Odinsbarn är den första delen i Siri Pettersens hyllade fantasytrilogi Korpringarna. Boken har fått ett väldigt fint mottagande, inte minst för att den har en stark kvinnlig karaktär i huvudrollen. Odinsbarn handlar om Hirka, som till skillnad från alla andra saknar en svans. Det har sagts att det beror på att en varg tog hennes svans när hon var liten, men det är inte sant. Hennes pappa vet sanningen och en dag måste han berätta den även för henne. Det är dags för dem att ge sig av, för att skydda Hirka. Hirka är nämligen på väg att bli vuxen, vilket också innebär att man genomgår en rit inför de med makt, rådet, och visar att man kan famna, d.v.s. utöva sin kraft. Hirka kan inte famna. Hon är inte som de andra, hon är ett ”Odinsbarn” och som sådan är hon potentiellt farlig och nu måste hon fly. Som Odinsbarn riskerar hon att sprida rötan.
Hirka har en vän, Rime, som är arvtagare till en av de mest mäktiga i rådet. Med honom kan Hirka känna kraften och kanske kan han hjälpa henne?
Odinsbarn är en spännande och annorlunda fantasy. Jag gillar huvudpersonen och jag tycker hemskt mycket om författarens språk och hur hon strösslar med ord och begrepp som hon har hittat på själv, men som ändå finns där med en stor självklarhet: slockna, famna, menskr…
Däremot ångrar jag bittert att jag lyssnade på den här boken som ljudbok, för det var allt annat än lätt att hänga med. Jag vill nästan tro att ljudboksappen som jag lyssnat med har fått spel och hoppat fram och tillbaka i uppspelningen, men sanningen är nog att boken kräver så mycket närvaro att den inte passade för mig att lyssna på som ljudbok. Det blev för rörigt: för många hopp mellan karaktärer, tid och rum för att jag skulle hänga med i svängarna. Det känns inte som att jag kan ge något riktigt ärligt och bra omdöme om den här boken, för min lyssning blev allt annat än optimal. Det enda jag kan säga är väl att man helst bör undvika ljudboken om man inte är väldigt van vid att lyssna på fantasyromaner.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en originell och spännande fantasy med en stark kvinnlig karaktär i huvudrollen och ett säreget språk.
Betyg: 3 korpar av 5.
Odinsbarn av Siri Pettersen
Om Siri Pettersen och Odinsbarn
Siri Pettersen (född 1971) är en norsk författare och serietecknare. I Norge är hon kanske mest känd för serien Anti-klimax (Anti-klimaks på norska) från 2002. I Sverige slog hon igenom stort 2015 med fantasyromanen Odinsbarn. Hennes senaste bok på svenska är uppföljaren, Röta, som också kom på svenska 2015. Siri Pettersen instagrammar under @siripettersen, twittrar under @siripettersen och har en hemsida. Korpringarna har också en fansida på Facebook.
Originalets titel: Odinsbarn (norska).
Översättare: Ylva Kempe.
Uppläsare: Sonja Lindblom.
Utgivningsår: 2015 (första svenska utgåvan, B. Wahlströms), 2015 (första svenska ljudboksutgåvan, B. Wahlströms).
Antal sidor: 661 (ca 22 h lyssning).
ISBN: 9789132165719.
Läs också: Övriga delar i serien Korpringarna: Röta, Kraften.
Andras röster: Bokhora, Carolina läser, Kulturbloggen, Kulturkollo
Baksidestext
”Den norska fantasysuccén – nu äntligen på svenska!
Tänk dig att du saknar något som alla andra har. Något som visar att du hör hemma i den här världen. Något som är så viktigt, att utan det är du ingenting. En pest. En myt. En människa.
Hirka är femton vintrar gammal när hon får veta att hon är ett odinsbarn - ett svanslöst odjur från en annan värld som sprider röta omkring sig. Hela hennes tillvaro ställs på ända. Hon är föraktad, fruktad och jagad, och någon vill döda henne för att hennes identitet ska förbli en hemlighet. Men det finns värre saker än odinsbarn, och Hirka är inte den enda varelsen som har tagit sig igenom världarna …
Odinsbarn är första delen i serien Korpringarna – en spektakulär fantasyberättelse med rötter i den nordiska mytologin. Det är en episk och våldsam uppgörelse med främlingsrädsla, blind tro och ärelystnad. Boken har blivit en sensationell succé i hemlandet Norge där den hyllats för sin originalitet, sitt språk och sin intrig.”
Jacobs farfar har i alla tider berättat spännande historier, som han har illustrerat med knasiga gamla bilder. Med åren kommer Jacob att förstå att det hans farfar har berättat bara är påhitt och när han blir lite äldre inser han också hur fåniga de gamla fotona egentligen är. De innehåller uppenbara dubbelexponeringar och taffliga bildredigeringar och arrangemang. Jacob inser också att farfaderns berättelser handlar om något helt annat. De monster som han berättar om är inte monster i egentlig mening. Det han berättar om är hur han som ung jude evakuerades till den lilla ön Carinholm för att slippa undan förföljelsen från nazisterna i Polen. Där bodde han på ett barnhem och de besynnerliga barn som han berättar om är egentligen de barn som han träffade där.
Så händer något mycket dramatiskt. Farfadern, som börjat bli lite dement, yrar om monster och förföljelse. När Jacob vid ett tillfälle åker ut till honom för att lugna honom så möts han av äkta ondska. Han hittar sin egen farfar mördad och han ser också det monster som försvinner från platsen. Ingen tror honom när han berättar om vad han såg. Han skickas till en psykolog och alla försöker att hjälpa honom med att gå vidare och släppa skräckbilderna som rullas upp. Jacob börjar dock återigen grubbla över farfaderns gamla berättelser. Var de sanna i alla fall?
Grubblerierna tar honom ända till Cairnholm, dit han åker för att besöka de platser som farfadern har berättat om under Jacobs uppväxt. Där öppnar sig en helt ny värld, fylld med minst sagt besynnerliga barn.
Miss Peregrines hem för besynnerliga barn är en lagom läskig och spännande bok om magiska egenskaper och äventyr. För den som har läst liknande böcker, t.ex. Harry Potter-böckerna, kan boken förmodligen upplevas lite som en blek kopia. Samtidigt har den en del bitar som känns väldigt nyskapande. Framför allt är den fylld av gamla foton, fyndade i gamla lådor och på second hand-affärer. Fotona illustrerar boken på ett kul sätt, men kan samtidigt upplevas lite krystade ibland. Jag tyckte hur som helst att det var en avkopplande och trevlig bok att läsa. Den är lättläst, rolig och lagom spännande.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en lättsam och lagom spännande ungdomsfantasy kryddad med gamla knasiga foton.
Betyg: 3 ornitologer av 5.
Citerat ur Miss Peregrines hem för besynnerliga barn
”Mina ben började domna. Jag flyttade, så tyst jag kunde, vikten från det ena till det andra benet för att få igång blodcirkulationen. En pytteliten bit av någonting rasade ner från högen och rullade iväg med ett ljud som verkade öronbedövande i tystnaden. Rösterna tystnade. Så knakade en golvplanka precis över mitt huvud och en liten dusch av gipsdamm sköljde ner. Vilka som än var där uppe – visste exakt var jag var.
Jag höll andan.
Så hörde jag en flickas mjuka röst: ”Abe? Är det du?””
Om Ransom Riggs och Miss Peregrines hem för besynnerliga barn
Ransom Riggs är en amerikansk författare och filmare, som är mest känd för sina böcker om Miss Peregrines besynnerliga barn. Riggs är intresserad av gamla foton och har en egen liten samling, som han har använt för att krydda sina böcker med. Hans senaste bok på svenska är Spökstaden, som är den andra boken i serien om Miss Peregrines besynneriga barn. Miss Peregrines hem för besynnerliga barn filmatiseras just nu i en filmatisering i regi av Tim Burton. Biopremiären planeras till 2016. Ransom Riggs har en hemsida, twittrar på @ransomriggs och har en fansida på Facebook.
Översättare: Sanne Näsling
Originalets titel: Miss Peregrine’s home for peculiar children.
Utgivningsår: 2012 (Rabén & Sjögren).
Andra delar i serien: Spökstaden.
Andras röster: Aldrig bara ord, Bokdetektiven, DN, SvD.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”En ödslig ö. Ett övergivet barnhem. Och en samling märkliga fotografier. Sextonårige Jacob tror inte längre på de historier hans farfar brukade berätta för honom.
Skrönorna om barnen med märkliga förmågor är bedrägliga minnen från hans farfars barndom, och samlingen med sepiatonade fotografier är såklart bara ett av farfars alla påhitt. Men omständigheterna kring farfaderns död tar Jacob till en avlägsen ö utanför Wales kust och till de fallfärdiga ruinerna av Miss Peregrines hem för underliga barn.
Bland dess övergivna rum och ekande korridorer kan Jacob inte motstå en djupdykning i sin farfars förflutna och snart inser han att barnen i huset kan ha funnits i verkligheten. Att de måste ha varit mer än bara märkliga – kanske till och med farliga – och att de inte skeppades iväg till en enslig ö helt utan anledning. Men framförallt står det klart: De underliga barnen kan fortfarande vara vid liv.
De femtiotalet högst egendomliga vintagefotografier som finns insprängda i texten ger en extra kuslig dimension till berättelsen och gör Miss Peregrines hem för besynnerliga barn till en nervkittlande skräcksaga som kryper in under skinnet och stannar där – länge.”
Nu får jag nog rappa på lite med läsningen av Ransom Riggs ungdomsbok Miss Peregrines hem för besynnerliga barn. På söndag är det nämligen dags att bokcirkla den! Jag gillar den hittills. Det är en både rolig, spännande och inte speciellt läskig skräckis och det är en läsning som passar mig väldigt bra just nu. Jag återkommer med lite mer tankar om Miss Peregrines hem för besynnerliga barn när den är utläst.
En av anledningarna till att jag inte har läst ut den ännu är att det tog lite tid för mig att låna den på biblioteket. Jag gick nämligen in på mitt biblioteks hemsida och sökte efter den så fort det blivit bestämt att vi skulle läsa den här boken. Till min förvåning fanns den bara i ett exemplar i hela kommunen! Jag blev helt paff, men ställde mig såklart i kö eftersom det här exemplaret till på köpet inte fanns inne. Sedan gick dagarna och dagarna blev till en vecka och tiden bara gick och till slut blev jag misstänksam och gick in och kollade efter boken igen. Då insåg jag att jag hade köat en hel klassuppsättning av den här boken. När man klickar fram Miss Peregrines hem för besynnerliga barn hos biblioteket är det en klassuppsättning av boken som kommer upp som default. Bara om man är observant, läser noga och klickar fram en äldre utgåva av boken så kommer man till en sida där man kan se den vanliga boken, så att säga. Boken visade sig finnas på ungefär alla bibliotek i kommunen och den fanns inne i flera exemplar hos ”mitt” bibliotek, dessutom. Det var alltså bara att gå dit och plocka upp den och det hade jag kunnat göra redan för flera veckor sedan om bibliotekets hemsida hade varit mer lättnavigerad och smartare uppbyggd…
Nåja. Mycket kan man säga om biblioteket, men deras hemsida är inte den bästa. Men, men. Man kan väl inte få allt, antar jag.
Som jag har skrivit i flera inlägg så är det framför allt en bok som jag ser fram emot i höst och det är Jonas Hassen Khemiris kommande kärleksroman Allt jag inte minns.
Men jag tycker också att det är kul att författarna till mina fantasyfavoriter, Engelsforstrilogin, utkommer med en varsin ny bok. Sara Bergmark Elfgren har skrivit en barnbok om tid tillsammans med illustratören Maria Fröhlich. Det är en bilderbok, så den riktar sig inte riktigt till min målgrupp. Däremot kanske jag ska våga mig på att läsa Mats Strandbergs kommande skräckroman, Färjan. Titeln får mig bara att tänka på såpor och Rederiet, men framsidan är en blodig historia, så jag gissar att den faktisk är läskig…
En annan kommande bok är en ny bok av Jonas Jonasson. Jag har läst hans bestseller Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann och blev egentligen inte så imponerad. Jag kommer därför inte kasta mig över hans nya, Mördar-Anders och hans vänner. Däremot måste jag säga att jag uppskattar hans fantasifulla titlar. Hur kommer han på allting? 🙂
Jag hörde att Gunilla Wolde har gått bort. Hennes böcker är speciella, för att trots att jag inte kommer ihåg någonting från deras innehåll, så känner jag ändå igen dem med en otrolig självklarhet. Det här måste helt enkelt vara böcker som jag har fått läst för mig många, många gånger. Och jag gissar att många har samma upplevelse som mig.
Gunilla Wolde illustrerade och skrev ett imponerande antal bilderböcker, men hon skrev också hästböcker, t.ex. Putteböckerna, som jag läste i hästboksåldern. Och nu lever böckerna kvar. Om Totte- och Emmaböckerna har hållit för tidens tand vet jag inte riktigt, men jag tror faktiskt att de har reviderats på senare år för att bli mer uppdaterade.
Det här är ingen skräckroman, men jag måste säga att det var länge sedan jag läste något så läskigt. Tänk dig detta: ett gäng tonåringar med rusande känslor och växande kroppar ägnar all sin tid åt att träna, banta och svetsas samman på ett närmast sektliknande sätt för att sedan ägna sig åt fullständigt sanslös akrobatik där stunten kräver fullt fokus, full tillit och en fysik som är helt otrolig. Sådan är den, cheerleadingvärlden, som Megan Abbott målar upp i den här helt lysande romanen.
Huvudpersonen heter Addy och står snäppet under, Beth, cheerleadinglagets kapten och okrönta drottning som tronar överst i hierarkin. När en ny, ung coach kommer till laget kastas allting om. Lagkaptensrollen plockas bort och Beth petas också från sin roll som flyer, d.v.s. den tjej som är överst och är i luften under tricken. Coachens intåg rubbar hela laget, som när någon vacklar eller tappar fokus under stunten. Som läsare förstår man att det kommer att ske en katastrof.
Alla i laget, förutom Beth, dras till coachen och beundrar henne. De är redan dedikerade, men nu är de redo att gå ner ytterligare några kilo, träna ännu hårdare och bli ännu modigare för att sätta nya stunt, som coachen vill vässa dem till att utföra. Beth, å andra sidan, lurar som ett rovdjur, redo att ta tillbaka vad hon har förlorat.
Addy är inte den enda som dras till coachen och ser upp till henne, men Addy är den som kommer att komma henne närmast och hon börjar spendera allt mer tid med coachen och allt mindre tid med Beth. Snart är hon införstådd med många av coachens hemligheter, som den att hon har en otrohetsaffär med en ung kille. En dag ringer coachen till Addy mitt i natten och vill att hon kommer dit. Det har hänt någonting fruktansvärt med killen som hon prasslar med. Han är död, skjuten. Självmord? Lögner, spel och känslor rasar omkring mellan Addy, coachen och Beth, samtidigt som laget förbereder sig för finalen och en uppvisning där de planerar att köra sina mest avancerade stunts hittills.
Nästan hela boken utspelar sig runt träningarna och med det greppet får författaren det att verkligen kännas som om cheerleadingen är allt i flickornas liv, vilket det väl också är på sätt och vis. Det blir som ett eget litet klaustrofobiskt universum, med sina egna lagar och där sådant som eventuellt är helt obegripligt och meningslöst i världen utanför är av yttersta vikt. Bantningste, saltomortaler, blåmärken, glitter, hunger, styrka, mod, mod, mod. De tränar, de håller varandras liv i sina händer, de är fula i munnen, de torkar varandras kräks när de spyr upp det de äter, de super, de utmanar varandra på att förföra killar, de bråkar, de ömmar för varandra och de är redo att ta emot när någon faller.
Det finns så många motsägelser och så många paralleller till det generiska tonårslivet. Motsägelsen i att vara helt frånvarande på grund av tonårsgrubbel och att vara maximalt närvarande i stunten. Motsägelsen i att å ena sidan ta till sig av anorexipropaganda på nätet och å andra sidan träna sig atletisk; att både späka sig och att bygga en kropp som klarar enorma fysiska prestationer. Tonårslivets våndor, kärleksaffärer och vänskaper som rasar och rusar likt flickornas pyramider och hopp.
Det här är bland det bästa och snyggaste jag har läst om att vara tonåring, att vara dedikerad och att tillhöra ett självklart sammanhang där allt kan brista, men alla håller ihop, lika självklart som att andas. Det är bland det finaste jag läst om stark, sällsynt vänskap; vänskap som så lätt slår över till något annat. Självklart är det skruvat, självklart är det inte för alla att känna igen sig i det här och inte heller är det ett självklart porträtt av cheerleadingvärlden, men det är fullständigt briljant på sitt sätt.
Åh, vad jag har svårt för att skriva om den här boken! Den är inte precis tjock, men det är ändå svårt att redogöra för handlingen. Handlingen kretsar kring minnesbilder som en vuxen man har av skrämmande händelser som hände när han var sju år. Hans kattunge blir överkörd, en man hittas mördad, hans pappa inleder en relation med den obehaglige barnskötaren och utsätter pojken för misshandel. Sedan händer det övernaturliga händelser också. Ett maskhål (bokstavligt talat) uppstår i pojkens fot och en ondska, som måste förgöras, dyker upp. Hans vän, Lettie, och hennes mor och mormor blir de som kan ge lite trygghet och slåss mot ondskan.
Det är en spännande och välskriven berättelse, som trots sitt ringa sidantal verkligen lyckas måla upp karaktärerna och fånga stämningarna. Samtidigt läser jag med en känsla av att boken kräver en hel del. Trots att den i Sverige hittas bland barn- och ungdomsböckerna så känns det som en bok som man måste fundera en del över. Och jag orkar inte riktigt det (obs: inte på grund av dålig bok, utan på grund av mycket annat att tänka på). Jag orkar inte grotta ner mig, men inser att Gaiman skriver om förvanskade barndomsminnen, minnesbilder som sjuåringen inte förstod, och som egentligen betyder något. Det är fint och intressant, men gick mig lite över huvudet. Oavsett är det en bra bok med många lager.
Jag fick hem Nyckeln samma dag som den kom ut, men har inte läst den förrän nu. Det beror inte bara på tidsbrist, utan också på faktumet att jag inte velat att den här fantastiska trilogin ska ta slut!
Apokalypsen närmar sig och de kvarvarande medlemmarna i Cirkeln, den grupp med utvalda häxor, som är de enda som kan förhindra jordens undergång, börjar nu få ont om tid för att förbereda sig för sitt uppdrag; ett uppdrag de i mångt och mycket inte vet vad det kommer att gå ut på. Kanske är de inte ens så unika och outbytbara som de tror. De enda de har att förlita sig på är Beskyddarna, som lever i ett slags mellanland mellan livet och döden, och som säger sig kunna se in i framtiden. Men är Beskyddarna verkligen att lita på?
Den avslutande delen i Engelsforstrilogin är en lättläst tegelsten på drygt 800 sidor. Man bara plöjer sidorna; lika mycket för spänningens skull, som för att få läsa om Cirkelmedlemmarna och deras liv. Liksom i tidigare böcker prickar författarna verkligen in hur livet kan vara i gymnasieåldern och de tankar och känslor som kan virvla omkring i den åldern. Det är kärlek, ensamhet, vänskap och olycklig kärlek, om vartannat. De karaktärer man inte känner igen sig i, känner man igen som personer man träffat under sin egen skoltid. Det är på pricken, inte bara livet som tonåring, utan också livet i allmänhet i en liten avfolkningsbygd där alla längtar bort och allt känns futtigt.
För min del spelar det i princip ingen roll att det här främst är en fantasyroman. För mig är det personporträtten och beskrivningen av den gamla bruksorten som verkligen fastnar och där författarna känns särskiljt briljanta. Men självklart finns det stora kvalitéer i själva fantasyberättelsen; berättelsen om att avvärja apokalypsen. Det är inte alltid sådär spännande så att man jagar fram över sidorna tillsammans med karktärerna, även om det verkligen accelererar mot slutet, utan mer frågar man sig vad allt betyder och vad det hela går ut på. Berättelsen ringlar sig fram och följer ingen rak väg. Det finns inga självklarheter i vad som kommer att hända sedan och vad som är den rätta vägen. I takt med att cirkelmedlemmarnas relationer ändras, ändras också förutsättningarna för deras uppdrag. Allt hänger ihop. Allt är snyggt.
Jag tycker att det här är fantastiska böcker, alla 3 plus bonusboken med serier. Berättelser från Engelsfors har jag faktiskt läst om under tiden jag har haft Nyckeln på gång. Den gjorde sig nästan ännu bättre nu, särskilt med alla smygglimtar som sedan får sitt svar i Nyckeln.
Nyckeln är underbar och briljant och en fantastisk avslutade del i trilogin. Kan inte säga så mycket mer än så.
Det är nog fler än jag som spänt väntar på sista delen i Engelsforstrilogin: Nyckeln, som utkommer i höst. När jag läste första delen, Cirkeln, hade jag inga särskilda förväntningar åt något håll. Jag fick boken innan den ens var tryckt, så det rörde sig om ett lösbladssystem som jag bläddrade lite i vid matbordet. Jag hade inte läst några omdömen om boken eller hört något särskilt om den. Ändå blev jag fast direkt. Upplägget är genialt. Engelsforstrilogin är spännande fantasy förlagd vid en svensk bruksort. Ett gäng gymnasieungdomar med helt olika bakgrunder och helt olika verkligheter tvingas att närma sig varandra eftersom det är utvalda att bekämpa något stort och mörkt. Böckerna är på samma gång bra fantasy och insiktsfulla berättelser av hur det kan vara att vara tonåring idag. Uppföljaren, Eld, vågade jag knappt läsa för att jag var rädd för att bli besviken. Den visade sig toppa alla förväntningar. Nu tätnar verkligen spänningen inför upplösningen i den avslutande delen!
Engelsforstrilogin har en stor fanskara och fansidan på Facebook är välbesökt och uppdateras också ofta. Var och varannan dag postas t.ex. fanart, d.v.s. läsarnas bilder med tolkningar av berättelsen. Att författarna nu tillsammans med serietecknarna Kim W Andersson (som har tecknat framsidorna till Cirkeln och Eld), Karl Johnsson (som har tecknat kartan som finns i Eld) och Lina Neidestam har gjort det här seriealbumet känns otroligt kul och nästan som en present till alla fans.
Här finns 8 serier som utspelar sig före Cirkeln eller efter Eld (men innan Nyckeln, såklart). De första utspelar sig under niornas vårbal, när Rebecka och Gustav träffades. Där får läsaren också chans att lära känna Elias lite bättre, vilket säkert många har önskat eftersom han försvann ur handlingen så snabbt i böckerna. Mot slutet blir det också några hintar om vad som kommer att komma…
Berättelser från Engelsfors är en riktigt trevlig liten bok för den som är fast i trilogin. Jag skulle vilja påstå att den förutsätter att man har läst böckerna, faktiskt, men för oss som har gjort det så är boken verkligen godis. Den är fantastiskt snyggt tecknad och på något sätt har tecknarna lyckats pricka in precis hur jag föreställt mig karaktärerna. Färgerna i bilderna är fantastiska och kompositionerna perfekta. Uppslag efter uppslag är en explosion i dramatiska färger och bilderna är fulla av snygga detaljer. Såhär snyggt kan det vara:
(bild: Karl Johnsson)
Nu längtar jag ännu mer efter Nyckeln!
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Åh, vad jag har svårt för att skriva om den här boken! Den är inte precis tjock, men det är ändå svårt att redogöra för handlingen. Handlingen kretsar kring minnesbilder som en vuxen man har av skrämmande händelser som hände när han var sju år. Hans kattunge blir överkörd, en man hittas mördad, hans pappa inleder en relation med den obehaglige barnskötaren och utsätter pojken för misshandel. Sedan händer det övernaturliga händelser också. Ett maskhål (bokstavligt talat) uppstår i pojkens fot och en ondska, som måste förgöras, dyker upp. Hans vän, Lettie, och hennes mor och mormor blir de som kan ge lite trygghet och slåss mot ondskan.
