Hemmet av Mats Strandberg är en skräckroman som utspelar sig på ett äldreboende. Det är också en fin bok om att vara anhörig till någon som har drabbats av demens. Betyg 5 fettfläckar av 5.
Joel är tillbaka i sin barndoms småstad. Hans mamma har drabbats av demens och stället som de tidigare har skämtat om när någon har drabbats av glömska har plötsligt blivit den enda rimliga utvägen: Joels mamma, Monika, ska flytta från sin villa till äldreboendet Tallskuggan. Demens är en sjukdom som i allra högsta grad drabbar de anhöriga och för Joel är det ingen lätt sak att hantera mammans tillstånd. Han har under en tid behövt ta hand om henne, torkat hennes urinfläckar, konfronterats med hennes förvirring och oro. Ibland har det blivit förbättringar i tillståndet, men snabbt ramlar det tillbaka och nu går det inte längre att blunda för att Monika behöver en plats på ett äldreboende.
För anhöriga är det svårt att se närstående i den sjukhusliknande och torftiga miljön. För personalen är det dock vardag att möta Tallskuggans ”kunder”, som de kallas i det moderna, pinnräknande samhället som Mats Strandberg beskriver. På Tallskuggan finns Edit, som går omkring med samma fras i en ständig loop, och Walborg, som vill ringa till sin mamma och som alltid blir lika skärrad när mamman inte svarar på det telefonnummer som sedan länge är taget ur bruk. Där finns Petrus, som kan göra plötsliga utfall och skrika könsord och Lillemor, som har hela rummet fullt av änglar. Personalen finns där för de boende i situationer som många gånger är oerhört privata och de finns där när oron smyger sig på. Personalen är där under dagarna och nätterna, men nattpassen får de slåss om, för chefen tycker att det blir för dyrt att låta de utbildade undersköterskorna ta de pass som ger mest pengar.
Jag tycker att det på många sätt är just beskrivningen av äldreboendet med de boende och med den personal, som med varierande skicklighet och förmåga möter de äldre i deras utsatta situation, som är bokens allra största behållning. Vi är ju så många som på ett eller annat sätt behöver eller har behövt besöka äldreboenden, antingen för att vi jobbar eller har jobbat där eller för att vi har besökt anhöriga som bor eller har bott där. Vi är många som på olika sätt delar erfarenheten av att gradvis förlora en närstående. Jag tycker att det här är en bok som på många sätt ringar in hur den här situationen kan se ut. Jag har själv aldrig jobbat som vare sig undersköterska eller vårdbiträde och vet inte om beskrivningen av personalens vardag är lika träffsäker, men det känns så. Det här är inte en bok där det låtsas som att allting runt äldreboendet är glatt och fint och väldoftande – det saknas inte beskrivningar av avföring, nonchalant personal, en chef som pratar över huvudet på de boende, boende som inte får besök, anhöriga med skuldkänslor, personal som utstår rasism – men det är heller inte en bok som missar att beskriva de små omtänksamma gesterna från personalen, ett tårtkalas för en 95-årig dam, ett barnbarn som kommer och hälsar på nästan varje dag. Här finns många sidor av saken och det tycker jag är fint.
Det här är dock inte en roman som bara lite sådär i största allmänhet handlar om tillvaron på ett äldreboende. Hemmet är, som ni säkert har förstått av framsidan, om inte annat, en skräckroman. Gradvis låter författaren oss läsare och bokens huvudpersoner förstå att de boende på äldreboendet kanske har verkliga skäl till sin oro och att vanföreställningarna som en del drabbas av kanske är något helt annat. För den som har läst Färjan av samma författare kan jag ju säga att det här är en långt mindre blodig och äcklig bok, men det är ändå en riktigt bra skräckroman, särskilt eftersom den utspelar sig i en så oväntat miljö och eftersom den på ett så smart sätt utnyttjar den inneboende skräcken det i någon mening redan är när någon drabbas av demens.
Hyllningarna har regnat över den här boken och jag sällar mig till hyllningskören. Jag tycker att det här är en riktigt bra bok. Tänk att en skräckroman kan vara så varm och fin och så fylld av fina berättelser om människor och deras inre!
Citerat ur Hemmet
”Joel vill springa härifrån, lämpa av mamma som om hon vore ett hittebarn, men nu kommer avdelningschefen gående på andra sidan glasrutan. Raska steg i foppatofflor, armbågar som rör sig energiskt längs sidorna. Hon vinkar mot dem och Joel vinkar tillbaka, låtsas klia sig om hakan för att kontrollera att den är stilla.
Dörren öppnas och avdelningschefen ler strålande mot dem.
”Välkomna, välkomna”, säger hon med en röst som skulle kunna tillhöra en barnprogramledare. ”Vad roligt att träffa dig, Monika. Jag heter Elisabeth och jag är avdelningschef och medicinskt ansvarig sjuksköterska här.””
Om Mats Strandberg och om Hemmet
Mats Strandberg (född 1976) är en svensk författare som bland annat är känd för fantasytrilogin Cirkeln, Eld och Nyckeln, som han har författat tillsammans med Sara Bergmark Elfgren. Debuterade gjorde han dock redan 2006 med romanen Jaktsäsong och han har skrivit en lång rad relationsromaner och barnböcker. Hemmet är hans senaste roman. Mats Strandberg har en Facebooksida och twittrar på @matsstrandberg_.
”Välkommen till Hemmet. En kuslig berättelse om kärlek, vänskap och den största skräcken av alla: att förlora kontrollen över dig själv.
Joel är tillbaka i småstaden där han växte upp. Han har tvingats bli förälder till sin mamma Monika, som nu ska flytta in på demensboendet Tallskuggan.
På hemmet jobbar Joels barndomsvän Nina. De har inte pratat med varandra sedan tonårens smärtsamma avsked.
Monika blir snabbt sämre när hon flyttat in på avdelning D. Hennes utbrott alltmer våldsamma. Och hon tycks veta saker som hon inte borde känna till. Det är nästan som om något okänt tagit över henne.
Nu förs Joel och Nina åter samman för att rädda Monika och sig själva.”
Den som stannar, den som går av Elena Ferrante är den tredje delen i Neapelkvartetten. Väninnorna Lila och Elena träder nu in i vuxenlivet på riktigt, med män, barn, karriär, och läsaren får följa hur vänskapen växer fram genom klassresor, samhällsomvandlingar och genom livet i stort. Betyg: 4 charkuterier av 5.
Den som stannar, den som går är den tredje delen i Elena Ferrantes Neapelkvartett, som skildrar tillvaron för de två vännerna Lila och Elena. I kvartettens första del, Min fantastiska väninna, är det 50-tal och Lila och Elena är unga flickor, men i den här boken har de lämnat barn- och ungdomsåren bakom sig och har trätt in i vuxenlivet på riktigt.
Som barn visade de båda på samma begåvning och det såg ut som att de båda hade alla chanser att genom studier ta sig långt från deras fattiga och kriminellt belastade uppväxtkvarter. Deras vägar kom dock tidigt att gå åt olika håll: Lila gifte sig som mycket ung med maffiabossens son, och endast Elena kom att gå vidare med studierna. Nu har Elena etablerat sig som författare och har inlett ett förhållande med en blivande professor. Endast Lila bor fortfarande kvar i närheten av Neapel. Hennes äktenskap blev kortvarigt och hon lever nu tillsammans med sin son och med en ny karl. För att få tillvaron att gå ihop sliter hon hårt på en fabrik, men börjar också få upp ögonen för det som verkar vara framtiden: datorer och programmering.
I samhället bubblar det av politisk aktivism och politiska diskussioner: arbetarnas rättigheter, kvinnans rättigheter, kommunism, fascism. I livet snurrar också andra frågor, frågor som rör moderskap, äktenskap, vänskap – och så grubbel kring den där Nino, ungdomskärleken som fortfarande spökar hos både Lila och Elena.
Jag har svårt för sidospåret med Nino. Jag har svårt att förstå vad som lockar med honom och varför Lila och Elena – vuxna kvinnor! – inte kan släppa honom. Vad ska det symbolisera? Jag vet inte! Men bortsett från detta så tycker jag väldigt mycket om den här boken. Min fantastiska väninna tog mig inte med storm, men berättelsen om Lila och Elena har växt och jag tycker riktigt mycket om att få följa dem ut i vuxenlivet och se hur deras vänskap utvecklas mitt i all samhällsomvandling, mitt bland alla klassresor, fram och tillbaka, och mitt i dessa maffiastyrda, våldsamma kvarter.
Jag har på sätt och vis lite svårt att förstå hur de här böckerna har kunnat göra en sådan succé, för berättelsen om Lila och Elena är verkligen inte den snabba, actionfyllda berättelsen som fördomarna kanske säger att folk vill läsa. Det här är faktiskt både långsamt och det mesta utspelar sig lite mellan raderna, men jag gläds såklart åt att folk uppenbarligen älskar den här typen av böcker (också). Det är fint att så många vill läsa om kvinnoliv i Neapel. Själv är jag mycket förväntansfull inför den fjärde och avslutande delen, som kommer i sommar.
Om Elena Ferrante och om Den som stannar, den som går
Elena Ferrante är pseudonymen för en italiensk författare som har gjort sig känd över hela världen för sina böcker i Neapelkvartetten, vilka utkom på italienska mellan åren 2011 och 2014. Debuterade gjorde dock författaren redan 1992. Den avslutande delen i Neapelkvartetten (Det förlorade barnet) kommer på svenska under sommaren 2017.
Originalets titel: Storia di chi fugge e di chi resta (italienska).
Översättare: Johanna Hedenberg.
Uppläsare: Odile Nunes.
Utgivningsår: 2013 (första italienska utgåvan), 2016 (första svenska utgåvan, Norstedts), 2016 (den här ljudboksutgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 425 (ca 15 h lyssning).
Läs även: övriga delar i Neapelkvartetten: Min fantastiska väninna, Hennes nya namn, Den som stannar, den som går och Det förlorade barnet.
ISBN: 9789113069760, 9789113077536.
Andras röster: Dagensbok.com, Feministbiblioteket, Johannas deckarhörna, Och dagarna går….
Köp boken hos t.ex. Adlibris eller CDON (annonslänkar).
Förlagets beskrivning
”Elena stöter under ett författarframträdande på Nino Sarratore som hon i hemlighet varit förälskad i under hela sitt liv. Lila har efter sitt misslyckade äktenskap börjat ett nytt liv med Enzo Scanno och bor med honom och sin son Gennaro i en förstad till Neapel. På kvällstid lär sig Lila allt hon kan om datorer och programmering för att på så sätt skapa sig en ny och bättre tillvaro.
Lila och Elena försöker var och en på sitt sätt navigera genom det italienska 70-talet med all dess politiska oro, sexuella frigjordhet och sociala förändringar. Båda känner sig vilsna i den moderna världen och söker sig till varandra. Elena befinner sig i ett vägskäl i sitt äktenskap och Lila blir på nytt hennes förtrogna.”
Karolina är nyskild och har flyttat in i en stökig tvåa fylld med böcker. Arbetet som professor i konsthistoria rullar på. Så dyker en av hennes doktorander upp efter en längre tids vistelse i Berlin. Karolina är misstänksam. Har han verkligen fått något gjort under sin resa? Doktoranden har dock ett självförtroende som är lika delar fascinerande som komiskt. Ur hans synvinkel är projektet i princip redan i hamn. Han berättar stolt om material som han har kommit över, material som visar på en närmast oupptäckt kvinnlig konstnär som har haft ett större inflytande än vad man någonsin hade kunnat tro tidigare. Även Karolina tycks med. Det här är ett scoop!
Aftonland är en oväntat rolig roman om ensamhet, kärlek och lunket på en av universitetets institutioner. Det finns fler romaner som utspelar sig i universitetets korridorer, Stoner t.ex. Men till skillnad från huvudpersonen i Stoner så är inte Karolina uppblåst och tar sig själv och sitt jobb på komiskt stort allvar. Snarare tvärtom. Ett av lagren i berättelsen är faktiskt den om att göra en klassresa och genom sin position och med all sin akademiska kunskap i ryggsäcken, skapa ett avstånd till de man lämnade kvar i småstaden.
En av bokens viktigaste teman är annars kärlek och tvåsamhet kontra att leva själv. Det känns fint att få följa Karolina när hon skapar sig ett eget liv efter ett längre förhållande. Visst är hon ensam och ledsen emellanåt, men hon framställs inte som ett offer. Jag har själv varit singel under en längre tid. Den här boken kastade mig tillbaka till den tiden och påminde mig om det enda som egentligen skavde under den tiden: att en hel del andra utgick från att jag önskade mig ett annat liv och att de därmed liksom såg mig som ett offer, trots den att enda anledningen till att jag var singel i praktiken var att jag inte var intresserad av att träffa någon. Aftonland gläntar lite på dörren kring frågor om ensamhet och kärlek och det är både intressant och fint fångat.
Fast det bästa i den här boken är i någon mening att den är så oväntat rolig. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men det är något med porträttet av Karolina som gör att jag ofta kom på mig själv med att le brett medan jag läste. Hon är professor, framgångsrik, kunnig, men också en helt vanlig människa med brister och Bohman kan verkligen få fram det med en varm humor. För mig, som själv är forskare, så finns det också något av igenkänning när berättelsen rör sig i korridorerna på en institution. Precis som Karolina har jag träffat på en och annan tröttsam gubbe som tar sig själv och sin forskning på så stort allvar att det är komiskt.
Jag kan verkligen rekommendera Aftonland. Måhända är vi rätt få som kan uppleva igenkänningskomiken (eftersom det inte är precis alla som jobbar på universitet menar jag). Men det här är en otroligt välskriven och tankeväckande roman och jag älskar att den handlar om ensamhet och att vara singel och att Bohman samtidigt lyckas undvika klyschor och istället får ihop en både rolig och varm bok, trots det lite tunga ämnet. Och en bok om en kvinnlig professor som handleder en doktorand? Ja, det är ingenting som liksom är någon slags poäng i boken, utan det är något som bara är och det tycker jag också är underbart. Tänk om det fanns många kvinnliga professorer på riktigt och att de också kunde vara helt vanliga människor, som liksom Karolina både kan vara lite lata och bete sig fel på jobbet emellanåt…Ja, det vore något det!
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en välskriven och oväntat humoristisk bok om ensamhet, kärlek och om intriger på ett universitet.
Betyg: 5 etsningar av 5.
Citerat ur Aftonland
”Vad skulle hon bli ihågkommen för? Kanske utan såväl avkomma som partner, vad hade hon då gjort för avtryck i världen? Det hon hade skrivit om intresserade inte många. Kanske borde hon skriva mer. Kanske borde hon skriva något verkligt radikalt. Hon borde åtminstone uttrycka sin åsikt de gånger hon hade en, som i debatten om kolonnerna på den nya tunnelbanenedgången. Om allt ändå var dömt att gå under var det minsta hon kunde göra att skriva vad hon verkligen tyckte.”
Om Therese Bohman och om Aftonland
Therese Bohman (född 1978) är en svensk författare och kulturskribent. Hon debuterade 2010 med romanen Den drunknade. Hon har belönats med flera priser och utmärkelser, däribland Tidningen Vi:s litteraturpris, som hon tilldelades 2014 för Den andra kvinnan. Therese Bohman har en blogg och hon twittrar under@theresebohman.
”Karolina är professor vid Stockholms universitet, navigerar sig fram i den akademiska världen och lever ensam efter uppbrottet från en lång relation. När hon ska börja handleda en ny doktorand slås hon av hans självförtroende. Han säger sig ha funnit ny information som förändrar historieskrivningen av svensk bildkonst tack vare upptäckten av en kvinnlig konstnär verksam runt förra sekelskiftet. Karolina finner sig snart indragen i ett spel med flera oväntade bottnar, både känslomässigt och professionellt.
Aftonland är en idéroman om kärlek, konst och ensamhet. Karolina rör sig i intellektuella kretsar men hela tiden finns där det rent mänskligt närvarande det sexuella, det pulserande, livskonkurrensen, ledan och sveken, konsekvensernas rädsla och lockelse.”
Den andra kvinnan kretsar kring ett berättarjag i sena 20-årsåldern. Hon är timanställd i sjukhusets lunchrestaurang, där hon iklädd en oformlig och osexig arbetsklädsel slevar upp mat och diskar. Fast egentligen är hon menad att göra något helt annat. I bagaget har hon ett antal högskolepoäng i litteraturvetenskap och någonstans lever en dröm om att bli författare. Hon imponeras inte över barndomsvännens eller barndomsvännens studiekamraters förutsägbara liv, småborgerlighet och trista framtidsdrömmar. Berättarjaget hör inte hemma i lunchrestaurangen och inte på studentpubarna. Hon hör inte hemma i futtiga lilla Norrköping över huvud taget.
När överläkare Carl Malmberg lägger märke till henne på jobbet så väcks en kittlande lust och en känsla av att Carl på något sätt ska bli hennes nyckel för att åtminstone tillfälligtvis få inträdesbiljett till ett annat liv än det hon lever. De inleder en kärleksaffär. Carl är nära dubbelt så gammal som henne och har fru och barn som han inte tänker lämna. Barndomsvännen är inte imponerad, men berättarjaget är överväldigad.
Man skulle kunna tro att Den andra kvinnan är en bok i stil med Lena AnderssonsUtan personligt ansvar, som handlar om precis det att vara ”den andra kvinnan”. Men nej. Det här är något helt annat. Visst handlar Den andra kvinnan om berättarjaget och hennes kärleksaffär med Carl, men mest handlar boken om att vara i den där knepiga åldern när man borde ha bestämt sig för vad man ska göra med sitt liv. Den handlar också om att försonas med det liv som blev som det blev och att vara sann mot sina drömmar.
Klass och vad klass och bakgrund gör med människor ligger också som ett lager genom hela berättelsen. Bohman redogör insiktsfullt och på pricken för klassresenärens svårigheter. Det är inte alla som förstår att klass inte har så mycket med pengar att göra, som en känsla av att på något sätt vara underlägsen och inte få höra till; en känsla av att inte kunna ta för sig eller ha rätt att försöka leva ut sina drömmar. Klass har inte så mycket med lön och utbildning att göra som många tror. Jag vet inte om människor från privilegierade bakgrunder förstår detta ens efter att ha läst en sådan här bok, men för mig är det här en läsning som går rakt in i hjärtat. Jag nickar hela tiden och känner att Bohman som ingen annan författare har lyckats skildra precis den där känslan av underlägsenhet och maktlöshet som finns hos den som befinner sig långt ner på hierarkin. Hon blottar alla mekanismer som ligger där och lurar. Hon skildrar de privilegierades attribut, inte bara Svenskt tenn-inredningen, utan kanske framför allt den självklarhet med vilken de privilegierade kan unna sig smått och stort i livet och den självklarhet det är för dem att storsint prata om mångfald och feminism från deras egna blinda ovanifrånperspektiv.
Bohman ruskar också om mig med feministiska små inspel. Hon fyller mig med en del skam faktiskt. Det är lätt för mig att dra upp feministiska floskler, men feminism handlar också om klass, vilket är lätt för medelklassiga akademiker som jag själv att glömma bort. Feminism handlar också om mångfald bortom det enkelspåriga PK-spåret vi så gärna vill omfamna.
”Ibland har jag tänkt att hela jag är vulgär, att jag är sammansatt av komponenter som var och en är lite för mycket: min kropp är lite för yppig, munnen lite för köttig, inget med mig är nedtonat eller näpet, jag tycker om höga klackar och mycket smink och åtsittande kläder. Det är som om något med min hållning, eller med min utstrålning, är mer påtagligt sexuellt än nästan alla tjejer jag mött på Emelies fester, på universitetet, på studentpuben, och det gör killar som är som Niklas provocerade, eller äcklade, kanske egentligen skrämda, som om det fanns något med mig de inte kan hantera. Jag har märkt att det är killar som han, de upplysta, moderna, de som är mest medvetna om det förkastliga i att dela in kvinnor i madonnor och horor, samtidigt är de mest angelägna om att ha en flickvän som aldrig skulle kunna misstas för det senare.”
Den andra kvinnan är en helt briljant skildring av makt, klass och att våga gå sin egen väg. Jag har en vana att fota av texter som jag gillar (det är mitt sätt att göra hundöron). Med den här boken hade jag mobilen i högsta hugg mest hela läsningen. Formuleringarna är precisa, poetiska, insiktsfulla, berörande, störande, tankeväckande, sorgliga och perfekta. Bohman har också känsla för detaljer. Det saknas t.ex. inte detaljrikedom när hon beskriver arbetet i storköket: fukten, matresterna, de stora diskmaskinerna med sina plastband som valens barder. Och all denna formuleringskonst, detaljrikedom och fantastiska analys har författaren lyckats koka ner på dryga 200 sidor.
Den andra kvinnan är en makalöst bra bok. Det är också en sådan där sällsynt bok som har lärt mig mycket om mig själv. Jag kommer att bära med mig den här läsupplevelsen länge. Vilken fantastisk bok!
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en insiktsfull, berörande, störande, tankeväckande och perfekt formulerad roman om en klassresenärs svårigheter, att våga följa sina drömmar – och att vara den andra kvinnan.
Betyg: 5 övergivna hamnar av 5.
Citerat ur Den andra kvinnan
”Vi som jobbar i köket och restaurangen bär samma slags blusar som undersköterskorna; fyrkantiga, v-ringade, säckiga och helt utan passform, de liksom hänger upp sig på brösten och gör att man ser stor ut om man så bara har antydan till byst. De vita byxorna som är tänkta för manlig sjukhuspersonal sitter bra på mig om jag väljer en liten storlek, så det gör jag, de är raka i modellen och smiter åt över höfterna. De fula kläderna var något av det jag hade svårast för i början, men jag har hittat sätt för att hantera det: brun-utan-sol-kräm på armarna så att jag inte ser så blek ut, några droppar parfym på halsen så att jag kan böja ner ansiktet och dra in doften av den när lukten av mat och diskrum blir för påträngande, och snygga underkläder, som jag ibland tillåter lysa igenom den vita, bylsiga blusen, som ett raster av spets runt mina bröst. Jag tycker att det ser sexigt ut, inte vulgärt, för det går bara att ana, som en påminnelse om att jag är något mer än situationen jag befinner mig i när jag har på mig den fula blusen.”
Om Therese Bohman och Den andra kvinnan
Therese Bohman (född 1978) är en svensk författare och kulturskribent. Hon debuterade 2010 med romanen Den drunknade. Hon har belönats med flera priser och utmärkelser, däribland Tidningen Vi:s litteraturpris, som hon tilldelades 2014 för Den andra kvinnan. Therese Bohman har en blogg och hon twittrar under @theresebohman.
”Hon arbetar på Norrköpings sjukhus och står längst ner i hierarkin, efter läkarna, sjuksköterskorna och undersköterskorna. Hon återfinns i bespisningen. Men hon drömmer om att en dag bli författare, att flytta någon annanstans och leva ett helt annat liv.
En dag när det regnar råkar hon i samspråk med läkaren Carl Malmberg och han erbjuder henne skjuts hem. Det blir startpunkten för en passionerad kärlekshistoria mellan en gift man och en älskarinna som drömmer sig bort.
Therese Bohman debuterade med den uppmärksammade romanen Den drunknade, som översattes till flera språk. Även hennes nya roman är ett psykologiskt passionsdrama där frågan om makt och sexualitet ställs på sin spets. Men Den andra kvinnan handlar lika mycket om att söka sina drömmar och att utmana rädslorna inom sig själv.”
Julen närmar sig och på ett kommunhus någonstans i Sverige sitter många medarbetare djupt nedsjunkna i arbete. Andra går omkring och oroar sig över de neddragningar som det ryktas om. Hur många kommer att bli uppsagda? Vilka verksamheter kommer att drabbas? Ytterligare några bestämmer sig för att sprida lite julstämning. Givet den minimala budget man har att förhålla sig till kommer man till slut fram till att det bästa sättet att skapa julstämning är att ställa ut trappljusstakar i kommunhusets fönster. Genom att ställa dem i utvalda fönster är det tänkt att de ska forma texten ”GOD JUL”. Det är en fin tanke att på detta enkla sätt göra något kul och fint för alla. I praktiken fungerar det dock inte över huvud taget. Snart har det dock utkristalliserat sig en grupp som tar projektet på ett mycket stort allvar och de är beredda att till nästan vilken pris som helst få det här att fungera. Andra har helt andra saker att bekymra sig över, naturligt nog.
God jul är en både knäpp och rolig liten historia, som i längd ligger någonstans mitt emellan en roman och en novell. Både personer och händelser i boken är tillspetsade såklart, men visst känner man igen drag hos bokens karaktärer i det verkliga livet – och själva hysterin kring julen är också något som på sätt och vis kan kännas igen hos de flesta, skulle jag tro. Karlsson har med den här boken lyckats plocka upp igenkännbara situationer och personer och gjort en mycket underhållande berättelse, som faktiskt inte direkt saknar svärta, för den delen. Jag tycker att det här är en riktigt bra bok. Jag kan särskilt rekommendera den som ljudbok, eftersom den är uppläst av författaren själv och Jonas Karlsson är sannerligen en bra uppläsare.
Observera den världssnygga framsidan förresten! Wow!
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill läsa en kort, underhållande liten berättelse om tröttsamt kontorstrubbel och ivern att till varje pris sprida lite julstämning.
Betyg: 4 upphandlingar av 5.
Om God jul och Jonas Karlsson
Jonas Karlsson (född 1971) är en svensk skådespelare och författare. Han tillhör Kungliga Dramatiska Teaterns fasta ensemble och har, utöver medverkan i ett antal teateruppsättningar, även synts i många tv-serier och filmer, nu senast i Hallonbåtsflyktingen, där han spelar en finlandssvensk man som önskar att han vore svensk. Karlsson debuterade som författare år 2007 med novellsamlingen Det andra målet. God jul är hans första lite längre berättelse. Hans senaste roman heter Jag är en tjuv och den kom ut 2015.
”I Jonas Karlssons finurliga julhälsning skildrar han med sin sedvanliga pricksäkerhet och med ett stort mått av humor kontorslivets vedermödor under några hektiska veckor i december.
Det lackar mot jul i kommunhuset och ledningen diskuterar hur de ska kunna göra något festligt med husets fasad. Trots nedskärningar och stundande eventuella varsel är alla överens om att det vore trevligt att i år överraska med en spännande julhälsning för att sprida lite glädje till kommuninvånarna. Något speciellt och lite extra läckert, dock med noggranna krav på nollbudget.
Snart bjuds lokalpressen in för att dokumentera projektet som vittnar om den fina lagandan som råder i kommunhuset. Men julpyntningen visar sig vara svårare att genomföra än man först har trott. När Gunvald på fritidsförvaltningen har svårt att förstå vikten av att samarbeta förbyts julglädjen till regelrätt krigsföring.”
Martina är en typisk ung vuxen av idag. Hon saknar riktigt jobb och hankar sig därför fram med hopplösa timanställningar. Hennes bostadssituation är ännu mer hopplös. Hon har precis blivit av med andrahandslägenheten och har egentligen ingenstans att ta vägen. Flickrummet är bortrenoverat.
Så träffar hon en gammal kompis som hon egentligen har tappat kontakten med. Kompisen, Tessan, har jobbat inom hemtjänsten under en tid, men berättar nu att hon har ett nytt jobb på Glimmenäs och hon föreslår att Martina följer med dit ut. Glimmenäs är en herrgård och där bor en äldre dam, Florence, som behöver assistans. Det visar sig snart att den excentriske Florence lever i sin egen värld där det ömsom är nutid och ömsom är 40-tal och dags för överdådiga middagar med diplomater och annat fint folk, som naturligtvis inte lever längre. Hon kommer snabbt på att Martina kan få anställning som ”sekreterare”. Snart ansluter också en tredje ung kvinna, Judith, som plötsligt dyker upp under mystiska omständigheter och så småningom tillkommer två unga män som också har det lite trassligt med jobb. Fem unga vuxna med röriga liv hittar så sin plats på Glimmenäs och de hinner också måla upp drömmar om vad Glimmenäs skulle kunna användas till och vad de skulle kunna göra med sina liv. När Florence plötsligt får en stroke väcks en förhoppning om att det kanske går att ärva herrgården på ett eller annat sätt.
Från Hermansons tidigare böcker är jag van vid ett visst mått av övernaturligt och science fiction, men till min förvåning är inte Skymningslandet en sådan bok, trots att miljöerna och karaktärerna verkligen öppnar för att det berättelsen ska utveckla sig till en skruvad historia med övernaturliga inslag. Jag vet inte om jag är besviken eller tacksam över det.
Det här är istället en förhållandevis jordnära bok där Hermanson tecknar ett Sverige där unga lever i utanförskap och har svårt att etablera sig på arbetsmarknaden och skaffa sig ett eget hem. De unga vuxna kan knappt drömma om framtiden eftersom den framstår som så oviss. Det är intressant att hon bygger en spänningsroman och förlägger handlingen till Glimmenäs för att berätta om det här samhällsproblemet. Man kan ju tänka att det hade varit enklare att skriva om det på ett mer direkt sätt, t.ex. att mer ingående skildra hur det kan vara att sitta och vänta på jobb-SMS, inte veta var man ska sova nästa vecka och att inte ha någon buffert eftersom man inte har någon ordentlig inkomst. Jag tycker att Hermansons annorlunda grepp både funkar och inte funkar. Det är en spännande berättelse i sig med huvudpersonernas äventyr i Glimmenäs, men det känns också som att hon hade kunnat utveckla den berättelsen mer och sparat samhällskritiken till en egen bok, så att säga.
Sammantaget tycker jag att det här är en aktuell, tankeväckande och läsvärd bok, även om den jag gärna hade sett att den inte varit så spretig. Ämnet är viktigt och hade förtjänat lite mer fördjupning.
En dag tar det stopp. Nina Åkestams karriär på en prestigefull reklambyrå har pekat spikrakt uppåt, men en dag rinner det över och Åkestam inser att hon har jobbat sig till utmattningsdepression. Meningen med hela skiten är en biografi, där Åkestam berättar om den här tiden och tiden efteråt, men den också en personlig betraktelse över hur vår generation kan förhålla sig till arbetslivet och komma underfund med hur vi vill jobba och vad vi vill uppnå i livet. Åkestam delar också med sig av några praktiska övningar, som kan vara en hjälp på vägen.
Det är personligt, klokt och välformulerat. Fokus är inte så mycket på tips om hur man jobbar sig till drömjobbet, som tankar kring hur man över huvud taget kan komma fram till vad man vill göra. Kanske är det inte en bok för alla, men för egen del kände jag stor igenkänning. Det gäller inte minst när Åkestam skriver om att göra icke-val:
”Mognad handlar dessvärre inte om att vakna upp en dag och veta precis vad vi vill. Det handlar snarare om att lära sig leva med insikten om att vi nog aldrig riktigt kommer att veta.
Men det visste ju inte jag när jag stod där med mina slutbetyg och funderade på vad jag skulle göra med dem. Så jag gjorde det folk i alla tider har gjort för att stoppa hjärnan från härdsmälta: jag gjorde ett icke-val och sköt upp beslutet på framtiden. Jag började plugga ekonomi på Handelshögskolan i Stockholm.”
Alla dessa val. Dessa möjligheter. Andras förväntningar och ens egna förväntningar. Och en arbetsmarknad som är så svår, så svår att komma in på att man inte vågar tänka efter eller säga nej. Jag kan tänka mig att vissa blir närmast provocerade av en sådan här bok, för visst är det lite löjligt att folk jobbar sönder sig eller grubblar sönder sig över vad de ska göra med livet, när det finns människor som i någon mening inte ens har speciellt många val… Den här boken är inte för alla, som sagt, men vi är nog en ganska stor grupp ur min generation som behöver den här peppiga och fina boken med kapitel i stil med ”Gör något. Vad som helst”, ”Det är lätt att vara modig om man inte är rädd”, ”Oj förlåt, är du med i panelen? och andra frågor man blir jävligt trött på sjuttonde gången man får dem” (angående det sista: SKOJA INTE. Jag blir VANSINNIG av att ständigt bli automatiskt borträknad eftersom jag tydligen ser ut mer som en 18-årig prao än den forskare jag är…).
Jag älskade förresten kapitlet där Åkestam skriver om sin flytt till New York. Det är ett val jag själv aldrig skulle göra, men kapitlet är intressant ändå och inte minst så var det en ögonöppnare att läsa om kulturen på hennes arbetsplats i USA. Åkestam skriver väldigt fyndigt om hur vi svenskar är vana vid plana strukturer, ifrågasättanden och att det bara är själva produkten som räknas. Hon går nästan sönder av otålighet på jobbet i USA, där alla chefer har sin chef och där processerna är viktigare än att få fram ett resultat. Under Åkestams två år jobbar hon inte med ett enda projekt som når fram till ett slutförande. Jag hade nog inte pallat många veckor på en sådan arbetsplats! Men det är skönt att tänka på processerna de dagar då det känns som att man aldrig kommer fram till något resultat…
Jag gillar den här boken! Den är underhållande och tänkvärd och för mig finns det stor igenkänningsfaktor. Jag rekommenderar den för alla i min ålder som inte har kommit på vad de ska göra när de blir stora…
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.