Bokblomma

Etikett: Augustpriset

Jävla karlar av Andrev Walden

Jävla karlar är Andrev Waldens självbiografiska roman, som är lika mycket en tragikomisk uppväxtskildring som en brännande berättelse om en ensamstående mamma och hur hon gång på gång utsätts för våld och tvingas ge sig iväg.

Betyg: 4 av 5.

Jävla karlar är en augustprisbelönad, självbiografisk roman, skriven av Andrev Walden. I boken får läsaren följa Andrev under sju år med lika många pappor, som han kallar dem i boken. I verkligheten är det inga fadersfigurer det handlar om, inga trygga vuxna med något verkligt intresse för Andrev, inga män med någon ambition att spela en viktig roll i hans liv. Den första ”pappan”, Växtmagikern, som han kallas, försvinner ur Andrevs vardag när mamman avslöjar att han inte är Andrevs biologiska pappa.

Sedan kommer de andra karlarna: Konstnären, Tjuven, Prästen, Mördaren, Kanotisten. Självklart finns det ett mörker i detta, att så många män passerar. Mellan alla dråpliga scener från Andrevs barn- och tonår anas ett väldigt tufft ensamstående mamma-liv, där livet gång på gång startas om och en ny tillvaro, med en ny karl, börjar byggas upp så smått – för att sedan rasa ihop. Från sitt barnperspektiv upplever Andrev narkotikaberoende karlar, smutsiga karlar, våldsamma karlar, kontrollerande karlar. I en fullständigt vidrig scen pågår det som kunde ha blivit mammans död medan Andrev, ett barn, kramar sin hamster utan att klara av att göra någonting.

Nej, Jävla karlar är verkligen ingen lättsam komedi, som ni förstår: det är en riktigt mörk berättelse. Ändå är Jävla karlar en, på många sätt, rolig bok – Andrev Walden kan konsten att formulera sig rappt och roligt. Med värme och humor skriver Andrev om de där spännande åren, tonåren, då de flesta börjar upptäcka vilka de är. Andrevs utgångspunkt är rent av att han är en person utan egenskaper. Vägen in i vuxenlivet är lång och krokig. Förvånansvärt sent får han överraskande reda på att det enda han trodde om sin bakgrund, om sin biologiska pappa, inte är korrekt: bokens sjunde pappa, Indianen, har ingenting med amerikansk ursprungsbefolkning att göra. Uppfattningen att pappan är ”indian” är dock så stark att det är svårt att skaka av sig även sedan sanningen uppdagats. Det är en lång och krokig väg mot att upptäcka sin identitet, som sagt.

Jävla karlar är en väldigt kul bok, men skrattet tenderar naturligtvis att fastna i halsen. Ibland känner jag att jag skulle ha vilja läst boken ur mammans perspektiv, men det hade såklart varit en helt annan bok. Nu blir det något helt annat och det är inte så illa. Snarare är det imponerande att det går att skriva en bok som är både och: en sorglig och mörk berättelse om våld & fattigdom och en väldigt komisk berättelse om en uppväxt i 70-talets Sverige.

Jävla karlar

Jävla karlar gavs ut av Polaris 2023. Jag har lyssnat på den i en ljudboksversion, i inläsning av Gerhard Hoberstorfer. ISBN: 9789177953241, 9789177952008.

Andrev Walden

Andrev Walden är en svensk journalist.

2024-06-04
Året då priserna glömdes bort

Jag brukar ivrigt följa alla tillkännagivanden under ”nobelveckan” och höjdpunkten är såklart torsdagens meddelande från Börssalen. I år missade jag hela spektaklet. När det var dags att meddela årets Nobelpristagare befann jag mig ärligt talat på Öppna förskolan och hade inte en tanke på att Svenska Akademien var på väg att tillkännage årets pristagare i litteratur. Men inte spelar det någon roll! Det är ju ändå bara ett pris, som i stort sett varje år delas ut till någon jag aldrig har hört talas om förut. Jag brukar läsa de flesta nobelpristagare förr eller senare och kommer säkert läsa Abdulrazak Gurnah så småningom, men det kändes inte speciellt viktigt att höra hans namn meddelas i en webbsändning. Hoppas Gurnah är bra, hur som helst! Nobelpristagare är ofta bra. Ibland skriver de dock lite mer obegripligt. Just nu läser jag faktiskt nobelpristagaren från -98: José Saramago. Blindheten av José Saramago är nämligen nästa bokcirkelbok. Jag tycker att den är bra, men det är också en bok som bjuder visst motstånd.

Augustpristagarna tycker jag brukar vara genomgående lättillgängliga och intressanta på samma gång, till skillnad från Nobelpristagare som kan vara lite hur som helst. Självklart följer jag Augustpriset. Jag brukar till och med gissa vilka som ska nomineras. I år missade jag dock det hela totalt! De nominerade presenterades tydligen i måndags och jag hade inte en aning. Där känner jag mig faktiskt lite besviken! Jag måste ha fallit ur någon mejllista eller något, för jag hade ingen koll alls på att nomineringseventet varit.

En nominerad ungdomsroman

Däremot var det nog tur att jag inte vågade mig på några gissningar. Jag har nämligen bara läst en endaste av de nominerade: Himlabrand av Moa Backe Åstot. Den är bra. Jag håller på den! Men så deppigt att jag helt missat alla andra! Jag som tyckte att jag läst så mycket nyutkommet..? Och hade inte Stöld av Ann-Helén Laestadius förtjänat en nominering?

En roman som hade förtjänat en nominering, tycker jag!

Nåja. Nu får jag väl skriva in 22/11 i kalendern, för då går Augustgalan av stapeln. Det vill jag inte missa!

2021-10-21
Händelser vid vatten

Händelser vid vatten av Kerstin Ekman är en prisbelönt deckare, som också är en mångbottnad och rik roman om några människor och deras hemligheter i en norrländsk by i förändring. Betyg: 4 värktabletter av 5.

Händelser vid vatten av är en prisbelönt deckare, skriven av Kerstin Ekman. Den som förväntar sig en kittlande thriller har dock valt fel bok. Centralt i handlingen är ett ouppklarat dubbelmord: två tältande turister hittas mördade en midsommar. Det är Annie som hittar dem. Hon och dottern Mia har precis anlänt till den lilla jämtländska byn Svartvattnet. De ska flytta till ett kollektiv, mitt i den här tiden av ”gröna vågen”, men ingen kommer och möter dem. De vandrar iväg själva och upptäcker tältet. Samtidigt sitter tonårspojken Johan fast i en brunn, där han har lämnats av sina bröder. En hemsk händelse. När han kommer upp igen ger han sig av och får lift med en kvinna som tar med honom över gränsen till Norge. Samtidigt är byns läkare, Birger, och polischefen, Åke, ute och fiskar. Alla rör de sig i närheten av de fruktansvärda händelserna som inträffat vid vattnet.

Det viktigaste i boken är dock inte mordet, inte förövaren, inte offren, utan Annie, Johan, Birger, Åke och många av de andra människorna i byn. Händelsen kommer att påverka många, som går genom livet med sina egna hemligheter och erfarenheter i bagaget. Arton år senare kommer mordet upp på agendan igen och de verkliga skeendena börjar rullas upp.

Visst är det spännande att följa berättelsen mot mordets upplösning, men jag läser verkligen inte boken som en traditionell deckare. Bokens styrka är egentligen hur den skildrar alla dessa människor, med sina hemligheter, och berättar om en norrländsk landsbygd i förändring. Hela tiden finns också naturen och vattnet i bakgrunden. Ekman är mycket duktig på att måla upp människor och miljöer. Det här är en rik och mångbottnad berättelse, lång och med många huvudpersoner att hålla reda på. Ändå är det enkelt att dras med. En riktigt bra bok. Även om det definitivt inte är deckarintrigen som jag kommer att minnas främst.

I början av sjuttiotalet är Svartvattnet en tynande norrländsk by bland många andra. Då händer något. Ett dubbelmord långt ute i väglöst land.Det går arton år innan någon börjar ana sanningen om det som skett. Och då blir det lika farligt igen därute i myrlandet. Händelsen har blivit en mörk kraft med verkan in i många människors liv. Det är dessa människor Kerstin Ekmans roman handlar om, deras försök att rädda minne och sammanhang fast de bor i den skugga av glömska som ligger över landsbygdens byar och små samhällen.Men i lika hög grad är det en roman om ett landskap. Människan har farit illa fram med det. När de stora skogsbolagen drar sig tillbaka är det för alltid förändrat av hyggen, vägnät och grustäkter. Kvar är de namnlösa platserna i starrens rike, gungande våta tuvor och sorlande vatten under marken. Vattnet viskar och jämrar, isande klart eller sugande svart. I sommarens bleka nattljus tycks händelser och platser sväva och vandra, lika svårgripbara och tvetydiga som människors minnen och handlingar. Händelser vid vatten utkom första gången 1993 och belönades bl.a. med Augustpriset, Svenska Deckarakademins pris och Nordiska rådets pris. Sedan dess har romanen gjort ett segertåg över världen och översatts till ett stort antal språk.
Förlagets beskrivning

Uppläsare: Rolf Lassgård.
Utgivningsår: 1993 (första utgåvan, Bonnier), 2020 (den här Radioföljetongen, Sveriges radio).
Antal sidor: 466 (ca 20 h lyssning).
ISBN: 9100556769.

Kerstin Ekman

Kerstin Ekman (född 1933) är en svensk författare och tidigare ledamot i Svenska akademien. Ekman debuterade som deckarförfattare 1959 och har sedan dess gett ut en lång rad romaner inom vitt skilda genrer. Hon har belönats med otaliga priser, däribland har hon vunnit Augustpriset två gånger (1993 för Händelser vid vatten och 2003 för Skraplotter).

2020-11-06
Augustpriset: jag gissar nomineringar 2020

Augustgalan närmar sig – redan på måndag tillkännages alla nomineringar. Det här märkliga året har jag blivit så van vid att allt är inställt att jag närapå hade glömt bort Augustpriset (och alla andra litteraturrelaterade händelser), men det går ju inte an! Jag tycker att det är det roligaste litteraturpriset och jag brukar också passa på att gissa nomineringar till skönlitteraturpriset. Jag brukar inte lyckas pricka in speciellt många rätt (om ens några :o), men ändå. Här är några kritikerfavoriter och personliga favoriter jag tror på i år!

Lydia Sandgrens sensationella debut Samlade verk blev så unisont hyllad i pressen att det till slut urartade till någon slags kulturdebatt i sig. Även jag blev väldigt fängslad av Sandgrens tegelsten om vänskap och familjehemligheter. Boken hör faktiskt till en av mina favoriter från årets läsning och jag hoppas att den inte bara blir nominerad utan att den också vinner Augustpriset!

Samlade verk av Lydia Sandgren

En novellsamling bör definitivt höra hemma bland de nominerade till årets svenska skönlitterära bok! En av de mest självklara valen är i sådant fall Annika Norlins Jag ser allt du gör, som är en både rolig, vemodig och vass samling, berättad med Norlins alldeles speciella röst. Jag blev väldigt förtjust i Jag ser allt du gör och de flesta kritiker har hyllat den.

Jag ser allt du gör av Annika Norlin

Patrik Lundberg fick mycket uppmärksamhet för sitt sommarprat, som han ägnade åt att diskutera klass, klyftor och åt att berätta om sin mammas liv, ett liv som slutade i förtid. Lundbergs bok, Fjärilsvägen, utvecklar samma berättelse och är en rak och brännande redogörelse över de djupa märken och ärr som fattigdom kan skapa. Det här är verkligen en av de senaste årens mest tankeväckande böcker, väl värd en nominering, tycker jag. Hoppas att juryn tycker detsamma!

Fjärilsvägen av Patrik Lundberg

De här tre böckerna är alltså de böcker jag tror på mest från de böcker jag själv läst från senaste årets svenska utgivning. Dock är det meningen att sex titlar ska nomineras i varje kategori, så jag tänkte även dra till med tre galna gissningar. Av de kritikerrosade böcker som kommit den senaste tiden så tror jag mest på Renegater av Klas Östergren, Dubbelporträtt av Agneta Pleijel och Här brusar strömmen förbi av Stina Ekblad. Baserat på vad? Ingenting egentligen. 🙂

Har du några gissningar inför måndagens nomineringsevent? Eller några böcker du hoppas på kanske?

2020-10-16
Augustpriset: mina gissningar 2019
På måndag infaller en av bokårets mest spännande händelser: tillkännagivandet av det nominerade titlarna till årets Augustpris. Det finns många svenska litteraturpriser, men Augustpriset tycker jag har den perfekta balansen mellan folkligt och creddigt och dessutom är det bara svenska titlar som kan komma ifråga och det tycker jag känns skoj eftersom jag främst läser svenskt. Som ni säkert känner till finns det tre kategorier: Årets svenska skönlitterära bok, Årets svenska fackbok, Årets svenska barn- och ungdomsbok. Det två sistnämnda är inga genrer jag brukar bevaka, så där har jag svårt att gissa nominerade, men jag brukar däremot tycka att det är skoj att gissa nomineringar till skönlitteratur-klassen.

Jag vet inte om ni minns förra årets nomineringskväll? Morgontidningarnas kritiker hade räknat med namn som Sara Stridsberg, Jonas Hassen Khemiri och Jonas Gardell, men möttes av i sammanhanget rätt oväntade namn. Exempelvis nominerades debutanten Karin Smirnoff för Jag for ner till bror, som kommit ut bara några veckor innan och mötts av ljumma recensioner, åtminstone i min morgontidning. En annan nominerad var Socialdemokratiska noveller av Björn Runeborg, en bok jag inte läst eller högt något om varken före eller efter den kvällen (vad nu det skulle betyda). Kritikern Malin Ullgren skrev i DN att värdet för Augustpriset hade devalverats och ifrågasatte juryns förmåga att bedöma litteratur.

Jag blev själv djupt överraskad förra året och lyckades endast pricka in en av mina gissningar (förra årets vinnare, Ædnan av Linnea Axelsson). Så nu är självförtroendet inte på topp! Jag har dessutom inte läst så väldigt många böcker som kommit ut det senaste året. Här är i alla fall några böcker jag tror på.

Bränn alla mina brev av Alex Shulman är ingen personlig favorit hos mig. Jag gillade den medan den var nyss utläst, men ju mer den har sjunkit in och ju mer jag förstått kring hur uppdiktad den är, ju mer har den fallit i mina ögon. En ovärdig Augustprisvinnare, tycker jag, men den har legat på diverse topplistor och lyfts till skyarna överallt, så nog kan den komma att bli nominerad. I Bränn alla mina brev har Schulman skrivit en roman utifrån hans mormor och morfars liv, Karin och Sven Stolpe och deras olyckliga äktenskap.

Bränn alla mina brev av Alex Schulman

Vi for upp med mor av Karin Smirnoff. Kanske är det lite mycket begärt att tro att Sminoff blir nominerad två år i rad, men varför inte? Uppföljaren till succédebuten är egensinnig och fascinerande, en opolerad och mörk berättelse om Jana Kippo och hennes bror och deras liv i norrländsk glesbygd.

Vi for upp med mor av Karin Smirnoff

Ålevangeliet av Patrik Svensson har vad jag förstår blivit en oväntad succé. Det är alltså en essä om ålen och om relationen mellan författaren och hans pappa. Jag tror att den här boken är självskriven i fackboksklassen. Ålen är tillräckligt fascinerande och faktumet att den snart är utdöd ger en sorglig påminnelse om vart världen är på väg. På så sätt ligger berättelsen helt rätt i tiden.

Ålevangeliet av Patrik Svensson

Några böcker jag inte läst, men som jag tror på ändå:
- Niklas Natt och Dags deckare 1794,
- den nya Selma Lagerlöf-biografin Jag vill sätta världen i rörelse av Anna-Karin Palm,
- Steve Sem Sandbergs Woyzeck-tolkning W,
- Amanda Svenssons tegelsten Ett system så magnifikt att det bländar,
- Nina Wähäs roman Testamente.
Har du några gissningar inför årets nomineringskväll?
2019-10-18
Nominerade till Augustpriset: mina gissningar

På måndag, den 22/10 avslöjas vilka böcker som är nominerade till Augustpriset. Det är något jag brukar följa och jag tycker också att det är riktigt kul att spekulera i vilka titlar som kommer att presenteras. Jag är inte så bra på att läsa det senaste, men utifrån vad jag trots allt har hunnit plöja igenom och utifrån vad jag ser på kultursidorna i morgontidningen så vågar jag ändå gissa lite. Här kommer mina gissningar till vilka böcker som är nominerade i kategorin Årets svenska skönlitterära bok.

Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg

Sara Stridsbergs senaste roman, Kärlekens Antarktis, har lösa kopplingar till Catrine da Costa-fallet och handlar om en kvinna som blir styckmördad. I en värld där det kräks fram deckare med mördade och lemlästade kvinnor, så känns det intressant med en roman där kvinnan får komma till tals. Stridsberg har blivit nominerad fyra gånger förut och mycket talar för att det här blir hennes femte.

Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg

Nordisk fauna av Andrea Lundgren

Jag har försökt kolla bakåt och förstå om någon novellsamling någonsin har vunnit i kategorin Årets svenska skönlitterära bok och vad jag förstår så har det faktiskt inte hänt. Kanske blir 2018 novellsamlingens år. Om någon novellsamling blir nominerad så tror jag på Andrea Lundgrens hyllade Nordisk fauna, som innehåller sex noveller befolkade av djur: djur och människor, som längtar efter förvandling.

Nordisk fauna av Andrea Lundgren

Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri

Jonas Hassen Khemiri är alla kritikers och kulturtanters (inklusive mig själv) älskling. 2012 råkade han ut för att förlaget glömde (!!) att nominera hans roman, Jag ringer mina bröder, men han fick revansch, så att säga, tre år senare, då han vann Augustpriset för boken Allt jag inte minns. Juryn och elektorerna bör nog bedöma varje verk utan att bry sig om författarens tidigare böcker, men det kanske är lite väl att tro att Khemiri blir nominerad i år igen… Jag vill ändå tro att han blir det. Pappaklausulen är faktiskt helt fantastisk! Och den är också en av höstens kanske mesta snackisar och en riktigt fin berättelse om familjeliv och de band som håller samman en familj.

Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri

Rich boy av Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Rich boy av Caroline Ringskog Ferrada-Noli är en riktigt tegelsten som väver ihop några (kvinnliga) livsöden under 1900-talet. Den har fått ett lite blandat mottagande, har jag sett, men samtidigt är det en bok som har lyfts och uppskattats av så många influencers och på så många olika håll att det ändå känns som att den har en sprängkraft som gör att den platsar i Augustprissammanhang. Jag tror på den!

Rich boy av Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell

Jonas Gardell har hintat om att hans senaste roman, den autofiktiva Till minne av en villkorslös kärlek, är hans sista bok (!). Samtidigt inser jag att han aldrig (!?) har nominerats till Augustpriset. Jag vet inte om Till minne av en villkorslös kärlek är Gardells bästa bok (jag har själv inte läst den), men om inte annat kanske han kan få en nominering för lång och trogen tjänst. 😉 Han är faktiskt en författare som jag och många andra verkligen har följt under decennier.

Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell

Ædnan av Linnea Axelsson

Ædnan av Linnea Axelsson är en dikt om två samiska familjer och en berättelse som skildrar modern samisk historia. Den fick fantastisk kritik när den kom och jag har velat läsa den sedan dess; 800 sidor diktverk och jag är genuint peppad på att läsa. Berättelsen känns enormt angelägen. Jag tror helt klart att många kan se att det här är ett verk som förtjänar en nominering.

Ædnan av Linnea Axelsson

Det var mina gissningar! Det kanske märks, men det är få litteraturpriser som engagerar mig på samma sätt som Augustpriset. Det finns en rad tjusiga, internationella priser och utmärkelser, men jag läser främst svensk skönlitteratur och de brukar inte göra så mycket väsen av sig i de sammanhangen. Bland de större svenska priserna finns uppstickare som Årets bok, men det är ett röstningsbaserat pris, som brukar närmast spegla bokhandelns försäljningslistor. Augustpriset, som är Svenska förläggarföreningens pris, tas fram genom juryarbete och elektorer, som till vardags jobbar som bokhandlare, bibliotekarier, litteraturkritiker och liknande. Det borgar för kvalitet. Priset brukar gå till precis den typen av böcker jag själv tycker om att läsa. Det är alltså med stor förväntan jag följer tillkännagivandet av de nominerade titlarna och sedan tittar på livesändningen av Augustgalan, där vinnarna presenteras.

Har du några gissningar eller favoritkandidater till Augustpriset? 🙂

2018-10-19
Sidonie & Nathalie: Från Limhamn till Lofoten av Sigrid Combüchen

Sidonie & Nathalie av Sigrid Combüchen är en stark och intressant berättelse om att det pris som krävs av den som tvingas fly.

Betyg: 4 av 5.

Imorgon är det dags för Augustgalan, då vinnarna av årets Augustpris utses. Jag tog chansen att ta emot ett recensionsexemplar av en av titlarna som nominerats i kategorin Årets svenska skönlitterära bok, nämligen Sidonie & Nathalie av Sigrid Combüchen.

I den här romanen får läsaren följa Sidonie & Nathalie, som är på flykt från Frankrike till Sverige. Året är 1944 och de har båda gjort stora förluster och lämnar nu allt och alla bakom sig. På vägen förlorar de allt mer, om än främst sådant som är av det materiella slaget. Smycken och klenoder som de tagit med sig går snart som betalningsmedel för att få hjälp längs flyktvägen. Jag har inte på något sätt varit på flykt själv, men får känslan att det här är en skildring som många nutida flyktingar skulle kunna känna igen sig i. Combüchen skriver med sinne för detaljer och lyckas genom dem bygga upp starka känslor mellan raderna.

I Sverige måste Sidonie och Nathalie lämna ifrån sig än mer: egentligen hela sina identiteter. Sidonie blir Siv och Nathalie blir Nanna. Flykten tar dem inledningsvis till en stor gård, där duon börjar lösas upp. Sidonie har språköra och kan snabbt börja plocka upp svenskan och lära känna de svenska arbetskamraterna. Hon är också händig i köket och den franska kokkonsten imponerar och hjälper henne att raskt avancera till att syssla i köket. Nathalie blir kvar med grovjobb på gården och den enda hon försiktigt försöker att kommunicera med är en polsk man, med vilken hon egentligen endast kan kommunicera med tecken och gester. Ibland behövs inte mer än några försiktiga tecken för att visa vilka oerhörda sorger som finns i bagaget och som också kan utgöra en slags gemenskap.

Berättelsen varvas också med nutid, där Nathalie ska fira sin 90-årsdag i Nordnorge, där man förstår att hon levt större delen av sitt liv. Hur vägen ledde henne dit är något man som läsare blir nyfiken över.

Jag kan erkänna att jag hade svårt att komma in i Sidonie & Nathalie. Trots att den är en högst normallång roman kändes det som att jag inte kom någon vart i läsningen. Jag tror att det var detaljrikedomen som satte käppar i hjulet och också att jag tyckte att för många trådar hängde löst. Vilka är de här kvinnorna? Varför verkar de inte känna varandra? Vart är de på väg? Hur ska det gå? Snart började jag dock fängslas av berättelsen och jag tycker verkligen att den berörde. En del bilder som Combüchen målar upp av Sidonie och Nathalie och av hur de på sina olika sätt försöker att hantera flykten, är bilder som jag alltid kommer att bära med mig. Det är en bok som till stora delar utspelar sig under Andra världskriget, men på något sätt tror jag också att den ger en allmän bild av vad det kan krävas för uppoffringar att fly. Det är en väldigt stark bok, som är svår att skaka av sig, inte minst när man tänker på hur många som är på flykt även idag.

Sidonie & Nathalie

Sidonie & Nathalie gavs ut av Norstedts 2017. ISBN: 978-91-1-307896-0.

Mars 1944. Sidonie och Nathalie är på flykt genom ett krigshärjat Tyskland. De känner inte varandra och de förblir främlingar för varandra – av nödvändighet. Nathalie är välutbildad och fint gift men har förlorat sin familj. Sidonie ljuger om vem hon är men hennes papper säger att hon arbetat som kallskänka och suttit i fängelse för misshandel.

Med sina sista tillgångar tar de sig över Öresund. I Sverige får rena kläder, döps om till Siv och Nanna och får arbeta för mat och husrum. Men flykten är på intet sätt över.
Långt senare firar Nathalie motvilligt sin nittioårsdag. Hon fick ett andra liv i Nordnorge, har en dotter och fyra barnbarn som oroar sig för henne. Men hon hugger ännu sin egen ved och tillbringar sömnlösa sommarnätter vid ett fönster och minns, medan hon ser kajakerna paddla under Lofotväggen.

Sidonie & Nathalie är en mörk men skimrande roman om flyktens och överlevnadens villkor.
Förlagets beskrivning

Sigrid Combüchen

Sigrid Combüchen (född 1942) är en svensk författare och journalist. Hon är född i Tyskland, men kom till Sverige som 6-åring. Combüchen debuterade som författare med Ett rumsrent sällskap 1960 och har därefter skrivit ett antal romaner, varav många har hyllats och belönats med fina priser. 2010 vann hon Augustpriset för Spill – en damroman. Nu, 2017, är hon åter Augustprisnominerad med sin senaste roman, Sidonie & Nathalie.

2017-11-26
Böcker i november

November är här. Jag brukar tjuvstarta med julstöket och eftersom jag älskar julen brukar november bli en fin förlängning av jultiden. Jag ser fram emot att dricka glögg, baka pepparkakor, köpa julklappar och så småningom gå loss med julpyntet. I början av oktober skrev jag att jag hoppades på att oktober skulle bjuda på flera konserter och andra trevliga kulturella grejer. Så blev det också! Allra finast och mäktigast var Faust på Norrlandsoperan. Musik, skådespeleri, kostym, scen – allt! – var mäktigt. Faust seglade omedelbart upp i min topp 5 över bästa operor jag sett. Jag hann också med att se flera konstutställningar och så var jag på konsert med Mando Diao. Det blir lite musik även nu i november, för då väntar en konsert med Henrik Berggren. Annars har jag inte så mycket inplanerat förutom julmys.

En oktoberdag tog jag sista chansen att fota en björk med höstlöv. Nu går hösten över i vinter.

Finns det något att se fram emot när det gäller böcker då?

Ärligt talat är det ingen av höstens mest efterlängtade böcker som kommer ut just i november. Jag tror att det är en lågsäsong för bokutgivning just den här månaden, som ligger så tätt inpå julen. Eller? Däremot är november en spännande månad, för då utses vinnarna av årets Augustpris, som jag har peppat så mycket för! 🙂 27:e november avslöjas vinnarna under Augustgalan. Redan i slutet av oktober tillkännagavs det vilka titlar som blivit nominerade. Om någon har undrat hur det gick med min tippning så kan jag alltså stoltsera med 2 rätt av 6 (i och för sig inte så bra, antar jag 🙂 ) och att jag har läst en av de nominerade (Just nu är jag här av Isabelle Ståhl). Det är en riktigt bra bok och det känns fint att en debutant har blivit nominerad! Men jag tror nog att Johannes Anyuru kammar hem priset i år. Hans bok, De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, är hyllad och känns rätt på något sätt. Jag måste ta och läsa den!

Här i Umeå är det nog många kulturtanter som ser fram emot att Richard Ford gör ett författarbesök på Väven den 9:e november. Han är en i stort sett helt obegriplig författare för mig :), så jag kommer inte att sitta i publiken. Om jag hade prickat in något författarbesök i mitt närområde i november så hade det troligare blivit Martina Haag, som besöker Oasen i Nordmaling redan den 6/11, men det kommer jag också att missa. Ja, ja.

Något jag troligast kommer att göra i november är dock att läsa böcker (surprise!). Men vad? Jo, jag kommer förhoppningsvis få Marcus Stenbergs Jag har inte råd som jag har köat på biblioteket. Jag följde hans fantastiska blogg Sorrow No. 5 under det år Marcus använde bloggen som kanal för att skildra sitt år med köpstopp. Det är en av de finaste bloggar jag har läst och ärligt talat tänkte jag ibland att bloggen var så fint skriven, att ångesten var så exakt skildrad, att bloggen kanske var en roman snarare än en blogg, att det kanske var fiktion snarare än verklighet. Nu är det ju inte så att Marcus Stenberg har skrivit fiktion i bloggform, men en bok blev det och den vill jag såklart läsa!

Jag har inte råd av Marcus Stenberg

Vad läser du i november?

2017-11-03
Nomineringarna till Augustpriset: mina gissningar

Som jag har skrivit många gånger förut så älskar jag Augustpriset, som årligen delas ut till de bästa böckerna i kategorierna årets svenska skönlitterära bok, årets svenska fackbok och årets svenska barn- och ungdomsbok. Priset lyckas alltid pricka in titlar med hög kvalitet, men som inte är lika pretto som exempelvis nobelpristagarböcker. 😉 Nu läser inte jag speciellt många fackböcker eller barn- och ungdomsböcker, men jag roar mig gärna med att gissa nomineringar i skönlitteraturklassen. Förra året lyckades jag pricka in 2 av mina gissningar. Här kommer årets spekulation från mig!

En given Augustpriskandidat är Johannes Anyuru med De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, som låg på kritikertopplistor vecka efter vecka efter vecka tidigare i år. Det är en dystopisk bok om terror och fascism. Jag har inte läst den själv, men jag tror verkligen att den platsar bland årets nomineringar.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru

En annan kritikerälskling är Göran Sonnevi, som under året har varit aktuell med diktsamlingen Sekvenser mot Omega. Det känns som ett verk som kan charma en och annan i juryn, särskilt eftersom att det inte hör till vanligheterna att lyrik belönas med ett Augustpris. (Ett helt irrelevant ps: har Sonnevis bok den tråkigaste framsidan i världshistorien?)

Sekvenser mot Omega av Göran Sonnevi

Det här är kanske ett lite djärvt val med tanke på att Agnetia Pleijel redan har nominerats för en tidigare del i sin självbiografiska trilogi, men jag kan mycket väl tänka mig att hon blir nominerad för Doften av en man i år. Hon kanske rent av vinner, som en slags samlad belöning. 😉

Doften av en man av Agneta Pleijel

Isabelle Ståhls debutroman Just nu är jag här tycker jag är värd en augustprisnominering. Den är vasst skriven och skildrar samtiden (i Stockholm) på ett träffande sätt när den följer bokens huvudperson bland Tinderdejter och instagrammande.

Just nu är jag här av Isabelle Ståhl

Allas älskare, ingens älskling av Per Hagman känns på sätt och vis som en av årets härligaste utgivningar eftersom det var så länge sedan Hagman var aktuell med något nytt och eftersom hans språk och generöst personliga berättande känns alldeles eget. Jag tycker att hans skrivande borde uppmuntras med en nominering. 🙂

Allas älskare, ingens älskling av Per Hagman

Hemmet, Mats Strandbergs skräckroman om äldreboendet Tallskuggan, vore en överraskande och härlig nominering. 2015 var det nog många som blev lite förvånade över att John Ajvide Lindqvists skräckroman Rörelsen blev nominerad, men jag hör till de som tycker att juryn borde fortsätta att vara öppen för litteratur från många olika genrer. Hemmet är dessutom en verkligt bra skräckis, särskilt eftersom den också skildrar demens, som berör så många, både drabbade och anhöriga.

Hemmet av Mats Strandberg

Ja, det var mina gissningar. Vilka är dina? 🙂 Imorgon kommer facit, för då tillkännages alla nominerade.

2017-10-22