Björnstad är en litet samhälle där det mesta kretsar kring hockeyn. Hockeykillarna i A-laget är som upphöjda gudar och på den småsjaskiga puben samlas folk från alla samhällsskikt och vars enda gemensamma nämnare är intresset för hockeyn. Vilka som spelar och vilka som tränar är angelägenheter som berör alla.
Den största talangen och den mest upphöjda av alla spelare är Kevin, lagets stora stjärna som förväntas ta laget till final och till seger. I laget finns också vännen som Kevin försvarar i vått och torrt: Benji. Benji är kanske den starkaste spelaren, och kanske just därför även den mest mest nonchalanta, som emellanåt tar droger utan att det går ut över spelandet. Det nyaste tillskottet i laget är Amat – den enda i laget som kommer från Sänkan – stadsdelen där hyreshusen står tätt och lyxvillorna lyser med sin frånvaro. Amat har en helt annan bakgrund än de andra spelarna, men på planen är det viktigast vad du presterar och Amat har tränat och kämpat sig till sin plats. Sådan är sporten i Backmans bok – enande och förenande. Själv är jag inte det minsta intresserad av sport i allmänhet och kanske hockey i synnerhet. Ändå förstår jag verkligen grejen med sport när jag läser den här boken. Sport ger gemenskap och är någonting som alla kan engagera sig i och där vad du gör väger tyngre än vem du är eller vad du kommer ifrån.
Men Backman gläntar också på dörren och släpper in en del mörker. Vad händer när lagets stjärna plötsligt pekas ut som en våldtäktsman? Och vem tar den 15-åriga flickan, i medierna kallad ”den unga kvinnan”, i försvar när hon till synes frivilligt följde med an A-lagsspelare upp på övervåningen under en lagfest i hans familjs lyxvilla? Och Amat, underdogen, som råkar se delar av förloppet, vad ska han våga ge för vittnesmål när han precis har fått en åtråvärd plats i laget? Vad är ens ett lag utan sina spelare, alla spelare? Och vad är en hockeystad utan sitt lag?
Backman väver in många intressanta lager och berättelser till en fin helhet och trots att boken verkligen tar upp allvarliga ämnen så känns den ändå på något sätt som en feelgoodberättelse. Trots att Backman inte tramsar bort något så lyckas han sätta tonen med ständigt snärtiga och precisa formuleringar som träffar helt rätt och gör att boken faktiskt känns riktigt rolig. Det finns mycket att gilla med den här boken.
En av de saker som jag uppskattar mest är att Backman har hittat på så underbara och komplexa karaktärer att man blir helt pirrig av lycka. Ja, faktiskt. Jag älskar att Backman på ett befriande sätt (ja, det tycker jag!) vågar vara så politiskt korrekt och röra till alla trista förutfattade meningar och stentråkiga könsroller. I Backmans berättelse finns tonårstjejer med ett stort intresse för jakt och Benji, den i laget som har störst ledaregenskaper av alla och som alla har sådan respekt för att det gränsar till rädsla, hänger med i den ”grabbiga” jargongen i omklädningsrummet, men är i hemlighet bög och har precis träffat en kille som han är upp över öronen förälskad i. Jag tycker om att Backmans världar får vara precis såhär komplexa och överraskande som verkligheten faktiskt är om man öppnar ögonen lite.
En annan sak som jag älskar med Björnstad är att den utspelar sig i en småstad. Jag har flera gånger efterlyst positiva skildringar av mindre orter. Det finns ju redan så många berättelser om Stockholm, om förorten och om människor som på ett eller annat sätt vantrivs i eller flyttar från småstaden. Allting framställs inte som rosenskimrande eller enkelt i Björnstad, men det känns ändå överraskande och skönt att det är en bok där det inte ältas så mycket att det skulle vara trist att bo på landet och att folket där skulle vara inskränkta.
Ja, och så tycker jag om, trots allt, att det är en bok om sport. Det är överraskande att jag skriver detta, för jag kan liksom inte se mig själv kolla på hockey, men det känns ändå som att Backman är något på spåren. I en tid när klyftorna ökar allt mer och människor går omkring och är misstänksamma och rädda, inte minst för det som är annorlunda, så behövs det något som kan engagera och ena människor från olika bakgrunder. Det här är knappast en ny tanke, såklart, för just det där är väl att betrakta som en av grundpelarna i idrott, men ändå. I all samhällsdebatt som ändå pågår så tycker jag att det pratas förvånansvärt lite om positiva exempel på gemenskap över gränser, t.ex. sport.
Fast det är ju inte bara sport som behandlas i boken och jag måste säga att våldtäktsfrågan naturligtvis också blir lyft på ett intressant sätt.
Det finns med andra ord mycket att gilla i boken. Jag har i princip ingenting att invända mot den; Jag lägger mig helt platt och konstaterar att det här är briljant på så många plan! Boken är första delen i en tänkt serie och ja, man kan invända att det blir lite väl mycket presentation av olika karaktärer, och ett kanske lite väl hafsigt ”slut”, men jag tänker inte haka upp mig på något av detta. Jag tycker att det här är en mycket läsvärd bok. Den är lättläst, roande, oroande, hjärtevärmande och sorgsen – allt på samma gång.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en lättläst, roande, oroande, hjärtevärmande och sorgsen bok om en stad där det mesta kretsar kring hockey och vad som händer när A-lagets stora stjärna blir anklagad för att ha våldtagit en flicka.
Betyg: 5 hängivna supporters av 5.
Björnstad av Fredrik Backman
Om Fredrik Backman och om Björnstad
Fredrik Backman (född 1981) är en svensk författare och bloggare som slog igenom med dunder och brak 2012 med romanen En man som heter Ove. Boken blev en stor bestseller och den blev också filmatiserad. Filmen är en av de mest sedda filmerna någonsin i Sverige. Fredrik Backman har en blogg, twittrar under @backmanland och instagrammar under @backmansk.
”Vad betyder ett lag för en stad? Vad betyder en sport för en familj? Vad betyder en enda match för ett samhälle som kämpar för sin överlevnad?
Bara allt. Den betyder bara allt.
Björnstad är den första delen i en serie om en liten plats med stora drömmar. Den handlar om 15-åriga flickors odödliga vänskap och 17-åriga pojkar som spelar hockey med en hel stad på sina axlar. Men den handlar också om ett oförlåtligt brott, hur snabbt ett samhälle kan lära sig att blunda, och de fruktansvärda saker vi ibland är redo att göra för framgång.
Mitt i allt står Peter, som flyttar hem efter livet som hockeyproffs för att bygga upp sin moderklubb, och Mira, som slits mellan advokatkarriären och ett tyst liv i skogen som fru och mamma. Det är en saga om idrott och familj, och om hur långt vi är redo att gå för att skydda våra barn.
Björnstad är Fredrik Backmans allvarligaste roman hittills. En berättelse om kärleken till en folkrörelse, men även om manlighet, identitet och längtan efter att få visa vem man verkligen är.
Fredrik Backman debuterade 2012 med En man som heter Ove. Björnstad är hans fjärde roman.”
Nytt år innebär inte bara att det finns en massa nya böcker att se fram emot. Det innebär också att en massa filmer rullas upp på biograferna och bland dem brukar det finnas generöst med filmatiserade böcker. Men… I år verkar det faktiskt vara ovanligt glest med filmatiseringar på biograferna, särskilt bland böcker som jag har läst och bland svenska böcker. Jag hittade nästan ingenting! Efter en efterlysning i sociala medier så fick jag lite hjälp på traven av läsarna Sara och Cornelia. Trots deras hjälp så måste jag väl erkänna att jag inte direkt hittade någon film som just jag kommer att rusa till biograferna för att se, men ändå! Här är några filmatiseringar som kommer till svenska biografer under 2017:
En film som många garanterat kommer att gå och se, men som jag absolut inte känner mig speciellt nyfiken på är del två i E. L. James porrtrilogi ”Fifty shades” som följer oskuldsfulla Anas relation (och BDSM-sex) med en ultrarik man med sadomasochistiska böjelser. Böckerna lär enligt många säkra källor vara taffligt skrivna, så jag känner absolut inte för att spilla någon tid på att läsa dem. Filmerna klarar jag mig också utan skulle jag tro. 10 februari kan ni andra, som kanske är intresserade, gå och kolla, för då är det i alla fall biopremiär för del två i trilogin, Fifty shades darker.
Jag vågar inte titta på skräckfilmer, men en klassisk skräckis som kommer på bio i år är Stephen KingsDet, som får svensk biopremiär den 8/9. Stephen King skriver ju också böcker som kan sorteras in i andra genrer. Föredrar man annat än skräck så kanske det är läge att gå och se The Dark tower, som är filmatiseringen av den första delen i Kings fantasyserie Det mörka tornet. Den här serien beskrivs som Kings livsverk, så det är kanske lite sorgligt att jag inte har läst någon av böckerna! Jag vill nog inte se The Dark tower utan att ha gett böckerna en chans först, men filmen får i alla fall svensk biopremiär den 28/7.
Som ni hör så har jag inte läst ett skit av de böcker som blir film i år. 🙂 Det närmsta jag kommer är förmodligen The Snowman, som kommer på bio den 13/10. Det är filmatiseringen av Jo NesbøsHarry Hole-deckare Snömannen. Den har jag inte heller läst dårå, men jag har åtminstone läst Rödhake av samme författare och med samme polisman i huvudrollen… 😉
Några böcker som jag har läst och som blir film 2017 är t.ex. Undret av R.J. Palacio och Mordet på Orientexpressen, men de går tydligen inte upp på bio i Sverige. Lite synd, kan jag tycka! Undret är en fin liten bok om att vara annorlunda och om att vara snäll. Och Mordet på Orientexpressen är ju en Agatha Christie-klassiker! I den här filmversionen har dessutom Johnny Depp och Penélope Cruz två av rollerna och det hade man ju velat se!
Slow fashion av Jennie Johansson och Johanna Nilsson
För mig känns klimatfrågan som vår tids riktigt stora ödesfråga och det är också en fråga som engagerar mig. Jag försöker verkligen att göra ett så litet klimatavtryck som möjligt, t.ex. genom att leva utan bil, välja tåg framför flyg när det är praktiskt görbart och genom att mestadels äta vegetariskt. Ingenting av just det som jag räknade upp känns som några uppoffringar, men självklart finns det annat som känns rätt utmanande faktiskt. För min del känns det svårt att avstå från att shoppa (billiga) kläder. Jag är inte omedveten om att textilindustrin är riktigt smutsig och miljöbelastande och att billiga kläder dessutom innebär att någon annan har fått betala. Textilbranschen utnyttjar oerhört många människor, varav en stor andel kvinnor, som jobbar under usla förhållanden och med slavliknande löner. Jag vill naturligtvis inte stödja detta. Jag kan i och för sig också säga att jag inte är den som shoppar för shoppandets skull. Jag är också noga med att ta hand om mina kläder så att de håller länge, och att verkligen använda de plagg jag har. Men ändå: går det att kombinera ett modeintresse med någon slags önskan om att leva hållbart?
I boken Slow fashion diskuteras ämnet av Jennie Johansson, verksamhetsledare för Stockholm Stadsmissions butik Remake, och Johanna Nilsson, som har mer än tio års erfarenhet av rättvis handel och hållbar utveckling och som bland annat har det egna smyckesmärket JohannaN och hållbart mode-butiken Replik. Det är alltså två genuint intresserade och kunniga personer som ger sin syn på saken. I boken tar de både upp på vilket sätt textilindustrin är problematisk ur hållbarhetssynvinkel, skriver om material och kvalitet samt ger handfasta tips om hur plagg kan vårdas och lagas. Jag har lånat boken på biblioteket, men kan nästan känna att jag skulle vilja ha ett exemplar hemma för att kolla upp materialval när jag står inför klädinköp och för att rakt på sak får lite instruktioner för hur småtrasiga kläder kan fixas till eller fräschas upp. Det här är faktiskt en riktigt praktisk bok!
I övrigt måste jag erkänna att Slow fashion mest tar upp sådant som jag redan vet. Den här boken gav inte just mig den där aha-upplevelsen som många andra kanske upplever av att läsa den. Däremot måste jag säga att jag särskilt uppskattar en sak som så väldigt få brukar diskutera när hållbart mode kommer på tal: stil.
Det finns så många tidningar, modebloggare, podcasts o.s.v. som tipsar om att ”investera” i ”klassiska plagg”. Jag vet inte hur många gånger jag i de här kanalerna har fått hurtiga tips om att köpa en klassisk vit skjorta, en snygg trenchcoat etc… Den som ger den här typen av råd har inte tänkt klart tanken. Varför skulle det vara hållbart att köpa en klassisk vit skjorta? Personligen använder jag inte vita skjortor och varför skulle jag börja göra det? Och vem tror på fullaste allvar att den fortfarande känns kul att ha om t.ex. 5 år bara för att plagget betraktas som ”klassiskt”? Även klassiska plagg kan ha olika snitt och passformer som följer olika trender. Jag vill påstå att det inte finns några klassiska plagg. Allting går i cykler, så förr eller senare blir säkerligen den där ”klassiska trenchen” helt fel och sedan helt rätt på nytt. Det allra viktigaste är naturligtvis att shoppa sådant man vill ha och kommer att bära! Och det är något som författarna till den här boken skriver rakt ut. Tack för det! Hållbart mode handlar inte om att köpa klassiska nyckelplagg utan om att göra medvetna val – och hitta sin egen stil.
Jag gillar den här boken! Den är informativ, lättläst och proppfull med inspirerande bilder. Dessutom har en källhänvisningar längst bak och det glädjer mig eftersom jag hör till de som verkligen ogillar när folk kastar ur sig en massa ”fakta” utan att redovisa vad den baseras på. Det enda jag inte gillar, och det här säger förmodligen mer om mig än om någonting annat, är att författarna genomgående använder ordet ”en” istället för ”man” (t.ex. ”bara för att en vill göra rätt och gott är det inte alltid att en kan”. Tro inte att jag är en sådan som säger saker i stil med ”hen är engelska för höna” (jag säger troligen ”ja, och barn är engelska för lada”), men jag råkar faktiskt tycka att det är lite väl ängsligt att filtrera bort ordet ”man”. För mig är ”man” könsneutralt och att istället läsa ”en” saktar bara ner läsningen för mig.
Kommer jag att shoppa mindre och mer genomtänkt efter att ha läst den här boken? Ärligt talat så tror jag inte det! Nu är inte jag någon shopaholic, men jag vill faktiskt uppdatera garderoben emellanåt. Däremot tror jag att jag kommer att bli duktigare på att identifiera (och undvika) plagg som förmodligen inte kommer att hålla så många tvättar. Dessutom har jag precis bestämt mig för att laga hålet på mina svarta jeans istället för att kasta hela byxorna. Så lite har jag nog inspirerats av den här boken trots allt och jag hoppas att fler läser och tänker till!
I korthet
Rekommenderas för: Den modeintresserade som vill lära sig mer om det problematiska med textilindustrin och hur man kan förhålla sig till detta utan att släppa sitt intresse.
Betyg: 4 lappade byxor av 5.
Slow fashion av Jennie Johansson och Johanna Nilsson
Om Jennie Johansson, Johanna Nilsson och om Slow fashion
Jennie Johansson är utbildad inom textilt hantverk, modevetenskap och marknadskommunikation och arbetar som verksamhetsledare för Stockholm Stadsmissions butik Remake. Johanna Nilsson är föreläsare, bloggare och driver bland annat det egna smyckesmärket JohannaN. Deras bok Slow fashion (2016) har en egen webbsida och författarna uppmanar läsarna att diskutera boken och ”slow fashion” i sociala medier under hashtagen #slowfashionboken.
Foto: Roger Olsson.
Illustratör: Pär Wickholm.
Utgivningsår: 2016 (första utgåvan, Ordfront förlag).
Antal sidor: 183.
ISBN: 9789170379161.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.
Förlagets beskrivning
”Varje år kastar den genomsnittlige svensken hela åtta kilo kläder rakt ner i soporna. Kanske är plaggen av så dålig kvalité att de går sönder redan efter en användning, eller så håller de bara inte för de allt snabbare trendväxlingarna. Innerst inne vet vi att allt detta köp-och-slängande är ohållbart men hur ska vi göra i stället?
I en bok som är lika delar modemanifest och praktisk handbok besvarar Jennie Johansson och Johanna Nilsson frågor som: Vad är för- och nackdelarna med bambuviskos? Vad är fegmärkning, greenwashing, och hur lagar man ett par jeans så att det blir riktigt snyggt? Helt enkelt hur får man sin garderob att hålla längre?
Oavsett om du är en modeälskande klädnörd eller om kläder bara är något du använder till att skyla din kropp, är denna bok en ovärderlig hjälp på vägen mot ett mode där eftertanke, medvetenhet och miljö står i fokus.”
Nu var det ju inte julafton igår precis, men i min värld så pågår julen ett tag till. Jag plockar inte ner en julpinal innan tjugondedagen, så nä, det är inte för sent att blogga lite om mina julklappsböcker – för sådana hade jag turen att få! 🙂
Anteckningsbok med Josef Frank-motiv, Astrid Lindgren-noveller, bokmärke, Raw cakes, Ännu mera vego.
Jag önskade mig kokboken Ännu mera vego i julklapp och den fick jag också! Det ska bli kul att laga mat ur den, för jag har verkligen lagat rätter ur den tidigare boken, Mera vego, om och om igen. Mera vego, och säkerligen Ännu mera vego, innehåller precis den typ av lättlagad och god vegetarisk mat som jag gillar.
En annan tjusig kokbok som jag fick i julklapp var en fin bok om Raw cakes. Alla recept i den är dessutom glutenfria, vilket ju är fantastiskt! Obs: jag har alltså celiaki på riktigt och undviker gluten endast av den anledningen. Allting i boken ser jättegott ut, så jag hoppas att jag kommer att lyckas med bakningen från den! 🙂
Sedan fick jag faktiskt fler bokrelaterade julklappar! Jag tror att tomten läser min blogg för jag fick både en jättefin ask med Astrid Lindgren-noveller (jag var ju sååå sugen på att köpa en hel adventskalender med noveller!) och en underbart fin anteckningsbok med omslag från en akvarell av Josef Frank. Även den har jag bloggat om… Den ska jag skriva dagbok i. 🙂
Dessutom fick jag ett himla sött bokmärke!
Gav jag bort några böcker då? Ja, men faktiskt bara en: I köket hos Maj av Kristina Sandberg och Lotta Kühlhorn. Min mamma är lika förtjust i trilogin om Maj som jag, så det kändes givet att hon skulle få den i present. Jag trodde att I köket hos Maj skulle vara en kokbok, varken mer eller mindre, men den innehåller också en del texter från böckerna och annat kul material för oss som har läst och fängslats av trilogin. Jag blev faktiskt lite sugen på att skaffa en likadan bok till mig själv… 😉
Fast faktum är att jag redan har gett mig själv en julklappsbok, eller vad man ska säga – två, till och med… I samband med en beställning av diverse julklappar så slängde jag även med den lilla kortromanen Mannen som planterade träd och den supervackra diktsamlingen Vitsvit (den blänker så fint!).
Mannen som planterade träd och Vitsvit
Så nu har jag lite att läsa… Kan man få ett till jullov, tack?
Jag har ägnat några inlägg åt vårens kommande böcker, men som alltid när jag letar efter kommande böcker så upptäcker jag också godbitar som jag har missat från tidigare utgivning.
Bland annat har jag missat att det har kommit en uppföljare till Lena AnderssonsAllvarligt talat. Den nya boken, som kom ut i november, heter helt enkelt Mer allvarligt talat och precis som föregångaren så innehåller den Lena Anderssons svar på existentiella lyssnarfrågor från radioprogrammet Allvarligt talat. Jag tyckte att Allvarligt talat var fantastisk och skulle inte tacka nej till den tjusiga uppföljaren..! Illustrationerna är precis som tidigare gjorda av Stina Wirsén.
Mer allvarligt talat av Lena Andersson
Sedan kanske inte det här är böcker som jag direkt behöver köpa, i och med at jag redan äger dem, men flera av Jonas Hassen Khemiris böcker har fått uppdaterade pocketomslag! De ser kanske inte så mycket ut för världen när man bara ser dem framifrån, men jösses vad snygga de är om man vänder lite på dem. Jag älskar det här med infärgade sidor! Och sedan älskar jag alla böcker av Jonas Hassen Khemiri såklart. Jag hoppas att han skriver på något nytt…
För något år sedan läste jag Astrid LindgrensKrigsdagböcker. Det är en verkligt intressant bok för den som vill läsa en ögonvittnesskildring från ”en vanlig svensk” medan kriget faktiskt pågick, men det är också en oerhört fin bok, naturligtvis, för oss som vill grotta ner oss i Astrid Lindgrens liv så som det såg ut innan hon debuterade som författare och allt. Boken består alltså av Astrid Lindgrens egna dagböcker från den här tiden.
Krigsdagböcker av Astrid Lindgren
Men det finns fler privata texter att läsa för den som är intresserad. Många läste förmodligen, precis som jag, brevväxlingen mellan Astrid Lindgren och vännen Louise Hartung som publicerades i DN i november och som fortfarande finns på nätet för den som eventuellt har missat. Det här är alltså inte material till en hel bok, men det är väldigt intressanta texter för den som vill läsa mer om Astrid Lindgren och få hennes egna ord från vardagen och livet.
Sedan kan jag inte komma ifrån att det känns som att tjuvkika och få se någonting lite väl privat. Det är till exempel uppenbart att Hartung är förälskad i Lindgren och att Lindgren har lite svårt att få henne att förstå att det inte är besvarat… Hade Hartung och/eller Lindgren vetat att de här breven skulle komma att läsas av tusentals människor så hade de kanske inte skrivit lika öppet. Men, men. När ett författarskap blir så stort som Lindgrens så får man väl helt enkelt acceptera att sådana här brev och annat måste få passera som allmänintressanta dokument.
Jag växte upp under 90-talet och eftersom att jag var barn under den här tiden så kunde jag såklart inte förstå vad det egentligen var för tid (i den mån någon nu kan förstå en tid medan den pågår). I reportageboken Lasermannen lyckas i alla fall Gellert Tamas skapa en tydlig och skrämmande bild av ett samhälle med Ny demokrati, rasism, nynazism – och Lasermannen, seriemördaren som blev orsaken till den största polisutredningen sedan mordet på Olof Palme. Slumpvis utvalda offer, vars enda gemensamma nämnare var deras ”utländska utseende” föll offer för Lasermannens, John Ausonius, fega angrepp på nära håll.
Boken bygger på ett enormt källmaterial: intervjuer, artiklar, förundersökningsprotokoll. Tamas berättar om Ausonius uppväxt, som inte saknar svårigheter eller problem i de nära relationerna, t.ex. till mamman, men Ausonius sätts inte i någon offerroll eller pekas ut som en produkt av olyckliga omständigheter. Det framkommer tvärtom väldigt tydligt hur den komplexa väven av olyckliga omständigheter, svårigheterna under uppväxten och, kanske framför allt, Ausonius allvarliga psykiska störning leder allt rakt åt helvete. Ausonius går från att vara en udda pojke med få vänner och obefintliga kontakter med kvinnor till att bli en komplett misslyckad student och en spelmissbrukare. Svarttaxi och bankrån blir två saker som finansierar hans livsstil och längs vägen utvecklar han ett enormt hat mot invandrare och till slut ett tvångsmässigt begär att döda.
Det är en skrämmande och fängslande läsning, men bokens största behållning är kanske inte berättelsen om Ausonius, trots allt. Polisutredningen som pågår är mer intressant och spännande än den som beskrivs i deckare i allmänhet, men inte heller detta faktum är kanske det som gör den här boken så våldsamt bra. Det om berör mest är egentligen att läsa om 90-talets Sverige: hur medierna valde att rapportera om rasism och invandring, hur ett pajas-parti som Ny demokrati kunde ta sig in i riksdagen och hur rasismen och nynazismen tog väldigt stort utrymme. Det har nu gått omkring 25 år, men det går inte att blunda för att boken beskriver en utveckling och ett samhälle som liknar Sverige 2017 så mycket att det till stora delar skulle kunna vara en bok om idag. Det är verkligen omskakande att inse. Lär vi oss någonsin något av historien?
Lasermannen är en fantastisk bok med många lager. Den är intressantare och mer spännande än vilken deckare som helst och beskriver en väldigt speciell tid som vi fortfarande behöver påminnas om. Det är också oerhört intressant och på samma gång fruktansvärt att läsa om Ausonius och hur han blev den han blev.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa något som är intressantare och mer spännande än vilken deckare som helst och som vill förstå mer av 90-talets Sverige, tiden när Lasermannen begick sina brott, och som också vill förstå mer av vårt samhälle idag.
Betyg: 5 biografmaskinister av 5.
Lasermannen av Gellert Tamas
Om Gellert Tamas och om Lasermannen
Gellert Tamas (född 1963) är en svensk författare, journalist och dokumentärfilmare. Han har skrivit ett flertal högt uppskattade reportageböcker, däribland Lasermannen (från 2002) som 2016 fick en slags uppföljare i boken Det svenska hatet, som bland annat handlar om Sverigedemokraterna. Tamas har belönats med fler priser, däribland Guldspaden, som han fick 2003 för boken Lasermannen. Tamas har också berättat om Lasermannen och 90-talets Sverige i dokumentären med samma namn som boken. Gellert Tamas har en hemsida och en Facebooksida.
”Under några månader årsskiftet 1991 och 1992 var Stockholm en stad i skräck. En okänd gärningsman, beväpnad med ett lasergevär, sköt sammanlagt 11 personer vid tio olika attentat. En dog, flera fick men för livet. Det enda offren hade gemensamt var sitt mörka hår och mörka hudfärg.
Samtidigt genomgick Sverige sin värsta ekonomiska kris på decennier. I arbetslöshetens och krisens spår växte en ny militant rasistisk rörelse fram. Terrororganisationen VAM förklarade krig mot samhället. Runt om i landet attackerades flyktingförläggningar med brandbomber och molotovcocktails. Näst Tyskland hade Sverige flest rasistiska våldsdåd i hela Europa. Och i riksdagen hetsade Ny demokrati mot invandringen.
Efter nästan tio års tigande har John Ausonius bestämt sig för att erkänna attentaten samt 17 bankrån. Förutom polisen har Ausonius pratat med en enda person – journalisten och författaren Gellert Tamas.”
De senaste veckorna har jag bloggat om några av de böcker från vårens utgivning som jag är extra nyfiken på (I, II). Men allt som kommer ut är såklart inga nyheter på svenska. Det finns också en hel del nyutgåvor på gång. Idag bloggar jag om 5 kommande nyutgåvor som känns extra läsvärda.
I vår kommer en nyöversättning av novellsamlingen Balladen om det sorgsna caféet av Carson McCullers. Jag har tänkt så länge att jag ska läsa McCullers Hjärtat jagar allena, som så många har talat gott om. Jag ligger alltså lite efter! Kanske får jag ändan ur vagnen och läser McCullers till sist i alla fall. 🙂
Balladen om det sorgsna caféet av Carson McCullers
Brott och straff av Fjodor Dostojevskij känns som en klassiker som man borde ha läst någon gång! Jag kommer nog att sikta på e-boken i sådant fall, för det rör sig alltså om en rätt tjock bok. Nu i vår kommer den dock också i fin nyutgåva i två volymer för den som är sugen på att ha en pappersutgåva hemma.
Brott och straff 1 av Fjodor DostojevskijBrott och straff 2 av Fjodor Dostojevskij
Douglas Coupland är en författare som jag inte har läst sedan tonåren. Flera av hans böcker har verkligen fått kultstatus och när hans roman Generation X kommer i nyutgåva i vår så kanske det är dags att läsa något av honom igen!
Generation X av Douglas Coupland
Marguerite Duras har skrivit flera moderna klassiker. Själv har jag t.ex. läst Älskaren. Nu kommer en nyutgåva av Moderato Cantabile, som blev Duras stora genombrott när den kom ut första gången -58.
Moderato cantabile av Marguerite Duras
Slutligen; jag vet inte hur många gånger jag har tänkt att jag vill läsa Mrs Dalloway. Boken är närmast en av birollerna i boken/filmenTimmarna. Bara en sådan sak. Och i vår kommer den i en sådan här tjusig nyutgåva:
Jag brukar varje år titta tillbaka på det år som gått och lyfta fram årets bästa böcker, men det här är såklart böcker som jag har läst under året och inte nödvändigtvis böcker som har utkommit samma år. Sedan några år tillbaka brukar jag därför också blicka tillbaka ännu längre och utse en favorit från utgivningen tre år tillbaka i tiden. Varför just tre år tillbaka i tiden? Varför inte? Bra böcker har inget bäst före-datum! Jag läser gärna böcker som har några år på nacken. Nu har alltså turen kommit till att utse årets bästa bok 2014.
2014 var ett år som gav många fantastiskt bra böcker, t.ex:
Therese Bohmans träffande skildring av klass & makt i Den andra kvinnan, som jag för övrigt utsåg här om dagen till den bästa bok jag läste 2016!
Det är inte lätt att välja ut en vinnare bland dessa höjdare! Men jag måste nog ändå lyfta fram Liv till varje pris. Jag älskar böckerna om Maj. Det är så genialt och vackert att skriva tjocka, välskrivna, viktiga böcker om hemmafruliv. Sandberg gör verkligen en kulturgärning som skriver om detta bortglömda ämne i litteraturen. Dessutom är det så lätt att tycka om Maj. Jag gråter och skrattar med henne när hon jobbar & sliter, oroar sig och har ångest. Maj, Maj, Maj! Så otroligt bra böcker. Ska du läsa endaste en bok av de som kom ut 2014 så borde du läsa Liv till varje pris (fast börja gärna med Att föda ett barn och Sörja för de sina, som är de första böckerna i trilogin).
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
