Jag vill inte påstå att jag har en samling, men jag har faktiskt en hel del bokmärken och idag tänkte jag blogga om dem!
Mitt allra finaste är det här metallbokmärket med hjärtan på länk! Det har mitt namn ingraverat på ena sidan och bloggens namn på den andra. Så fint! Fast just exakt nu skulle det nog behöva en liten putsning ser jag.
Ett annat fint metallbokmärke är det här bokmärket med pärlor och en Buddhafigur att hänga över bokryggen:
När jag har boken med mig på resa så brukar jag dock noja över att metallbokmärkena ska falla ur. De kan ju faktiskt göra det ganska lätt eftersom att de väger en del och därför inte hålls på plats så bra av boken själv. Av den anledningen använder jag även lättare bokmärken. Som den här virkade, fina:
Och den här med fransar och en klok text:
Ett bra tag fick den här broderade rackaren hänga med en hel del. Den är från en konferens jag var på i Lettland 2012. Hehe.
Glitter, ordspråk, elefant, rosa snöre = klockrent.
En gepard!
Och så har jag en hel radda sådana här pappersbokmärken från Mun- och fotmålarna. Mina föräldrar brukar alltid få hem deras kalender och kort och en hel del av bokmärkena, som också brukar följa med, har hamnat hos mig på något sätt. 😉 Jag tycker att det är nostalgiskt och roligt att ha dem. Jag har sedan jag var liten haft varianter på de här i mina böcker.
Använder du bokmärken? Eller tar du första, bästa kvitto..? Eller viker hundöron (hemska tanke! 😉 )?
1. Brukar du läsa mer eller mindre, eller som vanligt på sommaren?
Min känsla är att jag läser mindre. På semestern kommer jag lätt ur mina vanliga rutiner och den där lilla lässtunden som jag brukar ha innan jag somnar brukar liksom falla bort. Fast… å andra sidan brukar jag hinna plöja en hel del litteratur under ledigheten, t.ex. när vi är i min sambos stuga som saknar el… Så det kanske jämnar ut sig? Om man kollar på min lässtatistik så ser det helt klart ut så. Förra året läste jag 10 böcker i juli och det var mer än vad jag gjorde någon annan månad det året.
2. Läser du samma typ(er) av böcker som under övriga delar av året, eller läser du något speciellt på sommaren?
Ja, jag läser samma typer av böcker, och jag är lite av en allätare, så det kan bli lite vad som helst.
3. Beskriv den ultimata sommarläsningsplatsen! Inkludera gärna smaker, dofter o s v.
Jag läser gärna på en klippa på någon ö – så härligt att ha hav omkring sig och vara där det är lugnt och rofyllt.
4. Vilken bok är perfekt för en slö dag på stranden/i hängmattan?
Vilken bok som helst som finns i en skön läsplatta (obs: ej surfplatta, t.ex. iPad). Det är så skönt att hålla i en liten platta istället för en pocket eller, ännu värre, en inbunden bok och jag brukar lätt hitta läsflow när jag läser på platta och inte distraheras över hur många sidor jag har läst eller hur många sidor jag har kvar.
Har man tid tycker jag att man kan passa på att läsa en riktig tegelsten när man ändå håller på. Varför inte Middlesex, som jag läste tidigare i år? Det är 600+ sidor fängslande släktkrönika och en bok som väcker många frågor om könsidentitet och genus.
Middlesex av Jeffrey Eugenides
5. Berätta om en bra bok som utspelar sig på sommaren!
Förvillelser av Hjalmar Söderberg utspelar sig en sommar när Tomas Weber är på väg ut i vuxenlivet. Han har precis tagit sin kandidatexamen och nu kastar han sig mellan olika valmöjligheter och kvinnor… Och så roar han sig på Stockholms inneställen med pengar som han inte har. Det leder naturligtvis till en katastrof. Som alltid så är det en sann fröjd att få njuta av Söderbergs språk och han är verkligen otroligt duktig på att skildra Stockholm – staden är nästan som en av bokens huvudpersoner. Sedan har jag alltid tyckt att tiden när sommaren övergår till höst är ett nyår på ett mycket mer påtagligt sätt än det verkliga nyåret. Det är en tid för avbrott i rutinerna och en möjlighet att gå in i något nytt och det är också något något som skildras i just den här lilla pärlan till debutroman, vilket jag tycker är väldigt fint.
Det finns en hel del författare som belönas med välförtjänta priser, men sedan finns det också de som alltid hamnar på andra plats, på något sätt, trots att de också borde få uppskattning i form av litteraturpriser. Idag tänkte jag blogga om några författare som jag tycker har blivit märkligt förbisedda.
Först och främst tycker jag att Therese Bohman borde ha fått mycket mer uppmärksamhet än vad hon har fått. Det var en hel del snack om Den andra kvinnan när den var ny och den nominerades till såväl Tidningen Vi:s litteraturpris som Sveriges radios romanpris och Nordiska rådets litteraturpris. Därefter var hon aktuell med Aftonland, som fick nomineringar till Augustpriset och Sveriges radios romanpris och säkert fler priser än så… Om hon vann? Nej! Och det är så tråkigt tycker jag! För Bohman skriver exakt och fantastiskt och hon skildrar insiktsfullt som få vad det kan innebära att göra en klassresa. Jag tycker otroligt mycket om både Den andra kvinnan och Aftonland. Aftonland tycker jag dessutom var oväntat rolig – det är en bok som har allt! Synd att jurygrupperna inte verkar tycka detsamma. Jag har fortfarande inte lyckats smälta att förra årets Augustpriset gick till en helt annan bok…
Aftonland av Therese Bohman
Per Hagman, har han vunnit några priser över huvud taget? Det finns ingen sådan rubrik på Wikipedia i alla fall. Nu har han kanske inte varit den mest aktiva författaren det senaste decenniet, men jag tycker att Att komma hem ska vara en schlager är en av de bästa böcker jag har läst och bara den tycker jag borde kvalificera honom till en massa litterära priser. Hagman har ett språk som ingen annan, någonstans i gränslandet mellan prosa och poesi, trots att det helt klart är romaner han skriver. Och mellan de precist formulerade raderna ryms så mycket ensamhet, tomhet, rädsla. Han har fått fantastiskt fin kritik för sin senaste roman, Allas älskare, ingens älskling, som kom ut i år och som jag inte har hunnit läsa ännu. Vi får se om den räcker för att ge Hagman lite uppskattning i form av tjusiga priser.
Jag har bara läst Kalmars jägarinnor av Tove Folkesson, men det är å andra sidan en helt egen roman och en fantastisk läsning. Jag älskade språket, tjejgänget som berättelsen kretsar kring och alla sidohistorier som flimrar förbi. Allt tyckte jag om! Men trots att det snackades mycket om boken och att även de efterföljande delarna (Sund,Ölandssången) har fått en hel del uppmärksamhet så känns det som att böckerna helt har blivit utan nomineringar till de större litteraturpriserna i det här landet? Det är obegripligt tycker jag!
Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj är ett oerhört starkt reportage där författaren ger röst åt människor som drabbats av kärnkraftsverkshaveriet i Tjernobyl. Betyg: 5 förlorade husdjur av 5.
Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj
Den 26:e april 1986 havererar en av reaktorerna vid kärnkraftverket i Tjernobyl och ett krigsliknande tillstånd uppstår. Men till skillnad från ett atomkrig så har ingen över huvud taget tänkt tanken att ”sovjetatomen” skulle kunna haverera och det finns ingen krisplan och ingen pålitlig information till de drabbade. Det finns brandmän som åker till kraftverket medan branden fortfarande är igång – de åker rakt mot sin egen död utan att ha en aning om vad som väntar dem. Otaliga är också de som kallas till Tjernobyl, för att sanera eller transportera, eller som rent av självmant tar chansen att få jobba där ett tag, att få tjäna en hacka eftersom att även mindre påhugg kan betala sig bra jämfört med vad den enkle arbetaren kan tjäna på andra ställen. Att arbetarna och sanerarna därmed betalar med sina liv är de knappast införstådda med.
Många människor tvingas bort från sina hem och från sina sammanhang och en del hinner inte ta med just någonting från det som har varit deras liv fram till nu. Barn springer efter sina älskade katter, som de inte får ta med sig, och sparsamma, stretsamma kvinnor tvingas bort från sina hem, sina små jordlotter, sina små odlingar och syltburkar, som de inte vill överge. Allt måste de lämna, och det de lämnar blir tillgängligt för de plundrade som passar på att i hemlighet föra ut kontaminerade föremål, farliga föremål. Många är också de som återvänder och de som utfordrar sina djur med det som markerna har gett, de rikliga skördar som ser så fina ut, men som bär på den helt osynliga livsfaran som radioaktiviteten utgör. Många äter själva av det som lämnats och i många byar säljs livsmedel, av olika slag, direkt vid gatan, som om allt runt omkring inte vore kontaminerat.
Många människor blir i sig radioaktiva och hustrur blir nekade att träffa sina makar: ”Ni måste komma ihåg att det ni har framför er nu inte lägre är er man och den människa ni älskar utan ett radioaktivt föremål med en hög koncentration av strålning.”.
Katastrofen slår verkligen på alla plan och drabbar hela familjer, inklusive de barn som ofödda väntar på att komma till den här verkligheten och som sedan föds och riskerar att bli några av alla de ”Tjernobylbarn” som fötts med olika funktionshinder och/eller som utvecklat allvarliga sjukdomar, som leukemi.
I Bön från Tjernobyl ger Svetlana Aleksijevitj röst åt några av alla de som blivit offer i Tjernobylkatastrofen. Varje kapitel består av en monolog där människor vittnar om vad de har varit med om och hur det har drabbat dem. Boken innehåller inga raka fakta, inga slutsatser, inga förklaringar eller resonemang – den innehåller endast den här kören av röster, och det är verkligen oerhört kraftfullt precis som det är. Det här är berättelser som går rakt in i hjärtat och som också ger många insikter kring hur det sovjetiska samhället fungerade, eller snarare hur det inte fungerade. Det här är en helt nödvändig läsning och det bästa och mest berörande reportage jag har läst.
Citerat ur Bön för Tjernobyl
”- Jag är tolv år…
Jag är hemma jämt, jag är invalid. I vårt hus kommer brevbäraren med pension till mig och farfar. När flickorna i klassen fick höra att jag har blodcancer blev de rädda att sitta bredvid mig, att komma åt mig. Jag tittade på mina händer, min portfölj och mina skrivböcker… inget hade förändrats. Varför var de rädda för mig?
Läkarna sa att jag var sjuk för att pappa hade arbetat i Tjernobyl. Efter det föddes jag.
Jag älskar pappa…”
Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj
Om Svetlana Aleksijevitj och om Bön för Tjernobyl
Svetlana Aleksijevitj (född 1948) är en belarusisk förattare, känd för sina dokumentära romaner, Utopins röster, där hon skriver om ”sovjetmänniskan”. I serien ingår bland andra Bön för Tjernobyl. Böckerna har inte tagits emot väl av den belarusiska regimen och Aleksijevitj har därför levt i exil i flera år, bland annat i Göteborg. Sedan 2011 bor hon dock åter i Minsk. Hennes starka skildringar av tillvaron för människorna i Sovjetunionen, och det som blivit efter dess upplösning, har dock hyllats på andra håll i världen och Aleksijevitj har fått ta emot en rad priser, däribland Nobelpriset i litteratur, som hon belönades med 2015.
Originalets titel: Chernobylskaja molitva (ryska).
Översättare: Hans Björkegren.
Utgivningsår: 1997 (första ryska utgåvan), 1997 (första svenska utgåvan, Ordfront), 2013 (den här, utökade nyutgåvan, Ersatz).
Antal sidor: 405.
Läs även: Övriga delar i serien Utopins röster: Kriget har inget kvinnligt ansikte, De sista vittnena, Zinkpojkar, Bön för Tjernobyl, Tiden second hand.
ISBN: 9789187219573.
Andras röster: Dagensbok.com, Feministbiblioteket.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.
Förlagets beskrivning
”»Hur många gånger apokalypsen än har upprepats i konsten och hur många olika teknologiska varianter av världsundergången som än har prövats är det först nu som vi har blivit varse att livet är betydligt mer fantastiskt.« Svetlana Aleksijevitj
Tjernobyl. Ordet är synonymt med den stora kärnkraftsolyckan år 1986. Men vad vet vi om människorna som upplevde katastrofen? Om dem som lever med följderna? Eller om djuren? I tre år reste författaren Svetlana Aleksijevitj runt i »Tjernobylvärlden« och intervjuade hundratals människor. Resultatet blev en rad psykologiska porträtt och litterärt bearbetade monologer, som tillsammans bildar »en krönika över framtiden«. – Denna utgåva är den kompletta versionen från 2005 med drygt en tredjedel mer text och ett nyskrivet förord från 2011.”
Upplever ni också att det finns en hel del böcker som är svåra att komma ihåg efteråt..? Trots att jag kan tycka riktigt bra om en bok medan läsningen pågår så kan boken efter förvånansvärt kort tid blandas ihop med andra eller vara till stora delar som bortblåst ur minnet. Idag tänkte jag försöka minnas några sådana böcker… 😉 Ni kan ju ta det som exempel på mitt dåliga minne.
Den franske löjtnantens kvinna är en av de snyggaste pocketböcker jag äger! Dessutom är den lite av en klassiker, så det är helt klart en lockande bok, tänker jag. Ändå minns jag ingenting av den här boken förutom några fragment från diverse strövtåg i naturen. Jag tror att boken utspelar sig i en brittisk kuststad, men sedan tar det stopp. Jag tjuvläser i mitt eget blogginlägg att den handlar om någon trasslig kärlekshistoria och om ”ytlighet och dubbelmoral hos de välbeställda”. Det är säkert en läsvärd bok egentligen, men jag måste ha läst den vid i fel tid i livet. Dock är det ju skoj att jag minns naturskildringarna, för det är något jag i princip skummar igenom i böcker annars, så just de måste ha varit något extra! 😉
Den franske löjtnantens kvinna av John Fowles
Fågelbovägen 32 av Sara Kadefors ser ut som en mysig feelgoodbok. Dessutom minns jag verkligen den Augustprisbelönade ungdomsboken Sandor slash Ida av samma författare. Men Fågelbovägen..? Visst handlar den om en läkare? Ja, när jag läser mitt inlägg så verkar det faktiskt vara precis så, men jag minns inte någonting alls från själva handlingen. Tydligen handlar den om vad som händer när läkaren i fråga bestämmer sig för att hjälpa en patient ekonomiskt genom att anställa henne för att hjälpa till i hemmet. Det är en bok om klass alltså. Och jag som älskar böcker om klassfrågan! Synd att jag har glömt bort just den här.
Hon älskade av Helena Henschen läste jag så sent som förra året. Det enda jag minns är att det är en biografi om dottern till ”den där konstintersserade snubben som har ett galleri uppkallat efter sig” (nej, jag minns inte vad han eller galleriet heter). Jag minns även att språket var så bra och att boken hade en väldigt knallig, härlig färg på insidan av pärmarna. Sedan tar det stopp… Jag fuskläser i min blogg att det är Signe Thiel den handlar om. Herregud så knasigt att jag till och med hade glömt bort vem som är huvudperson i denna biografi. Jag läser också att boken bland mycket annat handlar om hennes engagemang för att hjälpa judar under Andra världskriget. Jag önskar verkligen att jag hade den här boken på en bättre plats i minnet, för vad jag faktiskt minns är att jag tycker att Hon älskade var jättejättebra – även om jag alltså har glömt vad boken handlar om. Eh.
Hon älskade av Helena Henschen (och Strändernas svall av Eyvind Johnson)
Pölsan är en bok som har gått till minnet som den Torgny Lindgren-bok som jag verkligen tyckte var rakt igenom härlig att läsa. Sedan minns jag väl att den handlade om… pölsa? Den verkar även handla om en 107-årig snubbe som bestämmer sig för att skriva klart en tidningsnotis som han påbörjade för cirkus 50 år sedan. Och om tbc? Det känns inte så konstigt att jag har glömt vad Pölsan egentligen handlar om – Lindgrens böcker brukar mer vara fascinerande berättande än någon sådan där klockrent enkel redogörelse för händelser, om man säger så.
Pölsan av Torgny Lindgren
Douglas Coupland känns som författaren som alla läste på 90- och 00-talet? Jag har massor av minnen av hans bok Girlfriend in a coma. Men en bok som jag inte minns någonting av är Alla familjer är psykotiska. Eller jooo. Visst är det någon i boken som jobbar med film på något sätt? Stuntman? Maskör? Någonting? Mitt blogginlägg ger inte många ledtrådar, ärligt talat. Det verkar vara en otroligt rörig bok, men den handlar om en raketuppskjutning? HIV? Skottlossning? Smuggling? Är det någon som minns den här boken?
Ifall någon undrar så slumpade jag mer eller mindre fram just de här böckerna från mitt bloggarkiv. Jag vet inte hur jag annars skulle ha kunnat minnas dem tillräckligt mycket för att kunna blogga om dem idag. 😉
Det vi förlorade i elden av Mariana Enríquez är en novellsamling där två teman binder samman berättelserna: situationen för utsatta barn i Argentina och skräck & ockultism. Betyg: 4 dödskallar av 5.
Det vi förlorade i elden av Mariana Enríquez
Det vi förlorade i elden av Mariana Enríquez är en novellsamling där två tydliga teman binder samman berättelserna: situationen för utsatta barn i Argentina och ockultism. Det är en svår bok att genrebestämma. Det är helt klart att den har starka inslag av skräck, men den är också jordnära i sina skildringar av människor och relationer. Det känns faktiskt lite som en argentinsk John Ajvide Lindqvist, om ni hänger med på liknelsen. Även Ajvide Lindqvist är väldigt duktig på att spegla människor och deras rädslor i övernaturliga händelser och fenomen. Både hans böcker och Det vi förlorade i elden är mer än kittlande spänningsromaner och kanske därför är de också extra äckliga och läskiga – de målar upp världar där människor och miljöer på många sätt går att relatera till, men där det också lurar de mest fasansfulla saker under ytan.
Ytterligare en koppling är faktiskt barnen. Barn är i många avseenden symboler för det obefläckade och oskuldsfulla, men i Ajvide Lindqvists böcker kan barn också vara vampyrer eller döda människor som går igen. I Det vi förlorade i elden kan barn vara offer för fruktansvärda omständigheter: de kan leva i slum, missbruka narkotika, prostituera sig, men det finns också hela tiden någonting hotfullt och ondskefullt över dem – de stinker och är smutsiga, dels för att de lever som de gör men också för att de har kopplingar till något ruttnande och ockult.
Mariana Enriquez mångbottnade berättelser är ofta otroligt äckliga, både för att de beskriver förruttnelse och skit och för att de är läskiga och lite opålitliga. Ändå är de svåra att sluta läsa eftersom att de också är skickligt uppbyggda och svåra att lägga ifrån sig. Jag tycker verkligen att Det vi förlorade i elden är en stark novellsamling. Dessutom är det spännande att läsa en bok som utspelar sig i Argentina, vilket ju är en miljö man sällan kommer i kontakt med i litteratur på svenska.
Citerat ur Det vi förlorade i elden
”Kroppen hittades en vecka efter det att den smutsige pojken och hans mamma hade försvunnit. När jag med svullna fötter var på väg hem från jobbet och bara längtade efter att få komma in i mitt svala hus där det var så högt i tak och rummen så stora att inte ens den värsta sommarhetta kunde värma upp det helt och hållet, möttes jag av stor uppståndelse i kvarteret: tre polispatruller, sådana där gula avspärrningsband som sätts upp när det har skett något brott och så fullt med folk som trängdes framför banden. Jag fick genast syn på Lala i sina vita högklackade skor och gyllengula uppsatta hår, hon var så nervös att hon hade glömt ta på vänstra lösögonfransen, varför hennes ansikte såg helt osymmetriskt ut, som om hon vore förlamad på ena sidan.”
Det vi förlorade i elden av Mariana Enriquez
Om Mariana Enríquez och Det vi förlorade i elden
Mariana Enríquez (född 1973) är en argentinsk författare och journalist som också leder skrivarkurser. Hon har skrivit essäer, noveller, romaner och en biografi. Det vi förlorade i elden är den enda av hennes böcker som har översatts till svenska.
”12 noveller av Argentinas nya litterära stjärnskott, som jämförts både med Roberto Bolaño och Julio Cortázar. Samhällskritik och starka kvinnoporträtt varvas med skräck och övernaturliga fenomen när Mariana Enriquez tar tempen på det mentala tillståndet i 2000-talets Argentina.
I novellen ”Den smutsiga pojken” observerar en argentinsk medelklasskvinna en smutsig liten pojke som lever på gatan framför hennes hus och som ibland knackar på för att få lite mat. När man hittar en svårt lemlästad pojke med avhugget huvud i kvarteret är kvinnan övertygad om det rör sig om den smutsige. Kvinnan ger sig in i mordutredningen bara för att finna att pojken kanske aldrig funnits.
I ”Värdshuset” gör ett par flickor inbrott på ett landsortshotell för att hämnas på ägarinnan när den enas far fått sparken därifrån. Men de överraskas av polissirener, helikopterljud och militärer som står med dragna vapen utanför fönstret, synvilla eller verklighet? Huset visar sig ha varit ett tortyrcenter under juntatiden.
I ”Spindelnätet” reser ett medelklasspar från Buenos Aires till gränsen mot Paraguay för att handla billigt smuggelgods i gränshandeln. När de drabbas av motorstopp på tillbakavägen flippar mannen ut och lamslås av skräck. Kvinnan börjar fantisera om hur hon ska kunna göra sig av med honom.”
Det finns otroligt många böcker som på ett eller annat sätt berör Andra världskriget. Nu syftar jag alltså inte på rena fackböcker, utan på skönlitterära böcker av olika slag. Idag tänkte jag tipsa om några av de romaner om Andra världskriget som har berört mig mest.
Bland favoriterna från barndomen så minns jag särskilt Annika Thorsböcker om Steffi och Nelli, de två judiska systrarna som evakueras till Sverige. De var särskilt fina att läsa när jag själv var i samma ålder som flickorna i boken. Det är lätt att böcker som skildrar historiska händelser blir tyngda av just tiden som de vill skildra och att personporträtten blir lite nedprioriterade, men i Steffi och Nelli-böckerna är huvudpersonerna levande och det finns många generiska tonårsfunderingar att känna igen sig i, vilket verkligen förstärker de historiska händelser som böckerna också vill berätta om. Alla dessa människor som drabbades av Andra världskriget är naturligtvis verkliga människor, inga siffror i en statistik.
Böckerna om Steffi och Nelli av Annika Thor
En annan ungdomsboksförfattare som jag tycker att jag behöver ha med är Michelle Magorian. Jag slukade de flesta av hennes böcker när jag var i 12 årsåldern och som jag tyckte om dem! Nästan alla handlar om brittiska barn som på olika sätt drabbas av kriget. Kanske bäst gillade jag Godnatt mister Tom, som handlar om en pojke som evakueras till en vresig gubbe på landet – och såklart visar det sig att både pojke och gubbe verkligen behöver varandra. Ibland behöver man verkligen läsa sådana här böcker som är varma och, på sätt och vis, ljusa i allt det sorgliga.
Böcker av Michelle Magorian, Godnatt mister Tom, En liten kärlekssång
I Tyskland fanns det de som gjorde vad de kunde, och faktiskt offrade allt, för att protestera och göra motstånd. En av de starkaste och sorgligaste och mest hjärtskärande skildringarna av detta är i mitt tycke Ensam i Berlin av Hans Fallada. Den är baserad på det verkliga livsödet för Elise och Otto Hampel, men i boken heter huvudpersonerna Anna och Otto Quangel. När de förlorar sin son kan de inte längre stillatigande se på utan de börjar protestera på det sätt de tycker att de kan: de plitar noggrant ned lappar med antinazistiska budskap som de sedan sprider i staden. Boken är lite väl tjock, men är ändå otroligt läsvärd.
En annan läsvärd tegelsten som skildrar Andra världskriget är Den osynliga bron av Julie Orringer. Jag är rätt säker på att den berättar om författarens egna släktingar. Om inte så är hon ovanligt skarp i sina personporträtt, måste jag säga. Boken kretsar kring Andras, en judisk ungrare, som precis vid tiden för krigsutbrottet får ett stipendium för att åka till Paris för att studera arkitektur. I staden träffar han också sitt livs kärlek. Två unga människor som borde få vara nyförälskade och lyckliga och så kommer kriget… Det här är ingen billigt sentimental bok, men det går liksom inte att läsa utan att gråta.
Den osynliga bron av Julie Orringer
Många skönlitterära böcker som utspelar sig under Andra världskriget utspelar sig i någon av de länder som faktiskt låg i krig, men kriget drabbade på ett eller annat sätt även länder som Sverige, såklart. För den som vill få en inblick i hur en helt vanlig stockholmare upplevde den här tiden så kan jag verkligen rekommendera Krigsdagböcker 1939-1945av Astrid Lindgren. Det är alltså Lindgrens egna dagböcker från krigsåren och de skrevs alltså innan hon hade gjort sin debut som författare. Hon jobbade vid den här tiden i brevcensuren och hon följde också medierna med stort intresse och försökte i de här dagböckerna sammanfatta vad som hände runt omkring. Däremellan ryms såklart en del vardagsskildringar, relationstrubbel och sådant. Det är en fantastisk bok, på många sätt! Dels är det ju kul att läsa något såhär personligt av självaste Astrid Lindgren, men det är också en riktigt intressant krigsskildring från någon som faktiskt var där.
Krigsdagböcker av Astrid Lindgren
Har du några favoriter bland de skönlitterära Andra världskrigetskildringarna?
Gånglåt av Elin Olofsson är en bok med ambitionen att beskriva kvinnoliv och systerskap på den jämtländska landsbygden, men i min mening har boken så många bihistorier att det blir för splittrat för att det ska gripa tag. Betyg: 2 björnar av 5.
Gånglåt av Elin Olofsson
Elin Olofsson är en författare som jag har blivit tipsad om när jag har frågat efter böcker som utspelar sig på mindre orter. Olofsson, som själv är jämte, har skrivit ett antal romaner som utspelar sig på (fiktiva) platser i Jämtland och i Gånglåt är det lilla Gärningsberg som står för miljöerna. Där bor Gun-Britt på en stor släktgård, där hon försöker driva servering och loppis, fast utan att riktigt få det att gå runt. Så kommer sommaren och Gun-Britts syster, Sonia, kommer till gården med sin assistent i släptåg. Sonia är en artist som under artistnamnet Salida har fått till ett antal svensktoppshits, men åren har satt sina spår och nu vet hon inte längre vad rösten duger till. Nu är hon i alla fall tillbaka i sin barndoms trakter, som också är de platser som tjänat som inspiration till hennes musik. Hennes plan är att ägna sommaren åt att skriva sin biografi. I boken utspelar sig också en rad bihistorier: sörjande grannar, olycklig kärlek, en son som har tappat kontakten med sin mor, ett sjukdomsbesked, en gaykille i garderoben, en skilsmässa…
Jag tycker ärligt talat att det blir alldeles för spretigt och splittrat för att någon av berättelserna ska gripa tag. Det känns att författaren har haft ambitionen att skriva om kvinnoliv och åldrande, kärlek och systerskap och om villkoren på landsbygden, men det blir på samma gång övertydligt och klyschigt och på samma gång alldeles för lättvindigt och ytligt beskrivet.
Det stora felet var kanske att jag hade förväntat mig en nyskapande bok om ”livet på landet”, medan det boken levererar är de vanliga klyschorna om olönsamma företag, turistande stockholmare och om svårigheterna för den som på ett eller annat sätt är normbrytare. Jag tycker inte att boken sa mig någonting nytt, eller sa mig någonting över huvud taget.
Kanske hade jag tyckt bättre om den här boken om jag bara hade läst den rakt upp och ned och tänkt den som en lättsam feelgoodbok, men nu läste jag tyvärr inte boken på det sättet.
Om Elin Olofsson och Gånglåt
Elin Olofsson (född 1979) är en svensk författare som har skrivit ett antal böcker som utspelar sig på den jämtländska landsbygden. Debuten, Då tänker jag på Sigrid, kom 2013. Hennes senaste bok är Gånglåt. Elin Olofsson instagrammar under @elinolofssonwriter och twittrar under @elinsmulan. Hon har också en hemsida och en Facebooksida.
”Efter framgångarna med Då tänker jag på Sigrid och Till flickorna i sjön är Elin Olofsson tillbaka med en skildring av livet och kärleken i ett Sverige långt från storstadens puls.
Den kända sångerskan och låtskrivaren Sonia ”Salida” Sallström åker till sin gamla släktgård i Gärningsberg i Jämtland för att skriva sin självbiografi. Med sig har hon Harpan, sin unge assistent, som hon lovat en sommar i paradiset. På gården väntar Gun-Britt, Sonias syster, som driver servering och loppis och tycker att hela världen borde skärpa sig. Inte minst Sonia. Där finns också Jenny, Gun-Britts dotter, som lovat hjälpa sin moster med boken men som hela tiden sneglar oroligt mot stugan uppe vid berget. Dessutom finns det björn på trakten, som gräver i gårdagens sopor. Det blir en sommar av lust och olust, i takt och otakt till tidens egen gånglåt.”
Okej, nu har vi redan kommit in en bit i maj och sommaren närmar sig. Här i Umeå kan man inte direkt lita på att det är sommarvarmt och snöfritt i maj, men fredagens solgass hann i alla fall ge lite försmak på vad som förhoppningsvis kommer sedan. 🙂
Jag är egentligen inte så uppstyrd och planerad när det gäller vad jag läser, men jag har ändå funderat lita på vilka böcker jag gärna passar på att läsa i sommar. Och det blir nog de här:
Allas älskare, ingens älskling av Per Hagman. Det här känns som den enda självskrivna boken i sommar. Jag fullkomligt älskar Att komma hem ska vara en schlager och jag har längtat så efter någonting nytt från Hagman. Han skriver poetiskt och fantastiskt och han kan som få skildra ångest och rotlöshet. Allas älskare, ingens älskling beskrivs som en ”syskonroman” till Att komma hem ska vara en schlager. Det bådar gott!
Allas älskare, ingens älskling av Per Hagman
Vitsvit av Athena Farrokhzad är en liten diktsamling som jag gärna passar på att läsa i sommar. Förra året ägnade jag en del av sommarens läsning åt Bodil Malmstenssamlade dikter och jag fortsätter gärna att läsa mer poesi! Vitsvit vann för övrigt omröstningen när jag frågade på bloggen vilken bok jag skulle läsa härnäst, så många läsare verkar gilla den. 🙂
I sommar tänkte jag läsa minst en gammal hyllvärmare. Det lutar åt att det blir Bara du finns av Jenny Holmberg. Jag tror jag har fått den som recensionsexemplar för… eh… 5 år sedan? Och jag veeet att många har en massa olästa böcker hemma som helt enkelt aldrig kommer att bli lästa. Men jag vill faktiskt läsa alla mina böcker, även de som har lagrats i typ 5 år. Men ja, jag skäms över att jag är såhär seg. För den som eventuellt blir uppretad så kan jag säga att jag brukar tacka nej till recensionsexemplar nu för tiden, för jag vet ju hur kass jag är på att läsa ut dem i tid…
Jag tänkte även läsa mina finfinfina Astrid Lindgren-noveller. Jag fick dem i julklapp och har de framme som dekoration… Men jag vill såklart läsa dem också. 🙂 😉
Astrid Lindgren-noveller, Vitsvit av Athena Farrokhzad och Bara du finns av Jenny Holmberg
Slutligen: Jag tänkte att ni kunde få hjälpa mig med den femte boken!
[poll id=”17″]
Värddjuret av Marie Hermanson, Hur man botar en fanatiker av Amos Oz och Ypsilon av PC Jersild
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
