Här om veckan tillkännagavs det vilka böcker som är nominerade till det folkliga priset Årets bok, som delas ut av Bonniers bokklubbar. Det är alltså redaktörerna hos Bonniers bokklubbar som utser de nominerade böckerna och sedan är det upp till läsarna att gå in och rösta på sina favoriter (vilket man gör på www.bonniersbokklubbar.se/arets-bok-2018-rostsida). Det är en frisk blandning i årets lista över nomineringar. Där ryms allt från deckare och feelgood till kritikerrosade romaner och biografier:
Stanna hos mig, Ayòbámi Adébáyò
Mischling, Affinity Konar
Den svavelgula himlen, Kjell Westö
Skrik tyst så inte grannarna hör, Karin Alfredsson
Koka Björn, Mikel Niemi
Nej och åter Nej, Nina Lykke
Mitt hjärtas oro, Malou von Sivers
Annabelle, Lina Bengtsdotter
Husdjuret, Camilla Grebe
1793, Niklas Natt och Dag
Kvinnan i fönstret, A J Finn
Den lilla bokhandeln runt hörnet, Jenny Colgan
Den enda boken jag har läst är Den svavelgula himlen av Kjell Westö, så jag får väl rösta på den! 😉 Nä, skämt åsido. Jag älskar verkligen de mer folkliga priserna och tycker t.ex. att Augustprisutdelningen är en av årets höjdpunkter (jag tycker att Augustpriset brukar gå till långt mer lättillgängliga böcker än exempelvis Nobelpriset…). Men det finns ett uppenbart problem med priser som går till den som skrapar ihop flest röster från läsare. Många bokintresserade personer har förmodligen inte läst någon av böckerna på listan och några har väl kanske på sin höjd läst ett par-tre titlar. Till slut kokar det närmast ner till att handla om att vinnaren blir den bok som hängt sig kvar längst på topplistorna. I någon mening skulle man kunna kolla på försäljningssiffror istället för läsarröster.
Förra året gissade jag att bestsellern Störst av allt av Malin Persson Giolito skulle kamma hem det, men där hade jag i och för sig fel. Vinnaren blev istället Glöm mig av Alex Schulman. Jag vill inte påstå att det var en oförtjänt vinst, för jag vet att många verkligen har berörts av boken och den fick också fina recensioner, men lite får man väl misstänka att han blev hjälpt av att ha många följare? Schulman är ju sedan åratal ena halvan av duon Alex & Sigge, som driver det som alltjämt är en av Sveriges största podcasts. Genom åren har han också bloggat och skaffat sig följare i en mängd kanaler. Låt mig gissa att den nigerianske författaren Ayòbámi Adébáyò har färre följare än t.ex. Schulman (här i Sverige åtminstone). Som ett exempel.
Glöm mig av Alex Schulman
Nåja. Jag vill inte kritisera Årets bok, såklart! Det är kul och peppigt med prisutdelningar och jag tycker att det är superhärligt när böcker får uppmärksamhet i olika kanaler, så självklart tycker jag att Årets bok är ett kul initiativ. Men det är tyvärr inte ett pris som kommer att ge mig några intressanta boktips, om jag säger så. Eller ja. Jag vill såklart läsa Ayòbámi Adébáyò, men det ville jag redan innan nomineringarna tillkännagavs… 😉
Har du läst någon av de nominerade böckerna? Vem röstar du på?
Svindlande höjder av Emily Brontë är en klassisk roman om kärlek, hämnd och släktfejder. Den började oväntat kul, men utvecklade sig till en lite för lång och lite för rörig historia. Betyg: 3 ponnyer av 5.
Svindlande höjder av Emily Brontë
Svindlande höjder gavs ut första gången 1847 och är Emily Brontës enda roman. Trots att det är en sådan odödlig klassiker och trots att den finns i ett flertal filmversioner, så började jag faktiskt att läsa den här boken utan att ha någon som helst koll på vad en skulle handla om. Jag kan tycka att det är härligt att ge sig på en bok utan att veta på förhand vad som ska hända, men i det här fallet tror jag att berättelsen hade vunnit på att läsas med mer koll och gärna med ett släktträd framför sig.
Boken började bra och överraskande med en serie dråpliga scener. Mr. Lockwood hyr godset Thrushcross Grange och nu har han tagit sig över det besvärliga engelska landskapet till sin hyresvärd, Mr. Heathcliff, på godset Wuthering Heights. Stackars Lockwood gör vad han kan för att socialisera med sina grannar, men alla samtalsämnen och alla försök att lätta upp stämningen faller platt och såväl hyresvärden som de andra på granngodset verkar vara riktiga original. Lockwood misstar svärdottern för Mr. Heathcliffs fru, ser fel på en död kanin och ett husdjur och blir inte direkt vän med husets hundar. När kvällen närmar sig har vädret blivit riktigt dåligt och Lockwood försöker förgäves fiska efter att antingen få hjälp att ta sig tillbaka eller att få sova över på Wuthering Heights. Det slutar förargligt med att han olovligen försöker sova över i det som visar sig vara sovrummet för den framlidna Catherine Earnshaw, Heathcliffs livs (olyckliga) kärlek. När Heathcliff hittar honom får Lockwood bråttom därifrån och han kommer till slut hem till Thurshcross Grange med en rejäl förkylning. Ungefär här ändrar berättelsen karaktär och resten av boken handlar om alla komplicerade turer som lett fram till att Heahtcliff är den tyrann han är idag och att han nu bor på Wuthering Heights med sin svärdotter och de andra i huset. Berättelsen ges av hushållerskan på Thurshcross grange som börjar berätta medan Lockwood ligger sjuk.
Det är många turer hit och dit. De personer som är iblandade i Heathcliffs liv har likartade (eller samma) namn och berättelsen rör sig också i tiden, vilket gör att man måste hålla koncentrationen uppe när man läser. Jag hade ofta svårt att hänga med, men framför allt hade jag svårt att hålla uppe intresset. Visst är det en spännande bok om kärlek, hämnd och släktfejder, men jag tycker att det blev alldeles för långt, samtidigt som att berättelsen var svår att relatera till eller engagera sig i. Jag antar att boken helt enkelt flög över huvudet på mig.
Citerat ur Svindlande höjder
”Under tiden hade den unge mannen kastat på sig en sjaskig gammal rock och stod nu framför brasan och glodde snett på mig, precis som om vi vore dödsfiender och hade något ouppklarat groll mellan oss. Jag började tvivla på att han tillhörde tjänstefolket. Hans klädsel och språk var visserligen en drängs och han saknade helt den överlägsenhet som kännetecknade mr och mrs Heathcliff, hans tjocka bruna hår var tovigt och ovårdat, hans vildvuxna polisonger bredde ut sig över kinderna och hans händer var brunbrända som en arbetskarls händer. Men han uppträdde obesvärat, nästan stolt, och betedde sig inte som en tjänare gentemot frun i huset.
Eftersom jag inte var helt klar över hans ställning tyckte jag det var bäst att inte låtsas om hans egendomliga uppförande, och när Heathcliff fem minuter senare trädde in i rummet innebar det i viss mån en lättnad i min obehagliga situation.
”Som ni ser så är jag här igen som jag lovade!” utbrast jag och försökte låta munter. ”Och i det här vädret blir jag nog tvungen att stanna en halvtimme, om ni vill ge mig tak över huvudet så länge.”
”En halvtimme?” sa han och skakade snön av kläderna. ”Om jag kunde förstå vad ni har ute att göra i den här snöstormen. Vet ni inte att ni riskerar att gå vilse i kärrmarkerna? Till och med folk från trakten tar ofta miste på vägen när vädret är så här dåligt, och jag kan försäkra er att det inte kommer att slå om i första taget.”
”Kanske en av era drängar kunde visa vägen. I så fall får han stanna på Thrushcross Grange till i morgon bitti. Har ni någon att undvara?”
”Nej, det har jag inte.”
”Jaså inte! I så fall får jag väl lita till mitt eget förstånd.”
”Hm.”
”Nå, hur blir det med teet?” undrade mannen i den sjaskiga rocken och vände sin ilskna blick från mig till den unga kvinnan.
”Ska han ha också”, frågade hon Heathcliff.
”Se bara till att det blir färdigt”, svarade Heathcliff i en ton som var så rå att jag ryckte till. Så kunde bara en i grunden elak människa yttra sig. Jag var inte längre benägen att kalla honom en förträfflig karl.När teet var färdigbryggt bjöd han mig till bords med orden: ”Dra fram er stol, mr Lockwood.” Och så samlades vi alla runt bordet, även den ohyfsade ynglingen. Vi intog vår måltid under sträng tystnad.”
Svindlande höjder av Emily Brontë
Svindlande höjder
Originalets titel: Wuthering Heights (engelska).
Översättare: Birgit Edlund.
Utgivningsår: 1847 (första brittiska utgåvan, utgiven under pseudonymen Ellis Bell), 1927 (första svenska utgåvan i översättning av Ada Werin och med titeln Blåst), 2013 (den här nyutgåvan, Albert Bonniers förlag).
Antal sidor: 452.
ISBN: 978-91-0-014089-2, 9789100140892.
Emily Brontë
Emily Brontë (1818 – 1848) var en brittisk författare. Under sin korta levnad hann hon skriva en roman, Wuthering heights (Svindlande höjder), som hon skrev under pseudonymen Ellis Bell. Den har blivit en odödlig klassiker. Emily Brontë hade två författande systrar: Charlotte Brontë och Anne Brontë. Emily Brontë drabbades av lunginflammation och dog redan året efter hennes debutroman getts ut.
Förlagets beskrivning
”Hittebarnet Heathcliff kommer som liten till familjen Earnshaw på Wuthering Heights. Pojken växer upp olycklig och svåråtkomlig, älskad av sin fosterfar och fostersystern Catherine men avskydd av sin fosterbror. När fosterfadern dör försvåras Heathcliffs liv och den enda som ännu älskar honom är hans tvillingsjäl Catherine.
Men ödet och missförstånden ska skilja dem åt. Catherine gifter sig med en barndomsvän och hämnden blir Heathcliffs enda mål. Tillbaka i sin uppväxttrakt i ett storslaget Yorkshire återser han Catherine och mellan dem finns allting kvar, samtidigt som allt är för sent. En insikt som för evigt förmörkar Heathcliffs värld. Den passionerade och uppslitande kärlekshistorien mellan Heathcliff och Catherine hör till den engelska litteraturens mest välkända och har gjort Svindlande höjder till en av de riktigt stora klassikerna.”
Frågor jag fått om Förintelsen är en bok där överlevaren Hédi Fried ger raka, ärliga och sakliga svar på frågor hon fått om Förintelsen. Det är en extremt läsvärd bok där Fried inte ens duckar för frågor som kan verka oförskämda eller naiva. Betyg: 5 av 5.
Frågor jag fått om Förintelsen av Hédi Fried
I Frågor jag fått om Förintelsen svarar förintelseöverlevaren Hédi Fried på ett urval av frågor som hon har fått om just Förintelsen. Efter många års föreläsande på skolor och i andra sammanhang så förstår man förstås att hon måste ha fått en hel del frågor. I boken känner man också att frågorna måste komma från just unga människor, för det finns en direkthet och rakhet som jag tror att fullvuxna människor skulle akta sig för. Kanske finns det till och med en naivitet i vissa frågor, men det är också en av de aspekter som gör den här boken så extra fin och intressant. Jag skulle själv aldrig klara av att ställa frågor i stil med ”Varför gjorde ni inte motstånd?”, ”Vad var det bästa?” eller ”Kan du förlåta?”, eftersom att det är frågor som egentligen känns oförskämda, men Hédi Fried tar sig an alla dessa frågor och många fler och gör det sakligt, rakt, ärligt och underbyggt. Hon svarar även på frågor i stil med ”Hur var det att ha mens?”, en fråga som kan kännas för obetydlig i sammanhanget för att ens ställa, men som ändå visar sig få ett svar med fler bottnar än vad man kanske först trodde.
Alla frågor är naturligtvis inte ”barnsliga” eller på randen till det olämpliga, utan här finns det en stor bredd och jag tycker helt klart att urvalet är bra. Jag måste ändå säga att jag särskilt uppskattar att Hédi Fried har orkat svara på den typen av frågor som jag räknade upp här ovanför. Visst är det intressant och viktigt att läsa Frieds svar på ”vanliga” frågor i stil med ”Vad är det värsta du har varit med om?”, ”Hur var det att leva i lägren?”, ”Hur tänkte du att ditt liv skulle bli efter kriget?”, ”Hur ser du på framtiden?”, men det är de ”andra” frågorna som får boken att sticka ut. Det finns många skildringar av Förintelsen (vilket är fantastiskt och viktigt), men den här boken fyller i någon mening en lucka i att den svarar på ”alla” frågor. Hédi Fried och andra överlevare är idag äldre och vi kommer att behöva acceptera att det snart inte finns några fler ögonvittnen som kan fortsätta att berätta. Då är det viktigt att överlevarnas vittnesmål finns bevarade i form av böcker och annat; Ingen i framtiden ska kunna se tillbaka och förminska det Förintelsen faktiskt innebar. Det gör det viktigt att det faktiskt finns svar på ”alla” frågor, högt som lågt, svar som kan tysta eventuella tvivel på vad som faktiskt skedde.
Jag tycker att Frågor jag fått om Förintelsen är en fantastisk bok och jag rekommenderar alla att läsa den. Det finns förmodligen en och annan som drar sig för att läsa böcker om Förintelsen och andra ämnen som kan upplevas som så tunga och tuffa att det helt enkelt kan upplevas som ”för jobbigt” att ta in, men Frågor jag fått om Förintelsen bör man läsa ändå. Den är dessutom såpass rak, lättläst och saklig att jag tror att de flesta kan ta sig igenom den. Så det är bara att läsa, läsa och vara tacksam över att Hédi Fried och andra överlevare orkar berätta.
Frågor jag fått om Förintelsen
Uppläsare: Katarina Cohen.
Utgivningsår: 2017 (första svenska utgåvan, Natur & Kultur), 2017 (den här ljudboksutgåvan, A nice noise).
Antal sidor: 146 (ca 3 h lyssning).
ISBN: 978-91-27-15085-0, 978-91-88711-25-0.
Hédi Fried
Hédi Fried (född 1924) är en svensk författare och psykolog, född i Sighet i Rumänen. Hon överlevde Auschwitz och Bergen-Belsen och har i senare delen av livet delat med sig av sina upplevelser i nazistiska koncentrationsläger. Hon har också skildrat sitt liv i ett flertal böcker: Skärvor av ett liv, Livet tillbaka, Ett tredje liv, Livets pendel och, hennes senaste, Frågor jag fått om Förintelsen. Hédi Fried har en hemsida.
Förlagets beskrivning
”Vad betydde det att ha sin syster med i Auschwitz?
Var man hungrig hela tiden?
När förstod du att det pågick ett folkmord?
Kan det hända igen?
I över trettio år har Hédi Fried rest runt i svenska skolor för att tala om Förintelsen. Vittnesmålet om hur hennes familj deporterades från sin hemstad, och hur hennes föräldrar mördades i Auschwitz, har berört tusentals elever landet runt. Ofta är det i mötet med elevernas frågor som katastrofens omfattning blir som allra tydligast. Det är direkta, konkreta frågor som bottnar i en grundläggande känsla för humanism. Tillsammans hjälper de till att göra ett ofattbart skeende mer begripligt. Hédi Fried är en av få överlevande som finns kvar och kan berätta sanningen. I Frågor jag fått om Förintelsen besvarar hon ett urval av de frågor hon fått genom åren, frågor som nu för första gången samlas i en bok. Bara genom att fortsätta ställa de svåra frågorna kan vi undvika att upprepa historiens övergrepp.
Hédi Fried (född 1924) är författare och psykolog. Hon är djupt engagerad i att arbeta för demokratiska värderingar och mot rasism. Hon utgår i detta arbete från sina egna erfarenheter från Förintelsen. Hon föddes i staden Sighet och kom efter befrielse från koncentrationsläger i Auschwitz till Sverige.”
Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro är en bok om en butler som med stor yrkesstolthet går in för att ge den mest utsökta service, men mellan raderna förstår man också att det kommer med ett pris. Betyg: 5 bilar som rullar genom den engelska landsbygden av 5.
Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro
Stevens är butler på det stora godset Darlington hall och han är verkligen stolt över sin position och över att få tjäna en så respektabel och upphöjd man som lord Darlington. Mellan raderna förstår man att lorden är involverad i storpolitiska skeenden, men det ingår inte i Stevens uppdrag att ha några åsikter eller att ifrågasätta det diskussionerna snurrar kring när de inflytelserika männen samlas för att diskutera Tyskland i den skälvande tiden efter Första världskriget. Stevens bidrar på sitt eget sätt, genom att ge den mest utsökta service som tänkas kan.
Stevens känsla för detaljer är imponerande och han gör allt för att få den han tjänar att känna sig bekväm. Han sätter också en ära i att hålla högsta klass i sitt yrke, även om det innebär svåra uppoffringar på det personliga planet. Butleryrket är inte så mycket ett jobb som en identitet och yrket är också något som uppfyller honom helt och något som han är mycket stolt över.
Boken berättas av Stevens själv, med hans eget språk, filtrerat från allt som kan upplevas som opassande eller för centrerat kring hans egen person. Det är som om alla år som butler har skalat av språket till ett artigt, genomtänkt och, framför allt, korrekt, uttryck. Det är endast mellan raderna som läsaren får förstå vad som egentligen händer i huset och vad Stevens faktiskt sätter åt sidan för att leva upp till sina högt ställda krav på sig själv. Allt Stevens berättar är korrekt och fritt från stora känslouttryck. Det ingår heller inte riktigt i Stevens person att skoja och skämta, men trots detta finns det en hel del dråpligt och roligt i boken. Det är upplagt för tokiga situationer när någon måste hålla upp ett professionellt yttre samtidigt som den jobbar så tätt inpå en annan människa att den känner personen utan och innan. Att Stevens hör till tjänstestaben är självklart, men efter att ha jobbat nära andra människor under många år uppstår också en udda intimitet. Det är exempelvis inte för mycket begärt att be Stevens prata ”blommor och bin” med en ung man som står inför sitt eget bröllop. Dråpligt är det också att höra Stevens skildring av alla de situationer där han envist och barnsligt håller uppe sin fasad. Han vägrar exempelvis till varje pris att visa att han på sin fritid slösar tid på att läsa ytliga romaner. Det finns inte ett enda tillfälle när Stevens kan lätta lite på kraven och det finns någonting tragikomiskt i det.
Det finns komiska passager, som sagt, men på många sätt är Återstoden av dagen främst en sorglig roman, som väcker många frågor om vad som egentligen är viktigt här i livet. Oavsett vad vi jobbar med eller med vilken entusiasm vi går in för våra jobb, så får vi alla vara ödmjuka för att livet hela tiden pågår och att ett liv är kort. Det finns så många vägskäl där vi genom våra val (eller icke-val) leder in oss själva på vägar som gör att dörrar öppnas för nya möjligheter och stängs för andra. För Stevens springer tiden ikapp honom själv (och lord Darlington) och när boken tar sin början, 1956, är vare sig Darlington hall eller Stevens roll i huset vad det har varit. I boken ser Stevens tillbaka på sitt liv på Darlington hall och mellan raderna reflekterar han över det som varit och vad han gått miste om.
Jag är verkligen fascinerad över hur den här boken berättas. Författaren har hittat helt rätt röst åt Stevens och jag älskar att det är huvudpersonen själv som berättar hela boken på sitt opålitliga sätt. Det Stevens ser tillbaka till är ett liv där han ständigt gjorde sitt yttersta i sitt jobb och där han i viss mån levde nära män med makt. Det är inte illa. På många sätt kan Stevens på riktigt se tillbaka till ett gott liv, men det anas också att allt det Stevens stolt lyfter fram egentligen inte är annat än tröstande, falska ord som blottar det han inte vill berätta eller erkänna för sig själv: allt det han förlorade längs vägen. Och lite är vi väl alla som Stevens någon gång: ibland måste vi stå till svars, åtminstone för oss själva, för de livsval vi gjort och i stort och smått hitta argument för att det blev som det blev – jobbchansen vi inte tog, vänskaper som rann ut i sanden, tid vi spenderade eller inte spenderade med barn eller nära och kära, var det värt det? Det går alltid att hitta argument för det ena eller andra, men när något skaver finns alltid valet att ljuga för sig själv eller att faktiskt försöka förändra sin situation.
Stevens närmast självutplånande livsstil väcker känslor, men berättelsen går samtidigt långt bortom att skildra en butlers liv. Boken tar upp många allmänmänskliga frågor om ett liv som blir som det blir. Stilen och berättandet är fantastiskt och helt i min smak och berättelsen växer hela tiden. En fantastisk bok!
Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro
Återstoden av dagen
Originalets titel: The remains of the day (engelska).
Översättare: Annika Preis.
Uppläsare: Reine Brynolfsson.
Utgivningsår: 1989 (första brittiska utgåvan), 1990 (första svenska utgåvan, Viva), 2017 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 254 (ca 8 h lyssning).
ISBN: 91-614-0278-8, 9789176518359.
Kazuo Ishiguro
Kazuo Ishiguro (född 1954) är en brittisk författare med japanskt ursprung. Han har skrivit ett stort antal romaner, i vitt skilda genrer. Hans genombrott kan sägas vara The remains of the day (Återstoden av dagen), från 1989, som också har filmatiserats och för vilken han belönades med Bookerpriset. 2017 tilldelades Kazuo Ishiguro Nobelpriset i litteratur.
Förlagets beskrivning
”Romanen om mönsterbutlern Stevens som ger sig iväg i sin husbondes bil på sitt livs första semester har blivit en modern klassiker. Författaren låter med ojämförlig mästerlighet den korrekte butlern ta läsaren med på en resa genom den engelska landsbygden 1956. Och genom sina egna minnen. Återstoden av dagen är en sorglig och humoristisk betraktelse över den vanliga människans demokratiska ansvar och en skarpsinnig och ironisk berättelse om missriktad idealism.”
Jag har precis läst ut Never let me go av Kazuo Ishiguro och påbörjat Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj. Det är en slump, men nobelpristagarna avlöser varandra i min läsning just nu. Det är inte alla nobelpristagare som har fallit mig i smaken (och jag har naturligtvis inte läst alla!), men självklart är Nobelpriset en kvalitetsstämpel och både Ishiguro och Aleksijevitj hör till mina favoriter. Man kan lugnt säga att det har känts märkligt att läsa dessa mästerliga, prisbelönta böcker, samtidigt som hela Svenska Akademien rasar ihop. Jag vet knappt vad jag ska säga.
Förvisso känns det inte förvånande att organisationer rasar samman när det saknas mångfald och insyn. När samma personer träffas, år efter år, och tydligen får göra lite som de vill utan att någon griper in eller får någon riktigt insyn i vad de gör, ja, då blir det nog en väldigt osund miljö till slut. Om man adderar att de där människorna kommer från ungefär samma kretsar så kan man förstå att det inte kan bli någon direkt dynamik i det hela. Redan Selma Lagerlöf vittnade om problemet med de gamla gubbarna som satt på sina stolar år efter år… Som här, i ett brev till Sophie Elkan (jag hittade citatet i en krönika av Björn Wiman i DN):
”På torsdagen var jag ju också med om ett rätt intressant akademisammanträde angående ordboken. Allt mer och mer förvånad blir jag över att märka vad allt den institutionen har att tänka på, den är ju ett riktigt ämbetsverk. Hade medlemmarna där plikt att avgå vid 70 år, så att gubbarna komme bort och alla vore arbetsdugliga, skulle den kunna göra mycket gagn. Nu är ju nära hälften arbetsodugliga.”
Man undrar lite hur Selma Lagerlöf hade det under sin tid i Akademien. Hon var den första kvinnan att väljas in och var ensam kvinna under alla år hon hade sin stol i sällskapet. Nu har vi precis fått bevittna hur kvinnor i Akademien har spelats ut mot varandra och manövrerats bort. Över hundra år har gått sedan Selma Lagerlöf fick stol nummer 7, men kanske fanns det trots allt en större öppenhet på den tiden. Vem vet? Jag avundas i alla fall inte den eller de som ska försöka få den nuvarande spillran av Svenska Akademien på fötter igen. Att gubbväldet tyckte att det var en nystart att peta Sara Danius och Katarina Frostenson (som förvisso bara har en paus på obestämd tid) säger allt.
Svenska Akademien gör mycket för det svenska språket och de fördelar en lång rad priser och stipendier, men för gemene man är det väl ändå Nobelpriset som smäller högst. I år hoppas jag att Akademien tar sitt förnuft till fånga och avstår från att dela ut ett pris. Jag menar: en samling gubbar med Horace Engdahl i spetsen – kan en sammanslutning bli mer irrelevant? (För sakens skull: det finns några kvinnor kvar, även om åtminstone någon av dem har starka kopplingar till ”kulturprofilen” Jean-Claude Arnault, vad jag förstår, och för all del finns det några män som starkt satt sig emot att peta Danius).
Vi var nog många som undrade vad det var frågan om när Bob Dylan fick Nobelpriset (…), men det blir en nivå värre om den nuvarande uppsättningen av aktiva ledamöter ska utse en pristagare. Trovärdigheten är ju inte så hög, om man säger så. En Akademi vars majoritet sysslar mer med att beundra och gynna varandra än att faktiskt jobba med det Akademien är till för, ja, den borde faktiskt inte få finnas kvar.
Stenarna skola ropa av Ruth Rendell är en originell deckare där det redan från början avslöjas att bokens huvudperson, hembiträdet Eunice, har mördat hela familjen hon jobbar hos. Anledningen? Hon kan inte läsa eller skriva. Betyg: 3 glasögon med fönsterglas av 5.
Stenarna skola ropa av Ruth Rendell
Eunice Parchman är ett hembiträde som precis har börjat arbeta hos den tjusiga och kulturella familjen Coverdale. Det avslöjas redan från början att Eunice har mördat hela familjen som hon arbetar åt. Motivet? Att hon är analfabet. Det låter inte som en pusseldeckare precis, men faktum är att författaren lyckas hålla uppe spänningen, trots att det inte är den sortens deckare där läsaren får klura på vem som är mördaren eller den sortens deckare där läsaren hålls på halster och inte vet vad som ska hända. Det spännande ligger alltså i att få ihop på vilket sätt analfabetismen hänger ihop med ett kallblodigt massmord.
Visst är det så att Eunices upplever sina läs- och skrivsvårigheter som en sådan skam att hon är beredd att gå mycket långt för att dölja det, men det finns också lite andra omständigheter som ändå bevarar spänningen.
Det finns många dussindeckare och deckare som bygger på idéer som närmast är kliché. Stenarna skola ropa är originell på många sätt och det kan jag se både som dess styrka och svaghet. Jag kommer nog alltid komma ihåg Stenarna skola ropa eftersom det är den enda bok jag läst om en analfabet som är en kvinna i ett industriland. Hon stöter på problem mest hela tiden, i stort och smått, eftersom hon inte kan läsa. Som hembiträde kan hon exempelvis bli ombedd att handla efter en inköpslista och då blir det såklart den ena nödlögnen som staplas på den andra. Redan någonstans här så känner jag att jag inte riktigt köper premissen. Analfabetism var knappast vanligt i brittiskt 70-tal, där boken utspelar sig, och man kan tycka att det finns gott om motiv (och möjligheter) för Eunice att helt enkelt ta tag i sina problem. Boken kulminerar också i ett massmord, vilket också är en helt extrem händelse. För mig blir det helt enkelt lite svårt att köpa storyn och att leva sig in. Det är en spännande deckare, absolut, och den är originell, men den kanske trots allt inte går ihop riktigt.
Stenarna skola ropa
Originalets titel: A judgement in stone (engelska).
Översättare: Nils Larsson.
Uppläsare: Kerstin Nilsson.
Utgivningsår: 1977 (första brittiska utgåvan), 1982 (första svenska utgåvan, Askild & Kärnekull), 1992 (den här Radioföljetongen, producerad av Sven Trolldal för Sveriges radio), 2015 (nyutgåvan på bilden, Bonnier).
Antal sidor: 215 (ca 5 h lyssning).
ISBN: 91-582-0367-2, 9789100154349.
Ruth Rendell
Ruth Rendell (1930 – 2015) var en brittisk författare, främst känd för sina detektiv- och kriminalromaner. Hon har också skrivit under pseudonymen Barbara Vine (Barbara är från hennes andranamn och Vine är ett danskt efternamn som Rendell har lånat från sin mormor). Rendell har fått ett flertal priser för sina romaner, däribland Gold Dagger, Edgarpriset och Svenska deckarakademiens pris för bästa utländska kriminalroman. Flera av hennes böcker har filmatiserats, däribland böckerna om kommissarie Wexford.
Förlagets beskrivning
”Eunice Parchman verkar vara det perfekta hembiträdet. Men under ytan döljer sig en dödligt farlig kvinna. Eunice har nämligen en hemlighet som hon är beredd att dö – eller döda – för att dölja: hon kan varken läsa eller skriva. Det ironiska ödet för henne för henne till den ytterligt intellektuella familjen Coverdale, ett hem där mycket kretsar kring konst, litteratur och musik. Kring Eunice växer det upp allt mörkare skuggor av hot från alla skrivna budskap och instruktioner som hon inte kan tolka. När hon blir vän med den hysteriskt religiösa Joan Smith med hennes gammaltestamentliga straffmoral får det ödesdigra följder.”
Naturlig skönhet av Nanna Johansson är ett seriealbum om fint och fult och en bok där det drivs friskt med tidningarnas skönhetstips och käcka ”tänk positivt”-råd. Den är vass och tänkvärd, men framför allt rolig. Betyg: 5 motbjudande husdjur av 5.
Naturlig skönhet av Nanna Johansson
Naturlig skönhet av Nanna Johansson är ett humoristiskt seriealbum som spinner vidare på de tidigare böcker där Johansson med pricksäkra formuleringar och bilder skojar om fint och fult. Johansson har ju t.ex. Fulheten, Mig blir du snart kär i och Välkommen till din psykos i sin bibliografi och utan att Naturlig skönhet är en uttalad uppföljare eller uttalat hänger ihop med tidigare seriealbum så känns det verkligen att den gör det. Eller snarare är det väl Nanna Johanssons humor och blick som är densamma och stilen känns såklart också igen.
I kapitel som ”Skönhet på utsidan”, ”Skönhet på insidan” och ”Naturen” varvas längre serier med kortare serier och med en-rutare. Skönhet är något av en röd tråd, men det är verkligen inte alla serier som tar upp ämnet, inte på ett direkt sätt i alla fall. Det bästa är dock just det återkommande greppet att det vrids på fint och fult, men också på manligt och kvinnligt. Tänk om kvinnor fick vara fula?! En sådan enkel grej går att ta upp i många serier utan att det känns uttjatat. Skönhet känns dessutom extra aktuellt i dessa dagar, när var och varannan tweenie och tonårstjej hänfört följer influencers som berättar om all beauty som ska göra huden perfekt och livet lyckligt (oh my, hur då?). Tar man ett steg tillbaka så framstår det som närmast cyniskt att det krängs så mycket ”lycka på burk” där ute. I Naturlig skönhets drivs det friskt med fenomenet skönhetstips och mycket i boken har lånat retoriken från typiska livsstilsmagasin riktade till unga kvinnor: Sommarens skönhetstips (ett av tipsen är att ha en naturligt hög ämnesomsättning), Såhär väljer du mascara! (res tillbaka i tiden och försök manipulera så att gamla förfäder skaffar barn med någon med långa ögonfransar), Tänk positivt (tänk ”det är gott med glass” istället för ”det är krig i världen…”) och så vidare, och så vidare. Det är träffande och kul. Har man någon gång läst den här typen av tidningar så känner man verkligen igen upplägget, men i Nanna Johanssons version så kan man verkligen skratta åt alla dumheter.
Vill man placera Naturlig skönhet i ett fack så kan den förmodligen sorteras in under kategorin satir och det är också en bok som kan sägas ha ett visst allvar och en ambition att väcka tankar kring feminism och skönhet. Själv läser jag den dock främst som en humorbok och jag uppskattar också att den framför allt är rolig. Det kanske inte är givet att alla uppskattar Nanna Johanssons humor, men jag tycker i alla fall att den är klockren! Jag märker också att Johansson är nästan jämngammal med mig själv. Det gäller inte minst i en serie där hon har låtit karaktärerna låna utseende från ClipArt-figurer, med sina överdrivna uttryck, töntiga attribut och med ett visst PK-filter över sig. Jag och många andra som växte upp på 90-talet satt på fullaste allvar i PowerPoint och lekte med ClipArt-figurer eftersom det ärligt talat inte fanns så mycket annat att göra med en dator på den tiden. Det gjorde mig extra glad att läsa just den serien. Den är som en present till exakt just vi som är i samma generation som Nanna Johansson själv. De som är 5 år yngre eller 5 år äldre har förmodligen ingen aning om vad ClipArt ens är.
Det har gått några år sedan jag läste något av Johansson senast och jag blev verkligt glad över igenkänningen och påminnelsen, om man kan säga så. Johanssons seriealbum är uppfriskande och roliga, men rymmer också en del tankeväckande stoff. Naturlig skönhet är minst lika rolig, träffande och bra som tidigare seriealbum – och eftersom de tidigare hör till mina favoriter så förstår ni att det är ett gott betyg.
Nanna Johansson (född 1986) är en svensk serietecknare, författare, radioprofil och poddare. Hennes första seriealbum, Fulheten, kom ut 2009 och sedan dess har hon gett ut ett antal seriealbum, noveller och romaner. Nanna Johansson hörs regelbundet i den samtidskommenterande satirpodden Lilla drevet och i podden Spela spel, där hon spelar spel tillsammans med poddaren och komikern Jonatan Unge. Nanna Johansson twittrar under @dom_tvingar_mig och instagrammar under @nannajohansson.
Förlagets beskrivning
”Nu ska du ta och lyssna på mig, slappo. Det är dags att vi gör något åt din livssituation, och när det kommer till livssituationer så finns det få som är så bra på att göra något åt dem som Nanna Johansson. Du får stärkande ord, kloka citat och lär känna dig själv. Och om inte det kan få dig att sluta vara deppig, deppo, ger hon även tydliga instruktioner om hur du ska göra för att leva varje dag som om den vore din sista. I slutänden handlar det ju om att just du, om ingen annan, ska älska dig själv.
Humormästaren Nanna Johanssons femte seriealbum Naturlig skönhet är en självhjälpsbok fullspäckad med tips och goda råd som kanske inte hjälper dig så mycket i vardagen men är sanslöst roliga. Förutom instruktioner för ett kanske inte allt för mycket hälsosammare liv innehåller boken störtkul skämt, rena bus och möjligen en nypa illvilja.”
Här om veckan pratade jag och en kollega om bra böcker vi läst på sistone och då fick jag också veta att hen brukar läsa om sina böcker. Det finns böcker som hen helt enkelt tycker om att ”vara i” och därför brukar varva med. Somliga böcker kunde hen rent av läsa om varje år. För mig var det nästan lite av en ”aha”-upplevelse att höra om henoms läsvanor.
Mitt bokbloggande och ivriga konsumerande av litteraturpoddar, bokkonton på Instagram, bokbloggar, kultursidor etc. etc. har placerat mig i ett ända långt flöde av nya böcker. Jag peppras hela tiden med information om en massa spännande böcker som det vore kul att läsa. Jag skriver upp dem på långa listor och varje gång jag är på väg att läsa ut en bok så börjar jag bläddra fram och tillbaka mellan den där listan, mina ”hyllvärmare” och bland de olästa böckerna i min läsplatta på jakt efter någonting nytt. Eftersom jag också gillar att blogga så finns det ofta en tanke om att blogga om den där boken så småningom. Bloggen är kanske inte direkt något som styr mina bokval, men det är skönt att ha några bloggidéer på lut och just utlästa böcker är ju ett enkelt och tacksamt ämne för blogginlägg.
Resultat blir att jag hela tiden läser nya böcker, att jag aldrig tömmer listan på böcker jag vill läsa och att det hela tiden fylls på med nytt. Så mycket böcker, så lite tid! Jag stressas ibland över att jag fastnar i böcker som bara är lite sådär ”halvbra” (eller rent av dåliga!) eftersom de tar tid från läsningen av alla de där nya böckerna jag vill läsa. Som ni hör så finns det inte på kartan att läsa om böcker, ingenting uppmuntrar mig till det och att jag sitter där med mina listor gör att de redan lästa böckerna går helt bort när jag väljer vad jag ska läsa härnäst.
Nu tycker jag plötsligt att det är lite synd. Det är ovant för mig med omläsningar, men jag kan dra paralleller till mitt filmtittande. Jag går mycket på bio (åtminstone i perioder) och ser väldigt gärna nya filmer, men när vi någon gång ser film här hemma så går jag direkt mot det jag redan har sett. Jag har inte riktigt ro att sitta och titta på nya filmer när jag är hemma, för när jag är hemma vill jag koppla av med någonting välbekant. En del filmer skulle jag rent av vilja se om varje år, t.ex. mysiga ”julfilmer” som skapar rätt stämning eller ”klassiska” svenska filmer under sömniga semesterdagar. En bok tar mycket mer tid i anspråk än en film, men jag förstår poängen med att läsa om en bra bok.
Plötsligt känner jag att jag mycket väl skulle kunna tänka mig att hänga lite på Hogwarts eller i Engelsfors igen. Eller att hälsa på Maj, Ester eller Lila & Elena på nytt. Jag ser framför mig massor av böcker som kan läsas med lagom mycket ansträngning och som jag gärna skulle läsa igen. Varför har jag aldrig läst om någon av de här böckerna? När jag var liten så läste jag alltid om mina böcker. Jag höll ett högt lästempo och eftersom böcker för barn och ungdom i regel är snabblästa så gick det också rasande fort att plöja igenom nya böcker. När mina egna böcker var utlästa och inget biblioteksbesök var nära förestående blev det alltså omläsning av de böcker jag redan hade. Jag minns särskilt att jag läste mina Stallkompisar-böcker om och om igen. Jag tyckte verkligen om att få hänga med de tre huvudpersonerna på deras ridskola, det var som att se en välbekant såpa som bara pågick. Ibland är det verkligen inte överraskningar, nya intryck eller det nyaste nya man vill ha.
Vad jag kanske har upplevt som lite avskräckande med omläsningar är att en sådan kanske skulle förstöra hela boken. Jag är en mästare på att spegla böcker i mitt eget liv och jag kan plocka upp lite vad som helst från en bok och kleta dit en massa grejs från mitt eget liv. Vad som helst kan på så sätt bli hur starkt och berörande som helst i mina händer, samtidigt som vilken bok som helst skulle kunna bli helt tom om jag läser den vid fel tidpunkt i livet. Det finns med andra ord en del att riskera och en del läsupplevelser mår kanske bäst av att bevaras i minnet.
Jag tror ändå att jag ska våga mig på fler omläsningar framöver. Nästa gång jag känner för att läsa något avkopplande ska jag påminna mig själv om hur många böcker jag har i bokhyllorna och i datorn och som skulle kunna läsa om istället för att läsa någon random feelgood-bok eller liknande. Det vore ju faktiskt riktigt fint att böckerna inte bara stod där i hyllorna som någon slags kuliss utan att de faktiskt blir lästa. Nästan inga av mina böcker har blivit lästa mer än en gång. Sådant slöseri!
Vi som överlevde av Michael Bornstein och Debbie Holinstat Bornstein är en stark skildring av att överleva Förintelsen. Den påminner om vilken relativ lycka det är att överleva – när så många andra har förlorats. Betyg: 5 av 5.
Vi som överlevde av Michael Bornstein och Debbie Holinstat Bornstein
Vi som överlevde av Michael Bornstein och Debbie Holinstat Bornstein är Michael Bornsteins egna berättelse om att överleva Förintelsen. När han föds i Polen 1940 är hans familj förtryckta och tvingade att bo i ett ghetto, men det är bara början på de sorger som hans familj (och miljoner andra människor) kommer att drabbas av under de kommande åren. Familjen Bornsteins tidigare vardag med arbete, familjeliv och sabbatsfirande slås till spillror när deras arbete, ägodelar, pengar och hem tas ifrån dem, det enda efter det andra, och när de slutligen tvingas in i boskapsvagnar för transport till förintelseläger, där de även berövas sina nära och kära. Som genom ett under och efter en serie ödets nycker, kommer Michael att överleva och det här är alltså hans historia, så som han minns den och har fått den återberättad för sig genom släktingar och andra som också överlevde mot alla odds.
Det här är naturligtvis en mycket tung bok att ta sig igenom. Det den skildrar är så fruktansvärt och oerhört att det är svårt att ta till sig. Under vissa passager stänger jag i princip av eftersom det är för mycket ondska för att ta in. Det är också svårt att skriva om den här boken. Vi har alla hört talas om Förintelsen förut och kanske läst och/eller hört fler vittnesmål från den, men för mig, som inte själv har upplevt något liknande, är det i grunden svårt att ta in all denna utstuderade ondska, riktad mot andra människor, som lika gärna hade kunnat vara du eller jag. Det är långt bortom de värsta hemskheter jag ens skulle kunna föreställa mig. Långt bortom. När man har haft ett så privilegierat liv som jag själv så går det inte att relatera. Därför är det också viktigt att fortsätta att läsa och lyssna till de vittnesmål som finns, även om de är skakande.
Vi som överlevde är en lättläst bok som rakt på sak skildrar Michael Bornsteins berättelse och den går rakt in i hjärtat. Självklart är boken sorglig och fruktansvärd, på så många olika sätt, men i just Michaels fall finns det också något ovanligt: ett ljus. Michael Bornstein var ett av få barn som överlevde ett förintelseläger och han kunde till och med återförenas med några av sina närmaste sedan han hade räddats därifrån. Jag skulle vilja säga att boken på sätt och vis slutar lyckligt, i och med att Michael faktiskt hör till de som blir befriade från lägren, men det går inte att säga så. Det är för naivt. Det finns inga lyckliga slut. Att Michael Bornstein ens överlevde är något oerhört och ingenting som hade kunnat gå att förutse eller räkna med. Att överleva är något att vara tacksam över, men är det en lycka att överleva, när det man får tillbaka är en verklighet där man har förlorat allt? Att förlora nära familjemedlemmar, vänner och grannar, det är förluster som förföljer människor genom livet. Den relativa tur och lycka som Michael råkar ut för ger honom livet åter och en slags chans att börja om, men det boken egentligen lär mig är hur många som inte fick den chansen och vilket oläkt sår som världen för alltid kommer att vara märkt av på grund av detta.
Jag tyckte verkligen att det här var en omskakande och viktig berättelse att få ta del av. Vi som överlevde är en ungdomsbok, men den borde även läsas av alla vuxna. Låt oss fortsätta lyssna till alla dessa vittnesmål från den här mörka tiden i vår historia. Vi får aldrig glömma vad människor utsattes för under Förintelsen, och vi får aldrig tillåta att något liknande sker igen.
Vi som överlevde av Michael Bornstein och Debbie Holinstat Bornstein
Vi som överlevde
Originalets titel: Survivor’s club (amerikanska).
Översättare: Carina Jansson.
Uppläsare: Michel Riddez.
Utgivningsår: 2017 (första amerikanska utgåvan), 2017 (första svenska utgåvan, B. Wahlströms), 2017 (den här ljudboksutgåvan, B. Wahlströms).
Antal sidor: 285 (ca 7 h lyssning).
ISBN: 9789132198762, 9789132168949.
Micahel Bornstein och Debbie Holinstat Bornstein
Michael Bornstein (född 1940) är en polsk-amerikansk forskare inom medicin (numera pensionär). Han var ett av det fåtal små barn som överlevde Auschwitz. Han föreläser idag på skolor runt om i USA om sina upplevelser under Förintelsen och han har också valt att dela med sig av sin berättelse i boken Vi som överlevde, som han har skrivit tillsammans med dottern Debbie Bornstein Holinstat. Michael Bornstein har en hemsida och det har Debbie Bornstein Holinstat också.
Förlagets beskrivning
”Det finns en berömd bild som är tagen av sovjetiska soldater, den 27 januari 1945. På bilden syns judiska barn som alla håller fram sina armar för att visa upp siffrorna som är tatuerade där. I mitten står en fyraårig pojke – Michael – den här boken är hans berättelse.
Michael föds 1940, rakt in i en värld av terror, svält och rädsla. Sina första år tillbringar han i ett ghetto i en liten polsk stad, tillsammans med sin mamma, pappa och storebror. När order ges om att alla polska ghetton ska tömmas sätts familjen Bornstein på ett tåg som tar dem till Auschwitz. Nu, nästan sjuttio år senare, berättar Michael för första gången om sin uppväxt och de ödets nycker som gjorde att han överlevde Förintelsen.
En gripande skildring om den yngste överlevaren från Auschwitz.”
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
