jag själv minns att tonåren var, medan den vuxna Emmy Morén så gott hon kan försöker dela med sig av sina erfarenheter och ge goda råd. Det visar sig dock snabbt att vuxen-Emmys liv också är problematiskt och fullt av grubbel och att vuxen-Emmy och tonårs-Emmy kanske inte är på så olika nivåer i livet som man skulle kunna tro.
Det är en fin liten bok med hög igenkänningsfaktor. Jag är inte säker på att jag tycker att e-postväxlingen känns 100%-igt trovärdig, åtminstone skulle jag själv aldrig ha hittat orden så säkert när jag var i Emmys ålder, men det gör ingenting. Jag tror att vilken femtonåring som helst kan läsa boken med stor behållning och bli lite glad av att få titta in i Emmy Moréns värld, med alla dalar och toppar, om vartannat. Jag tyckte det var trevligt att få göra det i alla fall! Boken bjuder också på ett inte helt väntat slut, vilket är kul!
Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg är den första ungdomsboken som jag läser av Joyce Carol Oates. Mycket från hennes skrivande och berättande känns här igen från vuxenromanerna, men det känns också att det är en bok som inte i första hand riktar sig till vuxna. Det är inte bara det att boken rör sig kring en ung tjej, utan det känns också i språket att det är lite enkelt för att vara Oates. Jag tycker ändå att det är en fin bok, som fortfarande känns ytterst viktig och ytterst bra.
Huvudpersonen heter Jenna och har nyss flyttat hem till sin moster med familj. Hon har nyligt varit med om en svår bilolycka, där mamman omkom, och hela livet är uppochner. Saknaden efter mamman och skuldkänslor efter den olycka hon varit med i, får henne att söka tröst i receptbelagda mediciner, och snart har hon hittat en ny vän, som också tar narkotika. Hon slits mellan rätt och fel, mellan att känna skuldkänslor för vad hon utsätter sin moster och morbror för och att känna att det inte spelar någon roll, för hon är ändå inte värd att vara älskad. Jag tror att vilken ung person som helst kan känna igen sig i alla inre konflikter som Jenna drabbas av, även om man inte har upplevt så dramatiska saker som Jenna.
Vad jag också gillar med den här boken är att den, precis som titeln antyder, slutar hoppfullt och bra. Jag respekterar verkligen Oates för att hon gärna skriver böcker på det sättet. Det är så vanligt att författare väljer att grotta ned sig i dystra och svåra ämnen och glömmer bort att det kan finnas en ljusning också. Oates gör inte så. Hon lyckas gång på gång skriva viktiga böcker, som slutar lyckligt utan att vara alltför Hollywoodaktiga.
Fin bok! Jag är glad att ni tipsade mig om den! Härnäst kommer jag dock inte läsa någon av de andra böckerna ni röstade på, för jag har precis börjat läsa Vi i villa, som är en bokcirkelbok. Sedan ska jag nog läsa Timmarna! Det är faktiskt hög tid att jag börjar beta av min bokhög… (det inlägget är från december och jag har plockat på mig ännu fler biblioteksböcker sedan dess :P).
