Bokblomma

Etikett: Andra världskriget

Krokas

Krokas av Elin Olofsson, en fin bok om kvinnoliv, vänskap och mod i efterkrigstidens Sverige. Betyg: 3 av 5.

Krokas av Elin Olofsson

Krokas av Elin Olofsson är en bok som utspelar sig i efterkrigstidens Krokom, där Elsa arbetar i lanthandeln. Hon kommer bra överens med sin chef, som lyssnar på henne och litar på hennes omdöme när det gäller det mesta kring butiken. Kanske kan hon spela en ännu större roll för butiken i framtiden, men Elsa vecklar aldrig riktigt ut sig och hon släpper heller inte riktigt andra inpå livet. Hon bär nämligen på en stor hemlighet – hon hjälper en tysk, Hansi, att hålla sig gömd i en stuga i skogen. Plötsligt dyker tyskan Uli upp i Krokom och letar efter Elsa. Uli och mannen i stugan har haft en relation och nu försöker hon att söka upp honom. Spåren leder till Elsa eftersom Uli vet att hennes Hansi har brevväxlat med Elsa.

De båda kvinnorna, som egentligen är väldigt olika som personer, förs på så sätt samman och tvingas samarbeta för att försöka få Hansi och Uli att kunna lämna Krokom och starta ett nytt liv tillsammans. Det är inte ett projekt utan moraliska dilemman och det är också en situation som ställer stora krav på tillit. Går det verkligen att lita på Hansi – och är det rätt och riktigt att hjälpa honom, en tysk soldat?

Det jag bär med mig mest från den här boken är egentligen inte de moraliska grubblerierna, däremot sögs jag verkligen in i berättelsen och tyckte om att få läsa om vardagsliv och vuxenblivande vid den här tiden. Olofsson är duktig på att skildra tiden och platsen och karaktärerna i boken är också lätta att lära känna. Jag tyckte om att läsa om Elsa och hur hon försöker att hantera att bli uppvaktad av killar hon inte är intresserad av – en situation som säkert de flesta har varit i någon gång och som säkert var lika knepig då som nu. Jag tyckte också om att läsa om arbetet i lanthandeln, den lite påtvingade vänskapen mellan Elsa och Uli och mycket annat. Jag hade nästan velat ha mer av detta och mindre av det som är bokens kanske viktigaste komponent: berättelsen om tysken i skogen. Mycket kring just den delen kändes faktikt något tillrättalagt och lite osannolikt. Det går i och för sig att bortse från. Krokas är en fin roman om mod, vänskap och och kärlek i efterkrigstidens Sverige. Den väckte en lust hos mig att läsa fler böcker som utspelar sig vid den här tiden.

Krokas av Elin Olofsson

Krokas

Uppläsare: Angela Kovacs.
Utgivningsår: 2017 (första svenska utgåvan, Wahlström & Widstrand), 2017 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier Audio).
Antal sidor: 239 (ca 8 h lyssning).
ISBN: 9789146234036, 978-91-7647-162-3.
Andras röster: Fiktiviteter, Johannas deckarhörna.

Elin Olofsson

Elin Olofsson (född 1979) är en svensk författare som har skrivit ett antal böcker som utspelar sig på den jämtländska landsbygden. Debuten, Då tänker jag på Sigrid, kom 2013. Elin Olofsson instagrammar under @elinolofssonwriter och twittrar under @elinsmulan. Hon har också en hemsida och en Facebooksida.

Förlagets beskrivning

”I september 1949 kommer den unga tyska kvinnan Uli Hartmann till Krokoms tågstation. På sig har hon en kappa som hon stulit av sin tidigare arbetsgivare Fru Cederstam och med sig har hon en bunt brev. Alla breven är skrivna av en Elsa Pettersson, som enligt adressen ska finnas någonstans i Krokom. Uli tänker leta reda på Elsa för att få veta vad som egentligen hände mellan henne och Ulis älskare Hansi, som deserterade och dog i Norge under kriget.

Samtidigt står Elsa Pettersson i lanthandeln där hon arbetar och packar varor åt kunderna. Hon grubblar över hur hon ska göra sig av med den stora hemlighet som hotar hela hennes tillvaro.

När de två kvinnorna möts förändras livet för alltid.

Krokas är en roman om kärlek och ensamhet, om hemligheter och oväntad vänskap i efterkrigstidens Sverige.”

2018-08-11
Frågor jag fått om Förintelsen

Frågor jag fått om Förintelsen är en bok där överlevaren Hédi Fried ger raka, ärliga och sakliga svar på frågor hon fått om Förintelsen. Det är en extremt läsvärd bok där Fried inte ens duckar för frågor som kan verka oförskämda eller naiva. Betyg: 5 av 5.

Frågor jag fått om Förintelsen av Hédi Fried

I Frågor jag fått om Förintelsen svarar förintelseöverlevaren Hédi Fried på ett urval av frågor som hon har fått om just Förintelsen. Efter många års föreläsande på skolor och i andra sammanhang så förstår man förstås att hon måste ha fått en hel del frågor. I boken känner man också att frågorna måste komma från just unga människor, för det finns en direkthet och rakhet som jag tror att fullvuxna människor skulle akta sig för. Kanske finns det till och med en naivitet i vissa frågor, men det är också en av de aspekter som gör den här boken så extra fin och intressant. Jag skulle själv aldrig klara av att ställa frågor i stil med ”Varför gjorde ni inte motstånd?”, ”Vad var det bästa?” eller ”Kan du förlåta?”, eftersom att det är frågor som egentligen känns oförskämda, men Hédi Fried tar sig an alla dessa frågor och många fler och gör det sakligt, rakt, ärligt och underbyggt. Hon svarar även på frågor i stil med ”Hur var det att ha mens?”, en fråga som kan kännas för obetydlig i sammanhanget för att ens ställa, men som ändå visar sig få ett svar med fler bottnar än vad man kanske först trodde.

Alla frågor är naturligtvis inte ”barnsliga” eller på randen till det olämpliga, utan här finns det en stor bredd och jag tycker helt klart att urvalet är bra. Jag måste ändå säga att jag särskilt uppskattar att Hédi Fried har orkat svara på den typen av frågor som jag räknade upp här ovanför. Visst är det intressant och viktigt att läsa Frieds svar på ”vanliga” frågor i stil med ”Vad är det värsta du har varit med om?”, ”Hur var det att leva i lägren?”, ”Hur tänkte du att ditt liv skulle bli efter kriget?”, ”Hur ser du på framtiden?”, men det är de ”andra” frågorna som får boken att sticka ut. Det finns många skildringar av Förintelsen (vilket är fantastiskt och viktigt), men den här boken fyller i någon mening en lucka i att den svarar på ”alla” frågor. Hédi Fried och andra överlevare är idag äldre och vi kommer att behöva acceptera att det snart inte finns några fler ögonvittnen som kan fortsätta att berätta. Då är det viktigt att överlevarnas vittnesmål finns bevarade i form av böcker och annat; Ingen i framtiden ska kunna se tillbaka och förminska det Förintelsen faktiskt innebar. Det gör det viktigt att det faktiskt finns svar på ”alla” frågor, högt som lågt, svar som kan tysta eventuella tvivel på vad som faktiskt skedde.

Jag tycker att Frågor jag fått om Förintelsen är en fantastisk bok och jag rekommenderar alla att läsa den. Det finns förmodligen en och annan som drar sig för att läsa böcker om Förintelsen och andra ämnen som kan upplevas som så tunga och tuffa att det helt enkelt kan upplevas som ”för jobbigt” att ta in, men Frågor jag fått om Förintelsen bör man läsa ändå. Den är dessutom såpass rak, lättläst och saklig att jag tror att de flesta kan ta sig igenom den. Så det är bara att läsa, läsa och vara tacksam över att Hédi Fried och andra överlevare orkar berätta.

Frågor jag fått om Förintelsen

Uppläsare: Katarina Cohen.
Utgivningsår: 2017 (första svenska utgåvan, Natur & Kultur), 2017 (den här ljudboksutgåvan, A nice noise).
Antal sidor: 146 (ca 3 h lyssning).
ISBN: 978-91-27-15085-0, 978-91-88711-25-0.

Hédi Fried

Hédi Fried (född 1924) är en svensk författare och psykolog, född i Sighet i Rumänen. Hon överlevde Auschwitz och Bergen-Belsen och har i senare delen av livet delat med sig av sina upplevelser i nazistiska koncentrationsläger. Hon har också skildrat sitt liv i ett flertal böcker: Skärvor av ett liv, Livet tillbaka, Ett tredje liv, Livets pendel och, hennes senaste, Frågor jag fått om Förintelsen. Hédi Fried har en hemsida.

Förlagets beskrivning

”Vad betydde det att ha sin syster med i Auschwitz?
Var man hungrig hela tiden?
När förstod du att det pågick ett folkmord?
Kan det hända igen?

I över trettio år har Hédi Fried rest runt i svenska skolor för att tala om Förintelsen. Vittnesmålet om hur hennes familj deporterades från sin hemstad, och hur hennes föräldrar mördades i Auschwitz, har berört tusentals elever landet runt. Ofta är det i mötet med elevernas frågor som katastrofens omfattning blir som allra tydligast. Det är direkta, konkreta frågor som bottnar i en grundläggande känsla för humanism. Tillsammans hjälper de till att göra ett ofattbart skeende mer begripligt. Hédi Fried är en av få överlevande som finns kvar och kan berätta sanningen. I Frågor jag fått om Förintelsen besvarar hon ett urval av de frågor hon fått genom åren, frågor som nu för första gången samlas i en bok. Bara genom att fortsätta ställa de svåra frågorna kan vi undvika att upprepa historiens övergrepp.

Hédi Fried (född 1924) är författare och psykolog. Hon är djupt engagerad i att arbeta för demokratiska värderingar och mot rasism. Hon utgår i detta arbete från sina egna erfarenheter från Förintelsen. Hon föddes i staden Sighet och kom efter befrielse från koncentrationsläger i Auschwitz till Sverige.”

2018-04-22
Vi som överlevde

Vi som överlevde av Michael Bornstein och Debbie Holinstat Bornstein är en stark skildring av att överleva Förintelsen. Den påminner om vilken relativ lycka det är att överleva – när så många andra har förlorats. Betyg: 5 av 5.

Vi som överlevde av Michael Bornstein och Debbie Holinstat Bornstein

Vi som överlevde av Michael Bornstein och Debbie Holinstat Bornstein är Michael Bornsteins egna berättelse om att överleva Förintelsen. När han föds i Polen 1940 är hans familj förtryckta och tvingade att bo i ett ghetto, men det är bara början på de sorger som hans familj (och miljoner andra människor) kommer att drabbas av under de kommande åren. Familjen Bornsteins tidigare vardag med arbete, familjeliv och sabbatsfirande slås till spillror när deras arbete, ägodelar, pengar och hem tas ifrån dem, det enda efter det andra, och när de slutligen tvingas in i boskapsvagnar för transport till förintelseläger, där de även berövas sina nära och kära. Som genom ett under och efter en serie ödets nycker, kommer Michael att överleva och det här är alltså hans historia, så som han minns den och har fått den återberättad för sig genom släktingar och andra som också överlevde mot alla odds.

Det här är naturligtvis en mycket tung bok att ta sig igenom. Det den skildrar är så fruktansvärt och oerhört att det är svårt att ta till sig. Under vissa passager stänger jag i princip av eftersom det är för mycket ondska för att ta in. Det är också svårt att skriva om den här boken. Vi har alla hört talas om Förintelsen förut och kanske läst och/eller hört fler vittnesmål från den, men för mig, som inte själv har upplevt något liknande, är det i grunden svårt att ta in all denna utstuderade ondska, riktad mot andra människor, som lika gärna hade kunnat vara du eller jag. Det är långt bortom de värsta hemskheter jag ens skulle kunna föreställa mig. Långt bortom. När man har haft ett så privilegierat liv som jag själv så går det inte att relatera. Därför är det också viktigt att fortsätta att läsa och lyssna till de vittnesmål som finns, även om de är skakande.

Vi som överlevde är en lättläst bok som rakt på sak skildrar Michael Bornsteins berättelse och den går rakt in i hjärtat. Självklart är boken sorglig och fruktansvärd, på så många olika sätt, men i just Michaels fall finns det också något ovanligt: ett ljus. Michael Bornstein var ett av få barn som överlevde ett förintelseläger och han kunde till och med återförenas med några av sina närmaste sedan han hade räddats därifrån. Jag skulle vilja säga att boken på sätt och vis slutar lyckligt, i och med att Michael faktiskt hör till de som blir befriade från lägren, men det går inte att säga så. Det är för naivt. Det finns inga lyckliga slut. Att Michael Bornstein ens överlevde är något oerhört och ingenting som hade kunnat gå att förutse eller räkna med. Att överleva är något att vara tacksam över, men är det en lycka att överleva, när det man får tillbaka är en verklighet där man har förlorat allt? Att förlora nära familjemedlemmar, vänner och grannar, det är förluster som förföljer människor genom livet. Den relativa tur och lycka som Michael råkar ut för ger honom livet åter och en slags chans att börja om, men det boken egentligen lär mig är hur många som inte fick den chansen och vilket oläkt sår som världen för alltid kommer att vara märkt av på grund av detta.

Jag tyckte verkligen att det här var en omskakande och viktig berättelse att få ta del av. Vi som överlevde är en ungdomsbok, men den borde även läsas av alla vuxna. Låt oss fortsätta lyssna till alla dessa vittnesmål från den här mörka tiden i vår historia. Vi får aldrig glömma vad människor utsattes för under Förintelsen, och vi får aldrig tillåta att något liknande sker igen.

Vi som överlevde av Michael Bornstein och Debbie Holinstat Bornstein

Vi som överlevde

Originalets titel: Survivor’s club (amerikanska).
Översättare: Carina Jansson.
Uppläsare: Michel Riddez.
Utgivningsår: 2017 (första amerikanska utgåvan), 2017 (första svenska utgåvan, B. Wahlströms), 2017 (den här ljudboksutgåvan, B. Wahlströms).
Antal sidor: 285 (ca 7 h lyssning).
ISBN: 9789132198762, 9789132168949.

Micahel Bornstein och Debbie Holinstat Bornstein

Michael Bornstein (född 1940) är en polsk-amerikansk forskare inom medicin (numera pensionär). Han var ett av det fåtal små barn som överlevde Auschwitz. Han föreläser idag på skolor runt om i USA om sina upplevelser under Förintelsen och han har också valt att dela med sig av sin berättelse i boken Vi som överlevde, som han har skrivit tillsammans med dottern Debbie Bornstein Holinstat. Michael Bornstein har en hemsida och det har Debbie Bornstein Holinstat också.

Förlagets beskrivning

”Det finns en berömd bild som är tagen av sovjetiska soldater, den 27 januari 1945. På bilden syns judiska barn som alla håller fram sina armar för att visa upp siffrorna som är tatuerade där. I mitten står en fyraårig pojke – Michael – den här boken är hans berättelse.

Michael föds 1940, rakt in i en värld av terror, svält och rädsla. Sina första år tillbringar han i ett ghetto i en liten polsk stad, tillsammans med sin mamma, pappa och storebror. När order ges om att alla polska ghetton ska tömmas sätts familjen Bornstein på ett tåg som tar dem till Auschwitz. Nu, nästan sjuttio år senare, berättar Michael för första gången om sin uppväxt och de ödets nycker som gjorde att han överlevde Förintelsen.

En gripande skildring om den yngste överlevaren från Auschwitz.”

2018-04-04
Pojken i randig pyjamas: en sorts saga

Pojken i randig pyjamas av John Boyne är en hjärtskärande berättelse om förintelsen sedd genom en 9-årings ögon och om vänskapen mellan två små pojkar på olika sidor om koncentrationslägrets stängsel. Betyg: 5 upptäcktsfärder av 5.

Pojken i randig pyjamas av John Boyne

Bruno är 9 år och bor i Berlin med sin familj när han plötsligt får veta att hans pappa har blivit befordrad och att hela familjen ska flytta långt bort till pappans nya kommendant-jobb på stället som i Brunos öron låter som ”Allt Svisch”. Det känns tufft att lämna bästa vännerna i Berlin och när familjen kommer fram till sitt nya hem så tror inte Bruno sina ögon. Hans nya hem ligger på en plats som förefaller helt öde och där finns inga barn att leka med. En dag ser han från sitt nya sovrumsfönster att det trots allt finns fler barn i närheten, men de bor med pappor och andra farbröder i låga baracker bakom stängsel. Bruno kan inte alls förstå varför de bor där och varför de är så många medan han själv är så ensam.

Under en upptäcktsfärd närmar han sig stängslet och kommer av en slump att träffa en pojke med det för Bruno så ovanliga namnet Schmuel. Schmuel är mager och hungrig och finns på andra sidan stängslet. Det är inte lätt för 9-åriga Bruno att förstå hur saker och ting hänger ihop, men han fortsätter i alla fall att komma till stängslet och en vänskap växer fram mellan de båda pojkarna. Naturligtvis kommer det att leda till en katastrof.

Pojken i randig pyjamas är en hjärtskärande liten berättelse om förintelsen sedd från ett barns ögon. När man bygger en berättelse kan man behöva ta sig vissa friheter och här finns såklart några saker som känns tillrättalagda och kanske lite sentimentala, eller rent av ologiska, men det gör ingenting. Det här är verkligen en fin och tänkvärd berättelse om den här mörka tiden, som aldrig får upprepas igen och som vi därför måste fortsätta att påminna oss om. Att Boyne har valt att skriva utifrån en 9-årings upplevelse gör berättelsen särskilt effektiv och skrämmande. För honom är hela arrangemanget så absurt att det inte ens går att förstå vad det är som händer. De vuxna runt omkring däremot? Självklart fanns det många som visste, men inte ingrep, medan förintelsen pågick. Kanske bör vi alla ta på oss barnens oskyldiga glasögon och titta oss omkring lite oftare. Vad är det för värld vi lever i egentligen och finns det något vi kan göra för att den ska bli en bättre plats?

Pojken i randig pyjamas av John Boyne

Pojken i randig pyjamas

Uppläsare: Peter Falk.
Översättare: Anna Strandberg.
Originalets titel: The boy in striped pyjamas (engelska).
Utgivningsår: 2006 (första irländska utgåvan), 2006 (första svenska utgåvan, Damm förlag), 2007 (den här ljudboksutgåvan, Damm förlag), 2014 (nyutgåvan på bilden, B. Wahlströms).
Antal sidor: 164 (ca 5,5 h lyssning).
ISBN: 978-91-7130-635-7, 91-7351-010-6, 978-91-32-16355-5.

John Boyne

John Boyne (född 1971) är en irländsk författare som fick sitt stora genombrott med romanen The boy in the striped pyjamas (Pojken i randig pyjamas) år 2006. Boken filmatiserades också ett par år senare. Boynes senaste bok på svenska är Hjärtats osynliga raseri, som kommer senare i år (2018). John Boyne twittrar under @john_boyne, instagrammar under @johnboyne och har en hemsida.

Förlagets beskrivning

”När nioårige Bruno kommer hem en dag upptäcker han att alla hans saker håller på att packas i lådor. Hans pappa, kommendanten, har blivit befordrad och hela familjen måste flytta till ett annat hus långt borta, där det inte finns någon att leka med och inget att göra. Det är dystert och tråkigt på det nya stället och Bruno och hans storasyster vantrivs.

Utanför huset finns ett taggtrådsstängsel, som sträcker sig så långt ögat kan nå och på andra sidan stängslet bor märkliga människor i ran¬diga kläder. Det verkar inte vara särskilt trevligt på andra sidan, men Bruno, som drömmer om att bli upptäckare, bestämmer sig för att ta reda på mer om de underliga människorna bakom stängslet. Det är så han lär känna den jämnåriga pojken Schmuel, och äntligen får en vän att leka med. En vänskap som får katastrofala följder.

Gripande om förintelsen i Auschwitz, sedd genom en nioårig pojkes ögon. ”

2018-02-28
Vera

Vera av Anne Swärd är en stark berättelse om hemligheter och lögner. Den inleds dramatiskt med ett bröllop där den unga bruden nedkommer med ett oäkta barn. Sedan följer en släkthistoria kantad av förlust och flykt. Betyg: 3+ valacker av 5.

Vera av Anne Swärd

Vera är en svår bok för mig att blogga om. Jag tyckte nämligen att den var så himla svår att hänga med i som ljudbok och därför känns det också orättvist att ge den ett omdöme och ett betyg. Jag vet egentligen inte varför jag tyckte att den här boken var så knepig att följa, men jag tror att det största problemet var att jag blev bortfintad redan i början. Boken börjar med att höggravida Sandrine ska gifta sig med den välbeställde (och dubbelt så gamle) Ivan Ceder. Det är inte han som är fader till barnet och dottern, Vera, kommer till världen redan under bröllopsnatten, så ingen korsett i världen hade egentligen kunnat dölja magen. Det var mycket i de inledande scenerna, det teatraliska och den tillspetsade situationen, som fick mig att tro att den här boken skulle vara något av ett kostymdrama och en berättelse som utspelar sig många hundra år bak i tiden. Ett kostymdrama är det faktiskt inte. Bröllopsscenen äger rum 1945, och förmodligen är det väl jag som är naiv när jag trodde att det även på 40-talet liksom gick att hantera en graviditet innan äktenskapet (även om det förvisso finns fler svårigheter kring just Sandrines situation, som den frånvarande pappan till exempel).

Efter den dramatiska inledningen följer en bok som rör sig i tid och rum och där hemligheter och lögner vecklar ut sig medan Sandrines och hennes släkts historia berättas. Det är en en historia kantad av flykt och förlust, där Andra världskrigets konsekvenser för den enskilde exemplifieras på ett brännande sätt. Så småningom leder berättelsen fram till flickan, Vera, som Sandrine genom hela boken har så svårt att anknyta till.

Det finns många lager och berörande berättelser i den här boken, men det var som sagt svårt för mig att få ihop allting. Jag önskar verkligen att jag hade läst pappersboken istället!

Vera av Anne Swärd

Vera

Uppläsare: Anna Maria Käll.
Utgivningsår: 2017 (första svenska utgåvan, Albert Bonniers förlag), 2017 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier Audio).
Antal sidor: 344 (ca 12 h lyssning).
ISBN: 9789100172336.

Anne Swärd

Anne Swärd (född 1969) är en svensk författare som debuterade 2003 med romanen Polarsommar. Hon har därefter skrivit ytterligare tre romaner, varav Vera (från 2017) är hennes senaste.

Förlagets beskrivning

”Den kortaste kärleken kan ibland få de längsta konsekvenserna. Under falskt namn kommer den unga Sandrine från krigets mörker till ett soldränkt försommarsverige. Året är 1945. Hennes enda bagage är ett barn hon tänkt göra sig av med, och en hemlighet som hon är beredd att göra vad som helst för att behålla.

Sju månader senare står hon brud på en ö längst ute i skärgården. Kvinnoläkaren Ivan Ceder har sökt dispens för sin ännu inte giftasmyndiga brud, den hälften så gamla Sandrine. Bakgrund: okänd. Sjutton år, med döden bakom sig och livet framför sig?

Genom att säga ja till Ivan gifter Sandrine in sig i en främmande värld: den stora överklassläkten Ceder. Under bröllopsnatten drar en farlig snöstorm in över arkipelagen och hela festföljet fryser fast ute på ön. Det är som om denna natt förebådar hur resten av äktenskapet ska bli – en iskall mesallians byggd på hemligheter, lögner och rädsla.

Vera är Anne Swärds fjärde roman, om flykt och överlevnad, om mödrar och döttrar; om skuld och kärlek som följer med i generationer.”

2018-01-23
Sidonie & Nathalie: Från Limhamn till Lofoten av Sigrid Combüchen

Sidonie & Nathalie av Sigrid Combüchen är en stark och intressant berättelse om att det pris som krävs av den som tvingas fly.

Betyg: 4 av 5.

Imorgon är det dags för Augustgalan, då vinnarna av årets Augustpris utses. Jag tog chansen att ta emot ett recensionsexemplar av en av titlarna som nominerats i kategorin Årets svenska skönlitterära bok, nämligen Sidonie & Nathalie av Sigrid Combüchen.

I den här romanen får läsaren följa Sidonie & Nathalie, som är på flykt från Frankrike till Sverige. Året är 1944 och de har båda gjort stora förluster och lämnar nu allt och alla bakom sig. På vägen förlorar de allt mer, om än främst sådant som är av det materiella slaget. Smycken och klenoder som de tagit med sig går snart som betalningsmedel för att få hjälp längs flyktvägen. Jag har inte på något sätt varit på flykt själv, men får känslan att det här är en skildring som många nutida flyktingar skulle kunna känna igen sig i. Combüchen skriver med sinne för detaljer och lyckas genom dem bygga upp starka känslor mellan raderna.

I Sverige måste Sidonie och Nathalie lämna ifrån sig än mer: egentligen hela sina identiteter. Sidonie blir Siv och Nathalie blir Nanna. Flykten tar dem inledningsvis till en stor gård, där duon börjar lösas upp. Sidonie har språköra och kan snabbt börja plocka upp svenskan och lära känna de svenska arbetskamraterna. Hon är också händig i köket och den franska kokkonsten imponerar och hjälper henne att raskt avancera till att syssla i köket. Nathalie blir kvar med grovjobb på gården och den enda hon försiktigt försöker att kommunicera med är en polsk man, med vilken hon egentligen endast kan kommunicera med tecken och gester. Ibland behövs inte mer än några försiktiga tecken för att visa vilka oerhörda sorger som finns i bagaget och som också kan utgöra en slags gemenskap.

Berättelsen varvas också med nutid, där Nathalie ska fira sin 90-årsdag i Nordnorge, där man förstår att hon levt större delen av sitt liv. Hur vägen ledde henne dit är något man som läsare blir nyfiken över.

Jag kan erkänna att jag hade svårt att komma in i Sidonie & Nathalie. Trots att den är en högst normallång roman kändes det som att jag inte kom någon vart i läsningen. Jag tror att det var detaljrikedomen som satte käppar i hjulet och också att jag tyckte att för många trådar hängde löst. Vilka är de här kvinnorna? Varför verkar de inte känna varandra? Vart är de på väg? Hur ska det gå? Snart började jag dock fängslas av berättelsen och jag tycker verkligen att den berörde. En del bilder som Combüchen målar upp av Sidonie och Nathalie och av hur de på sina olika sätt försöker att hantera flykten, är bilder som jag alltid kommer att bära med mig. Det är en bok som till stora delar utspelar sig under Andra världskriget, men på något sätt tror jag också att den ger en allmän bild av vad det kan krävas för uppoffringar att fly. Det är en väldigt stark bok, som är svår att skaka av sig, inte minst när man tänker på hur många som är på flykt även idag.

Sidonie & Nathalie

Sidonie & Nathalie gavs ut av Norstedts 2017. ISBN: 978-91-1-307896-0.

Mars 1944. Sidonie och Nathalie är på flykt genom ett krigshärjat Tyskland. De känner inte varandra och de förblir främlingar för varandra – av nödvändighet. Nathalie är välutbildad och fint gift men har förlorat sin familj. Sidonie ljuger om vem hon är men hennes papper säger att hon arbetat som kallskänka och suttit i fängelse för misshandel.

Med sina sista tillgångar tar de sig över Öresund. I Sverige får rena kläder, döps om till Siv och Nanna och får arbeta för mat och husrum. Men flykten är på intet sätt över.
Långt senare firar Nathalie motvilligt sin nittioårsdag. Hon fick ett andra liv i Nordnorge, har en dotter och fyra barnbarn som oroar sig för henne. Men hon hugger ännu sin egen ved och tillbringar sömnlösa sommarnätter vid ett fönster och minns, medan hon ser kajakerna paddla under Lofotväggen.

Sidonie & Nathalie är en mörk men skimrande roman om flyktens och överlevnadens villkor.
Förlagets beskrivning

Sigrid Combüchen

Sigrid Combüchen (född 1942) är en svensk författare och journalist. Hon är född i Tyskland, men kom till Sverige som 6-åring. Combüchen debuterade som författare med Ett rumsrent sällskap 1960 och har därefter skrivit ett antal romaner, varav många har hyllats och belönats med fina priser. 2010 vann hon Augustpriset för Spill – en damroman. Nu, 2017, är hon åter Augustprisnominerad med sin senaste roman, Sidonie & Nathalie.

2017-11-26
Fina framsidor: Miraklet och Farofylld överfart

Nu var det ett tag sedan jag postade ett inlägg med snygga framsidor, så här kommer två, rakt upp och ner:

Miraklet av Emma Donoghue

Miraklet av Emma Donoghue tycker jag om för att jag i princip alltid gillar omslag med stiliserade fåglar eller andra djur. 😉 Det råkar finnas rätt många framsidor som pryds av djur i olika former, så det är inte lätt för den här typen av omslag att sticka ut i mängden. Jag tycker ändå att Miraklet lyckas ganska bra, kanske för att färgsättningen är så fin och att det vita bryter av på ett snyggt sätt. Jag gillar i alla fall framsidan! Boken beskrivs i en blurb som ”en mästerlig gotisk bladvändare” och den ska tydligen handla om en liten flicka som slutar äta, men som ändå fortsätter att vara vid god hälsa. Därmed tror hennes föräldrar att hon är utvald av gud. Jag vet inte om det är min typ av bok, men ändå.

Farofylld överfart av Rachel Rhys

Framsidan till Farofylld överfart av Rachel Rhys är en härligt art deco-osande sak. Dramatisk och snygg! Boken lär vara en spänningsroman som utspelar sig vid tiden för Andra världskrigets utbrott och Rachel Rhys är tydligen pseudonym för ”en mycket framgångsrik författare som skriver psykologisk spänningslitteratur”. Beskrivningen ”mycket framgångsrik” får mig att ana att det är en författare med blygsam framgång som ligger bakom boken. 😉 Men jag är ändå sugen på att läsa! 🙂

2017-08-27
5 riktigt bra romaner om Andra världskriget

Det finns otroligt många böcker som på ett eller annat sätt berör Andra världskriget. Nu syftar jag alltså inte på rena fackböcker, utan på skönlitterära böcker av olika slag. Idag tänkte jag tipsa om några av de romaner om Andra världskriget som har berört mig mest.

Bland favoriterna från barndomen så minns jag särskilt Annika Thors böcker om Steffi och Nelli, de två judiska systrarna som evakueras till Sverige. De var särskilt fina att läsa när jag själv var i samma ålder som flickorna i boken. Det är lätt att böcker som skildrar historiska händelser blir tyngda av just tiden som de vill skildra och att personporträtten blir lite nedprioriterade, men i Steffi och Nelli-böckerna är huvudpersonerna levande och det finns många generiska tonårsfunderingar att känna igen sig i, vilket verkligen förstärker de historiska händelser som böckerna också vill berätta om. Alla dessa människor som drabbades av Andra världskriget är naturligtvis verkliga människor, inga siffror i en statistik.

Böckerna om Steffi och Nelli av Annika Thor

En annan ungdomsboksförfattare som jag tycker att jag behöver ha med är Michelle Magorian. Jag slukade de flesta av hennes böcker när jag var i 12 årsåldern och som jag tyckte om dem! Nästan alla handlar om brittiska barn som på olika sätt drabbas av kriget. Kanske bäst gillade jag Godnatt mister Tom, som handlar om en pojke som evakueras till en vresig gubbe på landet – och såklart visar det sig att både pojke och gubbe verkligen behöver varandra. Ibland behöver man verkligen läsa sådana här böcker som är varma och, på sätt och vis, ljusa i allt det sorgliga.

Böcker av Michelle Magorian, Godnatt mister Tom, En liten kärlekssång

I Tyskland fanns det de som gjorde vad de kunde, och faktiskt offrade allt, för att protestera och göra motstånd. En av de starkaste och sorgligaste och mest hjärtskärande skildringarna av detta är i mitt tycke Ensam i Berlin av Hans Fallada. Den är baserad på det verkliga livsödet för Elise och Otto Hampel, men i boken heter huvudpersonerna Anna och Otto Quangel. När de förlorar sin son kan de inte längre stillatigande se på utan de börjar protestera på det sätt de tycker att de kan: de plitar noggrant ned lappar med antinazistiska budskap som de sedan sprider i staden. Boken är lite väl tjock, men är ändå otroligt läsvärd.

En annan läsvärd tegelsten som skildrar Andra världskriget är Den osynliga bron av Julie Orringer. Jag är rätt säker på att den berättar om författarens egna släktingar. Om inte så är hon ovanligt skarp i sina personporträtt, måste jag säga. Boken kretsar kring Andras, en judisk ungrare, som precis vid tiden för krigsutbrottet får ett stipendium för att åka till Paris för att studera arkitektur. I staden träffar han också sitt livs kärlek. Två unga människor som borde få vara nyförälskade och lyckliga och så kommer kriget… Det här är ingen billigt sentimental bok, men det går liksom inte att läsa utan att gråta.

Den osynliga bron av Julie Orringer

Många skönlitterära böcker som utspelar sig under Andra världskriget utspelar sig i någon av de länder som faktiskt låg i krig, men kriget drabbade på ett eller annat sätt även länder som Sverige, såklart. För den som vill få en inblick i hur en helt vanlig stockholmare upplevde den här tiden så kan jag verkligen rekommendera Krigsdagböcker 1939-1945 av Astrid Lindgren. Det är alltså Lindgrens egna dagböcker från krigsåren och de skrevs alltså innan hon hade gjort sin debut som författare. Hon jobbade vid den här tiden i brevcensuren och hon följde också medierna med stort intresse och försökte i de här dagböckerna sammanfatta vad som hände runt omkring. Däremellan ryms såklart en del vardagsskildringar, relationstrubbel och sådant. Det är en fantastisk bok, på många sätt! Dels är det ju kul att läsa något såhär personligt av självaste Astrid Lindgren, men det är också en riktigt intressant krigsskildring från någon som faktiskt var där.

Krigsdagböcker av Astrid Lindgren

Har du några favoriter bland de skönlitterära Andra världskrigetskildringarna?

2017-05-13
Ljuset vi inte ser

Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr är en typisk och sentimental Andra världskriget-roman, vars kanske största förtjänst är hur den skildrar kärleken till teknik och naturvetenskap. Betyg: 3 romaner med brailleskrift av 5.

Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr

Ljuset vi inte ser är en prisad och hyllad roman om några livsöden under Andra världskriget. I boken varvas berättelserna om den blinda Paris-flickan Marie-Laure och om den tyska barnhemspojken Werner, som fascineras av teknik och naturvetenskap och som mest av allt vill jobba med radiokommunikation, men som på grund av sin bakgrund inte har så mycket annat att se fram emot än slit i kolgruvan. Werner måste ansluta sig till Hitlerjugend för att slippa undan gruvan. Marie-Laure, å sin sida, måste fly Paris, som hamnar under belägring. Hon kommer då att skiljas från sin far och får så småningom försöka att ensam klara sig igenom krigets fasor med hjälp av sina andra sinnen än synen. I bakgrunden utspelar sig också ett flertal andra bihistorier och flera helt hjärtskärande scener. En del av boken kretsar också kring jakten på en fantastisk diamant, som nazisterna vill få i sina klor.

Jag har i perioder, särskilt under tonåren, slukat Andra världskriget-skildringar och jag tycker att det är självklart att det är motiverat och viktigt att det ständigt kommer ut nya verk som berättar om vad kriget gjorde med och mot människor och vår värld. Bland det stora utbudet av just Andra världskriget-skildringar så är det dock svårt för böcker att verkligen sticka ut och jag kan inte påstå att Ljuset vi inte ser hör till de som gör just det – sticker ut. Jag tycker att boken är lite för lång och att den fokuserar på sentimentalitet på ett sätt som paradoxalt nog tar fokus från själva krigsskildringen. Det här skulle kunna vara en generisk snyftare om en blind flicka och en barnhemspojke och på så sätt tappas Andra världskriget-skildringen bort.

Det som kanske trots allt är den speciella vinklingen av Ljuset vi inte ser är kärleken till vetenskapen. Här hyllas naturvetenskap och teknik på ett sätt som såklart gläder en doktor i teknisk fysik, som jag. Tyvärr vet jag dock inte om det väger upp. Boken är inte tillräckligt speciell för att stanna kvar och bli någonting minnesvärt.

Tyvärr valde jag dessutom att lyssna på den här boken som ljudbok och jag tror inte att Ljuset vi inte ser kommer till sin rätt i det formatet. För det första tyckte jag inte riktigt om uppläsningen eftersom att uppläsaren dramatiserar rösterna och väljer att prata ljust och pipigt när han tar kvinnornas repliker – mitt största no no när det gäller uppläsningar – och dessutom inte träffar helt rätt i uttalet av de franska platserna som förekommer i boken. I den här boken skiftas också fokus mellan de olika huvudpersonerna och då är det svårare att hänga med i ljudboksversionen tycker jag.

Om Anthony Doerr och om Ljuset vi inte ser

Anthony Doerr (född 1973) är en amerikansk författare, mest känd för romanen All the light we cannot see (Ljuset vi inte ser), för vilken han belönades med Pulitzerpriset 2015. Anthony Doerr har en hemsida och en sida på Facebook.

Originalets titel: All the light we cannot see (amerikanska).
Översättare: Thomas Andersson.
Uppläsare: Magnus Roosman.
Utgivningsår: 2014 (första amerikanska utgåvan, Scribner), 2015 (första svenska utgåvan, Bookmark), 2015 (den här ljudboksutgåvan, Bookmark).
Antal sidor: 599 (ca 21 h lyssning).
ISBN: 9789187441745, 978-91-87441-78-3.
Andras röster: Beas bokhylla, Boklysten, Boktanken, Kulturbloggen, Kulturkollo.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”Den franska flickan Marie-Laure har nyligen blivit blind och kan bara tolka krigets fasor genom ljud, dofter och beröring.

I Tyskland drömmer barnhemspojken Werner om att bli radiotekniker, men kan bara undslippa ett hårt liv i kolgruvan genom Hitlerjugend.

När Marie-Laure flyr det ockuperade Paris och Werner skickas på ett hemligt uppdrag förenas deras öden i Saint-Malo – en stad som kommer att totalförstöras av kriget.

Ljuset vi inte ser är en gripande historia om människor som, mot alla odds, kämpar för att överleva. En fängslande berättelse om den grymhet som en gång slog klorna i Europa och om den godhet som göms i djupet av våra hjärtan.”

2017-02-15