Det här med att blogga som hobby… Ibland kommer inspirationen och inläggen forsar fram, men sedan kommer perioder när man i och för sig kanske har inspiration, men när man eventuellt inte har någon tid att författa några inlägg. En sådan tid har jag haft i januari, som mest har ägnats åt födelsedagsfirande faktiskt (jag har fyllt 30 och har firat det tre helger i rad 😉 ). Därför har mitt lilla förråd med tidsinställda inlägg försvunnit! Det gör ju inte så mycket, såklart. Men min sambo tyckte ärligt talat att det var lite tråkigt för mig. Och vad mer: han hade en lösning. Han föreslog att jag skulle börja läsa Pixiböcker. 😉 De går ju fort att läsa ut, menade han, och då skulle jag ha mycket att blogga om.
Det roliga är att det inte alls är konstigt för en vuxen att läsa Pixi i dessa dagar. Kartago förlag är nämligen precis nu aktuella med Pixi för vuxna. Det finns både en box med Nina Hemmingsson-böcker och en box med böcker av Martin Kellerman. Så… jag kanske får kasta mig över dem, helt enkelt! 😉
Pixiböcker för vuxna av Martin Kellerman och Nina Hemmingsson
Här om veckan bloggade jag om intetsägande deckarframsidor. Jag konstaterade att ”alla” deckare har framsidor i mörka färger och att det är extremt populärt att pryda omslagen med fotomontage, pålagt ”blurr” (gärna regn!) och att ha titel och författarnamn i stela typsnitt och med stor text. Jag påpekade också hur svårt det kan vara att ens se skillnad mellan de här böckerna, särskilt om de är del i en serie.
Finns det några alternativa framsidor? Ja, faktiskt! Idag tänkte jag blogga om några deckarframsidor som jag faktiskt gillar (eller åtminstone tycker bättre om än framsidorna till dussindeckarna!). Och självklart är det här min smak det handlar om. 🙂
Feelgooddeckaren
Det finns en hel rad underkategorier till deckaren. En sådan kan man kanske kalla för feelgooddeckaren. Det är lite lagom läskiga böcker med stort inslag av humor eller allmänt mys. Hit skulle jag räkna t.ex. Damernas detektivbyrå-böckerna, Israel Armstrong-böckerna, Les gens du Balto (Sista beställningen på Balto) av Faïza Guène och Katarina MazettisTyst! Du är död!. Såhär förhållandevis glada och knasiga kan de se ut:
Fallet med de försvunna böckerna av Ian SansomLes gens du Balto av Faïza GuèneTyst! Du är död! av Katarina MazettiDamernas detektivbyrå av Alexander McCall Smith
Det är något helt annat än dussindeckarens mörka färger.
Deckare light (roman med lite deckarinslag)
Det finns en uppsjö av böcker som inte är ”traditionella deckare”. Det sker kanske ett brott och/eller så kanske det är några personer som sysslar med någon form av privatspaning, men böckerna är ändå inte direkt ”polisromaner”. Sådana böcker kan mycket väl se ut som vilken roman som helst, så att säga. Hit räknar jag t.ex. Nattfilm, Fröken Smillas känsla för snö och Dödskänd.
Fröken Smillas känsla för snö av Peter HøegDödskänd av Ben EltonNattfilm av Marisha Pessl
”Tjejdeckaren”
Det finns en viss typ av deckare som inte på något sätt ”måste” läsas av just kvinnor, men som på något sätt ändå känns tydligt riktade till kvinnor. Det är något med typsnitt och bilder som gör att t.ex.Livets och dödens villkor känns lite mer ”mjuk” än ”action”. Samma sak med Mörka platser av Gillian Flynn och Mörk jord av Belinda Bauer. De snirkliga teckensnitten i titlarna leder inte alls tankarna till ”typisk deckare”. Och jag gillar det (fast önskar såklart att lika många män som kvinnor lockas att läsa!).
Livets och dödens villkor av Belinda BauerMörka platser av Gillian FlynnMörk jord av Belinda Bauer
Till den här genren måste man också räkna in de lite mer ”oblyga” tjejdeckarna, om man får säga så, t.ex. Unni DrouggesBerit Hård-deckare, som skulle kunna passera som ”chick lit”. Fasligt tjejiga är också de våldsamt snygga framsidorna i Norstedts nyutgåvor av Maria Langs deckare. Jag älskar de här ljusa, pastelliga och stiliserade framsidorna! Obs: det finns till och med en katt på en av dem och det är alltid pluspoäng. 🙂 Skulptrisen av Minette Walters känns förresten också rätt ”tjejig”, kanske för att även den här framsidan är ljus glad i färgerna.
Bluffen av Unni DrouggeSkulptrisen av Minette WaltersEn skugga blott! av Maria LangFarligt att förtära av Maria LangInte flera mord! av Maria LangMördaren ljuger inte ensam av Maria LangRosor, kyssar och döden av Maria LangTragedi på en lantkyrkogård av Maria Lang
Helt vanliga deckare som har belönats med framsidor som sticker ut
Ja, det finns faktiskt ”typiska deckare” med framsidor som sticker ut (mer eller mindre). Hur snygga är inte de lite art deco-doftande framsidorna (eller okej, det kanske bara är ögonen på framsidan till Farlig sanning som leder mig lite ditåt, men ändå! 🙂 ):
Farlig sanning av Anna JanssonEtt testamente från helvetet av Kristina OhlssonHur jag tillbringar mina dagar & mina nätter av Håkan NesserKnackningar av Johan Theorin
Camilla Läckberg är ingen favoritförfattare hos mig. Jag tyckte faktiskt att Isprinsessan visade prov på sällsynt dålig gestaltning… Men framsidan! Det här fotot och de ljusa färgerna tycker jag är helt förtrollande. Och det ser så kallt och hårt ut. Bravo!
Isprinsessan av Camilla Läckberg
Paradisoffer är också snygg. Till skillnad från den stora massan så hittas inget ”blurr” på den här framsidan. Här finns tvärtom både titel och författarens namn i en prydlig ruta. Det klart blå känns heller inte speciellt deckaraktigt, utan som en färg som skulle kunna pryda framsidan till vilken roman som helst.
Paradisoffer av Kristina Ohlsson
I tystnaden begravd och Mördare utan ansikte är två exempel på deckare med ljusa framsidor. Någonting så enkelt kan verkligen få böcker i den här genren att sticka ut. Snyggt!
I tystnaden begravd av Tove AlsterdalMördare utan ansikte av Henning Mankell
Japp, det finns faktiskt en hel del deckare som inte är förpackade i samma trista förpackning som ”alla andra”. Det här blev till och med ett riktigt långt inlägg… Jag hoppas att förlagen fortsätter att våga ge lite roligare form till deckare och att de kanske vågar sig på att göra det oftare. Jag tycker att det är SÅ tråkigt när alla deckare ser likadana ut!
Jag kan erkänna direkt att jag inte har lyssnat så mycket på Bob Dylan. Det var dock inte av den anledningen som jag blev besviken när Nobelpriset 2016 gick till just Dylan. Nej, det berodde mest på att jag kände mig snuvad på ett författarskap att lära känna. Jag har för vana att läsa något av varje ny nobelpristagare i litteratur och när priset gick till Dylan så kändes det inte precis som en självklar författare att läsa. Det som ändå går att läsa av Dylan är hans memoarer och det har jag nu gjort!
Det första som slog mig när jag började att läsa var att boken känns väldigt välskriven. En fälla som jag misstänker att många (hobby)författare ramlar i när de skriver memoarer är att de sållar för lite och att de fastnar för mycket i kronologin. Det är sällan så man får ihop en bra berättelse. Bob Dylans memoarer är dock inte alls någon tjatig historia som börjar i barndomen och sedan tuggar sig framåt i sakta mak, nej här märks det att Dylan har hittat vad det är han vill berätta och boken kretsar alltså kring några väl valda teman.
Mest handlar boken om tiden när Bob Dylan började slå igenom på 60-talet och hur han hittade fram till sin musik. Han namedroppar flitigt en massa musiker som har influerat honom, men även författare och andra som på ett eller annat sätt har korsat hans väg. En del av boken handlar också om den svacka som han hamnar i när kändisskapet börjar kännas som en börda och han mest av allt vill dra sig tillbaka med sin familj.
Jag måste erkänna att jag först blev lite skeptisk till att Dylan själv har skrivit det här. Det vanliga när kändisars memoarer ska ges ut är att man anlitar en spökskrivare eller en medförfattare som gör själva skrivjobbet. Vad jag kan förstå så är det inte fallet med Dylans memoarer. Det är imponerande tycker jag! Med tanke på vilken produktiv musiker han är och hur flitigt han spelar live så känns det faktiskt lite svårt att förstå hur han också har lyckats klämma in att skriva en bok och att han dessutom har fått ihop det såhär bra.
Jag tycker att Bob Dylans memoarer var riktigt läsvärda och en positiv överraskning. Självklart tror jag att sanna Dylan-fan har lite mer att hämta än vad jag hade i den här boken. Jag känner ju faktiskt inte till speciellt många av de låtar, människor och platser som Dylan refererar till, så min behållning blir ju därefter. Jag har i alla fall blivit mer nyfiken på Bob Dylan och kommer nog att spela hans musik oftare framöver. Att han verkar vara en riktig tjurgubbe som inte ens har haft vett att tacka nej till ett Nobelpris, som han uppenbarligen inte vill ha, ja, det är delvis glömt efter den här läsningen, som har fått mig att bredda bilden lite!
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en ovanligt välskriven biografi och lära känna nobelpristagaren 2016 och hans influenser lite mer på djupet.
Betyg: 3+ källarpubar av 5.
Citerat ur Memoarer
”Till sist försökte vi oss på att flytta västerut – prövade några olika platser, men snart dök snokande reportrar upp i förhoppningen om att uppdaga någon hemlighet – kanske skulle jag bekänna någon synd. Vår adress trycktes i lokalpressen, och så började samma sak igen. Även om de här journalisterna hade släppts in i huset – vad skulle de ha hittat? En hel massa prylar – högar med leksaker, dragleksaker, bord och stolar i barnstorlek, stora tomma pappkartonger, kemilådor, pussel och leksakstrummor… Jag tänkte inte släppa in någon. Vi hade inte många regler hemma. Om ungarna ville spela basketboll i köket så spelade de basketboll i köket. Om de öppnade grytskåpet så ställde vi kastruller och stekpannor på golvet. Mitt hem var kaotiskt på insidan såväl som på utsidan.”
Memoarer av Bob Dylan
Om Bob Dylan och om Memoarer
Bob Dylan (född som Robert Allen Zimmerman 1941) är en amerikansk rockmusiker som har gett ut närmare 40 album och ytterligare en rad livealbum, samlingsalbum och en hel serie med bootlegs. Han står bakom välkända låtar som Like a rolling stone, Knockin’ on Heaven’s door, The times they are a-changin’, Hurricane och Blowin’ in the wind. Han har belönats med en lång rad med priser för sin musik, bland annat Grammy lifetime achievement award, Polarpriset och en Oscar för bästa sång (Things have changed från Wonder boys). 2016 tilldelades han Nobelpriset i litteratur. Bob Dylan har en hemsida.
Originalets titel: Chronicles. Vol. 1 (amerikanska).
Översättare: Mats Gellerfelt.
Utgivningsår: 2004 (första amerikanska utgåvan, Simon & Schuster), 2004 (första svenska utgåvan, Prisma), 2016 (den här nyutgåvan, Norstedts).
Läs även: De två kommande delarna i den här planerade trilogin (de har dock ej kommit ut ännu).
Antal sidor: 271.
ISBN: 978-91-1-307939-4.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.
Förlagets beskrivning
”Platsen är Greenwich Village. Tiden är 1961, hans första år på Manhattan.
Bob Dylans New York är en magisk möjligheternas plats med ett överflöd av musikklubbar och caféer, ständiga nattliga fester, nya litterära rörelser på framväxt, snabba kärleksaffärer och tillfälliga förbindelser men också nya vänskapsband för livet.
Melankoliska hågkomster varvas med genomträngande och skarpa iakttagelser av den tid som var. Ibland lämnar berättelsen både tid och rum och gör utflykter till New Orleans, Woodstock och Minnesota.
Med ojämförlig berättarbegåvning gör Bob Dylan sin alldeles egen betraktelse över livet och de människor och platser som format honom och hans konst. En personlig skildring om en omtumlande tid och ett närgånget porträtt av en samtidsepok. Ibland avslöjande, ofta lågmält humoristiskt, alltid poetiskt och passionerat. Bob Dylan ger oss en fascinerande inblick i sin tidigare så slutna tankevärld.”
Vi är många som har läst Harper Lees moderna klassiker Dödssynden. I Dödssynden får läsaren följa Scout, som växer upp i den amerikanska södern som dotter till en advokat. När en svart man anklagas för att ha våldtagit en vit kvinna blir det Scouts pappas uppgift att försvara honom. Ett av bokens mest centrala teman är rasism, vilket är något som Scout och hennes bror bland annat får bevittna från läktaren i rättegångssalen. Dödssynden är den enda bok som Harper Lee skrev och hon valde också att leva sitt liv långt från rampljuset och gav just inga intervjuer. Hon var dock tydlig med att hon inte hade för avsikt att ge ut någon mer bok. Kanske just därför blev entusiasmen enorm när det för några år sedan kom ut att ett tidigt manuskript av Dödssynden skulle ges ut under titeln Ställ ut en väktare. Harper Lee, som gick bort 2016, vårdades mot slutet av livet av hennes syster, som också såg till att ta hand om allt som rörde Harper Lees författarskap. Det var när systern avled, och Harper Lee flyttade till ett äldreboende, som manuskriptet plötsligt gavs ut, vilket många menar gjordes bortom Harper Lees medgivande när systern inte längre kunde tillvarata hennes intressen. Ursprungligen benämndes boken dessutom som en uppföljare till Dödssynden och inte som det manuskript som den egentligen är.
I Ställ ut en väktare berättas en liknande historia som i Dödssynden, men från ett annat perspektiv. Scout är nu vuxen och lever i det mer moderna och upplysta New York. Nu återvänder hon till sin barndomsstad, Maycomb, där pappan fortfarande är verksam som advokat och där han arbetar tillsammans med Hank, som är en gammal flirt för Scout. Scout står nu i valet och kvalet hur hon ska gå vidare här i livet. Ska hon återvända till Maycomb för gott och gifta sig med Hank? Hon leker med tanken, men när hon åter bevittnar hur utbredd rasismen är i hennes hemstad så väcks inget annat än vrede och besvikelse.
När Harper Lee lämnade in Ställ ut en väktare till förlaget blev hon rekommenderad att arbeta om texten och skriva berättelsen utifrån Scouts ögon som barn. Det gjorde hon också och det blev succé. Ställ ut en väktare är säkerligen en intressant bok för den som verkligen vill grotta ner sig i Dödssynden och gå på djupet med hur berättelsen egentligen har växt fram. I sig självt är boken dock inte mycket annat än just det manuskript som den är. Berättelsen är rörig och snårig och även om den väcker både tankar och känslor när den beskriver rasismen i den amerikanska södern så räcker det inte ända fram. Storyn är helt enkelt lite tunn och därmed blir allting lite krystat. Jag tyckte faktiskt inte att Ställ ut en väktare var speciellt bra. Nu var det visserligen hemskt länge sedan jag läste Dödssynden, men jag kommer dessutom på mig själv hela tiden med att söka i minnet efter paralleller till just Dödssynden och det stör mig. Jag kan inte rekommendera någon att läsa den här boken, främst för att det känns oklart om Harper Lee verkligen ville att någon skulle läsa den här texten, men också för att Dödssynden är väldigt mycket bättre.
I korthet
Rekommenderas för: Den som läst Harper Lees moderna klassiker Dödssynden och vill grotta ner sig i hur den här berättelsen om rasism i amerikanska södern har vuxit fram.
Betyg: 2 nakenbad av 5.
Citerat ur Ställ ut en väktare
”Hon kastade en blick genom det långa vardagsrummet på de bägge raderna med kvinnor, kvinnor som hon hade känt hela sitt liv och hon kunde inte prata med dem i fem minuter utan att bli fullständigt tom. Jag vet inte vad jag ska säga till dem. De pratar oavbrutet om allt de gör och jag vet inte hur man gör det de gör. Om vi gifte oss – om jag gifte mig med vem som helst i den här stan – skulle det här vara mina vänner och jag skulle inte veta vad jag skulle säga till dem. Jag skulle bli Jean Louise den stumma. Jag skulle aldrig ro iland en sådan här bjudning på egen hand, medan faster Alexandra har hur trevligt som helst. Jag skulle bli kyrkad till döds, bridgekvällad till döds, tvingas tycka till om böcker i bokcirkeln, förväntas ta del i samhällslivet. Det krävs mycket av det jag inte har för att bli medlem i den här klubben.”
Om Harper Lee och om Ställ ut en väktare
Harper Lee är författarnamnet som den amerikanska författaren Nelle Herper Lee (1926 – 2016) använde sig av. Hon är känd för den Pulitzerprisbelönade och mycket älskade romanen Dödssynden (To kill a mockingbird) som kom ut första gången 1960 och som filmatiserades två år senare (svensk titel: Skuggor över södern). 2015 gavs ett tidigt Dödssynden-manuskript ut under namnet Go set a watchman (Ställ ut en väktare).
”Det har blivit femtiotal i småstaden Maycomb i Alabama. Den nu vuxna Jean Louise Finch – eller Scout som hon kallas – återvänder hem från New York för att besöka sin far, Atticus. Scout blir tvungen att brottas med såväl personliga som politiska frågor medan hon försöker förstå sin fars syn på samhället, liksom sina egna känslor inför platsen där hon växte upp.
Ställ ut en väktare är Harper Lees första roman på över femtio år och den andra någonsin som ges ut. Den skrevs innan Dödssynden (To Kill a Mockingbird), men utspelar sig kronologiskt sett efter händelserna i debutboken. Lee trodde själv att manuset hade gått förlorat, tills det återfanns förra året. Ställ ut en väktare är en tankeväckande roman skriven i en turbulent tid, som kastar nytt ljus över en av den moderna litteraturens klassiker.”
Finns det böcker med konst i någon av birollerna (eller huvudrollerna?). Ja, absolut! Det finns helt tydligt författare som har blivit så djupt berörda av konst att de också har velat skildra en del av den fascinationen i sina böcker. Här kommer tips där målningar spelar en stor roll!
En av mina självklara favoriter på temat är Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt. Det är en fantastisk bok om två systrar som har förlorar sin morbror. Året är 1987 och morbrodern har dött i aids, men det är något som ingen vill prata högt om. Morbrodern, som var en etablerad och mycket uppskattad konstnär, lämnar bland annat efter sig en del konst, som nu rusar i värde. Det porträtt som han har målat av de två systrarna får flytta in i ett bankfack, dit systrarna får gå när de vill titta på sin tavla. När allt runt omkring är rörigt och sorgtyngt och när den äldre av systrarna är på väg att börja high school och skaffa sig ett eget liv, så blir sittningarna i bankfacket på sätt och vis den enda mötesplats de har, trots att de alltid är där var och en för sig. Det finns otroligt mycket att tycka om i den här boken, för det är en oerhört fint fångad skildring av hur det kan vara att lämna barndomen bakom sig och det är även en väldigt fin bok om systerskap, familjehemligheter och sorg. Och på något sätt är det som att tavlan får liv i berättelsen och finns framför mig som läsare.
Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt
En annan bok där en viss tavla är helt central är tegelstenen Steglitsan av Donna Tartt. I bokens början befinner sig huvudpersonen, Theo, på Metropolitan museum of art när museet plötsligt skakas av ett terrordåd. Han kommer att förlora sin mamma och hela livet slås på så sätt i spillror. Själv klarar han sig därifrån och med sig har han det ovärderliga konstverket Steglitsan, som han sedan kommer att bära med sig genom livet. Jag tycker att Steglitsan är en alldeles, alldeles för lång bok, men det finns delar i den som är helt briljanta och trots att det var länge sedan jag läste den här boken, så tänker jag fortfarande på den ibland – och det är ju ett gott betyg! Något av det som berörde mig mest med den här boken var just berättelsen om tavlan och hur den drabbar och påverkar alla om kommer i dess väg. Tartt lyckas på ett oerhört fint sätt berätta om hur konst kan bygga broar över tid och rum och påverka oss.
Steglitsan av Donna Tartt
En bok som kanske inte handlar om en specifik tavla, men som ändå berör konst och som dessutom råkar vara en av mina favoritböcker 🙂 är Aftonland av Therese Bohman. Boken följer Karolina som är nyseparerad och som arbetar som professor i konsthistoria. Hon har precis börjat handleda en doktorand som har ett provocerande stort självförtroende. Nu menar han att han har gjort årets scoop – han har upptäckt ett viktigt konstnärskap som kommer att rita om svensk konsthistoria. För Karolina handlar livet ganska mycket om att hitta tillbaka till ett liv utan tvåsamhet, vilket också leder in henne på funderingar över vad hon egentligen kommer att lämna efter sig här i världen, hon som inte har fått några barn. Aftonland är en helt fantastisk bok, om ni frågar mig. En av de bästa sakerna är att Karolina är så befriande annorlunda jämfört med så många andra kvinnor i liknande romaner. Hon är inget offer, ingen stackare, men inte heller är hon ett geni utan fläckar – hon är både mänsklig och gör misstag, gör fel och gör bort sig. Boken är dessutom förvånansvärt rolig, inte minst för att doktoranden är en så komisk sprätt och för att Bohman skriver så träffande om lunken i universitetets korridorer och om akademikernas manér. Och det där förbisedda konstnärskapet, scoopet…
Aftonland av Therese Bohman
En bok som verkligen handlar om en tavla är Flicka med pärlörhänge av Tracy Chevalier. Den här boken var lite av en bestseller när den kom ut första gången 2002. Boken följer Griet, som arbetar som hembiträde åt konstnären Vermeer och som kommer att få sitta modell för målningen Flicka med pärlörhänge. Vermeers fru är inte nöjd över arrangemanget. Jag tycker väl inte själv att det är en krossande bra bok, men läsvärd är den! Särskilt om man vill få en liten dos 1600-tal och läsa en fiktiv berättelse om en känd målnings tillkomst.
Flicka med pärlörhänge av Tracy Chevalier
Slutligen skulle jag vilja tipsa om en novell: Stamtavla av Karin Ström. Huvudpersonen i Stamtavla har alltid haft lite svårt för sin uppmärksamhetstörstande syster, men sedan hittar hon sin egen arena: konstvärlden. Och då slår även systern igenom som konstnär… Det är en insiktsfull och fint skriven berättelse om svårigheterna att förhålla sig till sina syskon.
… vad har man dem till? Jag brukar ta av dem så att de inte ska repas sönder eller nötas ut medan jag läser, trycker ned boken i väskan etc., men kanske ska man egentligen ha omslagspapper runt inbundna böcker för att skydda själva boken? 😮
Det här är fånig fundering faktiskt, men jag har aldrig fattat vad de där skyddspappren ska vara bra för! Ofta döljer de ingenting annat än en enfärgad pärm utan något speciellt mönster eller text, så för mig känns det som att framsidan liksom utgörs av skyddspappret runt omkring och då vill man ju vara rädd om det. Det gäller inte minst omslaget till Bodil MalmstensSamlade dikter, för just detta skyddsomslag är i genomskinlig plast och det är på den som titel, författarnamn etc. finns tryckt. Jag tycker att skyddsplasten verkligen gör hela formen i det fallet!
Samlade dikter av Bodil Malmsten
Sedan finns det i och för sig böcker som Svetlana AleksijevitjsBön för Tjernobyl med flera. De är i någon mening lika fina med som utan skyddsomslag! 🙂
Bön för Tjernobyl av Svetlana AleksijevitjBön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj
Hur gör du med skyddsomslagen? Är du rädd om dem eller rädd om boken? 😉
Igår skrev jag ett taskigt inlägg där jag hängde ut deckarframsidor som tråkiga och intetsägande… Så idag väger jag upp genom att posta ett inlägg med några snygga böcker som jag har fått upp ögonen för på sistone. 🙂
Först ut är Roxane GaysI vilt tillstånd, som stod på snabblånshyllan när jag var på bibblan för ett tag sedan. Alla böcker borde ha infärgade sidor, eller, ännu bättre: mönstrade sidor!! Det är verkligen en snygg detalj. Dessutom har den här boken den perfekta smutsrosa färgen. 🙂
I vilt tillstånd av Roxane Gay
Katter är livet. Min sambo hävdar att jag gillar allt med katter på. Det kanske är sant? Nog är väl framsidan till Ingerun Sjösvärds Kattguden, med sina stiliserade missar, hemskt fin i alla fall!
Kattguden av Ingerun Sjösvärd
Jag gillar djurmönster i allmänhet egentligen. Jag fastnar i och för sig sällan för bruna och beige framsidor, men Giraffens hals av Judith Schalansky alltså..! Jag tycker att det är skitsnygg att den är så prydlig och seriös, som en gammal skolbok, och att man får se giraffens skelett! Det livar upp på något sätt.
Giraffens hals av Judith Schalansky
Brombergs förlag har gett ut Pär Lagerkvist i ett antal löjligt snygga nyutgåvor. Jag har redan bloggat om dem och hyllat guldet, färgerna och de snygga mönstren. Nu hyllar jag dem igen! Så snygga, särskilt när man ser dem tillsammans! 🙂
Barabbas av Pär LagerkvistBödeln av Pär LagerkvistDvärgen av Pär LagerkvistSamlade dikter av Pär LagerkvistSibyllan av Pär Lagerkvist
Några andra böcker som jag redan har hyllat, men som jag vill hylla igen, är bokförlaget Tranans sjukt snygga nyutgåvor av Roberto Bolaño. Den första boken jag fastnade för var Noveller 1: Telefonsamtal. I Tranans nyutgåva har den en fantastisk minimalistisk design där den stora ettan som pryder framsidan också får spilla ut över bokens sidor. Nu har även Noveller 2: Horor som mördar kommit ut i samma snygga form.
Jag brukar blogga lite då och då om fina framsidor, men vad är en fin framsida egentligen? Ja, om jag tittar bakåt i arkivet så kan jag konstatera att det här med infärgade boksidor, guld & glitter, djurmotiv och poppiga färger är något som går hem hos mig. Det är dock inte superviktigt för mig att framsidan & formen är dödssnygg, särskilt inte när jag läser e-böcker och lyssnar på ljudböcker, för då har jag ju inte ens den där framsidan framför mig. Däremot så vill jag helst att boken ska ge något slags löfte om att vara bra och på så sätt locka mig att börja läsa. Nu tänkte jag blogga om några böcker som kanske inte direkt har fula framsidor, men som av en eller annan anledning inte får mig att känna mig superpeppad på att läsa. Först ut är *trumvirvel*: dussindeckaren!
Deckare brukar man känna igen när man ser dem. Det här är tydligen inte böcker som ska stå ut från massan. Tvärtom så vill man uppenbarligen att läsaren redan från början ska veta precis vad det är frågan om. Deckare känns nästan aldrig som något som kan stå för sig själv eller som något som har ett värde i sig själv – de är bara en del av något som jag själv uppfattar som förlagens förhoppning om köpfest. Och det gör mig så uttråkad. Deckare osar nästan alltid någonting billigt och dåligt i mina ögon. Jag har förmodligen gått miste om tusen häftiga läsupplevelser för att framsidorna har känts så intetsägande och trista.
Typiska deckarfärger är svart, brunt och möjligen rött (som blod). Om det ska ges lite mer actionkänsla kan någon slags mörkblå få gå, men mörkt ska det vara. Alltid!
Citymorden av Lars Bill LundholmMemoRandom av Anders de la MotteFalleri fallera falleralla av Carin Gerhardsen
Ganska ofta får man titta noga för att orka se bortom författarens namn och titeln, men om man gör det så brukar man hitta generiska arkivfoton föreställande t.ex. regnig stadsmiljö eller någons stirrande blick (eller rädda blick för den delen). Ibland har man tagit bilder från en filmatisering eller klippt ihop lite bilder på folk för att det ska se ut som om det är scener tagna från en filmatisering (som kanske inte ens finns). Det anses inte direkt vara en nackdel att boken också går på tv, helt enkelt. Tvärtom är det såklart bra om läsaren redan är bekant med karaktärerna och de grova dragen i storyn, så att de kan kasta sig rakt in i berättelsen.
VIP-rummet av Jens LapidusSnabba cash av Jens Lapidus
Helst ska fotona på framsidan vara arrangerade i ett litet collage, lite som vinjetten till tv-serier, och över arrangemanget får man gärna lägga på ett lager som får bilden att se lite mer ruffig och smutsig ut. Det får jättejättegärna se ut som att det regnar. Helt oblygt kan man också slänga in lite kulhål t.ex., fast vanligare är ett mer diskret blurr, ibland koncentrerat till själva titeln eller så.
Kvinnan på tåget av Paula HawkinsOkänt offer av Tana FrenchDirigenten från Sankt Petersburg av Camilla Grebe och Paul Leander EngströmHanden av Henning MankellFlaskpost från P av Jussi Adler-OlsenLåt mig ta din hand av Tove Alsterdal
Det är dock inte givet att foton eller ”blurr” alls behövs. Ibland är det absolut viktigast att mata ut ett populärt författarnamn och/eller en titel. Räkna med att det i sådant fall är ett författarnamn och/eller en boktitel presenterad i ett stramt och seriöst teckensnitt och att bakgrunden är mörk (givetvis). Mjuka former och glada & gulliga färger hör inte hemma här.
Gone girl av Gillian FlynnVassa föremål av Gillian FlynnOdjuret av Roslund & HellströmRödhake av Jo Nesbø
Den där bakgrunden verkar inte vara så noga. Det kan vara någon liten diskret föremål, ett nedtonat foto eller någonting heeelt obegripligt. Huvudsaken är att det syns vem som har skrivit boken och/eller vad boken heter.
Ont blod av Arne Dahl80° från Varmvattnet av Karin Alfredsson
Etablerade författare kan föräras en återkommande form som används som mall till samtliga delar i deckarserien. Att kunna särskilja de olika delarna verkar inte vara så viktigt, men att visa vilka böcker som hör ihop förefaller helt centralt.
Skymningens barfotabarn av Anna JanssonAlkemins eviga eld av Anna Jansson
Nja, nej, man blir sällan överraskad över att bok innehåller spänning eller är en kriminalhistoria. Det gömmer sig sällan en deckare mellan pärmarna i en bok som inte ser ut just såhär som jag räknade upp. Eller okej, det finns några undantag. Jag tänkte blogg om de i något annat inlägg, faktiskt.
Vad tycker du om de typiska deckarnas framsidor? Hör du till de som gillar att man vet vad man får? Eller tycker du, liksom jag, att det har blivit lite tjatigt med alla dessa böcker som är så till förväxling lika?
Jag har postat ett antal inlägg om böcker (I och II) och nyutgåvor som kommer ut i vår och som jag är lite extra nyfiken på. Dock inser jag att jag har missat minst en bok att längta till! I vår kommer nämligen en uppföljare till Tove FolkessonsKalmars jägarinnor och Sund. Jag läste Kalmars jägarinnor för ett par år sedan och tyckte att det var en av de bästa böcker jag läste det året. Det är en poetiskt berättad historia om ett tjejgäng vars kanske enda gemensamma nämnare egentligen är deras utanförskap. Det är för övrigt inte ett gäng prydliga och ”ordentliga” flickor, utan några tjejer som både är lite småkriminella och strular till det med för mycket alkohol. Just detta kändes faktiskt nyskapande på något vänster och det kanske bidrog till att jag föll så mycket för den där boken.
Sund av Tove Folkesson
Hur som helst, jag har inte ens hunnit läsa Sund ännu, så jag gissar att uppföljaren,Ölandssången kommer att få vänta ett tag på att bli utläst av mig. Men tids nog! Tids nog! Jag har höga förväntningar. 🙂
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
