I sommar har DN en liten artikelserie om förorten. Det finns säkerligen många sätt att skildra livet i städernas utkanter, men det kanske intressantaste och bästa sättet måste ändå vara genom noveller. På ett bättre sätt än en faktaspäckad artikel kan en novell låna ut ett stycke verklighet. Därför kändes det fint att det här om veckan bjöds på en novell av författaren Aleksander Motturi, som i novellen Jag skulle ha lämnat den här platsen berättar om en ung man som börjar på en skrivkurs: ”Författardrömmar i orten”. Egentligen är den riktad till nyanlända och novellens berättarjag är född i Sverige, men han lyckas få en plats ändå. Det finns många fällor att ramla i när ”orten” ska beskrivas. En del vill att den ska beskrivas som en plats med våld och kriminalitet, andra vill berätta om Zlatan, hiphop och karnevaler. För novellens berättarjag blir det en flugfiskefluga som får symbolisera förortens sprängkraft, men i slutändan måste han ändå fråga sig om det finns någonting nytt under solen.
Novellen finns att läsa på DN:s hemsida, för den som missade den. Jag tycker att den är riktigt tänkvärd, inte minst för att den ger några överraskningar och säkert leder många läsare upp och ner i precis de där fällorna som folk så lätt hamnar i när ”orten” ska beskrivas.
Hemmet av Mats Strandberg är en skräckroman som utspelar sig på ett äldreboende. Det är också en fin bok om att vara anhörig till någon som har drabbats av demens. Betyg 5 fettfläckar av 5.
Hemmet av Mats Strandberg
Joel är tillbaka i sin barndoms småstad. Hans mamma har drabbats av demens och stället som de tidigare har skämtat om när någon har drabbats av glömska har plötsligt blivit den enda rimliga utvägen: Joels mamma, Monika, ska flytta från sin villa till äldreboendet Tallskuggan. Demens är en sjukdom som i allra högsta grad drabbar de anhöriga och för Joel är det ingen lätt sak att hantera mammans tillstånd. Han har under en tid behövt ta hand om henne, torkat hennes urinfläckar, konfronterats med hennes förvirring och oro. Ibland har det blivit förbättringar i tillståndet, men snabbt ramlar det tillbaka och nu går det inte längre att blunda för att Monika behöver en plats på ett äldreboende.
För anhöriga är det svårt att se närstående i den sjukhusliknande och torftiga miljön. För personalen är det dock vardag att möta Tallskuggans ”kunder”, som de kallas i det moderna, pinnräknande samhället som Mats Strandberg beskriver. På Tallskuggan finns Edit, som går omkring med samma fras i en ständig loop, och Walborg, som vill ringa till sin mamma och som alltid blir lika skärrad när mamman inte svarar på det telefonnummer som sedan länge är taget ur bruk. Där finns Petrus, som kan göra plötsliga utfall och skrika könsord och Lillemor, som har hela rummet fullt av änglar. Personalen finns där för de boende i situationer som många gånger är oerhört privata och de finns där när oron smyger sig på. Personalen är där under dagarna och nätterna, men nattpassen får de slåss om, för chefen tycker att det blir för dyrt att låta de utbildade undersköterskorna ta de pass som ger mest pengar.
Jag tycker att det på många sätt är just beskrivningen av äldreboendet med de boende och med den personal, som med varierande skicklighet och förmåga möter de äldre i deras utsatta situation, som är bokens allra största behållning. Vi är ju så många som på ett eller annat sätt behöver eller har behövt besöka äldreboenden, antingen för att vi jobbar eller har jobbat där eller för att vi har besökt anhöriga som bor eller har bott där. Vi är många som på olika sätt delar erfarenheten av att gradvis förlora en närstående. Jag tycker att det här är en bok som på många sätt ringar in hur den här situationen kan se ut. Jag har själv aldrig jobbat som vare sig undersköterska eller vårdbiträde och vet inte om beskrivningen av personalens vardag är lika träffsäker, men det känns så. Det här är inte en bok där det låtsas som att allting runt äldreboendet är glatt och fint och väldoftande – det saknas inte beskrivningar av avföring, nonchalant personal, en chef som pratar över huvudet på de boende, boende som inte får besök, anhöriga med skuldkänslor, personal som utstår rasism – men det är heller inte en bok som missar att beskriva de små omtänksamma gesterna från personalen, ett tårtkalas för en 95-årig dam, ett barnbarn som kommer och hälsar på nästan varje dag. Här finns många sidor av saken och det tycker jag är fint.
Det här är dock inte en roman som bara lite sådär i största allmänhet handlar om tillvaron på ett äldreboende. Hemmet är, som ni säkert har förstått av framsidan, om inte annat, en skräckroman. Gradvis låter författaren oss läsare och bokens huvudpersoner förstå att de boende på äldreboendet kanske har verkliga skäl till sin oro och att vanföreställningarna som en del drabbas av kanske är något helt annat. För den som har läst Färjan av samma författare kan jag ju säga att det här är en långt mindre blodig och äcklig bok, men det är ändå en riktigt bra skräckroman, särskilt eftersom den utspelar sig i en så oväntat miljö och eftersom den på ett så smart sätt utnyttjar den inneboende skräcken det i någon mening redan är när någon drabbas av demens.
Hyllningarna har regnat över den här boken och jag sällar mig till hyllningskören. Jag tycker att det här är en riktigt bra bok. Tänk att en skräckroman kan vara så varm och fin och så fylld av fina berättelser om människor och deras inre!
Citerat ur Hemmet
”Joel vill springa härifrån, lämpa av mamma som om hon vore ett hittebarn, men nu kommer avdelningschefen gående på andra sidan glasrutan. Raska steg i foppatofflor, armbågar som rör sig energiskt längs sidorna. Hon vinkar mot dem och Joel vinkar tillbaka, låtsas klia sig om hakan för att kontrollera att den är stilla.
Dörren öppnas och avdelningschefen ler strålande mot dem.
”Välkomna, välkomna”, säger hon med en röst som skulle kunna tillhöra en barnprogramledare. ”Vad roligt att träffa dig, Monika. Jag heter Elisabeth och jag är avdelningschef och medicinskt ansvarig sjuksköterska här.””
Hemmet av Mats Strandberg
Om Mats Strandberg och om Hemmet
Mats Strandberg (född 1976) är en svensk författare som bland annat är känd för fantasytrilogin Cirkeln, Eld och Nyckeln, som han har författat tillsammans med Sara Bergmark Elfgren. Debuterade gjorde han dock redan 2006 med romanen Jaktsäsong och han har skrivit en lång rad relationsromaner och barnböcker. Hemmet är hans senaste roman. Mats Strandberg har en Facebooksida och twittrar på @matsstrandberg_.
”Välkommen till Hemmet. En kuslig berättelse om kärlek, vänskap och den största skräcken av alla: att förlora kontrollen över dig själv.
Joel är tillbaka i småstaden där han växte upp. Han har tvingats bli förälder till sin mamma Monika, som nu ska flytta in på demensboendet Tallskuggan.
På hemmet jobbar Joels barndomsvän Nina. De har inte pratat med varandra sedan tonårens smärtsamma avsked.
Monika blir snabbt sämre när hon flyttat in på avdelning D. Hennes utbrott alltmer våldsamma. Och hon tycks veta saker som hon inte borde känna till. Det är nästan som om något okänt tagit över henne.
Nu förs Joel och Nina åter samman för att rädda Monika och sig själva.”
Handbok för städerskor av Lucia Berlin är en rejäl novellsamling där Berlin berättar om scener som många gånger tycks hämtade från hennes eget brokiga liv i USA och Sydamerika . Betyg: 3+ akutmottagningar av 5.
Handbok för städerskor av Lucia Berlin
Ibland känner jag att författare är som en egen liten grupp människor och vad de än skildrar för händelser så blir det ändå rätt mycket samma och samma. Hur nyskapande kultureliten än vill vara så ser de ändå samma föreställningar, diskuterar samma frågor och vandrar på samma gator. Nu generaliserar jag såklart, men när jag läser Handbok för städerskor av Lucia Berlin så blir det uppenbart för mig hur ovanlig den här boken är bara genom den bakgrund som författaren har.
Nu plockar jag samma information som finns på baksidestexten, men Lucia Berlin hann alltså med att leva i Alaska, Texas, Chile, New York, Mexiko och Kalifornien och hon hann med att arbeta som lärare, kamrer, växeltelefonist, städerska och läkarsekreterare. Hon växte upp med släktingar som t.ex. arbetade inom gruvindustrin eller som tandläkare. Hon var djupt nere i alkoholism under många år och hon led av skolios, vilket till slut punkterade ena lungan så att hon ständigt behövde ha med sig syrgas. Hon var också mamma till fyra söner. Allt detta finns med i Berlins noveller, som många gånger verkar vara plockade direkt ur hennes eget liv. Hennes noveller skildrar sådant som hon måste ha upplevt eller kommit i kontakt med: karaktärerna i boken är ofta alkoholiserade, svårt sjuka, eller kvinnor som jobbar som läkarsekreterare och från sin position måste hantera alla upptänkliga krissituationer som kan uppstå på en akutavdelning. Huvudpersonerna i Berlins noveller är på avgiftningskliniker, berättar om hur det är att städa hos andra, förälskar sig passionerat eller åker till helt fruktansvärda abortkliniker. I biroller finns ofta människor från den amerikanska ursprungsbefolkningen, fattiga människor som saknar en vettig sjukförsäkring eller sjuka människor.
Handbok för städerskor är långt ifrån en komplett samling av Berlins noveller, men det är ändock en samling på över 500 sidor. Det blir med andra ord lite mycket och man gör rätt i att ta tid på sig med läsningen eftersom texten annars kan kännas närmast upprepande. Det är ändå helt klart intressant att få ta del av Berlins historier. På många sätt berättar Berlin om människor, platser och situationer som jag sällan har läst om förut och det känns hela tiden äkta, även i de stunder där det är uppenbart att berättelsen är klar fiktion.
Citerat ur Handbok för städerskor
”Städerskor stjäl faktiskt. Inte sådant som dem vi städar hos är nervösa för. Det är överflödet som bryter ned en till slut. Vi vill inte ha slantarna i de små askfaten.
En dam på ett bridgeparty någonstans lär ha startat ett rykte om att man kan sätta en städerskas ärlighet på prov genom att ställa fram små rosenknoppsaskfat med några mynt i. Min lösning på det är att alltid lägga till några cent, ibland en tiocentare till och med.
Det första jag gör när jag börjar jobba är att ta reda på var klockorna finns, ringarna, aftonväskorna i guldlamé. Lite senare, när de andfådda och röda i ansiktet kommer springande säger jag helt lugnt: ”Under kudden i sängen, bakom den avokadogröna toaletten.” Det enda jag stjäl är egentligen sömnpiller, jag samlar dem på hög utifall det skulle bli sämre tider.”
Handbok för städerskor av Lucia Berlin
Om Lucia Berlin och om Handbok för städerskor
Lucia Berlin (1936-2004) var en amerikansk författare som publicerade hela 76 noveller under sin levnad. Den första novellsamlingen, Angels laundromat, kom ut 1981. Berlin föddes i Alaska och hann under sin livstid bo på många platser i USA och Sydamerika. Hon hade många typiska arbetarklassjobb, vilket hon också skrev om i många av sina noveller. 1994 började hon arbeta vid Coloradouniversitetet där hon också kom att bli docent och en mycket uppskattad lärare i kreativt skrivande. För mer information om Lucia Berlin finns bland annat en hemsida.
Originalets titel: A manual for cleaning women (amerikanska).
Redaktör: Stephen Emerson.
Översättare: Niclas Hval.
Utgivningsår: 2015 (första amerikanska utgåvan), 2016 (första svenska utgåvan, Natur & kultur).
Antal sidor: 529.
ISBN: 9789127148949, 9789127148956, 9789127151017.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).
Förlagets beskrivning
”Lucia Berlins liv var minst sagt brokigt. Hon föddes i Alaska och flyttade som liten till Texas. När fadern kom hem från kriget bosatte sig familjen i Chile, där hon lärde sig flytande spanska och var lillvärdinna på faderns societetsbjudningar medan modern stängde in sig med en flaska. Senare i livet bodde hon i New York, Mexiko och Kalifornien där hon arbetade som lärarinna, kamrer, växeltelefonist, städerska och läkarsekreterare medan hon uppfostrade fyra söner, drack och till slut blev nykter. Alltmedan hon skrev. Sjuttiosex noveller under ett helt liv.
Noveller som förmedlade bilder från hennes liv utan att alltid vara det. Om erfarenheter av delirium, morfar tandläkaren som i en drastisk berättelse drar ut sina egna tänder, hemligheten med att framstå som en väldigt noggrann städerska. Noveller så exakta i sin stil, så väl avvägda i sin lakoniska blick på världen och sina oförskräckta humoristiska vändningar, att hon nu, drygt tio år efter sin död, kommit att framstå som en av de stora litterära sensationerna de senaste åren.
USA har upptäckt Lucia Berlin. Nu är det vår tur.”
Slag av Lena Bezawork Grönlund är en berättelse om en ung boxare med rötter i Eioptien. Det är en brännande bok om rasism och att hitta fokus i sporten. Betyg: 4 kalvar av 5.
Slag av Lena Bezawork Grönlund
Slag är en kortroman om en den unga boxaren Fikirte, som har rötter i Etiopien. I poetiska kapitel berättar hon om boxningen, Etiopien och om det Sverige och den rasism som som hon möter här. Det är en koncentrerad bok, nästan som en dikt, men bilderna som målas upp är tydliga och brännande. Som läsare möter man samma frostiga, svenska landskap och kvinnans känslor, rädslor, fokus känns alldeles nära. Boxningen blir något att fokusera på, satsa på, delvis för att stänga ute sina förföljare.
Texten är koncentrerad och precis. Jag brukar verkligen falla för texter där varje ord har en betydelse och där det mesta utspelar sig mellan raderna. Samtidigt kräver det här formatet en läsare som är på hugget och som vågar stanna upp och låta berättelsen sjunka in. Det här är en verkligt stark berättelse och den är fint berättad. Jag hoppas verkligen att många vågar ta sig an den!
Citerat ur Slag
”De brukar följa efter mig på vägen hem från skolan, det spelar ingen roll vart jag låtsas att jag ska någonstans, de ska alltid dit jag ska. De ropar efter mig, jag hör dem inte riktigt längre, inte på samma sätt. När jag var yngre började jag skaka, det var som om det alltid var vinter och jag alltid bara hade en tunn klänning, men det där har försvunnit. Jag bryr mig inte, aydelem. Det spelar ingen roll, de fortsätter ändå. Ibland låter de mig komma en bit innan de kastar.”
Om Lena Bezawork Grönlund och om Slag
Lena Bezawork Grönlund (född 1975) är en svensk författare, född i Addis Abeba i Etiopien, men uppvuxen i Umeå i Sverige. Hon är bibliotekarie och arbetar även med mångfaldsfrågor. Slag är hennes debutroman på svenska, men hon har även sedan tidigare publicerat poesi på engelska.
Utgivningsår: 2017 (första svenska utgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 109.
ISBN: 978-91-1-307379-8.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).
Förlagets beskrivning
”Fikirte och hennes etiopiske far håller båda på med boxning, i den förenas de. Med boxningen som fond berättar de växelvis om mötet med Sverige på åttiotalet, om det Etiopien de lämnade och ständigt förhåller sig till, om de historiska sammanhang som format deras öden, om vänskap och kärlek, men också om rasismen de utsätts för. Och naturligtvis om boxningen.
Med en lågmäld, lyrisk prosa skildrar Lena Bezawork Grönlund i sin debutroman vardagliga händelser, dramatiska livsöden och historiska skeden i exakta ögonblicksbilder och talande episoder.”
Bara du finns av Jenny Holmberg är en fin bok om människor och relationer, tro och hopp, kärlek och vänskap, föräldraskap. Och våld. Betyg: 4 sega engelsklektioner av 5.
Bara du finns av Jenny Holmberg
Anna och hennes son Benjamin har flyttat omkring de senaste åren, men nu har de flyttat tillbaka ”hem” till den där stad där Anna har vuxit upp. Det framgår tidigt att hon bär på något tungt i bagaget, en svår upplevelse som har gjort det svårt för henne att återvända.
Anna jobbar som lärare och en av hennes elever är Niklas, Nike kallad. Han hör till skolans lilla ”ligistgäng”, gänget som repar bilar på parkeringen och som inger respekt, eller skräck kanske, hos de flesta. Anna ser dock rakt igenom Nike och förstår att han har någonting mjukt och fint inom sig. Nike å sin sida blir helt tagen av Anna så fort de möts. Snart kommer det visa sig att Nike lever under riktigt trassliga förhållanden med en missbrukande mamma och våld i hemmet. Anna tar honom under sina vingar och han får flytta in hos henne. Det visar sig snabb att Anna och Nike verkligen behöver varandra i sina liv.
Berättelsen om Anna och Nike vävs ihop lite löst med berättelsen om Olle, den man som har gjort Anna illa en gång i tiden och som utan sin vetskap är pappa åt Annas barn. Olle bor sedan många år i London med sin sambo. Snart väntar bröllop och Olle hoppas på att det ska ge honom någon slags ro. Han drivs nämligen av tankar och drifter som han inte kan kontrollera. Han är våldsam, kan inte sluta dras mot kvinnor, kan inte sluta göra dem illa.
Bara du finns är en lite spretig, men ändå väldigt fin bok om människor och relationer, tro och hopp, kärlek och vänskap, ja, och om våld. Ibland önskar jag att den hade fokuserat på något av ämnena istället för att spreta så mycket. Författaren skrapar på ytan till flera verkligt intressanta ämnen, som jag egentligen inte har läst om i någon annan bok och gärna hade fått mer av. Jag tänker dels på Olle och hans våldsamhet; det hade varit intressant att få tränga djupare och kanske se något mer av vad som driver människor till att bli så ondskefulla och vidriga som han faktiskt är. Sedan tänker jag kanske främst på relationen mellan Anna och Nike, där det under ytan bubblar en förbjuden kärlek. Holmberg har nog haft som idé att skriva om olika ingångar till föräldraskapet, t.ex. att få ett älskat barn från någonting så fruktansvärt som en våldtäkt, eller att få ett barn med en partner men inte klara av att vara en mamma åt det, och några olika aspekter av vad som är kärlek och vad som inte är det. Att våld och kärlek inte hör ihop är enkelt, men den här tabubelagda kärleken då? Det känns helt nytt för mig att få läsa om en vuxen kvinna och en knappt mycket mer än byxmyndig kille som blir förälskade i varandra, så det hade hon gärna fått utveckla ännu mer.
Jag tycker att det är en tänkvärd och lättläst berättelse. Det märks dock att författaren är mycket förtjust i sina romankaraktärer och ibland framstår de därför lite klichéartade. Det finns också en och annan detalj i berättelsen som inte känns helt trovärdig och en och annan detalj som känns direkt sökt. Ändå! Läsvärd och fin bok!
Citerat ur Bara du finns
”Hade han någonsin sett på en kvinna så? Det var inte svårt för honom att svara sig själv. Han hade aldrig någonsin känt behovet av att inte släppa en annan människa med blicken. Han ville hålla henne kvar. Och han visste varför.
Hon såg honom. Det var hennes ögon, hennes intensiva blick. Den gick rakt in i honom, inte igenom som en röntgenmaskin, utan in i honom. Han upptäckte att där inte fanns någonting han inte ville att hon skulle se, ingenting att dölja. Han önskade att hon skulle se på honom hela tiden.”
Bara du finns av Jenny Holmberg
Om Jenny Holmberg och om Bara du finns
Jenny Holmberg (född 1982) är en svensk journalist och författare som sedan 2013 också är verksam som präst. Bara du finns (2012) är hennes debutbok.
”I tio år har Anna varit på flykt. Gång på gång har hon ryckt upp sonen Benjamin med rötterna, och sett honom krympa lite för varje nytt ställe som de flyttat till. Nu är de tillbaka i staden där allt började, och trots att hennes förflutna ständigt riskerar att göra sig påmint vågar Anna för första gången hoppas på ett nytt liv.
Olle har börjat tröttna på sin ofrivilliga exil i London. Ingenting har blivit som han har tänkt sig det, och det stora genombrottet som musiker tycks fortfarande vara precis utom räckhåll. Full av tvivel håller han sig krampaktigt fast vid Evelyn, kvinnan som han hoppas ska kunna rädda honom från honom själv och det mörker som ständigt hotar att ta överhanden.
Nike sover på parkbänkar, eller bra nätter, på soffan hos någon kompis. Hemma hos hans alkoholiserade mamma är det omöjligt att vara. Men när sista högstadieåret börjar står en ny, ung lärarinna framför klassen, och något helt nytt börjar gro inom Nike.
Under ett dramatiskt år vävs Annas, Olles och Nikes liv samman och vi får följa dem på vägen mot katastrofen. Bara du finns är en berättelse om längtan efter tillhörighet, om den stora kärleken och det största sveket, men också om våra mörkaste hemligheter och begär.”
Jag har alltid älskat (päls)djur. Den största lyckan i livet var när en kattunge välkomnades till familjen när jag var 7 år.
Katt <3 <3 <3 <3 <3
Katter var livet för mig, men egentligen fick alla djur, vilda som tama, mitt hjärta att banka (och gör det fortfarande). Så småningom blev hästar allt. När jag har rensat bland gamla skolböcker och teckningar så har jag själv blivit förvånad över att hästarna tydligen upptog så mycket av min värld. En del kids ritar hjärtan runt namn på den de är (avstånds)förälskad i. Själv präntade jag ner namnen på ridskolans hästar varhelst det gick att skriva ner eller rista in något. Under mina år som tweenie på 90-talet var jag egentligen mycket ointresserad av Nick i Backstreet boys eller tjejerna i Spice girls. Jag brydde mig bara, bara om ponnyer!
Ponnyer!
Ironiskt nog utvecklade jag med tiden pälsdjursallergi. Nu är det i och för sig inte en speciellt jobbig allergi för min del. Jag blir inte snuvig och det kliar inte i ögonen, så det är egentligen inget som helst problem att gosa med katter eller ponnyer. Däremot förstår jag innerst inne att det vore en dum idé att skaffa husdjur och behöva leva i en miljö med en massa allergener överallt. Det finns med andra ord inga husdjur i mitt hem.
Däremot är det ett helt vanligt scenario att jag oavsett löppass stannar och klappar på friluftsmuseets hästar, som går och betar precis vid elljusspåret där jag bor. Jag kan helt skamlöst lyfta upp grannens katt om den går omkring på gården och verkar okej med att bli upplyft. Min garderob innehåller så mycket kläder med djurprints att jag har kollegor som kallar mig för crazy cat lady (det kanske också spelar in att jag svarade ”JA, JAG VILL HA ALLA!!!” när en kollega frågade om jag var intresserad av att köpa någon av hans kattungar (jag var också tvungen att förtydliga att jag omöjligen kan ha katt. snyft.)). Jag älskar djur. <3
Det här börjar bli ett långt inlägg om just ingenting som har med böcker att göra, men det jag skulle komma fram till är att jag kommer att ha vägarna förbi Stockholm vid något tillfälle i sommar och då är jag verkligen sugen på att gå på Fotografiska och se utställningen Like a horse , vilket alltså är en fotoutställning som skildrar relationen mellan människor och hästar. Bokanknytningen 😉 är att det i samband med utställningen också har getts ut en bok med samma namn. Om det inte vore för att kvoten av coffeetableböcker verkar vara uppfylld här hemma så skulle jag vilja ha ett exemplar. Finns det något mäktigare och vackrare djur än hästar?! <3 De är verkligen tacksamma fotomodeller. Titta bara!
Like a horse av Sophie Mörner och Lisen Bratt Fredricson
Katter då? Jo, det finns naturligtvis ett närmast oändligt antal böcker om katter! En relativt nyutkommen (nåja, den kom i januari) är Katt people, som är en fotobok om ett antal kattmänniskor och deras relation till katter. Den ska jag definitivt låna på bibblan snart! Jag känner på mig att den kommer att framkalla igenkänning, sorgsenhet och en massa andra känslor.
Juli är här! Snart väntar min semester som efter en hel del pusslande ser ut att innehålla en tripp till Värmland och ganska mycket tid i mina barndomstrakter i Uppland. I Värmland ska jag träffa vänner, men också besöka Sandgrund, Lars Lerins konsthall. Jag är helt tagen av Lerins akvareller och har längtat i flera år efter att få se hans akvareller på riktigt (istället för i konstböcker), så det känns redan som en höjdpunkt. I övrigt hoppas jag såklart på att det i alla fall blir några soliga dagar – även om jag inte är som en fisk i vattnet så vill jag gärna hinna med något dopp i alla fall!
Juni har ju inte direkt bjudit på badväder, inte i den här landsändan åtminstone. Jag har ändå haft en skön månad med besök hos mina föräldrar i Uppland, konsert med Håkan Hellström <3, sommarstugevistelse och midsommarfirande. Sprungit Vårruset har jag gjort också! I början av juni skrev jag på bloggen att jag hoppades på att springa under 24 minuter och det gjorde jag! Jippi!
Håkan Hellströms turné går under namnet Rullande åska. Och ja, det åskade när vi ställde oss i kön…
Men nu är det alltså en ny månad och nya tag…
Vad finns det att se fram emot på bokfronten i juli?
Jo, i juli kommer den fjärde boken om Torunn! Ni hör kanske till de som, liksom jag, läste Berlinerpopplarna, Eremitkräftorna och Vila på gröna ängar när de kom ut i mitten av 00-talet. Jag vet knappt om författaren själv visste att det skulle komma en fjärde del, men till slut gjorde det alltså det. 😉 Den nya boken heter Det finns alltid förlåtelse. Jag hoppas att den kommer som ljudbok, för då kanske jag lyssnar på den redan i sommar. 🙂
Det finns alltid förlåtelse av Anne B. Ragde
Vad läser jag i juli?
Först och främst ska jag läsa ut de böcker jag har på gång just nu, däribland Marie HermansonsVärddjuret, som ligger i min läsplatta. Jag har läst en hel drös av hennes tidigare böcker och allt som oftast brukar jag gilla dem, men också irriteras över att flera av de lider lite av att de bygger på en ”kul idé” som det sedan krävs några logiska luckor för att få ihop. Värddjuret är ingen jätterealistisk berättelse den heller, men jag måste säga att jag är helt fast i den ändå! Boken kretsar kring en kvinna som kommer hem från en semesterresa och plötsligt blir varse att hon har blivit ett värddjur – under huden på hennes ena lår ligger några fjärilslarver förpuppade och väntar på att utvecklas till riktiga fjärilar. Så kommer det sig att hon tillfälligtvis flyttar in i ett fjärilshus hos en excentriker som gärna vill att fjärilarna ska kläckas fram. Där sitter hon och gör lite av en inre resa. Jag vet inte varför, men jag tycker himla mycket om huvudpersonen i den här boken! Hon liknar nästan ingen karaktär som jag har träffat på i en bok tidigare. Det här är en självständig kvinna som jobbar frilans, lever utan barn och utan någon partner och nu har hon alltså möjlighet att avsätta tid för att sitta inne i ett växthus och vänta på något så absurt som att fjärilar ska kläckas från låret. Jag vet inte om det är meningen att man som läsare ska bli så förtjust i att en självständig kvinna har huvudrollen, men jag är i alla fall förtjust. 🙂 Hon är ju så fri!!
Värddjuret av Marie Hermansson
Några andra böcker som jag tänkte hinna med i juli är Det förlorade barnet av Elena Ferrante, för den finns i min ljudboksapp har jag sett, och Den lilla bokhandeln i Paris av Nina George. Vad gäller det sistnämnda boken så har jag mycket låga förväntningar. Jag brukar tycka att den här typen av böcker är maximalt töntiga. 🙂 Boken blev i alla fall framröstade i jobbets bokklubb nu senast, så nu får jag vidga vyerna lite… 🙂 Jag hoppas att den är megamycket bättre än Läsarna i Broken Wheel rekommenderar, som är den senaste bokhandelsfeelgoodboken jag läste… Den var då inte min kopp te, vilket framkommer rätt tydligt i mitt blogginlägg om den. Hehe.
Halva året har passerat! Precis som vanligt tänkte jag passa på att blicka tillbaka och summera vad jag har läst den här första halvan av året. Hittills har det blivit 29 böcker i lite olika format.
Antal lästa böcker (olika format) i juli 2017.
Man kan kanske tro att jag har haft fantastiskt mycket lästid nu i juni, då jag uppenbarligen läste mer än dubbelt så mycket böcker i juni jämfört med mars, men det där beror mest på ketchupeffekten, eller vad man ska säga. I mars och april läste jag t.ex. Middlesex, som är en riktigt tjock bok (över 600 sidor) och då blev det ju inte så mycket utläst just den månaden… Den här första halvan av året har det blivit böcker av blandade storlekar, så att säga. Jag föredrar lite kortare romaner, och det syns kanske i statistiken.
Antal lästa böcker i juli 2017, grupperade efter sidantal.
Jag brukar alltid ha minst en pappers-, ljud- och e-bok igång samtidigt. Det är smidigt att varva olika format! När det kommer till pappersböcker är jag sällan först på bollen. Jag är ingen storkonsument av just pappersböcker, utan jag brukar välja att t.ex. låna på biblioteket och då blir det sällan att jag läser det allra, allra senaste. Däremot brukar jag läsa och lyssna på hyfsat aktuella böcker i mobilen! Det är ju smidigt om man, som jag, lyssnar med en av alla de appar som finns för ändamålet. Så jag har faktiskt läst en hel del som kommit ut nu under 2017! Fast jag har såklart läst ännu mer som kommit ut för några år sedan…
Utgivningsår för böcker lästa hittills under 2017.
Jag har en förkärlek för svenska böcker, men i år har det skett ett trendbrott. Jag har för kanske första gången läst fler böcker med andra ursprung!
Ursprungsländer för böcker lästa första halvan av 2017.
Kollar man lite närmare på ursprungsländerna så ser man att författarna kommer från några olika europeiska länder och från USA. Sedan har jag faktiskt läst en bok från Argentina. Det är ett exotiskt land för mig!
Ursprungsländer för böcker lästa första halvan av 2017.
Hur ser könsfördelningen ut hos författarna än så länge då? Jodå, det är ovanligt jämnt! Det är ingen medveten strategi på något sätt, men annars brukar det vara en rätt så övertygande övervikt för kvinnliga författare. Jag gissar att de kvinnliga författarna är fler än de manliga. Det är i alla fall fler kvinnor som läser och som bokbloggar, så det känns i alla fall som att böcker är ett kvinnligt intresse. 😉
Könsfördelning hos författare till böcker lästa första halvan av 2017.
Slutligen, det kanske viktigaste, har jag läst något bra då?! Svar: Ja! Jag har faktiskt inte läst en enda usel bok än så länge. I övrigt är det spridda skurar, men jag har i alla fall prickat in några böcker som har varit fantastiska, rent av.
Betygsfördelning för böcker lästa under första halvan av 2017.
Lämpligen kan jag ju därför passa på att kora en favorit för 2017 so far! Det är inte helt lätt, för jag inledde året mycket starkt med att läsa Araben av Pooneh Rohi och det är en otroligt stark läsning. Det bränner fortfarande till när jag tänker på denna fenomenala bok om rasism och skuld och vad man måste offra längs vägen här i livet. Men kanske måste jag ändå säga att Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj har varit bäst i år..! Det säger jag kanske bara för att jag har den lite färskare i minnet än Araben, men så får det kanske vara. Bön för Tjernobyl är i alla fall en fantastisk reportagebok om Tjernobylkatastrofen och om människor som drabbats av den. Det är inte en bok som lämnar en oberörd – det är en bok som väcker så mycket tankar. Läs den!!
Allas älskare, ingens älskling är en självbiografisk roman där Per Hagman rakt och ärligt berättar om sitt liv, resor, skulder, kärlek, frihet – en väldigt fin bok. Betyg: 4+ sjöbodar av 5.
Allas älskare, ingens älskling av Per Hagman
Allas älskare, ingens älskling är en självbiografisk bok som beskrivs som en syskonroman till Att komma hem ska vara en schlager. I Att komma hem ska vara en schlager flackar Per Hagman omkring i livet och känner sig egentligen inte hemma någonstans. Jag upplevde boken som väldigt orolig; det var en rastlös och rotlös berättare som beskrev sitt liv i Paris, Kairo, Köpenhamn och andra platser.
I Allas älskare, ingens älskling är det fortfarande en man utan någon direkt stabil adress som berättar. Ändå känns det på något sätt som en man med ro i sig själv, en fri man. Hagman säsongsjobbar i Marstrand, spenderar tid i flyktingkrisens Lampedusa och reser till sitt Tunis och många andra platser. Hans liv är befriande olikt det liv som egentligen alla jag känner tycks sträva efter. Han har inget fast jobb och han äger ingen bostad. Han skulle förresten heller inte kunna köpa en bostad, eller knappt hyra en, eftersom han är djupt skuldsatt på grund av en lägenhet som hans pappa skaffade åt honom på 90-talet och som sedan såldes med förlust. I boken jagas han av en skrupelfri indrivare som försöker delge honom om en skuld som han faktiskt inte har. Till slut går han till och med i personlig konkurs. Det är bara en av stora livshändelser som sker i den här boken. Eftersom Hagman även har berättat om sitt liv i ett antal intervjuer så är det kanske ingen spoiler att boken också rymmer att Hagman nås av det oväntade beskedet att han ska bli pappa.
Trots dessa stora händelser, eller kanske på grund av dem, tycks Hagman gå tryggt genom livet, som om ingenting riktigt kan kasta omkull något. Hagman känns imponerande fri. Är det sådan man blir när man är så skuldsatt att man hur som helst inte kan ha pengar som drivkraft? Är det sådan man blir av att i decennier resa omkring, ensam, och endast ha de relationer, ”tunna band” som han kallar det, som man till slut får till stammisarna som går till samma barer och till de andra människorna som man möter i kvarteret?
Om Att komma hem ska vara en schlager var en pojkaktig mans berättelse om att resa omkring för att försöka finna ro i sig själv så känns Allas älskare, ingens älskling som en berättelse från en man som har försonats med sig själv. Han lever fortfarande ett liv där han rör sig mellan olika städer och platser och han arbetar fortfarande på barer, men han verkar inte göra det med samma oro. Om han förut reste som en flykt får jag känslan att det nu helt enkelt är hans livsstil, ett livsval som vilket som helst.
Det är fint att få följa Hagman tycker jag. Han skriver personligt och ärligt och trots att hans liv är helt olikt mitt eget så känns allt han skriver igenkännbart på något sätt. Det är nog för att han skriver så rakt och öppet och både skriver om högt och lågt – om allt och inget. Det är verkligen ett stycke vardag han skildrar, även om det i och för sig är en vardag som kanske inte liknar så många andras, trots allt. Det blir också en skildring av en inre resa, vilket blir särskilt tydligt om man också har läst Att komma hem ska vara en schlager. Jag tycker riktigt mycket om den här boken och jag tycker att det känns himla fint att få ta del av Hagmans liv.
Allas älskare, ingens älskling av Per Hagman
Om Per Hagman och om Allas älskare, ingens älskling
Per Hagman (född 1969) är en svensk författare som debuterade 1991 med romanen Cigarett. Parallellt med författandet har Hagman även arbetat inom restaurangbranschen och som DJ. Krog- och uteliv är också på ett eller annat sätt ett tema i många av hans romaner. Per Hagman har en hemsida.
”Allas älskare, ingens älskling är en självbiografisk roman, en syskonbok till den hyllade Att komma hem ska vara en schlager, som utkom 2004. Den rör sig mellan kvarterskrogen i Nice, via stillheten på västgötaslätten och ett Marstrand under högsäsong, vidare till ett iskallt ödsligt Tunis och Lampedusas enda lönnkrog.
Det är berättelsen om att bli äldre, om friheten och frihetens pris, om den stora världen och den lilla. Men mest av allt handlar det om en människas instinktiva strävan efter att vara främling överallt utom i sig själv.”
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
