Bokblomma

Den gamle och havet av Ernest Hemingway är en kortroman om en fiskare som efter 84 dagars utebliven fångst plötsligt får en enorm fisk på kroken. Det är en på sätt och vis påfrestande bok om en plågsam kamp mellan en man och en fisk. Betyg: 3 baseballmatcher av 5.

För 12 år sedan läste jag Ernest Hemingways klassiker Den gamle och havet. Jag minns den som ”en bok om en man som sitter i en båt och försöker få iland en fisk”. Även om jag även minns den som läsvärd så känns det inte som en självklar bok att läsa om, men när den nu så lägligt har gått som radioföljetong i Sveriges radio och dessutom har bokcirklats i Lundströms bokradio så har jag faktiskt inspirerats till att göra just detta.

Boken handlar om fiskaren Santiago, som i 84 dagar förgäves har försökt få fisk. Nu har hans medhjälpare, en ung pojke, motvilligt övergett honom för att försöka få mer tur hos någon annan fiskare. Det börjar bli ytterst eländigt med de uteblivna fångsterna och därmed de uteblivna inkomsterna, men plötsligt, när han är ensam långt ute till havs, så får han faktiskt napp – och fisken är helt enorm. Mannen och fisken kämpar båda för sina liv.

Jag måste erkänna: för mig är det här fortfarande ”bara” en bok om en man som sitter i en båt och drar iland en fisk. Jag brukar gilla långsamma berättelser som fokuserar mer på form och stil än berättelsen, men när det gäller t.ex. den här boken så blir det för tunt för mig. En bok om en snubbe som fiskar?! Varför skulle det vara intressant för mig? Ja, naturligtvis kan man hitta symbolik och analysera berättelsen sönder och samman, men jag orkar inte det. De djupare lagren i berättelsen flyger över huvudet på mig och kvar står jag med en ganska påfrestande bok om en plågsam kamp.

Det är definitivt en bok som väcker känslor och den gör det med små medel dessutom – och det är ju imponerande. Men det här är ändå ingen bok som berör just mig på djupet. Den är helt enkelt lite för kort och rymmer lite för lite berättelse.

Om Ernest Hemingway och om Den gamle och havet

Ernest Hemingway (1899 – 1961) var en amerikansk författare och journalist. Han är bland annat känd för sina böcker och rapporteringar från kriget. Hemingway hade själv erfarenhet från Första kriget, där han tjänstgjorde som ambulansförare och som journalist bevakade han bland annat det spanska inbördeskriget och Andra världskriget. Bland hans mest kända verk kan nämnas Farväl till vapnen (A farewell to arms, 1929), som baseras på erfarenheterna från Första världskriget, och Klockan klämtar för dig (For whom the bell tolls, 1940), som bland annat handlar om det spanska inbördeskriget. 1954 överlevde Hemingway två flygolyckor men han kom att skada både lever och njurar. De mediciner som han tvingades ta efter detta gjorde honom deprimerad vilket tog ifrån honom skrivandet och gjorde honom alkoholiserad. 1961 begick han självmord.

Originalets titel: The old man and the sea (amerikanska).
Översättare: Christian Ekvall.
Uppläsare: Lars Väringer.
Utgivningsår: 1952 (första amerikanska utgåvan), 1952 (fösta svenska utgåvan, i översättning av Mårten Edlund, 1952, Bonniers), 2011 (första utgåvan av nyöversättningen av Christian Ekvall, Bakhåll), 2017 (den här ljudboksversionen av Ekvalls översättning, Sveriges radio).
Antal sidor: 128 (ca 3 h lyssning).
ISBN: 978-91-7742-337-9.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”Ernest Hemingways roman Den gamle och havet i nyöversättning och med efterord av Christian Ekvall.

Detta Hemingways kanske mest beundrade mästerverk handlar om den ärrade gamle fiskaren Santiago som åker ut på havet i sin lilla båt 84 dagar i rad utan fiskelycka.

I hamnen kastar byborna medlidsamma blickar efter honom när han kommer in tomhänt kväll efter kväll och med möda börjar bära sin tunga mast uppför backen till den lilla stugan. Han är nog slut nu, tänker de, slut som fiskare, slut som man.

Men Santiago är förvissad om att han har mer att ge, han ska minsann visa dem!

Den 85:e dagen åker han mycket längre ut på havet än någonsin tidigare – och nu är fiskelyckan äntligen med honom! På kroken har han en 700 kilo tung marlinfisk, mycket större och tyngre än hans båt.

Det blir en kamp på liv och död. Santiago måste inte bara strida mot den väldiga fisken, som är så kolossalt tung och har så enorma kroppskrafter, han ska också styra, hantera, tvinga sin lilla spröda båt i envig med det majestätiska havets skoningslösa makt. I detta utsatta tillstånd har han enbart sig själv, sin samlade klokhet, sin envisa ihärdighet att förlita sig på.

Boken är Hemingways sista stora berättelse, hans sista mästerverk – och den bok som blev avgörande för att han tilldelades Nobelpriset i litteratur.

Berättarmässigt är detta ett perfekt exempel på vad Hemingway brukade kalla sin isbergsprosa. Hans ideal var att en berättelse skulle vara stram och återhållen i språket men beroende på att författaren så väl vet vad han talar om finns det väldiga mängder av erfarenheter och livsinsikter dolda under ytan av de knappa formuleringarna, på samma vis som ett isberg bara visar sin topp över vattenytan.

Att så många skilda tolkningar finns av denna mästerverksroman tyder på att den trots sin skenbara enkelhet rymmer väldiga djup. De religiösa tolkningarna pekar på alltifrån att Hemingway arbetar med talen tre, sju och fyrtio (t ex tre dygn, sju hajar, i fyrtio dagar har Santiago pojken med sig på båten innan han måste fortsätta ensam osv) till att Santiago bär sin mast uppför backen som Jesus bär sitt kors till Golgata och när han faller ihop i stugan är det med handflatorna uppåt, som om han väntar på att spikar ska slås in.

De författarbiografiska tolkningarna betonar att Hemingway skrev boken när hans självförtroende var på väg att sjunka ner mot absoluta botten, hans senaste böcker hade hånats av kritikerna som påstod att han var slut som författare – vilket gjorde honom bitter och revanschlysten. Han skulle minsann visa dem – precis som Santiago i berättelsen. Han åtog sig det svåraste man kan åta sig som författare, att skriva ett odiskutabelt mästerverk – och han lyckades! Med detta sitt sista storverk fick han slutgiltigt bevisa att han dög. Nobelpriset blev insigniet på hans definitiva seger över belackarna.”