Selma Lagerlöf har skrivit en lång rad älskade klassiker. Missa inte hennes noveller! Här är fyra underbara små berättelser om tro och tröst. Betyg: 5 vålnader av 5.
Fyra Selma Lagerlöf-noveller från Novellix
Den här sommarens semester har jag bland annat varit på besök i Värmland, där vi också lyckades pricka in Västanå teaters fantastiska föreställning Charlotte Löwensköld, som är baserad på Selma Lagerlöfs bok med samma namn. Den väckte en svår lust att läsa mer Selma Lagerlöf och som tur var så hade jag faktiskt fyra små noveller med mig i packningen. Det har varit riktigt härligt att läsa dem, särskilt efter att precis ha varit i Lagerlöfs trakter och upplevt landskapet.
Jag har en blandad erfarenhet av Selma Lagerlöf: dels står hon bakom några av mina alla tiders favoritböcker (Kejsarn av Portugallien, Jerusalem), men samtidigt har jag läst andra böcker (jag tänker främst på Gösta Berlings saga) och inte förstått ett dugg. Jag börjar inse att det kanske hänger ihop med mognad. Jag tycker verkligen att de här novellerna bjuder på mycket mellan raderna och jag är inte så säker på att jag kunde uppfatta speciella många lager i t.ex. Gösta Berlings saga, som jag läste när jag var i tonåren.
Ett lager som är väldigt tydligt i novellerna som presenteras i den novellask som jag har läst (innehållandes Tjänsteanden, Frid på jorden, Vägen mellan himmel och jord och Dödskallen), är tron och Guds kraft. I flera av novellerna hamnar huvudpersonerna rejält snett – en man som dödshotar sin egen fru, ett sällskap som vill hämnas fruktansvärda gärningar som drabbat en familjemedlem, en ung man som tar en obehaglig genväg för att ta sig framåt i livet – men i slutändan sker alltid något som leder in huvudpersonerna på banan igen och påminner dem om deras litenhet inför Gud. Jag är inte själv kristen, men finner ändå någonting väldigt fint och trösterikt i att någon vakar över de här människorna.
Den allra finaste novellen är dock den som inte riktigt är på samma tema. I Vägen mellan himmel och jord är det ingen på moraliska villovägar som behöver ledas rätt. Däremot handlar den om en av de ”kavaljerer” som figurerar i Gösta Berlings saga. Nu är han på ålderns höst och har blivit en fattig man. En natt får han besök av döden själv, som meddelar att hans stund är kommen och att han bara har en dag kvar i livet. I novellen får läsaren följa mannen under hans sista dygn och genom hans val hur han ska spendera denna dag. Det är en verkligt rörande och fin historia där ett helt liv får fladdra förbi utan att fastna i resonemang om vad som är ”viktigt på riktigt” här i livet. Istället är det något mycket enkelt och mänskligt som får sätta punkt för den här mannen, som omöjligen kan leva om sitt liv eller ta adjö av allt som har betytt något under hela långa livet. Även den här novellen berättar någonting trösterikt och fint, vilket verkligen berörde mig.
Jag tyckte om de här novellerna oerhört mycket och jag gillar hur de är kryddade med övernaturligt och folktro och hur de rör sig och utspelar sig i de värmländska bygderna. Just nu är jag faktiskt uppriktigt sugen på att läsa om Gösta Berlings saga.
Citerat ur Vägen mellan himmel och jord
”Han hade velat vika in på en väg, som inte stannade vid något mål, som han redan kände till. Han skulle vilja komma till något obekant. Han skulle vilja följa en väg, som förde honom bort i det oändliga. Det var en orimlig önskan av översten, men den gjorde ändå så mycket, att han vände sig från vägen mot Karlstad till en av de andra.”
Om Selma Lagerlöf och om novellerna
Selma Lagerlöf (1858-1940) var en svensk författare. Under sin tid hann hon både belönas med Nobelpriset i litteratur (som första kvinna) och själv bli invald i Svenska Akademien (även där som första kvinna). Hon debuterade vid 33 års ålder med boken Gösta Berlings saga och skrev sedan en lång rad romaner och noveller. Selma Lagerlöfs hem, Mårbacka, är öppet för besökare. Mer information om Selma Lagerlöf och hennes verk kan t.ex. hittas hos Selma Lagerlöf-sällskapet.
Novellen Dödskallen publicerades första gången 1914 under titeln En underlig julgäst i tidningen Julstämning och finns också publicerad i samlingen Troll och människor II, utgiven av Bonniers 1921.
Novellen Frid på jorden publicerades första gången 1917 i tidningen Julrosor och finns också publicerad i samlingen Höst, utgiven av Bonniers 1933.
Novellen Tjänsteanden publicerades första gången 1911 under titeln Spirrtus i tidningen Julrosor och finns också publicerad i samlingen Troll och människor I, utgiven av Bonniers 1915.
Novellen Vägen mellan himmel och jord publicerades första gången 1914 i tidningen Julrosor och finns också publicerad i samlingen Troll och människor I, utgiven av Bonniers 1915.
De utgåvor jag har läst är utgivna av Novellix 2013.
ISBN: 978-91-87451-83-6, 978-91-87451-82-9, 978-91-87451-83-6, 9789175890067.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).
Förlagets beskrivning
”Frid på jorden, Tjänsteanden, Dödskallen och Vägen mellan himmel och jord är de fyra noveller som ingår i denna presentask med melodramens drottning, Selma Lagerlöf. Följ med in i berättelsernas kusliga värld när vintermörkret tätnar där Selmas moraliskt ockulta universum följer sagans alla mönster och former. Kan man undkomma sina handlingars konsekvenser?”
Om man, liksom jag, följer skapligt många bokbloggar och bokkonton på Instagram, Twitter och Facebook och dessutom lyssnar på en hel del bokpoddar så händer det då och då att man får en överdos av vissa böcker. Det är helt enkelt lite för många som läser och skriver/pratar om samma bok.
Sommarens största snackis måste nog vara Ett litet liv av den amerikanske författaren Hanya Yanagihara. Boken beskrivs som en stor berättelse om fyra vänner och deras liv i New York och om hur gruppen hålls samman av den framgångsrike advokaten Jude, som har ett traumatiskt förflutet. På instagram finns den omnämnd i cirka 500 bilder, t.ex. av ciccisbokblogg, som finns i inläggstoppen med den här tjusiga bilden:
Ett inlägg delat av Ciccis Bokblogg (@ciccisbokblogg)
Ett litet liv kom egentligen ut för närmare ett år sedan , men det är först nu som intresset tycks ha exploderat. Det kanske krävdes lite extra tid innan hypen skulle bli ett faktum – boken är nämligen på dryga 700 sidor, så det tar säkert sin lilla tid att läsa ut den. En annan faktor som säkert har bidragit till att boken har blivit en sådan snackis just nu är att boken är en av de nominerade titlarna till Bonniers bokklubbars litteraturpris Årets bok. Bonniers bokklubbar har varit skickliga på att marknadsföra priset och de nominerade böckerna i olika sociala medier och hos en mängd bloggare och det verkar som att Ett litet liv har utkristalliserat sig till alla ambassadörers älskling, för det är onekligen den som syns mest.
Självklart är jag nyfiken på den här boken! Men det är såklart också en viss risk att läsa en bok som har höjts till skyarna av så många – böcker kan sällan leva upp till högt ställda förväntningar. Ge mig lite argument för och mot att läsa den här boken! Jag skulle vilja skaffa mig lite sansade förväntningar innan jag ger mig i kast med den. 🙂
En annan snackis, även om det har ebbat ut lite, är Störst av allt av Malin Persson Giolito. Även den här boken är något år gammal och även den är faktiskt nominerad till priset Årets bok. Jag förstår mycket väl att intresset för denna deckare är fortsatt högt. Allt talar för dess fördel: det är en deckare (och vem älskar inte deckare?), den har fått priser, däribland Svenska Deckarakademiens pris för bästa svenska kriminalroman, den har nominerats till ännu fler priser, däribland Augustpriset, Malin Persson Giolito har hörts i Sommar i P1 och hennes bok har dessutom rekommenderats i TV av pappa Leif GW Persson, som ju så många ser upp till. Den här boken har jag faktiskt läst! Med andra ord kan jag själv ge lite argument för och emot att läsa den.
Jag tycker absolut att Störst av allt är en läsvärd bok, men jag tror att många deckarentusiaster kommer att tycka att den är långsam och seg. Till skillnad från mycket annat i genren är inte det här en hetsig, actionfylld berättelse om poliser som jagar brottslingar, utan en ”rättegångsroman”, där läsaren får följa tonåringen Maja under en rättegång, där hon står anklagad för delaktighet i en skolskjutning. Den spänning som det bjuds på handlar om att sakta men säkert redovisa Majas inblandning. Å andra sidan hör inte jag till deckarentusiasterna och kanske just därför gillade jag det här! Rättegångar känns alldeles för byråkratiskt och stelt för att funka på film, men här får man faktiskt en liten känsla för hur det kan kännas för den som står anklagad för ett grovt brott att vara där.
Här kommer del 2 av höstens böcker (del 1 här). Intressanta böcker som kommer ut i höst alltså. 🙂
Den som har missat att läsa Isabel Allendes underbara släktkrönika, och skildring av Chiles blodiga, moderna historia, kan passa på att läsa Andarnas hus när den kommer i nyutgåva i höst. Det är en fantastisk roman!
Andarnas hus av Isabel Allende
Två andra klassiker, men en helt annan typ av böcker, som kommer i nya utgåvor i höst är de älskade kokböckerna Vår kokbok och Sju sorters kakor. Kul att de här böckerna håller år efter år! Inför varje ny upplaga brukar det tillkomma nya recept samtidigt som äldre recept får sig små uppdateringar. På så sätt fortsätter böckerna att vara både aktuella och innehålla mathistoria. Hur snygg är inte den nya formgivningen förresten?
Efter succén med Min fantastiska väninna och de andra böckerna om Lila och Elena så kommer nu fler av Elena Ferrantes böcker på svenska. I höst kommer Dagar av ensamhet, som verkar dela en del teman från Neapelkvartetten. Boken är första delen i en löst sammanhållen trilogi om obesvarad kärlek.
Dagar av ensamhet av Elena Ferrante
Haruki Murakami har skrivit en lång rad romaner med inslag av ”magisk realism”, men han har också skrivit en bok med sina memoarer, Vad jag pratar om när jag pratar om löpning. I höst kommer en bok som kan misstänkas gå i lite samma stil för då kommer boken Författare till yrket, där Murakami försöker närma sig frågan vad som krävs för att bli författare, något han även nosar lite på sina tidigare memoarer. Jag ser fram emot att få läsa en bok där han utvecklar ämnet mer!
Författare till yrket av Haruki Murakami
Nanna Johansson, som tidigare har levererat klockrena seriealbum som Fulheten och Mig blir du snart kär i, är snart aktuell med en ”självhjälpsbok” med titeln Naturlig skönhet. Jag tror ingen kommer att få några användbara råd om något, men vilken självhjälpsbok gör det..? 😉 Jag är säker på att den är underhållande i alla fall! 🙂
Augusti känns helt klart som en sommarmånad, men rätt vad det är så är hösten här och det är faktiskt något att se fram emot för en läsare – det är ju då förlagen brukar ge ut årets kanske mest intressanta titlar. Höstens böcker alltså – vad finns att se fram emot?
Jo, i höst kommer äntligen en till bok i Fredrik Backmans nya serie om hockeystaden Björnstad. Jag gillar inte ens hockey, men mitt hjärta smälte verkligen när jag läste boken som heter just Björnstad. Den innehåller ju så fina människor! Vi mot er heter del två, som kommer redan i slutet av augusti.
Vi mot er av Fredrik Backman
En annan bok som jag verkligen ser fram emot är Sara Bergmark Elfgrens nya spänningsroman Norra latin – en gotisk spänningsroman i modern miljö, som förlaget beskriver den. Jag hoppas på att den är minst lika bra som böckerna i Engelsforstrilogin! 🙂
Norra latin av Sara Bergmark Elfgren
Jag är mycket förtjust i John Ajvide Lindqvists romaner (och då gillar jag inte ens skräck..!), men jag har faktiskt inte påbörjat vare sig Himmelstrand eller Rörelsen… I höst kommer i alla fall den sista delen i den här trilogin: X: Den sista platsen.
X: Den sista platsen av John Ajvide Lindqvist
Torbjörn Flygt är en författare som jag inte har läst på länge, men i höst är jag sugen på att läsa hans nya roman, Flyktväg, en bok som utspelar sig i ett Europa med stängda gränser och flyktingkatastrof.
En droppe midnatt av Jason ”Timbuktu” Diakité är en personlig och stark berättelse om ursprung och framtid, rasism och medborgarrättsrörelsen. Betyg: 4 skvallerjournalister av 5.
En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité
Jason Diakité har en vit mamma och en svart pappa. Hans hudfärg är således ljusare än faderns, men mörkare än moderns. I den amerikanska södern hade Diakité vid det förra sekelskiftet ändå kallats för ”Negro”. I sin uppväxts Lund kallas Diakité för ”Niggerbajs”, vilket får honom att studera sin vita pigmentfläck på handen och hoppas på att den ska breda ut sig. Det har inte varit lätt för honom att förhålla sig till sin hudfärg och sitt ursprung. Kan man vara hälften svart och hälften vit? Eller både svart och vit? Vad skulle eventuella framtida barn kallas? Diakité konstaterar att om han skaffade barn med en vit kvinna så skulle barnens hud få samma nyans som nötkräm. Några generationer senare, om de eventuella framtida barnen skaffade barn med en vit partner, skulle det inte längre finnas några synliga tecken på det ”svarta” ursprung, droppen av midnatt, som ärvts från de anfäder som togs som slavar och tvingades slita ont på bomullsfälten i den amerikanska södern. Barnens hud skulle ha samma färg som blöt bomull.
När något av en 40-årskris slår till börjar frågorna om släktens historia, arvet och framtiden, pocka särskilt starkt och Diakité bestämmer sig för att söka sitt ursprung och att närma sig sin släkts historia. Det får honom att på allvar försöka komma sin far inpå livet och det tar honom också över Atlanten och till den amerikanska södern, med sina klassklyftor och mörka historia av slaveri.
Resultatet av Diakités efterforskningar och insikter är den här biografin, där han berättar personligt och starkt om sig själv och sin släkt och drar linjer och paralleller till black power-rörelsen, den rasism han mött under sin uppväxt, vägen till att bli hip hop-artist och en hel del annat. I några sidospår gör han t.ex. betraktelser kring mat och konstaterar att mat är en klassfråga – i USA är det de fattiga, de svarta, som äter de tomma kolhydraterna som försämrar deras hälsa. Men han lyfter också den fantastiska matkultur, inte sällan kaloristinn i och för sig, som de svarta i den amerikanska södern stolt kan ta åt sig äran för.
Det finns mycket tänkvärt och intressant att hämta i den här boken, som verkligen är något helt annat än en vanlig ”kändisbiografi”. Det här är en bok med långt högre ambitioner än så och den kan absolut läsas även av de som eventuellt inte har fallit för den musik som Jason Diakité gör (under artistnamnet Timbuktu). Det här är en både intressant och viktig berättelse om rasism.
En droppe midnatt är skriven av Jason Diakité tillsammans med författaren och journalisten Mustafa Can, som har stått för bearbetningen, och resultatet är riktigt bra – berättelsen håller ihop fint, samtidigt som Diakités röst känns igen. Om man, liksom jag, väljer att lyssna på ljudboksversionen får man dessutom höra Diakité läsa sin egen bok, vilket verkligen lyfter texten. Jag kan helt klart rekommendera den här boken och jag kan också uppmana alla som får chansen att lyssna på Jason Diakité om det ges möjlighet att höra honom berätta om sin bok under någon form av författarsamtal eller uppläsning, eller varför inte på den kommande scenföreställningen med samma namn som boken (kan ses på Cirkus i Stockholm och Slagthuset i Malmö hösten 2017). Själv såg jag honom på Littfest i våras och jag kan lova att ingen gick från lokalen oberörd.
Som en liten anekdot kan jag förresten säga att Jason Diakités ”star quality” är något utöver det vanliga. Jag har sett honom uppträda live (som hip hop-artist) hoppandes på kryckor. På Littfest var hans flyg försenat och uppmärksamma personer i publiken kunde då se honom smyga diskret över scenen med väska och allt – direkt från taxin med andra ord – bara för att någon sekund senare fullständigt leverera i ett författarsamtal där han intervjuades av Annika Norlin. Det verkar inte finnas mycket som kan rubba Jason Diakité och hans genuinitet och äkthet gör att det inte går annat än att tycka om honom.
En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité
Om Jason Diakité och En droppe midnatt
Jason Diakité (född 1975) är en svensk hiphopartist som har belönats med en lång rad grammisar och andra fina priser för den musik han skapat under artistnamnet Timbuktu. Diakité har också belönats med ett antal priser för sitt engagemang mot rasism, däribland 5i12-priset (2013). Diakité har också synts och hörts en hel del i TV och radio. En droppe midnatt (2016) är Jason Diakités första roman, men han har också skrivit en del andra texter, däribland har han författat texten till konstbarnboken Kor han drömma (2013), med illustrationer av Maria Bajt. Han har står också för den svenska översättningen av ungdomsromanen Crossover (2017) av Alexander Kwame. Jason Diakité har en hemsida, en Facebooksida och en YouTube-kanal, instagrammar under @jasontmbk och twittrar under @jasontimbuktu.
Bearbetning: Mustafa Can.
Uppläsare: Jason Diakité.
Utgivningsår: 2016 (första svenska utgåvan, Bonniers), 2016 (den här ljudboksutåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 309 (ca 10 h lyssning).
ISBN: 978-91-0-016757-8, 978-91-7647-090-9.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).
Förlagets beskrivning
””31 år senare sitter jag i mammas lägenhet på Östra Torn i Lund och minns klasskamraternas glåpord som gjorde det omöjligt för mig att undfly sanningen att min hudfärg var avgörande för hur världen skulle bemöta mej. Jag minns min irrande, envisa jakt efter en mindre splittrad identitet. Jag söker fortfarande platsen där jag hör hemma. En plats där jag inte är mitt emellan. Där jag inte behöver påminnas om mitt hälftenskap. Jag har under så lång tid varken känt mej svensk eller amerikansk, vit eller svart. Jag vet inte om jag kan leva med tanken på att hem bara ska finnas inom mej och aldrig få bli en fysisk plats…
Jag tar fram farfar Silas gamla beiga rock där den hänger längst in i garderoben. Det enda jag förutom några vaga minnen har från honom. Det är så många frågor jag skulle vilja ställa farfar. Den enkle kyparen som i alla fall alltid hade blanka skor. Han som lämnade den fattiga Södern 1920 i hopp om ett bättre liv i Harlem. Samma Harlem som pappa lämnade 1968 i hopp om ett bättre liv i Lund. Varken mamma eller pappa minns att dom någonsin hade ett samtal med honom om hans liv, hans strävan, hans drömmar, hans sorger eller passionerade stunder.
Jag knyter den gröna slipsen runt halsen, tar på mig farfars slitna trenchcoat, mina nyputsade bruna läderskor och går ut.”
I sökandet efter sina rötter gräver Jason ”Timbuktu” Diakité i en familjehistoria från slaveriets USA till folkhemmets Sverige. En droppe midnatt är en gripande berättelse om härkomst, identitet, motstånd, rasism och längtan efter tillhörighet.”
Jag lyssnar på en hel del poddar och eftersom många poddar är reklamfinansierade så får jag också höra samma reklamtugg om och om igen. Reklamen känns nästan aldrig intressant eller relevant, men på försommaren spetsade jag i alla fall öronen lite, för då hördes författaren Jens Lapidus göra reklam för sin novell, Handen, som han har skrivit åt 3. När jag letade efter denna hittade jag dock ironiskt nog en helt annan Lapidusberättelse i podform: han står nämligen, tillsammans med Martin Johnson, också bakom manuset till radioteatern (eller vad man ska kalla det?) Darknet för P3 Serie.
Två Lapdiustips alltså: Handen och Darknet. Darknet är lite av en gemensam nämnare för båda berättelserna, vilket förklarar varför jag först blandade ihop dem. Som alltid är Lapidus berättelser spännande och känns autentiska, så de är klart värda att leta upp i podcastappen!
Juli är över! Det har varit en fin månad, då jag har hunnit med en hel del vistelse i den lilla uppländska kuststaden där jag växte upp och även har hunnit med besök i Stockholm och Värmland. Jag har varit på Drottningholm, besökt Lars Lerins konsthall Sandgrund, badat i havet, ätit glass i stora lass, sprungit långt och länge och njutit av utställningen Like a horse på Fotografiska. Jag har sett den fantastiska föreställningen Charlotte Löwensköld (blev megasugen på att läsa Selma Lagerlöf!) med Västanå teater och träffat vänner som annars är utspridda här och där i det här avlånga landet.
Men nu är augusti här! Jag älskar augusti, trots att jag samtidigt tycker att det är en vemodig tid. När jag flyttade till Umeå en gång i tiden så var det många som direkt påpekade hur mörkt det är i ”Norrland”, men för mig har det, år efter år, både fascinerat och överraskat mig hur ljust det är i maj och juni. Juni är en magisk tid, när man kan vara uppe sent och fortfarande njuta av dagsljus. Det känns som att man har oändligt med tid och att sommaren aldrig kan ta slut. Det vemodiga är alltså att det snabbt vänder och i augusti går det inte längre att låtsas som att sommaren varar för evigt, för då är det verkligen mörkt på kvällarna igen och den där magin är borta. Jag är dessutom uppvuxen i en liten sommarstad där allt bommar igen i augusti och alla sommargäster packar in sig i sina lyxbilar och drar hemåt. Augusti har alltid varit ett definitivt slut på den livliga sommaren.
Men det bästa med augusti är också just precis detta. Augusti har alltid känts som en nystart på ett helt annat sätt än vad nyåret är. Det är då man kan komma tillbaka till sitt arbete med nya tankar och infallsvinklar och det där då kvällskurserna börjar, gymmet drar igång med sitt ordinarie gruppträningsschema och operan, museerna och scenerna visar sitt höstprogram. På hösten kan man nyfiket fundera på vilka konserter man vill gå på och vilka biofilmer som snart är aktuella. Ens vänner, som förmodligen har varit svåra att samla ihop under sommaren, är på plats i stan igen och man kan gå ut och äta, spela brädspel, umgås i största allmänhet. Jag tycker att augusti är en väldigt fin tid. För min del väntar jobb, danskurs och egentligen inte så mycket mer som jag känner till just nu, men jag är säker på att det händer mycket skoj!
En dag på Tossebergsklätten, med utsikt över Fryken. Jag hade uppenbarligen inte orkat borsta håret. Och frisyren blev inte bättre av att det fläktade lite… 😉
Vilka litteraturhändelser har vi att se fram emot i augusti då?
Jo, jag gissar att en och annan kommer att besöka Crimetime Gotland, som går av stapeln 3-5 augusti. För mig är Gotland alldeles för långt bort och jag är förresten inte så intresserad av just deckare, men med namn som Camilla Läckberg, Malin Persson Giolito och många andra så förstår jag att det kommer att bli ett välbesökt event. Det känns också som ett i nuläget långt mer trevligt arrangemang än typ Bokmässan, som mest verkar handla om att diverse folk ur kultureliten (eller de som önskar att de tillhörde kultureliten) gapar på kultursidorna om vilka som ska dit och vilka som ska bojkotta (på goda grunder, i min mening).
Ett gäng nya böcker kommer ut nu i augusti och själv ser jag mest fram emot del två i Fredrik Backmans serie Björnstad hockey. Den senaste delen heter Vi mot er. Nu i augusti kommer också den tredje och avslutande delen i John Ajvide Lindqvists serie Platserna, X: Den sista platsen. Jag har dock missat att läsa de två första delarna, så jag bör ju rimligen läsa dem först. Ytterligare en augustibok är Torbjörn FlygtsFlyktväg, vilket verkar vara en dystopisk berättelse om en flyktingkatastrof. Det var länge sedan jag läste något av Torbjörn Flygt, så den boken är jag sugen på att läsa så småningom.
Vi mot er av Fredrik Backman
Vad tänker jag läsa i augusti?
Jag tänkte först och främst låna något kul på biblioteket, för jag behöver hur som helst gå dit och lämna tillbaka mina sommarlån. Jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag ska låna hem, men det lutar åt Atlas över avlägsna öar av Judith Schalansky, för det är en bok som knappast går att läsa som e-bok, så den vill jag nog ha som pappersbok framför mig… 🙂 Det är alltså en bok där Schalansky presenterar ”femtio öar som jag aldrig besökt eller någonsin kommer besöka”. Jag har förstått att den ska vara poetisk och fin att läsa, om man nu, precis som jag, tycker att det är intressant med kartor. En annan bok som jag måste läsa ut i augusti är Maja Ekelöfs 70-talsroman Rapport från en skurhink, som vi ska bokcirkla senare i månaden. Jag tror att den kommer att väcka en hel del tankar och ge en hel del stoff att diskutera sen.
I Om det var krig i Norden av Janne Teller får läsaren leka med tanken på vad som skulle hända om det var krig här hos oss. En mycket tankeväckande bok! Betyg: 5 kakförsäljare av 5.
Om det var krig i Norden av Janne Teller
Om det var krig i Norden av Janne Teller är en ungdomsbok formgiven som ett pass. Som svensk medborgare är det lätt att se passet som en en pryl, vilken som helst, och inte reflektera över vilken makalös tur vi har som kan använda våra svenska pass för att korsa gränser och bli insläppta lite var som helst. Det är ingen självklarhet att ha ett pass eller att kunna resa fritt – se bara hur många det är som inte ser några andra alternativ än att försöka korsa Medelhavet i de mest odugliga farkoster. Om det var krig i Norden kom ut första gången 2002 (i den danska versionen), d.v.s. långt innan ”flyktingkatastrofen” började diskuteras överallt, men tråkigt nog är boken lika aktuell nu som då. Krigen fortsätter på olika håll i världen och för varje konflikt finns tusentals, hundratusentals, miljontals människor som får sina liv och förutsättningar totalt omkullkastade.
I Om det var krig i Norden är det de nordiska länderna som är i krig med varandra. Boken inleds med ”Tänk om det blev krig i Norden. Vart skulle du ta vägen?” och sedan fortsätter tankeexperimentet. Det finns hela tiden ett du-tilltal, som tillsammans med konfliktplatsen gör att berättelsen känns nära.
Det här är ingen lång berättelse, men boken lyckas på ett mycket effektivt sätt väcka tankar. Som person som aldrig har varit på flykt eller upplevt ett krig så går det knappast att förstå vidden av vad krig gör med människor och av den anledningen kanske inte boken ger mer förståelse, men den ger i alla fall mer medkänsla. Jag har aldrig trott att det är en enkel sak att vara på flykt och jag har aldrig trott att det är självklart att just jag har sluppit denna erfarenhet, men efter den här boken är jag ännu mer ödmjuk.
Jag hoppas att så många som möjligt läser Janne Tellers fantastiskt fina berättelse om att vara på flykt. Boken kan hittas i hyllor för ungdomsböcker, men det här är definitivt en bok som även vuxna har all anledning att läsa. Och när du läser, glöm inte att betrakta de fina illustrationerna av Helle Vibeke Jensen. Illustrationer och form är verkligen pricken över i!
Citerat ur Om det var krig i Norden
”Du har slutat fråga din pappa vart.
Vart ni ska ta vägen.
Det finns inget svar på vart. Er familj har blivit en siffra. Fem! Det finns inget land som vill ha fem flyktingar till. Flyktingar, som inte kan språket, som inte vet hur man beter sig i ett klassiskt kultursamhälle, hur man respekterar sin granne, sätter gästens välbefinnande framför sitt eget och värnar om en kvinnas dygd. Flyktingar som inte vet hur man lever i värmen. Nej, det finns inget land som vill ta emot de dekadenta människorna norrifrån. Gudsförnekare, som bara kommer att förstöra de rättrognas levnadsmönster. Arbeta kan de inte heller. De kan inte arabiska, och de är inte vana att hugga i. Flyktingarna från Norden kan inget annat än att sitta på kontor och vända papper. Det behövs ingenstans. Så säger man i den arabiska världen. Den närmaste platsen på jorden med fred och möjligheter till en framtid. Så vart? ”
Om det var krig i Norden av Janne Teller
Om Janne Teller och Om det var krig i Norden
Janne Teller (född 1964) är en dansk författare som också har arbetat med konflikthantering och fredsprocesser på flera platser i världen, bland annat i rollen som rådgivare åt FN och EU. Hon debuterade 1999 med romanen Odens ö. Hennes senaste bok på svenska är novellsamlingen Allt som är (2014). Janne Teller har en hemsida och en Facebooksida.
Originalets titel: Hvis der var krig i Norden (danska).
Illustratör: Helle Vibeke Jensen.
Översättare: Karin Nyman.
Utgivningsår: 2002 (första danska utgåvan), 2012 (första svenska utgåvan, Lilla piratförlaget).
Antal sidor: 64.
ISBN: 978-91-87027-21-5.
Andras röster: dagensbok.com, Fiktiviteter, Hyllan.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).
Förlagets beskrivning
”Föreställ dig att det är krig – inte i Irak eller i Afghanistan eller i något annat avlägset land – utan här i Europa. I Sverige – hos oss. Med Om det var krig i Norden bjuder Janne Teller in läsaren till ett tankeexperiment. Genom att vända på perspektiven får hon oss att förstå vad det innebär att vara flykting.
Om det var krig i Norden är en liten bok, utformad som ett pass. Författaren försätter läsaren i flyktingens position och väcker frågor om tolerans och medmänsklighet.
Janne Teller föddes 1964 i Köpenhamn med österrikisk/tysk familjebakgrund. Hon har studerat statsvetenskap och arbetat som rådgivare åt FN och EU runt om i världen, med konflikthantering och fredsprocesser. Sedan 1995 ägnar hon sig åt sitt skrivande på heltid och bor i New York. Bakom bokens illustrationer står den prisbelönta danska illustratören Helle Vibeke Jensen.
Om det var krig i Norden har fått stor uppmärksamhet och strålande recensioner runt om i Europa.”
Värddjuret av Marie Hermanson är en lågmäld skräckroman om en kvinna som blir värddjur åt puppor av en nära utdöd fjärilsart. Det är en tänkvärd bok med många lager.
⭐⭐⭐⭐⭐
Betyg: 5 av 5.
I Värddjuret, av Marie Hermanson, har en kvinna i 35-årsåldern huvudrollen. Hon är singel, barnfri, frilansarbetare – ärligt talat den mest fria kvinna jag har träffat mellan ett par pärmar, och trots att det kanske inte är just detta som är bokens huvudsakliga tema så var det faktiskt det som berörde mig mest. Jag vet inte om det var författarens mening att göra en poäng av att huvudpersonen i boken är helt obunden och fri, men för mig var det en närmast överrumplande läsning, jag fick nästan en aha-upplevelse. Jag känner verkligen ingen, särskilt ingen kvinna, som inte är bunden till jobb eller familj. Dessutom upplever jag att vi alla har förväntningar på oss att sträva efter just fast jobb och familj, som om det vore en universell väg till lycka. Det här är den första gången jag gläntar på en berättelse som, åtminstone delvis, visar på ett annat sätt att leva och faktiskt inte skildrar det som någonting problematiskt att leva ensam. Jag tycker att bokens huvudperson är rakt igenom inspirerande och lätt att tycka om. Hon bor själv. Reser till andra sidan jordklotet själv. Hon försörjer sig genom att teckna och behöver ingen annans feedback för att veta vad hon ska prestera i jobbet. Hon framstår som helt självsäker.
Paradoxalt nog befinner sig huvudpersonen snabbt i en situation där hon faktiskt inte är speciellt fri. Efter en resa till Borneo kommer hon nämligen hem med en liten böld på låret. En excentrisk läkare, med fjärilar som specialintresse, vill mena på att bölden innehåller puppor och att en närmast utdöd fjärilsart kan komma att kläckas om hon bara håller sig i den rätta, tropiska miljön och låter larverna ha det bra. Han erbjuder henne att bo i sitt fjärilshus en tid och kvinnan går med på detta.
Tiden hon spenderar i fjärilshuset låter henne göra inre resor och begrunda händelser under uppväxten. Samtidigt krymper hennes värld allt mer. Ju mer tid hon spenderar i fjärilshuset, desto vagare blir världen utanför. Sakta byggs det upp en obehaglig känsla av att allt inte står rätt till med vare sig fjärilslarverna eller hennes vistelse i fjärilshuset.
Marie Hermanson har ett återkommande grepp att hon blandar in övernaturliga och lite mardrömsinspirerade episoder i sina romaner så att det blir en slags lågmäld skräck. Det här är dock den av hennes böcker där jag tycker att hon syr ihop det som bäst, medan det i en del andra romaner har funnits långsökta scener som har varit svåra att få ihop utan alltför störande logiska luckor. Det här är förvisso ingen realistisk roman, men det är en roman där det rakt igenom känns som att idén håller och som att det absurda verkligen adderar något till berättelsen i stort. Jag fastnade verkligen för den här överraskande berättelsen och jag hade mycket gärna bokcirklat den, faktiskt. Det är en bok som väcker tankar och funderingar och jag hade gärna diskuterat den med andra och fått lite fler vinklar på vad som egentligen händer. Även utan dessa diskussioner tycker jag dock att Värddjuret är en verkligt fin läsupplevelse. Det här är en udda och välskriven bok med många lager.
Det droppade från bladen av något tidigare regn. Eller om det helt enkelt var luftens fuktighet som kondenserades.
Och när jag satt där på stenblocket och såg ner i det guldbruna vattnet så hände något med mig.
Jag gav upp. Jag släppte allt. Jag lade av mig hela bördan.
Jag såg på stimmet med små fiskar som strök tätt förbi mina ben, såg skuggan som följde dem över botten. De vände samtidigt som en enda varelse och försvann in i den mörka undervattensgrottan, som rotvältan rivit upp.
Jag såg på trädrötterna, som bildade komplicerade mönster under vattnet, och på de tunna solsträngarna.
Och jag kände igen alltihop.
Med ens insåg jag att jag alltid hade suttit här. Mitt andra liv hade bara varit ett kort avbrott, en parentes, ett besynnerligt misstag.
Jag hade inte alls kommit vilse.
Jag hade kommit hem.
Senare har jag fått veta att jag var borta högst fyrtio minuter. Det var alltså inte särskilt länge jag satt där vid rotvältan i floden, men jag minns det som längre än en livstid.
Ur Värddjuret av Marie Hermanson
Värddjuret
Den första utgåvan av Värddjuret gavs ut av Bonniers 1995, men jag har läst den som e-bok, i en utgåva utgiven av Bookmark 2014. ISBN: 91-0-056131-2, 9789187173387.
Marie Hermanson
Marie Hermanson är en svensk författare och journalist. Hon debuterade 1986 med romanen Det finns ett hål i väggen och har därefter skrivit en lång rad romaner. Flera av hennes romaner har dramatiserats: Värddjuret har satts upp som teater och Mannen under trappan har visats som TV-serie.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
