Det finns huvudpersoner och bokkaraktärer som är lätta att tycka om (jag har bloggat om några av mina favoriter här). Idag tänkte jag följa upp med motsatsen: personer som är svåra är sympatisera med…
Först ut är huvudpersonen i Dumskallarnas sammansvärjning. Boken kretsar kring Ignatius J. Reilly som är en arbetsskygg kille som mest ägnar dagarna åt att runka (till en bild av sin gamla hund?!) och fisa. Han är 30+ men bor fortfarande hos sin mor, som faktiskt får nog en dag och tycker att han ska skaffa sig ett jobb. Jag kan inte hitta något försonande drag hos den här mannen. Boken är för övrigt den sämsta jag har läst.
Dumskallarnas sammansvärjning av John Kennedy Toole – den som blurbade den här boken kan inte vara riktigt klok?!
Elise i Just nu är jag här, som jag läste tidigare i år, är en annan svårt oskön människa. Elise är aldrig här och nu, aldrig ärlig, aldrig äkta. Precis alla situationer skjuter hon bort genom att ta Sobril eller distrahera sig med Tinder eller Instagram. Elise är i 30-årsåldern men ingenting antyder att hon är förmögen att ta ansvar över sitt eget liv – hon är en människa utan något riktigt jobb, någon riktig bostad och, framför allt, totalt utan någon plan eller idé om hur hon ska ordna det för sig i framtiden. Istället lever hon på sin stackars sambo, som hon egentligen tappade intresset för i samma stund som de blev ett par – det är inte möjligt för Elise att hålla kvar sina tankar och känslor tillräckligt länge för att orka engagera sig i en relation. Hon är hela tiden någon helt annanstans och den platsen förefaller totalt tom. Jag vill bara skrika åt henne att rycka upp sig och bete sig som en vuxen.
Just nu är jag här av Isabelle Ståhl
Cecile i Ett moln på min himmel/Bonjour tristesse är en annan person som jag har svårt att förstå mig på. Boken utspelar sig på Rivieran där hon spenderar sommaren med sin pappa och hans kvinnor, som avlöser varandra på ett förbluffande sätt. Inte för att Cecile reagerar på det, hon verkar inte se något konstigt i att pappan byter kvinnor som andra byter strumpor. Det enda som får henne att reagera är när pappan plötsligt berättar att han ska gifta sig med en av de här älskarinnorna som han håller sig med. Och ja, den reaktionen är inte nådig. Allting med Cecile känns onaturligt och skevt. Jag hade väldigt, väldigt svårt att förstå mig på henne. Och att förstå mig på boken, som är en sådan obegripligt älskad klassiker ändå?!
Bonjour tristesse av Françoise Sagan
Nu har jag räknat upp några böcker som jag inte gillar och en bok som jag trots allt tyckte var vass (Just nu är jag här). Det är faktiskt inte ett krav att man måste älska huvudpersonen för att också tycka om boken. En författare som jag tycker är helt briljant är Per Hagman och jag tyckte riktigt mycket om hans roman Cigarett, trots att huvudpersonen i Cigarett faktiskt är väldigt irriterande. Cigarett handlar om en ung killes (ute)liv i 90-talets Stockholm och det enda som verkar finnas i hans liv är kvinnor, droger och fester. Det är som att han lever hela livet som en betraktare, som om han bara står och ser på medan livet pågår. Jag vill bara ruska om honom! Säga åt honom att skärpa till sig! Fast det är verkligen en fantastiskt fin bok om rotlöshet och den ensamhet, som väl lätt blir konsekvensen för den vars liv kretsar kring yta och droger.
Cigarett av Per Hagman
Någon som leker med karaktärerna och kanske i viss mån manipulerar läsarens sympatier är Hjalmar Söderberg i romanen Doktor Glas. En ung kvinna kommer till sin läkare och ber honom om hjälp. Hon vill inte ha sex med sin (betydligt äldre) man, som hon finner motbjudande. Doktor Glas bygger upp sin avsky och lyckas rättfärdiga för sig själv att den bästa lösningen är att ta mannen av daga. Och nej, som läsare sympatiserar man inte direkt med den motbjudande maken, Gregorius. En härlig grej är för övrigt att Bengt Ohlsson helt vänder på perspektivet i sin roman Gregorius. Där är det alltså Gregorius som är huvudperson och plötsligt är han väldigt lätt att sympatisera med..!
Gregorius av Bengt OhlssonDoktor Glas av Hjalmar Söderberg
Det finns författare som är så bra att så fort det kommer ut en ny bok så ger det ett lässug. När jag var yngre hade jag en tendens att läsa allt av författare jag gillade (och med allt menar jag alla böcker som fanns på bibblan). Idag är jag inte riktigt lika duktig på att arbeta mig igenom hela författarskap, men ändå: favoritförfattarna finns fortfarande där ute och idag tänkte jag hylla Chimamanda Ngozi Adichie lite extra.
Chimamanda Ngozi Adichie (född 1977) är en nigeriansk-amerikansk författare. Under uppväxten har hon bland annat bott i Nsukka, i samma hus som författaren Chinua Achebe tidigare har bott i. Kul sammanträffande ändå! Båda Adichies föräldrar är akademiker och Adichie själv har verkligen en imponerande lista med akademiska meriter. Hon har bland annat studerat medicin & farmaci, kommunikation, statsvetenskap, kreativt skrivande och afrikastudier. De flesta av sina examina har hon från amerikanska universitet eftersom hon flyttade till USA som 19-åring. Det var också under studietiden som Adichies skrivande tog fart. Debutboken, Lila hibiskus, gavs ut 2003 medan hon pluggade kommunikation och statsvetenskap. Den andra romanen, En halv gul sol, kom ut 3 år senare och blev en internationell bästsäljare. Därefter har Adichie gett ut en novellsamling, Det där som nästan kväver dig (2009), och ytterligare en roman, Americanah (2013). Dessutom har hon skrivit ett antal noveller och två feministiska essäer (Alla borde vara feminister (2014) och Brev till en nybliven förälder (2017)). Adichie är gift, har en dotter och hon delar numera sin tid mellan USA och Nigeria, där hon undervisar i kreativt skrivande. Hon har en hemsida och en facebooksida och det finns även en väldigt ambitiös extern hemsida med biografi, bibliografi m.m., för den som är intresserad.
För mig är Adichie en stark och frispråkig röst. Det märks i intervjuer med henne att hon har skinn på näsan och vet vad hon vill föra fram. Den har några år på nacken, men jag gillar bland annat intervjun med henne i Vi läser, där hon berättar mycket om sin roman Americanah.
Americanah, En halv gul sol och Alla borde vara feminister av Chimamanda Ngozi Adichie
Jag upptäckte Adichies författarskap när jag läste En halv gul sol, som kom på svenska 2007. Fast jag läste den i och för sig betydligt senare än så. Jag minns att jag till en början inte var så entusiastisk över att läsa en såpass tjock bok (den är på nära 700 sidor), men boken fängslade mig verkligen direkt. En halv gul sol utspelar sig under inbördeskriget i Nigeria (Biafrakriget) och är en oerhört stark läsning om hur krig drabbar skoningslöst, över alla samhällsklasser och bland alla folkgrupper.
Nigerias moderna historia är temat i flera andra av Adichies böcker. I Lila hibiskushar Nigeria precis blivit självständigt och Adichie skildrar de sprickor som skapats under tiden som koloni. Boken kretsar kring femtonåriga Kambili, vars pappa är en sträng katolik som genom hot och tortyr håller hela familjen i skräck. Även Lila hibiskus är en stark läsning, men en del av av scenerna var faktiskt lite för mycket för mig, så jag håller inte Lila hibiskus för min favorit.
Nej, den absolut bästa boken av Adichie är i mitt tycke Americanah – en roman som verkligen träffade rakt i magen. I Americanah har Adichie flyttat handlingen till nutid. Hon berättar om det moderna Nigeria – ett land med en kraftigt ökande medel- och överklass, med massor av pengar, men inget inhemskt att lägga dem på, och ett land dit många återvänder från sina utlandsvistelser för att tjäna pengar på mark, olja eller korruption. Bokens huvudperson gör dock en resa åt andra hållet – hon söker sig mot USA. Men starten i USA blir brutal. Det är svårt att hitta ett jobb, att få pengarna att räcka och, framför allt, det är i USA som bokens huvudperson för första gången konfronteras med rasism.
Adichie har lärt mig mycket om Nigerias 1900-talshistoria och om det moderna Nigeria. Det är genom Adichies romaner som jag har lärt mig om igbo, hausa, yuaruba – de tre största etniska grupperna i detta multietniska land och om hur landet har splittrats och enats och utvecklats. Men kanske mest har Adichie öppnat ögonen för något som jag, som vit, aldrig riktigt kan förstå: rasism. Ingen författare har lyckats skildra det så kraftfullt för mig som Adichie. Hon lyckas ta ett skickligt helheltsgrepp och berätta om hur rasismen genomsyrar hela samhället och påverkar människor, relationer, hela samhällen. Jag tycker att Adichie är en fantastisk författare, en författare med ambition att berätta något, att öppna ögon. Jag hoppas att hon belönas med ett nobelpris i litteratur vad det lider, för det här är ett författarskap i den klassen.
I Adichies senaste alster står feminismen i fokus. Essän Alla borde vara feminister är baserad på en föreläsning hon har hållit under en TED-konferens och Brev till en nybliven förälder (som jag endast har läst delar ur, än så länge) är baserad på ett brev som hon skrivit till en vän som precis blivit förälder till en flicka.
Americanah, En halg gul sol och Alla borde vara feminister av Chimamanda Ngozi Adichie
På min önskelista står såklart att läsa Brev till en nybliven förälder, men också att läsa novellsamlingen Det där som nästan kväver dig, som jag faktiskt inte har tagit tag i ännu. Om du har missat Adichie så tycker jag verkligen att du ska sätta fart och läsa någon av hennes böcker. Du har så mycket bra läsning framför dig!
Jag är väldigt förtjust i svensk litteratur och det är kanske inte så konstigt. Jag är svensk och jag läser gärna om människor, kulturer och platser som jag känner igen och enkelt kan relatera till. När jag läser böcker från andra länder än just Sverige så blir det ofta brittiska eller amerikanska böcker, förmodligen för att det är en mycket stor andel av den översatta litteraturen som kommer från just Storbritannien och USA. Men det finns såklart rikligt med litteratur från andra delar av världen och här tipsar jag om några favoriter jorden runt.
Den israeliske författaren Shani Boianjiu har skrivit en fantastisk bok om brytningstiden då det är dags att röra sig ut i vuxenlivet. I Israel sammanfaller den tiden med att det är dags att göra den obligatoriska militärtjänstgöringen. I Det eviga folket är inte rädda får läsaren följa fyra unga kvinnor under deras långtråkiga och på samma gång omskakande, i en del fall helt traumatiserande, upplevelser av att tvingas utbilda skyttar, jobba som militärpolis eller stå vid gränskontroll, samtidigt som de i mångt och mycket bara är barn.
Andarnas hus av den chilensk-amerikanska författaren Isabel Allende är något av en modern klassiker och har kanske redan lästs av de flesta av mina läsare. Om någon har missat den så kan jag verkligen rekommendera denna fantastiska släktkrönika, som mellan raderna också berättar Chiles blodiga moderna historia.
Andarnas hus av Isabel Allende
Orhan Pamuk är en nobelprisbelönad författare som i flera av sina mångbottnade romaner skickligt berättar om Turkiet. Jag vet just ingen förutom Pamuk som göra Turkiets moderna historia så begripligt. Turkiet, detta land som står med ena benet i väst och det andra i öst. Men böckerna handlar om mer än så. Min favorit är Oskuldens museum. För mig är det en förlåtande bok om att få vara den man är, att få vara lycklig, hur tokig man än råkar vara i huvudet.
Oskuldens museum av Orhan Pamuk
Chimamanda Ngozi Adichie är min och många andras älsklingsförfattare. Visst får hon nobelpriset så småningom?! Jag tycker i alla fall att denna amerikansk-nigerianska författare skulle vara väl värd ett sådant pris. I en serie böcker har hon skrivit om Nigeria under olika tidsepoker och varenda en av böckerna är fantasitsk. I En halv gul sol skildrar hon inbördeskriget (Biafrakriget), i Lila hibiskus berättas om hur kolonisatörerna har splittrat landet, men den kanske mest brännande boken tycker jag är Americanah, som utspelar sig i nutid och kretsar kring människor som lämnat Nigeria – och de som stannar kvar. Det är en av de mest drabbande böcker jag har läst om rasism.
En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie
Haruki Murakamiskriver böcker med en alldeles speciell magi. Jag vet inte om det är någonting som sker i översättningen eller om han helt enkelt skriver som han gör, om det kanske är något japanskt, men han har en stil som jag verkligen tycker om, ett slags stillsamt och avskalat berättande där det inte sparas på detaljer, utan att det för den sakens skull kännas tjatigt eller långt. Murakami har också alldeles speciella världar där det alltid finns ett visst mått av övernaturligt, fast kanske allra mest tycker jag om Norwegian wood, som är en av få berättelser där det egentligen inte dyker upp något magiskt. Men fin är den, berättelsen om Toru och hur han slits mellan två kvinnor – den psykiskt sköra Naoko och den livfulla Midori.
Som jag har skrivit många gånger förut så älskar jag Augustpriset, som årligen delas ut till de bästa böckerna i kategorierna årets svenska skönlitterära bok, årets svenska fackbok och årets svenska barn- och ungdomsbok. Priset lyckas alltid pricka in titlar med hög kvalitet, men som inte är lika pretto som exempelvis nobelpristagarböcker. 😉 Nu läser inte jag speciellt många fackböcker eller barn- och ungdomsböcker, men jag roar mig gärna med att gissa nomineringar i skönlitteraturklassen. Förra året lyckades jag pricka in 2 av mina gissningar. Här kommer årets spekulation från mig!
En given Augustpriskandidat är Johannes Anyuru med De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, som låg på kritikertopplistor vecka efter vecka efter vecka tidigare i år. Det är en dystopisk bok om terror och fascism. Jag har inte läst den själv, men jag tror verkligen att den platsar bland årets nomineringar.
De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru
En annan kritikerälskling är Göran Sonnevi, som under året har varit aktuell med diktsamlingen Sekvenser mot Omega. Det känns som ett verk som kan charma en och annan i juryn, särskilt eftersom att det inte hör till vanligheterna att lyrik belönas med ett Augustpris. (Ett helt irrelevant ps: har Sonnevis bok den tråkigaste framsidan i världshistorien?)
Sekvenser mot Omega av Göran Sonnevi
Det här är kanske ett lite djärvt val med tanke på att Agnetia Pleijel redan har nominerats för en tidigare del i sin självbiografiska trilogi, men jag kan mycket väl tänka mig att hon blir nominerad för Doften av en man i år. Hon kanske rent av vinner, som en slags samlad belöning. 😉
Doften av en man av Agneta Pleijel
Isabelle Ståhls debutroman Just nu är jag här tycker jag är värd en augustprisnominering. Den är vasst skriven och skildrar samtiden (i Stockholm) på ett träffande sätt när den följer bokens huvudperson bland Tinderdejter och instagrammande.
Just nu är jag här av Isabelle Ståhl
Allas älskare, ingens älskling av Per Hagman känns på sätt och vis som en av årets härligaste utgivningar eftersom det var så länge sedan Hagman var aktuell med något nytt och eftersom hans språk och generöst personliga berättande känns alldeles eget. Jag tycker att hans skrivande borde uppmuntras med en nominering. 🙂
Allas älskare, ingens älskling av Per Hagman
Hemmet, Mats Strandbergs skräckroman om äldreboendet Tallskuggan, vore en överraskande och härlig nominering. 2015 var det nog många som blev lite förvånade över att John Ajvide Lindqvists skräckroman Rörelsen blev nominerad, men jag hör till de som tycker att juryn borde fortsätta att vara öppen för litteratur från många olika genrer. Hemmet är dessutom en verkligt bra skräckis, särskilt eftersom den också skildrar demens, som berör så många, både drabbade och anhöriga.
Hemmet av Mats Strandberg
Ja, det var mina gissningar. Vilka är dina? 🙂 Imorgon kommer facit, för då tillkännages alla nominerade.
Män förklarar saker för mig av Rebecca Solnit är en essäsamling om mansplaining, härskartekniker och kvinnoförakt. Betyg: 4 resor till Aspen av 5.
Män förklarar saker för mig av Rebecca Solnit
Män förklarar saker för mig är en essäsamling av Rebecca Solnit. Den delar titel med en essä som tar avstamp i en händelse där Solnit hamnar i en diskussion med en Väldigt Viktig man som, apropå att hon har skrivit en bok om Muybridge, klappar Solnit på huvudet och säger att hon borde ha läst den väldigt viktiga bok om Muybridge som kommit ut i år och som – tadaa – Solnit har skrivit. I essän diskuterar Solnit fenomenet ”mansplaining” och den effektiva härskartekniken nedtystning.
Essän Män förklarar saker för mig följs av ytterligare 8 texter som diskuterar olika typer av kvinnoförtryck. Här diskuteras våld mot kvinnor, sexuella övergrepp och kvinnor som utplånats i historien. Essän Gammelmormor Spindel, som handlar om det sistnämnda, var den som berörde mig mest, kanske för att det är den text som i någon mening känns mest nyskapande. Missförstå mig inte, jag tycker såklart att det behövs många texter och många forum för att diskutera kvinnovåld och sexuella övergrepp, men i just den här boken så knyter dessa ämnen an till händelser som var aktuella när boken kom ut, men som idag har överskuggats av nya händelser och som har fortsatt att diskuteras sedan den här boken var rykande färsk. Vi bör inte glömma vad mäktiga män som Dominique Strauss-Kahn och andra har gjort (och gör) mot kvinnor, men just precis idag tas samma debatt upp med avstamp från nya händelser. I detta nu drunknar flöden i alla kanaler i skakande #metoo-berättelser och det blottas återigen att samhället är fullt av mediemän och andra män som utnyttjar och föraktar kvinnor. Just Dominique Strauss-Kahn känns dock inte lika viktig att ifrågasätta som exempelvis Harvey Weinstein. Inte exakt just idag.
Det är såklart deprimerande att historien hela tiden upprepar sig med nya aktörer och det går inte att säga annat än att Solnits bok är aktuell rent tematiskt. Det är bara det att den aha-effekt som många av texterna säkert gav för 3 år sedan inte längre ger den effekten eftersom vi (som i vi feminister) redan har läst om den indiska kvinnan som våldtogs och slogs ihjäl av 6 män på en buss och om många av de andra händelser som Solnit specifikt tar upp i den här boken. Det blir inte chockerande nyheter som presenteras, utan sorgliga påminnelser.
Men åter till Gammelmormor Spindel! Varje kapitel är illustrerat med ett uttrycksfullt foto av Ana Teresa Fernández och essän Gammelmormor Spindel börjar bokstavligt talat med att beskriva just ett av dessa foton. Sedan följer en text om släktträds linjära berättande, som har gjort att kvinnor har utplånats från historieskrivningen, och om seden att byta bort sitt namn vid äktenskapet. Samma essä diskuterar också kvinnor som ”försvinner”, inspärrade i sina egna hem i hederskulturer, kvinnor som utplånats i krig och kvinnor som ”försvinner” från det offentliga rummet vid mörkrets inbrott, eftersom att det helt enkelt inte är säkert att vistas ute. Solnit lyckas dra intressanta linjer mellan till synes helt skilda fenomen, som i slutändan allihop faktiskt handlar om just hederskulturer och kvinnoförtryck. Texten väckte många nya tankar hos mig.
Samtliga texter i Män förklarar saker för mig har publicerats tidigare i olika sammanhang, t.ex. på bloggen TomDispatch.com, i Financial Times eller i Harper’s Magazine. De följer alla en röd tråd på sådant sätt att de kretsar kring feminism och och jämställdhet, men i övrigt tycker jag faktiskt att det känns att texterna inte riktigt utgör en helhet. Man kan naturligtvis läsa varje essä för sig och begrunda den – de är alla välskrivna och intressanta, men jag saknar ändå en tydligare helhet eller någon form av tes. Trots detta kan jag kan inte säga annat än att den här boken är viktig och tankeväckande. I Solnits bok, som har några år på nacken, är det inte alltid dagsaktuella händelser som lyfts fram, men kärnan är lika brännande för det. Tyvärr.
Citerat ur Män förklarar saker för mig
”Jag var så fast i min tilldelade roll som oskuldsfull flicka att jag var fullständigt beredd att överväga möjligheten att det hade kommit ut ännu en bok om samma ämne samtidigt som min och att detta på något sätt hade gått mig förbi. Han var redan i färd med att berätta för mig om den väldigt viktiga boken – med den där självbelåtna minen som jag känner igen så väl hos en man som håller låda, och med blicken fäst på den luddiga, avlägsna horisont som är hans egen pondus.”
Män förklarar saker för mig av Rebecca Solnit
Om Rebecca Solnit och om Män förklarar saker för mig
Rebecca Solnit (född 1961) är en amerikansk författare och journalist. Vid sidan av skrivandet har hon också engagerat sig starkt i frågor som rör mänskliga rättigheter och klimatfrågan. Hennes kanske mest uppmärksammade bok är essäsamlingen Men explain things to me (Män förklarar saker för mig), som också har gett upphov till ordet ”mansplaining”. Rebecca Solnit har en hemsida.
Originalets titel: Men explain things to me (amerikanska).
Bilder: Ana Teresa Fernández.
Översättare: Helena Hansson.
Utgivningsår: 2014 (första amerikanska utgåvan), 2015 (den andra, utvidgade amerikanska utgåvan), 2015 (första svenska utgåvan, baserad på den utvidgade amerikanska utgåvan, Daidalos).
Antal sidor: 182.
ISBN: 9789171734815.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).
Förlagets beskrivning
”Rebecca Solnits essä ”Män förklarar saker för mig” har redan fått något av en feministisk klassikerstatus. Denna vidräkning med självupptagna kulturmän som aldrig vill sluta prata och olika former av subtilt eller inte så värst subtilt kvinnoförtryck publicerades ursprungligen på TomDispatch.com 2008. Essän väckte ett starkt gensvar på nätet och ledde till att uttrycket ”mansplaining” myntades.
I föreliggande bok får essän sällskap av åtta besläktade texter av senare datum. Solnit tar här bland annat upp våldtäktsanklagelserna mot den dåvarande chefen för Internationella valutafonden, Dominique Strauss-Kahn, 2011 och dödsskjutningarna på ett campus i Isla Vista i Kalifornien 2014. Men hon fördjupar sig också i bildkonst (Ana Teresa Fernández) och litteratur (Virginia Woolf).
Det finns, skriver Solnit, ”ett kontinuum som går från smärre olägenheter i samhället till nedtystande och dödligt våld”. Vi skulle förstå våldet mot kvinnor bättre om vi hade mer av en helhetssyn på maktmissbruket i samhället och tydligare kunde urskilja det mönster som förenar kvinnoförakt, trakasserier, näthat, våldtäkter och mord. Solnits vill bidra till en sådan helhetssyn. Och gjuta mod i alla (kvinnor och män) som tror på och kämpar för en förändring till det bättre.”
Löwensköldska ringen av Selma Lagerlöf är en klassisk spökhistoria som tar upp frågor som girighet, hämnd och svek. Betyg: 4 luvor av 5.
Löwensköldska ringen, Charlotte Löwensköld, Anna Svärd av Selma Lagerlöf
När jag gick på högstadiet läste jag Selma Lagerlöfs spökhistoria Löwensköldska ringen. Boken är den första delen i en trilogi som brukar kallas detsamma som den inledande delen. Tyvärr följde jag aldrig upp och läste de två avslutande delarna: Charlotte Löwensköld och Anna Svärd. Det känns som en brist som det är dags att åtgärda! För att komma in i berättelsen igen har jag alltså läst Löwensköldska ringen på nytt.
Löwensköldska ringen är en klassisk spökhistoria som kretsar kring människor som på grund av sin girighet drabbas av en förbannelse. Den gamle generalen Löwensköld har begravts med sin dyrbara sigillring, en gåva från Karl den tolfte och ett föremål som generalen har önskat ha med sig i döden. Ringen blir dock snabbt uppsnappad av en bonde från trakten, som med sin fru går till graven en natt och öppnar kistan. Ändlösa olyckor kommer att förfölja bonden och hans fru. Även efter deras död fortsätter ringen att dra olycka över sig. Den orsakar till exempel att tre män döms till döden och den blir också använd i en hämndhistoria, där ett oskyldigt barn används som verktyg för att få med sig ringen in till Hedeby, där familjen Löwensköld, ättlingar till den gamla generalen lever. Hedeby blir hemsökt och den enda som inte verkar väcka generalens vrede är en nyanställd hushållerska, som egentligen är hemskt mörkrädd.
Löwensköldska ringen är en spännande bok som tar upp frågor som girighet, hämnd och svek. Den är lättläst och bokens teman ligger inte precis dolda för läsaren. Jag kan förstå varför boken är en populär klassiker att sätta i händerna på skoleleverna – den inbjuder verkligen till samtal. När jag själv läste Löwensköldska ringen som skolelev så tror jag i och för sig att jag främst läste den som en spökhistoria. Nu återvänder jag till den här berättelsen och ser människor framför mig, människor från olika klasser och med olika status, men som plötsligt pressas utifrån av makter som faktiskt ingen av dem, oavsett ställning, kan riktigt kontrollera. Det är intressant och fint berättat. Jag ser fram emot att läsa fortsättningen.
Om Selma Lagerlöf och om Löwensköldska ringen
Selma Lagerlöf (1858-1940) var en svensk författare. Under sin tid hann hon både belönas med Nobelpriset i litteratur (som första kvinna) och själv bli invald i Svenska Akademien (även där som första kvinna). Hon debuterade vid 33 års ålder med boken Gösta Berlings saga och skrev sedan både romaner och noveller. Selma Lagerlöfs hem, Mårbacka, är öppet för besökare. Mer information om Selma Lagerlöf och hennes verk kan t.ex. hittas hos Selma Lagerlöf-sällskapet.
Uppläsare: Saga Hedberg.
Utgivningsår: 1925 (första svenska utgåvan, Bonniers), 2014 (den här ljudboksutgåvan, Svenska ljud classica), 2017 (pocketutgåvan på bilden, Bonnier Pocket).
Antal sidor: 186 (ca 3,5 h lyssning).
Läs även: de två avslutande delarna i Löwensköldska ringen: Charlotte Löwensköld och Anna Svärd.
ISBN: 978-91-7639-008-5.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).
Förlagets beskrivning
”En klassisk spökhistoria av Selma Lagerlöf. Den ryktbare general Bengt Löwensköld ligger på sin dödsbädd och hans sista önskan att få begravas med en ring. Efter hans död öppnas graven och ringen stjäls. Varje person som kommer i kontakt med ringen får besök av den döde generalen som snart sätter skräck i hela bygden. Den stulna ringen lockar alla som kommer i kontakt med den rakt i fördärvet och nu gäller det att återbörda ringen till generalen innan det är för sent… Löwensköldska ringen är den första boken i en trilogi där del två är Charlotte Löwensköld (1925) och del tre Anna Svärd (1928).”
Livet enligt Fikry av Gabrielle Zevin är en feelgoodberättelse där läsaren får följa bokhandelsägaren Fikry, en vresig man som tinar upp när han plötsligt får en dotter. Betyg: 4 formklippta buskar av 5.
Livet enligt Fikry av Gabrielle Zevin
Livet enligt Fikry av Gabrielle Zevin är en feelgoodroman, som på sina dryga 260 sidor lyckas pricka in en hel del typiska och ofta förekommande inslag den här typen av böcker: mysig bokhandel, vresig gubbe som tinar upp av ett hittebarn, vänskap, kärlek – och lite sorg, sjukdom och elände som balanserar upp.
I centrum står Fikry, en bokhandelsägare som har förlorat sin (gravida) fru och som dessutom har blivit bestulen på en extremt dyrbar utgåva av en Poe-diktsamling. Bokhandeln, belägen på en gullig ö på den amerikanska östkusten, lockar inte tillräckligt med kunder. Livet är inte på topp, helt enkelt, och när Fikry får besök av en säljare, från ett av de förlag som han säljer åt, så är han inte direkt ett charmtroll. Med tiden kommer dock Fikry och Amelia, som försäljaren heter, ändå att bli vänner. Vad som är lite av en utlösande faktor till att Fikry blir mindre vresig, och därmed lite lättare att lära känna, är att han plötsligt får ett barn att ta hand om. En kvinna lämnar sin lilla dotter, Maya, i Fikrys bokhandel och försvinner sedan för gott. Fikry kommer att adoptera barnet. Som läsare får man följa Fikry genom livet och se hur han blommar ut genom Maya och Amelia. Mycket, eller det mesta faktiskt, är helt förutsägbart. Efter att ha läst en hel del förskräcklig litteratur inom genren bokhandelsfeelgood så har jag dessutom utvecklat en misstänksamhet mot böcker som utspelar sig i boklådor. Det känns både sökt och fånigt att förlägga en feelgoodberättelse i en miljö som så uppenbart flirtar med just läsare och jag gillar inte när feelgoodböcker blir mallade och insmickrande.
Med det sagt så kan jag säga att det här är en av få böcker som ror hem det. Jag vet inte vad det är som gör att Livet enligt Fikry upplevs som så fräsch och härlig jämfört med usla böcker som exempelvis Den lilla bokhandeln i Paris eller Läsarna i Broken Wheel rekommenderar, men det är någonting som gör att den här boken, trots all sentimentalitet, faktiskt känns äkta på ett sätt som många andra böcker i genren inte gör. Livet enligt Fikry är en bok med en genuin värme och trots att boken i mångt och mycket följer ett lyckat recept för lättsam underhållningslitteratur, så känns den inte sådär själlöst komponerad som en hel del andra böcker. Det märks att författaren verkligen tycker om sina karaktärer och älskar att berätta om dem. Som läsare rycks man med och engagerar sig och vill att det ska gå bra för karaktärerna, som verkar så himla fina och goda. Ibland är det precis den här typen av värmande och mysiga böcker man behöver! Måhända är jag extra positivt inställd efter att nyligt ha läst bottennappet Den lilla bokhandeln i Paris, men strunt i det! Jag vill tro att många verkligen kan hitta lite läsnjutning i den här boken.
Livet enligt Fikry av Gabrielle Zevin
Om Gabrielle Zevin och om Livet enligt Fikry
Gabrielle Zevin (född 1977) är en amerikansk författare och manusförfattare. Hon debuterade 2005 med romanen Elsewhere (Någon annanstans) och är kanske mest känd för sin internationella bestseller The collected works of A.J. Fikry (Livet enligt Fikry), som kom på svenska 2015. Gabrielle Zevin twittrar under @gabriellezevin, instagrammar under @gabriellezevin, finns på Goodreads, har en officiell hemsida och en Facebooksida.
Originalets titel: The collected works of A.J. Fikry.
Översättare: Marianne Mattsson.
Uppläsare: Louise Raeder.
Utgivningsår: 2014 (första amerikanska utgåvan), 2015 (första svenska utgåvan, Forum), 2016 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier Audio).
Antal sidor: 268 (ca 7 h lyssning).
ISBN: 978-91-37-14138-1, 9789176512517.
Andras röster: Beas bokhylla, Carolina läser, Johannas deckarhörna.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).
Förlagets beskrivning
”Livet har inte blivit som Fikry hade tänkt sig. Hans gravida fru har dött, hans bokhandel går sämre än någonsin och dessutom har någon stulit hans mest sällsynta och värdefulla bok, originalutgåvan av Edgar Allan Poes diktsamling ”Tamerlane”. I skotskrutig badrock och löparskor ger han sig iväg till polisstationen för att anmäla stölden. Men egentligen bryr han sig inte om förlusten, inte ens böckerna ger honom någon glädje längre och han isolerar sig på ön där han bor. Tills han en dag får en udda leverans som vänder upp och ner på hans tillvaro.
Inte bara Amelia som regelbundet kommer på besök för att sälja in böcker noterar förändringen hos den annars så vresige bokhandlaren. Det är uppenbart för alla att hans liv har fått ny mening.
En rolig, bitsk och tänkvärd berättelse om att få en andra chans, om kärleken till böcker och kärlek mellan människor.”
Nu var det ett tag sedan jag postade ett inlägg med snygga framsidor! Men snygga framsidor finns det verkligen många av därute, så här kommer ett inlägg med ett gäng riktigt fina böcker. Eftersom jag inte har några av de här böckerna i min ägo (även om de är väldigt lockande!!) och eftersom pressbilder ofta är rätt torftiga, så följer här lite delningar från Instagram, där det känns som att böckerna kommer lite mer till sin rätt.
Först ut är Bonniers fina pocketsamlingsutgåva av Per Hagmans 90-talsromaner Cigarett, Pool och Volt. Jag är oerhört förtjust i Hagmans poetiska språk och personliga nutidsskildringar. Cigarett har jag redan läst, men när jag ser den här härligt gröna, glimrande utgåvan så blir jag såklart superlockad att läsa mer!
Ett inlägg delat av Albert Bonniers Förlag (@albertbonniersforlag)
Det var vi av Golnaz Hashemzadeh Bonde beskrivs i recensioner som en slags ”dagbok inför döden”. 30 år efter det att Nahid har lämnat Iran till förmån för Sverige så får hon besked om att hon har ett halvår kvar att leva. Det verkar vara en både smärtsam och fin bok. Här har @alskaromaner skrivit fint om den här boken. Jag älskar framsidan, som har den perfekta blå färgen och ett silvrigt grenverk, som blodådror, i bakgrunden. En oerhört vacker framsida!
Hjärtat är bara en muskel av Kristofer Ahlström har en framsida som är på lite samma tema som Det var vi, men här är det guldiga EKG-kurvor som utgör en diskret bakgrund. Boken är en kärlekshistoria om ett par som hamnar i en trafikolycka, som bara den ena av dem kommer att överleva. Det verkar vara en väldigt fin och sorglig bok och framsidan skvallrar verkligen om innehållet och speglar titel och handling.
Ett inlägg delat av Bokförlaget Forum (@bokforlagetforum)
En bok i en helt annan stil är Nathan Hills Nix, med sin retrodoftande framsida, som för tankarna till gamla tidningsreportage. Boken handlar om en kille vars försvunna mor plötsligt finns på alla löpsedlar eftersom hon har genomfört en politisk aktion. Här kan ni se den tjusiga framsidan hos @mrsjunphers_reading.
Ett inlägg delat av ? My reading journal (@mrsjunphers_reading)
Natur & kultur låter en vovve posera med den tjusiga boken Det fria ordet av Johannes Klenell på sin instagramsida. Boken beskrivs med orden ””Det fria ordet” är en satirroman om människor som vill väl men står handfallna inför samhällets förändring. Det är en situationskomedi med drag av tv-serien ”The Office”, som utöver att vara hejdlöst rolig bjuder på skarpa analyser av den politiska utvecklingen under de senaste tio åren.”. Framsidan tycks verkligen spegla handlingen på ett bra sätt. Jag älskar alla detaljer, som den gamla windowsloggan som skymtar till höger och som personerna i den gråtråkiga byggnaden.
Atlas över avlägsna öar av Judith Schalansky är en alldeles egen och poetisk atlas som påminner om hur oerhört stor och rik vår planet är och som säger mycket tänkvärt kring kolonialism och om drömmen om nya, oupptäckta platser att få sätta sin fot på. Betyg: 5 sjökor av 5.
Atlas över avlägsna öar av Judith Schalansky
Boken Atlas över avlägsna öar av Judith Schalansky är precis vad titeln säger: en atlas över avlägsna öar, men det är verkligen en helt egen bok, olik allt annat jag har läst. Schalansky växte upp i Östtyskland och hon berättar i inledningen om hur kartböcker blev ett sätt för henne som barn att resa. Hon fortsätter med att göra en betraktelse över kartors begränsningar och motiv – en karta kan inte fånga den skönhet som en verklig plats äger, men den kan ringa in och kontrollera ett område som någon vill göra anspråk på. I boken ges ett stort utrymme för att beskriva kolonisatörers och upptäcktsresandens framfart. Här beskrivs lidandet (svält, skörbjugg) som många gånger krävdes för att nå nya, okända platser, men också med vilken brutalitet människor har stigit iland på nya platser och tagit för sig av vad man har velat ha, utrotat det liv som fanns där – ett beteende som för övrigt har fortsätt in i modern tid med t.ex. provsprängningar. Det är en intressant och tankeväckande berättelse om människors sökande efter nya platser och att få sätta ner sin fot på avlägsna platser (och kalla dem för sina). Ofta är själva målet med resan en besvikelse och bjuder inte på det man hoppats på.
Atlas över avlägsna öar består av en generös inledning och sedan följer 50 uppslag där lika många öar fått en kartavbildning, korta fakta och en text som berättar någonting om ön. Det är inte en bok som gör anspråk på att vara ett komplett verk med all upptänklig fakta om en avgränsad del av världen. Det här är mer ett poetiskt verk, som hela tiden överraskar och fascinerar. I de korta texterna kan de mest häpnadsväckande berättelser skildras, men vad som både är bokens styrka och svaghet är att berättelserna bara är några stycken långa och lämnas precis där de är. Schalansky skrapar lite på ytan när hon delar med sig av fakta om dessa avlägsna platser och deras historia. Ibland törstar man som läsare efter mer, men det är samtidigt precis just det där som också fascinerar och knockar en. Tänk att de här platserna ens finns, på samma planet, men ändå så avlägset! En del platser vet vi nästan ingenting om, men de finns ändå här, just nu, ett tag till, innan somliga sjunker i havet i takt med att havsnivån höjs.
Atlas över avlägsna öar är ingen traditionell kartbok, ingen reseskildring eller inspirerande turisthandbok – det är en alldeles egen och fantastisk liten bok och en måste-läsning för den som roas av kartor och geografi, men också en överraskande och förbluffande läsning för den som möjligen tror och tycker att det låter torrt och tråkigt att läsa en atlas.
Citerat ur Atlas över avlägsna öar
”Varken missionärer eller forskare får sätta så mycket som en fot på den här ön. Människorna på Takuu vill vara sig själva och sin tro trogna. De behöver närheten till andarna, som skapade denna ö av havets knotor, och till anfäderna, som tagit hand om den sedan dess: en spröd ring av sand, bara en meter över havsytan.
Havet stiger. Vindarna vänder. Öarna sjunker. Efter varje storm har stranden blivit smalare. Hela landstycken försvinner över en natt. Det är de vandrande kontinentalplattornas fel, och klimatförändringens. Havet äter sig längre och längre in. Det dränker kokospalmernas rötter och gör grundvattnet salt, så att taroplantorna förkrymps och måltiderna blir alltför torftiga för att stilla hungern.”
Atlas över avlägsna öar av Judith Schalansky
Om Judith Schalansky och om Atlas över avlägsna öar
Judith Schalansky (född 1980) är en tysk författare, formgivare och förläggare. Hon debuterade som skönlitterär författare 2009 med romanen Blau steht dir nicht. På svenska finns hennes Atlas över avlägsna öar (2012) och Giraffens hals (2013) utgivna.
Originalets titel: Atlas der abgelegenen Inseln (tyska).
Översättare: Carl Henrik Fredriksson.
Utgivningsår: 2009 (första tyska utgåvan), 2012 (första svenska utgåvan, Pequod press).
Antal sidor: 144.
ISBN: 978-91-86617-17-2.
Andras röster: Bokmania, dagensbok.com.
Förlagets beskrivning
”För Judith Schalansky, som växte upp i DDR, blev kartorna ett sätt att resa. Deras linjer, färger och namn fick ersätta de platser hon ändå aldrig kunde besöka. DDR:s gränser har sedan länge suddats ut, både de som markerats på kartan och de begränsningar som tvingats på dess invånare. Men Schalansky reser vidare i atlasen och tar oss till 50 avlägsna öar – från Tristan da Cunha till Clippertonatollen, från Julön till Påskön. På ena sidan av uppslaget återges hennes minutiösa kartor, på den andra hennes märkliga och absurda berättelser. Sällsynta djur och udda människor fyller sidorna: strandsatta slavar och ensamma naturforskare, vilsna upptäcktsresanden och frustrerade fyrvaktare, myterister och skeppsbrutna.”
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
