I Pappan och havet, av Tove Jansson, börjar Muminpappan känna sig onödig. Ingen tycks behöva honom, ingen behöver hans beskydd. Pappans längtan efter att känna sig behövd leder till att muminfamiljen lämnar Mumindalen och beger sig ut till havs. De slår sig ner vid en fyr, på en avlägsen ö, där Muminpappan ser framför sig att de ska kunna påbörja sitt nya liv. Utöver att ta hand om familjen tänker sig pappan att han ska skriva. I kulisserna är det naturligtvis Muminmamman som ordnar och skapar trivsel, sprider sin positivitet och puffar Muminpappan i rätt riktning, samtidigt som hon innerst inne längtar tillbaka till Mumindalen, något hon uttrycker genom att påbörja en gigantisk väggmålning med motiv från deras gamla hem. Mumintrollet och Lilla My utforskar ön på sitt sätt. Mumintrollet blir snart varse att Mårran har följt efter dem.

Pappan och havet är en vemodig liten berättelse om livet och att försöka förverkliga sina livsdrömmar. Här finns Tove Janssons välkända karaktärer och speciella humor, men framför allt ett allvar, som gör att boken förmodligen passar bäst för den vuxna läsaren. Här ryms frågor och tankar om livet och vår plats i naturen, stoff som den yngre läsaren troligen inte hittar till lika lätt. Karaktärerna känns som sagt igen; För min del är Muminpappan den svåraste att känna sympati med. Hur kan han ta med sig hela familjen på en så ogenomtänkt resa? Jag ryser av hela situationen och förundras över hur Muminmamman håller sig positiv, trots att allt, inklusive den älskade trädgården, har lämnats till förmån för en karg och ensam ö, som verkar leva sitt eget liv.

Det här är verkligen en bok som väcker både tankar och känslor. Och frågor! Vad hände sedan? Det här är den sista boken om Muminfamiljen, men vissa svar ges i romanen Sent i november, som utspelar sig i den Mumindal som familjen har lämnat, parallellt med att familjen är ute till havs. Den vill jag läsa!

Pappan och havet

Tove Jansson

Tove Jansson (1914–2001) var en finsk författare, illustratör och konstnär.