Bokblomma

Etikett: Andra världskriget

  • Molnfri bombnatt

    Molnfri bombnatt

    Det saknas inte litteratur som på ett eller annat sätt behandlar Andra världskriget, men en bok som så insiktsfullt och levande berättar om tyskarnas situation vid den här tiden har jag faktiskt inte stött på tidigare. I Molnfri bombnatt växlas det mellan nutid och dåtid, när Hedwig Johansson ser tillbaka på sitt liv som ung tyska under Andra världskriget.

    Man slås av att det finns otroligt många sidor av händelserna under Andra världskriget och otroligt många livsöden att berätta om. Det var en tid då många ofattbara saker hände, men också en tid då ingenting var särskilt svart-vitt. Hedwigs pappa hamnar i koncentrationsläger eftersom han är Socialdemokrat. Själv förlovar hon sig med en SS-man och hon är luftskyddsledare och medlem i nazistpariet. Allt detta utan att vara en omänsklig, ondsint eller sjuk människa. Hon är faktiskt en helt vanlig, ung kvinna, med livet framför sig: stormande kär och med drömmar och önskningar. Hennes fästman drömmer mardrömmar och skriker på nätterna för att han inte klarar av vetskapen om att man avrättar judar i det koncentrationsläger där han jobbar. Den stolthet han en gång kände för att vara SS-man byts med tiden ut mot något annat, kanske en känsla av att ha blivit lurad. Både han och Hedwig tappar tron på Tyskland och drömmer egentligen mer än något annat om ett liv tillsammans, ett liv som de är dömda att inte få.

    Boken berättar om den generation, vars ungdom stals, för att ett splittrande krig bröt ut, som tvingade par att sära på sig, fick städer att avfolkas från män och för att död, bombanfall och extrem fattigdom plötsligt blev allas vardag. Den ger en väldigt gripande bild av människorna som levde under den här tiden och som många gånger faktiskt var något så bespottat som nazister – människor, men nazister.

    Böcker om Andra världskriget är ofta svåra att ta till sig för att de berättar så hemska saker att de knappt går att ta in. Molnfri bombnatt vältrar sig inte i de mest skakande detaljerna, men censurerar ingenting heller, och det gör att man på ett lättare sätt kan försöka förstå. Det känns trovärdigt och äkta. En fantastisk bok!

  • Arseniktornet

    Arseniktornet

    Arseniktornet är en väldigt läsvärd släktkrönika som tar sin början vid mamman och mormodern Malies bortgång. Liksom Berlinerpopplarna, av samma författare, börjar det alltså vid ett avsked, som får släktingar som inte setts på länge att åter träffas. I övrigt saknar böckerna likheter. Där Ragdes trilogi om Torunn (Berlinerpopplarna m.fl.) är mysböcker innehåller Arseniktornet betydligt mer allvar.

    Här målas ett antal spännande och på sina sätt tragiska livsöden upp. Malie själv har levt sitt liv i sorg över en skådespelarkarriär som hon fick ge upp och ett äktenskap hon inte ville ingå, men ingick ändå, p.g.a. ett oplanerat barn. Hennes man ägnar sig åt blåmåleri, d.v.s. han målar porslin, men under hela uppväxten uppfostrades han till att gå i sin fars fotspår och bli präst. Var och en har på sitt sätt sina drömmar: de som inte har slagit in och de som kanske har slagit in, men ändå inte har gett den frihet och de tillfredsställelse som de hade hoppats på. Den gemensamma dottern heter Ruby och hennes bästa vän är judinna. Under den här tiden brytder Andra världskriget ut och hon får uppleva det stora sveket från samhället när bästa vännen försvinner. Hemma är hon ständigt i skottlinjen för mammans nycker och hon får hela tiden höra onda ord om att hon är oönskad och att hon har fördärvat mammans karriär.

    Nu träffas alltså Ruby, hennes dotter och Rubys bror för att packa ihop mammans tillhörigheter och gå på begravning. I Rubys och broderns ögon är Malie en häxa och de sörjer inte alls hennes bortgång. Dottern, Therese, är dock av annan åsikt och går omkring i huset och minns samtidigt som hon funderar på vem mormodern egentligen var.

    Jag är svag för sådana här böcker, som skickligt berättar om intressanta levnadsöden och lyckas förmedla hur vi påverkas av det som händer omkring oss och vad våra föräldrar har med sig i bagaget. Här berättar också Ragde om blåmåleriet, denna svåra konstform, som jag tidigare inte har vetat något om.

    Det enda som får mig att inte ge boken toppbetyg är att jag tycker att berättelsen om återföreningen efter Malies bortgång saknar trovärdighet. Det känns löjligt att Ruby och hennes bror går omkring och hatar sin nu döda mamma och beter sig respektlöst. Jag köper det inte helt enkelt! Det är dock en väldigt liten del av en annars fin läsupplevelse!

  • Boktjuven

    Det är många som har talat sig varma om den här boken och jag förstår vad folk menar. Det är en väldigt rörande och fin berättelse om en liten tysk flicka, Liesel, som under andra världskriget hamnar som fosterbarn hos två varmhjärtade människor. Om dagarna är det Hitler Jugend och Heil Hitler som gäller och vuxna förväntas vara med i nazistpartiet, men det finns också de som står emot och t.ex. gömmer judar i sina hem. Liesels fosterförälrar är sådana. De släpper in Max i sitt hem och hjälper honom att gömma sig i deras källare. Dag ut och dag in är han i deras kalla källare utan att klaga. Han ser aldrig något dagsljus och har aldrig någon kontakt med omvärlden, men Liesel får honom att härda ut och för hennes skull skriver och tecknar han små berättelser, som hon tar till sitt hjärta, bokälskare som hon är.

    Det är givetvis många grymheter och fruktansvärda saker som finns i den här boken. Judar marcherar t.ex. regelbundet genom staden till koncentrationslägret i Dachau, folks söner dör i kriget och det är ständiga flyganfall, men det beskrivs på ett bra sätt, så att det varken blir för mycket, så att man inte kan ta till sig det, eller så att det skuffas undan. Det känns faktiskt som en ganska ärlig berättelse över livet i det fattiga Tyskland under den här mörka delen av vår historia. Fast givetvis smygs det in lite romantiska inslag och lite annat puttinuttigt smått och gott och det brukar jag tyvärr inte vara ett stort fan av.

    Nåja. Boken är bra, men når kanske inte ända fram hos just mig. Jag rekommenderar den ändå att läsas av alla, som vill läsa ett gott stycke skönlitteratur och samtidigt påminnas om det vi aldrig får glömma från andra världskriget.

  • Allt är upplyst

    Allt är upplyst

    Jag skulle gissa att den här populära boken även har lästs av Jonas Hassen Khemiri, som har skrivit Montecore. Det finns nämligen en del gemensamma nämnare mellan dessa böcker. Liksom Montecore utspelar sig den här boken på flera nivåer och liksom Montecore har författaren lånat ut sitt namn till en av bokens huvudpersoner, som för övrigt också råkar vara en författare. Boken består dels av en brevväxling mellan två personer, där man som läsare bara får ta del av breven från den ena parten och får läsa lite mellan raderna för att förstå vad som har skrivits från den andra personen. Dels består boken av utkastet till en bok, som kommenteras i brevväxlingen. Boken består också av ytterligare en berättelse, som handlar om när de två brevskrivarna reser runt i Ukraina, i jakten på en bortglömd by och ett bortglömd stycke historia.

    De ena huvudpersonen är Jonathan, en judisk amerikan med sitt ursprung i Ukraina, som skriver på en bok och som vill leta upp berättelsen om hans släkt. Den andra huvudpersonen är den som kommer att bli judens tolk, trots att hans engelska är bristfällig. Det blir endråplig historia om en roadtrip genom Ukraina och stundvis är det också en sorglig berättelse eftersom resan hela tiden närmar sig en historia om en by som blev utplånad av nazister under det andra världskriget.

    Boken blandar högt och lågt och berättandet blandas, som sagt var, ut av Jonathans egna utkast till en bok. Det är en berättelse som närmast liknar en underlig saga som hela tiden rör sig framåt mot slutet – nazisternas intåg.

    Det är en märklig bok, som både är underhållande och i nästa stund kan vara svårsmält rå i beskrivningarna om död och sorg. Det jag gillar mest med den är språket, som inte alltid följer regler och rekommendationer när det gäller språkbruk, men som alltid har en självklar del i berättandet och som alltid tillför något viktigt för att göra den här boken till den fascinerande bok det är. Mycket läsvärd!

  • Land i lågor

    Land i lågor

    Året är 1944 och Erik är bara 16 år gammal när han följer med sin kusin och idol Kaspo in i kriget i Finland. I början känner han stolthet och han drömmer om att bli en hjälte, men snart visar sig den brutala och blodiga verkligheten och kriget ter sig plötsligt bara meningslöst och vansinnigt.

    Det här är en övertygande och ganska rå skildring av andra världskriget och en modig pojkes kamp för fosterlandet.

  • Vykort från ingenmansland

    Vykort från ingenmansland

    Under andra världskriget drabbades Arnhem i Nederländerna hårt. Där skedde ett stort slag, där tusentals britter dukade under. En av de skadade brittiska soldaterna var Jacobs farfar, Jacob.

    Varje år håller man en ceremoni vid soldatkyrkogården i Arnhem för att minnas alla de som dog i slaget. Jacobs farmor bjuds dit, men avböjer eftersom hon nyligen genomgått en operation och inte är tillräckligt stark. Det blir istället Jacob som får resa till Nederländerna.

    Väl där får han reda på mycket om sin farfars liv, men även om sitt eget liv. Han finner sig själv och blir förälskad i en flicka och i en stad.

    I ungefär vartannat kapitel får man följa Jacob under hans tid i Nederländerna. De resterande kapitlen består av ett brev från Geertrui, som under kriget tog hand om Jacobs sårade farfar. I detta brev berättar hon om deras förfärliga och omänskliga liv under kriget, vilket är mycket intressant att läsa om.

    Jag tycker mycket bra om den här boken, som är både intressant och spännande samtidigt som den har mycket att berätta, men jag tycker att den hade vunnit lite på att kortas ned något. Författaren tycks ha mycket att säga, men jag upplever jag det både rörigt och lite onödigt att ha med både historia, kärlek, debatt om dödshjälp, redogörelse för de komplicerade relationerna inom Jacobs familj o.s.v. o.s.v. Less is more.

    Dessutom kan man undra hur boken egentligen slutar. Öppna slut tycker jag vanligtvis är trevligt och spännande. Det finns inte alls något fel med att lämna kvar en del åt läsaren, men i det här fallet irriteras jag bara av att författaren först bygger upp något och sedan bara lämnar det.

    Nu låter jag väldigt kritisk till den här boken, men det är jag egentligen inte. Faktum är att boken är otroligt bra och trevlig. Dock räcker det inte för ett högt betyg, men det är inte långt ifrån. Som en liten parentes ska jag även tillägga att jag tycker att den här boken är skickligt översatt. Översättaren har inte haft ett lätt jobb, då detta är en bok där det ska märkas att de personer Jacob träffar i Nederländerna inte kan engelska flytande. Att få en bok, som så tydligt ska vara på engelska, att låta bra på svenska är skickligt.

  • Mannen utan öde av Imre Kertész

    Mannen utan öde av Imre Kertész

    Mannen utan öde, av nobelpristagaren Imre Kertész, är en roman om förintelsen.

    Betyg: 4 av 5.

    Året är 1944 när bokens fjortonåriga huvudperson tvingas att gå av bussen till arbetet för att istället skickas iväg till ett koncentrationsläger. Osentimentalt följer sedan berättelsen om den unge, ungerske judens fasansfulla liv i Auschwitz, Buchenwald och Seitz. Jag fascineras av sättet boken berättas på. Allting låter så enkelt och självklart, som om det egentligen inte alls finns någonting att ifrågasätta och ändå är det helt ofattbara saker som skildras!

    Jag har väldigt svårt för att ta till mig av böcker som skildrar sådana här mörka saker. Jag kan helt enkelt inte få in i min hjärna att det här faktiskt har hänt. Mannen utan öde är i alla fall en bok som berör och berättar hur det faktiskt var. Att huvudpersonens liv i början av boken är ett helt vanligt tonårsliv gör den kanske ännu mer äkta och skänker kanske ännu mer tankar när livet sedan byts ut mot det omänskliga livet i koncentrationslägren.

    Det här är en viktig bok att läsa eftersom det här aldrig får hända igen. Det är ingen lättsam historia, men det är en tankeväckande bok som är väl värd att läsas.

    Mannen utan öde

    Sorstalanság översattes till svenska av Maria Ortman och gavs ut av Norstedts 1998, i en utgåva med förord av Eva Klein och Georg Klein. ISBN: 9113003232.

    Imre Kertész

    Imre Kertész (1929–2016) var en ungersk författare. Han belönades med Nobelpriset i litteratur 2002.

  • Barn 312

    Barn 312

    Andra världskriget har tagit slut och det är många som har kommit ifrån varandra och som letar efter sina nära och kära. Martina har förlorat båda sina föräldrar och har bott hos en fosterfamilj sedan hon bara var några månader gammal.

    Ursula är Martinas mamma. Under kriget träffade hon Achim, men han var tvungen att ge sig ut i kriget och lite senare fick Ursula brev om att han hade stupat. Hon gav sig då av med sitt barn, men hon och lilla Martina råkade komma ifrån varandra på en tågstation. Efter den händelsen skaffade sig Ursula både man och barn och hon bor nu i en annan stad tillsammans med Richard och deras lilla och sjukliga son Helmut.

    Nu, nästan nio år efter det att Ursula miste sitt barn, läser hon en efterlysning i en tidning. Röda korset söker efter Barn 312:s föräldrar. Ursula förstår direkt att barnet måste vara hennes Martina. Hon hamnar nu i en svår situation. Richard vet ingenting om Ursulas barn från det tidigare förhållandet och Ursula vet att han skulle bli vansinning om han fick veta något eftersom det finns få saker som Richard tycker mindre om än sådana här ”skandaler”. Det skulle dessutom kunna skada hans karriär om det läckte ut att Ursula har undanhållit för honom att hon har ett utomäktenskapligt barn.

    Samtidigt, i en annan stad, läser Achim samma efterlysning. Han stupade aldrig under kriget, men satt i koncentrationsläger i många år. När han blev utsläppt sökte han förgäves efter Ursula och barnet. Nu har han alltså hittat sitt barn igen.

    På så sätt råkar Ursula och Achim komma i kontakt med varandra igen efter alla dessa långa år, då de både trodde att de hade förlorat varandra för evigt. Gamla känslor väcks till liv, men ingen av dem kan lämna allt de redan har för att flytta ihop igen.

    De är heller inte de enda som påstår sig vara Martinas föräldrar. Nu gäller det att kunna bevisa vem som talar sanning om barnet.

    Det här är den helt osannolika berättelsen om två föräldrars kamp för sitt barn. Det är en bok om kärlek och trassliga relationer och delar av den känns faktiskt intressant. Jag tycker att det kan vara spännande att läsa om hur ”vanliga” människor blev drabbade av kriget, men tyvärr faller det mesta i boken på att det helt enkelt inte är trovärdigt. Bara en sådan sak som att Martina glatt lämnar den fosterfamilj, som hon bott hos hela sitt liv, för att istället flytta hem till okända människor känns bara löjligt.

  • La bicyclette bleue

    La bicyclette bleue

    Översatt till svenska blir bokens titel ”den blå cykeln” och detta kommer sig av att en blå cykel blir väldigt viktig för bokens huvudperson, Léa. Boken utspelar sig under andra världskriget och den unga Léa arbetar för motståndsrörelsen. För att kunna ta sig mellan det ockuperade området och det fria området i Frankrike använder hon sig av sin blå cykel.

    Boken handlar om Léas arbete för motståndsrörelsen, men handlar också om Léas förbjudna kärlek till bästa vännens pojkvän.

    För att öva sig i franska är La Bicyclette bleue en bra och intressant bok. Själv läste jag en förkortad variant, men boken lär också finnas översatt till svenska och det ska finnas fler böcker om Léa och hennes familj.